Två sätt att möta våren

Sista april respektive Första maj mötte vi våren på två formellt skilda sätt. Ändå är gapet mellan de här två sätten att fira våren inte så stort som man skulle kunna tro.

I Öregrund var Lions Club arrangör för valborgsfirandet i och utanför Societetshuset. Brasan tändes på en flotte en bit ut i havet utanför Societetshuset, det såldes lotter till förmån för Akademiska sjukhusets barnfond och folk minglade utanför och inne i Societetshuset. Folk hälsade på och småpratade med varandra och hejade också på oss; i en så liten stad som Öregrund känner många varann. Innan det hela började på allvar, hann vi, medan solen gick ner i havet – jo, det sker på denna del av ostkusten – prata bland annat med våra gamla badstrandsvänner Mary och Lasse Lundh och med våra nya sommarbekanta Anna-Karin Hammar och Nina Edgardh Beckman. Men tro inte att det är bara sommargäster som går på det här evenemanget – bland dem vi hälsade på fanns många åretruntboende öregrundsbor.

Så sjöng Ö-kören in våren på Societetshusets veranda; senare återkom den inne i Societetshuset. Programmet bestod, helt naturligt, av många kända vårsånger för blandad kör, men på slutet körde den manliga delen av kören ett par bejublade nummer: Frank Sinatras gamla hit ”My Way” och så Hasses och Tages ”Stetsonhatt”. Det var festligt, folkligt och fullsatt. Körens ledare visade sig förresten vara mamma till Tomas Rudin, som jag vet att några av mina läsare känner.

Namnet Societetshuset kan lätt, antar jag, föra tanken helt fel. Det är bugning åt sekelskiftets mytomspunna badortsliv i Öregrund, men Societetshuset har i dag i sitt renoverade skick karaktären av föreningsgård, dit folk förlägger allt ifrån bröllopsfester till mer triviala sammankomster. I går serverades fika samt korv med bröd, och i ett hörn av dansgolvet spelade Lill-Bengts med vänner. Ni som har minsta kunskap om nöjesliv och umgänge på mindre orter i Sverige skulle omedelbart känna hemkänsla vid det här valborgsfirandet.

Birgitta hade ombetts hålla vårtalet, den här gången inte för att hon är sommarörgrundare och lokal kändis, utan för att hon är ordförande i Akademiska sjukhusets barnfond, en fond för intagna barns och ungdomars lek- och kulturbehov, viktiga led i terapin. Lions överlämnade 10.000 kronor till den här fonden.

Tacktalsdelen av Birgittas vårtal innehöll därför allvarliga betraktelser över barns och ungdomars levnadsvillkor i det svenska samhället, på många sätt avundsvärda i ett internationellt perspektiv – men också med sina luckor, som man alltså kan hjälpa till med att täppa till genom till exempel den här fondens verksamhet.

Men hennes vårtal handlade förstås även om allt det som gör att så många av oss, som från början är utsocknes, har sökt oss just hit till Öregrund och sen hållit oss kvar här. Och så läste hon, sin vana trogen, ett par dikter, den här gången av Harry Martinson och Erik Blomberg, ”Göksång” respektive ”Våren”.

Självfallet fanns det inga element av partipolitik i Birgittas vårtal i Öregrund – under sin talmanstid fick hon lång träning i att inte överträda gränserna för vad man får lov att göra, när man har valts till främsta företrädare för en folkrepresentation, bestående av många, delvis skarpt motstående meningsriktningar.

För de politiska lidelserna och övertygelserna finns ju då påföljande dag, Första maj, också den ett sätt att möta våren.

Birgitta hade ombetts att förstamajtala i Tierp, och vi blev hämtade här i Öregrund och sen skjutsade tillbaka hit av Erik Laaksos mamma Anna-Lisa Laakso, som bor i Östhammar; Anna-Lisa är gammal partiveteran och har således mött Birgitta tidigare, då Birgitta besökte Dalsland för ett möte. Anna-Lisa kör oss först kustvägen förbi Forsmark – på hemvägen tar hon vägen över Gimo och Östhammar, varifrån hon tar en mindre och vackrare väg än vår vanliga till Öregrund. Bilturerna väcker vårkänslorna: Här i norra Roslagen har björkarna än så länge bara en mycket skir, nästan dislik slöja av begynnande grönska. Men under dem och längs vägkanterna blommar vitsipporna som galna.

