Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.

Melodikrysset nummer 13 2014

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Idealrealisation

Genom goda vänner fick jag i går höra att vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg kommer att läggas ner sista april. Då stängs också Coop Extra – före detta Coop Forum, före detta OBS! – i Gränby.

Kvar i Uppsala finns då bara några få konsumhallar, en relativt ny vid Centralstationen, samt ett par externa varuhus.

Värst känns förlusten av butiken här vid torget, belägen bara något kvarter från vårt hus. Det tar emot – väldigt mycket – att börja handla på ICA, som ligger vägg i vägg med den konsumbutik som nu kommer att läggas ner. Ska jag åka buss ner till centrum för att kunna fortsätta handla kooperativt?

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att plugga, fanns konsumentkooperationen överallt i stan. Eftersom jag då bodde på Jumkilsgatan, handlade jag på Konsum vid Ringgatan. Den här butiken finns faktiskt kvar om än i nya lokaler, men de båda konsumbutiker jag, beroende på väg hem från universitetet eller centrum, passerade är nedlagda.

Nästa bostad fanns i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, och då handlade jag och brorsan (som också bodde där) i livsmedelshallen i Forum-varuhuset i centrum. Där har man inte kunnat handla livsmedel på länge nu.

När jag en tid bodde med Birgitta på Sturegatan, fanns en konsumbutik i hygglig närhet. Dess lokaler har övertagits av ett expanderande ICA.

Och när vi sen hamnade här i Svartbäcken, fanns Konsum uppe vid torget. (Dessutom fanns det en konsumbutik lite längre ut och två på vägen in mot centrum. Ingen av dem finns kvar.)

Strukturförändringarna inom all handel, förorsakade inte minst av bilismen, har allmänt slagit mot närbelägen handel, men det är utan tvekan Konsum som har blivit mest drabbat.

En viktig motor i det här är den minskade köptroheten: Kunderna jagar låga priser och handlar där de tycker sig få mest för pengarna. Kooperationen har under den senaste tiden delvis lyckats öka andelen trogna kunder genom att införa ett bonussystem, som ger mer i återbäring åt dem som koncentrerar sitt handlande till kooperativa och andra Med mera-anknutna butiker, men ledningen finner det här vara ett för dyrt system, så det kommer att slopas i sin nuvarande form. Vad händer sen?

Ett problem som Coop-butikerna har gentemot de tillfälliga kunderna – de som prövar på – är kooperationens system för prissättning. Det de här kunderna ofta gör är att de jämför priserna på kända märkesvaror – sådana som Findus och ABBA – i Konsum respektive till exempel ICA. Det är dock inte med de här märkesvarorna, ofta med stor marknadsandel i privathandeln, Konsum priskonkurrerar utan med de egna Coop-märkta.

ICA har genom sin nuvarande relativa storlek lättare än Coop att pressa inköpspriserna, men de prisskillnader som finns är inte så stora som många påstår – nämligen om man väljer att köpa de Coop-benämnda varorna i Konsum.

Så kanske var det inte så smart av kooperationen att sälja alla sina livsmedelsindustrier och tillverkningsenheter. Det var en fjäder i Konsums hatt att kunna stoltsera med egna varor som Björnekulla sylt och saft, Juvel mjöl, Cirkel kaffe, te och kryddor, och så vidare. Många av kooperationens märkesvaror fick större marknad och därmed lägre pris genom ett tillverkningssamarbete mellan de nordiska konsumentkooperationerna. Helst-tvålen tillverkades till exempel av den norska kooperationen.

Ytterligare en viktig skillnad finns i dag om man jämför med den förr så framgångsrika kooperationen: inte bara de egentillverkade livsmedelsprodukterna och en otrolig mängd butiker och varuhus har försvunnit, utan det har också större delen av den kooperativa fackhandeln gjort.

Cityvaruhusen har i och för sig delvis ersatts av externa köplador, men innehållet i dem har också kraftigt förändrats.

Förr hade de kooperativa varuhusen alltid ett förnämligt sortiment av porslin, tillverkad den egna Gustavsbergs-fabriken, som också hade en avdelning för badrumsutrustning.

Förr ägde kooperationen en växande fackhandel för kläder och skor (bland annat Wedins), allt från dammodebutiker till det övertagna (men inte fackmässigt skötta) Kapp-Ahl, som ju också fanns i andra länder.

Förr drev kooperationen en egen kedja av guldsmedsaffärer, bland annat Guldfynd.

Förr drev kooperationen egna hotell och restauranger, bland de senare både brickbarer och gourmetrestauranger.

