Och så är Viggo åtta

I vår familj är det flera som fyller år i september. Den 13 september fyllde vår dotter Kerstin 41. Den 20nde blev hennes mamma 73. Och i lördags, den 25e, blev Kerstins och Bos son Viggo åtta.

Vi hade inga stora, gemensamma kalas för Kerstin och Birgitta, men när de yngsta i vår familj fyller år, försöker vi komma allihop. Och nästan alla var där: farfar Olle och farmor Kristina från Sollefteå, morfar och mormor, och så Kerstins syskon med respektive, Matti med Karin, Anna med Enver samt dessutom yngsta dottern Ella.

Kerstin är en fantastisk kalasmakare, och det bjöds både på kaffe och tårta och senare på middag.

Både Kerstin och Birgitta fick presenter i efterskott, men det här var förstås främst Viggos (och i någon mån lillasyster Klaras) födelsedagsfest. När man som Klara är fem, vill man ju också gärna få presenter, så vi har upphöjt Viggos åttaårsdag till hennes fem och ett halvt-årsdag.

Till Viggo hade jag köpt böcker – vad annars! – och ett par filmer, men jag hade också, helt utanför önskelistan, hittat ett par saker som jag tror kan roa en åttaåring: en trollerilåda med trollkarlshatt och allt och så ett dubbeltält: en indianwhigwam och en eskimåigloo med en gång emellan. Det här tältet var till Viggo, men jag tror nog att också lillasyrran är välkommen att leka där – de här båda syskonen tycker mycket om varann och leker ofta med varann.

Det senare gläder mig mycket. Också deras mamma har god kontakt med och en hjärtlig relation till sina syskon, och det har aldrig funnits något påtvingat över deras umgänge med sina föräldrar. I den här familjen finns det både sammanhållning, omtanke och gemensamma grundvärderingar, politiska och andra.

Vad jag än har lyckats eller misslyckats med i livet i övrigt – jag är till freds med att ha en sådan familj, vilket också inkluderar de partners våra barn har valt och de barn de har satt till världen.

Vid ett tillfälle under det här kalaset, som pågick i olika rum i familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan, tittade jag in i Klaras rum, varifrån jag hörde välbekant musik. När jag tittade in, hade Klara (som går på barnbalett) dansföreställning för Mattis Karin, som satt på Klaras säng och tittade på och följde med i en bok, Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”. Samtidigt spelades den CD som följde med boken, och det var den här musiken Klara dansade efter. Musikarrangemangen till sångerna på skivan är rikt varierade och mycket dansanta, så jag förstår utmärkt väl, att Klara hade svårt att låta bli att dansa. Kolla för övrigt gärna min recension av bok och skiva ovan under Kulturspegeln, Barnkultur!

Och sen, när jag satte mig ner på sängen bredvid Karin för att titta på lilla Klara, avbröt hon för ett ögonblick dansen och vände sig till mig:

– Den här har jag fått av dig, morfar!

Gissa om morfarshjärtat smälte!

Melodikrysset nummer 38 2010

Trots att jag drack dry martini, rött vin, cognac och whisky i går kväll, hade jag inga problem med dagens melodikryss. Svaren på de flesta frågorna dök snabbt upp ur huvudet.

Och fattas bara: Lasse Kronér, här med sin egen ”Amalia”, såg vi så sent som i går kväll i Dobidoo.

I det programmet medverkade bland andra Kalle Moraeus, som ju tillsammans med Orsa spelmän gjorde en av de bättre låtarna, ”Underbart”, i årets melodifestival.

Låt mig här utanför svarsredovisningen parentetiskt skjuta in att hans tävlingspartner Sara Edwardsson, för övrigt från Uppsala, när hon 2001 sjöng på CDn ”Le Fox”, i bandet hade bland andra vår son, Matti Dahl.

Men tillbaka till krysset och etermedia. Vi såg förstås också ”Skavlan” i går kväll, mötte där bland andra deckarförfattarinnan Anne Holt, som jag har mött på Arbeiderpartiets kongressfest i Oslo på den tiden då hon var justitieminister och jag själv de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, och en beundransvärt glad Mona Sahlin, som jag från min tid tillsammans med henne på den socialdemokratiska partiexpeditionen minns som Bruce Springsteen-fan. Allt detta som övergång till att vi i dag fick höra Springsteens ”Born In the USA”.

