Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julkalas före femton personer plus en hund

I går, på juldagen, hade vi vårt årliga stora julkalas. Vi var femton personer plus en hund, så vi fick knappt plats runt det stora matsalsbordet, trots att samtliga dess extraklaffar hade tagits i anspråk.

Från relativt närliggande Bärby hage kom Kerstin och Bo med Viggo och Klara.

Från Stockholms Söder kom Matti och Karin.

Och från Rinkeby kom Anna och Enver och så Annas döttar Sara, Amanda och Ella. Plus hunden Sudden.

Dessutom hade vi bjudit Annas pappa Bengt med hustru Inger att äta julmiddag med oss. De bor ett stenkast från oss, vilket var mycket praktiskt när Anna var liten.

Alla utom Sudden skulle ha julklappar, så det blev sammantaget många paket och så småningom mycket papper, vilket senare Sudden gillade särskilt mycket. Främst försöker vi förstås hitta roliga saker åt barnbarnen, men också till exempel jag fick julklappar. Säkert förvånar det inte någon, när jag berättar, att mina presenter till största delen bestod av böcker, skivor och filmer – en och annan av dessa kommer jag säkert att berätta mer om fram över.

I år hade värdparets barn försökt underlätta för sina åldrande föräldrar genom att ta med sig bland annat läsk/vatten och ett och annat ätbart till julkalaset. Jag tror inte att någon av de övriga misstycker om jag särskilt nämner att Kerstin hade med sig egenbakt sursött estniskt matbröd.

De minsta barnen, Klara och Viggo, satt med och åt en bra stund men tröttnade sedan på de vuxnas prat och började plocka fram och leka med sina julklappar. Klara fick hjälp av sin pappa att packa upp sina båda smurfbilar, men jag såg sen, att hon också nådigast lät storebror Viggo leka med en av dem.

Vi vuxna fyllde på tallrikarna om och om igen, först med den traditionella julmaten, sedan med Birgittas rostbiff och hasselbackspotatis, och så avslutade vi traditionsenligt med mandelmusslor, sylt men framför allt hallon och björnbär från vår trädgård i Öregrund plus vispgrädde; det bjöds även på hembakade kakor och pepparkakor under kalaset.

Över alltihop svävade julens glada gemenskap och frid och ro. Jag tror inte att det sas ett ont ord om något eller någon under hela kvällen.

Till slut var det dags för de flesta att åka hem till sitt, men Matti och Karin stannade kvar över natten.

Matti har i dag hjälpt Birgitta att köpa en ny dator i stället för en som är mer än halvdöd av ålderdomssvaghet. Och inte nog med det: han är kvar och hjälper henne att installera den.

Så skulle tomten titta in en gång till i dag och fråga ”Finns det några snälla barn här?”, skulle jag utan minsta tvekan svara:

– Ja!

Melodikrysset nummer 51 2010

Vi väntar hit barnen med sina respektive och så förstås barnbarnen på stort julkalas. Julklapparna är uppsorterade på person, men det återstår, trots att julmaten är lagad, en hel del kompletterande matlagning och framdukning – fast själva julkalasbordet är redan dukat av Birgitta. Trots allt detta har min snälla hustru låtit mig lösa Melodikrysset som vanligt.

Som alltid är det så, för mig liksom för alla andra, att det som ligger lite utanför det man normalt själv brukar lyssna på är svårast.

Själv fick jag googla lite innan jag kom på att det var Bon Jovi som sjöng ”I Wish Everyday Would Be Like Christmas”. Bon Jovi kommer från USA.

”Well, Well, Well” med (Amee Anne) Duffy hade jag heller inte hört tidigare.

Nå, jag hade heller inte hört den specifika Ellington-låt som spelades, men i det fallet var frågan urlätt: låten spelades på vibrafon.

Det roliga med Melodikrysset är att det sätter ens musikaliska bredd på prov. I ena stunden får vi höra Janis Joplin sjunga ”Mercedes Benz”. I den andra spelar Anders Eldeman Bach för oss.

Johnny Bode fick vi i dag höra i ”Jul i främmande hamn” – det var tur att vi slapp andra av hans ganska märkliga intressen och åsikter.