Fast än är det inte slut med utförsäljningarna. Kooperationen har lyckats bygga upp både Sveriges näst största förlagsgrupp (Norstedts plus Rabén & Sjögren) och Sveriges dominerande största bokhandelskedja (Akademibokhandeln, som nu slukar också Bokia). Nu vill Anders Sundström sälja allt det här. Med följer då också resterna av bokförlaget Tiden, under många år lett av Gustav Möller, om han är känd för den före detta ledamoten i Socialdemokraternas VU.

Serier, inte precis för barn

Jag har läst Galago nästan från början, och jag har sen varit prenumerant under många år. Av de riktigt gamla galagotecknarna medverkar fortfarande John Andersson regelbundet, så också i senaste numret, 1/2014, där framför allt hans omslag är en fantasieggande och lockande skapelse.

Inte allt i ”Galago” hör till höjdpunkterna i svensk seriekonst – jag har genom åren sett både illa tecknade och illa stavade serier där.

Men det här numret bjuder på en mycket läsvärd och framför allt vältecknad serie, signerad Hilda-Maria Sandgren, ”Det som händer i skogen stannar i skogen”, en historia om ung sexualitet.

Varför innehåller förrestren Galago inte någon presentation av henne och av övriga medverkande?

I Galago och över huvud taget bland svenska serietecknare är Liv Strömqvist vid det här laget en veteran. När det gäller hennes bidrag i det här numret, ”Blood mountain”, har jag samma invändning som mot flertalet av hennes serier: De är mer essäer än serier – bildberättelser – där variationen ofta mest består av textstorlek, fetstil, textplattor och negativ text. Om då inte heller den essäistiska texten, i det här aktuella fallet om mens, innehåller några enastående poänger, tröttnar man som läsare. Och ändå kan Liv Strömqvist: den där förargliga röda fläcken på trosan eller på TV-soffan sitter provokativt rätt.

Jag har flera gånger efterlyst äventyrsserier i Galago och i Galagos bokutgivning, men det här tycks inte vara något för de nuvarande redaktörerna.

Därmed har det också öppnats en marknad för det konkurrerande magasinet Utopi. Serierna i den är genomgående vältecknade men generellt sett bättre i fråga om gestaltningen än i fråga om handlingen. En del av innehållet förefaller dessutom att vara korta smakprov, som ska locka läsarna vidare till Kolik förlags albumutgivning.

Och det är också där man hittar det som förmodligen är förklaringen till att Nordstedts har gått in med friskt ägarkapital.

Så vitt jag vet började det här samarbetet med en serieversion av den värld Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skapade i sin Egelsfors-trilogin. Som serietecknare användes Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. I det aktuella numret av ”Utopi”, 12/2014, finns förresten ett annat exempel på det här samarbetet, ”Vei, del 6”, av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Kim W Andersson, mycket riktigt känd också i USA, är dock ett strå ännu vassare.

Jag läste först hans ”Alena”/”Puppy Love” i serietidningen Nemi, och jag har nu köpt och läst hans album ”Love Hurts 2” (Kolik förlag, 2013), och det här är verkligen något för Rabén & Sjögren/Norstedts att satsa på, om den här förlagskoncernen verkligen vill bli stor även på serieområdet.

Som serie är ”Love Hurts” inte bara vältecknad (naturligtvis i den mening som gäller för tecknade serier) utan också full av överraskningar. Ett exempel är daten i Love Hurts 26, där läsaren lockas att tro, att den kontaktsökande tjejens date med den sympatiske unge mannen ska ända i något hemskt övergrepp från hans sida – men sen slutar historien med en bild där han sitter fastbunden i en stol, medan hon med en stor sax i näven är beredd att införliva hans huvud i den samling manshuvuden hon redan har som troféer på väggen. En annan läskig historia är nummer 22, där en tjej buds hem till en gammal tjejkompis på middag och det väninnan tar fram till middag ur ugnen är det griljerade huvudet av hennes man, med äpple i munnen och allting. Fast fullt så här makabra är inte alla historierna.

En av dem, ”Blod är tjockare än vatten” med Sara Bergmark Elfgren som medförfattare, med ett barn med böjelse för att livnära sig på blod, är dock ganska läskig.

Och det är nog ingen slump att Mats Strandberg har fått skriva förordet.

Melodikrysset nummer 11 2014

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst, men Kevin Walker hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Fast sen fick vi ju låttiteln, ”Belong”.

Då ligger Beatles betydligt närmare mig. Här om kvällen var jag på närbelägna Fyrishov och såg och lyssnade på en riktigt kul dansk föreställning med låtar, signerade John Lennon och Paul McCartney. Fast i dag fick vi höra en låt av George Harrison, ”Something”.

USA var med på ett enda litet hörn i dag: Vi hörde alls icke oävna Katy Perry i ”I Kissed a Girl”.

