Melodikrysset nummer 5 2011

Dagens kryss började jättelätt, med Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, som vi ju otaliga gånger har hört som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Men jag gissar att dagens andra TV-relaterade fråga var svårare för flertalet – det var ju ett tag sen ”Sparvöga” sändes. Signaturmelodin skrevs av Marie Fredriksson. Ann-Charlotte Alverfors’ roman ”Sparvöga”, som filmen byggde på, finns i en av våra många bokhyllor, så för mig var det här inte någon av de svårare frågorna.

Däremot tog det en stund för mig att komma på att den melodi Kustbandet spelade heter ”Happy Feet”, vilket här skulle ge fötter.

Och dansband är, som ni väl har förstått, inte riktigt min grej, men jag lyckades i alla fall komma på att det var Larz-Kristerz vi hörde redan innan Anders Eldeman hade avslöjat att låten som spelades heter ”Kalenderflickan”.

Att vi hörde ”Itsy Bitsy Teenie Weenie”, en gång i världen insjungen av Lill-Babs, kom jag omedelbart på. Men vad hände enligt texten? Jo, flickan i den skulle, iförd bikini, bada, vilket hon till exempel kan göra i sjön.

”Mårten Gås”, med svensk text av Stikkan Andersson, minns vi som en kul låt med Hootenanny Singers.

Kul att höra på är ofta också Östen med resten. Dem hörde vi i 2006 års melodifestival med ”Ge mej en kaka till kaffet”. Knepigheten i den här frågan – dock inte för en gammal latinare som jag – låg i att de två sista siffrorna i årtalet skulle översättas till romerska siffror: VI.

Ytterligare en melodifestivalare förekom i dagens kryss: ”I Did It For Love” med Jessica Andersson. Den avsatte väl inget djupare avtryck i mitt musikminne.

För den skull gör den mig heller inte sur. Detta sagt med anledning av dagens barnvisa, Gullan Bornemarks ”Sudda, sudda bort din sura min”.

Ett slags barnvisa är ju också Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, där dottern, Ellinor, skriver ”Pappa, kom hem”. Och man får väl förmoda att hon, sedan hon hade skrivit detta, ämnade skicka brevet också.

Ingemar Johansson, även känd som Ingo, var väl trots allt bättre som boxare än som sångare. Ändå tyckte jag att han lyckades hyggligt med ”It’s a Sin To Tell a Lie”.

Jean Sibelius är relativt rikligt företrädd i våra skivhyllor, så visst känner jag igen hans ”Finlandia”.

Och skulle jag inte känna igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” med svensk text av Hasse och Tage? Den har jag placerat främst i en debattbok, som har lånat sin titel från den här låten, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), där mitt eget bidrag, som handlar om socialdemokrtins utveckling, heter ”Vart tog den där elden vägen?”, en just nu högaktuell frågeställning.

Oftast hör vi den här sången med Monica Zetterlund, men i dag hörde vi den med My Holmsten.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Olof Palme-priset 2010 till Eyad El-Sarraj i Gaza

2010 års Olof Palme-pris – 75.000 US-dollar – ”går till den palestinske psykiatrikern, freds- och människorättsaktivisten Eyad El-Sarraj i Gaza för hans uppoffrande och oförtröttliga kamp för förnuft, försoning och fred i en region som präglas av våld, ockupation, förtryck och mänsklig misär.

I sitt professionella och politiska arbete har Eyad El-Sarraj ställt sig på den enskilda människans sida, oavsett nationalitet, kön eller samhällsställning. Han har lyft fram förtryckets destruktiva påverkan på den psykiska hälsan. Han har visat på de samband som uppstår mellan instängdhet, hopplöshet, desperation och våld, samt hur detta negligeras av såväl palestinska som israeliska myndigheter.

Eyad El-Sarraj ger hopp och röst åt ett marterat folk; för en rättvis fred mellan Israel och Palestina, och för försoning inom Palestina självt.” (Prismotiveringen)

Eyad El-Sarraj kunde själv inte närvara vid prisutdelningen i Riksdagens andrakammarsal i fredags, men han kom till tals via en film inspelad i Gaza, och hans verk presenterades också utförligt av ordföranden i Olof Palmes minnesfond, Pierre Schori. Priset till Eyad El Sarraj överlämnades av Lisbet Palme till hans son, Wasseem El-Sarraj.

Eyad El-Sarrajs verk belystes ytterligare genom ett anförande av barnneurologen David Henley och i ett samtal, lett av Victoria Strand, mellan Henley och barnpsykiatern Henrik Pelling.

För musikaliskt mellanspel och avslutning stod sångerskan Sofia Karlsson, som assisterades av Sofie Livebrant. Jag gillar de här båda tjejerna mycket och sa det också till dem, när jag efteråt mötte dem tillsammans med Sofias pappa, min gamle arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson.

