Sommar i P1 med Theodor Kallifatides

Till att börja med undrar jag lite över musikvalet i Theodor Kallifatides’ Sommar-program: Är den här populärmusiken – flera av låtarna är kända från Melodifestivalen – verkligen det som han, en framstående och seriös skönlitterär författare, oftast lyssnar på? Men sen förstår jag hans underförstådda poäng: Svensk populärmusik kryllar av artister som har hel- eller halvutländskt påbrå: Sophie Zelmani, Cornelis Vreeswijk, Salem Al Fakir, Frida Hyvönen, Laleh Pourkarim, Elena Paparizou…

Så i själva verket passar den här musiken ovanligt väl i ett sommarprogram som. både självupplevt och prövande, handlar inte bara om ett författarskap utan om ett författarskap som har som förutsättning att man också lyckas behärska – ja mer än så – ett språk som inte är ens eget och dessutom använda detta förvärvade språk till något så avancerat som ett skönlitterärt författarskap.

Många, med som det kan tyckas mycket bättre förutsättningar, får aldrig några böcker utgivna, men Bonniers antog omedelbart och utan att tveka Kallifatides’ första bokmanus för utgivning. Sen dess har det blivit en hel rad till, böcker som oftast har fått mycket uppskattande recensioner. (Ja, jag har själv recenserat Kallifatides i Aktuellt i politiken (s), också publicerat en novell av honom där när jag var chefredaktör. Den tidens AiP var uppenbart känd för honom redan när jag kontaktade honom; jag vill minnas att han till och med kallade det en ära att få bli publicerad i den tidningen.)

I dagens retrospektiva Sommar-program – han gav intressanta bilder av sitt liv – framgick det också med stor tydlighet att hans och hans föräldars sympatier verkligen inte låg hos den högerregim, som vann det grekiska inbördeskriget. Och för att göra en personlig utvikning igen: För ett antal år sen stötte jag åter samman med Kallifatides under Ordfestivalen i Östhammar, där för övrigt också min hustru fanns bland de medverkande, och vi tre förde. vid sidan om programmet, ett privatsamtal om bland annat politik. Birgitta yttrade sig då kritiskt om Göran Persson – det låg i luften att han skulle bytas ut – och då tillade Kallifatides som ett personligt tillägg, att också Pär Nuder måste bort.

I det aktuella radioprogrammet gick han in för att prisa det svenska samhälle han, inte utan språkliga och andra fadäser, några av dem riktigt roliga, lyckades växa in i – vad jag förstår är han en genomtänkt vän av den klassiska svenska modellen.

I det stora hela fann han Sverige vara ett öppet och välkomnande samhälle. Han faktiskt inte ens försökte tvåla till de fula brunnationalistiska trynen som numera till och med sticker upp i Riksdagen.

Sommar i P1 med Henrik Lundqvist

Jag är en sån där som aldrig hr läst tidningarnas sportsidor och aldrig har sett hockeymatcher vare sig live eller i TV. När vi under läroverkstiden hade gympatimmar, gjorde jag sådant som att ställa upp på fotbollsplanen iförd hatt och halsduk.

Jag hade genomgående mycket höga betyg i skolan, dock inte i gymnastik med lek och idrott som jag tror att det kallades. Lek har jag aldrig haft något emot, men alla former av tävlingsmoment är främmande för min personlighet, så jag kan helt enkelt inte med verksamheter som går ut på att man ska tävla mot andra. Mina höga betyg i ämnen som svensk skrivning och litteratur var effekter av att jag var genuint intresserad av de här ämnena – det fanns skolämnen där jag, av lust och intresse, kunde mycket mer än det som fordrades enligt läroplanen.

När jag lyssnar på Sommar i P1 försöker jag alltid nollställa mig, bortse från mina egna förutfattade meningar. Det här blir lättare när jag, som i dag i fråga om hockeymålvakten i New York Rangers Henrik Lundqvist, har noll förhandskunskaper.

