Nytt mysterium i Aftonbladet Kryss & Quiz

Jag köper och löser som vanligt Aftonbladet Kryss & Quiz. Och som vanligt stöter jag på ett mysterium i Gudrun Petterssons Kryptiskt.

Svårt att lösa är det ju inte; jag får snabbt ut det. Ramsan på de gula rutorna blir ”Hackar i sig kalasmat”, och lösenordet, på blå rutor, blir ”BONUS”.

Därmed kunde jag låta det bero.

Men nu är jag inte en vanlig krysslösare – jag vill ha rim och reson i hela krysset för att bli nöjd. Under bilden i kryptot ligger, uppifrån och neråt, orden DIVIDERANDE, URTID och KALASMAT. Den från höger tredje lodräta raden genom dessa ord bildar då ordet NTA. Jag har dubbelkollat: 9 = N, 21 = T, 4 = A.

Men vad i helvete är NTA?

Jag har kollat i förkortningslexikon och där inte hittat något NTA.

Då försöker jag med Google. Och får fram följande: ”Naturvetenskap och teknik för alla – NTA – är ett skolutvecklingsprogram med syfte att stimulera nyfikenhet och öka intresset för naturvetenskap och teknik hos både elever och lärare. NTA riktar sig till förskolan och hela grundskolan.”

Då blir frågan: Förutsätts detta NTA vara känt bland läsarna av Aftonbladet Kryss & Quiz? (Jag är en bildad äldre herre men gick i gymnasiet på 1950-talet, dessutom på latinlinjen.) Eller var det bara en nödlösning för att få Kryptot att gå ihop?

Min egen principinställning är att alla förkortningar i kryss är nödlösningar och därför förkastliga.

Melodikrysset nummer 2 2011

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men där förekom i alla fall en lite snårig fråga, ett slags dubbelfråga med samma svar. De flesta äldre svenskar känner ju till ”Bättre och bättre dag för dag” i Ernst Rolfs insjungning men vet kanske inte att den hade en engelsk förlaga, ”Getting Better Every Day”, som skrevs av Mark Strong. Samma efternamn har Andrew Strong, vars ”Mustang Sally” förekom i filmen ”The Commitments”.

Mer känd, om vi håller oss kvar i filmvärlden, är Julia Roberts, vars insjungning av ”All My Life” förekommer i Woody Allen-filmen ”Everyone Says I Love You” (1996), på svenska ”Alla säger I love you”.

Mer rörliga bilder, fast nu i TV:

”Albert och Herbert” minns säkert inte bara göteborgarna.

Och för evigt i svart-vitt har ”Bröderna Cartwright” fäst sig på våra näthinnor.

Det slog mig, medan jag lyssnade på dagens kryss, att många av de melodier som spelades hade ett antal år på nacken, och då tänker jag inte bara på Ivan Rebroff (som egentligen heter Hans-Rolf Rippert), vars bas-röst man ofta förr hörde i ångradion. I dag hörde vi honom i ”I djupa källarvalven”.

Östen Warnerbring – i dag med det förhoppningsfulla budskapet ”Snart blir det sommar igen” – är ju död, liksom, för ännu längre sedan, Ulf Peder Olrog, i dag med det för mitt tema passande budskapet ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Bob Marley, som vi hörde i ”Is This Love”, dog 1981.

The Beatles, som gjorde ”Can’t Buy Me Love”, finns inte längre, så heller inte The Clash, som vi i dag hörde i ”Should I Stay Or Should I Go?” – The Clash upplöstes 1986.

Still going strong är dock Bob Dylan. Men hans ”Blowing In the Wind” hade jag med redan i min sångbok ”Upp till kamp!”, utgiven 1970.

Slutligen: när jag hör Friends In Need (Björn Borg, Tomas Brolin med flera) i ”Alla vi”, önskar jag att de hade dött de också. Före inspelningen.

En tillvaro där man kryssar sig fram

Likt väldigt många andra löser jag varje lördag Melodikrysset. I det fallet lockas jag både av kunskapsfrågorna om musik och av ordflätandet. Själva tävlingsmomentet intresserar mig däremot inte – jag skickar aldrig in någon lösning.

