Ebba Witt-Brattström och svenskan

I kulturdelen av dagens DN porträtteras Ebba Witt-Brattström. I artikeln återges också hennes uttalande nyligen, att regeringens skolpolitik är rasistisk eftersom den signalerar, att det räcker att nya svenskar ”lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård”.

Witt-Brattström medger själv, att hon uttryckte sig medvetet provocerande. Orättvist också, skulle jag vilja tillägga, även om jag håller med henne i grundfrågan att det är livsviktigt, att invandrarna – om de ska kunna integreras – lär sig korrekt svenska.

Jag har inte sett att någon kommentator har kopplat ihop det här med Ebbas egen bakgrund – hennes mor kom hit som flykting från Estland under andra världskriget. (Det finns en djup symbolik i att den stora porträttbild, som illustrerar artikeln, är tagen i bastun.) Pappan var tysk, antinazist är det bäst att tillägga.

Jag kan bidra med en egen erfarenhet. När jag hösten 1944 kom till Sverige, sju år gammal, kunde jag inte ett ord svenska. Under mitt andra skolår (i Nylands skola, Njurunda, nu en del av Sundsvall) var jag bäst i klassen i svenska.

Men du är inte irakier eller somalier, hör jag någon invända. Det kan ha sin betydelse i sammanhanget – jag är blond och blåögd – men inte på det område vi nu diskuterar, språkkunnighet.

Man måste här ha i minnet, hur olika svenska och estniska är som språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk; till gruppen hör också finska, ingermanländska, mordvinska, mari, komi, udmurtiska, khanti, mansi, ungerska och samiska. De flesta språken i Europa – svenska, ryska, tyska, engelska, franska, italienska, spanska, polska, lettiska, litauiska och så vidare – hör till gruppen indoeuropeiska språk och är alltså släkt med varandra – och därmed också, i varierande grad, någorlunda lätta att lära sig, om man behärskar ett av de här språken. Med estniskan och de andra finsk-ugriska språken står i en särklass. Naturligtvis finns där indoeuropeiska lånord, men en mycket stor andel av ordstammarna skiljer sig helt från de indoeuropeiska språkens. Dessutom är grammatiken i de finsk-ugriska språken starkt avvikande: estniskan använder sig till exempel inte av prepositioner utan markerar det vi i svenskan anger med en preposition plus ett substantiv med en ändelse på substantivet. Exempel: på bordet heter på estniska laual (av substantivet laud, bord).

Så min, på erfarenhet grundade, slutsats är, att man – för att komma någon vart i ett nytt land – måste lära sig att behärska det språk som talas där. Betydelsen av språkbehärskning kan inte nog understrykas!

***

Ebba Witt-Brattström har jag lärt känna en smula genom att jag (som ett bihang till min hustru, den före detta talmannen) under en följd av år har varit med på Svenska akademiens olika arrangemang, inte bara nobelfesterna. En sorts ömsesidig sympati uppstod, delvis på grund av mitt och även Birgittas starka kulturintresse, delvis kanske också på grund av bådas estniska rötter. Vi stannar fortfarande till och pratar, när vi av någon anledning stöter ihop.

Jag gillar också hennes man, Horace Engdahl. Blandningen av nästan snobbistisk kunskap på det område som Svenska akademiens ständige sekreterare bör behärska paras i hans fall med pojkaktig charm och mänsklig bredd.

Majakovskijs ”För full hals”

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis ”För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just ”För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Vittorio Giardino om upptakten till andra världskriget

Jag älskar serier – har gjort det så länge jag minns. När jag under tidigt 1950-tal gick i realskolan, köpte jag i lösnummerform och läste alla tidens många serietidningar. Alltför ofta fick jag lov att finansiera de här inköpen med de lunchpengar mamma gav mig – 1:25 för skolmåltid på EPAs bar i Sundsvall.

Under våra barns uppväxt har jag i min tur köpt i stort sett alla serietidningar som då fanns åt dem; jag har växelvis läst böcker och serier för dem.

Under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) införde jag inte bara serier i tidningen – Quinos ”Mafalda”, Jan Lööfs ”Felix” och Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” – utan överraskad nog dessutom många genom att på min egen kulturavdelning ”Spegeln” också regelbundet recensera seriealbum.

Fortfarande läser jag dagligen samtliga serier i de sammanlagt fem morgon- och kvällstidningar vi håller oss med. Jag köper och läser serietidningarna Earnie, Kalle och Hobbe, Larsson, Nemi, Pondus och Rocky. Jag prenumererar på Galago och beställer vuxenseriealbum från dess bokklubb. Dessutom är jag med i Serieklubben, främst för att också få tillgång till äventyrsserier. (Dagens dagstidningarna undviker av för mig obegriplig anledning publicering av äventyrsserier, som ju måste publiceras som följetonger, en stip per dag.)

För någon tid sen fick jag genom Serieklubben tag på ett par lite äldre äventyrsseriealbum av en italiensk tecknare, Vittorio Giardino, ”Operation Istanbul” (översättning Ingrid Emond, Carlsen Comics, 1986) och ”Ungersk rapsodi” (översättning Ulf Jansson, Medusa, 1988). Det blev en mycket intressant ny bekantskap – att jag missade de här albumen när de kom ut har säkert att göra med att jag då inte längre arbetade med recensioner. Ändå borde jag ha fått korn på dem: 1987 fick ”Operation Istanbul” Seriefrämjandets utmärkelse Urhunden för föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.

Vad är det då som är så bra med de här albumen? Språket bör nämnas, men de här serierna är framför allt spännande och dessutom oerhört vältecknade. Huvudperson i båda albumen är en före detta fransk underrättelseagent, Max Fridman, som har övergått till att bli affärsman i tobaksbranschen. Han bor i Schweiz, men affärerna för honom ofta till betydligt mer turbulenta miljöer.

Tiden är sent 1930-tal, en tid då en stor del av Europa behärskas av bruna, svarta och röda diktaturer och då vår världsdel står på randen till andra världskrigets utbrott. I flera länder korsas de dåtida europeiska stormakternas intressen; mycket riktigt intrigerar deras underrättelsetjänster där, ofta mot varann.