Allra bäst tyckte jag om Mikael Wiehes ”…ska nya röster sunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Vid samlingen efteråt, med ett glas vin och lite snittar men ännu mer av glada återseenden, säger jag till en gammal vän att den årliga utdelningen av Olof Palme-priset skiljer sig från många andra stora offentliga tillställningar genom att de många deltagarna (det var fullt ända upp på läktarna) utmärks av att det är något med dem. Hit går man inte av plikt utan av kärlek.

Melodikrysset nummer 4 2011

Dagens melodikryss innehöll både svåra och lätta saker.

Det är klart att jag känner igen cittror – i det här fallet tagna ur den klassiska filmen med Orson Welles ”Den tredje mannen”, baserad på Graham Greenes roman – och förstår att nu är det nyheter på gång, när jag hör den där signaturen.

Däremot har jag inget förhållande till Manchester-gruppen The Smiths. Och dansbandsmusik, ej heller Dansbandskampen i TV, intresserar mig föga, men eftersom jag förstås känner igen ”Save the Last Dance For Me”, lyckas jag med hjälp av Google snart lokalisera för mig annars helt okända The Playtones.

”Les Miserables”, Victor Hugo år 1980 transformerad till musikal av Claude-Michel Schönberg och Alan Boublil, känner jag förstås igen, men det är inte lika lätt att minnas melodititlarna på svenska. Den här heter hur som helst ”När en dag är förbi”. Läsarna korrigerar mig: Den här låtyen heter ”Än en dag” (”One More Day”). Här hade jag i redovisningen dessutom lyckats blanda ihop L 12 och V 12, fast jag egentligen hade fyllt i rätt ord.

Delvis invävd i den frågan var den där Madonna sjöng ”Into the Groove”. Filmen hette i original ”Desperately Seeking Susan”, på svenska ”Susan, var är du?”.

Vi hörde en låt med Helen Sjöholm och Tommy Körberg, där texten har skrivits av Björn Ulvaeus. Jag tror den heter ”Det är vi ändå”.

Melodifestivallåtar fastnar inte nödvändigtvis åtminstone i mitt musikminne. Men ”Manboy” från 2010 kommer jag ändå ihåg. Och efter lite googlande har jag också fått bekräftat att han som sjöng heter Eric Saade.

Bioaktuelle Cornelis Vreeswijk har jag däremot bra kläm på, och jag har till och med hört mycket med Edvard Persson i mina dagar. Det här senare gör att jag också minns Alvar Kraft som upphovsman, bland annat till ”En fattig trubadur”, ett gemensamt nummer för de båda sångarna ur ganska olika generationer.

Astrid Lindgrens Emil har jag både läst om och sett på film, och jag är också en stor beundrare av Georg Riedel. Så när jag hör ”Hujedamej sånt barn han var”, minns jag genast melodititeln och delar av texten.

Till barndomens somrar för oss Mats Paulson i ”Barfotavisan” med textraden ”barfota utan strumpor och skor”. Och som det därmed inte vore nog med Mats Paulson, fick vi i dag också höra hans Somrig var också Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”, där ett av orden i titeln skulle leda oss till begreppet ogräs.

Det här andas sommarbesvärjelser från Anders Eldemans sida. För övrigt började dagens program i den andan, med Mats Olins hit från 1967, ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Ack, vore vi där!

Avslutningsvis: Jag har ju tidigare skrivit om både Astrid Lindgrens och Georg Riedels partipolitiska (S) anknytning. Cornelis vandrade under en del av sitt liv vänsterut, men han både startade och slutade som socialdemokrat.

Med Mats Paulson har jag också något gemensamt: Han startade en gång i världen ett Joe Hill-sällskp i Sverige och gav ut en LP med Joe Hills sånger. Inför den utgivningen hade han kontakt med mig – jag kan ju också en hel del om Joe Hill och har bland annat gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969).

Melodikrysset nummer 3 2011

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ”Nå skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 2 2011

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men där förekom i alla fall en lite snårig fråga, ett slags dubbelfråga med samma svar. De flesta äldre svenskar känner ju till ”Bättre och bättre dag för dag” i Ernst Rolfs insjungning men vet kanske inte att den hade en engelsk förlaga, ”Getting Better Every Day”, som skrevs av Mark Strong. Samma efternamn har Andrew Strong, vars ”Mustang Sally” förekom i filmen ”The Commitments”.

Mer känd, om vi håller oss kvar i filmvärlden, är Julia Roberts, vars insjungning av ”All My Life” förekommer i Woody Allen-filmen ”Everyone Says I Love You” (1996), på svenska ”Alla säger I love you”.

Mer rörliga bilder, fast nu i TV:

”Albert och Herbert” minns säkert inte bara göteborgarna.

Och för evigt i svart-vitt har ”Bröderna Cartwright” fäst sig på våra näthinnor.