På samma sätt gör jag med Aftonbladet Kryss & Quiz, som jag köper och löser varje vecka. I det fallet brukar jag under veckans lopp hinna lösa samtliga kryss utom Sportkrysset. Jag har provat att lösa det också – och har lyckats med hjälp av Google och annat bistånd – men eftersom jag inte har något som helst intresse av sport, avstår jag helt numera.

För mig ska annars korsord vara svåra men mer i egenskap av intellektuella nötter och test på ens associationsförmåga än som provskrivning på ens kunskaper om hästraser. Men här medger jag att jag inte är konsekvent. Heter ett kryss Musikkrysset, ser jag det som en utmaning på ett område jag kan en del om.

Jag är en sådan där krysslösare, som helst ger mig i kast med kryss och krysskonstruktörer som ger mig en match. I Aftonbladets kryssbilaga heter detta kryss just Svåra krysset och dess konstruktör Anna Hagberg. Anna Hagberg gillar jag som korsordskonstruktör: Hennes specialitet är inte konstiga ord på udda områden utan det listiga sättet att ställa ledfrågorna på. Dessutom bevisar hennes Stjärnkrysset i samma korsordsbilaga att hon i motsats till många andra konstruktörer klarar att konstruera kryss som faktiskt genomgående är på helt olika svårighetsnivå.

Jag löser också med glädje Kluriga korsordet, ett gammaldags hederligt korsord – alltså inte ett bildkryss – med P O Carlzén som konstruktör. Sarah Kinman sätter ens associationsförmåga på prov med sitt Tvetydigt, och jag löser också gärna Bertil ”Blues” Johanssons Årtalskrysset, som är ett slags nutidsorientering, om man med nutid menar 1900-tal. Ordflätan Bikupan av Mats Olsén faller mig på läppen, när han inte använder sig av alltför konstiga ord (uppenbart valda för att få ordflätan att gå ihop), likaså samme konstruktörs Hitta orden.

De lättare korsorden löser jag, oftast mycket fort, mot slutet av veckan, då det inte längre finns något svårare kvar att bita i.

Men sen finns det ett inslag till i Aftonbladets kryssbilaga, ett sorgebarn, kallat Kryptiskt. Kryptot är, eller var åtminstone tidigare, ett roligt inslag i Aftonbladets kryssbilaga, men numera är det dels alltför lätt, dels – i motsats till allt annat nämnt material i den här tidningen – anmärkningsvärt ofta behäftat med fel. Redan tidigt förstår jag den här gången, att ett av de vågräta orden inte gärna kan börja med två identiska konsonanter, och SSAV är ju inte ens någon begriplig förkortning. När det lodräta ord, som går igenom det andra Set, visar sig bli PSASTBIT, förstår jag att det på den andra rutan borde ha stårr 15 i stället för 5 och att det andra Set i båda orden ska ersättas med L: Svaren blir då SLAV och PLASTBIT.

Skitsak kan man tycka – jag löste det ju.

Men problemet är att den här sortens fel dyker upp i Kryptiskt med alltför jämna mellanrum.

Jag har påtalat det här ett stort antal gånger, men felen återkommer ändå, och jag får ingen förklaring.

Så vitt jag förstår finns det tre tänkbara felkällor:

1. Konstruktören, Gudrun Pettersson, skriver fel eller otydligt i sitt manus.

2. Bulls Presstjänst AB, som levererar materialet till Aftonbladet, lyckas röra till det i det heloriginal de rimligen levererar till Aftonbladet Kryss.

3. Aftonbladet Kryss försummar att göra den korrekturläsning, som av tidigare erfarenheter att döma är nödvändig i just krypto-fallet.

Jag ger egentligen fan i vem som försorsakar de ständigt återkommande felen i Kryptiskt, men förmår inte redaktören för kryssbilagan göra något åt dem, borde ju åtminstone huvudtidningens ledning ingripa.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Debatt på S-bloggar om oönskade kommentarer

På sista tiden har det åter igen på S-bloggar förekommit några inlägg om störande och oönskade inlägg från utomståendes sida.