Vi är framme vid samlingsplatsen, Stora torget i Tierp, lite före utsatt tid, 10.30. Sen kommer, några i taget, demonstrationsdeltagarna, dessutom också bilar med fanor, banderoller och plakat. Det kommer partivänner även från andra delar av kommunen, till exempel Karlholm. Folk småpratar och hälsar, inte minst på Birgitta.

Och så formerar vi oss på led. Demonstrationen sätter sig i rörelse. Skutskärs blåsorkester går i täten.

Det är för all del ingen jättedemonstration, men när jag i dag, fredag, i UNT läser artikeln om demonstrationståget vi gick i, blir jag ledsen över att den där skildras på ett så negativt och uppenbart illvilligt sätt. Bilden, blickfånget, visar blåsorkestern och de första par demonstranterna på avstånd och med mycket tomma ytor runt om för att riktigt understryka rubrikens och artikeltextens huvudtes, det ljumma intresset.

Vi som gick med i tåget och sjöng med i ”Internationalen” och ”Arbetets söner” upplevde en helt annan värme och gemenskap än det som förmedlas i referatet. Alltsammans byggs under med formuleringar som ”Bland dem som fortfarande envist framhärdar i firandet är få under 40 år.”

Jo, arbetarrörelsen (liksom många andra gamla folkrörelser – dock inte nykterhetsrörelsen) har problem med en stigande medelålder bland aktivisterna; jag har själv skrivit om det här. Men rörelsen själv försöker med olika medel kämpa mot den här tendensen. Själva miljön för mötet, Gammelgården (en hembygdsgård med både grönytor, tak över åhörarstolarna och servering), var vald för att locka hela familjer att delta, och efter det politiska Första maj-mötet följde bland annat ett program för barn, Bodils minicirkus, med hundar, katter, en papegoja, en gris och en gås bland de uppträdande. Mycket uppskattat av barnen som satt i ring runt omkring och såg på och dessutom gav gåsen tal att räkna ut. (Den klarade matematiken med glans.)

Birgittas Första maj-tal var ett av de bättre jag har hört henne (och någon annan) hålla. Allvarsamt, genomgående om internationella utmaningar som miljöhot, krigshot, svält, prostitution och sexuella övergrepp, alltför många barns eländiga uppväxtvillkor. Här var hon rak och konkret i sina exempel, bland annat från Malawi, Indien och Kambodja, hämtade från egna fältstudier i hennes egenskap av ordförande i svenska UNICEF. (På den här punkten hade UNTs reporter mage att blanda in ett påstående att Birgitta skulle ha stött Pol Pots regim i Kampuchea – hon har aldrig någonsin varit kommunist eller Pol Pot-anhängare; det hon har bett om ursäkt för är att hon inte tidigt nog förstod vidden av det Pol Pots regim genomförde i det då slutna landet.)

Publiken däremot förstod det som UNT-reportern inte förstod eller ville förstå. Många kom fram efteråt och tackade för ett ideologiskt och starkt berörande tal. Det kom till exempel fram en äldre kvinna som presenterade sig själv som pensionerad präst och sa, att det här var det bästa tal hon hade hört i sitt liv!

Efter det här har jag lite svårt att hitta en naturlig övergång till det jag hade tänkt binda ihop den här texten med: två sätt att möta våren, både olika och ändå lika.

Jag startade med det folkliga firandet av våren i vår lilla roslagsort, Öregrund.

Folkligheten fanns också vid Första maj-firandet i Tierp, där det var färre deltagare (och framför allt färre sommargäster) men där deltagarna från olika norduppländska bruksorter inte på något nämnvärt sätt skiljer sig från öregrundsborna. Jag har redan nämnt fikat och varmkorven; Bodils minicirkus för de yngre är samma andas barn.

Sångrepertoaren var förstås olika: vårsånger på det ena stället, kampsånger på det andra. Men från Öregrund har jag nämnt ”My Way” och Hasse & Tage, och där börjar vi närma oss en gemensam nämnare.

Första maj-programmet i Tierp avslutades nämligen med en scenshow, 2 x Elvis. De två elvisarna på scenen heter Daniel Larsson och Stefan Wårdsäter, båda från Vendel i Uppland. En viktig roll spelar också Stefans fru Pia Wårdsäter, före detta landstingsråd (s): hon sköter nämligen ljudbordet och matar fram musiken till elvislåtarna som grabbarna sjunger.

