Melodikrysset nummer 34 2016

Vackert väder igen. I går eftermiddag tog hustrun in en bunke med våra egna äpplen, mogna och från två olika träd.

Dagens Melodikryss hörde väl inte till de svårare, men en av frågorna låg utanför åtminstone min spontana kunskapssfär.

Att jag aldrig hade hört talas om ”The Ocean” och dess skapare, Mike Perry (alias Mikael Persson), trots låtens och hans stora framgångar har med all säkerhet förklaringen, att radion här hemma dagarna i ända är inställd på P1. Och omvänt: att jag känner igen nästan all äldre musik oavsett genre har som förklaring, att Sveriges Radio förr i samma program, främst Grammofontimmen, mixade de mest olikartade formerna av musik: schlager, jazz, gammal dansmusik, visa, opera, operett, marschmusik (en marsch varje dag!) och så vidare. Det här gjorde oss lyssnare genreöverskridande och kunniga om alla möjliga slags musik. Det var bättre förr!

Men än finns det program, som jag har lyssnat på hur länge som helst. Så visst känner jag igen signaturen till Ekot, förr genomgående kallat ”Dagens eko”.

Värre kan det vara med andra etermediaprogram – TV-såpor och liknande program har jag nästan aldrig följt. Sålunda har jag, vad jag kan minnas, aldrig sett ett enda avsnitt av ”Goda grannar”. Men namnet måste av någon anledning ha krokat fast sig i minnet, så när jag hade en mängd hjälpbokstäver, dök programtiteln upp i minnet, trots att det här programmet tydligen sändes 1987-1989.

Operamusiken från 1919 kan jag tänka mig, att många andra hade svårt att identifiera, men för mig, gamle operafan, var det inte så svårt att känna igen Sergej Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

”Sommarnatt” kände jag också genast igen. Men vad var det för grupp som sjöng den 1980? Jo, lustigt nog med tanke på titeln, Snowstorm.

Mer somrigt: Sanna Nielsen, känd från Allsång på Skansen som jag ser, sjöng ”Dansar bort med någon annan”.

Jag äger en stor box med Alice Babs’ skivor, och hustrun och jag har just börjat beta av en DVD-box med hennes filmer. ”Stigbergsgatan 8″ var adressen som Anders Eldeman efterlyste med hjälp av en instrumentalversion gjord av Cool Candys.

Jag har också hela Evert Taubes sångproduktion i original i ett par CD-boxar, så varför skulle jag inte känna igen ”Oxdragarsång”, även om den som i dag spelades instrumentalt, den som skulle ge oss pluralen oxar.

Och att känna igen ”The Worrying Kind” med The Ark var ju heller ingen match. Den vann den svenska schlagerfinalen 2007, men i Eurovision Song Contest gick det sämre: Där kom den på 18de plats.

Duetten som inledde dagens kryss, ”Far From Any Road”, gjordes av ett par rutinerade artister, Anna Ternheim och Jerry Williams.

Kalle Moraeus ser jag gärna i TV, och i dag hörde vi honom tillsammans med Orsa spelmän spela ”Koppången”.

Sist i dag hamnar en gammal låtfavorit ”All of Me”, fast i dag, i en version med Trazan och Banarne, ”Ålfobi”. Den vitsige upphovsmannen, han som kallas för Trazan, heter egentligen Lasse Åberg, och jag har faktiskt lärt känna honom och hans hustru, nu senast för bara några dar sen mött dem på middagen för så kallade hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har skrivit om den här tillställningen här på bloggen.

Ja, det var väl allt för i dag. I kväll kommer Anna hit för att i morgon ta med Birgitta till en konsert med Annas dotter Amanda.

Sommar i P1 med Silvana Imam

Jag har vissa saker gemensamma med dagens Sommar-pratare, Silvana Imam, men vi är ändå mycket olika. Vi är båda födda i ett baltiskt land, jag 1937 i Estland, hon 1986 i Klaipėda i Litauen, då fortfarande en del av Sovjetunionen. Min familj flydde 1944, först till Finland, sedan vidare till Sverige. Hennes familj – modern är litauiska och fadern syrier – gav sig först av till Tjeckien men fortsatte sedan till Sverige.

Tyvärr berättade hon inget om sin familjehistoria, och modern och Litauen förekom knappast alls i hennes ”Sommar”. Däremot förekom pappan där med uppmuntrande ord, och det var också tydligt att familjen ända tills det av kända skäl blev omöjligt besökte pappans hemstad Homs. Hon berättade också med stor inlevelse om hur kusinen Rasha med sina två barn och bara några få glas vatten att dricka gjorde en riskfylld tre dagar lång flyktfärd över Medelhavet. I slutet av den här berättelsen utgöt hon sin vrede över många rasisters i grunden obildade föreställningar om flyktingar, en känsla jag åter igen delar med henne, kanske för att en mängd ester och för den delen litauer under likande omständigheter drunknade i ett annat hav med kust också mot Sverige.

Men sen finns det förstås annat där vi är mer olika, till och med mycket olika.