Och visst kan man bli trött på nättroll, folk med käpphästar, människor med en notorisk oförmåga att i kommentarerna hålla sig till det egna inläggets ämne, borgerliga skribenter som utnyttjar S-bloggar med stor läsekrets för att nå ut med sina egna budskap, personer som inga som helst sakargument biter på och så de där som inte bara tänker som utan också uttrycker sig som idioter.

Även jag har, av och till, fått min beskärda del av det här. Men jag har svårt att se att man kan slippa det här annat än genom att strypa också den önskvärda och fruktbara debatten. Man kan naturligtvis stänga av kommentarsfunktionen, men en blogg som inte är öppen för frågor och synpunkter förlorar mycket av sitt intresse. Och skulle bara de som är anslutna till S-bloggar få kommentera varann, skulle ju mycket av det spännande med nätdebatten, att också de som är av annan mening deltar, försvinna – och samtidigt också möjligheterna att med hjälp av argumentation vinna över tveksamma till den egna ståndpunkten. För min del gäller att jag har en mycket hög andel icke-socialdemokrater bland läsarna av min stora blogg, och skulle jag tvingas överge dem, skulle jag nog välja att – mot min egentliga vilja – lämna S-bloggar.

Så jag är för min del beredd att ta konsekvenserna, att man ibland då får handskas med tvivelaktiga kommentarer. Med det senare menar jag inte kommentarer skrivna av människor som har andra politiska uppfattningar än mina – dock upprätthåller jag en strikt hållning mot rasistiska och antidemokratiska kommentarer; dem raderar jag. I övrigt har jag stor tolerans mot åsikter som avviker från mina egna, raderar mycket sällan kommentarer. Men jag har ett ont öga till kommentarer som går långt utöver gränsen för mitt eget inlägg (det som ju ska kommenteras): helt uppenbart är tillkomna bara för att nå min stora läsekrets med propaganda, egentligen inte relaterad till det jag har tagit upp, åtminstone inte i mer än någon liten detalj.

Bloggosfären, och nätet över huvud taget, har vidgat arenan för demokratisk debatt mellan medborgarna, och den landvinningen ska vi slå vakt om. Poängen med det här är att vi får ett öppet informations- och meningsutbyte mellan fler människor än någonsin och att de meningar som torgförs där åtminstone till största delen är aktörernas egna, alltså inte åsiktskrig där ståndpunkterna är fastställda av någon annan än avsändaren. Alltså: vi är många bloggare som har socialdemokratiska grundvärderingar, men vad vi vill föra fram bestämmer vi själva. Ibland använder vi rent av våra bloggar för att kritisera det egna partiet och få det att ändra kurs.

Det senare tror jag väcker respekt också hos dem som inte delar vår politiska uppfattning.

Ny serie på Aftonbladets seriesida

Aftonbladet har, i motsats till kvällskollegan Expressen, behållit seriesidan, även om antalet serier under en period har varit nere i fyra och man dessutom har kört med serielös söndagstidning. Nu är dock antalet serier uppe i fem.

Nyförvärvet heter ”Samir” och görs av den unge göteborgaren Max Gustafson. Det går inte att bedöma en serie efter en enda strip, men jag har läst mig till att huvudpersonen Samir ingår i ett litet boendekollektiv och att den här trion och deras vänner representerar lite olika värderingar och livsstilar. Jag kan tänka mig att detta när det gäller karaktärerna leder till en viss stereotypi – men det här är naturligtvis ett sätt att skildra dagens unga generation.

På 1950-talet började jag först köpa den av LO ägda Afton-Tidningen (AT), och jag fortsatte sen att köpa det av LO förvärvade Aftonbladet. Naturligtvis har jag också under lång tid läst Expressen, men jag slutade definitivt följa den, när tidningen slopade serierna. Expressen som en gång i världen berikade serieutbudet i Sverige med ”Knallhatten” och ”Snobben”!

Serier, under 1950-talet en så framgångsrik genre att de stämplades som en samhällsfara för barn och unga, för numera en tynande tillvaro i många dagstidningar. För mig (som också nu, vid 73 års ålder, regelbundet köper serietidningar och seriealbum) är det här en helt obegriplig utveckling. Varje riktigt bra tidning måste också innehålla serier!

