Födelsedagskalas i Rinkeby

Två av Annas flickor fyller år med en dags mellanrum: Amanda blev 17 den 16 juli och Sara 19 den 18 juli. Vad passade då bättre än att fira båda den 17 juli?

Alltså åkte vi på födelsedagskalas i Rinkeby: tog bussen från Öregrund till Uppsala – men där stod Annas pappa Bengt med sin bil och väntade. Vi fick åka med honom och Inger till och från Rinkeby och fick på så sätt lite mer tid för själva födelsedagsfirandet.

Med tåg och T-bana anlände den här gången i stället Kerstin, Viggo och Klara. Normalt brukar de åka bil, men familjens bilförare, Bo, är i Turkiet på språkstudier – titta gärna in på hans blogg.

På Kerstins blogg – här – finns förresten en serie bilder av mig, ivrigt sysselsatt med lördagens melodikryssande. Jag vet att flera av mina melodikryssläsare redan har hittat dit, men vill ni se hur den där farbrorn vars blogg ni läser på lördagarna ser ut i full aktion, finns nu en möjlighet.

I sängen bredvid datorbordet sov nyligen, i två veckor, lilla Klara. Nu i lördags kväll flyttade hon och brorsan Viggo samt mamma Kerstin dock in till Uppsala igen, så det var ganska kort tid sen vi sågs sist, men så fort barnen hade anlänt till Rinkeby, kom de och satte sig bredvid morfar och mormor – Klara vänslades upprepade gånger med morfar genom att lägga huvudet i hans famn.

Kramar fick jag också av Amanda för Twin Peaks-guldboxen hon fick av mig. Sara, nyss hemkommen från en resa till USA tillsammans med sin mamma, hade önskat sig böcker av Joyce Carol Oates och fick en bunt sådana av sin extra-morfar.

Amanda är utöver att vara mattesnille också mycket musikalisk, vilket ibland sägs höra ihop, så hon fick av Birgitta bland annat pengar till en ny stråke till sin fiol.

Med på kalaset var dessutom också Amandas spelkompis och kusin Cecilia och hennes förändrar Anna-Karin och Per, naturligtvis också Saras och Amandas yngre syster Ella.

Alldeles bortsett från anledningar som födelsedagar finns det mycket av sammanhållning och frivilligt valt umgänge i den dahlska familj jag tillhör genom ingifte. Kusinerna Anna och Anna-Karin (Anna-Karin är dotter till Birgittas syster Karin) umgicks mycket redan när de var små: bland annat har Anna-Karin sommarbott hos oss i Öregrund, och senare var båda elevfackligt aktiva. Nu är alltså deras döttrar kompisar och delar intresse för musik.

Även jag fick presenter, försenade födelsedagsgåvor från Anna. Det blev Konsums blåvita bricka BRICKA och två exemplar av den blåvita muggen MUGG.

Grillad kyckling med goda tillbehör hann de flesta av oss också få i oss, innan det bar av hemåt.

Nästa gång vi som var med plus många, många fler ses blir under det stora, varje sommar återkommande familjekalaset i mitten av augusti. Då blir det trädgårdsfest här hos oss i Öregrund.

Sommar med Anna Kåver

Dagens sommarvärd, Anna Kåver, känner jag egentligen inte personligen, även om vi har setts – däremot brukar jag och Birgitta regelbundet stöta ihop med, också prata lite med, hennes man Göran Kåver, som är VD i Musik i Uppland. Göran träffar vi till exempel på Uppsala kammarorkesters konserter i vårt Musikens hus och även vid ODs middagar på Uppsala slott. Anna Kåver spelade förresten i sitt sommarprogram ett stycke med vår kammarorkester, vars dirigent är min landsman Paul Mägi.

