Kyssar och klasskamp

I går kväll hade vi årsmöte i Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Jag, ett inventarium i sammanhanget, satt ordförande under årsmötesförhandlingarna.

När dessa var avklarade, var det dags för filmvisning, av en klassiker bland arbetarrörelsens valfilmer, ”Skattefria Andersson” (1954) i regi av Per Gunvall och med Stig Järrel i huvudrollen.

Medan visningen förbereddes, passade jag på att berätta lite om bakgrunden, bland annat om arbetarrörelsens långa tradition av att spela in egna, ibland spelfilmsliknande filmer inför valen och att sedan visa dem i valrörelsen, vilket drog mycke folk åtminstone fram till dess att televisionen tog över intresset.

Jag minns själv hur jag tillsammans med andra i en fullsatt sal i pensionatet i min dåvarande hemby Juniskär i valrörelsen 1954 såg ”Skattefria Andersson” och också fick höra några visdomsord (s) från vår lokale kandidat till riksdagen från Sundsvall, Bo Martinsson.

På den här tiden var arbetarrörelsen en stor aktör inom filmen. I dag finns fortfarande ett antal Folkets Hus-biografer kvar som en påminnelse om den eran, men då var rörelsen också en betydande filmproducent. 1944, men med start av egen produktion 1949, tog arbetarrörelsen över produktionsbolaget Nordisk Tonefilm, det som gjorde även ”Skattefria Andersson” åt socialdemokratiska partiet.

I Aktuellt i politiken (s) nummerr 3 1979 (8 februari) publicerade jag en längre artikel om arbetarrörelsens valfilmer – jag ska strax återkomma till den. På denna huvudartikel fanns också påhängd en bakgrundstext, där huvuddelen av uppgifterna var hämtade ur Gunder Anderssons, Eva Bjärlunds och Ingmari Erikssons bok ”Motbilder” (Tiden):

Folkrörelsderna och filmen

De socialdemokratiska, spelfilmsliknande valfilmerna har faktiskt också sina motsvarigheter inom den kommersiella spelfilmen. Sigurd Wallén förekommer, som skådespelare och regissör, både i spelfilmerna och valfilmerna. Gunder Andersson
nämner i ”Motbilder” (Tiden) ett helt knippe trettitalsfilmer som ideologiskt står för ”Per Albin-linjen”: ”Röda dagen” (1931, regi Gustaf Edgren), ”Karl Fredrik regerar” (1934, regi Gustaf Edgren), ”Konflikt” (1937, regi Per-Axel Branner), ”Med folket för fosterlandet” (1938, regi Sigurd Wallén), ”Mot nya tider” (1939, regi Sigurd Wallén) och ”Stål” (1940, regi Per Lindberg).

* Men även därefter har det förstås gjorts en hel del ”arbetarfilmer” av skiftande kvalitet i form av kommersiella spelfilmer. Här är några, utan något som helst anspråk på fullständighet: Hampe Faustmans ”När ängarna blomma…” (1945) och ”Lars Hård” (1947, efter romaner av Jan Fridegård) och samme regissörs ”Främmande hamn” (1948) och ”Smeder på luffen” (1949), Ingmar Bergmans arbetsmiljöskildringar i de tidiga filmerna ”Hamnstad” (1948) och ”Sommaren med Monika” (1952, efter Per Anders Fogelströms roman), Arne Mattssons ”Rallare” (1947), ”Hård klang” (1952, efter Hans Hergins roman) och ”Männen i mörker” (1955, efter en roman av Owe Husahr), Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”, (1963), ”Ådalen 31” (1969) och ”Joe Hill” (1972), Jan Troells ”Här har du ditt liv” (1965, efter Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”), en del av Vilgot Sjömans filmer, till exempel ”En handfull kärlek” (1974)., Ingvar Skogsbergs ”Mina drömmars stad” (1976, efter Per Amders Fogelströms böcker), och Margareta Vinterhedens och Alf Israelssons ”Man måste ju leva” (1978).

Arbetarrörelsen började redan på trettitalet att intressera sig för filmen. Det gällde inte bara valfilmerna. Arbetslöshetsfilmen ”De utstötta” (1930) hade LO bland finansiärerna, och Metall producerade ”Järnets män” (1936).

* 1937 bildade SAP, SSU, ABF, LO och KF Arbetarnas filmkommitté för förmedling av filmer för föreningsbruk. Kommittén bytte 1938 namn till Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo. Man började nu också att göra egna filmer, främst kortfilmer i 16 millimeters format. Man kopierade också ned biograffilm (35 millimeter) till 16 millimeter.

1939 gjorde Filmo, LO, ABF och socialdemokraterna i Stockholm ett första försök med visning av kvalitetsfilm för arbetarpublik. Den här organisationen, Filmens publikorganisation (FPO) las dock ned redan 1940.

Filmcirklar startades inom ABF 1941.

1941 kom ett nytt alternativ till de kommersiella filmvisningarna. Sveriges Folkbiografer AB, Folkbio, bildades, med Karl Kilbom som direktör och Folkets hus-rörelsens Centralorganisation samt IOGTs och NTOs storloger bland aktieägarna. Till den knöts biograferna i Folkets hus och i godtemplarlokalerna.

