Sommaraning och kokkaffe

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.

Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen

Vår dotter Kerstin (Kokk) – det finns länk till hennes blogg här intill – är aktiv i nykterhetsrörelsen; hon arbetar som informatör och arkivarie på IOGT-NTOs förbundskansli i Stockholm och har varit distriktsordförande i Uppsala. Kerstin har påbrå, så till vida att hennes mor (Birgitta Dahl) är uppvuxen i ett hem, som präglades av aktivitet i nykterhetsrörelsen, och själv under sin studenttid bland annat var ordförande för Studenternas helnykterhetssällskap (SHS) i Uppsala och bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad. Där bodde senare också i tur och ordning Kerstins storasyster Anna (Kettner, för övrigt med en period där även vid tiden för sin födelse och under sina första levnadsår) och så Kerstin själv.

Mina erfarenheter av nykterhetsrörelsen är mer begränsade. Under gymnasietiden gick jag visserligen med i IOGT hemma i Njurunda men avskräcktes – som den superrationalistiske radikal jag var (och är) – av inträdesceremonin i logen, och återvände aldrig dit. Dock bar jag vid studentfesten, på mitt livs första (förhyrda) smoking, IOGT-märket på slaget, som en demonstration mot det drickande som präglade (och präglar) den här anhalten i livet.

I Uppsala var jag under en kort tid ansluten till SHS, mest för att jag bytte medlemskap med SHS´ nya ordförande Anna-Greta Leijon, som följaktligen gick in i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag gick in SHS. Praktiserande helnykterist var jag ju hur som helst.

För övrigt ganska långt upp i ungdomsåren.

Numera är både jag och Birgitta avfällingar från nykterhetsröreslen, men det är en annan historia.

***

Hur som helst finns det anledning att berätta mer om det här.

Kerstin gav på sin blogg den 14 februari 2006 följande interiör från sitt arbete på IOGT-NTOs kansli:

Ibland blir jag uppringd av gamla gubbar som vill fråga något om arkivet och nykterhetsrörelsens historia, och som med bestämdhet tror sig veta bäst. Jag tror att de tycker att de med ålderns rätt borde veta mer än jag om vad som hänt förr i tiden, även om det är före deras egen födelse. Men framför allt sådant som hänt under deras levnadstid, men innan jag föddes. Det är ett konstigt sätt att tänka, tycker jag. Jag menar, jag vet ju inte ett dyft om till exempel idrott under 1990-talet, bara för att jag levde då. Och även om det skulle handla om ett ämne som jag är intresserad av kan det ju finnas andra människor i framtiden som är mer kunniga och pålästa än jag som har upplevt det. Jag skulle till exempel vilja hävda att jag kan ganska mycket om 1900-talsformgivning och -arkitektur; mer än gemene man som har levt under mina favoritdecennier vad gäller design.

Ibland kan det bli sådana konstiga situationer. Det känns som att jag skulle behöva säga ungefär “Hallå! Jag har läst sex år på universitetet. Jag har en fil. kand. i historia och är utbildad arkivarie. Jag har läst den mesta litteraturen om nykterhetsrörelsens historia. Jag kan det här.” för att de ska tro på vad jag säger, men så säger jag förstås inte.

Idag blev jag uppringd av en 72-årig man som samlade på brevmärken från nykterhetsrörelsen. Han hade några luckor i sin samling som han hoppades få fylla, och han ville även ha tag i mer fakta om vissa brevmärken. Han pratade en del om vilka olika nykterhetsorganisationer han hade märken från, och förklarade litet vad det var för sammanslutningar, ungefär som att jag inte skulle känna till dem. Om SSUH påstod han att det skulle höra till arbetarrörelsen, och då protesterade jag. För er som inte vet vad det var för organisation betyder förkortningen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. SSUH var ett helt fristående nykterhetssällskap som organiserade sig på skolor. Det hade ingen partipolitisk inriktning. Anledningen att han ansåg att det hörde till arbetarrörelsen är att han hade sett en uppmaning någonstans om att arbetarrörelsens ungdom borde ansluta sig till SSUH. Det var säkert så att SSUH annonserade i någon arbetarrörelsetidning. Sådant gör ju IOGT-NTO idag också; har riktade annonser i partipolitiska tidningar. Jag lyckades i vilket fall inte övertyga honom. Fine. Han får väl tro vad han vill.

***

Kristina Strömberg, som är mor till Bo Strömberg, som Kerstin är gift med, skrev den 15 februari följande kommentar:

Han kanske hade läst Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet 4/2 2006, där han säger att “En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär – Ett H”. Han skriver där om SSUH som han tydligen själv tillhörde i sin ungdom. Artikeln är väl värd att läsa. Kanske inte farbror begrep skillnaden mellan SSU och SSUH fast det framgår tydligt?!

