På nätet läser man noga och långt

I ekonomidelen av dagens (18 april 2007) Dagens Nyheter har Nils S Öhman en intressant krönika, ”På nätet läser man noga och långt”, med några intressanta och nog för många överraskande rön:

”Om jag påstår att folk inte läser långa texter på nätet så tycker du nog att det verkar rimligt. Du skulle nog heller inte protestera om jag sa att de sällan läser klart en text på nätet. Men de där påståendena är felaktiga.

Amerikanska Poynter Institute har undersökt hur läsare tar till sig tidningar och nätmedier med hjälp av en utrustning som mäter hur ögonen rör sig över tidningen eller skärmen. I förra veckan redovisade man de preliminära resultaten.

När nätläsarna väl valt att läsa en text så läser de oftare än tidningsläsaren till slutet. Hela 77 procent läste klart. Och de läste oftare än tidningsläsarna klart de långa texterna.”

Krönikan redovisar också som undersökningsresultat, ”att artiklar som byggs upp med grafik, faktarutor, tidslinjer, frågor och svar läses i klart större utsträckning än traditionella artiklar med rubrik, text och bild. Detta gäller såväl nätet som papperet.”

Eftersom jämförelsen gäller papperstidningar och nättidningar, kan man inte utan vidare föra över resultaten (för nättidningar) till bloggosfären.

Men i viss utsträckning tror jag att man ändå kan dra slutsatser av undersökningsresultatet också för hur bloggar läses.

Jag tar mina egna erfarenheter som exempel.

Jag gör en föga insmickrande blogg; den innehåller till exmpel inga bilder, bara text. Jag låter ämnet bestämma textens längd, och min blogg innehåller följaktligen ibland långa, i några fall extremt långa texter.

Eftersom jag under det dryga år jag har hållit på har sett antalet läsare flerdubblas, dristar jag mig till att dra slutsatsen, att det är innehållet i texterna snarare än längden och den yttre apparaturen som lockar läsare, vilket också vidimeras av att jag lika ofta får kommentarer på långa som på korta texter.

En annan iakttagelse, som säkert också andra bloggare har gjort, är att antalet läsare, om man har åstadkommit något riktigt intressant och gärna kontroversiellt, momentant kan stiga drastiskt. Den här effekten har ingenting att göra med hur lång texten i fråga är. Folk läser det som är intressant, även om texten är lång.

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Joel Malmqvist

Joel Malmqvist skriver på sin blogg – länk finns här intill:

”Egentligen finns det bara två svenska bloggare som är värda att läsa. Båda bor i Uppland. Den ena är Enn Kokk. Den andre är Peter Englund.”

Det har uppstått en liten debatt om detta inlägg. Hittills har ingen hållit med Joel. Min egen blygsel hindrar mig att gå in i just den debatten.

PS Nu är läget jämnare.

Hej då, Expressen!

Jag är socialdemokrat men har allt sedan tonåren läst så många tidningar som möjligt, detta oberoende av deras partifärg. Jag har till och med läst alla dessa tidningars ledarsidor: det är nyttigt att pröva sina egna åsikter mot andras; dessutom är det bra att veta hur politiska motståndare resonerar och argumenterar.

Men naturligtvis måste det finnas något mer att läsa än ledarsidan, för att man ska läsa och till och med köpa en tidning. Mig lockar bra kultursidor, seriös samhällsjournalistik och serier.

Kvällstidningarna innehåller numera, med förlov sagt, mest skit. Jag tänker då på sådant som en infantil bevakning av infantila TV-program, skvaller, så kallade chockrapporter om dittan och dattan och sensationsjournalistik. Eftersom jag inte heller är intresserad av idrott, är det lätt att begripa, att jag ”läser” kvällstidningarna ganska fort.

Med detta som utgångspunkt är det också lätt att begripa, att det jag vill läsa i kvällstidningarna måste vara tillräckligt intressant eller roligt (eller över huvud taget finnas där), för att jag ska anse det vara värt pengarna att fortsätta köpa de här lätt försenade morgonbladen.