Bortsett från ”In the Ghetto” är de här gamla elvishitarna knappast att hänföra till kategorin politiska sånger. Men jag vill nog våga mig på att påstå, att det här är arbetarmusik. Var det i USA och blev det i Sverige under 1950-talet. Och på de uppländska bruksorterna (och på många andra ställen) lever den här musiken kvar, har en fast folklig förankring.

Så helt halsbrytande är det inte, att vi sen – när elvisshowen är till ända – reser oss upp och avslutar med ”Internationalen”.

Sen tar oss Anna-Lisa i sin bil till Erik Laaksos och hans hustrus Stationskiosken Tierp X-press. Innan hon kör oss vidare hem till Öregrund, vill Erik bjuda oss på den mjukglass han säljer. Birgitta får en hel strut, men jag, försiktige diabetiker, nöjer mig med litegrann i en bägare.

Sen sitter vi utanför kiosken, pratar om dagen och njuter av vårsolen och mjukglassen.

Eriks skildring i text och bilder av Första maj i Tierp kan du läsa här.

* * *

På kvällen tittar vi förstås på den insamlingsgala TV 4 anordnar tillsammans med svenska UNICEF.

Insamlingen gav 25.673 nya världsföräldrar, vilket ger drygt 30 miljoner kronor årligen till UNICEFs arbete för utsatta barn världen över.

Melodikrysset nr 17 2008

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. En enda fråga var jag tvungen att googla på: Eftersom jag sällan ser TV-serier, slog jag på Cops och TV-serie och fick genast upp att ledmotivet ”Bad Boys” spelades av reggaebandet Inner Circle. Så lätt är det oftast att lösa Melodikrysset, om man själv inte kan svaret. Detta sagt som ytterligare en kommentar till den då och då uppflammande debatten om det berättigade eller förkastliga i att jag publicerar mina förslag till svar här på bloggen.

I övrigt klarade jag i dag samtliga frågor utan hjälp. Sen har jag förstås kontrollgooglat och på Google också hittat en del publiceringsvärda sidouppgifter.

Jag brukar ju ibland klaga över att melodifestivallåtar ofta tycks gå in i mitt ena öra och sen, utan att fastna i det som finns där emellan, lika raskt gå ut genom det andra, men den här gången hade Eldeman valt bidrag med schlagertycke, med vilket det just menas, att de snabbt fastnar i musikminnet.

Publikfavoriten Sanna Nielsen, här med sitt bidrag ”Empty Room” till årets melodifestival, har väl knappast någon krysslösare missat, antar jag. Inte jag heller.

Från 2008 års melodifestival hämtades också ”Just a Minute” med Henrik och Magnus Rongedal, som ju är tvillingar.

Py Bäckmans ”Stad i ljus” sjöng Tommy Körberg i Melodifestivalen 1988. Visste ni förresten, att Tommy Körberg också har sjungit in arbetarrörelsemusik på skiva och att Py skickade en av de finaste kransarna till Olof Palmes begravning?

Ur den något äldre svenska schlagerrepertoaren hämtades ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”. Det var väl Schytts som hade stora framgångar med den.

Till kategorin schlagerparodier får man väl räkna Byfånarna (Björn Skifs med flera) med låten om Åsa Bodén. Originalet, Y.M.C.A., gjordes av The Village People 1978 och blev en jättehit året därpå. Den efterlysta förkortningen står för Young Men’s Christian Association.

Rod Stewart har gjort stor succé med sina djupdykningar i den klassiska populärmusikrepertoaren. Bland annat har han sjungit in Cole Porters fina ”Night and Day”, som vi hörde här.

Till populärmusikklassikerna får vi väl också räkna Evert Taubes ”Den glade bagaren”, han som bodde i San Remo.

Sen återkom Evert Taube med ytterligare en melodi, ”Som stjärnor små”, en serenad till hustrun Astri. Här hörde vi den med deras son Sven Bertil Taube och Lisa Nilsson, på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

En annan gammal favorit – läs mer under Kulturspegeln, Musik – är Monica Zetterlund. Henne har jag träffat under socialdemokratiska valturnéer fordomdags. Men här sjöng hon inget politiskt – vi hörde Gustaf Frödings ”Elin i Hagen”, tonsatt av Torgny Björk.