Så jag lyssnar och lyssnar, men jag förstår ingenting för det. Vad är det som gör att en människa måste tävla, tävla och tävla och dessutom, helst ständigt, vinna? Varför blir depressionen så bottenlöst djup om man inte vinner? Jag tror faktiskt inte att drivkraften för ett hockeyproffs främst utgörs av pengar, även om sådana naturligtvis behövs, om man som Lundqvist också gärna vill ha snabba bilar, det senare för övrigt inte heller ett mål i livet jag förstår mig på.

Den här mannen har helt uppenbart också en del mer mänskliga sidor – plötsligt dök det till exempel upp en fru i programmet, och sen fick de en dotter.

Hans kärlek till New York kan jag, eftersom jag har varit där, förstå, men jag kan ju inte med bästa vilja säga at han lyckades förmedla stadens puls, dess rytm och kultur.

Ingenting i det här programmet rörde vid mig. Inte ens musiken, trots att han spelade Jon Bon Jovi, Håkan Hellström, John Fogerty, Mark Knopfler och Bruce Springsteen.

Och ändå förökte jag.

Några intensiva dagar i början av juli

Vi hinner träffa Kerstin, Viggo och Klara när vi kommer hem från vår östersjökryssning, också lämna över några inköpta presenter.

Kerstin kan ta ut en extra semestervecka genom att ta ut kompledighet, och eftersom väderleksutsikterna för början av veckan är strålande, åker hon och barnen ut till vårt hus i Öregrund. Och där blir det precis så härligt som prognoserna har utlovat: trädgården prunkar, och badklipporna i Tallparken är lika underbara som i Kerstins barndom. Jag har sett hennes bilder på Twitter. Särskilt Klara vill inte lämna Tallparken.

Birgitta gör också en sväng ut till sommarhuset i Öregrund: vill vattna både i växthuset och i trädgården. Men hon kommer hem till Uppsala till middag – jag har köpt isterband och färskpotatis – eftersom vi och särskilt hon har en del ytterligare värv här.

Tisdagen är fullspäckad för oss båda. Vi ska på Hasses 70-årskala i Vallentuna, och tar tillsammans med Birgittas faster Karin SL-tåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel – det är hon som kör – möter med bil. Och eftersom vi hr gott om tid på oss, stannar vi också till vid kyrkan i Vallentuna och besöker mamma Anna Brita Dahls grav.

Sen åker vi vidare hem till Hasse och Karin, där redan bror Gunnar med hustru Annica plus ett par barnbarn väntar. Tillsammans tågar vi ner i trädgården bakom huset, sjunger och hurrar, och så får Hasse ett bidrag till sitt modelljärnvägsprojekt.

Solen gassar obarmhärtigt, men i trädgården står i dag bord, försedda med soltak, Där nere serveras både smörgåstårta, vanlig tårta och bullar, som tur är även bland annat mineralvatten. För trakteringen står, om jag har förstått rätt, Jerks familj, som har bilat ner från Norrland.

Gradvis strömmar det in allt fler gäster, till exempel ett gäng socialdemokratiska kommunalpolitiker, flera av dem numera också pensionerade, från länet. I det här gänget finns flera gamla bekanta – bland annat träffar jag för första gången på mycket länge min gamla arbetskamrat från 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Britt-Marie, under en period Hasses fru. Det var länge sen vi sågs; jag har däremot träffat hennes och Hasses son Henning lite oftare. (Han är förstås också med på festen.)

När Jerks storasyster Anna-Karin till slut också har anlänt – hon har skött sitt värv som rektor, men vi vill få en chans att åtminstone hälsa – bryter vi upp. Birgittas bror Gunnar kör oss och faster Karin till Upplands Väsby. Där lyckas vi dock först välja fel perrong, så avfärden hem mot Uppsala dröjer ytterligare.

Faster Karin, 92, är fortfarande mycket engagerad och talar bland annat om politik på tåget. Men hon har också andra intressen och har nyligen till Birgitta skickat ett recept hon har prövat: jprdgubbar med färsk, hackad chilipeppar, rödlök, malen vitpeppar, honung, salt och kanske något mera. Det här serverades som sallad till stekt fläskkotlett och kokt färskpotatis. Pröva det här – det är gott!