***

Samma dag. den 15 februari, skrev jag själv en kommentar. Den är nedan aningen redigerad:

Den sammanblandning mellan SSUH och SSU, som Kristina skriver om, har jag själv stött på flera gånger.

Dock, här i Uppsala fanns det en period, då föreställningen om SSUHs arbetarrörelsetillhörighet inte skulle ha tett sig helt orimlig.

1960-talets första hälft var en period, då Laboremus snabbt växte till en ledande ställning bland studentorganisationerna: 1960-1961, då jag själv var ordförande, fördubblades antalet medlemmar från 125 till 254, för att vara exakt. Under nästa verksamhetsår ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet uppe i drygt 500. Och vi talar nu om betalande medelmmar!

Till det här bidrog att föreningen hade ett omfattande samarbete med andra föreningar i frågor som rörde internationell solidaritet. En av dessa föreningar var SSUHs lokalavdelning SHS, Studenternas helnykterhetssällskap. Det gav också utdelning i form av medlemstillströmning från berörda föreningar. När det gällde SHS, kunde man ibland ha trott, att Laboremus hade en filial på Arken.

I boken “Framtidens utmaningar”, som utgavs till Laboremus´ 85-årsjubileum 1985, skriver jag följande om detta:

“I den grupp som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan, fanns Birgitta Dahl (då med namnet Birgitta Kettner) och Anna-Greta Leijon (ordförande i studentförbundet 1965), som efterträdde Birgitta som ordförande i Studenternas helnykterhetssällskap, Björn Kumm, som gav viktiga impulser åt föreningen från medborgarrättskampen i USA, från Cuba, från gerillakampens Latinamerika och från Afrika, Hans O Sjöström (styrelseledamot i Laboremus, ledamot av redaktionskommittén för Libertas och pressekreterare i studentförbundet), som introducerade viktiga inslag i amerikanskt kulturliv för oss övriga, Sven Hedenskog, Sven Wästfeldt, Gunnar och Jolica Kumm och, i en något yngre generation, Gunnar Hofring (sekreterare i studentförbundet 1965, senare landstingsråd och ordförande i Landstingsförbundet), Roland Svensson och Leni Björklund.”

Jag kunde ha nämnt ännu fler; jag minns nu på rak arm Harry Björk, Bengt Bornefalk samt Bengt och Ulla Abrahamsson, hon Andéasson före giftermålet. Till saken hör också att Anna-Greta Leijon, när hon blev SHS-ordförande 1960, och jag, som var ordförande i Laboremus, gick in i varandras föreningar, när vi träffades på en recentiorsmottagning på universitetet.

Ett par korta förklaringar: Hans O Sjöström var också redaktör för SSUHs Polstjärnan. Det studentförbund som nämns i citatet är förstås det socialdemokratiska.

Naturligtvis har varken SSUH eller nykterhetsrörelsen i övrigt i någon rimlig mening varit en del av arbetarrörelsen. Men historien, inte minst den historia som är ännu äldre än den jag ovan berättar om, ger exempel på starka band mellan de båda folkrörelserna.

Som gammalt FiB-ombud köper jag då och då på Tradera nummer ur äldre årgångar av Folket i Bild, nu senast från åren 1936-1939, en period då upplagan steg till 200 000 exemplar i veckan.

Gamla Folket i Bild var en utpräglad arbetarrörelsetidning, men det är slående, att nykterhetsrörelsen alltid fanns närvarande i den. På avdelningen för lokala notiser och bilder “Stad och land” hittar man i praktiskt taget varje nummer insända bilder och texter inte bara från fackföreningar, arbetarekommuner och SSU-klubbar utan också från NOV-logen nr 63 Orion, Östra Glimminge, som 50-årsjubilerar, NOVs ungdomsavdelning i Tandö på utflykt i Sälenfjällen och annat liknande (jag slog upp en tidning bara på slump) – i ett annat nummer hittar jag de unga godtemplarnas cykelstafett från Kiruna till Warszawa.

Bror Ejve, anställd på Tidens förlag och en av medlemmarna i den turnerande socialdemokratiska sånggruppen De unga gesällerna, skrev visor under signaturen Spelorren. Inför kräftpremiären publicerar han i Folket i Bild nummer 32 1937 i tidningens visserie Sjung svenska folk! en bordsvisa för kräftskivan, “Dom ska vi äta opp svansen på” till melodin “Trolljazzen”. I sista versen heter det:
“Smaken på kräftorna var superfin.
Dumt att förstöra den med vin och brännevin.”

I styrelsen för Folket i Bild satt mycket riktigt också viktiga representanter för nykterhetsrörelsen som Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson.

Kontentan av allt detta är att din gamle man naturligtvis har blandat ihop saker och ting – men kanske inte ändå bara på grund av senilitet. Jag menar att hans tanke inte ter sig helt absurd, om man, som han, är så gammal att man inte har sina flesta erfarenheter från Anna Sjödins tid.

