Kvällstidningarnas bilagor

Jag är sedan unga år en inbiten tidningsläsare. Jag har också alltid läst kvällstidningar, om än med tiden allt snabbare och med stigande vämjelse. Den som undrar vad jag syftar på kan ju läsa I kvällstidningarna en vanlig sommardag på Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

En praktisk sak med Aftonbladet (och för den delen också med Expressen) är att sporten görs som lös bilaga. Den lyfter jag alltså dagligen omedelbart ur tidningen och förpassar till närmaste papperskorg. Jag önskar att man kunde göra så också med det övriga som finns mellan kulturen och serierna.

I Aftonbladet läser jag numera mest bara kultursidorna och serierna, någon gång också en och annan ledarartikel som inte förefaller att ha någon alltför förutsägbar vinkel.

Expressen köper jag inte längre sedan tidningen slopade serierna.

Var och varannan dag kan man också köpa den ena eller den andra bilagan med Aftonbladet. Den klart bästa och mest användbara (också för lördagens melodikryss) är Aftonbladet tv; den ligger alltid i närheten av vår TV. Förr i världen prenumererade vi på Röster i radio/TV, men sen den försvann är det Aftonbladets TV-bilaga som gäller.

I övrigt finner jag specialiserade bilagor med ämnen som intresserar mig, till exempel Mat & vin, läsvärda och köper dem därför.

Jag köper också fortfarande Aftonbladet Söndag. När den en gång i världen introducerades, var den bitvis läsvärd. Jag tänker på sådant som de långa personintervjuerna med människor som faktiskt hade något intressant att säga, inte bara fanns där i egenskapen av kändisar. Gradvis har mitt intresse för söndagsbilagan dock reducerats; oftast bläddrar jag mig bara gäspande igenom tidningen, tills jag, längst bak, hittar det som fortfarande gör att jag köper Söndag: Bit för bit. Nu under sommaren har Bit för bit för övrigt tilldelats tre sidor.

Skulle också Bit för bit försvinna, ser jag för min del inget skäl att fortsätta köpa söndagsbilagan.

Min hustru är ännu mindre än jag intresserad av de veckotidningsliknande kvällstidningsbilagorna, så ointresserad att hon inte kan skilja dem åt.

I går, söndag, kom hon alltså hem med lördagsbilagan Härligt hemma, uppenbart i tron att hon hade köpt den där tidningen jag envisas med att vilja ha på söndagarna.

Som gammal tidningsmakare var jag ändå tillräckligt nyfiken för att bläddra igenom den här bilagan, som vi normalt inte köper. Och jag fick en häftig déjà vu-upplevelse: Den här tidningen är förvillande lik Hemmets Veckotidning (och andra liknande veckotidningar), som jag understundom tog del av på 1950-talet.

Det startar redan med loggan på omslaget – en utstuderad kopia av gamla veckotidningar, när det gäller stilval och layout.

Och sen kommer alltihop: Recept. Gripande människoöden. Virka. Tips för hem, hushåll och trädgård. Följetong av Känd Författarinna. Antikviteter. Hälsoråd och frågespalten ”Fråga doktorn!”. Familjerådgivning. Och en hel drös korsord – måtte de inte konkurrera ut Aftonbladet Kryss, som jag köper varje måndag och löser under veckans lopp.

Det enda jag saknar från 1950-talets Hemmets Veckotidning är evighetsserien ”Svenska slott och herresäten” och så ”Pigge och Gnidde”.

För all del – det är ganska oförargligt alltihop. Men skulle det verkligen inte gå att göra – och sälja – kvällstidningsbilagor med ett mer seriöst innehåll, både roande och bildande, kanske till och med ifrågasättande?

Men tydligen är det inga såna ambitioner tidningsmakarna på Aftonbladet har. Det räcker med att kasta en blick på tidningens fredagsbilaga, kändisbladet Klick!, för att inse att idealet är att fördumma läsekretsen

Korta meningar och Brokiga blad

Sitt kåseri på Namn och Nytt i dagens DN (28 juni 2007), ”Hemma i Absurdistan”, inleder Staffan Skott, signaturen Skott, så här:

”Sverige hade en gång en kåserikultur, med folkkära kåsörer som Red Top, Eld, Bang alias Käringen mot strömmen, Jolo, Cello, Torsten Ehrenmark, Kardemumma i första ledet.

Vart tog de vägen?

Som Bertil Torekull har påpekat, på sina håll bland den nya generationen tidningsledare vill man ha ’kolumnister’ och anser sig då inte behöva kåsörer.”

Som Staffan Skott påpekar, är Dagens Nyheter i dag den enda av stockholmstidningarna, som fortfarande satsar på kåsörer och kåserier. Men jag vill tillägga att utrymmet för detta har krympt; Namn och Nytt har i dagens förminskade DN-format bara en sida – när tidningen var dubbelt så stor, hade NoN också en helsida.