Ingvar Oldsberg brukar vi se i ”Här är ditt liv”. En tidigare allsångsledare på ”Allsång på Skansen”, Egon Kjerrman, fick epitetet ”sjunger hellre än bra”, men frågan är om inte Oldsberg, här i ”Bär ner mig till sjön” (”Bei mir bist du schein”), förtjänar det här omdömet flera gånger om.

Mats Rådberg ägnade sig åt allsång också han, men melodin kände vi igen som Alice Babs’ succélåt från 1953 om en hund, ”Valpen i fönstret”. Den börjar ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”. Mats Rådberg är förresten son till två av mina medarbetare på Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör. Pappa Sven var försäljningschef och mamma Karin jobbade på distributionen. Tidningen hade över 140.000 exemplar i prenumererad upplaga.

Sommaren är ju redan slut, men jag noterar att Anders Eldeman gärna hänger sig kvar i den.

I dag fick vi till exempel höra Birger Sjöbergs sommarsång från 1922, ”Den första gång jag såg dig”, som ingick i ”Fridas bok”.

Somrig är också Per Gessles och Gyllene Tiders hit från 1996, ”Gå och fiska”.

Hit blev också Charlotte Nilssons (Perrellis) melodifestivalsegrare från 1999 ”Tusen och en natt”, framgångsrik också i Eurovision Song Contest men nu under titeln ”Take Me To Your Heaven”.

Två musikaler ingick i dagens melodikryss.

Vi fick höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita” från 1975.

Och direkt på den fick vi höra en sång ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla” (1995).

Och så avslutar vi med två sånger om/för barn:

Jag har alltid tyckt om ”Det gåtfulla folket” med finstämd text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Men jag är också en vän av Walt Disneys klassiska skapelser och gillar till exempel hans burleska skildring av de tre små grisarna, här dock efterfrågade i singularis: gris. Så visst känner jag igen ”Ingen rädder för vargen här” även när den sjungs på finska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Jag mår illa!

Valresultatet i dess olika aspekter – socialdemokratins makalöst usla valresultat, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, högeralliansens seger över de rödgröna – gör att jag mår illa. Motmänskligheten vann över medmänskligheten.

Men man får för den skull inte hemfalla åt misantropi. Det gäller att resa sig upp och gå mot strömmen.

Närmare analys av valresultatet får anstå några dagar. I dag fyller Birgitta år – i morse uppvaktade jag henne med presenter, blommor och egenhändigt tillverkad smörgåstårta – och vi hade tidigare bestämt att göra en kort resa med ett par övernattningar dagarna efter valet.

Gripsholm nästa!

Melodikrysset nummer 37 2010

Anders Eldeman hade rätt: också dagens kryss innehöll en hel del knepigheter.

Dock började krysset lätt, med Cornelis Vreeswijk-klassikern ”Turistens klagan”. Den utspelar sig i Oslo, en av de städer jag ofta besökte under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Från Oslo påminner jag mig en rolig episod från ett besök i samband med ett val. Jag var där för att studera valrörelsen och delta i Arbeiderpartiets valvaka och vankade längs Karl Johann (som för övrigt finns med i Cornelis’ sång) för att studera de olika partiernas valmaterial utanför och i de valstugor som stod uppställda där. När jag kom till Röd valgallianses – en rest av sjuttiotalsvänstern – valstuga, uppvaktades jag med valsedlar av en ung dam som stod där, men jag sa avvärjande, att jag kom från Sverige. Varvid hon snabbt replikerade:

– Du kan vara en bra man trots det!

Cornelis har min hustru förresten valturnerat tillsammans med, för Socialdemokraterna förstås.

Även till gruppen bakom dagens andra låt, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, har jag ett slags indirekt anknytning. I The Real Group ingår tenoren Peder Karlsson, vars föräldrar jag känner den politiska vägen: Pappan, Jan O Karlsson, socialdemokratiskt statsråd, var samtida med mig i Socialdemokratiska studentförbundet, och hans mamma träffade jag ofta under de år då jag satt i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där hon arbetade.