Hennes vurm för idrott lämnar jag helt därhän – idrott är inte min sort av självhävdelse. Själv skulle jag ju aldrig ens ha kommit på tanken att gå i idrottsklass, om det nu hade funnits sådana på min tid.

Hon berättar om sin inte helt oproblematiska skoltid, och jag tror säkert att den rasism och främlingsskräck som i dag är mycket större än under min egen skoltid har sin betydelse, men det spelar naturligtvis också en roll hur man själv närmar sig andra, vilket inte betyder att man måste släta ut sin egenart. Märk att hon faktiskt blev vald till elevrådsordförande, även om hon sen blev ifrågasatt av en del av eleverna, särskilt när hon hade lyckts få ett stipendium till New York – kanske handlade det här mer om avundsjuka än om rasism. Men hon visade också en nästan manisk tilltro till sig själv: ”Jag är bäst!”

Väl i New York hoppade hon ganska snart av från de studier i engelska hon skulle följa och levde snart det fria och utlevande liv tonåringar ibland väljer om de kan. Hon medgav i sitt sommarprogram, att hon gjorde saker hon inte vill berätta om i radio. I det här avsnittet filosoferade hon också om hur vi definierar oss i förhållande till andra och om att vårt ego bestämmer vår identitet.

Hemma i Sverige igen engagerade hon sig häftigt i kampen mot den växande rasismen. Efter händelser med rasistiska förtecken var hon 2012 med om att i Kärrtorp organisera en manifestation som samlade 17.000 människor. När hon framträdde inför dessa med en egentryckt tröja med ett överkryssat SD, möttes hon av jubel. Också på nätet fick hon stöd, men den vägen kom det också mängder av hatkommentarer, en del av dem med veritabla dödshot. Hon medgav att det kändes obehagligt, men som hon verkar vara skapt, stod hon självfallet på sig: Stå för den du är! Fortsätt! Och hon sa, att på den här punkten kommer hon aldrig att backa.

Hon använde en annan del av sitt ”Sommar” till att visa upp sin egna sexuella läggning, även om hon varken var övertydlig eller rakt på sak. Hon berättade om sin hemhörighet på den av kompisen Elin 2009 startade och drivna queerklubben Högkvarteret, där hon själv anordnade skivreleaseparty. Och hon skildrade massakern på queerstället i Orlando i USA och citerade där samma Elin: ”Det kunde ha varit här.” Silvana Imam har för övrigt utnämnts till ”Årets homo” 2015.

Därefter fortsatte hon med en varm och tillgiven omfamning av sin något äldre syster och hennes lilla dotter. Och avslutade med att berätta om skivor och framträdanden och om det fina samarbetet med sin manager.

Som gammalt folkmusikfreak har jag också lyssnat på en del talking blues, som väl nästan ingen i dag vet vad det är. Men det finns en linje därifrån till den rap, som Silvana Imam gör och som helt präglade hennes musikval i dag.

Alltså fick vi höra Silvana Imam själv, dels i ”Hon va”, dels i ”Simone”. Mycket av det hon spelade hade politiskt innehåll, så till exempel ”Helt OK” med Blues (”Är det krig ni vill ha, så är det helt OK”), ”Tystas ner” med Stress och andra, bland dem Silvana Imam själv.

Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.

Melodikrysset nummer 33 2016

Dagens melodikryss klarade jag helt och hållet med hjälp av egna kunskaper. Sen har jag gjort lite efterkontroller och hämtat in en del kompletterande upplysningar som årtal på Google.

Det enda jag fick fundera lite över var en TV-serie vars titel jag skulle hitta med hjälp av signaturmelodin, och signaturmelodier är jag notoriskt dålig på att lägga på minnet. Men ledbokstäverna ledde mig till att serien i fråga var ”Wallander”. Jag har alla Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och håller dem högt, och jag har också sett alla filmatiseringarna.

Jag har allt med The Beatles i vår enorma skivsamling, så i det fallet var det däremot urlätt att känna igen ”Help” och förknippa den med dem.

En favorit för väldigt många, så även för mig, är ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li. Henne har jag haft förmånen att få lyssna på helt nära scenen – det här var under en socialdemokratisk partikongress.

I går kväll började hustrun och jag att titta på första filmen i en Alice Babs-box hustrun har gett mig, men det var inte ”Swing it magistern” från 1940, den där hon sjunger ”Regntunga skyar”. För att göra frågan lite svårare spelade Anders Eldeman i dag den nämnda låten i orkesterversion.

Eldeman spelade också en instrumentalversion av Ulf Peder Olrogs ”Nig och kuta runt. Om han hade spelat den i sångversion med till exempel Sigge Fürst eller Anders Börje, hade det ju blivit alldeles för lätt.

Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” fick vi av samma skäl höra på dragspel med Pajala-Hasse.

Och naturligtvis fick vi heller inte höra texten till Jules Sylvains ”Titta in i min lilla kajuta”.

Fast för mig som är uppvuxen med alla gamla schlager var det ju ändå inte svårt att klara de här frågorna.