Fast mittåt: Vi hörde ju signaturmelodin till ”Lilla huset på prärien” också. Jag har förstås sett TV-filmatiseringen, men jag vill ännu mer rekommendera originalet, Laura Ingalls Wilders bokserie.

En central del av det europeiska musikaliska kulturarvet fanns också med i dagens kryss, ett musikaliskt skämt signerat Wolfgang Amadeus Mozart.

En svensk klassiker, dock inte en musikalisk sådan, är ”Fritiofs saga” av Esaias Tegnér. Vi läste den i realskolan på 1950-talet, och många av dikterna sitter fortfarande kvar i minnet, dock kanske inte främst ”Vikingabalk”. Tonsättningen har jag faktiskt aldrig hört förut.

En klassiker är också Tage Danielssons antikärnkraftmonolog ”Om sannolikhet”. Det råkar vara så att den nämns i ett mejl, som min hustru här om dagen fick från Birgitta Hambraeus, en kvinna som i motsats till sitt gamla parti, Centern, står fast vid ett principfast kärnkraftsmotstånd. Birgitta Dahl nämns i det här mejlet med respekt, medan texten andas djup misstro mot den sittande fyrpartiregeringens energipolitik.

Allt mer lutar också åt att dess tid snart är till ända. Det hjälper nog inte ens att med Karl Gerhard sjunga ”Nu ska vi opp, opp, opp”.

När vi nu ändå är inne på snurriga riktningar, kan vi ju passa på att redovisa också svaret pariserhjul, ett fenomen som förekom i en film med Siw Malkmkvist, ”Förälskad i Köpenhamn”.

Och i en annan film, ”Köp hjärtan”, fanns originalet till den låt Povel Ramel med Sune Mangs’ hjälp förvanskade. ”Orvars sång” hette den i den här versionen, men i originalversionen sjöng man ”så är mitt namnanrop, jag älskar dig”.

Jag har sett Agnes Carlsson göra Lill Lindfors’ gamla hit ”En sån karl” i ”Så mycket bättre”. Det här greppet att låta nya artister göra gamla hitar är inte så tokigt och lyckas ibland överraskande väl, men i just det här fallet är originalet bättre. Det jag säger här ska inte ses som ett allmänt omdöme om Agnes – hon visade också upp överraskande sidor och gjorde bra tolkningar.

Sen återstår det ytterligare ett par gamla svenska schlager att redovisa.

”Ålefeskarns vals”, en stor succé i Kjell Krages insjungning, har förekommit tidigare i krysset. Den här gången skulle vi veta, att ålefeskarn fiskar ål och minnas tredje ordet i refrängen: ”De va en gång jag skulle ut å feska ål”.

Och i den allra sista låt som återstår att redovisa, gällde det tydligen att förhindra att någon skulle åla sig ur greppet på dansgolvet: ”Säg inte nej, säg, kanske, kanske, kanske”, som Sven Ingvars uttryckte saken.

Melodifesivalen: Det kunde ha gått värre

Jag har sett alla deltävlingarna i Melodifestivalen, och efter att nu – i dagens reprissändning – ha sett även finalen, konstaterar jag att det kunde ha gått mycket värre.

I slutomgången stod det till slut och vägde mellan Sanna Nielsen och Ace Wilder, och de svenska röstarnas – många den här gången – röster vägde över för Sanna, så hon vann med knapp marginal, 212-210. Hennes låt är inte perfekt, men hon gör den bra, så jag önskar henne lycka till.

Om man alltså bortser från Ace Wilder, var det de mest rutinerade artisterna som i finalen placerade sig i topp. Både de europeiska jurygrupperna och de röstande svenska tittarna rankade Alcazar högt (tredje plats). Tidigare Eurovision Song Contest-vinnaren Helena Paparitzou fick inte riktigt lika många röster – hon kom i alla fall fyra – men jag noterar att de europeiska juryerna rankade henne högre än de röstande i Sverige gjorde. Man kan undra varför.

Danser och sviter

Torsdagskvällens konsert, under ledning av Paul Mägi, i Musikens hus började med ett verk av Maurice Ravel (1875-1937), ”Le Tombeau de Couperin” (1919). Verket, från början (1917) en pianosvit, tillägnades landsmannen François de Couperin, men dess olika satser tillägnades från början vänner som gick förlorade i första världskriget. Senare uteslöt Ravel ett par av de mest pianoinriktade satserna, och det var det bearbetade, mer orkestrala verket vi fick höra.

Före pausen fick vi också höra ett helt nytt (2014) orkesterverk, signerat Britta Byström (född 1977), ”Yankadi” för soloinstrument – inte mindre än sex solister medverkade – och orkester. Det är ett spännande verk i ovanlig takt men dess västfrikanska rötter föreföll åtminstone inte mig så tydliga.