Lasse Åberg alias Trazan intervjuade vi i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Sen dess har jag lärt känna honom lite närmare. Vi brukar träffas vid den årliga middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Han är, liksom min hustru, utsedd till hedersupplänning. Här sjöng han dock tillsammans med kumpanen Banarne Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” i djungelmiljö, där man ju förflyttar sig per lian.

Veckans filmfråga utgick från ”Doktor Zjivago”, ursprungligen en roman av Boris Pasternak; jag fick den i julklapp 1958, när den hade översatts till svenska. Filmen med samma namn är sevärd men lite mer romantisk. Filmens musiktema, ”Laras Theme”, syftar på den kvinnliga huvudfiguren, Lara, som för övrigt spelades av Julie Christie.

Slutligen den fråga som låg väl till för gamla radioter som jag: Vi hörde Paul Linckes ”Berlinerluft”, och då var det ju helt uppenbart att det efterlysta landet var Tyskland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mirjam i Amerika

Jag har tidigare skrivit utförligt om den ursprungligen tyska, senare schweiziska författarinnan Lisa Tetzners barn- och ungdomsböcker. Du hittar både en allmän artikel om henne och recensioner av enskilda böcker ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Jag har nu på Tradera lyckats köpa ytterligare en bok i hennes långa serie böcker om Barnen i 67:an i Berlin, de som på grund av nazisternas maktövertagande och judeförföljelserna och kriget kom att spridas över världen – Paul blev kvar i Berlin, hans bäste vän Erwin kom att få sitt nya hem i Lappland i Sverige och Mirjam fick en lång flyktväg: hamnade först i Frankrike, försökte därefter via båt (”Skepp utan hamn”) ta sig till Latinamerika men hamnade sen, när skeppet förliste i en storm, tillsammans med andra barn på en öde ö utanför Sydamerikas kust (”De skeppsbrutnas ö”).

Hur det gick för Paul där hemma i Berlin har jag redan berättat; det berättar Tetzner om i ”Var Paul skyldig?” Men hur gick det för Mirjam och hennes skeppsbrutna kamrater?

Boken om detta kom 1945 och hette i tyskspråkigt original ”Mirjam in Amerika”. På svenska fick den förstås då, i Arne Holmströms översättning, titeln ”Mirjam i Amerika”.

Den upplaga jag nu har fått tag på gav ut 1957 av Tidens förlag, men jag är ganska säker på att jag läste den långt tidigare, under folkskoletiden. Om boken redan då kom på Tidens förlag vet jag inte, men de svenska översättningarna av böckerna om barnen i 67an började ursprungligen ges ut av Arne Holmströms far, på det av denne ägda Axel Holmströms förlag. De övesattes redan då av Arne Holmström, men den Tiden-upplaga jag nu har läst har en helt uppenbart moderniserad stavning (mej- och dej-former och annat sådant), sannolikt också en i övrigt moderniserad språkdräkt.

I slutet av ”De skeppsbrutnas ö” räddades de strandsatta barnen på den öde ön av ett amerikanskt krigsfartyg. I den här boken förs de av detta fartyg till New York, där storyn om de skeppsbrutna men mirakulöst räddade europeiska barnen förstås väcker en våldsam medial uppmärksamhet.

Den ene efter den andra av barnen får nu se sina problem lösta. Hans Suters föräldrar lever och tar också hand om den invalidiserade Lukas; vi kommer senare att åter möta pojkarna i ”Var Paul skyldig?”. Gertis föräldrar finns helbrägda i Chile. Cornelia blir adopterad.

Kvar finns den nu 14-åriga tyskjudiska flickan Mirjam och så hennes lilla babyskyddsling Ruth, vars mamma hon – innan mamman dog – hade lovat att ta hand om den lilla flickan tills hon har hittat flickans far, den berömde ögonläkaren herr Ehrlich, som ska finnas i USA – men den enda ledtråd till pappan hon har är ett foto.

De omsvärmas snart av rika amerikanska par, som gärna vill synas i media för sin godhet att ta hand om en liten föräldralös flicka, och just den där extra kryddan, föräldralösheten, gör dem inte särskilt benägna att anstänga sig för att hitta den eventuellt någonstans existerande doktor Ehrlich.