Vi passar väl då på och avverkar också den tredje och sista politiska anknytningen: Miss Li har jag hört live på socialdemokratisk partikongress, och hon har i år heller inte hymlat om på vilket parti hon ska lägga sin röst i valet i morgon. Dock antar jag att ni som inte delar min och hennes politiska uppfattning ändå håller med om att hennes och Lars Winnerbäcks ”Om du lämnade mig nu” är en suveränt bra låt – annars skulle den väl för övrigt inte ha legat flera år på Svensktoppen.

En annan långliggare på Svensktoppen – tio veckor 1994, bland annat på första plats – var ”Vem vet” med Lisa Ekdahl, också det en bra låt.

1974 gjorde Pierre Isacsson succé med den roliga ”Då går jag ner i min källare”, och sedan var han, för att följa Eldemans logik, nere.

Då och då – Malena Ernman var långt ifrån först – prövar sångare från helt andra genrer sina vingar i Melodifestivalen. Ett exempel är Loa Falkman, som 1990 där sjöng ”Symfoni”, ett riktigt hyggligt bidrag, tyckte jag.

Karin Juels gamla hit ”En prästkrage i min hand” hörde vi i dag med Roland Cedermark.

Dragspel var ju inte riktigt Sten Bromans grej, men i dag fick vi ett exempel på att även han kunde vara underhållande.

Till Granada eller Grenada som det heter på engelska fast det ligger i Spanien förde oss i dag James Lasts orkester.

Och för att göra ett rejält geografiskt skutt, till Ånge: Takida, här med ”As You Die”, har jag faktiskt hört talas om, när jag tänker efter – men innan dess fick jag ta hjälp av Google.

Jag kan ju inte med bästa vilja säga att Britney Spears hör till mina favoriter, men otvivelaktigt var det henne vi hörde i ”If You Seek Amy”, den med den återkommande frasen ”love me, hate me”.

Då gillar jag mera Sir Elton John, dock kanske inte främst för hans snyftare från 1997 ”Candle In the Wind”, tillägnad prinsessan Diana.

En låt kvar att redovisa, passande nog ”Time To Say Godbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli.

En bra låt – och för min del tycker jag det också är dags att, utan tårar, ta ajöss av den sittande regeringen. För egen del gör jag ett sista ryck i den riktningen genom att dela ut valsedlar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sedan ner till aktuell lördag.

Höstgrävning med grävskopa

Vi har en mycket stor trädgård med mängder av rabatter. Praktiskt taget allt i den här trädgården har anlagts av oss själva, i vår krafts dagar är bäst att tillägga.

Med tiden – det kan inte hjälpas – väljer växtligheten i den här trädgården sina egna vägar. Dessutom har särskilt jag med min under de senaste åren vacklande hälsa ibland haft svårt att hålla emot det som naturen tar sig till med rabatterna. Både jag och Birgitta har också råkat ut för att rosor ympade på vildrosrötter har förvandlats till nyponrosor.

Att gräva upp sådana rosor – ibland delar av väldiga flera meter höga rosensnår – är svårt för vem som helst men helt omöjligt för oss som nu är en bit över sjuttio. Så vi har tagit hjälp av proffs, samma som förra året restaurerade mitt stenparti: Eva-Lotta Hasselqvist på Eds trädgård i utkanten av Östhammar och så Bosse Andersson med medhjälpare. Bosse och hans mannar har maskiner för alla tänkbara anläggningsändamål, däribland en liten grävskopa, som i det här fallet kom väl till pass för att gräva upp rosenbuskar med gigantiska rotsystem och att vända jorden flera varv.