Så det blev nästan komiskt när Eldeman också frågade vem det var som tillsammans med Brita Borg sjöng ”Invitation till Guatemala”. Jo, upphovsmannen själv, Evert Taube.

Jag hörde och skrev om sommarprogrammet med Kikki Danielsson, och även om country inte riktigt är mitt bord, klarade jag att förknippa henne med ”Hard Country”.

Jag hör på Eurovision Song Contest, men det betyder ju inte, att alla melodierna där fastnar i musikminnet; inte ens alla låtarna i årets upplaga minns jag. Men det Eldeman spelade i dag var årets bidrag från Norge, ”Icebreaker” med Agnete.

Adele känner jag i alla fall till, även om jag inte aktivt följer henne. Därmed inget ont sagt om hennes ”Water Under the Bridge”.

Och från vatten till vatten. Den finlandssvenska, troligen åländska ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?” är en gammal favorit. En gammal favorit är också Åland, där jag ofta var, när jag hade tjänsten som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Och så ytterligare en gammal favorit, rikt representerad i våra skivhyllor, Marlene Dietrich. Fast inspelningen där man hör henne spela på såg har jag inte. Jag har faktiskt hört sågen användas som musikinstrument, men mer minns jag hur farsan i mina yngre dar tvingade mig och brorsan att såga ved. Fast det behövdes ju också, åtminstone på den tiden.

Sommar i P1 med Karin Bojs

Jag har länge med både intresse och nöje läst vetenskapsjournalisten Karin Bojs i Dagens Nyheter. (Hon jobbade före tiden på DN på Aftonbladet, men på den tiden var hon nattredaktör.)

År 2015 fick hon Augustpriset för sin bok ”Min europeisk familj. De senaste 54.000 åren”, en bok med ett hisnande perspektiv på mänsklighetens historia och utveckling.

Hennes ”Sommar” i dag ändade i det här, men jag har själv redan tidigare varit intresserad av också hennes egen personhistoria och utveckling. Detta av ett lite udda skäl. Bojs är ju ett ganska ovanligt efternamn, och i mina unga år kände jag och gillade en medlem i Laboremus vid namn Anders Bojs, och jag har alltid antagit att de var släkt men inte vetat hur. Hon bodde i sina unga år i göteborgsområdet, men han kom, som jag minns det, från Kalmar. Fast nu tror jag att jag har fått svaret. Hon nämner i programmet sin farbror Anders.

Jag har aldrig träffat Karin Bojs, men i hennes sommarprogram finns en annan personlig brygga. Hon blev kvalificerad vetenskapsjournalist och har publicerat egna böcker, men hon startade sin bana som bagare efter att ha gått livsmedelsteknisk linje i gymnasiet, detta fastän båda hennes föräldrar är akademiker. Själv har jag en dotter som har akademisk examen och har jobbat som arkivarie och som dataansvarig för en organisation, men som totalt har sadlat om och blivit bagare.

Så här kan det vara i livet. Det enda gemensamma med nattjobbet på bageri och nattjouren på Aftonbladet var nog det som Karin Bojs kallade mötena med nattens vilsna själar.

Till DN sökte hon sig mest för att få göra lite andra saker. Hon skötte sig helt uppenbart, eftersom hon fick fortsätta jobba där, dock väldigt länge i form av en oändlig räcka vikariat.

Men till slut fick hon både fast jobb och ett jobb som hon har prisbelönats för, som vetenskapsjournalist. Och jag tror mig också, även i egenskap av läsare, förstå varför hon har lyckats: Hon är av den där sorten som läser på ordentligt – läste även in naturvetenskap på Komvux – och har förmåga att lyfta fram det nya och intressanta. Dessutom finns det hos henne, manifesterat också genom hennes engagemang i Reportrar utan gränser, ett engagemang för utsatta medmänniskor – hon nämnde själv den djupt nedslående utvecklingen i till exempel Turkiet och Polen. Men hennes uppmaning också till oss andra var: Gråt inte! Agera!

När det gäller jordens uppvärmning, ett av de ämnen hon har ägnat sig åt, hör hon till alarmisterna men noterade, att vetenskaparna, oftast beroende på egen disciplin, har lite olika meningar. Hon underströk att man inte kan sätta likhetstecken mellan vetenskap och sanning, däremot formulera teorier med viss sanningshalt. Vilket inte innebär, att man kan ha hur fantasifulla verklighetsförklaringar som helst, till exempel religiösa. Arter uppstår vid naturliga behov, som en anpassning.

Hon hade följaktligen ägnat mycket tid och möda åt DNA-tekniken och bland annat mänsklighetens utveckling genom oändliga tidsrymder. Som en förgrening av detta hade hon också kartlagt sin egen släkt mycket långt tillbaka i tiden. Ärftliga drag återkommer, ibland med en generations mellanrum, och så hävdade hon något som kanske chockerar många andra: Kreativ begåvning inom till exempel konst och musik är besläktad med tendenser till psykos.