Men Mirjam har ju dyrt och heligt lovat Ruths mamma att leta och ger inte upp, ens när hon får bo hos en rik amerikansk dam och sen sätts i en fin flickskola.

En av hennes första amerikanska vänner blir den svarte hisspojken Jim. Jim skildras av Tetzner med en del av tidens schabloner: han vill spela cymbal i jazzorkester och får också, när han får engagemang, artistnamnet Cimbalo. Men han skildras samtidigt som hängiven och, när det verkligen kommer till kritan, pålitlig.

Jim/Cimbalo nämner för Mirjam, att den som skulle kunna lösa hennes och Ruths problem är hans vite bekanting med det antagna namnet Mackenzie King, däremellan kallad Macky. Denne Mackenzie King har varit president i den republik de vilda och vanartiga pojkarna i något slags experimentell ungdomsvårdskola har bildat, och han frilansar nu med allehanda mer eller mindre legala ”affärer”. Denne Mackenzie King är en intressant skapelse av Tetzner, en blandning av å ena sidan fräckhet och förslagenhet som kungsvägar till Den Stora Amerikanska Drömmen, å andra sidan renhårighet, mod och sökande – vår unge hjälte och ligaledare läser till och med Walt Whitmans ”Leaves of Grass”.

Mackenzie King blir besatt av den ädla tanken att hjälpa ”damen” (Mirjam) att hitta Ruths far. Följaktligen kidnappar han helt sonika med Kims/Cimbalos hjälp lilla Ruth från hennes barnsköterska. Detta leder till att Mirjam rymmer från sin flickskola och ansluter sig till Mackenzie King & co.

Mackenzie King och hans ”firma” lever underjordiskt och handlar med grönsaker och frukt och andra varor, hittade på det ena eller det andra sättet i hamnens överflöd. Mycket av det här och också av det som sedan följer är skildrat på ett så inkännande sätt, att man undrar över hur Tetzner har fått till all denna lokalfärg; jag har inte sett någon uppgift som tyder på att hon då hade varit i Amerika.

Våra unga sammansvurna hittar till slut spår efter den försvunne doktor Ehrlich, spår som visar sig leda vidare till Canada, först Ottawa, sen Winnipeg. Vägen mot målet blir en lång amerikansk odyssé, nästan en Tom Sawyer-historia, där våra vänner färdas på St. Lawrencefloden på en husbåt à la flotte. Innan de kan ta sig till Winnipeg, måste de sen tjäna ihop respengar, och Mirjam söker, tillsammans med Ruth (båda är utklädda till pojkar), jobb på ett stort kanadensiska jordbruk.

Här blir historien nog ett snäpp otrolig, åtminstone för en man i min ålder: de som bor på gården visar sig vara tyska flyktingar, som faktiskt hänner herr Ehrlich. Dess förinnan blir de båda pojkflickorna förstås avslöjade: Ruth av att hon kissar på sig och måste bytas på, Mirjam av att hon, som har sagt sig vara från USA, visar sig tala inte bara tyska utan också oberschlesiska.

Men värdfolket är vänligt, hjälper till och med till ekonomiskt, och äntligen kan resan till Winnipeg börja. Slutet gott, allting gott? Nej då. Mirjam har velat överraska herr Ehrlich med att plötsligt dyka upp med hans lilla dotter men finner nu, att han just har påbörjat en ny lång resa: han tänker bosätta sig i Australien!

Den läkare som har tagit över doktor Ehrlichs praktik hinner dock i sista minuten få tag på honom i Vancouver, och den här gången får han också veta att han måste vänta och varför.

Så Mirjam kan till slut förverkliga sitt heliga löfte till fru Ehrlich och lämna över Ruth till hennes pappa.

Det kunde vara ett slut, lyckligt nog. Men den tacksamme herr Ehrlich erbjuder sig nu att dessutom adoptera också Mirjam.

Melodikrysset nr 16 2008

Liksom uppenbarligen studiopubliken hade jag problem med titeln till låten skriven och framförd av Lasse Berghagen. Så småningom fick jag tre ledbokstäver, och med ledning av dem gissar jag på att låten heter ”Någon”. Men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört den.

Uno Svenningsson hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst var det han som sjöng ”Jag längtar efter värme”.