Det slog mig, medan jag lyssnade på dagens kryss, att många av de melodier som spelades hade ett antal år på nacken, och då tänker jag inte bara på Ivan Rebroff (som egentligen heter Hans-Rolf Rippert), vars bas-röst man ofta förr hörde i ångradion. I dag hörde vi honom i ”I djupa källarvalven”.

Östen Warnerbring – i dag med det förhoppningsfulla budskapet ”Snart blir det sommar igen” – är ju död, liksom, för ännu längre sedan, Ulf Peder Olrog, i dag med det för mitt tema passande budskapet ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Bob Marley, som vi hörde i ”Is This Love”, dog 1981.

The Beatles, som gjorde ”Can’t Buy Me Love”, finns inte längre, så heller inte The Clash, som vi i dag hörde i ”Should I Stay Or Should I Go?” – The Clash upplöstes 1986.

Still going strong är dock Bob Dylan. Men hans ”Blowing In the Wind” hade jag med redan i min sångbok ”Upp till kamp!”, utgiven 1970.

Slutligen: när jag hör Friends In Need (Björn Borg, Tomas Brolin med flera) i ”Alla vi”, önskar jag att de hade dött de också. Före inspelningen.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Melodikrysset nummer 1 2011

I dag började Melodikrysset mycket lätt, med ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and the Comets. Jag var ju i tonåren på den där tiden när rocken kom till Sverige, i det här fallet med filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”, 1956).

Men det fanns också saker jag fastnade på. Det tog till exempel en oändlig tid för mig att komma på att den melodi – välkänd för mig – vi i dag hörde med Flaco Jiménez var den som Anita Hegerland hade framgång med på Svensktoppen 1970: ”Mitt sommarlov” hette den då.

Rihanna, ursprungligen från Barbados men nu verksam i USA, var det som sjöng ”Only Girl In the World”. Också det tog det en stund att komma på.

Den religiösa världen är väl inte direkt min, men det har inte hindrat mig från att lyssna också på musik med religiös anknytning.

Dit får man väl räkna musikalen och filmen ”Jesus Christ Superstar”, ur vilken vi i dag fick höra ”I Don’t Know How To Love Him”.

Åsa Bodéns förhållande till religionen vet jag inget om, men religiös anknytning har onekligen den organisation, YMCA, som i originallåten besjöngs på engelska av The Village People. För den svenska versionen stod Björn Skifs och Byfånarna.

Ett slags fläkt från den religiösa världen, fast bullersammare, har också ”Hard Rock Hallelujah”, som finska Lordi (Gud med finsk böjning) vann Eurovision Song Contest med 2006.

Och med den jämtländska brudmarsch vi dess förinnan hörde rörde vi oss väl också i en ceremonivärld, som åtminstone förr hade religiösa förtecken.

”Tro på mig” handlar däremot inte om gudsdyrkan. Vad Elvis Presley, som gjorde originalet, tänkte på framgår tydligare av den amerikanska titeln, ”Can’t Help Falling In Love”.

Till samma välkända tema i sångvärlden anknyter också ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”, likaså Evert Taubes Burns-översättning ”Min älskling du är som en ros”.

”La Bamba” är ju en välkänd och medryckande låt – men inte tyckte jag att den version vi hörde i dag, med Los Lobos, var den bästa av dem.

Och visst gillar jag Babben Larsson – som komiker. Men hennes insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” kunde jag ha varit utan.

Men man ska inte tjura. Man kan till och med bli uppmuntrad av att lyssna på en massa döda, som när Sune Mangs, Martin Ljung och Anna Sundqvist tillsammans gjorde Povel Ramels klassiska ”Ut i skogen ska vi gå” i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.

Ack om det ändå vore sommar med gröna dalar!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 52 2010

Dagens melodikryss var nummer 52 i 2010 års serie men sändes på nyårsdagen, alltså just i 2011 års begynnelse.

Anders Eldeman varnade för att det innehöll knepigheter, i mitt fall fall dock bara Britney Spears, eftersom hon inte hör till de artister jag brukar lyssna på. Jag ändrade inte inställning efter att ha hört henne i ”Out From Under”.

Vad lyssnar jag på då?

Stefan Sundström finns komplett i min skivhylla, så jag har förstås också senaste CDn – du hittar till och med recension ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst kände jag genast igen hans ”Boy Boy ville sjöman bli”.

Hasses & Tages revyer har jag på video och DVD, och Birgitta och jag såg på sin tid ”Glaset i örat” på scen. Det här lätt ekivoka numret heter ”Efter kaffet”.

Mera revy: vore jag lika gammal som Ernst Rolf vore jag död, men visst har jag många gånger hört hans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Den svenska texten skrevs 1917 av signaturen Karl-Ewert (Christensen), och den sjöngs alltså in, för övrigt i London, av Ernst Rolf. Det engelska originalet, från 1915, skrevs av Felix L Powell (musik) och George Asaf (text) och hette ”Pack Up Your Troubles In Your Old Kit Bag”.