Kanske får vi veta mer om detta. Hon berättade, att hon håller på med en uppföljare till den nämnda boken.

Också hennes musikval var fint. När hon hade talat om nattens vilsna själar, fick vi höra Ted Ströms ”Vintersaga” i Monica Törnells version. När hon i sitt prat hade nämnt Benny Andersson, spelade hon ”Smoochy” med BAO. Bland de övriga hon spelade fanns Patti Smith, Midnight Oil, Lena Willemark och Sofia Karlsson (med Dan Anderssons ”Jag har drömt” från hennes CD ”Svarta ballader”. Och sist men inte minst vill jag tacka henne för att hon spelade ”Oh Mary Don’t You Weep” med Bruce Springsteen, den som finns på hans platta från Pete Seeger-turnén, ”We Shall Overcome”.

Sommar i P1 med Per Andersson

Per Andersson är en välkänd komiker och skådespelare, känd och uppskattad av många som har sett honom i scenföreställningar, i TV eller på film. Själv har jag upprepade gånger sett och gillat honom i ”Parlamentet” i TV.

Han var värd i dagens ”Sommar”, och jag satte mig av ovan anförda skäl framför radion för att ha roligt. Jag vet inte varför – kanske fungerar hans galopperande humor inte så bra just i radio – men hans sommarprogram fick mig, trots tappra försök från hans sida, inte att skratta.

Hans ”Sommar” inleddes med hans första försök att vara rolig, i åttaårsåldern, men för mig som snart är 80 var det inte lika kul att höra om cowboys som kobajsare.

Sen hävdade han, att han har skrivit ner 3978 anekdoter, cirka 102 per år. Sitt eget sommarprogram hade han planerat så, att han ur en tombola drog lappar med deras nummer och sen framförde dem han hade fått upp. Möjligen bidrog det här fiffiga greppet, verkligt eller fejkat, till att hålla intresset uppe, men de flesta historierna han berättade var inte påfallande roliga.

Faktum är att det han berättade om sig själv och sina nära och släktingar var roligare. Det där om stödgala för nyrika var inte så dumt, skildringen av mormodern och hennes fantastiska kokkonst (bland annat hel älg i ugn) en riktig höjdare. Likaså berättelsen om giget på sjukhus, där de hade råkat få en spelplats, som de dock måste lämna transportutrymme på: ”Vi måste köra ut liken”, som personalen med rullbårarna sa.

Men den i förväg aviserade historien om New York-besöket, där Per Andersson vann en pågående kapptävling genom att under ett party hemma hos en äldre miljonärska olla en Picasso-målning, hade jag gärna avstått från. Där kukade han ur.

Däremot spelade han en hel del bra musik, sådant som ”God dag, god dag” med Hasse & Tage, ”Tro och tvivel” med Håkan Hellström, ”You Can’t Always Get What You Want” med The Rolling Stones, ”De sista entusiasterna” med Povel Ramel & Wenche Myhre och så Charlie Chaplins ”Smile”, dessutom även Marit Bergman och Queen.

Sommar i P1 med Maher Zain

Maher Zain kände jag inte till före hans Sommar-program i dag. Det är jag helt uppenbart inte ensam om i det här landet, detta trots att han är en mycket stor skivartist i en rad muslimska länder, främst i Malaysia och Indonesien, men också i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Marocko. Från Marocko nämnde han ett framträdande för 50.000 personer, som för övrigt kunde texterna och själva nästan tog över sången.

Så här kan det vara i dagens värld, vars blandning av människor och kulturer också har sin tragiska bakgrund: blodiga krig, folkfördrivning, flykt till främmande land för att rädda sitt eget och familjens liv och ge dem ett bättre liv.

Maher Zain (egentligen Elzein) föddes 1981 i Tripoli i det Libanon, som i vågor har slitits sönder av inbördesstrider och anfall från intilliggande stater, också drabbats av nästan ohanterbara flyktingvågor. Länge klarade sig familjen genom att periodvis fly till bergen, men när en granat hade träffat balkongen som barnen nyss hade varit ute på, tog föräldrarna beslutet att fly landet, först via ett par grannländer och sen per flyg till Paris och därifrån vidare till Arlanda. Det höll på att ända med förskräckelse – de blev tagna i tullen och anklagades för att ha falska pass. Polisen som förhörde pappan lyssnade i alla fall på pappans berättelse om bakgrunden till deras flykt, och de släpptes in i landet.

Sin första tid i Sverige – Maher var då åtta år – tillbringade den här libanesiska familjen i Skellefteå. Där behandlades de väl, och Maher mindes i sitt sommarprogram hur lycklig han var över att för första gången i sitt liv uppleva så mycket snö. Han lärde sig älska Pippi Långstrump och så småningom, när han hade smakat det med sylt, också pannkaka.