Nanne Grönvall har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, och jag såg henne också i Melodifestivalen 2005, då hon sjöng ”Håll om mig”.

Östen med resten gillar jag för deras respektlösa frejdighet. Här hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Också Göran Fristorp har jag hört en del på, även om han är en väl städad vissångare för min smak. Men visst kände jag igen honom här (där han sjöng tillsammans med Helen Sjöholm).

”Då hör jag fåglar sjunga / marken börjar att gunga” sjunger GES i ”Stanna världen en stund”. GES är Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, och det är alltså efternamnsinitialerna som bildar gruppnamnet.

Dagens äldre melodier var alla melodikryssrepriser.

Vi hörde åter Stig Olins ”Jag tror på sommaren” men här förstås inte med sonen Mats Olin – det hade varit för lätt.

Vi hörde åter Zarah Leanders signaturmelodi ”Vill ni se en stjärna” – fast inte heller här förstås med sång.

Och så hörde vi åter Gunnar Wiklunds gamla hit ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” – men inte med Per-Martin Hambergs text. Då hade det blivit för lätt att lista ut att om detta inte hade hänt så skulle kvällen ha blivit mörk.

Slutligen dagens två filmfrågor.

Filmmusiken ur filmen från 2003 var tagen ur Quentin Tarantinos ”Kill Bill”.

Den tecknade långfilmen för barn var Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, där, i den svenska versionen, Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt”. En inte oäven låt – men jag kan inte låta bli att notera, att den som tror att H C Andersen är upphov till allt det där ni då och då ser på TV tar grundligt (som det väl ska heta i havssammanhang) fel.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Och hur är det egentligen att vara starkast i världen?

Pippi är starkast i världen. Gummi-Tarzan blir också starkast – men bara för ett litet tag. Bamse blir jättestark, bara han får farmors dunderhonung.

Det är nog många barn som åtminstone någon gång har önskat, att krafterna vore mycket större än de faktiskt är – så att man kunde ge den där busen som plågar en på käften, så att man kunde få glänsa i en tävling eller vad det nu kan vara.

Om detta har Katarina Kuick skrivit en tänkvärd barnbok, ”Elin starkast i världen” (illustrationer Eva Lindström, i originalutgåva 1988, En bok för alla, 2001).

Fast inte var bokens Elin starkast i världen från början. Nej, hon var liten, faktiskt mycket mindre än andra barn i hennes ålder, rätt så svag om man ska vara uppriktig. Och så har hon två elaka storebröder som skrattar åt allt hon inte klarar av. Alla de många misslyckandesituationerna illustreras förresten i dråpliga bilder av Eva Lindström.

Men Elin blir, genom styrketräning och kost (det är lite dunkelt hur det går till, även om Eva Lindströms bilder ger viss vägledning), starkare och starkare, till slut jättestark. Hon klarar Pippi Långstrumps alla styrkeprov flera gånger om.

Till en början är denna nya tillvaro behaglig: Man kan både klå storebrorsorna och hjälpa andra som inte är så starka och uthålliga.

Men sen visar det sig att det nog inte heller är så kul i längden att vara känd för att vara starkast i världen. Köerna av hjälpsökande med de mest märkliga ärenden växer till slut Elin över huvudet. Hon erinrar sig med vemod hur det var att vara liten och ämlig; dessutom medför hennes unika styrkeposition att hon känner sig allt mera ensam. Efter ett möte med en varg med parollen ”Ensam är stark” konstaterar Elin att ”stark är ensam”.

Så Elin återvänder hem och låter, trots att hon inte behöver det, storebrorsorna klå henne i både armbrytning och fingerkrok.

Sen drar hon sig tillbaka och blir elefantskötare på Skansen.

Där får hon ibland också besök av ensamvargen från Läskiga Skogen – även han har lärt sig, att man inte får vänner bara för att man är stark.

Melodikrysset nr 14 2008

Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan ”Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars ”Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ”Det händer” – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.

Efter denna osedvanligt långa omväg äntligen en redovisning av hur jag har lyckats med veckans melodikryss, nyss avlyssnat på webben. Även det senare tog mer tid än beräknat, eftersom jag inte begrep att den långa pausen mitt i berodde på bortplockade nyheter utan råkade gå ur programmet och alltså sen måste börja om från början.