Det är en spännande och politiskt intressant tid, och Giardino är en mästare i att fånga tiden och tidsandan.

”Operation Istanbul”, som förstås utspelar sig i Turkiet, innehåller alla ingredienser i en klassisk spionhistoria. Istanbul är en häxkittel av drag och motdrag från de sovjetiska, tyska, franska, engelska underrättelsetjänsterna. Inslaget av människojakt (på den förrymde chefen för de sovjetiska flygplansfabrikerna i Charkov, Gorkij och Moskva, Stern) är som gjort för att bli film. I samma riktning pekar också de minutiöst återgivna miljöerna och naturligtvis det obligatoriska trasslet med en mystisk kvinna. Ett kul inslag är de ständiga tidsmarkeringarna: att dansorkesterns vokalist sjunger ”A fine romance with no kisses” och vid ett annat tillfälle ”Smoke gets in your eyes”, att huvudpersonen Fridman har varit med i spanska inbördeskriget och slagits för republiken, att Arthur Koestler har varit kommunist men brutit med partiet och annat liknande.

Till Istanbul har Fridman förts av sitt värv som tobakshandlare. I ”Ungersk rapsodi” tvingas han genom utpressning tillbaka till sitt gamla yrke som agent – utgångspunkten för historien är att hans gamla arbetsgivare har förlorat i stort sett hela sin ”filial” i Budapest; agenterna har likviderats en efter en – men av vem?

Även när det gäller Budapest är miljöerna fångade minutiöst noga; skyltarna är till exempel på ungerska. Bland tidsmarkörerna finns slutbilden med de tyska truppernas inmarsch i Österrike.

Så här kan alltså serier också göras.

Vilken dag!

”Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma,
och all blir återfött”,
som det heter i en av de många psalmer vi lärde oss utantill under folkskoletiden.

Precis så är det, även om jag alltså inte tror att någon gud har sitt finger med i spelet. Vilken värme! Vilken härlig dag!

Trädgården erbjuder nya ljuvligheter varje ny morgon. Mattan av blå scilla har fått sällskap av blålila tuvor med blåsippor; i rabatterna erbjuder balkansipporna ytterligare en nyans i den färgskalan.

I gräsmattan finns små ruggar av blommande vitsippor, vårlök och gulsippa. Enstaka minibellis har slagit ut i vår egen körsbärsdal bakom huset.

I rabatterna slår den ena påskliljan efter den andra ut. I min rabatt till vänster om grinden har de första tidiga tulpanerna börjat blomma. Längs gången upp mot huset kommer nu de allra första trädgårdsvivorna, fast fortfarande små och ynkliga.

Men här ute vid kusten skiftar träden ännu inte i grönt. Fast syrenerna har bladknoppar.

Birgitta har varit inne i stan på uppdrag, och inför hennes ankomst plockar jag in ett par buketter med påskliljor, en gul och en gul och vit. Precis när jag står utanför farstudörren med den andra buketten, står hon där.

Efter lunch börjar Birgitta restaurera en med mycket livskraftiga klockor igenvuxen rabatt på husets baksida. Kokorna med klockorna kör hon ut på allmänningen bortanför tallgrinden, det som en gång var den ena halvan av vår tomt. Där är ängsmark, som vi har fått att blomma ytterligare genom att då och då plantera ut trädgårdsblommor och rotskott från rosor.

Jag tar ut trädgårdsslangarna och fäster dem vid de kranar som finns dels vid bastun/tvättstugan, dels bredvid farstun som leder in i huset. Fortsätter värmen, är det snart dags att vattna, åtminstone i växthuset.

Jag bär också ut resten av trädgårdsredskapen – Birgitta har redan tagit ut dem som hon behöver – ur friggeboden. Jag bär vidare ut regnmätaren och grillen och sätter upp piltavlan och gungan; rätt vad det är kan Viggo tänkas komma på besök.

Jag ställer också min cykel i cykelstället, bredvid Birgittas.

Och så bär jag ut trädgårdsmöblerna och ställer dem på plats bredvid rosenhäcken och mellan äppel- och päronträden. Vi tar en paus och sitter in oss inför sommarens fröjder, svalkar oss med var sitt glas Signum cider light. (Jag är åldersdiabetiker.)

Birgitta ojar sig lite över allt som man måste hinna med att göra i trädgården.

– Vi får väl be om respit med döden, säger jag.

Birgitta garvar.

Två trädgårdsstolar hamnar på sitt speciella ställe, mellan två plommonträd. Där brukar Birgitta och jag under sommarhalvåret sitta efter den fredagsbastu, som följer på gräsklippning och städning. Där sitter vi i morgonrock och svalkar oss, läppjande på var sin dry martini med mycket is.

Vi har ännu inte kommit i gång med bastubadandet för säsongen.

Men det är fredag och min tur att laga middagen.

Kanske sätter vi oss också i dag under plommonträden och tar var sin drink före middagen.

Tolvskillingsoperan

I höstas, när ”Tolvskillingsoperan” hade premiär på Stockholms stadsteater, försökte Birgitta få tag i biljetter, men det var slutsålt, slutsålt, slutsålt hur länge som helst. Och jag förstår det, med en sån föreställning och med tanke på att Stadsteatern nu ganska länge har gett Dramaten en match som Stockholms intressantaste teaterscen.

I onsdags var det äntligen dags för oss. Vi inledde med en middag i teaterrestaurnangen. Medan vi åt, pratade vi om en tidigare, minnesvärd föreställning av ”Tolvskillingsoperan” på Stadsteatern och när det kunde ha varit.

Det var den som gavs 1964, med Monica Zetterlund som Jenny och med kärnan i den dåtida jazzeliten som musiker: Jan Johansson, Georg Riedel, Arne Domnerus, Egil Johansen och Rune Gustavsson. (Det här gänget är förresten som hämtat från socialdemokratiska valturnéer runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal.)

