Från det andra USA

Det finns mycket i det amerikanska samhället vi europeer, i vart fall vi europeer på vänsterkanten, känner oss främmande inför. Men det finns också ett annat USA, med samhälleliga och politiska strömningar som, utan att vara identiska med våra, bärs upp av människor som har sitt hjärta till vänster.

Av denna amerikanska vänster har även vi på den här sidan om pölen mycket att lära. Själv har jag till exempel alltid imponerats av den amerikanska sångvänstern, den som lyckas skapa texter och musik på en nivå vi här på vår kant verkligen kan avundas den.

Ett exempel på detta andra musikaliska USA är folkmusikmagasinet Sing Out!, grundat 1950 av bland andra Pete Seeger – Pete Seeger sitter för övrigt fortfarande i tidskriftens Advisory Board. För egen del har jag varit prenumerant sedan tidigt 1960-tal, och jag betalar med entusiasm varje år prenumerationsavgiften för fyra cirka 150-sidiga nummer per år. Den årsavgift jag betalar för så kallat Basic Membership, vilket med varje nummer ger mig också en fullmatad CD-skiva, är 60 USD + 18 USD för frakten overseas. Gå in på tidskriftens hemsida, www.singout.org, för fler uppgifter om både innehåll och prenumeration.

Den medföljande CDn innehåller den här gången – Vol 53 No 4 Summer 2010 – 17 sånger, tagna från originalskivor med de medverkande artisterna. Som vanligt publiceras texterna med noter och ackord i det aktuella tidskriftsnumret.

Urvalet av musik är verkligen brett, men vi kan väl starta med den politiska linje jag ovan slog in på. Första spåret på CDn är med Steve Forbert, som i sin ”The Oil Song” till en catchy melodi sjunger om mängder av oljeolyckor inklusive den i Mexikanska golfen. Och som om detta inte vore nog: Vi får också höra en annan BP-relaterad låt med Beverly Woods, ”Deepwater Horizon Disaster”.

Politiskt hårdslående är också Anaïs Mitchells ”Why We Build the Wall” (featuring Greg Brown), en låt om gated communities. Om illegala mexikanska immigranter i Arizona handlar ”Estado de Verguenza” (”State of Shame”) med Eugene Rodriguez och Los Cenzontles. Och Nanci Griffith bidrar med en sång om äktenskap mellan en svart och en vit, ”The Loving Kind”.

Nanci Griffith är bara ett exempel på att sång- och musikmaterialet i Sing Out! också innehåller låtar av och med kända artister. I det här numret medverkar bland andra Buffy Sainte-Marie och (instrumentalt) Stefan Grossman. Och så är det roligt att hitta namnet Guthrie bland de medverkande: Sarah Lee Guthrie, dotter till Arlo och sondotter till Woody, medverkar med en låt från sin nya barn-CD, ”Don’t I Fit In My Daddy’s Shoes?”. Hon är en Guthrie, det hörs verkligen. Henne har jag faktiskt hört live för flera år sen, på en klubb i Greenwich Village.

Mycket annat vore också värt ett omnämnande, men jag nöjer mig med att nämna en av höjdarna, den engelska balladen ”The Devil’s Nine Questions”, Child Ballads # 1, här med skön sång och vackert komp av folkduon Atwater-Donnelly.

I övrigt innehåller det här numret av Sing Out! bland annat intervjuer med och artiklar om Nanci Griffith, Stefan Grossman och Sarah Lee Guthrie, och som alltid, när det gäller personrelaterade artiklar, finns där en guide till föremålens samlade skivutgivning.

Till stor glädje för mig har genom åren också Sing Out!s mycket breda recensionsavdelning varit: Genom den har jag upptäckt mängder av hörvärda skivor, både amerikanska och andra.

Poesi för barn och för barnsliga

Lyrikvännen nummer 4-5 2010 har som tema ”Poesi för små barn och stora”. Det är ett lättläst och inbjudande temanummer, och jag har snabbt läst det från pärm till pärm.