Hennes musikval var personligt och varierat, vittnade om att musiken spelar en stor roll i hennes eget liv: Cornelis Vreeswijk i Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Mikael Samuelsson och Mats Bergström i Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Lisa Nilsson, Nina Simone… Fint synkroniserad med den fascinerande berättelsen om de människobesläktade aporna var afrikanska The Brazz Brothers’ ”Maraba Blue”. Avsnittet om hur musik kan användas som terapi illustrerades med Beatles’ ”Let It Be”.

Ganska mycket av sin programtid använde Anna Kåver till att berätta om sin yrkesverksamhet som psykolog och psykoterapeut. Intressant – men skulle jag komma med en liten invändning, skulle det vara att jag gärna hade velat höra mer om henne personligen och om hennes egna värderingar.

Sommar med Carl Bildt

Familjeplikter – vi var i Rinkeby och födelsedagsfirade två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som fyller år med en dags mellanrum – hindrade mig i går från att, som vanligt, lyssna på Sommar i P 1. Sommarvärden intresserade mig annars i hög grad: Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, är en viktig person. Jag känner honom inte närmare, men vi har träffats ganska många gånger i olika officiella sammanhang, och en gång, när vi möttes på Operan sa han att han hade kollat min blogg – hur ofta vet jag naturligtvis inte.

Jag nämner det här för att han i sitt sommarprogram – som jag hörde större delen av i går kväll, när vi med en sen buss hade kommit tillbaka till Öregrund, och början av på webben i dag – också nämnde sin vurm för bloggande och andra sociala media – i det avseendet är den i dag drygt 60-årige utrikesministern bättre i fas med tiden än många av sina yngre kolleger, och jag talar nu om politiker av de mest skiftande politiska slag.

Jag är kanske inte genomgående imponerad av Carl Bildts musikval – än mindre av hans i programmet dokumenterade sångförmåga – men det var på många sätt genomtänkt: Arja Saijonmaas (eller egentligen min vän Jan Hammarlunds) ”Jag vill leva i Europa” fick illustrera både ett gemensamt framträdande och frågan om europeisk integration, ”Wind of Change” med Scorpions spelades i ett sammanhang då förändringens vind svepte in och till avsnittet om Baltikums frigörelse spelade han ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek) med radiokören i Tallinn och estniska ungdomskören i Stockholm – den här sången fungerade under slutet av sovjeteran som ett slags inofficiell nationalsång i Estland. Den gamla, den som nu åter gäller, var förbjuden på den tiden. Men naturligtvis skorrar det lite falskt – och jag syftar nu inte på Bildts halländska – när jag hör Bildt spela en sång av en gammal radikal, Leo Ferré, och översatt av en annan gammal radikal, Lars Forssell, ”Snurra min jord”.

Carl Bildts program var innehållsligt lättflytande och elegant. Det är lätt att som lyssnare bedåras av den här mannen som har varit överallt och har träffat alla. Själv slogs jag samtidigt av hur elegant han glider förbi svåra frågor, undviker en del av det riktigt brännbara. Han spelade ”The Winner Takes It All” och medlade i den gamla oljestaden Baku – men hans egna oljeaffärer fick vi inte höra något om. Hans engagemang för mitt gamla hemlands frihet är utan tvekan äkta – men sa han egentligen något riktigt väsentligt om nationstillhörighets-, språk- och religionskonflikterna i Exjugoslavien, Afghanistan med flera områden han talade om? Var det bara jag som tyckte att hans globetrotterperspektiv på världen blev väl ytligt?

Sommar med Ann Petrén

Att Ann Petrén är en lysande skådespelerska har jag kunnat konstatera till exempel när hon spelade modern i uppsättningen på Uppsala stadsteater av Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”.

Det är nu inte någon garanti för att hon också skulle kunna göra bra radioprogram, men hennes Sommar i dag hörde utan tvekan till de bästa hittills under denna sommar.