En gång i världen var serierna ett lockemedel för köp och läsning av en tidning. Detta gällde även kvällstidningarna. Jag skulle tro att fortsättningsserierna, ofta äventyrsserier, dessutom var ett lockemedel att hålla kvar läsarna vid just ”sin” tidning. Den som köpte AT eller Aftonbladet ville ju veta hur det skulle gå för Dick Tracy, Dickie Dare, Annie (Little Orphan Annie) och allt vad de hette.

För inte så vansinnigt länge sen körde Aftonbladet Magnus Knutssons och Ulf Janssons fortsättningsserie ”Ratte” – där jag för övrigt förekom som Uno Smock i ett par avsnitt – som söndagsserie över nästan en helsida. Till den återvände läsarna, vecka efter vecka.

Varför antas dagens kvällstidningsläsare inte minnas den pågående handlingen i en äventyrsserie ens efter ett enda dygn?

Det här är socialdemokrati

2010 års sista nummer, nummer 6, av SSUs idé- och debattorgan Tvärdrag har på omslagets baksida ett VALANALYSENS BULLSHIT-BINGO att kunna tas med på partimötena eller varför inte partikongressen. Dess skära rutor fylls av floskel-ord som Kräftgång, Gårdagens lösningar, Tillväxtpolitik, Gå mot mitten, Förnyelse, Stockholmsväljare och Föryngring. Det värsta är att, satta i det här sammanhanget, även ord som Visioner och Demokratisk socialism ter sig lika floskulösa.

Fast när jag läser de många läsvärda artiklarna i detta valanalysnummer av Tvärdrag, som vanligt redigerat av Daniel Suhonen, i det här fallet assisterad av Maja Nordström och Felix Antman Debels, slås jag av att det nog är bland just dessa SSUare och S-studenter socialdemokratins framtid och comeback står att finna. Inte så att varenda artikel eller slutsats i det här valanalysnumret är lysande, men jag hittar här en öppenhet för att ta svåra problem på allvar, också en radikalism som, utan att vara dogmatisk, utmanar det enda vägens val, som alltid mot mitten bär.

Kanske är det ur de här leden vi borde hämta en stor del av den partiledning, som den extra partikongressen ska välja. Jag förutsätter då att valberedningen och kongressen inte tvingas göra halt, när man väl har valt ut en ny partiledare. Med en partiledning som vill något – och med detta menar jag inte bara att vinna val utan också att förändra samhället – borde vi kunna bli oslagbara. Finns den insikten ute i partidistrikten, borde de faktiskt kunna vara storsinta nog att avstå egna platser för att kunna bana väg för en djärvare ommöblering i partiledningen. Ett problem i sammanhanget är dock att både SSU och S-studenter har utestängts från valberedningen.

Den här tidskriften, med sex fullmatade nummer per år, är förbluffande billig att prenumerera på. Årsprenumerationen kostar bara 100 kronor, som man sätter in på bankgiro 5676-4822.

Jag vill avsluta med att återge en dikt ur Tvärdrag. Den är skriven av Jenny Wrangborg, ung poet och kallskänka, som jag nyligen mötte vid det Birger Norman-seminarium på ABF-huset i Stockholm, där vi båda medverkade:

Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt mot mitt land
i Stockholm dras människorna som
magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i avståndet mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

En trojansk häst i arbetarrörelsen

Skandalen med att Svenskt näringsliv använder sig av betalda hantlangare (S) för att påverka socialdemokratins politik, självbild och valanalys väcker vämjelse bland riktiga socialdemokrater.

Daniel Suhonen, en av den ungs socialdemokratins skarpaste pennor, har skrivit läsvärda kommentarer på två håll.

Dels i egenskap av ledarskribent i Västerbottens Folkblad. Hans artikel där riktar sig i rubriken främst till den socialdemokratiske partisekreteraren: ”Vad tänker du, Ibbe?”.

Dels i egenskap av medarbetare på Aftonbladets kulturavdelning. Hans artikel där i dag heter ”En trojansk häst i arbetarrörelsen”.