Själva ämnet har säkert bidragit till att det har varit ovanligt lätt att ta sig igenom artiklarna. Lättlästheten är samtidigt en påminnelse om Lyrikvännens och Lyrikklubbens ursprungliga ambitioner, att vara i bästa mening folkbildande och att vinna en ny och bredare publik för poesin.

Innehållsligt – och jag tänker då både på artiklarna och på de dikter som puliceras – är jag kanske inte riktigt lika entusiastisk för det här temanumret. Ganska mycket av det man vill ska avhandlas finns i och för sig med, men jag saknar för egen del fördjupningarna och nyupptäckterna. Och så saknar jag en röd tråd – innehållet är brokigt och mångskiftande, och man undrar ibland varför det ena eller det andra måste finnas med.

Kanske kunde numret ha blivit intressantare, om man hade fördjupat och gett mer utrymmer åt några av de riktigt stora svenska barnboksförfattarskap som helt eller åtminstone delvis vetter åt poesi, som Lennart Hellsings och Tove Janssons – eller Elsa Beskows, vars böcker här nämns men knappast får den plats de förtjänar.

Eller så kunde man ha koncentrerat sig på absurd och nonsenslekande vers, skriven eller samlad av sådana som Bengt af Klintberg, Britt G Hallqvist, Hans Alfredson och, åter igen, Lennart Hellsing.

Det intressanta med de flesta av de nämnda barnboksförfattarna (och många andra) är att de vänder sig till en åldersmässigt betydligt vidare grupp av läsare än de riktigt unga. Lennart Hellsing har skrivit mycket (och jag tänker då både på enskilda referenser i uttalade barnböcker och på de av hans böcker som, trots formen, vänder sig till en i huvudsak vuxen publik) som faktiskt är svårt att sammanfatta i förlagsrekommendationer av typen ”6-10 år”. Och hur mångbottnade är inte Tove Janssons böcker?

Själv lät jag en gång under min mycket korta bana som svensklärare på enhetsskolans högstadium en klass – icke utan framgång – analysera ett stycke fyrtiotalspoesi, hämtad ur Werner Aspenströms “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Mariefred, Gripsholms slott, Kurt Tucholsky och Grafikens hus

Min och Birgittas höstutflykt till Mariefred var beslutad sedan länge, alltså ingen flykt från ett valresultat vi båda i olika avseenden känner vämjelse över. Tvärt om: tidiga morgnar och sedan under delar av kvällarna har vi följt valrapporteringen i TV, och i samband med frukostarna har vi kammat igenom tidningarna på allt nytt om valet och dess följder. Vi är båda genompolitiska djur.

Men till Mariefred åkte vi alltså som ett slags förlängning av Birgittas 73-årsdag. Birgitta hade själv som mångårig och mycket bokköpande medlem av Böckernas klubb fått ett erbjudande om att till rabatterat pris få välja mellan några olika resmål, och vi valde Gripsholms värdshus i Mariefred. Resan kunde dock av olika skäl inte genomföras före valet, så vi la den här utflykten omedelbart efter, med start på Birgittas födelsedag som inföll måndagen efter valet.

Att resan kom att ligga så pass sent visade sig ha två negativa effekter. Dels går det så här års inte längre att åka båt till Mariefred. Dels visade det sig att Gripsholms slott med sin stora porträttsamling bara var öppet på helgerna.

Men naturligtvis promenerade vi runt och via ett gårdssystem genom slottet, besåg också dess vackra trädgårdsanläggningar med blomrabatter i harmonierande färger. Och givetvis promenerade vi också längs stradpromenaderna: tittade ut över Mälaren och besåg de många segelbåtarna som nu låg för ankar.