Själv känner jag mig åsiktsmässigt mer befryndad med både Astrid Lindgren och Tage Danielsson, ur vilkas ”Ronja rövardotter” vi hörde ett sångparti. Och på tal om Tage, den gamle radikalen: Ni missade väl inte hans och Per Åhlins mästerliga ”Karl-Bertil Jonssons julafton” i går kväll?

Och för att fortsätta lite på den politiska linjen: I Povel Ramels ”Gräsänkling Blues” spelar huvudpersonen bort familjens hembiträde, Anna. Numera behöver man inte gå omvägen över spel för att skaffa sig ett hembiträde. Man helt enkelt köper henne – hon heter Rut. ”Ring, ring”, som ABBA sjöng. Det enda man behöver är ett nummer.

Lite långsökt tyckte jag frågan var till den gamla barnvisan ”Bonden och kråkan”. Det är klart att vi förväntar oss att en bonde ska odla, men något direkt samband med den vingliga färden till furuskog har ju inte detta.

Dagens kryss började för övrigt med något högst barnanknutet, ”Do-Re-Mi” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”, filmad 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.

Ytterligare en film förekom i dagens kryss, och vad tror ni det var för film om inte en James Bond-film? Nå, det är inte bara Anders Eldeman som tittar på bondfilmer. Den sång vi hörde, ”Underneath the Mango Tree”, var hämtad ur ”Dr No”.

Ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens allra sista fråga. Här tog det åter igen en stund innan polletten för min del ramlade ner. Det handlade om ett klassiskt stycke, tillskrivet både Mozart och Brahms – i Mozarts version heter den ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein” och är alltså en vaggsång, inte en julsång. Men här i Sverige blev den julsång på 1970-talet, när Siv Pettersson sjöng in den med titeln ”Låt mig få tända ett ljus”.

Och då passar det väl bra att avsluta med att tillönska alla mina melodikryssmedlösare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julens ande

Jag är inte kristen, firar inte julen till minne av Kristi födelse. Går alltså inte heller i julottan.

Men jag firar jul och rättfärdigar inte detta ens med att julfirandet i Norden är äldre än kristendomen.

Jag tror att vi behöver en midvinterhögtid. Att den sedan är präglad av den kultur vi lever i, både den religiösa och av andra kulturavlagringar, får man finna sig i. Så i vårt hem finns tomtar, änglaljusstakar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen!” och i julgranen en hängd präst – det heter så i familjen, eftersom han har en sytråd runt halsen för att kunna hängas i granen – omgiven av änglar och två svarta katter.

Julgranen – en riktig, doftande, inte en av plast – klär jag kvällen före julafton. Särskilt tacksam, när det gäller prydnaderna, är jag mot dottern, Kerstin, som har skaffat istappar av glas, julgransprydnader som fanns i mitt barndomshem i Juniskär, Njurunda, söder om Sundsvall. I år fick Birgitta, som annars inte brukar få delta i granklädningen, avsluta med att sätta upp halmprydnader, hennes favoriter.

När granen var klar och Birgitta dess förinnan hade satt ut övriga julprydnader runt om i lägenheten, satte vi oss ner en stund i fåtöljerna i vardagsrummet och beskådade vår jul. Där och strax därefter i de till jul renbäddade sängarna avslutade vi julstöket med var sin dry martini.

På julaftons morgon stod alltså granen där och lyste, och jag kunde på bara fötter längs julrenskurade golv gå till ytterdörren för att hämta morgontidningarna. Frukosten intog vi lite senare i stolarna framför julgranen. Under den hade vi lagt de första två julklapparna åt den andra. I mina båda paket låg Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia” och så ett par fodrade skinnhandskar.

De senare fick jag genast användning för, när jag skulle gå upp till blomsteraffären vid torget för att hämta ut den årliga buketten av vita, blommande, högskaftade syrener. Det hör till vår alldeles privata jultradition att Birgitta får en sådan här bukett med vita syrener av mig på julafton. Med syrenbuketten följer varje år ett litet kort med det mystiska, bara för oss begripliga budskapet ”7!”.

Nu har vi nyss ätit julens första måltid: Birgitta stod för sillsallad och tre sorters inlagd sill samt julskinka, jag för den estniska julsylta jag har beskrivit här på bloggen. Till det drack vi Pilsner Urquell och två snapsar: dels en av Birgittas hemkryddade (i mitt fall kummin) och så Altias julsnaps.