Birgitta har låtit det här gänget restaurera mycket stora delar av långrabatten mot Håkanssonsgatan, lite av vårt skyltfönster mot omvärlden. Naturligtvis var inte allt i hennes mycket beundrade häckdel med Lancasters röda ros omvandlat till nyponbuskar, men tillräckligt många av de här mellan två och tre meter höga och täta rosenbuskarna hade förvandlats till sådana, så det enklaste var att ta bort allihop och så beställa nya genom Eva-Lotta. Också en del andra rosor måste på motsvarande sätt ersättas. Nu finns där tills vidare tomma rabattdelar, delvis med ny jord, och bäst av allt: alltsammans kantas mot gräsmattan av ljust gröna impregnerade trästockar, från grinden ända bort till tomthörnet. Samma gäng har tidigare använt den här metoden för att avgränsa mitt stenparti, och eftersom det blev både snyggt och effektivt, valde Birgitta samma metod för sin långrabatt längs gatan.

Halvvägs därifrån upp mot huset har jag sedan gammalt en avlång och kringelikrokig – den är anlagd i en naturlig bergsklyfta – rabatt. I den har jag odlat gammaldags rosor, främst ett par naturliga komplement till Birgittas Lancaster-rosor lite längre ner: Yorks vita ros och så en märklig hybrid, York and Lancaster, vars blommor på samma planta är ömsom röda, ömsom vita, ömsom både och. I den här rabatten har jag också flera sorters pioner, bland annat mycket rikt blommande bondpion.

Också stora delar av de nämnda rosorna har gått åt skogen och förvandlats till nyponrosor. Dessutom har rabatten invaderats av vita midsommarrosor, som avsiktligt finns planterade i ett anslutande stenparti. Ett par självsådda körsbärsträd kunde man också hitta insnärjda i alla rosorna. Intakta, och därmed värda att rädda kvar, fanns däremot ett par exemplar av Belle de Crécy, en ros vars blommor under blomningen skiftar från rött till grått.

Det senare var också relativt lätt att göra, eftersom de finns på en av den här rabattens ytterkanter. Värre var det med pionerna – de som sköter grävningen må förlåtas, eftersom de ju inte är experter varken på pioner eller några andra blommor – men Eva-Lotta räddade ett par av dem genom personligt ingripande. Med de flesta andra perennerna i den här rabatten blir det till att börja om från början igen, och Eva-Lotta har fått beställning på så väl Yorks vita ros som York and Lancaster, dessutom också på en binge Dockros (Rosa nitida), som jag ska ha som skärm mot stenpartidelen.

Just nu är min släntrabatt fin men ganska tom. Eva-Lotta levererar säckar med mull för ytskiktet plus rosgödsel tillsammans med rosorna. Sen får jag komplettera med andra perenner. Och så småningom med nya lökväxter – det fanns mängder av dem i den här rabatten, men det återstår att se vilka av dem som kommer upp igen och var efter all grävskopeturbulensen.

33 fina variationer på ett tema som tyvärr inte blir riktigt skarpt

Uppsala stadsteater blev först i Sverige med att spela en pjäs, som blev succé på Broadway, Moisés Kaufmans ”33 variationer” (översättning Mats Kjelbye). Föreställningen i Uppsala i Ulla Gottliebs regi – jag och Birgitta var på premiären i lördags – var på många sätt intressant och njutbar. Gunnar Ekmans scenografi med sina stora panelgardiner som skiftar ljus och mönster bidrar effektivt till att göra scenerna från då respektive nu, från New York respektive Bonn, till en enhet utan tvära scenbyten och där de olika elementen i handlingen elegant glider in i varann. Spelet, med Gustav Levin som Ludwig van Beethoven, med Aksel Morisse som musikförläggaren, samtidigt den betydligt mindre begåvade kompositören Anton Diabelli och med Viveca Dahlén som den döddsjuka musikforskaren Katherine Brandt, är högst kompetent. Och genom hela föreställningen klingar Beethovens variationer på Diabellis skäligen enkla grundkomposition, på scenen framförda på flygel av Maria Rostotsky.