Sen flyttade familjen vidare söderut, till en utkant av Södertälje. Där blev det genast problem, så de flyttade snart till en annan och bättre utkant av stan. Men livet där i den mer storstadspräglade miljön blev ändå tufft. Han mötte rasism. Och han drogs i tonåren in i gängbildning och försökte kvalificera sig inför de andra genom att beväpna sig med ett järnrör inför ett tänkt möte med ett antagonistgäng, men det dök inte upp. På ungdomsgården fick han sen se några av motståndarna, som försökte smita, eftersom de var färre, men hanns upp utanför. I slagsmålet med en av killarna i det andra gänget fick han in en träff med sitt järnrör, vilket sen ledde till att han blev anmäld och hamnade hos polisen på förhör. Det här slutade med övervakare, en bra person, en vän för livet visade det sig. ”Du behöver bättre umgänge”, var övervakarens slutsats, och Maher konstaterade att han hade alldeles rätt: Han själv hade alldeles för lätt att smälta in i den omgivning han råkade befinna sig i.

Den här upplevelsen hjälpte honom helt uppenbart att komma på rätt köl.

Hans pappa brukade sjunga, och redan tidigt vaknade hans eget intresse för sång. När Maher Zain var 21, åkte han till något slags musikläger i Paris, och det här ledde till att han kände, att musik var hans grej.

Nästa steg blev, att han, efter att ha spelat in en demo, blev uppringd av den svensk-marockanske artisten RedOne, i verkligheten med namnet Nadir Khayat, som är både låtskrivare och musikproducent. Han har arbetat med stjärnor som New Kids on the Block, Michael Jackson, Lionel Ritchie, Jennifer Lopez och Lady Gaga och har ansetts ha betydelse särskilt för den sist nämndas framgångar. 2005 hade han i Sverige producerat ett par plattor med Darin.

RedOne ville att Maher Zain skulle jobba ihop med honom. Han behövde åka på jobb till USA och ville ha med sig Zain, och denne nappade. Så han följde med till New York, en stad som han genast charmades av. Det här innebar också, att han tillsammans med RedOne kom att jobba med och träffa många i den amerikanska musikvärlden. Och inte nog med det: De drogs in i en värld av parties, där det förekom både sprit och droger, något som Zain med sin muslimska bakgrund kände ett avstånd till. Tiden i USA blev musikaliskt och jobbmässigt lyckosam, men han kände gradvis, att ville därifrån, längtade hem. Den värld han levde i i New York var inte hans.

Så han åkte hem och efter viss tid och vånda ringde han kompisen RedOne och förklarade, att han inte skulle komma tillbaka. Och denne blev inte förbannad utan accepterade hans beslut.

Eftersom det här var en livsfas av personlig kris, sökte han sig tillbaka till sina rötter, den muslimska tron. Inte så att han i likhet med en del andra unga muslimer i Sverige och andra europeiska länder fångades av fanatisk islamism – det finns också bland muslimer en majoritet som likt en majoritet kristna håller fast vid en grundläggande religiös övertygelse utan att för den skull hota andra med annan uppfattning.

Det intressanta i hans fall var att han mötte andra unga muslimer, som hade hört talas om att han hade arbetat med musik och inte nog med det: De ville att han skulle framträda för dem. Så det gjorde han.

Och det ena ledde till det andra. 2009 släppte han sitt första studioalbum, ”Thank You Allah”. Och året därpå var det här albumet det mest sålda i det redan inledningsvis nämnda Malaysia. Han berättade att han har 26 miljoner gillamarkeringar på Facebook.

Märkligt med en svensk artist som inte många känner till i Sverige men som alltså säljer oerhört mycket i från oss ganska avlägset belägna länder.

Själv hörde jag honom alltså för första gången i dagens ”Sommar”, dels tillsammans med en dotter i ”Medina”, dels i ”One Big Family”.

Han spelade ”Sång till friheten” med Björn Afzelius efter berättelsen om hur han tillsammans med sin familj kom till Arlanda, och av svenska artister fick vi bland annat höra Petter. Lady Gaga och Michael Jackson, annars alltför vanliga i ”Sommar”, hörde ju faktiskt hemma i hans sommarprogram. Det innehöll förstås också musik som var obekant för mig, däribland ett och annat som jag fann hörvärt.

Sommar i P1 med Hannah Akuffo

Hannah Akuffo är född i Ghana (1954), men hennes föräldrar flyttade med barnen till Storbritannien. Under en vistelse i Etiopien, där hon forskade om lepra, det som förr benämndes spetälska, träffade hon svensken Sven Britton, som hon gifte sig med 1987. Detta nämnt inledningsvis, eftersom hon nu inte bara jobbar åt SIDA utan också i sitt ”Sommar” i dag talade svenska. Hon kom till Sverige redan 1986, eftersom hon hade fått forskningsstipendium vid Karolinska Institutet.

Hannah Akuffo levde tillsammans med föräldrarna och hela tio syskon, och det senare spelade kanske en roll för att hon ofta fick infektioner. Vid ett tillfälle fick hon riktigt svår influensa och var så sjuk, att hon kanske hade dött, om inte några katolska nunnor hade knackat på och frågat, om de kunde få logi. När de fick höra att en flicka i familjen var svårt sjuk, visade det sig, att de hade penicillin, och det här räddade kanhända livet på Hannah.