Snart väntar glöggen och så Kalle Ankas julafton.

Lillebror Mikko i Skutskär har jag ringt och tillönskat god jul.

I morgon kommer barn och barnbarn på stort julkalas.

Det här, gemenskapen och omtanken, är det som är julens ande.

Alla mina många läsare tillönskar jag en hjärtans god jul!

Melodikrysset nummer 50 2010

Dagens melodikryss var det årliga julkrysset.

Men 100 procent jul blev det ju ändå inte. ”Happy New Year” av och med ABBA skulle ge ordet nyårsafton. Och Felix Körlings klassiska barnvisa ”Nej se det snöar” handlar väl inte specifikt om jul, även om det just i år ser ut att bli en vit jul.

Den och även ”När juldagsmorgon glimmar” sjöng vi under små- och folkskoleåren, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun. De här barndomstrakterna minns jag mycket mer än Uppsala som ett snörike under vintrarna, men i år saknar vi inte vinter heller i Uppsala. Utanför fönstret faller just nu mer snö i form av vita flingor.

Också ”Jul, jul, strålande jul” hör till den klassiska sångrepertoar jag förknippar med julen – i dag hörde vi den dock i en instrumental version med Åsa Jinder.

Men det är ju kul också när någon eller några lyckas göra något lite avvikande i den här traditionstyngda genren. Ett exempel i dagens kryss är ”Juligen” med Just D”.

Fast ska jag vara alldeles uppriktig, tycker jag att det görs alldeles för många julskivor. Dessutom är mycket av det som finns på dem sådant som man kunde vara utan.

Sten & Stanley gör väl ett halvhyggligt jobb med ”Jungfru Maria”, men ”Winter Song” med Sarah Dawn Finer och Louise Hoffsten, annars en artist jag gillar mycket, kunde vi gott ha varit utan.

Det hjälper inte att artister är stora – det gör inte automatiskt deras julsånger stora. Alltså känner jag mig rätt likgiltig för ”The Christmas Song” med Nat King Cole, ”Christmas Time” med Bryan Adams, ”Beginning To Look a Lot Like Christmas” med Bing Crosby och ”Christmas Eve” med Céline Dion.

Men Dean Martin väcker nostalgiska känslor hos mig, när han sjunger ”Rudolph the Rednosed Reindeer”.

Och när jag hör ”Ser du stjärnan i det blå”, är jag ohjälpligt förlorad.

Ingen julafton utan Disney!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

Melodikrysset nummer 49 2010

Jag sov ovanligt länge i morse och var därför tvungen att lyssna på och lösa Melodikrysset med morgonkaffe, hälsofil och ett par mackor på skrivbordet bredvid datorn.

Ute är det full vinter, men den enda eftergiften för den förestående julen Anders Eldeman gjorde var att spela ”Ave Maria No Morro” med Christer Sjögren. Den finns förresten tidigare inspelad med Andrea Bocelli.

Som för att balansera upp vintern lite spelade Eldeman två låtar med sommarmotiv: Dels Evert Taubes ”Vals i Gökottan”. Dels ”Grilla, grilla” med Östen med resten.

Två utmärkta svenska sångerskor fick vi också höra.

Helen Sjöholm tror jag de flesta kände igen, även om de inte tidigare hade hört henne tolka Billy Joels ”Euforia”.

Själv är jag också mycket förtjust i den tyvärr betydligt mindre kända Lisa Miskovsky, som vi i dag hörde i ”Lover”.

Och då kan vi väl passa på att redovisa ”Ring of Fire” med Johnny Cash, eftersom han där sjunger att ”love is a burning thing”.

Två she-låtar hade Eldeman lyckats få ihop också.

Dels hörde vi ”She”, i dag med Peter Jöback men annars mer känd i Charles Aznavours version.

Dels spelades ”She Wolf” med Shakira. Den låten hade jag inte hört tidigare, men däremot klarade jag Shakira.

Sist tar vi de låtar som passar gamla stötar som jag.

När jag en gång i världen gick i folkskolan, sjöng vi Felix Körlings ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den skulle ge oss kryssordet snut, som man nog inte fick bruka i skolan på min tid.