Efter drygt fyrtio år är vi alltså där igen. Stadsteatern ger på nytt en med rätta prisad föreställning av ”Tolvskillingsoperan”.

Bert (Bertolt) Brecht (1989-1956) är en av 1900-talets största dramatiker. Ett notoriskt drag i hans dramaskrivande är att han ofta återanvänder – skriver till, drar ifrån, bearbetar, lånar från flera olika håll – andras material. Exempel är ”Herr Puntila och hans dräng Matti” (Hella Vuolijoki), ”Mutter Courage” (en Lotta Svärd-figur), ”Svejk” (Jaroslav Hasek) och många, många andra. Det rör sig genomgående om fruktbara litterära stölder.

”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), som hade urpremiär den 31 augusti 1928 – bland dem som spelade fanns Lotte Lenya – är inget undantag. Här är huvudförlagan sångspelet ”Tiggarens opera” av engelsmannen John Gay (1685-1732), som i sin tur parodierade en opera av Georg Friedrich Händel. ”En travesti av en parodi således”, konstaterade Ebbe Linde i förordet till sin egen översättning av ”Tolvskillingsoperan” (Tidens klassiker, 1957).

Bakgrunden till just det här lånet var att ”Tiggarens opera” i mitten av 1920-talet hade haft succéartad nypremiär i London och att Brechts sekreterare, Elisabeth Hauptmann, en av hans många kvinnor, skaffade pjäsen och översatte den till tyska åt Brecht. Brecht bearbetade Gays ”Tiggarens opera” men lånade också in en rad sånger, vars ursprungsversioner var skrivna av Francois Villon. Till att pjäsen blev en sådan succé bidrog utan tvivel musiken av Kurt Weill (1900-1950). (Brecht och Weill hade då redan samarbetat om ”Mahagonny”.)

På så vis blir ”Tolvskillingsoperan” något nytt med Brechts egenart: ”en brygd av cynism. patos, komik, fri formlek, desillusionerad människokännedom och arrogant samhällskritik, som i sig tycktes innefatta en syntes av hela tjugotalet. Där fattades inte heller ingredienser som Brecht annars brukade mest fördöma: romantik, sentimentalitet och av romantisk ironi beslöjad innerlighet. Säkert var de av väsentlig betydelse för den stora publikframgången.” (Ebbe Linde)

Brecht gjorde minst tre, kanske fyra större omarbetningar av pjäsen; bland annat försökte han att dämpa de romantiska och sentimentala inslagen i urversionen för att i stället få in mer av samhällskritiskt stoff i handlingen. Det handlade också om en av hans huvudteser som dramatiker, att skapa distans mellan roll och skådespelare. Ebbe Lindes länge tongivande översättning, som jag har tillgång till, utgår i huvudsak från urversionen av 1928 men innehåller – helt i Brechts egen anda – avvikelser.

I den aktuella uppsättningen på Stockholms stadsteater har regissören och scenografen Lars Rudolfsson och Jan Mark, som står för en ny översättning, utgått från den version Brecht gjorde i mitten av 1950-talet och där handlingen är flyttad från London till New York. Det här innebär förändringar inte bara av miljön och av detaljer som att sändebudet, som i slutet av pjäsen beviljar MacHeath, Mackie Kniven, nåd, kommer från presidenten, inte kungen; Lucy Browns privata hämnd i slutet av den uppsättning vi nu ser på Stadsteatern finns till exempel inte antydd i den textupplaga jag har. Dessutom syns mig den här uppsättningen politiskt skarpare: i denna värld av cyniska småskurkar ställs frågor som ”Vad är en kofot mot en aktie? Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”

Att Stadsteaterns ”Tolvskillingsoperan” blir en så fin föreställning beror i hög grad på rasande bra tolkningar av huvudrollerna.

Philip Zandén gör en helt igenom trovärdig MacHeath, från entrén med ”Mackie Kniven” och fram till det ovissa slutet. Han visar sig dessutom vara en utmärkt sångare; jag kan till exempel nämna duetten med polischefen Tiger Brown (Thomas Roos) i ”Kanonsång”.

Dan Ekborg gör med bravur tiggarkungen Joanthan Jeremiah Peachum, som med hjälp av av honom licensierade tiggare, försedda med lumpor, lösben och löshänder samt med plakat, vars texter vädjar till de mer välbärgades medkänsla, förser sig själv (och i mindre utsträckning tiggarna) med pengar.

Pia Johansson är fru Peachum och spelar rollen som en fyllkaja, dock inte helt bortkommen här i världen. Hennes dansnummer med Dan Ekborg är av det obetalbara slaget.

Deras dotter Polly (Helen Sjöholm) faller för och gifter sig, till föräldrarnas ilska, med MacHeath – hos rollfiguren Polly finns en del av den romantik, som Brecht försökte distansera sig och sina pjäser från. I Stadsteaterns aktuella uppsättning finns den i Brechts version två (1938) tillagda scenen, där Polly möter Lucy hemma hos den sistnämnda, som är på smällen (ett av Mackies verk) – den scenen är väl tillkommen för att dämpa det där romantiska. Var scenen med slagsmålet mellan rivalerna ursprungligen fanns, vet jag inte, men i Stadsteaterns uppsättning är den en av få, som inte är bra. Annars gör Helen Sjöholm som väntat en gedigen sånginsats. (Fast den äldre Brecht skulle kanske inte ha velat ha så mycket inlevelse.)

Mycket bra sånginsatser gör också Odile Nunes som horan Jenny.

Musiken är bra, även den. Det gäller särskilt i flera starkt tjugotalsinspirerade nummer i andra akten.

Gå och se pjäsen. Det är inte för sent än.

***

Några smakprov på svenska sångtexter ur Bert Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), 1928:

MORITAT OM MACKIE KNIVEN

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Marknad i Soho. Tiggare tigger, tjuvar stjäl, horor horar: Gatusångaren sjunger:)

Och en haj han haver tänder
käften full så blankt och grömt,
men MacHeath, han haver kniven,
dock den kniven har han gömt.