Konst såg vi förvisso också. I Mariefred finns, inrymt i Gripsholms jättelika kungsladugård, Grafikens hus, där det just pågick en stor picassoutställning. Dessutom fanns där flera andra utställningar av grafik, särskilt en genomarbetad och intressant utställning med grafik av Axel Fridell. Det jag möjligen saknade – hade väntat mig – i Grafikens hus var en basutställning med verk av svenska grafiker, bland dem givetvis några verk av traktens store son Uno Stallarholm. Men det vi såg under vårt besök var alltså intressant nog det med.

Gripsholms värdshus är i sig värt ett besök. Det faktum att det är inrymt i flera äldre byggnader gör att man kan få ett boende som är ganska intressant redan det. Vi bodde i en tvåvåningssvit med en vindlande trätrappa mellan nivåerna. Övervåningen, där sängen fanns, hade brutet tak, så Birgitta fick akta huvudet när hon klev upp ur sängen, och duschen, med brutet tak över badkaret, gick inte att nyttja stående. Men charmfullt var det! Och måltiderna – särskilt trerättersmiddagarna – var av klass. Vad sägs om till exempel tryfferad oxtartar med löskokt vaktelägg med höstens picklade grönsaker alternativt len bondbönsoppa med halstrad pilgrimsmussla som förrätt och sen musselsjuden aborre med färska grönsaker och citrussås alternativt örtmarinerad lammsadel med färserad lammkub, stekta kantareller, morotsstomp samt rosmarinsky som huvudrätt. Vi prövade båda och drack perfekt utvalt vin till. Och så vill jag tillägga att jag som diabetiker givetvis fick särskild, anpassad efterrätt. Och vilket gott egenbakat bröd det här värdshuset har – med lite flingsalt är det en superb aptitretare.

Det jag också hade föresatt mig att få se i Mariefred var Kurt Tucholskys grav. Tucholsky (född i Berlin 1890) ändade själv sitt liv 1935, i Härryda där han var bosatt – men han önskade bli begraven på Mariefreds kyrkogård.

Tucholsky var författare, men eftersom han både fanns på den politiska vänsterkanten och dessutom var antimilitarist, är det ganska självklart att hans journalistik, kabarétexter, satirer och samhällskritik mötte motstånd i hans allt brunare hemland Tyskland. När han 1930 flyttade till Sverige, hade han då redan i långa omgångar bott i andra europeiska länder, dock hela tiden med ett vakande öga på vad som hände i hans Tyskland, där nazisterna tog allt större plats.

Redan sommaren dess förinnan, 1929, hade han tillbringat utanför Mariefred. Den här vistelsen, som alltså kom att få honom att också välja gravplats, resulterade 1931 i boken ”Schloss Gripsholm”. Boken handlar om ett ungt förälskat par, som kommer från Berlin till mariefredstrakten och den svenska sommaren. Bokens ljusa ton, om än mot bakgrunden av mörknande moln, speglas i den svenska titeln ”Gripsholms slott – en sommarsaga” (översättning Birgit Hård af Segerstad, Tidens klassiker, 1976).

Vi fick leta ganska länge på kyrkogården, som ligger en bra bit från Mariefreds kyrka, innan jag först hittade en pil som pekade mot graven, och efter ytterligare letande fann jag den under foten av ett jättelikt träd.

Fler letar sig uppenbarligen dit. Det låg ett par ännu inte vissnade blommor på Tucholskys grav.

Lite hoppfullt känns detta i en tid, då mörka krafter har tagit säte även i Sveriges riksdag.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Kryptiskt krypto

Kryptot i Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller märkligheter vecka efter vecka. I grunden är det enkelt, för enkelt, men för att få till helheten tvingas konstruktören, Gudrun Pettersson, också att använda sig av förkortningar, som nu senast IG. Jag kan inte heller tänka mig att det finns några andra anledningar än konstruktörens svårigheter att få till det på slutet, att veckans krypto i nedre högra hörnet använder ett så ovanligt ord som MACH. Jag är, tror jag, en hyggligt allmänbildad person, men jag fick slå upp det här ordet: Mach, även Machs tal eller machtal, förkortas M eller Ma. Machtalet är kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium, för att citera vad jag hittade på Google.