Möjligen är det den här händelsen plus det faktum att hennes pappa var presbyterian och präst som har lett till att Hannah Akuffo även som vuxen har hållit fast vid sin kristna barnatro. Ett ganska roligt och udda inslag i hennes sommarprogram var berättelsen om hur hon vid en stor middag var placerad tillsammans med Olof Lagercrantz och dennes hustru och hur hon, när han sa, att han hade hört att hon kunde och sjöng psalmer, under den fortsatta middagen sjöng sådana i hans öra.

Hennes familj flyttade, bytte även bostadsort, flera gånger under Hannahs barndom. Fadern tog också sin familj med till England; Hannah var sju år när de kom till London. De åkte till England på ett stort ångfartyg, och pappan hade fått förstaklassbiljetter till sig och sin familj. Hannahs främsta minne av resan blev att man kunde få hur mycket glass som helst, var som helst utom när man var i fartygets bibliotek. Och där tvingades Hannah vistas ganska mycket för att lära sig engelska.

Det skulle hon i och för sig ha gjort redan i skolan i Ghana, men lärarinnan som undervisade i det lät henne i stället passa sin baby, och även om hon gav Hannah bra betyg i engelska, lärde sig Hannah egentligen inte att tala och förstå engelska. Och inte blev det mycket bättre under båtresan. Under den lärde hon sig fyra ord.

Alltså fick hon det mycket svårt, när hon sattes i en praktiskt taget helt engelskspråkig klass i sin nya skola, vilket förstås ledde till stora problem. Men hon bet ihop, och efter tre månader hade hon lärt sig engelska, också för att kunna tala om för läraren vad hon utsattes för av en del av klasskamraterna.

Hon beskrev sig själv som ett mer nyfiket än besvärligt barn, ett som ständigt frågade ”Varför då?”. Besvärlig blev hon bara när hon konfronterades med att pojkar och flickor fick olika villkor.

Uppenbarligen lockades hon så småningom allt mer av frågor som rör smittsamma sjukdomar och infektioner och riktade alltså in sitt pluggande, senare sin forskning och sin praktik, på detta. Själv är jag inte lika intresserad som hon av parasiter och antibiotika, men jag är förstås glad och tacksam över att människor av hennes typ forskar och tar fram botemedel. Och ännu gladare över detta har förstås människor i områden, drabbade av malaria och annat elände, anledning att vara över att det finns människor som hon. Men hon är ju dess bättre inte helt ensam om det här; hon nämnde själv Hans Rosling.

Hon ansåg uppenbarligen att hon vid några tillsättningar av akademiska tjänster hade blivit orättvist förbigången, detta med icke sammanhållna argument. Det kan jag inte bedöma, men omöjligt är det ju inte, och Sverige är ju heller inte alltid så köns- och hudfärgsneutralt som flertalet av oss fortfarande vill tro.

Nu behöver ju frågan ”Var kommer du ifrån?”, som hon hade fått till leda, alltid ha rasistiska förtecken – den kan ju som bakgrund ha mänsklig nyfikenhet, berättigad även i fall som hennes. Hon berättade i sammanhanget att en av hennes anmödrar var danska – en del av henne hade utvandrat tillbaka.

Och det skedde, för att återge sista låten i musikdelen av hennes program, ”För kärlekens skull” (skriven av Ted Gärdestad).

Fast egentligen gjorde hennes musikval mig lite besviken. The Beatles och Seinabo Sey är förstås mycket hörvärda, och jag kan stå ut även med Diana Ross och Aretha Franklin, men bortsett från början av programmet spelade hon mycket lite av den afrikanska dansmusik jag lärde mig älska när min hustru på 1960-talet, när hon var anställd i tur och ordning på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjöld-fonden och SIDA, skaffade på resor till olika afrikanska länder och som bland annat användes vid de parties med mat och dans stipendiaterna på Hammarskjöldfondens kurser regelbundet inbjöds till hemma hos oss.

Sommar i P1 med Angelica Ström

När jag först såg namnet Angelica Ström i förteckningen över årets sommarpratare, sa mig namnet ingenting alls. Men under programmets gång gick det snart upp för mig att hon kommer från en familj jag personligen har haft kontakt med, dock inte med henne närvarande. Under min chefredaktörstid för Aktuellt i politiken (s) träffade jag upprepade gånger på redaktionen hennes mor, Katarina Taikon, plus hennes dåvarande make Björn Langhammer: Jag köpte material för publicering av dem, bland annat avsnitt ur Katarinas bokserie om Katitzi. Hennes biologiske far, också omnämnd i dagens Sommar, var den mycket kände, för övrigt uppsalafödde skådespelaren Ove Tjernberg, som jag har sett både på teater och i filmer. En viktig roll i hennes liv, som hon skildrade det i ”Sommar”, spelade också Katarinas syster, silversmeden Rosa Taikon – även henne har jag träffat, fast mycket senare. Och för att göra den här listan fullständig: Angelica Ström berättade att hon, när pjäsen ”Zigenare” i september 1968 skulle sättas upp på Dramaten, blev förälskad i Stefan Ringbom.