Hennes minnen av barndomens pigor var levande och hennes åsiker om det moderna pigväsendet genomtänkta. Reflektionerna om teatern, hennes eget gebit, var intressanta, och jag uppskattade särskilt hennes ambition att lyfta fram kvinnliga dramatiker. I kulturpolitiken är hon radikal – det hon sa i det ämnet hade utan tvivel udden riktad mot det dagens moderata kulturminister och hennes anhängare predikar. Samtidigt var tonen ofta personlig, som i historien om familjens strindbergsmålning.

Också musikvalet var personligt. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde Jan Hammarlund, Fria Proteatern, Bobo Stenson, Kate Bush, Miss Universum (det vill säga Catti Brandelius), M A Numminen, Miles Davis, Sonny Boy Williamson – ja, jag kunde ha räknat upp ännu flera. Ann Petrén visade sig vara väl hemmastadd också i musikens värld.

Melodikrysset nummer 28 2011

Det fanns en del i dagens melodikryss som ligger utanför min normala kunskapssfär.

Idol har jag till exempel aldrig någonsin sett i TV, men eftersom ledbokstäverna ledde mig fram till att hon som sjöng ”Winning Streak” hette Marie, kom jag snart fram till att det var fråga om Marie Picasso.

Inte heller dansbandsmusik är riktigt mitt gebit, men jag känner ju till en del dansband med ett namn allra först, till exempel Sven Ingvars. ”Virus och bakterier” kan jag dock inte påminna mig att jag ens någonsin har hört.

TV-serier är inte heller min starka sida, eftersom jag sällan ser sådana.

”Familjen Ashton” känner jag åtminstone till till namnet, och ledtrådarna (andra världskriget med flera) bekräftade att det var den det var fråga om.

Lika sällan ser jag svenska TV-serier, men ”Vad är det ni vill?” verkar vara hämtad ur ”Pistvakt” med Lennart Jähkel i en av de ledande rollerna.

Desto bättre är jag på barnkultur.

Det är klart att våra barn har lyssnat på ”Blommig falukorv” av och med Hasse Alfredson. I dag fick vi höra den på engelska, men texten sitter där den ska, så jag vet att till det som den unga huvudpersonen ratar hör plättar med lingonsylt.

Och på det fick man höra en sång ur Walt Disney’s version av ”Djungelboken”, där det finns följande uppmaning: ”Var nöjd med allt som livet ger”.

”Carnevale di Venezia” har här i Sverige närmast blivit en barnsång, ”Min hatt den har tre kanter”.

Den blommiga falukorven var för övrigt inte det enda ätbara i dagens kryss.

Vi bjöds bland annat på ”American Pie”, i Lalla Hanssons version dock ”(Balladen om) Nalen”.

Som gott och ätbart betecknade Anders Eldeman popcorn – tja, jag är själv inte så förtjust, men jag vet att det måste vara hett, när man anrättar det här. Melodin som skulle ge det sökta ordet är ”Hot Butter – Popcorn Song”.

Bon Jovi är ett sånt där band som man inte kan ha undgått att höra. Men jag fick andvända Google för att med hjälp av en återkommande fras i texten lokalisera titeln, ”Someday I’ll Be Saturday Night”.

Och så var det då bara en låt kvar. För att förvilla oss spelade Eldeman den i original, ”If You Could Put That In a Bottle”, fast han sökte tre ord i den svenska titeln, ”En man i byrån”, en riktigt kul sång i Lill Lindfors’ insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Ulf Brunnberg

Jag hade en gång i världen en kompis som arbetade med teater och som berättade för mig att hans försök att engagera den dåförtiden fortfarande relativt okände Ulf Brunnberg i en föreställning han arbetade med stupade på att Brunnbergs ekonomiska krav var jättemycket högre än de övriga medverkande skådespelarnas.

Brunnberg är förvisso ett proffs inom sitt gebit, men jag har en stark känsla av att han har dragits till en del projekt av ekonomiska skäl. Missförstå mig nu inte: även Gösta Ekman, Björn Gustafson och Birgitta Andersson medverkade ju i filmerna om Jönssonligan – men jag har en känsla av att Brunnberg i högre grad än många andra har använt sin begåvning till kommersiellt lönsamma projekt.