Skott kunde ha nämnt ytterligare några kåsörer: Nordens Karlsson, Viola, Åkermark. Men DNs Namn och Nytt hade utan tvivel under några årtionden de klart bästa kåsörerna. På Namn och Nytt huserade dessutom den ojämförligt störste av dagsversmakarna, Alf Henrikson, signaturen H. Dessutom utmärktes ovanligt många av DN-kåsörerna av att de hade hjärtat till vänster.

När jag 1974 tog över chefredaktörskapet för Aktuellt i politiken (s), var tidningen förvisso läsvärd – men väldigt gravallvarlig.

Enligt min mening kan inte tillvaron, ej heller politiken, speglas rättvist, om man inte också använder sig av allt från hjärtevarm humor till ironi och bitsk satir. Jag knöt alltså till ledarsidan tecknare som Lars Olsson, Sture Åkerström, Åke Eriksson och Aake Nystedt. Jag började skriva mycket personligt hållna ledarsideskåserier, ”Det händer”, som snart – enligt en läsarundersökning – visade sig vara tidningens mest lästa enskilda inslag. (Det är den här avdelningen min dotter Kerstin har karaktäriserat som en blogg före bloggarnas tid.) Och jag introducerade under rubriken ”Korta meningar” bitska, roliga och ibland rent absurda kortkommentarer. Följande återgavs i snart sagt varenda svensk tidning: ”Riv mejerierna. Nej till kärnmjölk!”.

Det senare lockade en före detta reklamman, Björn Jensen, till att börja medarbeta i tidningen. Han levererade kortisar en masse, ofta lite osorterade – men efter min sovring och ibland bearbetning kom de bästa in i tidningen. ”Korta meningar” avancerade till att bli en av de på de andra ledarsidorna mest citerade avdelningarna i svensk press.

Det här slog så väl ut, att jag fick blodad tand. I julnumret (nummer 20) 1977 – jul- och förstamajnumren trycktes i fyrfärg – introducerade vi den nya avdelningen ”Brokiga blad”, fyra sidor med lättsamt och uddigt material: korta skämt, skämtteckningar, kåserier och liknande. (Brokiga blad återkom sedan i Första maj- och julnumren, men försvann ur tidningen, när den vid årsskiftet 1979/1980 bytte chefredaktör. Gravallvaret återställdes.)

Tor Lindmark tecknade vinjetten, ett fantastiskt färgfyrverkeri med inmonterade kända och okända figurer.

När det gällde kåsörer, vände jag mig allra först till DNs Eld, Erik Lundegård, som verkligen inte hade något att invända mot att medarbeta i en socialdemokratisk tidning. (Jag fick för övrigt också, vilket jag har berättat om i ett annat sammanhang, Red Top, Lennart Nyblom, att entusiastiskt ställa upp i en valvisejury.) Erik Lundegård illustrerade själv sina kåserier. Han medverkade sedan i flera år men avlöstes mot slutet av Max Lundgren och även Bosse Gustafson.

Bland tecknarna på avdelningen fanns dels de ovan nämnda ledarsidestecknarna – jag vill särskilt framhålla Lon, Lars Olsson – men också kända skämttecknare som Håven (H V Nilsson) och Larserik Eriksson. Här är en Lars Olsson: en blå gubbe à la röntgenbild med ett vitt moderat-M i magen. Text: ”Kan det vara binnikemask?” Också Tor Lindmark bidrog, bland annat med en fantastisk bild av dåtidens borgerliga partiledare, tecknade som muminfigurer. Text: ”Det där, lilla barn, är Mumlingtrollet, och det där är lilla My, men vad är det där för en ruskig figur?” (Figurerna har drag av Fälldin, Ahlmark och Bohman.)

Kortisarna var av samma slag som på ledarsidan, alltså formulerade av Björn Jensen, ibland mig, ibland av oss båda i förening:

”Snart får vi så knapert att vi måste dra ner i regeringen.”

”Nya verksamhetsformer krävs inom partiet.
Dårslag?”

”Greve Dracula var på sin tid (liksom Bohman i dag) en missförstådd personlighet.
I själva verket var han blodgivare.”

”Alltinget på Island, Folketinget i Danmark, Stortinget i Norge.
Och Dagtinget i Sverige.”

”Centerlöftenas halveringstid är bara fjorton dagar, och snart kan man inte ens mäta resterna från det stora utsläppet 1976.”

”Dom som verkligen har stora invandrarproblem det är indianerna.”

”Allting flyter – borde vi inte ha ett simborgarmärke som partimärke i stället för en ros.”

”Se upp tjejer! Vägen mellan disko och diskho kan vara kort.”

”Tomten behövs för att hålla julen i gång.”