Men vad som är värre är att kryptot, som så många gånger förr, innehåller ett fel. 12 i kryptot är den här gången i andra fall lika med X, vilket leder till att det andra översta lodräta ordet kommer att bli ASSOCIATIOX och det vågräta ord som korsar detta längst ner kommer att bli BAXALT.

Naturligtvis förstår jag, att svaren egentligen ska bli ASSOCIATION respektive BANALT. Men i så fall borde det ha stått 2 i stället för 12 i den ruta som förorsakar felet.

Och fortfarande undrar jag, varför Gudrun Petterssons krypton är så felbemängda.

Mona Sahlin gjorde mycket bra ifrån sig i kvällens TV-utfrågning

Mona Sahlin gjorde en mycket fin insats i utfrågningen i TV i kväll. Hon argumenterade väl och kunnigt i svaren på alla frågor hon fick och lyckades också räta ut en del frågetecken i det utrikes- och säkerhetspolitiska avsnittet. Alla intrikata frågor – samt även Henrik Dorsins provokativa visa om hennes tobleroneaffärer – klarade hon med bibehållet lugn, rent av leende.

Nej, den här TV-utfrågningen fick henne inte i gungning, långt mindre ur balans.

Och svaren om RUT-avdraget antydde att hon har mer krut att komma med, om några dagar då det gemensamma röd-gröna valmanifestet ska redovisas.

Att hon för ögonblicket inte kunde påminna sig den exakta storleken på ersättningsnivåerna i de röd-grönas förslag om arbetslöshetsförsäkringen tror jag bara var bra – det är långt ifrån säkert att väljarna mest uppskattar politiker som liknar robotar med datamaskin i stället för hjärna. För egen del tror jag att väljarna mer uppskattar politiker med hjärta.

Och hjärtat, det sitter till vänster.

Politiska ställningstaganden kan ibland finnas där man inte väntade sig sådana

Lars-Erik Larsson (1908-1986) var och är en med rätta högt ansedd svensk 1900-talstonsättare. Hans orkestermusik och kammarmusik tilltalar många, och han har också nått en bred publik genom att skriva till exempel filmmusik. Han var född i och återvände så småningom till Skåne, men han verkade länge i Stockholm, var också 1961-1965 director musices vid Uppsala universitet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias Tegnérs ”Det eviga” lästes som Dagens dikt.

Thomas Östros vann den första stora valdebatten i TV

I kväll sändes, från Umeå, den första stora valdebatten i TV, den om ekonomi. Efter en lite trevande och småputtrig inledning fick den här debatten nerv och blev intressant.

Thomas Östros (S), som tidigare inte alltid har haft det alldeles lätt att tas med den självsäkre Anders Borg (M), vann med god marginal matchen mot finansministern i alliansregeringen, och fick dessutom god och pricksäker assistans av två kvinnor, Mikaela Valtersson (Mp), som täckte inte bara de gröna frågorna utan också stod upp för en välfärdspolitik med social profil, och så vänsteryttern Ulla Andersson, som bidrog med rättvisepatos och en del nödvändigt jävlaranamma. Bäst i hela debatten var Thomas Östros’ offensiva och klargörande svar på de blå regeringsföreträdarnas grillfrågor, vilket ytterligare förstärktes av att Östros avlevererade sina svar med både säkerhet och gott humör.

Min bedömning är att den enda fråga där allianssidan av applåderna att döma hade lite flyt var frågan om bensinkostnaderna. Men här ska man komma i håg att den applåderande publiken fanns i Umeå, inte i Soho på Söder i Stockholm där Miljöpartiet i dag hotar Socialdemokraternas ställning som största parti på den rödgröna sidan. I den här frågan blev de rödgröna långt ifrån svarslösa i TV, men argumentationen behöver ytterligarfe finslipas så att den går att använda i landsändar med så vitt skilda förutsättningar som de nämnda.