Lite längre fram under skolgången lyssnade jag så ofta jag kunde på Charlie Norman i radio. Jag minns faktiskt också den uppstånderlse hans boogie woogie-version av Edvard Griegs ”Anitras dans” väckte i Norge.

Errol Flynn var en mycket beundrad skådespelare under mina unga år – hans namn i en bioannons var skäl nog att gå och se filmen. I dag fick vi dock höra honom på ett udda sidospår, som sångare. Det är ju kul som kuriosa, men jag kommer nog inte att anstränga mig för att få in hans ”Lily of Laguna” i min skivsamling.

Doris Day var däremot beundrad både som sångerska och som filmskådespelerska. I dag hörde vi henne i ”Tea For Two”, en klassiker med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Den ingick ursprungligen i musikalen ”No, No, Nanette”, 1925.

Melodikrysset nummer 48 2010

Anders Eldeman vidhöll att förra veckans kryss var svårt, medan den här veckans kryss tydligen var lättare.

Och visst fanns det sådant som var lätt i dagens kryss, åtminstone för oss som genom åren har lyssnat på Svensktoppen. Inte mindre än fem av de spelade låtarna har nämligen hörts där.

”Jag vill ha en egen måne” hörde vi med Ted Gärdestad i 14 veckor 1972. Det här var en dubbelfråga, så vi skulle också kunna att månen ibland står i nedan.

1968 låg Ewa Roos 13 veckor på listan med ”Vilken härlig dag”.

Ännu längre, 22 veckor, höll sig Yngve Forssells kvar 1973 med ”Så gick det till när farfar var ung”.

”Glöm ej bort det finns rosor” i svensk tappning av och med Östen Warnerbring men med franskt original av Gilbert Becaud låg 1968 på listan i åtta veckor.

Jan Höiland höll sig 1968 kvar i sex veckor med ”Tiotusen röda rosor”. Den hade skrivits av Thore Skogman, och just det året – då för övrigt Thore turnerade för Socialdemokraterna tillsammans med Sten Andersson och skrev en kampanjlåt åt sitt parti – hade man ju nästan kunnat tro att det där med rosorna hade en mer symbolisk betydelse.

Det slår mig för övrigt, när jag är inne på det här spåret, att även det vi i dag hörde med Jokkmokks-Jokke, som alltså kom från Jokkmokk, ”Rallarsving” / ”Det var vi som byggde landet”, en hyllning till det arbetande folket, är ett exempel på att innehållet i populärmusik inte måste vara så enahanda som det så ofta är.

Därmed absolut inte sagt att man inte ska få besjunga sådant som flickorna i Småland, för att knyta an till en annan av de låtar som spelades i dag.

Över till filmfrågorna. Jag konstaterar att de onekligen är lättare att knäcka om man har sett filmerna ljudillustrationerna är hämtade ifrån.

Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” med Harrison Ford som Indiana Jones har jag sett flera gånger i TV, så där var det lätt att känna igen musiken.

Också Woody Allens ”Everyone Says I Love You” har jag sett, men där fick jag googla för att få bekräftat att det var Alan Alda som sjöng ”Looking At You”.

Andra kan ha haft svårigheter med att känna igen Mozart-stycket om många kvinnliga erövringar, men jag hade för egen del inga problem med att känna igen ”Katalogarian” ur ”Don Juan”/”Don Giovanni”.

Likaså förstod jag med detsamma att det var John Lennons son Julian Lennon vi hörde i ”Saltwater”.

Egentligen var det väl bara två frågor jag hade lite problem med för egen del – men jag löste dem också.

Jag brukar se ”Allsång på Skansen”, men jag mindes inte spontant sångerskan och trombonisten Gunhild Carling. Men det var alltså henne vi hörde i ”In the Middle of the Night”.

Och sopresenärerna Morgan Alling och Lasse Beischer känner jag inte heller till. Svårigheten att lösa den här frågan och den jag nyss nämnde ökade på grund av att de båda efternamnen är inflätade i varann, men jag knäckte först Alling med hjälp av de bokstäver jag hade, och sen var det hyfsat lätt att komma på också Carling.

* * *

I kväll missar jag en musikalisk begivenhet här i Uppsala, ODs Caprice och det efterföljande Stor-OD. Hustrun är så kallad moster i OD, men jag fick i går ringa återbud, eftersom vårdcentralen skickade henne vidare till Akademiska, där jag hälsade på henne tidigt i går kväll. Hon har hjärtflimmer, vatten i lungorna och för högt blodryck, men hon får behandling och läget är under kontroll.