”Nu finns det ett P-medel som man ska spraya i näsan.
Man frågar sig oroligt var man ska spraya sig mot snuva.”

”Hur många tår går det på en engelsk fot?”

”Engelsmännen firar tomten genom skorstenen.”

”Kaffegök med vodka heter Kaskenkorva.”

”Den progressiva rocken vänder inte kappan efter vinden.”

”Beroende på ett tryckfel borstar många tänderna med flugor.”

”Ända sen hunden dog har vi haft obesprutade grönsaker i våran trädgård.”

”Mae West – det var inte flickan med de underutvecklade länderna.”

”Hur många bigotta borgare går det på en kälke?”

”Idealister – det är lättmargarin det.”

”Jovisst, jovisst – men vem fan har hört talas om dyra vitsar.”

Björn Jensen och jag skrev tillsammans också ”Pyttans nya alfabet”. Några exempel:

Centerismen är en lära
som står får och kossor nära.

Långt från hus med täppa till
Friggebo jag sätta vill.

Werner stärker VPK
hans parti har blivit två.

Ända fram ej nådde han
det han nådde, det försvann.

Vi – en gammal kär följeslagare

Tidningen Vi damp ner i brevlådan.

Jag har ju upprepade gånger berättat om min kärlek till gamla Folket i Bild, men även med Vi har jag haft ett långvarigt förhållande. I min barndoms Juniskär fanns ingen konsumbutik, så jag kom inte riktigt lika tidigt i kontakt med Vi. (Vi, före detta Konsumentbladet, fungerade då som ett slags medlemstidning för konsumentkooperationen – man kryssade för att man också ville ha Vi, när man lämnade in årets kvitton. Det här ledde till en fabulöst hög upplaga.) Men under skolåren i Sundsvall började jag köpa lösnummer av Vi i Pressbyrå-kiosken på busstationen.

Den tidens Vi var, liksom mitt husorgan Folket i Bild, en mycket läsvärd tidning. Bland det jag spontant minns från då, utan att ha tillgång till gamla årgångar, var att Evert Taube brukade medverka, ofta med resereportage med egna teckningar.

När Birgitta och jag så småningom slog ihop våra bopålar, visade det sig, att hon i åratal hade varit Vi-prenumerant, också hade sparat gamla årgångar. Vi-läsandet hade börjat redan i hennes föräldrahem, eftersom familjen handlade i Konsum. Vi har sen varit prenumeranter utan avbrott. Alla de här tidningarna finns numera på vinden till vårt hus i Öregrund.

Birgitta och jag har till och med intervjuats tillsammans i Vi, också funnits på omslaget.

Tidningens kvalitet har naturligtvis skiftat något genom åren. Inte så att den någonsin har varit dålig, men den har möjligen ibland känts lite för präktig för min smak. Upplagan har fallit kraftigt jämfört med 1950-talet – vilket dock mest har som förklaring, att banden med KF (som fortfarande äger tidningen) har tunnats ut. Man kan inte längre som konsummedlem på något enkelt och billigt sätt prenumerera på tidningen, som man nu i stället måste prenumerera på för egen maskin, så som fallet är med de flesta tidskrifter. Inte heller när det gäller innehållet märker man längre, att tidningen hör till just KF-sfären.

Den sjunkande upplagan och de brant stigande portokostnaderna har redaktionen mött genom att profilera om tidningen till månadsmagasin. På det hela taget har den nuvarande chefredaktörens och VDns, Anneli Rogemans, omgörning av tidningen varit mycket lyckosam, så väl vad gäller tidningens innehåll som dess upplaga.

Det finns helt enkelt ingen familjeinriktad tidskrift, som i dag kan konkurrera med Vi, när det gäller bredd, intressanta artiklar och, inte minst, kulturmaterial. Till det här bidrar att Vi har en mycket genomarbetad – både snygg och lättöverskådlig (vinjetterna) – layout.

Där finns följaktligen avdelningar för trädgård, mat, politik (Anita Kratz om centerns ideologiska krumbukter), design, kultur, litteratur (huvudrecensionen i det aktuella numret ägnas åt Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, kortrecensioner åt bland annat Per Odenstens ”Horntrollet” och Bengt Jangfeldts ”Vladimir Majakovskij och hans krets”), film, konst och musik (jag har med uppskattning läst Johan Norborgs artikel om Povel Ramel och Tomas Fläckmans om Anders Burman och hans Metronome Records, även kortrecensionerna av CD med musik av Paul McCartney, Arvo Pärt, Mstislav Rostropovitj, Billie Holiday och Coleman Hawkins). En lång separat artikel av Ernst Brunner handlar om den stora konstkuppen år 2000, då Rembrandts självporträtt stals från Nationalmuseum.

Numrets huvudartikel, med porträttfoto på omslaget, handlar om Viveca Lärn och är skriven av Nina Solomon.