Hajens fenor, dom är röda
när som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar,
där man ej kan spåra blod.

Ner vid Themsens gröna vatten
störtar plötsligt folk omkull,
det är inte pest och loppor,
det är Mackie Knivens skull.

Och en vacker söndagsmorgon
ligger det ett lik på Strand,
kring ett hörn slank Mackie Kniven,
vilkens namn är nogsamt känt.

Och Scmul Meier, han blev borta,
som så mången riker gris,
men hans pengar, dom har Mackie,
fast man inte har bevis.

Jenny Towler, hon blev funnen
med ett knivhugg i sitt bröst,
men på kajen promenerar
Mackie Kniven och söker tröst.

Var är Alfons Glite med schäsen?
Kommer det i dag, va falls?
Mackie Kniven kunde svara,
men han vet visst inget alls.

Och den minderåriga änkan,
vem hon var vet väl alla här,
vakna upp, då var hon skändad…
Heja Mackie! Fin affär!

Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…

Jag ska någon gång lista en del inspelningar på olika språk av den här sången. Just nu vill jag bara lyfta fram ett personligt minne: Vårterminen 1956, när jag gick i första ring i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, beslöt jag mig för att bättra på mina dansfärdigheter och gick följaktligen en kurs i en dansskola. Ofta dansade vi där till Louis Armstrongs version av ”Mack the Knife”, omåttligt populär det året.

SJÖRÖVARJENNYS SÅNG

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Sjungs av Polly Pechum:)

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? – den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

BALLAD I VILKEN MACHEATH BER ALLA OM FÖRLÅTELSE

Svensk text: Jan Mark (2005)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

O, alla ni som lever, när vi dött,
döm inte oss, för vi har gjort vårt bästa!
Och när jag hängs, så flina inte slött!
Jag var väl inte sämre än de flesta.
Förbanna aldrig oss, som råkat falla:
Ni dömer gärna, lagen är er kär!
För mig var bara lagen till besvär.
O, mänskobarn, var aldrig hjärtlöst kalla!
O, mänskobarn, ett as är han ni ser!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!

När regnet piskar på, blir kroppen ren
och köttet tvättas bort från vårt skelett.
Av dem, som såg långt mer än någon sett,
finns inget mer än torra vita ben,
som rasslar torrt och flaxar runt som spöken
än hit än dit som om de druckit vin.
Och luften fylls av korpars hesa skrin.
De är som gamar kring ett as i öknen.

O, bröder, se på mig! Jag varnar er!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
O, flickor, ni som visar brösten
så ni kan fånga flera kunder,
o, langare, som säljer trösten,
som ger oss många sköna stunder.

Ni småtjuvar, som går och dräller
och er som varje snut vill åt
och ni som mördar om det gäller,
nu ber jag er gott folk: Förlåt!

Polisen leker katt och råtta:
de kommer fram, när mörkret faller
som vilddjur ur en djungelgrotta.
De spionerar, sprider skvaller.
Vad är polisen? Svin och hundar!
Att säga så är dock ett ”faute”!
Nu när mitt slut på jorden stundar
så ber jag er, ni svin: Förlåt!
De satans kräken vill jag döma.
De svinen vill jag sätta åt!
Men säkert är det bäst att glömma,
så hör min bön, jag ber: Förlåt!

Pressgrodor

”Nu finns fågelinfluensan på webben.”

Arbetsmiljöverkets nyhetsbrev

Själv drabbas jag på bloggen av en strid stöm av skräppost om viagra. Kan det vara fågelinfluensan på webben?

Svenska visor

”Visans gyllene tid” (Four Leaf Clover Records FLC CD 2007/8, 2005) heter en dubbel-CD, som Peder Svan har redigerat för Samfundet för visforskning, i stället för årsbok. Den vill presentera vissångarna under 1900-talet, och som visvän blev jag intresserad av den här utgåvan, när jag hörde Peder Svan intervjuas om den i visprogrammet Felicia i P2.

Den innehåller tillräckligt mycket intressant material för att vara värd att skaffa, men jag måste säga att jag, trots Peder Svans förklaringar i mapptexten, är förbryllad över urvalet. Alltså, kan man ge ut en skivantologi med 1900-talets vissångare utan att ha med något av Evert Taube, Olle Adolphson, Lars Forssell (jo, han har sjungit in egna visor!), Jeja Sundström, Stefan Demert, Sven-Bertil Taube, Tor Bergner (Broder Tor), Thorstein Bergman, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Gunde Johansson, Maritza Horn, Sid Jansson och Ewert Ljusberg? Bara för att nämna några.

Peder Svan förklarar den här bristen med att han inte har velat ta med sångare, som ändå finns representerade på skiva, ofta rikligt. I stället har han tagit med låtar (oftast två per sångare) av trubadurer, som kanske är av intresse för visforskarna och för Samfundet Visans vänner; vi andra finner nog det här urvalet i många stycken rätt nördigt – här finns lutsångare och andra som inte skulle vara roliga att lyssna på ens om man hade ansträngt sig att rensa ljudet från det brus, som finns på en del av de äldre inspelningarna.

Nå, som vi ska se, när jag kommer till den egentliga genomgången, finns här åtskilligt att glädjas över också.

Märtha Ahlberg (1902-1990) har en fin röst och är möjligen värd att lyfta fram ur historiens glömska. ”Nu är det sommar” och ”Det gjorde mamma när mamma var liten” spelades ofta i radio på 1940- och 1950-talen.

Att Bertil Almqvist (1902-1972), signaturen Bertila i Aftonbladet och mannen bakom bilderböckerna om Barna Hedenhös, också var vissångare visste jag faktiskt inte. Hans ”Humlan från Kumla” och ”Droppen dripp och droppen drapp” är förvisso välkända för oss som var skolbarn när det begav sig, men hans röst är inte märkvärdig. Därför känns det mest som kuriosa, att hans egna grammofoninspelningar finns med här.

Esse (Sven Henry) Björkmans (1916-1967) insjungningar till piano av de egna kompositionerna ”Flickornas vals” och ”Tango på bio” hade jag gott kunnat undvara.