Jag nämner det här av två skäl. Dels sätter jag in Angelica Ström i ett sammanhang, där flera av de nämnda är kända också av många av lyssnarna till dagens ”Sommar”. Dels visade det sig, ganska snart och allt mer under programmets gång, att Agelica som barn och under sin uppväxt höll ett visst avstånd till modern och hennes familj, möjligen med undantag för moster Rosa. Dels sökte hon inte alls någon plats i den aktivistiska miljö där hennes vuxna vistades och verkade.

I själva verket fick hon ett veritabelt helvete på grund av sin bakgrund, i vart fall den zigenska. Hon valde att hålla mun när människor hon mötte på middagar och i andra sammanhang sa glåpord om zigenare. När hon som sjuåring en natt låg över hos bästa kompisen och kompisens föräldrar efter att ha varit på party kom hem igen, kallades hon av pappan i familjen för ”tattarunge”. När sedan hennes familj i samband med att hon fick fler syskon flyttade till större lägenhet och hon i tvåan måste byta klass, råkade hon redan från början ut för terror av ett par tvillingar i klassen – hon led men teg hemma, tills en klasskamrats mamma till slut ringde hennes mamma, Katarina, och berättade, vad flickan utsattes för. Katarina tågade då hem till tvillingarnas morsa – som med hånfulla tillmälen mer eller mindre slängde ut hennes mamma. Det här slutade med att hon bytte skola, till Kristofferskolan, som drevs av antroposofer.

Utsattheten ledde också till att hon försökte hålla sig på sin egen kant; redan under tidigare skolår hade hon, när hon fick frågor om sitt mörka hår och sina bruna ögon, försökt komma undan genom att antyda att hon hade familjerötter i Frankrike.

Hennes berättelse i ”Sommar” rymmer förstås också annat: Hur hon tillsammans med Rosa gick till Sturebadet och badade. Hur Stefan tog henne till Gotland, där hon för första gången upplevde tystnaden. Hur hon gick på Birkagårdens folkhögskola och blev montessorilärare, en pedagogisk metod som enligt hennes mening bäst hjälper varje barn vidare utifrån just hans eller hennes förutsättningar.

Hennes mamma, Katarina, hade då och då tidigt druckit för mycket och fick så småningom, särskilt efter det att Björn hade lämnat henne, allt mer grava alkoholproblem. Det här ändade med hjärtstillestånd och hjärnblödning. Den sommaren bodde dottern mer eller mindre på SÖS.

Efter mammans död grubblade hon mycket över sin egen identitet: Var hon rom eller icke-rom? Hade hon varit för anpasslig, velat vara alla till lags? Men också andra känslor konkurrerade, som lyckan över att ha egna barn och barnbarn. Och hon började se sin mamma med en vuxen kvinnas ögon.

Steg för steg närmade hon sig åter sitt zigenska förflutna.

I slutet av sitt sommarprogram berättade hon om att Hans Caldaras, som för övrigt gjorde TV-serie av ”Katitzi”, ringde henne och bjöd henne på en middag, där hon också träffade Lawen Mohtadi, som ville intervjua henne för en bok om Katarina Taikon. Och hon ställde upp – det kan vara nödvändigt, kom hon fram till, i en tid då många åter tar sig rätten att döma ut andra.

Tilläggas bör att Angelica Ström har skrivit förord till nyutgåvan av sin mors ”Katizi”-böcker.

I sitt musikval har Angelica Ström en viss följsamhet till det hon berättar om; titlar som ”Family Affair” och ”I Hate It Here” vittnar om detta. När det gäller artistvalet blandas ganska mycket, men jag vill av artisterna nämna till exempel Ed Harcourt, Van Morrison, Charles Trenet, The Kinks (”Sunny Afternoon”) och Bo Kaspers orkester.

Sommar i P1 med Kerstin Ekman

Jag har läst en ansenlig del av det Kerstin Ekman har publicerat i bokform, först de i dag inte längre så kända deckarna, sedan en lång rad romaner, till exempel den deckarbesläktade ”Händelser vid vatten” och trilogin ”Vargskinnet” och hennes tetralogi om sin gamla hemstad, Katrineholm – jag har under min journalisttid också recenserat flera av hennes böcker men tyvärr inte fört över de här texterna till bloggen. Jag har sett filmatiseringen av hennes deckare ”Dödsklockan”, också sett ”Tärningen är kastad” till vilken hon var med och skrev manus.

Två av hennes böcker berör mig på ett särskilt sätt. Dels ”Pukehornet” från 1967 – Pukehornet var ett hus, nu rivet, som fanns i korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, helt nära den gata och det hus där vi bor allt sedan mitten av 1960-talet. Dels ”Menedarna” från 1970, en roman om Joe Hill. Jag gav ju själv 1969 ut sångboken ”Joe Hills sånger”, och en gång när Kerstin Ekman talade på Uppsala stadsbibliotek, vars styrelse jag ganska länge tillhörde, frågade jag henne hur hon hade kommit in på ämnet Joe Hill. Detta nämnt bara i förbigående – vi känner annars inte varann personligen. Kerstin Ekman, som är lite äldre än jag, var klar med sin examen när jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala.