Den 16 februari fyllde jag på med följande tillägg:

Hans O Sjöström, som jag flitigt växlar mejl med (och som läser en del texter på din blogg), bidrar med namnet på ytterligare en laboremit på Arken, Sven-Jacob Andersson. Hans O säger också, att han aldrig formellt har varit redaktör för Polstjärnan men att han väldigt aktivt har jobbat ihop med flera av redaktörerna. Det skulle kunna vara föreklaringen till att jag i nummer 9 1960 av nämnda tidskrift publicerade en artikel om min algerietresa samma sommar, “Les jours de gloir sont arrivés”.

***

Den 17 februari var det dags för en kommentar från Birgitta Dahl:

Det kan finnas ytterligare ett skäl till den gamle mannens minnesbild. Han är ju bara några år äldre än vi, jämnårig med Bengt Kettner och Käthe och Hans Elmgren. På den tiden var SSUH den enda organisation, som drev samhällsdebatt, och en radikal sådan, på skolorna. Politiska ungdomsförbund var inte tillåtna. Men SSUH var mycket aktivt och var en mötesplats för radikala ungdomar. Det var SSUH, som startade Nutidsorienteringen. Under många år var det förtroendevalda i SSUH, som rättade svaren. Jag själv har deltagit flera år. Vi höll till på förbundsexpeditionen på Tunnelgatan 19 i Stockholm.

Det var ju också så, att väldigt många var samtidigt aktiva i nykterhetsrörelsen, en facklig organisation och socialdemokratin. I den rörelse, som framgångsrikt verkade för en fredlig unionsuppgörelse mellan Sverige och Norge för 100 år sedan, samverkade arbetarrörelsen – det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, framför allt Missionsförbundet. De ordnade gemensamt hundratals möten och manifestationer över hela landet.

***

Jag återkom med ett nytt inlägg den 17 februari:

En av dem som jag har haft längst kontakt med genom livet är Jonas Sima. Om starten för detta och om hur han kom med i Laboremus skriver Jonas i sitt kapitel i “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), “Så det kan gå”: “Säkert var jag ditlockad av Enn Kokk, som jag hade lärt känna under läroverkstiden, när han var elevrådspamp i Sundsvall och medlem i IOGT, och jag var SSUH-pamp i Hudiksvall. När jag kom till Uppsala är jag rädd att vi blev avfällingar, och åtminstone jag sögs snart upp av den så kallade rödvinsvänstern.”

Jo, det är sant att jag under gymnasietiden gick med i IOGT hemma i Njurunda, men som den superrationalistiske radikal jag var, skrämdes jag genast bort från vidare aktivitet i IOGT av intagningsceremonin, som jag tyckte var hemsk. Men nykterist fortsatte jag att vara. I mitt fall dröjde dock det avfall Jonas Sima skriver om från sin egen studenttid åtskilliga år framöver.

Jonas var mest aktiv som ordförande med mera i Studentfilmstudion (som även jag var med i) men dessutom mer i Verdandi än i Laboremus. Nån gång när vi har talat om det här, har han förklarat, att Verdandis eftersitsar efter arrangemangen var mer lockande, eftersom där serverades vin, än Laboremus samlingar kring te och smörgås efter mötena.

Laboremus bestod naturligtvis inte bara av helnykterister – vid våra jättelika sista april- och julfester serverades det vin åt dem som önskade, och där fanns också bar – men den ordinarie mötesverksamheten var konsekvent alkoholfri. Vilket alltså inte lockade vännen Jonas.

Jonas blev först journalist på gamla Stockholms-Tidningen och gick därifrån vidare till Expressen, där han bland annat var filmrecensent; han har genom årtiondena också gjort mängder av filmer, bland annat för TV. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken knöt jag honom som mediakrönikör till tidningen.

***

Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, var inte bara aktiva i nykterhetsrörelsen utan också folkhögskollärare, bland annat på Wendelsberg som på den tiden var Nationaltemplarordens, NTOs folkhögskola.

***

På sin blogg skrev Kerstin den 23 april en text, ”Huset i Mölnlycke där mormor och morfar bodde”:

Jag fick ett tips från min svärmor att huset där min mormor och morfar, Anna-Brita och Sven Dahl, bodde när de var nygifta och arbetade på Wendelsbergs folkhögskola är till salu. De bodde där när min mamma föddes 1937, men flyttade ganska snart efter det upp till Västerbergs folkhögskola i Storvik, Gästrikland, för att arbeta där.

Adressen heter numera Parkvägen 17, men var en annan när de bodde där. Huset ägdes då av Wendelsberg och användes som personalbostad. Det var ursprungligen en vit funkisvilla i trä, men det är inte lätt att se nu. Det är en del tillbyggt, och framför allt ommålat i en färg som jag tycker är helt galen på en funkisvilla. Tills för inte alltför många år sedan krävdes bygglov för att måla om ett hus i en annan kulör, och detta tycker jag är ett talande exempel på varför det inte var en så tokigt bestämmelse.