Detsamma gäller lutsångaren Gunnar Björkmans (1882-1963) ”Mowitz blåste en konsert” (Fredmans epistel 51 av Carl Michael Bellman) och skämtvisan ”När Mellbom i krig skulle draga”.

Anders Börje (1920-1982) var en av våra stora schlagersångare men gjorde också inspelningar av visor. Det är trevligt att åter stifta bekantskap med ”Då väntar jag vid vägarna” (med text av Rune Lindström och musik av Börje) och med Birger Sjöbergs ”Hos min doktor”.

Harriet Löwenhielms ”Beatrice-Aurore” i tonsättning av Hjalmar Casserman (1891-1967) är en trevlig visa – men jag skulle hellre vilja höra den med någon annan än Casserman. Hans tonsättning av Ruben Nilsons ”Andjakten” kan jag också undvara.

Det senare gäller även konstnärsparet Göte (1902-1997) och Doris (1908-1997) Hennix´ ”Målarfrun” och ”Novembermarknad”.

Då är Gösta Hådell (1903-1975) betydligt mer intressant. Bäst är han i F A Dahlgrens ”Bröllopsvisa från Värmland”. Hans version av Evert Taubes ”Min farfar var en jaktlöjtnant” är inte så dum den heller – men nog hade jag ändå hellre velat ha ett par nummer av Evert själv eller, om vi nu ska ha någon uttolkare av hans visor, av Sven-Bertil Taube. ”Dans på Rusakula” av den av mig ovan sågade Esse Björkman visar, att Björkman – som kompositör – kunde vara riktigt bra. Dock finner jag Hådells sätt att sjunga den som alltför polerad på det där gammaldags vissångaraktiga sättet.

Närmast självklar i en CD med 1900-talets visskatt är Karin Juel (1900-1976). Hon var mycket stor som schlagersångerska men också som vissångerska. De två visor hon här är representerad med – ”Att älska i vårens tid” (med text av Gösta Rybrant och musik av Gösta Nystroem) och ”Lyckan” (av hennes kusin, arbetarförfattaren Martin Koch) – blev båda stora och långvariga hits.

Lutsångaren Vilhelm Julinder (1890-1974) gör ”Vårkänning” (med text av Dan Andersson och musik av Sven Scholander; text och noter hittar man i Gösta Åbergs, red, ”Dan Anderssons vackraste visor”, Prisma, 1971). Valet av låt är utmärkt, och det är inget fel på Julinders röst, men den markerade diktionen och det högtidliga framförandet gör inte den folklige Dan Andersson rättvisa.

Margareta Kjellbergs (1916-2005) scenpersonlighet var däremot knappast högtidlig; vem minns henne inte som historieberättare i TV tillsammans med Ewert Ljusberg? En höjdare på den här CD-utgåvan är ”Sunnanvindsvalsen” (med norsk originaltext av Alf Pröysen, svensk text av Ulf Peder Olrog och musik av Bjarne Amdahl). Däremot förstår jag inte alls, varför Peder Svan har valt Kjell Torbjörns ”En födelsedagsmorgon”. Varför inte ”Det var dans bort i vägen” eller ”Flickorna i Småland”?

Gösta Kullenberg (1909-1958) är en mytomspunnen vismakare, vars verk dock oftast har spelats in av andra. Huruvida han är orättvist förbigången som sångare går emellertid inte att avgöra med hjälp av ”Sång efter sommarens kulmen”; dessutom är det förbryllande att han i den här insjungningen har bytt ut sin egen figur Skopendal mot Evert Taubes Rönnerdal.

Margit Lagerheim-Romare (1898-1962) var en annan vismakare, som skrev åt andra. Att på den här utgåvan ta med ”Svag till måttlig, växlande vind” med henne själv är faktiskt att göra henne en otjänst.

Gunnel Linde (född 1924) är en av våra bästa barnboksförfattare (alla känner väl till den TV-filmade ”Den vita stenen”), också upphov till radioprogram som ”Osynliga klubben”. Tillsammans med Gullan Bornemark har hon berikat den svenska barnviseskatten med till exempel ”Den osynliga ballongen”. Jag har träffat henne några gånger och 2004 också varit inbjuden till hennes 80-årsdag, men det har undgått mig, att hon dessutom (utöver det ovan nämnda) själv har sjungit in visor. Här framför hon sina ”På utkik vid fönsterranden” (med musik av Håkan Norlén och Ulf Peder Olrog) och ”Nordpolsfararvisan” (med musik av Lasse R Eriksson), båda barnsliga i ordets bästa mening. Kanske ligger hennes röst aningen för högt, men att höra henne sjunga var ändå en positiv överraskning.

Den första av de båda CDna avslutas med Ruben Nilson (1893-1971), plåtslagare, visdiktare och konstnär. Här representeras han av två av sina mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” och ”Den odödliga hästen”; i båda fallen sjunger han till eget gitarrackompanjemang. Eftersom Ruben Nilsson aldrig själv spelade in sina visor på grammofon – kända och älskade blev de genom andras inspelningar – är det hemskt roligt att få höra hans röst. Men ännu roligare hade det varit, om skivbolaget med hjälp av modern teknik hade frigjort röst och gitarrkomp från det brus den privatinspelade lackskiva avger, från vilken de båda spåren är hämtade.

Lutsångaren Pelle Nordströms (1884-1963) version av Evert Taubes ”Tatuerarevalsen” har inga originella drag, som motiverar, att vi får höra den och inte Taubes egen. Då är ”Löjtnanter borde aldrig finnas till” (med text av Elias Sehltedt till en tradionell melodi) mer hörvärd.

Håkan Norlén (1917-2003) är väl mest känd för sin ”Visa vid midsommartid” – vi ska återkomma till den – och för att ha komponerat musiken till Rune Lindströms ”Himlaspelet”. På CD 2 representeras han av ”Chantee” med text av Harry Martinson och musik av Norlén och av Gösta Kullenbergs ”Visa om en liten rödlätt man”. Även om Norlén är en betydligt bättre kompositör än sångare, försvarar han sin plats i det här urvalet. I de här båda sångena ackompanjeras han på gitarr av Olle Adolpson (som på det här sättet fick vara med på ett hörn i alla fall).