Folkbio spelade också tillsammans med ett privat bolag in Ivar Johanssons ”Skogen är vår arvedel”.

1944 gick Folkbio in som majoritetsägare i ett produktionsbolag, Nordisk Tonefilm.

* Filmo, som från 1940 producerade SAPs valfilmer, skaffade 1944 egen ateljé och började också göra långfilmer, till exempel Hampe Faustmans ”När ängarna blomma”. Men företaget knäcktes ekonomiskt och reorganniserades under namnet Föreningsfilmo. Föreningsfilmo återgick till filmuthyrning, en verksamhet som fortfarande pågår (och för varje år kraftigt ökar).

För Nordisk Tonefilm gick det till en början bättre. Man var till exempel med om att producera ett par av Ingmar Bergmans tidiga filmer. Fram till 1949 sysslade Nordisk Tonefilm dock nästan enbart med distribution. 1949 köptes den private delägaren ut, och man började producera egna långfilmer. Arne Mattssons ”Hon dansade en sommar” (1950) blev en både publik och ekonomisk succé.

Det förekom att enskilda fackförbund deltog i produktionerna. Arne Mattssons ”Bärande hav” (1951) gjordes tillsammans med Sjöfolksförbundet och samme regissörs ”Hård klang” (1952) tillsammans med Stenarbetarna. Ytterligare en arbetarfilm av Arne Mattsson är ”Männen i mörker” (1955).

Flera böcker av Sven Edvin Salje filmatiserades: ”På dessa skuldror” (1948) och ”Människors rike” (1949) med Gösta Folke som regissör och ”Vingslag i natten” (1953) och ”Tarps Elin” (1956) med Kenne Fant som regissör. Fant regidebuterade förresten hos Tonefilm. Han har gjort också ”Prästen i Uddarbo” (1958) för Tonefilm.

Ytterligare några filmer från Tonefilm är Arne Mattssons ”Salka Valka” (1954, efter Halldór Kiljan Laxness’ roman), Torgny Anderbergs ”Pärlemor” (1961, efter Gösta Gustaf-Janssons roman) och Gunnar Höglunds ”Kungsleden” (1964, efter Bosse Gustafsons roman).

Ekonomiskt försökte man under slutet av femtitalet få bolaget på fötter med filmer efter Rune Mobergs ”Lille Fridolf”.

Men till slut gick det inte ändå. 1968 såldes Nordisk Tonefilm till privata Omegafilm.

Folkets hus-rörelsens biografer finns dock kvar, för närvarande cirka 380 stycken.

* 1974 startades också Barnens Bio Kontrast, med Unga Örnar som huvudman och FHR, ABF, Hyresgästerna, Riksbyggen och HSB som samarbetspartners. Verksamheten omfattar nu 100 kommuner, sammanlagt ungefär 500 orter. Därmed står folkrörelserna för Sveriges största barnfilmsverksamhet.

* * *

Det bör tilläggas att uppgifterna i artikeln om aktuella förhållanden rör publiceringsåret, 1979.

Huvudartikeln, ”Kyssar och klasskamp”, i samma nummer av Aktuellt i politiken (s), handlar alltså om arbetarrörelsens produktion av valfilmer.

Bakgrunden till att jag kom att intressera mig för dessa var då närmast att jag satt i den jubileumskommitté, som förberedde socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979. Det här jubileet kom att få många spännande inslag. Ett av dem var ”Kampen går vidare!” en valfilmsrapsodi sammanställd av Curt Strömblad. Den producerades av Brevskolan för Socialdemokraterna. Längd 52 minuter; filmen fanns att beställa både som smalfilm (16 millimeter) och som biograffilm (35 millimeter).

I den här filmen ingick avsnitt ur följande valfilmer:
”När Berg och Fält bytte yrken” (1932)
”Landet för folket” (1936)
”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942)
”Hans livs lopp” (1944)
”Per Albin svarar: Välkomna till oss!” (1946)
”De kämpade sig till frihet” (1948)
”Mot framtiden” (1952)
”Skattefria Andersson” (1954)
”En dag som alla andra” (1958)
”Våren 1958” (1958)

Dessutom ingick ett nyinspelat journalfilmavsnitt samt en avslutning av Olof Palme.

Samtliga partidistrikt utlovades egna 16 millimeters-kopior; biografkopior (35 millimeter) kunde hyras genom Föreningsfilmo, där också kopior av de ursprungliga valfilmerna fanns till förhyrning.

Curt Strömblad biträddes i sitt arbete av mig och så av en annan dåvarande anställd på partiexpeditionen, Leif Karlsson, senare känd som chefstjänsteman på PRO. För att kunna komma med välövertänkta råd om vad Stömblad skulle ta med i filmkavalkaden, beslöt vi oss för att själva, i rätt tidsföljd, se partiets samtliga valfilmer. De kunde bäst göras hos Föreningsfilmo, som hade en egen filmvisningslokal i centrala Stockholm.