***

Till detta lade Kristina Stömberg den 23 april följande upplysning:

Huset har även varit ROSA under en period!

***

Kristina kommer själv från Mölnlycke, där hennes föräldrar hade trädgårdsmästeri. Därifrån levererades sannolikt brudbuketten till Anna Britas och Svens bröllop och de vita syrener Birgitta fick vid sitt dop.

Märkligt. Sen har våra respektive barn, som naturligtvis till att börja med inte hade en aning om att det i det förflutna fanns förbindelselänkar mellan våra familjer gift sig med varann.

Dessutom har jag, länge helt ovetande om blommorna vid Birgittas dop, varje jul gett Birgitta en stor bukett långskaftade vita syrener.

Världen är liten.

***

Gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet, var alltså en tidning, som primärt hade sina rötter i arbetarrörelsen men också var en stark förespråkare för nykterhetsrörelsen.

I nummer 12 1944, som jag just har köpt på Tradera, hyllas rektorn på Wendelsberg, Justus Elgeskog, med anledning av sin 60-årsdag, med artikeln ”En dag på en folkhögskola”.

Utöver bild på rektorn själv förekommer bilder från biblioteket, från ett av elevrummen och så en bild från köket med den tidstypiska, föga jämställda bildtexten: ”I flickornas undervisning ingår inte bara teoretiska ämnen utan även en rad praktiska såsom vävnad, sömnad, matlagning, bakning o. s. v. De flesta flickorna räknar också med att de skall gifta sig, och fotografen tvivlade alls inte på deras utsikter… Bullarna var goda.” (På bilden ses fyra glada och söta unga damer knåda bulldeg.) Ytterligare en bild föreställer två ungdomar, en kille och en tjej (förlåt, flicka hette det på den tiden), framför en byst av skolans skyddshelgon, Peter Wieselgren.

Artikeln berättar om studier, ekonomiska bekymmer och den demokratiska andan på skolan. Avslutningen är värd att citera:

”Och alla är de k a m r a t e r. Däri ligger det vackraste i folkhögskolans gärning: att göra unga människor till kamrater.”

På elevriksdagen 1959

Bland de nummer av Folket i Bild, som jag har köpt på Tradera, fanns 40/1959. När jag bläddrade, fick jag plötsligt syn på en blond, snaggad, mager kille, som påtagligt liknade sonen, Matti, när också han var 22 år. Men det var alltså farsan som här fick syn på sig själv i yngre år.

På bilden finns också Lennart Rydberg och Daniel Tarschys, båda senare kända som folkpartipolitiker, samt Lars Erik Blomqvist, som blev översättare.

Nej, FPU har jag aldrig varit med i. Bilden är heller inte tagen i SSU, trots att artikelrubriken lyder ”Tage Erlander och hans skolklass”.

Den här artikeln, med text av Marianne Lindström och foto av Bengt Michanek, handlar om Tage Erlanders besök – han utfrågades – på Sveriges första elevriksdag.

Under gymnasietiden på Högre allmänna läroverket (numera Hedbergska skolan) i Sundsvall hade jag återuppväckt elevrådet och på kuppen blivit dess ordförande. Det blev ett mycket aktivt elevråd, som utvidgade sina domäner också till helt nya områden. Vi hade till exempel en studiecirkel i semantik och drev en egen filmklubb, där den drivande kraften var min vän Anders Thunberg, senare journalist bland annat på Aftonbladet och i Dagens eko.

Vi bildade under den här tiden även ett distrikt av SECO, Mellannorrlands elevorganisation (MEO), vars ordförande och (oavlönade) ombudsman jag var.

Och så var jag alltså ombud vid den första elevriksdagen, som hölls på Nyponet vid Valhallavägen i Stockholm. Då hade jag egentligen redan flyttat till Uppsala för universitetsstudier.

Redan den bild jag refererar till ovan – vi räknar rösterna från en sluten omröstning om kristendomsämnet – pekar på att SECO under den här perioden befolkades av många av dem som inte så långt därefter kom att inneha viktiga poster i Sveriges samhällsliv.

Pressgrodor

”Persson säger sig ha fullt förtroende för Agneta Sjödin och Ilmar Reepalu.”

Svenska Dagbladet

Om ständigt pladder

På Kulturbloggen – länk finns här intill – har jag publicerat följande inlägg, som jag inte vill undanhålla läsarna av min egen blogg:

Jag har ingen mobil och kommer aldrig att skaffa mig nån heller. Jag har en ständigt öppen telefonlinje både i lägenheten i stan och i sommarhuset, där jag numera – som pensionär – bor halva året. Jag har ingen telefonsvarare heller. Men det går ju att nå mig per mejl – som jag läser av när jag har tid och lust.