Det sista leder mig till vad jag saknar i Vi av i dag: skönlitterära bidrag i form av noveller, poesi och gärna följetonger. Det som skrivs om skönlitteratur i tidningen är utmärkt, men jag saknar the real thing.

För mig är också en familjetidning utan serier i det närmaste otänkbar – men Vi framhärdar ju i att utkomma utan serier.

En av höjdpunkterna i det här numret handlar lika fullt om en serie, Jan Lööfs berömda originalserie för Vi, ”Ville”.

Lars Westman utgår i sitt veckokåseri (ett helt uppslag) från berättelsen i Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson om hur Olof Palme blev sint på serien, där han figurerade, och sa upp familjens prenumeration – vilket Ebbe Carlsson, helt oombedd (det handlade om ett privatbrev från Palme till chefredaktören, som Ebbe hade fått syn på i statsministerns rum) spred till media.

För mig – som är serieälskare och van vid seriemediets överdrifter – var det här en storm i ett vattenglas; jag skrev om det i Aktuellt i politiken. Men en mängd Vi-läsare, som gillade Palme men sannolikt inte serier, sa upp sina prenumerationer.

Chefredaktören sände då Lars Westman (som hade beställt serien av Jan Lööf) till Grekland, där serietecknaren vistades, för att hitta en lösning. Resten av denna dråpliga historia tänker jag inte avslöja. Köp i stället julinumret i Konsum för 59 kronor eller, ännu hellre, prenumerera! För 595 kronor får du 12 100-sidiga nummer hemsända.

Hemsida: www.vi-tidningen.se.
Kundservice: telefon 08-799 63 16
E-postadress: vi@pressdata.se

Ungdomens yrkesval kartlagda av GRÖFO

I juninumret av Grönköpings Veckoblad (nummer 6 2007) läser vi att grund- & högskolerektor L Hagwald har låtit opinionsinstitutet GRÖFO undersöka, vilka yrken som det uppväxande släktet avser att ägna sig åt i framtiden:

Programledare i TV – 37 procent
Singer/songwriter (låtsjungare & -skrivare) – 18 procent
Kläddesigner – 12 procent
Professionell idrottsman/kvinna – 11 procent
Kändis i allmänhet – 8 procent
Konstruktör av dataspel – 5 procent
Nätpokerspelare – 4 procent
Innehavare av secondhandbutik (begagnade grejor) – 3 procent
Genusteoretiker – 1 procent
Övrigt (läkare, lärare, jurist med mera) – 1 procent

Ragnar Jändel: Sommarakvarell

Ragnar Jändel (1895-1935) hör i dag till kretsen av sorgligt bortglömda arbetardiktare. Han gick på Brunnsviks folkhögskola 1915-1917, tillsammans med bland andra Dan Andersson och Harry Blomberg.

Hans diktning hade i början en utpräglat radikal och proletär inriktning, och han publicerade sig gärna i tidningar som Brand och Stormklockan. Med tiden fjärmade han sig från kamplyriken och kom då också i konflikt med de mer utrerade vänstersocialisterna.

Jändel kom att bli allt mer av naturlyriker. Ett mästerstycke i den genren, fast på prosa, är ”Blommor” från 1937. Jag har den i en mycket vacker upplaga från 1958 med omslag och illustrationer av Ulla Sundin-Wickman (Tidens förlag).

Midsommarnumret av Folket i Bild 1944 (nummer 26, 25 juni) inleds med följande, postumt publicerade dikt av Ragnar Jändel:

Sommarakvarell

Nu regnet lättat har,
fast dimman döljer solen.
Ur dunklet blänker klar
daggkåpan och violen.

Hur luften skälver lätt
och allt som är förenar!
Här kisar gårdens vätt
skyggt mellan snår och stenar.

Och gömd bland gröna blad
som förr i ljuva vårar
står hagtornets dryad
och ler igenom tårar.

Och som en luden boll
med svans och klor som riva,
nyss sågs ett litet troll
upp i pionen kliva.

Och ibland våta strån
under en blomsterlyra
kröp tomtens yngste son
omkring på alla fyra.

Nyss blev narcissen kysst
så vänligt av dryaden.
Lupinen skälver tyst
med pärlor djupt i bladen.

Och rosenbusken visst
i dunklet tänker fria
och sträcker taggig kvist
mot knoppande salvia.

Då blänker solen ny
ur alla blommors skålar
och alla älvor fly
på gyllenklädda fålar.

Dikten är i tidningen illustrerad med en etsning av Stig Borglind.

Emil Hagström i Folket i Bild

Folket i Bild innehöll vid sidan av novellerna och följetongerna också regelbundet dikter, så också under krigsåren 1941, 1942, 1943 och 1944 som jag just har köpt in ett stort antal nummer från. Mycket ofta under de här åren publicerade FiB dikter av Nils Ferlin och Johannes Edfelt men kanske framför allt av Emil Hagström.