Till efterrätt åt vi sen lite jordgubbar med vispgrädde, alltså på vanligt sätt.

Sen blev det mycket TV.

Vi såg nyheter och sen Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström och Louise Hoffsten. Därpå följde ett timslångt program med Håkan Hellström med gäster, till exempel Helen Sjöholm. Och så avslutade vi kvällen med ”Morden i Midsomer”. Och nu hade jag problem: Trots att jag flyttade min stol halvvägs fram till TVn, hade jag ofta svårt att följa textningen. Eftersom min engelska är hygglig, försökte jag då gå över till att i stället lyssna på replikerna, men ofta tappade jag koncentrationen och/eller sammanhanget.

Det är bara att konstatera att min syn ytterligare har försämrats. Och det går fort utför, skrämmande fort.

Men jag bet ihop, och innan jag la mig, diskade jag midagsdisken.

Ut till Öregrund kan vi inte åka i dag heller. Birgitta, som i Tallinn blev bestulen på en plånbok med inte bara kontanter utan också alla sina kort, även ID-kort, ska ägna den här dagen åt att skaffa sig nya kort och förhoppningsvis även kunna ta ut pengar.

Under tiden har jag bistått henne med sådana. Jag äger inga plastkort – vill inte ha några – och har kontanter i en plånbok som förvaras i en för ficktjuvar tämligen oåtkomlig ficka.

–

Sommar i P1 med Leo Razzak

Med tanke på att Leo Razzaks liv har varit så olikt mitt – detta sagt framför allt mot bakgrund av att även jag kommer från en invandrarfamilj och mot bakgrund av det han gradvis berättar om sitt liv – noterar jag lite häpet att förbluffande mycket av den musik han spelar ändå är så välbekant för mig, och då tänker jag inte bara på att han spelar Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan och ”Saint James Infirmary”. Nej, också Tracy Chapman, The Latin Kings, Van Morrison och Bob Marley är välbekanta för mina öron.

Annars är hans liv mycket annorlunda mitt. Hans arv på faderns – från Bangladesh – sida stämplade honom som invandrarunge på ett helt annat sätt än det som gällde för blonda och blåögda estniska flyktingbarn årtionden längre tillbaka. Dock var det aldrig den hårt arbetande fadern som var den här familjens problem. Med smärtsam tydlighet vittnade Leo Razzak om hur hans mor levde ett destruktivt liv där sprit och droger och ett vidlyftigt sexliv välte den här familjen – pappan, från en helt annan kultur, höll ändå ihop den här familjen förbluffande länge, och det var naturligtvis en självklar skyddsreaktion från sonens sida, att han vid separationen valde pappan framför mamman.

Leo Razzak berättade, även här utan krusiduller och undanflykter, om det hårda och delvis destruktiva liv han levde i några stockholmsförorter och i skolorna där. För honom blev till slut verksamheten i Anders Carlbergs Fryshuset en räddning och ett nytt liv. Och när det såg som mörkast ut för den här lilla familjen – farsan fick en cancertumör och kunde inte längre jobba, därmed inte heller betala lägenheten de bodde i – kom räddningen genom en fryshuskompis vid namn af Jochnich, som ordnade ett lån till justa villkor.

Och farsan överlevde, kanske för att han fick nytt levnadsmod. Numera driver han, delvis med ekonomiskt stöd av sonen, men de har hittat kreativa lösningar att inte bara klara utan också utöka verksamheten, socialt arbete på bynivå i Bangladesh.

Allting måste inte gå åt helvete, även om det länge ser bottenlöst mörkt ut.

Sommar i P1 med Carolina Gynning

Dagens sommarpratare, Carolina Gynning, känner jag till namnet, men som programledare, sångerska, skådespelare, konstnär med mera är hon egentligen obekant för mig – kanske är det hennes karriär som bland annat dokusåpadeltagare (”Big Brother”) och deltagande i program som ”Fångarna på fortet” och ”Let’s Dance” som har avhållit mig från att stifta närmare bekantskap med henne.