För mig har Expressen nu passerat gränsen. Sedan några dagar tillbaka köper jag inte längre den här tidningen, som jag alltså i årtionden har följt.

Expressen var, när den skapades av legendariska tidningsmakare som Carl-Adam Nycop, en både roande och oroande tidning, i sina bästa stunder på nyhetsplats samhällskritisk från ett vänsterpopulistiskt perspektiv: stod på den lille mannens sida, grep in. Tidningen hade också folkbildande ambitioner.

Den som läser dagens Expressen har svårt att hitta sådant bland sensations-, skvaller- och skandalartiklarna; tidningen är snarare infantiliserande än folkbildande. Och för all del: den har i detta stycke gott sällskap av Aftonbladet.

Kultursidorna härbärgerar fortfarande några läsvärda skribenter från fordom som Per Olov Enquist och Anders Ehnmark plus något enstaka läsvärt nytillskott som Katrine Kielos. Men skulle en Bo Strömstedt verkligen ha släppt in skribenter som Natalia Kazimierska, Linda Skugge med flera på sina kultursidor?

Ledarsidan eller snarare P M Nilsson kan fortfarande ibland överraska; få av de övriga skribenterna där är användbara för något annat än som julgransprydnader.

Det som fortfarande är läsvärt på kultursidorna och på ledarsidan är emellertid inte tillräckligt för att i tillräcklig utsträckning väga upp allt det i tidningen jag finner intellektuellt förolämpande.

Men det som definitivt har fått det att för min del väga över, så att jag har bytt från att vara daglig lösnummerköpare och (delvis) läsare till att sluta köpa och läsa tidningen är att Expressen nu, efter att under en tid då och då låta serierna utgå, helt tycks ha slopat de dagliga serierna.

Också på serieområdet var Expressen, redan från starten, pionjär. Tidningen innehöll en intressant seriesida. Där fanns sådant som ”Knallhatten” och ”Snobben”. Också i senare tid har Expressen gjort veritabla fynd; ”Kalle och Hobbe” (som nu går i Aftonbladet) är ett exempel. Till tidningens pionjärinsatser hörde att ta serierna och serieskaparna på allvar: Expressen införde den goda vanan att dagligen återge också namnen på dem som skapade serierna.

Expressens seriesida har nu länge varit underlägsen Aftonbladets. Men så länge serierna fanns kvar, fanns det ändå ett hopp kvar för oss serieälskare: Någon gång skulle Expressen kanske komma på idén att anställa någon, som förstod sig på serier.

Men icke. I stället avskaffades serierna.

Hej då, Expressen!

Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz (1911-2002) var poet, kritiker och litteraturvetare, som kulturchef och chefredaktör (1960-1975) för Dagens Nyheter också en publicist med betydande inflytande. I dag är han väl mer känd som författare till en rad mycket intressanta och välskrivna författarbiografier än som lyriker och samhällsdebattör.

En nyutkommen bok med texter av Olof Lagercrantz, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (redaktör Niklas Nåsander, dagboksurval Richard Lagercrantz, Karneval förlag), lyfter vad jag förstår fram polemikern och publicisten Lagercrantz i hans fulla bredd; jag har den ännu inte men kommer med all säkerhet att skaffa och läsa den.

En av de intressanta sakerna med Lagercrantz var att han på många områden vågade ifrågasätta sådant som var gängse sanning, också på hans egen tidning; till det får vi kanske anledning att återkomma.

Inför 1976 års val, Olof Palmes ödesval (som socialdemokratin sen förlorade), ställde Olof Lagercrantz upp för en mycket öppenhjärtig intervju i Aktuellt i politiken (s). Artikeln, som publicerades i nummer 12 1976 (12 augusti), fick rubriken
Näringsliv, press, regering…
Överallt kommer
borgarna att regera
om de vinner!

I intervjun, som är gjord av tidningens reporter Ulla Tengling, resonerar Lagercrantz så här:

”Det betänkliga med en borgerlig regering, om vi nu får en sådan till hösten, ligger i en alltför stor maktkoncentration hos de borgerliga. De kommer att dominera på en gång regeringsapparaten, näringslivet och pressen.