Den här tanken att man alltid ska vara nåbar, på tåget, på badstranden, på gatan, var ni vill, är jag häftigt emot.

När mobilerna blev mer frekventa på tågen mellan Uppsala och Stockholm – jag pendlade dagligen i 34 år till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen – försökte SJ införa mobilfria vagnar, vilket jag välkomnade. Men mobilförbudet respekterades förstås inte, och jag gjorde mig ovän med ganska många, som jag anmärkte på, skällde på respektive hotade att lyfta ut, när de störde mig i min läsning i den mobilfriskyltade vagnen.

En gång fyllde jag i en enkät, utdelad av SJ på tåget, bland annat med följande:

”Människor som pratar i mobiltelefon i mobilfri vagn bör straffas genom att tåget stannas och de ställs av bredvid spåret, även om det är mitt i vintern och tåget befinner sig någonstans mellan Ånge och Östersund.”

En gång minns jag en man, som mitt emellan två stationer kom in i min (åtminstone förmodat) mobilfria kupé, bärande på kläder, papper och annat. Han förklarade sig:

– Dom pratar så förbannat där inne. Fast inte med varann.

Det slutade förstås med att mobilerna blev tillåtna i hela tåget. Dess bättre behöver jag inte åka så mycket efter pensioneringen efter valet 2002.

I en av mina sista valrörelser på Sveavägen 68, när det hade blivit modernt med projekt, hade en relativt nyanställd projektledare, vars projekt jag tillhörde, i sina budgetäskanden tagit med mobiltelefon åt mig.

Kassan asgarvade och frågade illmarligt:

– Har du frågat Enn Kokk?

Erik Blomberg

Den 14 maj 2006 är det 75 år sedan ådalstragedin. Om den skrev Erik Blomberg en dikt, som torde vara en av de bästa och mest kända politiska dikterna i det här landet:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

På den tiden då Birgitta besökte och talade på snart sagt varenda ort av någon betydelse i Sverige, gjorde jag en liten insats åt henne: eftersom hon ofta och gärna använde (och förresten fortfarande använder) sig av tekniken att citera hela eller delar av dikter, som passar in i hennes aktuella tema, kopierade jag ur mängder av böcker dikter av mängder av olika författare och satte in dem i en pärm, märkt med Dikter för mötesbruk. Hon har sen själv fortsatt att utvidga den här lyriksamlingen, som i dag omfattar flera pärmar.

En dikt som hon flera gånger har använt vid möten är skriven av Erik Blomberg:

VIOLONCELLEN

I

Då bomblarmet tystnat
och kanonaden,
är det som folket lyssnat
i den sönderskjutna staden.

De som ännu överleva,
de som ännu kunna andas,
fram ur mörka skyddsrum treva
i ett hopp att dagen randas.

Vad ej elden hunnit härja,
vad som ej begravts i gruset,
söka de försiktigt bärga
ur det ödelagda huset.

Med sig släpa de sitt sista
tillbehör, av röken svärtat,
och en ensam man i famnen
bär sin cello tryckt mot hjärtat.

II

Gömd under jorden
i källarvalven
sjunger osynlig
violoncellen.

Ingen kan tysta
den eviga sången,
sången om frihet
för trälen och fången.

Hör hur den lyfter sig
– översvinnlig.
Människans längtan
är oövervinnlig.

Då dödslarmet tiger
skall hon bevara
tonen som stiger,
den underbara.

Här är en annan Erik Blomberg-dikt, som Birgitta också tycker mycket om och brukar citera i sina tal:

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Texten tidigare publicerad på Bos blogg den 20 januari 2006.)

Ådalen 31

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag den 20 januari 2006 följande:

1981 var det femtioårsminnet av Ådalen 1931, den tragedi som Erik Blomberg har gjort stor dikt av:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 inleds med omslag plus fyra sidor om Ådalen 31: Nutida politiker, ögonvittnen och en skolflicka, vars mormor var syster till Eira som sköts, intervjuas. På en av sidorna återges autentiska bilder från då. Lenny Clarhälls minnesmonument presenteras. (Clarhäll gjorde förresten en av tre färglitografier i den konstmapp som utgavs till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 – hans tema var “partiet är dess medlemmar”.)

I nummer 10 1981 av Aktuellt i politiken (s) skildrar jag i min tryckta “blogg” Det händer minneshögtiden söndagen den 10 maj:

DET
HÄNDER

…att Rolf Örjes, Thorbjörn Fälldins informationssekreterare, skämtsamt hävdar att Gud är centerpartist. Han syftar då på att solen alltid skiner över centerns stämmor (som den i fjol i Sollefteå i Fälldins eget hemlandskap).

Jag vågar inte dra några teologiska slutsatser, men sommaren formligen exploderade över Ångermanland, när jag tillsammans med partistyrelsen (s) åkte till Sollefteå för det partistyrelsesammanträde som skulle fortsätta i minneshögtiden över Ådalen 31. Solen sken. Träden började skifta i lila. Snöfläckarna under granarna krympte. Luften doftade bränt gräs. I dikena blommade tussilago och vitsippor.