Mot den här bakgrunden och mot bakgrund av hennes bekännelser i dagens ”Sommar” av att hon har missbrukat droger blir jag själv förvånad över att jag, med bibehållet intresse, lyssnar på hela hennes program. Hennes berättelse är verkligen självutlämnande – men det egendomliga är att jag aldrig lyckas se de mekanismer som har styrt hennes liv. Och jag får heller inte något intryck av att hon själv har gjort någon självanalys, som skulle kunna förklara allt det här, till exempel att alltihop började med föräldrarnas skilsmässa – det senare är bara ett arbetsexempel.

Något lugnad blir jag av att hon i och med att hon fick barn och därmed ett nytt slags ansvar delvis tycks ha bytt spår in på lugnare banor.

Åsikter, till exempel politiska, lyser med sin frånvaro i det här programmet – men plötsligt undslipper det Gynning, att skatterna enligt henne tar en alldeles för stor andel av hennes inkomster.

Hennes musik i programmet är inte helt obekant för mig – hon spelar ”Purple Rain” med Prince, Bryan Ferry, Burt Bacharach och en ovanlig version av ”My Favorite Things” – men mer än av det faktum att det mesta är obekant för mig förvånas jag av diskrepensen mellan prat och musik. Fast sen får jag en förklaring: mot slutet av programmet tackar hon plötsligt sin syster för hjälp med musikurvalet.

Sommar i P1 med Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer, född 1981 och med brittisk far – jag känner till honom som skribent – och amerikansk mor, tillhör en uppenbart musikalisk familj; jag har sett hennes bror Rennie Mirro på en av Stockholms privatteatrar. Hon har gjort sig bemärkt (på två olika sätt) i den svenska Melodifestivalen, men för egen del har jag inte lyssnat särskilt mycket på det hon har spelat in på skiva. Nästa år får jag chansen att se henne i rollen som Sally Bowles i Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Cabaret”.

I sitt Sommar-program i dag ansträngde sig Sarah Dawn Finer att ge en mer fullständig bild av sig själv: tidiga – alltför tidiga – försök att få bekräftelse med hjälp av killar, svårigheter att greppa när det gällde röstomfånget, tendenser till upphetsning som också håller en vaken – och så enskildheter som kampen mot kroppens protestsignaler i samband med en föreställning och, inte minst, historien om Art Garfunkels katastrofala försök till ett framträdande i Sverige.

Lite spretigt, men ändå ganska intressant.

Hennes musikval var som väntat blandat – Sylvain, Gershwin, Bob Dylan, Eva Dahlgren – men innehöll också egen sång, alltså inte på platta.

Sommar i P1 med Peter Wolodarski

Peter Wolodarski, vid unga år bland annat chef för ledarredaktionen på liberala Dagens Nyheter, numera, fortfarande rekordung, chefredaktör för tidningen, hör inte till mina politiska meningsfränder, även om han i sitt Sommar-program i dag bekände, att han under en studietid i USA något hade modifierat sina tidigre mer ultraliberala åsikter.

Icke desto mindre gillade jag hans sommarprogram, därför att han på ett föredömligt sätt berättade om vad som hade format hans åsiktsvärld. För egen del tror jag att människor som har så lätt för sig som han lockas att tro att också den övriga mänskligheten borde komma till samma slutsatser som han, åtminstone om de ansträngde sig lite mer.

På ett sådant bananskal halkade Wolodarski själv mellan framgångarna – samtidigt verkar han till att börja med ha blundat för eller varit märkligt omedveten om det hans egen familj, polska judar, hade råkat ut för, både under den tyska ockupationen och senare, under kommunisttiden, i polsk regi. Om allt detta och om hur han själv, genom händelser här i Sverige, medvetandegjordes om judarnas utsatthet berättde han rakt och intressant.

Jag gillade hans sommarprogram, också en stor del av den musik han spelade, allt från Monica Zetterlund till Ulf Lundell, men kanske allra mest en låt jag ska nämna namnet på när listan över spelade låtar äntligen kommer upp på SvTs hemsida. (Nu har i stället en av mina trogna läsare, Lasse Hallenfur, hittat den här låten åt mig: ”Deep River Blues” med Doc Watson.)