När det här var aktuellt, höll partiledningen (s) just på med att försöka övertyga en mycket motsträvig riksdagsgrupp (s) om nyttan med att släppa fram Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering. Det skedde naturligtvis med udden riktad mot Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman, men fastän borgerlig splittring även i mina och Leifs ögon var en bra sak, var vi mer än misstänksamma mot att, ens i det syftet, omfamna Folkpartiet. Så i stället för att gå över till riksdagen och lyssna på gruppens utdragna diskussion om den frågan valde Kokk & Karlsson att i stället sitta i Föreningsfilmos lilla biograf och se gamla filmer som manade till kamp mot borgerligheten.

På det här sättet kom vi att bidra till en riktigt bra valfilmskavalkad.

För egen del passade jag också på att i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 publicera en artikel om de gamla valfilmer som jag nyss hade sett:

* * *

Kyssar och klasskamp

Ingress:
Kyssar och klasskamp. Spännande spionjakter och valappeller!
Det har varit ingredienser i socialdemokratiska valfilmer under årens lopp.
ENN KOKK har sett samtliga, och ger en historik.
Samt avslöjar att partiet åter tar filmen i sin tjänst.

Bildtext 1:
Romantiska kärlekspar, som är beredda att kyssa till också för partiet, finns det gott om i de socialdemokratiska valfilmerna. Här drabbar ödet i form av en tombola arbetarsonen (Helge Hagerman) och kamrersdottern (Anna-Greta Adolphson). Ur ”Landet för folket” (1936).

Bildtext 2:
Välkänd skådespelare i tidig roll: Olof Thunberg på agitationsmöte. Bilden ur ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv”.

”Kyss till för partiet!” är titeln på en artikel om de socialdemokratiska valfilmerna av Ingmari Eriksson. Den ingår i ”Motbilder” (Tidens samhällsttudier), svensk socialistisk filmkritik i urval av Gunder Andersson, Eva Bjärlund och Ingmari Eriksson. Denna boktitel säjer något väsentligt om många av de valfilmer partiet gjorde från 1928 till 1963, i många fall både till riksdagsvalen och kommunalvalen. De här filmerna hade karaktären av minilångfilmer på 40-50 minuter. De innehöll både aktuellt valbudskap, ideologi och kärlek.

En av banbrytarna var gamle partisekreteraren och vänstersocialisten Fredrik Ström, som försåg ”Under röda fanor” (1930, regi Per-Axel Branner) med manus och kärlekspar.

Kärlekspar (s)

Kärlekspar à la vanlig spelfilm förekommer också till exmpel i ”Landet för folket” (1936, regi Sigurd Wallén) med manus av John Sandén, socialdemokratisk riksdagsman och redaktör för Värmlands Folkblad, ”Knut löser knuten” (1938, regi Erik Berglund) med manus av Nils Beyer och ”Hans livs hopp” (1944, regi Niklas Skoglund), också den med manus av John Sandén.

I flertalet fall kommer pojken och flickan i de socialdemokratiska valfilmerna från olika samhällsklasser. Ingmari Eriksson ser, kritiskt, det här som ett uttryck för klassförsoningsideologi. Men så enkelt är det inte. Poängen är oftast att tjänstemän har gemensamma intressen med arbetarna. På samma sätt är det ett genomgående drag i de socialdemokratiska valfilmerna, att man vädjar till bönder, kvinnor, kristna och andra svårflirtade grupper att göra gemensam sak med arbetarepartiet.

Lika viktigt var det säkert också att man ville locka med samma medel som den kommersiella spelfilmen. Filmen var en stor publikmagnet på den tidens socialdemokratiska valmöten. Följaktligen arbetade man med spelfilmsstory.

Sigurd Wallén

Man använde sig också av folkkära skådespelare. En del av dem, till exempel Naima Wifstrand, Åke Grönberg, Sigurd Wallén (som i budskap och åtbörder och utseende i flera av filmerna är ett slags Per Albin-figur), Stig Järrel, Julia Caesar, och Hans Sträät, deltog av ideologisk övertygelse. Men raden av både socialdemokratiska och andra skådespelare som deltog i filmerna är mycket lång: Douglas Håge, Hjördis Petterson, Stig Grybe, Olof Thunberg, Rune Lindström, Gaby Stenberg, Björn Berglund, Edvin Adolphson, Sif Ruud, Torsten Lilliecrona, Ingrid Thulin och många, många andra. De som fanns på bioaffischerna skulle också finnas i de socialdemokratiska valfilmerna!

Att göra film var dyrt även då. SAP har lagt ner miljoner på att göra valfilm genom åren. Man har använt en oerhört stor andel av valbudgeten för att göra just film. Fram till sextitalet då televisionen slutgiltigt degraderade spelfilmen som attraktivt medium.

Socialdemokratins insatser inom filmen är faktiskt unika, inte bara om man jämför med de andra svenska partierna utan i hela västvärlden. (Det är bara kommunistpartierna i Östeuropa, tidigast av alla det i Sovjetunionen, som kan visa upp något liknande.)