En enda av dagens (eller rättare sagt lördagens) frågor låg en smula utanför min musikkunskapssfär. Jag har inte sett ”Ally McBeal” i TV (men känner förstås till serien) och fick därför googla för att få fram namnet på den sångerska som sjunger ”Searching My Soul”: Vonda Shepard.

Annars hade jag den här gången inga besvär ens med den senaste pop- och schlagermusiken.

Cardigans sjöng ”Give Me Your Eyes”.

Vi hörde också Ola Salo i The Ark sjunga sin vinnarmelodi i Melodifestivalen 2007 ”The Worrying Kind”, den som i Eurovision Song Contest hamnade på artonde plats, en enligt min mening mycket för låg placering.

Och visst kände jag igen After Dark i ”La Dolce Vita”.

Den lite äldre svenska populärmusiken representerades av Thore Skogmans ”Plättlaggen”, och använder man den, uppstår ju ofta os i köket.

Fast rent musikaliskt fanns det i dag med ett annat svenskt stycke, som är oändligt överlägset allt det hittills nämnda: ”Ta av dig skorna” med ljuv musik av Povel Ramel och en underbar text om mogen kärlek och om äpplen som faller med sorgsna dunsar; som medförfattare till texten har Povel Beppe Wolgers.

Från revyscenen kommer också ett ännu äldre nummer, från 1942, ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” av Karl Gerhard.

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Om Karl Gerhard kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

Det blev väldigt mycket operett och musikal i det här krysset.

Vi hörde musik – bland annat ”Låt oss liksom svalorna” – ur Emmerich Kálmáns ”Czardasfurstinnan” från 1915.

Och som det inte hade varit nog, fick vi sen höra musik ur ytterligare en Kálmán-operett, ”Grevinnan Maritza” från 1924.

Sen fick vi höra sång ur en filmad musikal från 1946, ”Annie Get Your Gun” med musik av Irving Berlin.

Ännu en filmfråga rörde förstås ytterligare en James Bond-film – Eldeman måste ha sett hela kollektionen. Den här gången hörde vi Rita Coolidge sjunga i ”Octopussy”.

Eftersom ett av de andra svaren skulle bli ”os”, fanns det väl en upprepning också i att fråga vad det är som besvärar i ”Smoke Gets In Your Eyes” (Jerome Kern, Otto Harbach, 1933). Jo röken förstås.

Kvar att svara på är väl då bara veckans barnvisefråga. I den lyder texten: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade han som körde.” Och svaret på frågan vad det var som ingen kunde göra är förstås då köra.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Det är inte lätt att vara en liten åsna

En för mig spännande ny bekantskap är Rindert Kromhouts (text) och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” (översättning Angelica Trap, En bok för alla, 2008, först publicerad på svenska 2002, nederländsk originalutgåva 2001).

Det här parets första bok om Lilla Åsnan, ”Lilla Åsnan kan själv!”, belönades i Nederländerna med 2000 års Kiekboekprijs för bästa bilderbok, och jag känner själv stor entusiasm för uppföljaren ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten”.

Och för att åter igen referera till aktuella barnbarnserfarenheter: den här boken tror jag är mitt i prick för fem- snart sexårige Viggo, men jag tror också att den, trots inte alltför kort text, kan läsas för Klara, som nyss fyllde tre.

För att ge en bildreferens: Annemarie van Haeringens bilder har, vad gäller färgval och gestaltning, något som en smula påminner om Quentin Blake.

Rindert Kromhouts text tror jag mycket väl fångar erfarenheter, som är aktuella för vår femårige Viggo, inte bara för att den som ska få födelsedagspresenten heter likadant som hans bäste vän, Jakob. Jag tänker inte ens på det faktum, att Viggo nu är i den åldern då man blir bjuden på födelsedagskalas hos kompisar, i hans fall dagiskompisar.

Det lilla drama som är den här bokens är att dess Lilla Åsna får gå med sin mamma till leksaksaffären och välja ut en fin present till Jakob (som verkar vara en jak). Jakob väljer en fin drake, en sån där som man kan flyga med, men börjar snart ångra sig, just för att den är så fin – och för att han nog skulle vilja ha den själv.

Så han föreslår mamma Åsna, att Jakob i stället ska få en av hans gamla nallebjörnar – draken kan Lilla Åsna då ju behålla. Men det går mamma Åsna inte på, inte heller på att draken plötsligt är borta. (Den är illa gömd i lilla åsnans säng.)