Läsning för lyrikvänner

Årets sista nummer (6 2010) av Lyrikvännen har anlänt, och med den nummer 43 i Ellerströms Lilla serien, ”Sången” av Guillevic. Sex fullmatade nummer plus alltså bonusböcker får man, om man prenumererar. 320 kronor (270 om man är under 25 år) kostar det för helår. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Lyrikklubben, med medlemstidskriften Lyrikvännen, startades 1954 av Folket i Bilds förlag med Stig Carlson som drivande kraft. Jag har varit medlem från starten och har, tror jag, samtliga utgåvor i Lyrikklubbens olika serier.

Det här numret innehåller material om och av till exempel Mircea Cărtărescu, Bengt Emil Johnson och Harriet Löwenhjelm, men naturligtvis intresserar jag mig extra mycket för ett par författare som jag har kommit i personlig kontakt med.

Fast Kerstin Thorvall känner jag förstås främst till som prosaförfattare, och dessutom hade min kontakt med henne med en helt annan av hennes många talanger att göra: Jag använde henne som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s), och hon var själv uppe på redaktionen och levererade, undrade då också hur det kom sig att jag hade kommit på att hon också tecknade.

Ragnar Thoursie, som även han ägnas utrymme i Lyrikvännen, upptäckte jag som många andra genom urvalsvolymen ”Mod att leva” (FiBs lyrikklubb, 1957, illustrationer av Gösta Kriland). Sen har Thoursie, bland annat genom fortsatt läsning och Olof Palmes användande av hans ”Sundbybergsprologen”, följt mig genom åren, och genom min hustrus förmedling kom jag år 2002 att äntligen träffa honom.

När Birgitta var talman, brukade hon varje år arrangera en vårmiddag i riksdagen. Bland gästerna fanns då alltid, utöver naturligtvis riksdagsledamöter, utomstående gäster, bland dem alltid företrädare för kulturlivet. Som tack skickade Thoursie sitt eget bidrag, ”Kyrkomakt och irrfärder”, till Tegnérsamfundets skriftserie, och jag har senare hört honom i radio berätta om sin förvåning över att bli inbjuden till den här vårmiddagen.

Men politiker, till exempel talmän, kan vara litterärt bevandrade. Även Birgitta har ett exemplar av ”Mod att leva”, lyrikklubbsutgåvan från 1957. Och hon har ofta citerat dikter och diktrader i sina många tal, även de rent politiska.

Året därefter skickade Thoursie, före bokens utgivningsdag, sin ”Elefantsjukan” med följande hälsning:

”Bästa Birgitta Dahl och Enn Kokk

Ragnar Thoursie”

Artikeln i Lyrikvännen avslutar Ann Lingebrandt med följande dikt av Ragnar Thoursie:

Dagens dikt

En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt – när vi väl tänker efter.

Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

Bara tjejer

Galago tar i nummer 4 2010 (nummer 101 från starten) greppet att presentera serier bara av kvinnliga serietecknare. Numret har redigerats av ett anonymt kollektiv, kallat Dotterbolaget. Inte heller får de enskilda medverkande tecknarna några personpresentationer av det slag som annars brukar finnas i Galago.

Tyvärr är intentionen med numret intressantare än resultatet. Det mesta av materialet har samma slags brister som allt för många av de serier, tecknade av killar, som man normalt brukar hitta i Galago. I flera av serierna hittar jag stav- och språkfel. En del är illa tecknat, annat ostrukturerat. Alltför många av serierna saknar dramaturgi och poäng. Av de för mig helt nya serieskaparna är det främst Hanna Gustavsson med ”Lonesome Riderz”, en serie i vilken Jihad Jane figurerar, som väcker mitt intresse – men hur den slutar får jag veta först i nästa nummer, eftersom detta är det här numrets enda fortsättningsserie.

I någon mån räddas numret av några redan etablerade kvinnliga serieskapare. Jag tänker då inte på den normalt mycket läsvärda Sara Granér utan mer på Liv Strömquists märkliga uppslag med kvinnor med nikab ner till midjan och naken underkropp där en stor skrattande mun har fått ersätta – ja, gissa vad.

Men allra bäst är Åsa Grennvalls imiterade textila väggbonad med texten

Det finns en särskild plats i helvetet för män som tar åt sig äran för det arbete kvinnor gjort.