Att detta också rymmer element som man kan betrakta som kommersiella är inget att förfasa sig över. Tvärt om är det ganska roligt att, så här efteråt, se Gunnar (Hans Strååt) i ”Hans livs lopp” (1944) jaga en nazistisk spion genom skogen, dyka efter honom i en sjö à la ”Tsarens kurir” i TV och där genomföra ett regelrätt filmslagsmål. Det var valfilmer det, på den tiden ideologin (enligt nostalgikerna) stod högre i kurs än i dag!

Men det är klart att filmernas syfte främst var att övertyga. Självklart hade de ett politiskt budskap.

Skattefria Andersson

I själva verket utgör de en lysande dokumentation av vad partiet har stått för politiskt under olika skeden.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns bakgrunden till kohandeln, intressegemenskapen mellan industriarbetare och bönder. I ”Landet för folket” (1936) finns arbetslösheten och den socialdemokratiska krispolitiken. Bland annat får man se Per Albin tala på ett folkmöte.

”Folkets värn och välfärd” (1940) och ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942) handlar förstås om behovet av väpnad neutralitetsvakt. Men budskapet är också att den politiska och sociala demokratiseringen har gjort Sveriges försvar till en angelägenhet även för arbetarklassen.

Kvick politisk propaganda mot högerkrafterna är ”Skattefria Andersson” (1954, regi Per Gunvall) som i komedins form visar hus det går när man (Stig Järrel, tjänsteman) vill stå på egna ben och inte betala skatt till den gemensamma sektorn. Då hamnar man med bilen i rapsåkern i stället för på den socialiserade landsvägen. Det är en sevärd film än i dag! Försöket att göra om succén – ”Pettersson i Annorlunda” (1956) – är inte lika lyckat.

Men själva greppet att använda humor, ja rent av revy, var i och för sig inte nytt. Redan i ”Landet för folket” (1936) sjunger några gårdsmusikanter en visa om Per Albin med refrängen ”…så att vi får Per Albin igen”. Och i ”Välkommen till oss, Per Albin svarar” (1946) förekommer Ernst Wigforss livs levande i en revyscen: Han väcks mitt i natten och förs inför en domare anklagad för sin skattepolitik. Sen sjunger Åke Grönberg och The Bobbies ”Demokrater, demokrater, ge Per Albin din röst”!

Dokumentär linje

Mot det här står en dokumentär linje, som delvis är sammanvävd med det spelfilmsaktiga och publikknipande.

Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Arne Geijer och andra talar till oss från filmduken. Direkt. Eller i arrangerade eller inklippta inslag i spelfilmerna.

Men framför allt speglar filmerna de enskilda människornas, särskilt arbetarklassens, verklighet.

Det började tidigt med ”Vårt land är ditt” (1928), ”Bonde och arbetare” (1932), där man med tecknade figurer visar hur livsmedelstullarna gynnar godsägarna och storbönderna, och inte minst ”Ropet från de två polerna” (1930), som berättar om hur de norrländska småbönderna har det. Den filmen skildrar verkligheten precis sådan den var.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns arbetsbilder från trettitalets början.

”Knut löser knuten” (1938) innehåller en intressant bostadssocial kartläggning.

I de filmer som gjordes under andra världskriget finns journalfilmsaktiga avsnitt som skildrar det yttre hotet och neutralitetsförsvaret, men till exempel ”Folkets värn och välfärd” (1940) innehåller också en skildring av det sociala reformarbete som hade genomförts i Sverige under de gångna 25 åren.

Den kanske bästa filmen i den här traditionen är ”De kämpade sig till frihet” (1948, regi Arne Bornebusch) med manus av Karl Fredriksson (Nordens Karlsson). Den är en spelfilm med ett långt, tillbakablickande avsnitt om statarnas kamp för föreningsrätt och om massarbetslösheten på trettitalet. Åke Grönberg, Naima Wifstrand, Stig Grybe med flera gör lysande rollprestationer. Det är en film som utan vidare borde kunna visas i TV som en halvdokumentär skildring av trettialet (men det går väl dess värre inte av politiska neutralitetsskäl).

De allra sista valfilmerna, ”En dag som alla andra” (1958), ”Våren 1958” (1958) och ”Förändringens vind” (1962), samtliga med Olle Hellbom som manusförfattare och regissör, har helt släppt spelfilmsambitionerna och går på dokumentärlinjen.

Valfilmskavalkad

När Curt Strömblad har ställts inför uppgiften att göra en kombinerad jubileums- och valfilm åt partiet, valfilmsrapsodin ”Kampen går vidare!”, har han helt naturligt knutit an till den dokumentära traditionen i de socialdemokratiska valfilmerna. Att föra över hela spelfilmstories till en film som bara medger korta avsnitt ur valfilmerna är givetvis omöjligt. Men den rymmer ändå en del bra smakprov på det också. Plus något ännu lättsammare i form av sång, musik och revy.

Den sammanbindande tråden i filmen är de tre stegen, partiets kamp för politisk, social och ekonomisk demokrati.