Emil Hagström medarbetade i tidningen på många olika sätt: Han skrev noveller. Han medarbetade med vers på barnsidorna. Och han publicerade alltså mängder av dikter.

Allt är inte guldkorn. Också själva mängden indikerar, att det inte så sällan handlade om brödskrivande.

Men jag har också hittat bidrag, som är värda att räddas till eftervärlden.

Den här dikten, publicerad i nummer 5 1944 (30 januari), har alldeles fel årstidsbakgrund men är ett intressant tidsdokument från krigsåren:

Kallt

Å sola ho lyser på jola,
å jola ho ä så viter och grann.
Men i bröste dä värker å mola
ja, unnerligt känns dä iblann.

Va ä dä som värker och mola
i bröstet? Ja, dä ä kärlekens brann.
Fast sola ho lyser på jola
inge glader jag vara kan.

Å folka de slåss uppå jola,
ja, folka de kriga å de går an.
Å dä blåser kallt ifrån nola,
ja, så kallt som ett blåsvär kan.

I nummer 37 1944 (10 september) finns en, om man jämför med hjärtats smärta i den föregående dikten, mer sammansatt dikt på detta tema:

Då du var borta…

Då du var borta
du var mig nära,
då du var nära
jag fann blott köld.
Och ändå var jag
så glad, min kära,
ty ensamheten
var ond att bära
och hjärtat bultade
som en böld.

En bro till det förflutna

På Tradera har jag åter igen köpt ett stort parti gamla Folket i Bild, den här gången från årgångarna 1941, 1942, 1943 och 1944. Jag har ju själv ett förflutet som FiB-ombud, och det är därför intressant att läsa de här gamla tidningarna från åren just före det att min familj kom till Sverige som flyktingar. Jag noterar att tidningen under de här åren var klart socialdemokratisk, dock gärna vänd mot de partivänner, som hade en period som vänstersocialdemokrater och kilbommare bakom sig. Man kan i visst material, till exempel skämtteckningar och serier, ibland hitta uttryckssätt, som vi idag kanske skulle uppfatta som diskriminerande mot till exempel dem som då allmänt kallades negrer, men det handlar nog mer om en jargong som då var allmän utan att den därför med nödvändighet måste betecknas som medveten rasism. Samtidigt är tidningen utrerat antinazistisk. Och när det kommer till exempel till ockupationen av Norge mycket frispråkig.

Men den konkreta orsaken till den här texten finns i nummer 33 1942. Där finns ett tvåsidigt bildreportage, ”Örjansgården. Vårt enda mellanfolkliga studiehem”.

Örjansgården, vid Stora Värtan två mil norr om Stockholm, presenteras som ett ungdomsstudiehem, startat 1937 av rektor Michail Hoffman och Karin Ruths-Hoffman. ”Deras pedagogiska mål var att skapa en jämvikt mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Studiehemmets program är i främsta rummet att sprida kännedom om olika länders kulturella egenart, ge tillfälle att få tala de stora världsspråken och lära förstå främmande folks mentalitet. Under de första åren skedde detta under medverkan av lärare och elever från hela världen, det hände att 24 olika nationer samlades kring den svenska midsommarstången. Men även under krigstiden har Örjansgården bibehållit sin mellanfolkliga karaktär, så besöktes sommarkurserna 1940-41 av 34 utländska deltagare.”

På bilderna syns ett par från London, två av tyskarna tillfångatagna unga män från Dunkerque vilka per kolbåt lyckades fly till Sverige, svenskar från alla håll i landet, rektorsparet och så den kvinnliga delen av detta tillsammans med parets barn: ”Husets moder Karin Ruths-Hoffman tycker att strumpstoppning är den bästa vilan mellan de tyska lektionerna och husmodersbekymren. Under tiden hinner hon med att förhöra sina barn på glosorna.”

En av de här ungarna måste vara Irina Hoffman, som jag lärde känna under min stipendievistelse i Norge hösten 1956 – jag hade fått kungastipendium (!) och fick under två veckor i början av höstterminen i andra ring tillsammans med andra svenska gymnasister studera norskt kultur- och samhällsliv.

Den här studieresan till Norge var spännande och lärorik men blev ännu roligare genom att det bland de svenska deltagarna fanns så många begåvade och roliga gymnasister från hela Sverige, alla ungefär i min egen ålder. Jag har tidigare berättat om att jag på den här resan blev god vän med Agneta Pleijel. Vi fortsatte sen att brevväxla i flera år; jag har här på bloggen också återpublicerat den dikt jag skrev om henne, ”Som Agnetas hår”.