I dag föreligger en viss balans i samhället genom att arbetarrörelsen sitter i regeringsställning och tidningarna till övervägande del är borgerliga. Hur ska socialdemokraterna bära sig åt i oppositionsställning med en så svag press vid sin sida?”

Lagercrantz hade rätt då – och har fått ännu mer rätt nu, skulle jag vilja tillägga.

Jag instämde (och instämmer än i dag) också i en annan av hans utsagor i AiP-artikeln: ”Kungabröllopet äcklar mig” – det ”var en skenhändelse men saknar ändå inte politisk betydelse”.

För egen del har jag recenserat hans memoarer, vilket skedde i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1983 (2 juni):

Lagercrantz

Olof Lagercrantz föddes 1911. Memoarboken ”Min första krets” (Wahlström & Widstrand) sträcker sig fram till 1934, och den krets som (utöver allusionen på Dante) åsyftas är i första hand familjen och släkten, i någon mån samhällsklassen som indirekt präglade levnadsvillkor, moral och förhållningssätt till det författaren mötte som ung. (Mycket av den sociala aningslöshet Olof Lagercrantz öppenhjärtigt skildrar hade direkt att göra med detta senare.)

”Min första krets” är en intressant och bitvis mycket utlämnande självbiografi. Olof Lagercrantz skriver till exempel om sin far: ”Carl drev Agnes” – Agnes var hans mor – ”in i sinnessjukdomen”. Och han säger att faderns stränghet drev systern Lottie in i lögnen. ”Lögnen blev ödesdiger för Lottie. Kanske dödade den henne.” (Lottie tog sitt eget liv.) Han skildrar på samma skakande sätt den sjuka modern, den adliga släkten med vad allt av socialt och konventionellt arv den innebar och den begåvning som växte mitt i galenskapen. Längre bakåt i tiden fanns Erik Gustaf Geijer, någon generation tillbaka den snillrike nonsenslyrikern Hugo Hamilton, på tjugo- och trettitalen verkade författarinnan Agnes von Krusenstjerna om vilken Olof Lagercrantz förresten har skrivit en läsvärd bok, och så vidare.

Att Olof Lagercrantz likväl har klarat en sådan uppväxt så pass oskadad är märkligt; att han har kunnat förändra sina egna värderingar i riktning mot radikalism och rationalism är mot samma bakgrund ännu märkligare.

Fast jag undrar om inte något av adelsmärkets förbannelse och släktens och den sociala klassens onda arv lika fullt präglar honom i ett avseende: Han skildrar i ”Min första krets” de hemskaste händelser (systerns död till exempel) på ett så balanserat och distanserat sätt – mången annan skulle skrika, riva och slita i gamla sår – att man ännu den dag som är märker barndomens uppfostran i den Olof Lagercrantz som nu är.

”Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?”

Leif Lewin, professor i statsvetenskap i Uppsala, driver i en artikel på DNdebatt (30 mars 2007) ståndpunkter, som går på tvärs mot flertalet reaktioner på (läs mot) Erik Fichtelius’ TV-program om och med Göran Persson, ”Snåla och oempatiska attacker mot Persson”.

Jag ska ge er ett smakprov, som handlar om kritikpunkten att Persson skulle ha förolämpat sina arbetskamrater:

”När det gäller omdömena om Mona Sahlin med flera kan jag inte komma till annan slutsats än att kritikerna ägnar sig åt en uppseendeväckande citatförvanskning. Man citerar det negativa: tänkandet är inte hennes starka sida. Men förtiger det positiva: hennes talang är att kommunicera. (Är det för övrigt inte precis så vi alla ser på henne?) I fall efter fall citerar kritikerna selektivt. Man bryter ut uttalandena ur deras sammanhang. Detta är elementärt brott mot källkritiken och skulle underkännas om det vore en seminarieuppsats.

Vid ett seminarium häromdagen visade Erik Fichtelius, lika övertygande som underhällande, hur man med den metoden lika gärna kunde komma till motsatt slutsats, bryta ut bara det positiva och konstruera en `Gulle-Persson´.”