Och på lördagskvällens möte i Ådalshallen i Kramfors märktes att partifolket, liksom sommaren, hade vaknat till nytt liv. Entusiasmen var stark och applåderna smattrade när Olof Palme krävde nyval och socialdemokratisk regering.

Palmes bildspråk är just nu blomstrande och roligt: “Ge centern ett finger och dom tar en långbänk” och annat sådant. Och när han liknade mittenpartierna vid kanariefåglar som sitter på pinnen utanför buren i vilken katten när som helst kan rycka in dom igen, hörde jag en fnissig viskning bakom mig i publiken: – Katten Bohman!

* Även söndagens demonstration blev en minnesvärd (och helt naturligt allvarsammare) upplevelse. Birgitta och jag gick tillsammans med vår partistyrelse i kolonnen närmast bakom de anhöriga till offren. Strax efter starten anslöt sig till vårt led en äldre man, som visade sig ha deltagit i tåget 1931. Helge Söderlund heter han. Medan vi gick berättade han med egna ord om de dramatiska dödsskjutningarna och om hur man tog hand om de skadade och döda.

* Solgasset och folkhavet à la försommarfest framme i Lunde gav en närmast overklig inramning åt den allvarliga minneshögtiden.

Men till sist stod vi där tysta och allvarliga och åhörde Gunnar Nilssons tänkvärda jämförelser mellan nu och då och gamle Harry Nordlanders ögonvittnesskildring av händelsen 1931.

– Vi glömmer er aldrig, sa Gunnar Nilsson om offren.

Och Lenny Clarhälls monument kommer att stå där som en ständig påminnelse.

Enn Kokk

***

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

I den här upplagan återges också Birger Normans “Dikter i Lunde”, en lyrisk-musikalisk svit, tonsatt av Ralph Nordlander, skriven till minneshögtiden i Lunde den 10 maj 1981. Dess första strof lyder:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Om Birger Norman har jag tidigare publicerat texter, dels om hans prosa och lyrik, dels om hans lyrik, uppläst respektive tonsatt, på skiva. Du hittar dem under Kulturspegel.

En text om Erik Blomberg, tidigare publicead på Bos blogg, ska jag också placera där.

Last chorus: Ronald Clyne

På Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu, kan man läsa, att Folkways´ legendariske omslagskreatör Ronald Clyne (1925-2006) har gått ur tiden.

Gå till hemsidan och klicka på bilden med omslagen, så får du se ett bildspel med en rad av hans bästa skivomslag.

Helga Henschen – en andlig människa

Måndagen den 24 april klockan 19.00 arrangerar Helga Henschens Vänner tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen en samtalskväll, ”Helga Henschen – en andlig människa”.

Medverkande är direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen, Helga Henschens systerdotter Susanna Pertoft och Ami Lönnroth, de båda senare från Helga Henschens Vänner. Ami Lönnroth fungerar som samtalsledare. Helga Henschens dotter Rebecca Weiss, som bor i USA, deltar via brev.

Plats: S:ta Katharinastiftelsen, Sturegatan 54 i Stockholm (vid Stureparken).

Kommer man före 19.00, kan man få kaffe eller te med vetebröd och kakor.

Medlemskap i Helga Henschens Vänner kan man få genom att betala in årsavgiften, 100 kronor 2006, på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange din egen adress, gärna också e-postadress.

Det går också bra att vid mötet anmäla sig som medlem till någon av oss från Helga Henschens Vänner.

Monica Zetterlund

Monica Zetterlund har både jag och Birgitta alltid gillat; hennes samlade produktion finns sålunda i våra skivhyllor.

Det mesta är jazz och kabaré, det ena bätte än det andra.

Självfallet har hon också gjort politiska och samhällskritiska sånger i de revyer hon gjorde med Hasses och Tages Svenska Ord; allt det här finns också på skiva. Vad som är mindre känt är att hon också har gjort en renodlad arbetarrörelseskiva. Om den skrev jag under rubriken ”Sången om morgon, sången om ljus” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1976 (20 maj):

ABFs och Brevskolans första LP heter ”Folk som har sånger kan inte dö” (YTF 50300). Titeln är hämtad från en spansk frihetssång, ”Natten är svart”. I Jacob Brantings fina översättning lyder den centrala strofen:

Natten är full av
blommornas frö
folk som har sånger
kan inte dö.

Monica Zetterlund och Thorstein Bergman sjunger tillsammans med Leif Strands kammarkör och medlemmar ur Nya gesällerna och Venceremos. Georg Riedel har gjort arrangemangen. Massor av ypperliga musiker medverkar, till exempel Bengt Hallberg, Arne Domnerus, Egil Johansen, Rune Gustafsson, Sture Åkerberg och Andrew Walter. Det är ett nöje, rent musikaliskt, att höra på den här skivan. Lite blek är den möjligen bara i ett par nummer utan solister.