En annan ung dam som jag också blev vän med och fortsatte att brevväxla med – det fanns ännu flera – var Irina Hoffman. Hon tedde sig, när vi träffades i Norge, som en mycket beläst och intellektuellt mångsidig tjej – gav också mig intellektuella impulser på områden som jag tidigare inte hade kommit i kontakt med.

Hon läste under resan den norske författaren Jens Bjørnebos (1920-1976) ”Jonas”, som jag också skaffade och med entusiasm läste. Och inte nog med det: genom sina föräldrar hade hon fått kontakt med Bjørnebo och föreslog, att hon och jag tillsammans skulle besöka honom på Steinerskolen. Hon berättade också lite om den spännande pedagogik skolan använde. Som mina nutida läsare säkert redan har förtsått, var skolan döpt efter Rudolf Steiner och dess pedagogik waldorfpedagogiken, som jag då inte visste ett dyft om.

Hur som helst blev både mötet med Bjørnebo, som visade oss skolan, och intrycket av undervisningen en spännande upplevelse. En sak som tilltalade mig mycket var att man integrerade estetiska element i nästan all annan undervisning; när man hade matematik, fick man till exempel färglägga de geometriska figurerna. Det visade sig också, att skolan inte gav några betyg. När jag frågade, hur eleverna då kunde ta sig in på högre skolstadier, till exempel gymansium, sa Bjørnebo med ett leende:
– Då förser vi dem med ett betyg som är tillräckligt högt för att de ska komma in. De brukar alltid klara sig bra.

Kontakterna med Irina fortsatte sen brevledes. Vi träffades också några gånger. Under min tid i lumpen (när jag under en månad var på I 14 i Gävle och lärde mig allt om atomvapen, giftgaser och bränder) liftade jag till exempel en veckohelg ner till henne i Rönninge och hälsade på. Hon var då förresten förlovad med en son till upptäcktsresanden Sten Bergman, och jag fick tillfälle att se de berömda paradisfåglarna – som visade sig leva på att käka mjölmask. Under min studietid i Uppsala var hon, för egen del nyss hemkommen från Hawaii, dit hon hade kommit anställd som sällskapsdam (!), och hälsade på mig i mitt studentrum på Jumkilsgatan. Senare blev kontakterna mer sporadiska, men vi har haft viss kontakt i samband med jämna födelsedagar.

Under vår långa brevväxling försökte jag förstås också omvända Irina till socialismen – hon var redan radikal men låg kanske mer åt det (i intellektuell mening) anarkistiska hållet; mycket riktigt fanns det ett starkt bohemiskt inslag i hennes läggning. Senare blev hon, vilket inte alls förvånade mig, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Södertälje.

***

Så här kan det alltså gå: en tidning från den 16 augusti 1942 slår en bro tillbaka till ens 1950-tal.

Sing Out # 2 2007

Ett nytt fullmatat nummer av det amerikanska folksångmagasinet Sing Out! har anlänt. Som vanligt får man genom recensionsavdelningen korn på fler lockande CD än man rimligen någonsin kommer att hinna köpa och lyssna på. Men den här tidskriften är en ovärderlig källa för den som vill ha reda på vad som händer inom musikgenrer som traditionell folkmusik, world music, blues, country, bluegrass och politisk musik, och då talar jag inte bara om vad som sker i det amerikanska musiklivet utan också om vad som händer på de här områdena i resten av världen.

Varje nummer innehåller också ett tjugotal låtar (med text, noter, ackord och introduktion). Betalar man en tilläggsavgift på prenumerationen, får man basic membership, vilket inkluderar en CD med de här låtarna. Jag har upptäckt otroligt mycket ny och bra musik den här vägen. Som exempel från det här numret kan jag nämna ”Never Gonna Be Your Bride” av och med Carrie Rodriguez (fiol och sång) och Chip Taylor (gitarr). Dess refräng i lätt försmädlig ton är underbar:

I told you once
I told you twice
I told you three times…
Never gonna be your bride

Att det inte bara handlar om musik från USA kan man förstå av sångurvalet i det här numret och på den medföljande CDn. Där finns en skotsk instrumentallåt på fiol, ett par låtar från Canada (varav en sjungen på franska), en irländsk sång, en traditionell låt från Mexico (”La Guacamaya” med Los Lobos), ”Yaribassa”, en traditionell låt från Guinea, spelad av Mamadou Diabate på kora, ett slags xylofon av trä, och så ”Dewo Dewo”, en traditionell sång från turkiska delen av Kurdistan, sjungen av Keçe Kurdan. Skivan med den sist nämnda sången har blivit indragen av en turkisk domstol.

Därmed är vi inne på en av Sing Out!s specialiteter, politisk musik. Och där finns mycket att hämta i det här numret.