Tiden efter de sista valfilmerna täcks av ett kort, nygjort journalavsnitt. Olof Palme avslutar filmen med ett likaledes nyinspelat avsnitt. Därmed finns partiets samtliga fyra ordförande i samma film.

Bildtext 3:
Arne Lindblad och Naima Wifstrand som det utslitna statarparet i ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942).

Bildtext 4:
Sigurd Wallén spelade ofta med i de socialdemokratiska valfilmerna. Här som gubben h’Österman i valrevyn ”Välkommen till oss” (1946).

Bildtext 5:
Sverige skulle försvaras. Och Sverige var värt att försvara! Det var budskapet i beredskapstidens filmer. Den här bilden är dock från ”Vägen går vidare”, som såg tillbaka på krigstiden.

Bildtext 6:
”En moderlig scriptgirl gav på fredagen Hans excellens statsministern en lätt make upp inne på Kanslihusets gård. Per Albin skulle nämligen ikläda sig en filmskådespelares skepnad. Det är vårt partis valfilm, som håller sig med så förnämliga aktörer. Ovan ses P A framför kameran. Repliken är skriven på svarta tavlan och Arthur Fischer står för säkerhets skull med manuskriptet i handen.”
(Bildtext i Morgon-Tidningen 8 juli 1944

Bildtext 7:
Partifolket filmas i juli 1938 inför valet. Här är det valfilmen ”Knut löser knuten” som blir till. Erik ”Bullen” Berglund diskuterar kamerainställningar med fotografen Erik Bergstrand.

Bildtext 8:
”Valmöten på landet ordnas i dessa dagar i stort antal. Filmer visas, föredrag hålls och den svenska allmogen lyssnar med allvar och eftertänksamhet, varefter man den 17 september i allmänhet röstar så som man redan på förhand bestämt sig för att rösta. Men mötena bidrar dock till den politiska upplysningen och till ett ökat valdeltagarnde”, rapporterar socialdemokratiska Afton-Tidningen (AT) den 1 september 1950 från valmöte i Lunda socken i Samlingshundra härad i mellersta Roslagen.

Bildtext 9:
Gustav Möller talar. Med revyfilmen ”Välkommen till oss” (1946) som lockbete. Någonstans i Sverige.

* * *

Till detta skulel jag bara vilja tillägga att jag, när jag under en lång period var socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, flera år i rad från min uppdragsgivare, partiet, utverkade ganska stora anslag för att restaurera och på så sätt rädda den här filmskatten.

Melodikrysset nummer 7 2010

Jag har varit dunderförkyld och är fortfarande inte helt återställd. Efter en ganska orolig natt med alldeles för lite sömn har jag ändå lyckats knäcka dagens melodikryss, vilket tyder på att det inte var alltför svårt.

Fast vad som är svårt varierar ju från person till person.

För min del – jag är snart 73 år – är jag inte så hemma på den allra senaste popmusiken, men jag försöker ändå hänga med. Och som tur var gick de två frågorna av det slaget in i varann, vilket var till hjälp.

Darin (med efternamnet Zanyar) tyckte jag mig känna igen rösten på, och när jag sen kunde googla på låten, ”Viva la vida”, fick jag min gissning bekräftad.

Slutet på hans för- och artistnamn fick mig också att gissa att den som sjöng ”I Won’t Cry” hette Elin, och googlekontroll visade sen att det här rörde sig om Elin Lanto.

Annat, som andra kan tänkas ha fått kämpa med, var inte så svårt för mig. Naturligtvis tror jag att de flesta visste att ”Längtan till Italien” skrevs av Birger Sjöberg, men vem var det som sjöng den tillsammans med Ove Engström? För mig var det här inte så svårt, eftersom jag känner till både Ove och Ulla Roxby, som han ofta har sjungit tillsammans med.

Däremot var det väl, för att fortsätta med den klassiska visrepertoaren, knappast någon som missade att vi i dag fick höra Evert Taubes ”Brevet från Lillan”.

En klassiker, fast i en annan genre, operett, är ”Viljasången”, som hör hemma i ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár (musik) och Victor Léon + Leo Stern (libretto).

Också schlagervärlden rymmer sina klassiker. Utan tvekan är ”Sånt är livet” en av dem. Att Anita Lindblom här sjöng den på engelska (”You Can Have It”) kan inte ha förvillat någon.

Ett härligt schvung finns också i zydecon ”My Tu Tu” med Queen Ida, sång och dragspel. Jag har henne på skiva, gillar henne.

Av Beatles har jag rubbet på skiva, då förstås också deras, det vill säga Paul McCartneys, ”Yesterday”.

Också dagens hela tre barnmusikfrågor handlade om idel klassiker.

Den första av dem var Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, den som börjar ”En sockerbagare här bor i staden…”.

Anna Maria Roos var det som till en traditionell melodi skrev sin ”Tre små gummor”, de som ”skulle gå en gång till marknaden uti Nora”.

