Sommar i P1 med Kerstin Ekman

14 augusti 2016 18:06 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har läst en ansenlig del av det Kerstin Ekman har publicerat i bokform, först de i dag inte längre så kända deckarna, sedan en lång rad romaner, till exempel den deckarbesläktade ”Händelser vid vatten” och trilogin ”Vargskinnet” och hennes tetralogi om sin gamla hemstad, Katrineholm – jag har under min journalisttid också recenserat flera av hennes böcker men tyvärr inte fört över de här texterna till bloggen. Jag har sett filmatiseringen av hennes deckare ”Dödsklockan”, också sett ”Tärningen är kastad” till vilken hon var med och skrev manus.

Två av hennes böcker berör mig på ett särskilt sätt. Dels ”Pukehornet” från 1967 – Pukehornet var ett hus, nu rivet, som fanns i korsningen mellan Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, helt nära den gata och det hus där vi bor allt sedan mitten av 1960-talet. Dels ”Menedarna” från 1970, en roman om Joe Hill. Jag gav ju själv 1969 ut sångboken ”Joe Hills sånger”, och en gång när Kerstin Ekman talade på Uppsala stadsbibliotek, vars styrelse jag ganska länge tillhörde, frågade jag henne hur hon hade kommit in på ämnet Joe Hill. Detta nämnt bara i förbigående – vi känner annars inte varann personligen. Kerstin Ekman, som är lite äldre än jag, var klar med sin examen när jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala.

1970 flyttade Kerstin Ekman för övrigt till Ångermanland och sedan vidare till Jämtland, även om hon numera åter bor längre ner i landet, lite söder om Uppsala.

Men tydligen återvänder hon – det framgick av hennes Sommar-program – fortfarande regelbundet till sin gamla universitetsstad. Uppenbart är dirigenten Stefan Parkman, som för övrigt också jag känner, en gammal vän till henne, och hon hade följaktligen hört honom göra en enligt henne underbar tolkning av Johann Sebastian Bachs ”Matteuspassionen” i kyrkan i Bälinge, beläget strax norr om Svartbäcken där jag bor. Hon bekände att hon grät av rörelse under den här konserten. Och hon åker tydligen då och då till vårt konserthus i Uppsala för att lyssna på Parkman och dem han dirigerar. Under studenttiden i Uppsala gick hon alltid till Domkyrkan för att lyssna på juloratoriet.

Musiken spelade i fallet Kerstin Ekman en mycket central roll inte bara i hennes sommarprogram utan också i hennes liv allt ifrån mycket unga år, och hennes ”Sommar” var nog det bästa jag har hört i den här meningen, alltså att prat och musik ska bilda en enhet.

Hon är uppvuxen (alltså i Katrineholm) i ett hem, där pappan sjöng i en kvartett och mamman spelade bland annat gitarr. Hon beskriver barndomshemmet som en akustisk värld – där fanns faktiskt till att börja med inte ens grammofon; mamman gick vid behov till musikaffär och köpte noter; däremot fanns det radio. Själv fick Kerstin lära sig spela piano: ”misshandlade Beethoven” som hon refererade det.

Som ett slags vittnesbörd om tiden berättade hon om en tystlåten och tillbakadragen polsk flicka som familjen hade anställt som hemhjälp. En dag när hon själv och mamman kom hem efter att ha varit och handlat, hörde de pianomusik, av Frédéric Chopin, strömma ut genom ett öppet fönster. Men den kom inte från radio. De hittade sin nu jätteförskräckta tjänsteflicka vid pianot – det visade sig, att hon och hennes judiska familj hade varit instängda i det förfärliga ghettot i Warszawa, där i samband med ett uppror 7.000 judar dödades och varifrån 50.000 fördes vidare till koncentrationsläger. Den här flickan hade gått på musikonservatorium när tyskarna tog över i Polen.

Från det går hon, lätt och osökt, över till att berätta om hur hon drogs till jazzmusiken i unga år. Hon gick till Folket Park och dansade till tidens storband, som alla spelade jazzinfluerad dansmusik: Arne Domnérus, Thore Ehrling, Seymor Österwall med flera. Hon gick på skoldans och lärde sig till och med att dansa det något äldre ”Lambeth Walk”.

Kulturlivet, inte minst musiklivet, blomstrade i lilla Katrineholm. Hon minns till exempel vilket outplånligt intryck en konsert med Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs ”Förklädd Gud” gjorde på henne.

Och så har den här sommarprataren mod och humor. Hon berättade till exempel om när hon och hennes man hade Ingrid Dahlberg och hennes man som gäster hemma och hennes och makens hund då, som så ofta, började yla: Hela sällskapet ylade med.

Vilket ledde över till ett helt allvarligt resonemang om jojk och samekultur – hon visade sig vara en varm försvarare av detta länge misshandlade svenska minoritetsfolks rättigheter, vilket sen följdes av jojk på temat ”minnet av oss försvinner” med Nils Mattias Andersson: ”Renhjorden på Oulavuolle”.

Jag har på det här sättet redan nämnt en del av hennes kongeniala musikval, men jag kan ju nämna lite mer: Hon började med ett par bellmaninspelningar. Det blev ovanligt mycket klassisk musik, utöver det redan nämnda till exempel av Giuseppe Verdi, Frédéric Chopin (bland annat med Daniel Barenboim), Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel. Men vi fick också höra Thore Ehrling (i Hoagy Carmichaels ”Stardust”), Sven Ahrefeldt & Nisse Lind (i ”Här ska dansas Lambeth Walk”), Jan Johansson och Georg Riedel (i ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna”) och så Busk Margit Jonsson (tack – jag har mött också henne in persona ) och Monica Dominique i ”Vallåt från Jämtland”.

Två saker till.

Hon är värd en eloge för sin oböjliga hållning gent emot Svenska Akademien (vars sammanträden hon sedan inte har deltagit i) i fallet Salman Rushdie.

Och så håller jag med henne om att levande musik kan vara så mycket. Och gillar hennes avslutning att minnet av sommar, sommar, sommar och dans i Folkets park för länge sen är en av behållningarna med livet.