Till den här genren i vid mening får man räkna Judy Collins’ traditionella irländska ballad med pacifistisk tendens ”Shule Aroon” (”Johnny has gone for a soldier”), Si Kahns sång om sina polsk-judiska förfäder (immigranter till USA) som sen fick åka tillbaka till Europa och slåss, Kim & Reggie Harris’ ”Get On Board” med dess gospel train som på 1960-talet fick betydelsen av det frihetståg, som skulle föra dem som ville följa med till en ny värld av civil rights, Diana Jones’ ”Pony”, en självupplevd historia om hur det är att leva i indianreservat i Dakota, Tony Furtados berättelse om en gruvolycka med 13 döda i West Virginia och så två låtar om USA efter 11 september: Peggy Seegers ”Home Sweet Home” och anarkisten Paranoid Larrys hårtslående låt om kontrollhysterin ”You Can’t Search Me”, framförd till tungt rockkomp.

Och sist men inte minst vill jag nämna, att Tom Paxton har gjort en ny version av sin sextiotalslåt om Vietnam ”Lyndon Johnson Told the Nation”. Fast den här gången handlar texten om George W Bush och Irak:

George W. Told the Nation

Text och musik: Tom Paxton, 2007 (bearbetning av Paxtons ”Lyndon Johnson Told the Nation”, 1965)

I got a letter from old George W.,
It said, ”Son, I hate to trouble ya,
But this war of mine is going bad.
It’s time for me to roll the dice;
I know you’ve already been there twice,
But I am sending you back to Baghdad.”

Chorus:
George W. told the nation,
”This is not an escalation,
This is just a surge toward victory.
Just to win my little war,
I’m sending 20.000 more,
To help me save Iraq from Iraqis.”

And, so, I made it to Iraq
In time for one more sneak attack,
And to my old batallion I was sent.
We drive around in our Humvees,
Listening to The Black-Eyed Peas
And speaking fondly of the president.

Chorus

Celebrities all come to see us,
Grateful they don’t have to be us,
Politicans show their best face card.
Where is Bubba? Where’s our leader?
Where’s our favorite lip reader?
AWOL from the Texas National Guard.

Chorus

If you’re hunkered in Fallujah
Wondering who it was who screwed ya,
Wondering what became of ”Shock and Awe!”
You are feeling semi-certain
It has to do with Halliburton,
Dick Cheney’s why you drew that fatal straw.

Chorus

Den här sången finns än så länge inte ens på någon kommersiell CD. Ljudupptagningen på Sing Out!-CDn är från Tom Paxtons turné i Storbritannien. Men noter och ackord hittar du alltså i Sing Out! nummer 2 2007.

Mycket mer kunde nämnas, till exempel intervjuerna med Judy Collins, Kim & Reggie Harris och Mamadou Diabate samt Izzy Youngs artikel om det 50-årsjubilerande Folklore Center, som tillsammans med ägaren/grundaren har flyttat från MacDougal Street i New York till Söder i Stockholm.

Prenumeration på Sing Out! rekommenderas varmt – gå vidare till tidskriftens hemsida!

Om upplevelseindustrin i Vetandets värld

Jag har tidigare berättat om att Birgitta och jag var på Per Strömbergs doktorsdisputation. Avhandlingen var mycket bra, och Per blev som väntat fil dr.

Han har meddelat mig och andra vänner att han medverkar i Vetandets värld i radions P1 den 19 juni klockan 12.10 (med repris klockan 23.07). Programmet handlar om upplevelseindustrins turistmiljöer, vilket Pers avhandling också handlade om. Per blir intervjuad under en rundvandring i den turistinriktade butiksbyn Stockholm Quality Outlet i Barkarby.

Den 19 juni är det min 70-årsdag, och det är inte säkert att programmet medger radiolyssning för min del. Men ni som inte är upptagna av 70-årsfirande kan ju lyssna!

Julnummer inköpta i april månad

Jag har på Tradera lyckats köpa ytterligare tre julnummer av gamla Folket i Bild, de från 1944, 1950 och 1957. April är naturligtvis fel månad att läsa jultidningar, men de här är allmänt så bra, att man inte måste hänga upp sig på just att en del av innehållet knyter an till julen.

Julnumret 1944 har på omslaget en tomte som låter sig väl smaka av julgröten; den lätt burleska färgteckningen är signerad av trollmålaren Robert Högfeldt. Eftersom omslagsbilden för julnumret 1950 – ett fjällmotiv med en skidåkare, alltsammans i skarpt kontrasterande färger – är signerad Uno Vallman, kan även den som inte har de båda omslagen framför sig lätt förstå, att det på drygt ett halvt årtionde i valet av omslagstecknare skett en förskjutning i modernistisk riktning. Det allra vackraste omslaget, det från 1957, är dock ett kustlandskap i vitt och mörkblått, signerat skärgårdsmålaren Roland Svensson. Inne i tidningen finns också en av konstnären skriven och rikligt illustrerad artikel, ”Vinterskärgård”.