Lutsångaren Olle Nygren (1906-1990) känner jag inte till, men jag tycker att hans lutspel, mer än hans sång, är värd att lyssna på. Här gör han Dan Anderssons ”Sissi” med musik av Anna-Greta Roth. I ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971), där man hittar text och noter, stavas för övrigt Sissi som Sizzi.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) vore svår att komma förbi i vilken visantologi som helst, som vill täcka 1900-talet. Hos honom förenas humor och musikalitet. Här representeras han av sin kanske mest kända sång, ”Samling vid pumpen”, och så ”Barrabams vals”, som inte heller den går av för hackor. Värt att nämna är hans långvariga samarbete med Alf Pröysen; ett exempel ger Margareta Kjellberg (se ovan).

Lennart ”Pim-Pim” E:son Falk (1908-1972) är även han en av humoristerna i svensk visdiktning. Hans humor är av det Povel Ramelska slaget; jämförelsen ökar i tyngd av att även han ackompanjerar sig själv på piano. Här förekommer han med två utmärkta nummer, ”En kocka på ångbåten Rullaren” och ”Dalpolska upptecknad på Nicolai polisstation”.

Sven Salén (1890-1969) var inte bara skeppsredare utan också vissångare. Här sjunger han till gitarrackompanjemang sin egenkomponerade ”Visa kring slånblom och månskära” med text av Nils Thorén. Titeln är vackrare än musiken och sången.

Sven Scholander är en legendar, känd också internationellt. Richard Dyer-Bennet, amerikansk trubadur, har till exempel berättat om det inflytande Scholander har haft på honom. Dyer-Bennet hade ett eget skivbolag under sitt eget namn; bolaget förvaltas nu av Smithsonian Folkways i Washington, och man hittar hans skivor på http://www.folk.si.edu. Jag hade kanske väntat mig, att Scholander här skulle representeras av någon av sina Dan Andersson-tonsättningar, men Peder Svan har valt ”Portugal, Spanien” (Fredmans sång 11 av Carl Michael Bellman) och ”Malangtäras intåg i Kallsta” (med text av Gustaf Fröding och musik av Sven Scholander), vilket inte förefaller mig vara alldeles självklara val. Och åter igen: varför har man inte använt sig av brusreducering och tvättning av ljud?

Saga Sjöberg (1911-1977) är det roligt att få möta igen, i det här fallet med ”Den farliga dansen” (med text av Ruben Nilsson och musik av Saga Sjöberg) och med ”Smålandsvisan” (trad), den som börjar med ”En visa vill jag sjunga, den handlar om min lilla vän…”. Några kanske minns henne från viskrogen Kaos i Gamla stan på 1960- och 1970-talen. Saga Sjöberg torde vara omöjlig att i dag hitta på den svenska skivmarknaden – men man kan ju gå vägen över det fantastiska Smithsonian Folkways i Washington, . Detta bolag härbärgerar också arvet efter skivbolaget Monitor, i vars katalog man hittar Saga Soderberg & Kai Soderman: ”Best Loved Songs of Sweden” (Monitor MON 0040) och Saga Sjoberg & Arne Dorumsgaard: ”Scandinavian Folk Songs of Sweden, Norway and Finland” (Monitor MON 00333). De här skivorna kan beställas på nätet för postleverans här i Sverige, och dess förinnan kan man, via hemsidan, lyssna på de ingående låtarna.

Fritz Sjöström (1923-1996) har jag på EP; han var en kultfigur i de studentkretsar jag umgicks i på 1960-talet. Hans vistexter är poetiska och hans tonsättningar värda att lyssna på. I det här fallet ingår ”Visa till Katarina” och ”Romantiskt ögonblick”.

Gösta ”Skepparn” Cervin (1937-1969) blev vida känd som programledare på Vispråmen Storken i Stockholm. Här ger han, med ”Tre sniglar”, ett smakprov på det samarbete mellan Ulf Peder Olrog och Alf Pröysen, som jag tidigare har skrivit om. Och sen ger han full rättvisa åt Ruben Nilssons finstämda ”Sommarlåt”.

Uno Strömblad (1891-1962) känner jag inte närmare till, men Peder Svan berättar i mapptexten, att han var specialist på äldre visor och att han behärskade gitarr, luta, cittra. mandolin, fiol, piano och orgel. Här får han framföra inte mindre än tre sånger: ”Eldbegängelsemarschen” (med text av Harry Blomberg till ”Björneborgarnas marsch”), sin egen tonsättning av Albert Engströms ”Låt glaset stå” och ”En sjöman var min make” (trad). På sin höjd habilt, enligt min mening.

Bo Sundblad (1913-2005) fick i mycket unga år en hit med sin tonsättning av Erik Axel Karlfeldts ”I Lissabon där dansa de”, och den funns nu tillgänglig här i hans egen insjungning. Hans andra bidrag är en tonsättning av Birger Sjöbergs ”Vårnatt i Fridas faders trädgård” – den fastnar inte bums i tonminnet, men jag konstaterar, att tonsättningen i form ligger hyggligt nära Sjöbergs egen. Vi ska kanske också påminna om att Sundblad har tonsatt Gunnel Lindes ”Den olydiga ballongen”.

Carin Swensson (1905-1990) förekom ofta i min barndoms och ungdoms radioprogram; plötsligt slås jag av hur artister, som man en gång uppfattade som självklara, sedan plötsligt bara försvinner ur etern. Och hon var faktiskt känd och folkkär, turnerade bland annat i parkerna. Här representeras hon av två inspelningar från tidigt 1950-tal, ”Visan om Landegren” (eller ”Ensamjungfrun”, skriven av Axel Engdahl) och ”Korpral Kanon” av Otto Bergström, ”Petrus på Tjäderkulla”.