Man behöver inte dela alla Lewins slutsatser för att tycka, att hans artikel är ett intressant korrektiv till de mest emotionella reaktionerna på TV-serien. Du kan ta del av hela artikeln här.

Anonymitet på nätet

Magnus Ljungkvist skriver på sin blogg Magnus tankar – länk finns här intill – klokt om anonymitet på nätet. Han, liksom ett växande antal bloggare, stänger numera konsekvent av kommentarer från anonyma personer – under anonymitetens skydd bombarderar de ens blogg med, ofta monomant upprepade, perfiditeter.

Tyvärr är de inte själva beredda att motsvara den öppenhet till exempel jag visar genom att, åtminstone hittills, låta varenda kommentar nå läsarna av min blogg – de vågar inte berätta, vem det egentligen är som står bakom åsikterna. Jag heter Enn Kokk, min blogg bär mitt namn och det finns en mycket utförlig CV tillgänglig på den för den som är nyfiken på min person. Men många av dem jag här avser använder sig av signatur, ibland visserligen av typen Verner von Heidenstam eller Göran Johansson men lika fullt ett täcknamn. Man använder sig av nät, där det inte går att spåra, vem som är avsändaren. Ibland finns visserligen adressen till vederbörandes blogg – men den heter då till exempel Antehuga, och där finns ingen uppgift om vem som skriver den.

Jag tycker ni är fega, i vissa fall föraktliga.

Och så undrar jag varför ni tycker, att ni ska få använda öppenheten hos mig och min blogg till att basundera ut era åsikter – utan att ens vara beredda att tala om vilka ni är.

Som demokratisk socialist är jag för fri yttranderätt och fri debatt.

Men jag tycker också att den yttranderätten och den debatten ska utövas på lika villkor.

Lyrikvännen i ny skepnad och med ny ägare

Ordfront har, som aviserat, sålt den anrika, av Folket i Bild startade tidskriften Lyrikvännen till Ellerströms. Ansvarig utgivare är från och med nummer 1 2007 Jonas Ellerström, som också tillsammans med Erik Magntorn, Klara Petersson, Marie Pettersson och Clara Svensson ingår i den nya redaktionen.

Tidskriftens format har blivit lite mindre; dess layout är trevlig och läsfrämjande.

Det är naturligtvis för tidigt att efter ett enda nummer bedöma den nya redaktionens förmåga, men ska jag våga en gissning, har den folkbildande och läsfrämjande ambitioner. Texterna är korta och inte påfallande svåra. Det finns ett särskilt (100 kronor billigare) prenumerationspris, 280 kronor, för ungdomar under 25 år. Folkligheten understryks också av den nya avdelningen Knep och knåp.

De två nya akademiledamöterna Kristina Lugn och Jesper Svenbro presenteras genom essäer och med hjälp av egna dikter. Avdelningen Utblick (den här gången i riktning Rumänien) knyter an till Lyrikvännens och Lyrikklubbens gamla tradition att öppna svenska lyrikvänners ögon för poeter från andra länder. Den mångbegåvade Jonas Ellerström har hittat en okänd baudelairetolkning av Hjalmar Gullberg.

Nästa nummer har, annonserar man, Gunnar Ekelöf som tema. Det ser jag fram emot, så jag har anmält, att jag vill fortsätta att prenumerera. (Jag har för övrigt varit prenumerant allt sedan starten 1954.) 380 kronor kostar sex nummer för oss som är över 25, 500 för institutioner. Kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 00.

Möte med FiB-folket

I Aktuellt i politiken nummer 1 1983 (13 januari) berättar jag om ett möte i slutet av 1982 med gamla FiBare:

FiB-folket möttes igen

För tjugo år sen las legendariska gamla Folket i Bild i graven – den såldes till Åhlén & Åkerlund och blev FiB-Aktuellt. I december möttes i ABF-regi gamla FiB-vänner med chefredaktör Ivar Öhman i spetsen på Täljöviken. Syftet var inte bara att ventilera minnen utan också att förbereda 50-årsjubileet 1984. (Folket i Bild startades 1934.)