Under dagens lopp kommer hon att få besök även av barnen och av mig igen.

Hon är anbefalld lugn och vila vilket kan bli nog så knepigt att förmå henne till när hon släpps ut igen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Att våga utmana mobbaren

Kevin och Peter Iversen, far och son, har tillsammans skrivit en bok om mobbing, ”Utmaningen” (BIMP förlag, 2007). Den har lästs i radions P1, i anslutning till Samhällsredaktionens serie ”Skolan”, men jag hörde den inte då utan har läst den nu – jag har fått den mig tillsänd av Kevin.

Den är skriven som en spännande bok om ett inte ovanligt problem i alltför många av landets skolor men kan med fördel också läsas av vuxna: föräldrar, lärare, människor som professionellt arbetar med problem bland barn och ungdomar. Till det som gör den här boken läsvärd hör bokens realism – att bokens Lars blir mobbad beror egentligen inte på något särdeles påtagligt hos honom själv; utses man en gång till offer, förblir man offer. Hela den här processen skildras utifrån offrets, Lars’, perspektiv utan att några av detaljerna får några förskönande omskrivningar. De vuxnas oförmåga att se vad som händer skildras också på ett verklighetsnära sätt.

Det avvikande med det här fallet av mobbing är att offret reser sig och går till motanfall, och i det stycket är bokens Lars nog dess värre ett remarkabelt undantag. Han utmanar den ledande mobbaren Jonas på en väghalsig duell i att visa mod – vad det handlar om ska jag inte avslöja för nytillkommande läsare. Att det bakom hans seger – för han vinner – finns ett element av långsiktig och listig förberedelse gör inte saken sämre.

Men om hur Lars bär sig åt får ni läsa själva.

Resecentrum som pepparkakshus

Vår dotter Kerstin är gift med Bo Strömberg (som för övrigt också är webmaster för min blogg), och jag brukar ju då och då skriva om deras barn, Viggo, åtta, och Klara, fem, sex i mars. Mormor och morfar ska för övrigt hämta dem i skolan respektive på dagis i eftermiddag.

De här barnen har en pappa som vi har blivit allt mer imponerade av ju längre vi har känt honom. Till vardags arbetar han på Systembolagets huvudkontor (medan hans hustru, vår dotter, är aktiv i nykterhetsrörelsen). Han är ett veritabelt språkgeni och lär sig ständigt nya språk, levande så väl som döda, och inför sin förestående 40-årsdag har han önskat sig bidrag till en resa till ett land, vars språk han ännu inte behärskar, till exempel Turkiet, Ungern eller Litauen. Men framför allt är han en så fin pappa till sina och vår dotters barn.

Inför varje jul gör han en sak, som fascinerar barnen men som är hans, pappans, och inte deras, barnens, verk. Av ett reportage i dagens (2 december 2010) Upsala Nya Tidning om tre helidor framgår det hur årets upplaga av familjens pepparkakshus växer fram.

Och som framgår av bildreportaget i UNT, signerat Lotta Fritiof (text) och Emma Eriksson (foto), är det inte riktigt vanliga pepparkakshus som Bo bygger. Tidigare år har han bland annat byggt pepparkakskopior av familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan 3, Tuna backars förskola, det som först var både Viggos och Klaras, numera bara Klaras dagis, och så, förra året, en pepparkakskopia av Musikens hus.

Och vad skulle det bli i år om inte den nya Centralstationen i Uppsala? För UNTs medarbetare berättar Bo att han verkligen har gått metodiskt till väga, bland annat via internet laddat hem ritningar över Resecentrum. Exakt ska det vara – dock har han ersatt skulpturen vid cykelbanan med en polkagrisstång!

UNTs artikel kan du hitta här – med artikeln följer också en länk till ett bildspel. På Bos blogg, här, finns ytterligare bilder.

* * *

När barnen kommer hem till oss i kväll, tänker mormor Birgitta baka pepparkakor med dem. Det går ju att göra på det vanliga sättet också, i form av hjärtan, bockar, gubbar, gummor och allt vad det är.

Men pappa är bäst i pepparkaksfacket. Honom slår ingen!