Det vimlar i de här julnumren av artiklar om intressanta personer inom politik, konst, teater, foto och litteratur: sovjetambassadören och författaren Alexandra Kollontay – visste ni att hon var född i Karelen och att hennes mor var finska? – och vidare Anders Forsberg, satirisk tecknare i Strix, och Stig Järrel (han skriver om sig själv). Nils Ferlin berättar om sina bröder på café Cosmopolite i Klara, Sigurd Hoel porträtterar Arnulf Överland, bland annat om koncentrationslägervistelsen. Gustav Möller skriver om klubbisten i Socialdemokratiska ungdomsförbundet Per Albin Hansson. Per Anders Fogelström presenterar Nils Poppe – berättar också om Poppes ambitioner i ungdomen att bli socialdemokratisk politiker. Ulf Hård af Segerstad presenterar några av tidens stora fotografer. Artur Lundkvist skriver om Ivar Lo-Johansson och 1930-talet.

I julnumret 1944 presenterar Gunnar Turesson de gamla julvisorna – sju av dem återges med text, någa också med noter. Rit-Ola, det vill säga Jan-Erik Garland, vars berömda serie ”Biffen och Bananen” gjordes för Folket i Bild, presenterar ett julalfabet med teckande kommentarer till året som hade gått. Mems, det vill säga Mats-Erik Molanders, senare årskrönika ”Vad sig i riket tilldragit haver” är om möjligt ännu mer träffsäker.

På barnsidorna hittar man sådant som Emil Hagströms rimmade ”Trollen i kälkbacken”, Poul Ströyer som illustratör till ”Djurens alfabet” och förstås Gösta Knutssons och Einar Norelius’ originalserie för Folket i Bild, ”Pelle Svanslös”.

Ett säkert kännemärke för Folket i Bilds julnummer var fyrfärgsinlagorna med reproduktioner av kända svenska konstnärers målningar: 1944 av Isaac Grünewald (med en introducerande artikel av Otto G Carlsund), 1950 av Kalle Hedberg (med en introducerande artikel av Gustaf Näsström) och 1957 av Reinhold Ljunggren (med en artikel om målaren och hans lilla stad, Trosa, av Martin Strömberg).

Läsvärd poesi var ett signum för gamla Folket i Bild. Bland de enskilda dikterna i de här numren vill jag särskilt nämna en av Stig Sjödin.

FiBs julnummer brukade dessutom alltid inledas med en sida dikter: 1944 av Helmer Grundström och 1950 av Erik Lindegren; 1957 saknades dock denna inledning.

I stället inleds tidningen med en jätteartikel (fem sidor) av Evert Taube om Albert Engström. Albert Engström återkom för övrigt i julnumret 1950, nu i en artikel av författaren och naturskildraren Sven Rosendahl.

Humorn är ständigt närvarande i julnumren: Rune Lindström, han med ”Himlaspelet”, skriver om dalfolk i humorn; artikeln innehåller både historier och skämtteckningar. 1930-talets revyprofiler (Thor Modéen, Fridolf Rhudin och andra) porträtteras. Ivar Öhman presenterar, med mängder av skämtteckningar, legendariska Punch. I julnumret 1957 finns avdelningen Julqnäppen, vars redaktion och bidragslämnare var Yngve Gamlin, Povel Ramel, Pekka Langer, Beppe Wolgers med flera.

Novellmaterialet är i samtliga de här julnumren vidunderligt; novellerna är skrivna – och jag nämner nu bara de fortfarande någorlunda kända namnen – av Lars Ahlin, Stig Dagerman, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Ernest Hemingway, Johannes V. Jensen, Gustav Sandgren och Per Olof Sundman. Men också till exempel Irja Browallius, Owe Husáhr, Bernhard Nordh (i sina bästa stunder), Otto Karl-Oskarsson och norrmannen Nils Johan Rud är värda att nämnas.

Bland följetongerna vill jag särskilt nämna Vilhelm Mobergs ”Raskens”.

Det skönlitterära materialet är illustrerat av konstnärer som Gösta Kriland, Sven Ljungberg, Mats Nilsson, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Stig Södersten och Stig Åsberg. Vidare. Adolf Hallmans artikel, i text och framför allt bild, om New York är värd ett särskilt omnämnande. Värt ett särskilt omnämnande är också Björn Jonsons bildreportage ”Fattigt Paris”.

1944 gick också fortfarande Bovils mycket fantasifulla äventyrsserie ”Flygkamraterna” i Folket i Bild. Om denna svenska originalserie för Folket i Bild borde någon seriehistoriker skriva.

O, forna tiders jultidningar! Varför finns ni inte längre, annat än på Tradera?