Bland deltagarna fanns fullt med gamla ombud och centralombud, till exempel Sigurd Elgh från Ljusne, Vilma Englund från Älvdalen, Sven Palm från Eskilstuna, Sixten Johansson, centralombud från Sundsvall, och hans ombud i Juniskär, Enn Kokk.

Där fanns också redakiktionella medarbetare och förlagsfolk och författare och folkbildare: Tor Bergner (som också underhöll), Per Anders Fogelström, Helmer Grundström, Hans Haste, Sven Jerstedt (som forskar i FiBs historia och hade åtskilligt att berätta), Ivar Ivre, Inge Johansson, Ragnar Lassinantti, Harry Levin, Birger Norman, Mats Rehnberg, Sven Rådberg, Anne Marie Rådström, Johan Sjödin, Axel Strindberg med flera.

Även FiB-ombudet Nils G Åsling deltog flitigt i meningsutbytet. Det gjorde också hans partikamrat Knut Nilsson.

* Saknades av alla gjorde eldsjälen och affärsgeniet Einar Ebe, om vilken Ivar Öhman yttrade: ”Jag ger mig fan på att om Ebe hade levat på Mose tid, så hade han sålt stentavlorna i 1.000 exemplar.” Seminariet sände blommor till den sjuke Ebe.

Ivar Öhman berättade FiB-minnen. Om sitt första möte med FiBs grundare, legendariske Kalle Kilbom (som just då var i färd med att slänga ut en tecknare som hade skojat lite vårdslöst om rysk kaviar). Om den äventyrliga ekonomin. Om folkböckerna (Jan Fridegård blev till exempel bokmiljonär genom FiB) och om FiB-författarna inklusive deras sociala liv och vänskaper som Öhman drogs med i: Helmer Grundström och Albert Viksten jagade, Vilhelm Moberg och Artur Lundkvist spelade fotboll och så vidare.

Från FiB-redaktionen, som skulle spegla svenska folkets vardag, berättade Öhman om hur reportern Anne Marie Rådström för första gången i sitt liv och fullt påklädd besökte nudistlägret på Ingarö. Fram stegade en naken man och bugade sig: – Mitt namn är Andersson, FiB-ombud.

Ordfrontdagen 10 mars

Välkommen till Ordfront-dagen, lördag den 10 mars klockan 13.00-18.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm med efterföljande fest!

Valet är över, rösterna räknade och den nya regeringen installerad i Rosenbad. Den politiska, ekonomiska och mediala makten har nu samma partifärg. Avtalen rivs upp för Sveriges Television och Sveriges Radio, museerna avgiftsbeläggs, folkrörelsebiståndet hotas, och det talas om privatiseringar av bibliotek.

I detta allt bistrare tankeklimat behövs de alternativa rösterna mer än någonsin. Därför arrangerar nu Ordfront en dag med seminarier och debatt om några av de viktigaste frågorna i dagens debatt:

- Mediemångfald i borgerlighetens Sverige?
Vilka möjligheter finns för alternativa mediaröster att synas i dagens mediaklimat?

- De nya daglönarna?
Ännu kortare anställningar, ännu stressigare arbetsmiljöer och ännu otryggare jobb? Vad händer med arbetsmarknaden i spåren av försämringarna i A-kassan?

- Irak – först kom bomberna, sen kom bolagen?
Bushadministrationen försöker få andra länder att föra en ekonomisk politik, som gynnar amerikanska storföretag. I ett land har USA haft fritt spelrum – Irak. Har den amerikanska ockupationsmaktens ekonomiska politik bidragit till våldsspiralen i Irak?

- Rysk yttrandefrihet på undantag?
Efter mordet på Anna Politkovskaja har debatten om vad som händer med
yttrandefriheten i Ryssland intensifierats. Samtal om Ryssland, medierna och demokratin.

Och på kvällen – fest! Välkommen!

Mer information om programpunkterna kommer inom kort på www.ordfront.se.

Inträde: 50 kronor.

För att veta hur många som kommer ser vi gärna att du föranmäler dig. Det
kan du göra genom att skicka e-post till peter.gustavsson@ordfront.se.

Ordfront – viktigare än någonsin!
Stöd Ordfront – se http://www.ordfront.se/stodkampanj.aspx