En av de riktigt stora i 1900-talets viskonst är Lille Bror Söderlundh (1912-1957), känd för bland annat sina lysande tonsättningar av Nils Ferlins dikter. Ett fint smakprov på det senare får vi med ”En valsmelodi”; Söderlundhs insjungning från 1950-talet blir extra hörvärd genom kontrasten mellan hans ljusa röst och hans eget mörka gitarrackompanjemang. Dessutom får vi höra ”Jag blåser i min pipa” (eller ”Folklig visa”, trad).

En liten utvikning: Genom min hustru, som är ordförande för Nordiska museets nämnd, har jag lärt känna museets styresman, Christina Mattsson (också känd från Folkminnen i radions P1, för ”Fula visboken”, för ett par böcker med snapsvisor, en allsidig visbok med mera. Christina är gift med en son till Lille Bror Söderlundh, vilket bör vara en bidragande orsak till att hon har skrivit boken ”Lille Bror Söderlundh: tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Jag har fått den i present av Christina och har lärt mig mycket om Lille Bror Söderlundh i den; jag rekommenderar den.

Men tillbaka till ”Visans gyllene tid”.

Nils B Söderström (1894-1956) kom vi som gick i folkskolan på 1940-talet i kontakt med genom att vi fick sjunga hans ”Röda stugor tåga vi förbi”. I vissammanhang är han känd för att bland annat ha tonsatt Erik Axel Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar” och ”Jungfru Maria”. Här representeras han, riktigt varför förstår jag inte, av en tonsättning av Ingegerd Granlunds ”Tre kostliga ting”. (Ingegerd Granlund lärde jag känna som familjerådgivare i gamla Folket i Bild och som översättare.)

Ytterligare en svensk visgigant är Gunnar Turesson (1906-2001). Honom har jag också kommit i kontakt med via Folket i Bild, där han publicerade visor för allsångsbruk och på vars förlag han gav ut en sångbok. Han har gjort mycket lyckade tonsättningar av svenska skalder och sjungit in dem. Här förekommer han med ett par av de bästa exemplen, Dan Anderssons ”Jag väntar…” och Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”. Flera av hans Dan Andersson-tonsättningar, bland annat ”Jag väntar…”, återges förresten i den tidigare nämnda ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sist i raden av svenska visartister finns, till min stora glädje, en mångårig vän och kamrat ur KSF-kretsen, Molly Åsbrink (1916-2005). Hon var romans- och vissångerska, sjöng ledmotivet till filmen ”Fröken Kyrkråtta” och var på 1940- och 1950-talen en känd artist, som bland annat turnerade i folkparkerna. Hon och hennes man, Ulf Bergengren (förlagsredaktör, före detta kommunist och en riktigt driven Bellman-tolkare) hörde från början till den innersta kärnan i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Den som vill veta mer om detta, hänvisar jag till det jag under Kulturspegeln, Prosa & poesi, skriver om Helga Henschen; det avsnitt ur hennes bok ”Vägen till Rebella” jag inleder med skildrar midsommarkonferensen på Bommersvik 1967, där jag först, och för livet, lärde känna inte bara Helga utan också Molly och Ulf. Jag, och även Birgitta, umgicks sedan en del privat med paret Åsbrink-Bergengren. Molly har förresten gett mig ett antal av mina allra äldsta exemplar av den radikala amerikanska musiktidskriften Sing Out!, som jag brukar propagera för.

Av Molly på skiva har jag bara en privat CD-överföring av en konsert hon gav i rysk radio; jag fick den av henne själv. Därför är det extra roligt att nu få tillgång till ett par av hennes svenska skivinspelningar. Den ena är ”Inte ens en grå liten fågel” med text av Nils Ferlin; den är ytterligare ett exempel på Lille Bror Söderlundhs suveräna tonsättningar. Den andra är Rune Lindströms och Håkan Norléns vackra ”Visa vid midsommartid”.

Jag saknar Molly.

Sista tiden, innan hon dog, var hon nästan stum. Nu, på Visans gyllene tid, kan jag höra hennes ljuva stämma igen.

Första maj

I morse tog jag för första gången i år på mig sommarjackan. Från busshållplatsen vid färjeläget syntes Gräsö i soldiset; luften var ännu kall.

När bussen, väl inne i Uppsala, passerade Vaksala torg, såg jag redan stora mängder människor uppställda, fast det ännu inte ens var samlingstid. Men när jag väl själv hade hunnit dit, visade det sig vara KDs demonstration för ”valfrihet i barnomsorgen”, det vill säga vårdnadsbidrag. Tåget var imponerande stort; en av mina i stans samfundsliv bevandrade partivänner förklarade det med att Livets ord tämligen mangrant hade ställt upp. I spetsen för tåget gick Alf Svensson och socialdemokraten Per Kågesson – att ett valår på Första maj demonstrera med ett konkurrerande parti borde rimligen, om man följer partistadgarna, leda till Kågessons uteslutning.

KDs orkester inledde marschen med ”Här kommer Pippi Långstrump”, vilket väl måste tolkas som att KD-alternativet för barnomsorgen är ensamma barn, boende i stora tomma hus.

Själv minns jag melodimakaren, Georg Riedel, från många socialdemokratiska valturnéer. Och Astrid Lindgren var väl också socialdemokrat, även om hon 1976 hamnade i den berömda pomperipossastriden med Gunnar Sträng.

Vårt tåg var mindre, en tredjedel av KDs. Uppsala har, så länge jag kan minnas, varit en usel demonstrationsstad för socialdemokraterna. Om det skriver jag i min tryckta ”blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells ”Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med ”Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

FÖRSTA MAJ

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i ”Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken ”Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Vårt lite skruttiga tåg i år var i alla fall högljutt; vi skanderade slagord. En höjdare var den här ramsan:

Inga pigor åt överklassen –
låt dem skura de egna dassen!

”Den” och inte ”dem” borde det väl förresten heta, om man ska följa språkriktighetsreglerna.

Men skrek med gjorde jag.