Den tredje och sista barnvisan torde ha vållat mer besvär än de båda andra. Jo visst var det lätt att känna igen ”Törnrosa var ett vackert barn”. Men vem sjöng? Jo, det var Rolf Lassgård, mer känd från helt andra sammanhang.

Musik ur en barnfilm fick vi dessutom också höra. Den var hämtad ur Walt Disney’s filmatisering av ”Pinocchio”; melodin hette ”Bara vissla”. Ursprungligen hette den ”Get a Little Whistle” och skrevs av Leigh Harline och Ned Washington.

Och då är det väl dags att avsluta med dagens vuxenfilm, en James Bond-film – vad väntade ni av Anders Eldeman? Den här, ”Goldfinger”, finns även bland mina VHS-filmer, så det var inte allt för svårt för mig att komma på att ledmotivet i filmen sjöngs av Shirley Bassey.

Snart bär det i väg till Stockholm, för försenad födelsedagsfest hos sonen, Matti. Av mig kommer han att få presenter med musikanknytning – musik är ett intresse vi delar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En godhetens bärare utkastad på landsvägen

Federico Fellini (1920-1993) startade som filmmakare inom den italienska neorealismen men kom att med ”La strada – landsvägen” 1954 vidga sina filmiska uttrycksmedel. Filmens kvinnliga huvudperson Gelsomina, spelad av Giulietta Masina (1921-1994) som skulle bli hans hustru, har nämnts som en kvinnlig motsvarighet till den helige Franciskus, trots sina tillkortakommanden – hon är utvecklingsstörd – besjälad av god vilja. Masina spelar rollen som Gelsomina som ett slags kvinnlig chaplingestalt, ständigt slagen av ödet men likafullt alltid benägen att se livet från den ljusa sidan.

Filmens zigenske kringresande artist Zampanò (Anthony Quinn) – han spränger bland annat järnkedjor med bröstmusklerna – köper Gelsomina av hennes mamma, och sen får Gelsomina följa honom på hans turné längs landsvägen, la strada. Hon får höja stämningen på torgen genom att bland annat slå trumvirvlar.

Filmhandlingen för det här udda paret också till en cirkus och till ett kloster, men i huvudsak är det fråga om ett slags road movie. Under ett av uppehållen möter de Il matto (den galne), spelad av Richard Basehart, som bland annat lär Gelsomina spela trumpet; filmens berömda musikaliska tema, av Nino Rota, är ”Gelsomina”, som jag väl minns från radion på 1950-talet.

Il matto väcker Gelsominas självständighet till liv – hon förstår att hon inte bara måste tjäna någon annan – vilket leder till att Zampanò dödar honom – men detta gör i sin tur att också Gelsomina tappar lusten att leva. Gelsominas död får till slut också den brutale Zampanò att växa i riktning mot att bli en riktig människa.

Jag såg ursprungligen den här filmen på 1950-talet men har nu återupplevt den på DVD. Många svart-vita filmer från den eran – bland annat den här – är väl värda att hitta en ny publik. Nämnas kan också att ”La strada” var en av Ingmar Bergmans favoritfilmer – se den själva, så förstår ni släktskapen mellan ”La strada” och Bergmans egen filmvärld.

Sammanträden, musik, film och en bättre middag

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl Orffs ”Carmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

På Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Den gåtfulle B Traven

I går kväll såg jag i Minnenas television Lennart Engströms program från 1978 om författaren B Traven. Vad B står för vet man inte – B Traven var en pseudonym, en bland flera, som användes av en man vars identitet vi kanske kan gissa men ändå inte tvärsäkert belägga.

Själv läste jag min första bok av B Traven 1954, den av Folket i Bilds förlag, vars ombud jag var, 1953 utgivna ”Sierra Madres skatt” (”Der Schatz der Sierra Madre”, 1927, på engelska 1935). Boken är mycket spännande men har också andra värden. Jag citerar på den punkten Artur Lundkvists förord till FiB-utgåvan:

”Den är starkt dramatisk och rör sig med ett traditionellt äventyrsromantiskt förlopp. Men samtidigt har den en självklar och självupplevd prägel, en verklighetshalt som är ovanlig. Vad som på detta område oftast är schablonfabrikat ersättes hos Traven av realism, med träffsäkra iakttagelser och äkta karaktärsstudier. Guldfebern och den kortsynta glupskheten förs fram till sin djupt ironiska konsekvens: guldstoftet skingras som sand för vinden och kvar blir bara förödelse, tomhet, död. I bakgrunden skymtar de förbisedda, sanna värdena: arbetet och kamratskapet.”

Boken filmades också 1948, med John Huston som regissör och med Humphrey Bogart i en av de bärande rollerna. Jag såg senare även den och fångades av dess spänning, skönhet och moraliska svärta.

I FiB-upplagan av boken, som för övrigt illustreras med bilder ur filmen, saknas uppgift om översättare, men med all sannolikhet översattes ”Sierra Madres skatt” liksom andra böcker av Traven till svenska av Arne Holmström.