Jag har redan tidigare – långt före hans värdskap i dagens Sommar – förstått att våra värderingar ganska starkt skiljer sig åt. Jag vet inte så värst mycket om Lidingöpartiet, som han tydligen har företrätt i fullmäktige hemmavid, men trots att han i sitt sommarprogram försökte lansera detta som ett opolitiskt parti, kunde ju vem som helst som lyssnade med hjälp av de frågor han tog upp själv konstatera, att han är en ganska typisk högerpopulist: Allt som gör livet värt att leva – bilism, ändliga och farliga energislag allt ifrån kol till kärnkraft – vill man (det vill säga såna som jag) ju förbjuda…

Missförstå mig nu inte heller här: Jag skulle inte drömma om att vilja stänga radion för människor av Ulf Brunnbergs typ. Det är bra att de får framföra sina åsikter i full frihet – liksom människor med diametralt motsatta uppfattningar. Det är det som är levande, demokratisk debatt.

Jag önskar att jag kunde kompensera de hårda orden ovan genom att säga något vänligt om hans musikval. Tyvärr kan jag inte det.

Sommar med Lars-Eric Aaro

Lars-Eric Aaro är VD i LKAB, och när man hör honom i radio – han var värd i dagens Sommar – förstår man att han, även om avstånden där uppe är stora, också måste ha sina rötter någonstans däruppe. Och det visar sig stämma: han är född och uppvuxen i Vittangi, där pappan var järnhandlare, närde länge drömmar om att lyckas i den ishockey han spelade i yngre år, startade sitt yrkesliv som lastare i Kiruna-gruvan men fortsatte att utbilda sig och har sedan under hela sitt yrkesliv arbetat i gruvindustrin för att alltså slutligen bli chef för LKAB.

Han är således järnhandlarson men såg sig i yngre år som en bland alla andra som han jobbade tillsammans med i gruvan, känner och umgås, vad jag förstår, fortfarande med några av de gamla arbetskamraterna. Hans egen förklaring till att han till slut kom längre är att ”vilja slår klass”.

Själv är jag inte så säker på att det är där valet står; kanske har både vilja och en viss medfödd begåvning som jag har förstått att odla spelat en roll även för utfallet av mitt liv – men det betyder inte att jag har tappat bort klassperspektivet någonstans på vägen.

Nu handladwe Lars-Eric Aaros sommarprogram inte så mycket om detta. Hans berättelse var småputtrig och trivsam utan att sätta några djupare spår, och han försökte motivera sitt deltagande i Sommar-programmet genom att predika gruvföretagsamhetens lov.

Även skivvalet kunde betecknas som småputtrigt och trivsamt. Inget ont om de här låtarna, men jag skulle ju gärna ha velat veta varför han hade valt att spela just dem,

Sommar med Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten känner jag, trots att hon har vuxit upp i mitt Uppsala, bara som debattör, en orädd sådan.

Som barn kom hon hit från turkiska Kurdistan – familjen tog sig hit i mitten av sjuttiotalet, och det var en flykt undan fattigdom, undan förtrycket av kurderna och även bort från farfars förtryck.

De många bilderna av hur det var att anpassa sig till det nya landet – barnen och inte minst modern skilde sig där starkt åt – hade skärpa, och jag hoppas att många av de homofober – Sverigedemokrater och andra – hon också talade om brydde sig om att lyssna. Liksom hon har lyckats frigöra sig från religiösa och snävt kulturkonservativa föreställningar, borde de försöka se andra människor, också sådana som kommer från helt andra miljöer, utan skygglappar.