Thorstein Bergman sjunger ”Till seger”, ”Rebellflickan”, ”Första maj” och så förstås sin egen ”Alla tillsammans”.

Monica Zetterlund sjunger bland annat ”Natten är svart” och den chilenska ”Vi ska segra” (”Venceremos”), vidare Theodorakis´ vackra ”Smärta”.

* Klassiker som ”Vi bygger landet” blandas med nykomlingar som ”Bandiera rossa”. Man har också lyft fram sånger som inte är så kända i hela arbetarrörelsen, till exempel ”Låga över länderna” och ”Som en solörn”.

Urvalet är alltså förtjänstfullt. Visst finns det annat man kunde önska. Men varför ska man det, när det som nu har spelats in är så bra?

Gå genast till närmaste skivaffär och köp en riktig rörelseskiva!

Så långt recensionen.

Det slår mig så här efteråt, att nästan alla de nämnda sångerna – svensk text, originaltext, noter – fanns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970).

***

På ett av redaktionsmötena på Aktuellt i politiken (s) kom någon på att Monica Zetterlund och Birgitta Dahl inte bara var jämngamla, födda 1937, utan också var födda på samma dag, den 20 september. Eftersom detta hände 1977, var det inte svårt att räkna ut, att båda ganska snart, samma dag, skulle fira sina 40-årsdagar. Var och en som har satt sin fot på en tidningsredaktion förstår ju, vilken artikelidé som följde av detta faktum.

Jag stretade först emot – jag hade redan fått på huvet för att hustrun hade synts lite för mycket i den tidskrift, vars chefredaktör jag var. Men när alla ivrigt pläderade för en gemensam födelsedagsartikel, gav jag mig. Och så fick Ulla Tengling (reporter) och Gunnar Wallin (ofta anlitad fotograf) i uppdrag att göra jobbet.

Resultatet, ”Två fullvuxna tjejer”, infördes i nummer 15 1977 (den 22 september, vilket är två dar efter födelsedagarna): På omslaget travar en glad Birgitta och en lika glad Monica med kassar med mat i händerna, avsedd för en gemensam måltid; i bakgrunden syns bilen de kommer ifrån. På sidorna 2-4 skildras mötet i ord och bild. Birgitta överraskar Monica genom att å ena sidan finna ”Äppelkriget” som alltför framtidspessimistisk, å andra sidan säga sig gilla fjolårets till socialdemokratin kritiska revy, ”Svea hund”, som vi ska återkomma till nedan. Artikeln avslutas med en bild av en häftig kram damerna emellan.

Det kom reaktioner mot artikeln men inte alls de som jag hade befarat. Läsarna och bland dem KFs ordförande Hans Alsén blev fly förbannade över att Birgitta på omslagsbilden bar på ett storpaket Via tvättmedel. När reaktionerna hade nått stormstyrka, kände jag mig tvungen att svara. Det gjorde jag i min personliga spalt på ledarsidan i nummer 18 1977 (3 november):

DET
HÄNDER

…att vi får brev från läsare. Reaktioner på artiklar vi har publicerat.

Omslaget till nummer 15, det med de båda ”fullvuxna tjejerna”, har gett upphov till ett antal brev och telefonsamtal. Kommentarer i ett par andra tidningar också.

Eftersom det har kommit att drabba en alldeles oskyldig känner jag det som en skyldighet att göra ett tillrättaläggande. Birgitta Dahl handlar varken i Vivo eller köper Via. Hon är konsumtrogen; det tror jag mig ha unika möjligheter att bedöma. Hon bara hjälpte till att bära tvättmedelspaket och kassar. Må partifolkets vrede alltså inte längre drabba henne! Hon hade inte ens någon aning om vårt bildval i förväg.

* Aktuellt får man däremot gärna kritisera.

Fullt så aningslösa som en del har trott är vi dock inte. Självfallet såg vi vad som fanns på bilden, och självfallet diskuterade vi saken.

I själva verket försökte vi dämpa bilden så gott vi kunde: la en stämpel över den ena Vivo-kassen och retuscherade (la svart på) den andra. Via-paketet kunde vi dessvärre inte göra något åt. (Men få av våra läsare tycks veta att Via faktiskt säljs av konsum åtminstone i Värmland.)

Att vi ändå tog den här bilden som omslagsbild har också sina skäl. Den var den klart bästa för ändamålet. Glad, avspänd, tekniskt bra. Dessutom låg den först i bildserien, var tagen i det ögonblick tjejerna anlände hem till Monica.

Må det här tjäna också som en inblick i den värld som inte är läsarnas. Tidningsbilder tas inte på samma sätt som uppställningsbilderna för familjealbumet. Den verklighet vi som jobbar på tidningar har att hantera är ofta mer svårstyrd än ni som får den färdiga tidningen i handen alltid kan föreställa er.