Arne Holmströms far hette Axel Holmström (1881-1947) och drev från 1910 fram till sin död Axel Holmströms förlag. Axel Holmström var ungsocialist, hade alltså en anarkosyndikalistisk övertygelse – han arbetade tidigt för tidningen Brand och var med om att starta dess bokförlag, som bland annat gav ut Krapotkin. Hans eget bokförlag publicerade en rad radikala författare, utöver Traven till exempel Upton Sinclair och ungdomsboksförfattaren Lisa Tetzner, bland svenska författare till exempel Harry Blomberg, Gustav Hedenvind-Eriksson och Ivan Oljelund. Många av författarna och titlarna – bland dem till exempel också Jaroslav Hašeks ”Soldaten Svejk” – togs senare över av socialdemokratiska Tidens förlag och dess dotterförlag Folket i Bilds förlag, och det var alltså i dessa utgåvor jag under min FiB-tid och framåt kom i kontakt med dem.

Men det var alltså om B Traven det här skulle handla.

Att kartlägga denne Travens liv är inte lätt. Han har använt sig av flera pseudonymer, och hans egentliga namn och födelseår har aldrig kunnat helt säkert slås fast. Det finns också betydande diskrepenser mellan de tyska och de amerikanska upplagorna av hans böcker, men på den punkten kan man invända att han kan ha varit tillräckligt språkkunnig för att själv göra översättningarna och därvid, i egenskap av författare till originalmanuskriptet, ha kunnat tillåta sig vissa friheter.

De flesta tycks vara överens om att han dog 1969 – det var det år då Hal Croves, sannolikt en av hans pseudonymer, dog i Mexico. Men in i det sista la han ut villospår om sin verkliga identitet. Med hjälp av änkan hävdade han att han var född i Chicago 1890 som Berick Traven Torsvan och var son till norsk-amerikanska föräldrar.

Ett problem är dock att det inte har gått att spåra någon sådan person. Nu är inte de här namnbytena de enda som förekom i de radikala kretsar han tillhörde eller stod mycket nära, den anarko-syndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World). Ett näraliggande exempel är svensken Joel Hägglund, som i USA först kallade sig Joseph Hillstrom, vilket sedan förkortades till Joe Hill. Det finns för övrigt en annan intressant parallell mellan Traven och Joe Hill: Traven levde (som Traven Torsvan) från 1924 i Mexico. Joe Hill hade 1911 värvat folk till en IWW-brigad till den pågående mexikanska revolutionen och kan till och med, enligt obekräftade uppgifter, själv ha deltagit i striderna där. Anarkosyndikalisterna var svurna internationalister, erkände varken nationsgränser eller någon klass’ eller grupps rätt att förtrycka andra. I Travens fall tog detta sig bland annat uttryck i att han skrev en rad böcker om förtrycket av mexikanska indianer: ”Kärran” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Karren”, 1931), Diktatur” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Regierung”, 1931), ”Marschen till caobans rike” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Marsch ins Reich der Caoba”, 1933), ”Djungelnatt” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Trozas”, 1936), ”De hängdas revolution” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1954, i original ”Die Rebellion der Gehenkten”, 1936) och ”Djungelgeneralen” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1955, i original ”Ein General kommt aus dem Dshungel”, 1940).

Intressant för det IWW-spår jag lägger ut ovan är också att Travens debutbok ”Bomullsplockarna” (översättning Roland Adlerberth, Tidens arbetarberättare, 1975 – men boken kom redan 1930 på Axel Holmströms förlag) när originalet utkom 1926 först kallades ”The Wobbly”, på tyska ”Der Wobbly” – wobblies kallades IWWarna! 1929 kom en mer slutgiltig tysk upplaga, som nu kallades ”Die Baumwollspflücker”. Men ”Bomullsplockarna” hade dess förinnan redan 1925 förekommit som följetong i det tyska socialdemokratiska partiets tidning Vorwärts.

Det är nog heller ingen tvekan om att Traven åtminstone från början skriver sina böcker på tyska. Hans debutroman ”Dödsskeppet” (översättning A Forsström, Tidens förlag, 1951, reviderad upplaga Atlantis, 1978) hette i original ”Das Totschiff” och utkom på ett tyskt förlag 1926. Den första engelska upplagan publicerades först 1934.

Till sin amerikanske förläggare skrev B Traven visserligen att ”en författare ska inte ha någon annan biografi än sina böcker”, men många har ändå försökt kartlägga hans liv, och det mesta tyder på att det inte började i Chicago 1890 utan i den tyska byn Schwiebus (numera Swiebodzin, belägen i Polen) år 1882 och att hans riktiga namn var Otto Feige. En äldre bror och syster har också bekräftat att Ret Marut/Hal Croves (vi ska strax återkomma till dessa namn) var deras försvunne bror.

Ret Marut kallade sig en tysk anarkist och rådssocialist. Han var först skådespelare (nämndes under det namnet i Essen 1907) och gav 1917-1921 ut den anarkistiska tidskriften Der Ziegelbrenner (Tegelbrännaren). Han var med om att organisera försöket att upprätta en socialistisk rådsrepublik i Bayern 1919, men när den här revolutionen krossades, lyckades han, efter att ha dömts till döden 1922, fly och tog först sin tillflykt till England. Han vistades i London 1923-1924.