1970 flyttade Kerstin Ekman för övrigt till Ångermanland och sedan vidare till Jämtland, även om hon numera åter bor längre ner i landet, lite söder om Uppsala.

Men tydligen återvänder hon – det framgick av hennes Sommar-program – fortfarande regelbundet till sin gamla universitetsstad. Uppenbart är dirigenten Stefan Parkman, som för övrigt också jag känner, en gammal vän till henne, och hon hade följaktligen hört honom göra en enligt henne underbar tolkning av Johann Sebastian Bachs ”Matteuspassionen” i kyrkan i Bälinge, beläget strax norr om Svartbäcken där jag bor. Hon bekände att hon grät av rörelse under den här konserten. Och hon åker tydligen då och då till vårt konserthus i Uppsala för att lyssna på Parkman och dem han dirigerar. Under studenttiden i Uppsala gick hon alltid till Domkyrkan för att lyssna på juloratoriet.

Musiken spelade i fallet Kerstin Ekman en mycket central roll inte bara i hennes sommarprogram utan också i hennes liv allt ifrån mycket unga år, och hennes ”Sommar” var nog det bästa jag har hört i den här meningen, alltså att prat och musik ska bilda en enhet.

Hon är uppvuxen (alltså i Katrineholm) i ett hem, där pappan sjöng i en kvartett och mamman spelade bland annat gitarr. Hon beskriver barndomshemmet som en akustisk värld – där fanns faktiskt till att börja med inte ens grammofon; mamman gick vid behov till musikaffär och köpte noter; däremot fanns det radio. Själv fick Kerstin lära sig spela piano: ”misshandlade Beethoven” som hon refererade det.

Som ett slags vittnesbörd om tiden berättade hon om en tystlåten och tillbakadragen polsk flicka som familjen hade anställt som hemhjälp. En dag när hon själv och mamman kom hem efter att ha varit och handlat, hörde de pianomusik, av Frédéric Chopin, strömma ut genom ett öppet fönster. Men den kom inte från radio. De hittade sin nu jätteförskräckta tjänsteflicka vid pianot – det visade sig, att hon och hennes judiska familj hade varit instängda i det förfärliga ghettot i Warszawa, där i samband med ett uppror 7.000 judar dödades och varifrån 50.000 fördes vidare till koncentrationsläger. Den här flickan hade gått på musikonservatorium när tyskarna tog över i Polen.

Från det går hon, lätt och osökt, över till att berätta om hur hon drogs till jazzmusiken i unga år. Hon gick till Folket Park och dansade till tidens storband, som alla spelade jazzinfluerad dansmusik: Arne Domnérus, Thore Ehrling, Seymor Österwall med flera. Hon gick på skoldans och lärde sig till och med att dansa det något äldre ”Lambeth Walk”.

Kulturlivet, inte minst musiklivet, blomstrade i lilla Katrineholm. Hon minns till exempel vilket outplånligt intryck en konsert med Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” gjorde på henne.

Och så har den här sommarprataren mod och humor. Hon berättade till exempel om när hon och hennes man hade Ingrid Dahlberg och hennes man som gäster hemma och hennes och makens hund då, som så ofta, började yla: Hela sällskapet ylade med.

Vilket ledde över till ett helt allvarligt resonemang om jojk och samekultur – hon visade sig vara en varm försvarare av detta länge misshandlade svenska minoritetsfolks rättigheter, vilket sen följdes av jojk på temat ”minnet av oss försvinner” med Nils Mattias Andersson: ”Renhjorden på Oulavuolle”.

Jag har på det här sättet redan nämnt en del av hennes kongeniala musikval, men jag kan ju nämna lite mer: Hon började med ett par bellmaninspelningar. Det blev ovanligt mycket klassisk musik, utöver det redan nämnda till exempel av Giuseppe Verdi, Frédéric Chopin (bland annat med Daniel Barenboim), Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel. Men vi fick också höra Thore Ehrling (i Hoagy Carmichaels ”Stardust”), Sven Ahrefeldt & Nisse Lind (i ”Här ska dansas Lambeth Walk”), Jan Johansson och Georg Riedel (i ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna”) och så Busk Margit Jonsson (tack – jag har mött också henne in persona ) och Monica Dominique i ”Vallåt från Jämtland”.

Två saker till.

Hon är värd en eloge för sin oböjliga hållning gent emot Svenska Akademien (vars sammanträden hon sedan inte har deltagit i) i fallet Salman Rushdie.

Och så håller jag med henne om att levande musik kan vara så mycket. Och gillar hennes avslutning att minnet av sommar, sommar, sommar och dans i Folkets park för länge sen är en av behållningarna med livet.