En sida av det hon talade om fick jag inte riktigt reda i, och eftersom Dilsa Demirbag-Sten är mycket välartikulerad, måste det faktiskt bero på henne själv. Hon talade om hur Olof Palme på 1970-talet bidrog till att locka hennes far just till Sverige. Men här i Sverige prenumererade hennes far på den då kommunistiska Norrskensflamman, vilket knappast några andra än troende moskvakommunister gjorde. Själv betecknar hon sig – gjorde så även i det här programmet – som liberal. Det skulle ha varit intressant att få höra mer om vad som har fört henne fram till just den politiska hemhörigheten.

Den musik hon spelade var blandad, och jag anar att Dilsa Demirbag-Sten har ett starkt personligt förhållande till musiken – att vid så unga år upptäcka Vivaldi är för övrigt ett starkt indicium på hennes känsla för musik.

Efter bryggan i programmets begynnelse från Kurdistan till Sverige spelade hon ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson och Georg Riedel. Sedan var jag förlorad.

Sommar med Gustaf Hammarsten

Skådespelaren Gustaf Hammarsten är känd bland annat från Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”; hans insatser i USA och i TV-serier vet jag för egen del däremot inte så mycket om.

Hans Sommar-program fick jag aldrig något riktigt grepp om. Det vindlade hit och dit, och bitvis hade det ett bisarrt innehåll, kändes som en serie anekdoter ur hans eget liv men utan riktigt inbördes sammanhang, korta och långa om vartannat.

Kanske anade han detta, för han gjorde mot slutet av programmet ett försök att själv peka ut programmets röda tråd: en serie akrobatiska nummer där han till slut ändå landade på fötterna. Problemet var bara att det ofta var svårt att uppfatta något annat syfte än provokationen i dem, till exempel den långa berättelsen om tvekampen i boxningsringen. Jo, det är klart att jag begriper att syftet med den var att utmana publikens homofobi – men jag är ju inte säker på att han fick någon i den på bättre tankar.

Den musik han spelade – Sammy Davis, Emmilou Harris, Kraftwerk, Lars Winnerbäck, Allan Edwall, Johnny Cash – lämnade mig, som annars själv lyssnar på flera av de här artisterna, märkbart oberörd i just det här sammanhanget.

Till den här sommarpratarens piruetter i det som bildade en märklig dödsdans passade möjligen den avslutande låten med Bo Kaspers Orkester bäst, ”Dansa på min grav”.

Sommar med Carl-Gustaf Wachtmeister

Man ska inte ha sociala fördomar. Dagens Sommar-värd är greve, och av detta och av det efternamn han delar med en känd svensk reaktionär ska man inte dra några politiska slutsatser. C-G Wachtmeister driver ett gods i Skåne och är bland de största ekologiska mjölkproducenterna i Europa, och han berättade bland annat om sitt deltagande i FNs stora miljökonferens i Stockholm 1972. På godset, Wanås i Knislinge, driver han också, tillsammans med sin hustru Marika Wachtmeister, en konsthall och en skulpturpark, där stora mängder besökare årligen får se konst av betydande internationella konstnärer. Carl-Gustaf Wachtmeisters radikala och sympatiska livshållning kom också fram i vad han sa om våld mot kvinnor och barn.

Det skulle faktiskt ha varit spännande att få höra hur den här mannen fick åsikter man inte automatiskt brukar förknippa med hans bakgrund. Men jag noterar att den här adlige pojken, som vid tio års ålder av fadern sändes till internatskola i Sigtuna, måste ha erfarenheter som han delar med till exempel Olof Palme.

Också C-G Wachtmeisters musikval imponerade, och då tänker jag inte ens främst på att även han spelade Timbuktu.

I sitt musikaliska bagage hade han Aretha Franklin, Joni Mitchell, Kevin Koyne, Bob Dylan, Yoko Ono (som hade besökt hans konstcenter i Skåne), The Stanley Brothers, Joe Cocker, Ola Magnell och blueslegender som John Lee Hooker och Lightnin’ Hopkins.

Såna är vi 70+are numera.