Så Lilla Åsna går med sin mamma till Jakob för att gratta honom, och Jakob blir förstås jätteglad. Lilla Åsna får till och med flyga draken en stund tillsammans med Jakob.

På hemvägen äger följande konversation rum:

”Vad glad Jakob blev för draken”, säger mamma Åsna. ”Det var en fin present du hade valt ut åt din kompis. Verkligen snällt av dig.”

”Ja…” säger lilla Åsnan.

Och så hemma igen:

”När fyller jag år, mamma?”

”Snart, min vän, mycket snart…”

Från flugornas värld

En bok för alla har åsatt den mycket vida åldersrekommendationen 0-6 år på Maria Jönssons (text & bild) ”Spyflugan Astrid”. Att den skulle kunna fungera som pekbok tvivlar jag på, men jag skulle nog våga pröva den på vårt nyfikna och observanta treåriga barnbarn Klara. Fast boken innehåller också element, som nog än så länge femårige Viggo bättre begriper.

För den lägre åldern talar de korta bildtexterna, också vissa tydliga detaljbilder. Annat, som kanske förutsätter att man har iakttagit flugor och deras beteende under lite längre tid, pekar mer på att femåringen kan vara den lämpliga lyssnaren. Det kluriga äventyret där spyflugan Astrid blir instängd i kylskåpet och därmed, från att ha hyst begär till dansk salami, blir vegetarian är kanske heller inte så lätt att göra begripligt för barn i de yngre åldrarna.

Jag kommer nog att vilja läsa för både Klara och Viggo för att avge någon mer bestämd åldersrekommendation.

Ett djungeläventyr

En bok för alla strävar trots regeringens onda anslag vidare. Jag fortsätter att göra det som går, att prenumerera på barnböckerna; man är väl morfar.

I den senaste sändningen fanns en liten pärla, Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (publicerad i original så sent som 2005). Den bör vara perfekt för snart sexårige Viggo.

Jan Lööf är både tecknare och författare, och han åstadkommer här, som i så många andra fall, en perfekt helhet av dessa sina båda talanger.

Bilderna är både tydliga och fantasieggande, färgrika och detaljerade på ett sätt som väcker en nyfiken och observant fem-sexårings intresse: Hur bygger man en trädkoja? Vad är det för djur som gömmer sig i djungelns frodiga grönska?

I Pelles kojbyggarberättelse integrerar Jan Lööf historien om Tarzan, nu gammal och trött och för säkerhets skull kallad Tarsan, samt hans apa. Med hjälp av apan bygger Pelle ett helt fantastiskt nytt trädhus åt Tarsan; det har till och med toalett, med hjärta på dörren och allt.

Därefter förses den här historien med ett modernt hot mot djuren, i det här fallet apan, som Pelle och Tarsan förstås räddar ur fångenskapen och buren.

Och sen slutar historien med att Pelle vaknar på golvet i sin trädkoja under tillblivelse. Har han drömt alltsammans? Men det har han nog ändå inte: Hans nya fina såg är borta. Han måste ha glömt den i djungeln!

På Klaras treårskalas

Ett av barnbarnen, Klara, fyllde tre år den 25 mars, och i söndags var det familjekalas för henne (och i någon mån för storebror Viggo, som samtidigt fyllde fem och ett halvt år). Barnens mor, vår dotter Kerstin, hade trots svårartad förkylning i veckan bullat upp ett rikligt bord – du kan ta en titt här. Och så hade hon bakat en fantastisk tåg-tårta till lilla Klara – den kan du se här.

Farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, hade kommit ända från Sollefteå. Från Rinkeby kom moster Anna (Kettner) med döttrarna Amanda och Ella och från Årsta morbror Matti (Dahl) – fast Matti hade legat över hos oss natten mellan lördag och söndag.

Av mormor Birgitta fick Klara bland annat ett egensytt nattlinne och några fina kläduppsättningar, inköpta under utlandsresor. Av morfar fick Klara bland annat ett Mumin-hus, som pappa Bo redan under kalaset hann sätta ihop delarna till.

I samband med det senare upptäckte vi dock, att två påsar med något mycket väsentligt fattades i kartongen: muminfigurerna! Så jag ska gå till affären och reklamera detta nu i eftermiddag.