Känd scenartist även här i Sverige var på sin tid dansken Max Hansen, som vi här hörde i ”Det måste vara underbart” ur operetten ”Värdshuset Vita Hästen” (1930) med musik av Ralph Benatzky och där Hansen spelade kyparen Leopold.

TV-serier är lite grann av vår tids operetter. En svensk sådan var ”Hem till byn”, som vi i dag skulle gräva fram ur minnet med hjälp av Jan Johanssons musik.

Ett slags hem till byn-känsla ger också en låttitel som ”Laxå”, vars amerikanska förlaga, ”Jackson”, dock är vida mer känd i den version som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde.

Det leder oss över till ytterligare en försvenskning. I Disney-kavalkaden på julafton, som jag naturligtvis såg även i år, finns ett avsnitt ur ”Djungelboken”, där Beppe Wolgers har lånat sin röst åt björnen Baloo. Men när vi, som här, hör Baloo sjunga, är det i stället Rolf Bengtsson vi hör. Vi talar nu alltså om den svenska versionen.

Thore Skogman skulle väl, om han hade levat och fått uppleva den sittande högerregeringen, ha utropat ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”, men nu var det ju hans ”Jämtgubben” vi hörde, som söker bot mot sin svåra förkylning på ett apotek. För övrigt befinner sig Thore, liksom för övrigt Beppe och Roffe, i sin himmel eller vart nu deras tro ledde dem.

Kay Pollak gjorde på tal om det en sevärd film med titeln ”Så som i himmelen”; Birgitta och jag såg den med uppskattning. I den förekom ”Gabriellas sång”, som sjöngs av Helen Sjöholm.

Jag uppskattar också Bo Kaspers orkester och tycker att deras ”Cirkus” är en hörvärd låt. För övrigt har jag allt sedan barndomen en i dag politiskt inkorrekt kärlek till cirkus, även cirkus med dresserade djur.

Evert Taube älskar människor i det här landet oavsett åsikter i övrigt, politiska och andra. Och det med all rätt. En av hans älskansvärda visor fick vi höra i dag, ”Linnea”. Till henne har visans jag skrivit ett brev och fått svar ”den nittonde i denna månad”.

Fast där är vi ju inte riktigt än.

God fortsättning så länge!

* * *

En läsare påminner mig om att jag tycks ha glömt bort att redovisa svaret på den allra sista frågan. Jo, så var det, och det var en ren lapsus. Vi hörde ”La Dolce Vita” med After Dark, således en Drag Show.

Det här var 2011 års allra första misstag. Det kommer säkert flera!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I snöriket

Jag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.

Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.

Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.

Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.

Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.

Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.

Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.

Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.

Tröstsånger för socialdemokrater

Det ordnar sig alltid

Text: Fritz Gustaf (= Fritz Gustaf Sundelöf)
Musik: Fred Winter (= Sten Njurling)

Att lyckan kommer, lyckan går är allom välbekant
och att det efter regn blir solsken, det är också sant.
Är himlen grå, var glad ändå, du vet ju käre vän,
i morr’n så tittar solen säkert fram ett slag igen.

Det ordnar sig alltid
om man tar’t som det kommer,
man ska aldrig sörja.
Nej, se på mej!
Mot härliga tider
ska vi gå vad det lider
och livet ska börja
för dej och mej.

En fin affär i livet är att jämt ha gott humör.
Jag skrattar jag, om det den dag har hänt mig nån malör.
Ja, även om en åskby kom nån gång, vad gör väl det,
om sol man har i hjärta och i sinn, så går det med.

Det ordnar sig alltid…

Om du förstår att leva rätt och ej försmår ett skämt,
så har du solsken på din väg igenom livet jämt.
Är kassan skral, gör ej ett skal. Om man är humorist
tar man det lätt, ty hur det är, så vet man dock till sist:

Det ordnar sig alltid…

Den här sången framfördes av Sigurd Wallén och Bullen Berglund i filmen ”Lyckans gullgossar”, 1932.

* * *

Ett glatt humör

Text: Jokern (= Nils Perne)
Musik: Sven Arefeldt

Varför ska vi gå och önska guld och ära,
det är så tungt att bära
och blott besvär.
Söka att gripa lyckan fatt,
den är så nära
och du är mer än millionär.

Ett glatt humör
är mer än pengar,
mer än all världens rikedom.
På livets evigt gröna ängar
står alltid lyckan då i blom.
Ty om du ler mot hela världen,
ler hela världen som ett solsken mot dej…
I dina spår
vi går
och sjunger.
Vad kan man mera önska, säj?

Den här sången sjöngs in av Alice Babs 1940.