Efter pausen hade ordningen i programmet kastats om, så först låg nu Ferruccio Busonis (1866-1924) ”Symfonisk svit” (1883). Det är således ett tidigt verk, men för egen del fann jag det intressant att lyssna till.

Sist i programmet låg nu Erich Wolfgang Korngolds (1897-1957) ”Tänzchen im alten Stil” (1919). Det här är ingen märkvärdig musik, men dess stilimitationer ger en påminnelse om att Korngold under sin tid i Hollywood skrev identitetsskapande filmmusik, bland annat till ett antal mycket kända äventyrsfilmer.

Konsertsalen i Musikens hus hade stora publika luckor den här kvällen, men jag har ingen aning om varför.

* * *

Före konserten åt vi som vanligt middag med Anna, och eftersom hon anlände per tåg, hade vi den här gången valt att äta på ”Stationen”, uppskattad av en stor publik inte bara på grund av sitt centrala läge. Damerna valde biff tartar, medan jag valde något mer genomstekt, parisare.

Den här måltiden avlöpte, i motsats till den före förra konserten, lyckligt, men i konsertpausen inträffade något liknande: Anna, som har ledbesvär, tappade sin stora kaffemugg i golvet, varvid den sprack och jag fick hett kaffe över båda fötterna. Som tur var hamnade det mesta på skorna.

Melodikrysset nummer 10 2014

Jag börjar tro att det pågår en idrottsvärldskonspiration mot oss som löser Melodikrysset. Även nästa lördag börjar krysset en halvtimme tidigare.

Jag hör alltså till dem som hellre brukar musikminnet än tar del av sportprestationer, men eftersom jag nästan aldrig heller ser TV-serier, fann jag delar av dagens kryss svårt: Vi fick höra signaturerna till dels ”Mad Men”, dels ”The Sopranos”.

Svår tyckte jag även att frågan om ”Sway” var. Melodin känner jag förstås igen, men inte minns jag B0bby Rydell.

Då är jag mer bekant med The Velvet Underground, som vi i dag hörde i ”Pale Blue Eyes”. Dessutom var Lou Reed en bra ledtråd.

Både Willie Nelson och Dolly Parton har jag på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem i duetten ”To All the Girls”.

Bruce Springsteen har jag hittills skaffat allt av på skiva, så jag ska köpa den senaste också, ”High Hopes”.

Och en låt, som möjligen många tyckte var svår i dag, ”Dueling Banjos”, har jag sen länge på CD. Jag har också sett filmen den fanns med i, ”Den sista färden”, och vet att där förekom kanot och således paddel.

Som övergång från det engelskspråkiga till det svenskspråkiga kan väl ”It’s My Party” tjäna – överflyttad till svenska och insjungen av Lill-Babs hette den ”Leva livet”. Den som skrev den svenska texten var Stikkan Anderson.

”Flickorna på TV två” hörde vi en gång i världen med Gyllene Tider, men i dag fick vi höra den i Lennart Palms version, det vill säga instrumentalt.

Då återstår bara Evert Taube. Han förekom till och med i två olika frågor i dagens kryss.

Vinden i hans ”Valsen på Sunnanö” är rimligen sunnan.

Och djuret i ”Oxdragarsång” är förstås en stut, kastrerad eller, som Anders Eldeman uttryckte sig i en omskrivning: ”ett ungt åtgärdat exemplar”.

Andra chansen

Andra chansen i Melodifestivalen bjöd inte på några överraskningar.

Möjligen förvånade det mig, att ”Raise Your Hands” med Ammotrack röstades bort redan i första omröstningsomgången. Däremot hör jag inte till dem som sörjer, att ”En himmelsk sång” med Ellinore Holmer inte gick vidare den här gången.

Inte heller sörjer jag att ”All We Are” med State of Drama inte gick vidare till duellplats.

I den ena av duellerna överraskade Linus Svenning och hans ”Bröder” med att klå den mer rutinerade Martin Stenmarck och hans ”När änglarna går hem”. Men vad det är som får TV-tittarna att rösta som de gör är fortfarande en gåta. Det skulle också vara intressant att få veta hur olika ålderskategorier – bland dem en stor mängd barn – röstar, om de röstande favoriserar artister från den egna regionen, om de röstande bortser från schlagerkvalitéer och i stället väljer en musikgenre de själva gillar plus annat liknande.

I den här Andra chansen röstade hårdrocksentusiasterna – inget ont om hårdrock, men schlagermusik är det ju knappast – fram Outtrigger och ”Echo” ända fram till en av de två slutduellerna.

Den vanns dock – rättvist, tycker jag – av den rutinerade Helena Paparizou och ”Survivor”.