* Men om en sak kan vi vara ense: Man ska alltid handla på Konsum och bara på Konsum.

Enn Kokk

Allra längst ner i spalten står en glad Essbjörn med tummen upp på ena handen och i andra handen ett demonstrationsplakat med texten Köpt Tend!

Ack ja. Jag tycker det ovan relaterade på ett nästan övertydligt sätt illustrerar sjuttiotalets tro på folkrörelselojalitet och på att de stora folkrörelserna, i det här fallet arbetarrörelsen och konsumentkooperationen, benhårt måste hålla ihop.

Annat är det i dag. Jag påminns om detta, till exmpel när jag gång på gång möter en av Uppsalas ledande socialdemokratiska kommunalpolitiker med ICA-kasse i handen – utanför den konsumbutik vid Torbjörns torg där jag och Birgitta handlar, då som nu.

***

Bakgrunden till att vi ville ha Monica i tidningen var, att hon ju också hade varit frontfigur på socialdemokratiska valturnéer. Jag kan fortfarande i öronen höra hur hon och den andra Monica, Nielsen, i valrörelsen 1968 tillsammans i psalmton annonserade partiordförandens inträde på scenen: ”Nu-kom-mer-Ta-ge-Er-lan-der!”

Och så var hon med i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i valrörelsen 1973.

Senare, i Svenska Ords revy ”Svea Hund på Göta Lejon” (den som Birgitta berömmer), med premiär den 9 februari 1976, sjöng hon – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

”Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn ”Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD ”O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i ”besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren ”tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet ”Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Första maj i år ska jag, i Ordfronts regi, stå vid ABFs bokbord, både vid samlingen på Vaksala torg och under mötet i Odinslund, och sälja (till ett mycket lågt pris) och signera ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”

Jag ska också dela ut gratisexemplar av Ordfront magasins Första maj-nummer till mötesdeltagarna.

***

Torsdagen den 12 maj 2005 omkom Monica Zetterlund vid en lägenhetsbrand i sitt hem.

Hon hade dess förinnan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden om att hon skulle sluta ge konserter – bakom det låg främst långvariga och förvärrade problem med en konstrande rygg. Sedan ungdomen led hon av en felbehandlad ryggskada. Med den humor som utmärkte Monica, brukade hon säga, att som hennes ryggrad såg ut, kunde man skicka in röntgenplåtarna till Tipstjänst som sömmersketips. En för en turnerande sångerska besvärande effekt av det här var, att hon i allt större utsträckning fick problem med att åka i turnébuss, klara trappor och sängar på hotell och, inte minst, äntra scenen, till och med stå på den under framträdandet.

Ett i övrigt bitvis hårt liv hade väl också gjort sitt till. Hennes historia om en i flera avseenden blöt turné med Dompan och hans band i Finland är hemskt rolig och samtidigt belysande: När man i planet hem via högtalaren meddelade, att spriten var slut, kommenterade trumslagaren detta med ”Störta!”.

Med dödsbranden trodde man ju att det var slut med nya Monica Zetterlund-skivor. Men dess bättre fanns det inspelade, outgivna band från ett framträdande på Victoriateatern i Malmö 1995 och från Hultfredsfestivalen 1997. Av detta har det blivit en CD, ”Sista gången du var med” (National NATCD 061, 2006).

Till det bästa på skivan hör några klassiska jazznummer, den inledande ”Come Rain Or Come Shine” (text Johnny Mercer, musik Harold Arlen) med hetsigt tempo och Ulf Andersson på sax, även Charlie Parkers (musik) och Bob Doroughs (text) ”Yardbird Suite” med Fredrik Carlquist på sax.

En fin låt är ”Allt det där du har” med svensk text av Olle Adolphson (musik Jerome Kern). Monica gör också en av sina klassiker, Olle Adolphsons ”Trubbel”.

En stor del av materialet (både text och musik) är skrivet av Jan Sigurd, som Monica samarbetade och också turnerade med under den period då de här inspelningarna gjordes; Jan Sigurd spelar piano och keyboards. Det är Sigurd som har gjort urvalet på CDn. Han har också skrivit mapptexten.

Sigurd vill uppenbarligen, det framgår av mapptexten, framställa sig som Monicas nye Tage Danielsson, men han har aldrig Tages politiska och samhällskritiska sting i sina texter. Snarare påminner han då lite om en annan (också för tidigt bortgången) textmakare, som Monica använde sig av, Beppe Wolgers. Till Beppe associerar jag främst i låtar som titellåten ”Sista gången du var med”, ”Goda grannar” och den avslutande ”Måne över Stureplan”.

”Sista gången du var med” har sina goda sidor, även om den inte hör till de allra bästa Moncia Zetterlund-skivorna.

Men det var kul att höra din röst igen, Monica!