Sommar i P1 med Katarina Gospic

Katarina Gospic är, åtminstone med mina mått, relativt ung men har hunnit med att inte bara doktorera i medicin utan också starta eget företag. Hon är uppvuxen i Sverige men har familjerötter i Kroatien och är därmed också ett av många exempel på att olika invandrar- och flyktinggrupper har bidragit till att utveckla Sverige.

Kanske övertolkade jag henne, men jag tyckte att det i hennes attityd till livet och inte minst medmänniskorna fanns ett lite intelligensaristokratiskt drag. Fast kanske är det alltför lätt för en så begåvad och rationell person som hon att fatta rationella beslut, jämfört med alla dem som fungerar mer irrationellt och känslomässigt. Och framför allt blir demokratin något annat än just demokrati, om just de smarta och välutrustade ges ett slags tolkningsföreträde. Fast det senare är kanske en övertolkning från min sida – hon är ju hjärnforskare, varken moralfilosof eller politiker.

Musiken, med inslag som ”Hotel California” och ”Over the Rainbow”, innehöll en del som är välbekant för mig – men också annat som jag inte är lika förtrogen med. Som det ska vara, alltså.

Synförrättning

I dag var jag kallad till Ögonmottagningen på Akademiska – min starkt nedsatta syn även på vänster öga behövde granskas inför ett sannolikt nödvändigt ingrepp.

Synkontrollen utfördes av två ögonläkare – ytterligare en tillkallades av den ansvariga – och två sköterskor gjorde i olika omgångar prov.

Resultatet blev för det allt grumligare vänstra ögat det väntade: en gråstarroperation kommer att genomföras. Men också i vänstra ögonvrån i mitt tidigare opererade och med konstgjord lins försedda högra öga har det bildats något grums som man anser måste avlägsnas.

Så i augusti ska jag genomgå två operationer, först en mindre på det högra ögat och sen den sedvanliga gråstarroperationen på vänstra ögat.

Med av alla ögondropparna ännu mer grumlad syn släpptes jag sen ut från Ackis och lyckades också genomföra det jag hade föresatt mig att göra, när jag ändå var nere på stan: Jag var på apoteket och fyllde på medicinförrådet. Jag var på Dressmann och köpte skjortor och kalsingar inför östersjökryssningen nästa vecka. Jag var i en väskaffär och köpte en ny axelväska, där jag genast stoppade ner FiB Kulturfront, kvällstidningar samt några serietidningar och seriealbum, alltsammans nyinköpt det också. Och så var jag inne i en fotobutik och handlade film och batteri till min kamera samt passade på att lämna in en mängd filmrullar för framkallning.

Det gäller att ta bilder i först Helsingfors, S:t Petersburg, Tallinn och Riga, senare – i slutet av juli – också under den tur vi ska göra runt Ísland. Jag menar så länge man säkert ser.

Sommar i P1 med Lasse Kronër

Det märktes att dagens Sommar-program var gjort av en rutinerad programledare. Lasse Kronér berättade om sin väg från ett göteborgskt arbetarhem till kontakten med Triple & Touch, det som skulle leda till hans eget genombrott.

Om sin egen stapplande väg in i musikens värld berättade han befriande chosefritt, medgav också den skräck som fyllde honom när han fortfarande var scenovan. Och så kryddade han den här berättelsen om den krokiga vägen till framgång med några ganska dramatiska historier, dels om hur han greps av polis i Paris och bland annat fick strängarna på sin gitarr avskurna, dels om hur han senare, på tåget hem, fick ett par reskamrater, som fick den svenska polisen att tro att han var knarksmugglare.

Också musikaliskt vittnade det här sommarprogrmmet om att det hade gjorts av en musikalisk person och en skicklig programmakare. Musikinslagen var gjorda av kända artister som Evert Taube, Mikael Wiehe, Bob Dylan och Simon and Garfunkel, men i musikdelen hittade man också Ola Magnell, Jackson Browne och Tage Danielsson-monologen om sannolikhet, som ju handlar om kärnkraftens farlighet.