En intressant iakttagelse från debatten var att de rödgröna så framgångsrikt gång på gång lyckades ställa regeringens skattesänkningar mot jobb och nödvändig välfärd, inte bara den ”välfärdens kärna” Borg, Reinfeldt & co vill begränsa sig till.

Jag skulle tro att humöret hittills, efter en rad nedslående opinionsundersökningar, inte har varit det allra bästa bland de rödgröna valarbetarna, men kvällens debatt måste rimligen ha fått dem att repa nytt mod: Fortsätter valrörelsen som kvällens TV-debatt, ligger ett regeringsskifte klart inom räckhåll.

Nu gäller det bland annat att övertyga den stora skaran av fortfarande osäkra.

Saknade bloggvänner

Som de som regelbundet läser min blogg väl har lagt märke till, gör jag relativt sällan ändringar i min blogroll. Det beror inte på slentrian eller slöhet. De som har hamnat på min blogroll-lista har valts ut efter noggrant övervägande: Jag ska verkligen ha lust att kontinuerligt läsa just deras bloggar för att de ska hamna där, och de ska veta att jag – även om jag inte kommenterar så ofta – verkligen läser deras bloggar.

När jag i dag försökte öppna Anna Ardins blogg, upptäckte jag att hon har privatiserat den – man måste få nyckel för att komma in på den. Visserligen finns hon fortfarande på Rebella-bloggen, men jag tycker att det är tråkigt att hon själv inte längre finns fritt tillgänglig på nätet – varför vet jag inte. (Jag har nu fått ett förslag till varför, men eftersom jag inte vill bidra till att sprida obekräftade uppgifter, har jag valt att ta bort den här kommentaren.)

Ett par andra läsvärda bloggar, Danielssons lakejer och Morgan Johanssons blogg, uppdateras med alltför långa mellanrum.

Kajsa Borgnäs, som jag trodde skulle få mer tid att blogga när hon avgick som studentförbundsordförande, har i själva verket inte skrivit en rad efter sin avgång.

Min vän Peter Gustavsson i Uppsala har, sedan han var med om att få i gång ETC/UppsalaDemokraten och började skriva där, knappast alls längre ägnat sig åt sin tidigare så läsvärda blogg.

Victoria Harnesk, tidigare arbetskamrat på 68an, numera mest verksam med samiska intressefrågor, har en blogg som just nu verkar ha havererat tekniskt.

Samtliga alltså röster som jag saknar.

Jag gör ingen utrensning just nu, men i längden kan jag ju inte ha en rad bloggroll-länkar som inte leder någonstans.

Min tystnad berodde på datorhaveri

I dag när jag på Konsum i Öregrund träffade Marina, som just har återvänt till jobbet efter semestern, frågade hon varför jag inte hade skrivit något på bloggen på flera dagar. Fler kan ha undrat detsamma.

Förklaringen är att vi har råkat ut för datorhaveri. Det började med att man, när man klickade på sitt namn – här i sommarhuset delar jag dator med Birgitta och Viggo – fick upp en bakgrundsbild utan ikoner. Ganska snart därefter blev skärmen helt svart. Försök att koppla ur datorn och sen starta om den hjälpte inte.

Så det var bara att ringa servicefirman i Östhammar och tillkalla hjälp. Reparatören kunde ingenting göra utan tog datorn och skärmen med sig till verkstan. Per telefon fick vi sedan veta att den här datorn nog hade gjort sitt – man kan säga att den hade dött av ålderdomssvaghet.

Så det blev att beställa en ny.

I dag kom den, en ny och modernare med större kapacitet och större bildskärm.

Därmed är jag fit for fight igen.