1924 tog han sig över Atlanten som anställd på en båt och hamnade i Mexico Det är de här erfarenheterna som har gett honom underlag för att skriva debutromanen ”Dödsskeppet” från 1926.

Från åtminstone 1925 levde han under namnet Traven Torsvan i Mexico, främst i Acapulco, men han tycks ha rört sig också i andra delar av Mexico, möjligen även i USA. Hans erfarenheter av förtrycket av indianer med mera, som man hittar i hans böcker från 1930-talet (se ovan), måste rimligen vara förvärvade på plats – de är knappast läsfrukter.

När ”Sierra Madres skatt” filmas 1947, finns han på plats som författarens represntant, nu under namnet Hal Croves. Strax därefter, 1948, försvinner Traven Torsvan, eftersom nyfikna forskare har börjat göra personkopplingar, så också Hal Croves.

Sedan dyker Hal Croves ändå upp 1952, i Mexico City. Han gifter sig 1957, med Rosa Elena Luján, och det är hon som, när han dör 1969, sprider ut uppgifterna om att han skulle ha varit född i Chicago 1890 och att hans verkliga namn var Traven Torsvan Croves – märk att detta namn består av inte mindre än tre av hans pseudonymer.

Det finns dock uppgifter om att Travens änka lite senare också ska ha bekräftat, att hennes avlidne make en gång även hade kallat sig för Ret Marut.

* * *

Axel Holmströms utgivning av B Traven följdes alltså sen upp av Tidens förlag och Folket i Bilds förlag. Arvet efter dessa arbetarrörelseförlag förvaltas i dag av KF-ägda Norstedts. Nog vore det en kulturgärning, om Norstedts ville göra Travens böcker tillgängliga för nya generationer?

Livets slumpmässiga djävulskap

Louis Malle (1932-1995) brukar räknas till dem som skapade den nya vågen inom fransk film, även om han ganska snart kom att distansera sig från den. Fast det räcker med att påminna sig några av hans tidiga filmer – som assistent till dokumentärfilmaren Jaques-Yves Costeau eller hans roliga filmatisering av Raymond Queneaus fantastiska roman ”Zazie dans le métro” – för att inse den svårfångade bredden i hans skaparkraft.

Men hans självständiga debut, ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”, 1958), var utan tvekan en av de filmer som kom att prägla bilden av den nya franska vågen. Och nog finns flera av de karaktäristika som brukar förknippas med den nya vågen där: en miljöskildring som inte bärs upp av kulisser, existentiella problem som skildras mot bakgrund av den absurdism det verkliga livet erbjuder.

Dessutom lanserar Malle i den här filmen en ny filmstjärna, Jeanne Moreau, som skulle komma att spela centrala roller också i andra nya vågen-filmer, till exempel François Truffauts fantastiska ”Jules och Jim” (”Jules et Jim”, 1961). Notera för övrigt att både ”Hiss till galgen” och ”Jules och Jim” gjordes i svart-vitt, och att det kunde göras så utsökt film utan att man använde färg.

Till det yttre är ”Hiss till galgen” en kriminalhistoria, en spännande sådan, dock inte sedd ur polisens eller den övriga rättsapparatens perspektiv. Här finns ett älskande par, Florence Carala (Jeanne Moreau) och Julien Taverner (Maurice Ronet), hon dock gift med en rik direktör. Julien, som har sitt arbetsrum på våningen under direktörens och tidigare har varit fallskärmsjägare i Främlingslegionen med tjänstgöring både i Algeriet och Indokina, beslutar sig, med Florences vetskap och uppenbarligen utan några samvetsbetänkligheter, för att mörda Florences man men maskera detta som ett självmord.

Det här fixar han också, med offrets egen pistol, men så är det det här med slumpen. Det börjar med att han glömmer kvar det änterrep med hakar, med vars hjälp han har tagit sig upp från balkong till balkong. När han sedan ska ta sig tillbaka för att undanröja detta bevis, slutar hissen han befinner sig i att fungera! Ute på gatan stjäl två ungdomar, Louis (Georges Poujoly) och Veronique (Yori Bertin) hans bil. Julien kämpar hela natten för att, bland annat via hisstrumman, försöka ta sig ut och lyckas till slut också – men vad hjälper det: Under tiden har Louis, som i den stulna bilen har hittat Juliens kavaj och i den hans laddade pistol, med denna skjutit ett tyskt par, vars bil han var i färd med att stjäla i garaget på det motell där både ungdomarna och det tyska paret övernattade. Till råga på allt har Veronique tagit bilder av det tyska paret med Juliens kamera. Så på det sättet anklagas Julien, som förgäves försöker övertyga polisen om att han har suttit fast i en hiss, för ett helt annat mord än det han verkligen har begått.

Man brukar säga att djävulen ger sig till känna i någon detalj, men här är det en hel räcka slumpmässigt uppträdande detaljer som i en absurd fars, regisserad av djävulen, resulterar i att vägen genom hiss-schaktet leder till galgen.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.