Det här är en föreställning som talar till sinnena, men intellektuellt lämnar den mig lika fullt en smula otillfredsställd. Vad vill den här pjäsen, eller rättare sagt Kaufman, säga oss? En självklar men just därför inte särskilt intressant tolkning är att den geniale tonskaparen, Beethoven, av Diabellis ganska enkla original kan skapa inte bara en eller några få utan hela 33 variationer som hör till det intressantaste som har skapats för piano. Men vad gör i så fall alla de andra figurerna (utöver Beethoven och hans sentida uttolkare) där – är de bara staffagefigurer? Nej, jag tror att Kaufman menar att de alla ska ses som exempel på att ingen människa, inte heller den geniale musikskaparen Beethoven, lever i ett vacuum. Människor påverkar oundvikligt varann – Beethovens geniala variationer utgår från Diabellis skäligen enkla originalkomposition, men också Beethoven hämtar i sin tur inspiration från de mest skilda håll. På så sätt utvecklas ett helt pärlband av nya uttryck, vart och ett av dem av mycket högt musikaliskt värde men ändå inte riktigt likt något av de andra.

* * *

Den svenska premiären på Kaufmans pjäs ägde alltså rum i lördags, under inledningen till Kulturnatten.

Vädret var den här gången nådigt, och i den ljumma kvällen hann vi se och lyssna på ytterligare några musik- och dansbegivenheter i området runt Uppsalas nya centralstation.

Vårt val av program styrdes av ren slump – vi hade nämligen beslutat oss för att äta middag på restaurang innan vi åkte tillbaka till Öregrund, och Katalin på andra sidan järnvägen föreföll mot den bakgrunden vara ett bra ställe att välja. Och vi blev heller inte besvikna: min halstrade gravade lax och Birgittas scampi smakade gott, med ett lagom kylt vitt vin till.

Melodikrysset nummer 36 2010

Dagens kryss tyckte jag var svårt. Jag fastnade flera gånger, med påföljd att jag ibland inte riktigt hörde på när nästa ljudillustration spelades. Ett exempel är L 12. Men eftersom svaret på V 12 var ”Se på mig” (här dock i engelsk version, ”Another Night”), med text av Ingela ”Pling” Forsman och framförd av Jan Johansen i Melodifestivalen 1995, fattades det bara en bokstav. Och eftersom även det sökta ordet på L 12 har två bokstäver, borde svaret bli SÅ. Var det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” vi hörde? Jag minns inte längre. Nej, ”Så skön som solen” var det, påpekar ett par läsare. Tack!

Taube var ju annars med i en annan fråga, vars svar skulle bli bagare. Vi hörde nämligen hans sång om en glad sådan i San Remo.

Melodifestivalen fanns förresten med också den i en annan fråga. 2006 sjöng Carola där ”Evighet”, här dock på engelska, ”Invincible”.

Den här låten kom jag faktiskt först inte ens i håg – så är det i mitt fall ganska ofta med melodifestivallåtar. Och inte är det bättre med låtarna i Eurovision Song Contest, ens vinnarna. Det krävde stor möda att komma på att årets vinnare ”Satellite” sjöngs av Lena som representerade Tyskland.

Mera svårt: ”Try Sleeping With a Broken Heart” med Alicia Keys har jag garanterat aldrig hört.

Andra namn i dagens kryss var likaså svåra att komma på.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta den för mig okände skådepelare, Rulle Lövgren, som assisterade Sten-Åke Cederhök i ”Sjukkassan”. (Och apropå den: ni röstar väl bort den här regeringen!)

Peter Stormare är ju inte precis känd som sångare, men till slut kom jag ändå på att det måste ha varit han som sjöng ”Fling, fling”.

”Everybody’s Talking” med svenskättlingen Harry Nilsson har jag åtminstone hört tidigare, men det tog också en stund att komma på hans namn.

Jag har tidigare bekänt att jag har oerhört svårt att komma i håg signaturmelodier – jag tycks aldrig lyssna på dem. Men dagens signatur tror jag mig minnas från mina många besök på olika SF-biografer.

Då återstår att redovisa de tre frågor jag inte hade några som helst problem med:

”Albertina” satt jag och mina kompisar och sjöng på den då öppna verandan till huset i Juniskär där jag bodde under pojkåren.

”Gamle Svarten” hörde man ofta i radio med Cacka Israelsson i mina yngre år.

Och ”Sakta vi går genom stan” har jag på både LP och CD med Monica Zetterlund.

Den heter i original ”Walking My Baby Back Home”. Min egen Baby är också back home, hemkommen från UNICEF-möte i New York.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

– Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

– Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.