Ska jag vara uppriktig, följde jag inte så noga med i talen vid mötet, som nu liksom under de senaste åren åter hölls i Odinslund. Lystrade extra gjorde jag egentligen bara, när Mona Sahlin i sitt tal stoppade in en uppspelning av Latin Kings´ bakgrundsmusiktonsättning av ett Olof Palme-tal i radio om diskriminering av invandrare. (Jag har CDn, och jag har gett ut den Olof Palme-CD, där Latin Kings har hämtat talet.)

Min relativa ouppmärksamhet berodde på att jag stod vid ABFs bord och delade ut Ordfronts Första maj-nummer gratis samt sålde (slut, en kartong) ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sen avslutades mötet som vanligt med ”Internationalen”. Och den här gången var det många som sjöng med. Själv höll jag, när jag sjöng refrängen, på sossevis Peter Gustavsson i handen.

Bruce Springsteen sjunger Pete Seeger

Om jag någonsin har haft en sånghjälte framför andra, är det Pete Seeger. Jag har skaffat alla skivor jag har kommit över sen jag började lyssna på honom på 1960-talet. Trots att vi har enorma mängder skivor med honom, solo och i gruppkonstellationer, vore det förmätet att hävda, att vi har allt, men vi bör åtminstone ha en av de största Pete Seeger-samlingarna i det här landet, kanske den allra största.

Jag delar min uppskattning av Pete Seeger med min hustru. Hon har hört honom live i Carnegie Hall tillsammans med Woody Guthries son Arlo. Jag har hört Seeger live och sjungit med vid ett framträdande i universitetsaulan i Uppsala; resultatet finns på Oktober-LPn ”If a Revolution Comes to my Country”. Birgitta och jag har många gånger suttit tillsammans och hört på hans skivor.

Allra först fångades vi av hans politiska och sociala engagemang, men hans repertoar innehåller så mycket mera: folksånger (amerikanska, men också från jordens övriga hörn), blues, ballader, sånger för barn, sånger hämtade ur den religiösa sångskatten och så vidare.

Han är en fantastisk solosångare med en underbar röst; min hustru beskriver den som manlig och varm. När hon sommarpratade i radio för några år sen, dedicerade hon hans insjungning av ”Kisses Sweeter Than Wine” till mig – vi älskar båda den sången.

Som sångare är han medryckande, en gnistrande bra liveartist. Dessutom interagerar han med sin publik: till synes helt utan ansträngning får han publiken inte bara att sjunga med i allsång utan också att sjunga i stämmor.

Pete Seeger, född 1919, kommer från en genommusikalisk familj, som också rymmer de sjungande och spelande syskonen Mike Seeger och Peggy Seeger. Redan i unga år startade han musikverksamheter med radikala förtecken som The People´s Songs (1945). Ur den organisationen föddes 1956 den politiskt radikala folksångtidskriften Sing Out!, som nu är inne på sin 50e årgång och där Pete Seeger från starten har publicerat kolumnen Johnny Appleseed Junior. Vid sidan av solokarriären har han bildat och lett de fackligt och politiskt inriktade folksånggrupperna The Almanac Singers (1940) och The Union Boys (1944) och så den första kommersiellt jätteframgångsrika gruppen The Weavers (1948), som inte heller den var politiskt tandlös, vilket den fick sota för under mccarthyeran – Seeger själv kallades 1955 till förhör av The House Committee on Un-American Activities. Om allt detta kan man läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

I yngre år var Seeger med i det amerikanska kommunistpartiet, som han sedan lämnade – också om detta och om den övriga amerikanska sångvänstern skriver jag under Kulturspegeln, Musik.

Till Seegers storhet hör att han inte har vikt en tum, när det har blåst, att han har breddat vänsterns kamp till nya områden (till exempel miljöfrågorna, på LPn ”God Bless the Grass”) och att han har ställt upp, när det verkligen gällde. När kampen mot rassegregeringen i USA på 1960-talet tog ny fart, stod denne vite sångare främst i demonstrationsleden och bidrog till att segregationsmotståndarna nådde en hel del framgångar.

Seeger är vid sidan av vännen och kompanjonen Woody Guthrie giganten i radikal amerikansk folkmusik; Guthries sjukdom och tidiga död har inneburit, att Seegers inflytande har varit mer långvarigt. Många av hans sånger – ”Where Have All the Flowers Gone?”, ”If I Had a Hammer” (skriven tillsammans med en annan medlem av The Weavers, Lee Hays), ”Turn, Turn, Turn”, ”Bells of Rhymney” med flera – har blivit stora hits även med andra artister.

Det radikala amerikanska skivbolaget Appleseed – namnet är helt klart en hommage à Pete Seeger – gav 1998 ut en dubbel-CD med Pete Seegers låtar, ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger, Vol 1″ (Appleseed 1034), där Pete Seeger själv, trots sin höga ålder, något medverkar; annars finns där tolkningar av Seeger-låtar av artister som Richie Havens, Ani DiFranco, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, Judy Collins, Odetta, Donovan – och så Bruce Springsteen.

Den har sedan följts av ytterligare två liknande CD med Seeger-material, ”If I Had a Song”: The Songs of Pete Seeger, Vol 2″ och ”Seeds: The Songs of Pete Seeger, Vol 3″.

I sin egen mapptext till Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) berättar sångaren, att han blev ganska överraskad, när Appleseed 1997 bad honom göra en version av ”We Shall Overcome” för sin Seeger-skiva: ”Growing up as a rock n´ roll kid I didn´t know a lot about Pete´s music or the depth of his influence.” Alltså skaffade han sig en bunt Seeger-skivor och tillbringade de närmaste dagarna med att lyssna, allt mer tagen.

Men det här var också, även om han nu skulle göra en egen version, musik som fordrade andra musiker än de som han normalt spelade med. Genom Soozie Tyrell, violinist i The E Street Band, fick han kontakt med ett gäng musiker, som spelade instrument som dragspel, fiol, banjo (Seeges eget huvudinstrument), ståbas och washboard, musiker som han aldrig hade träffat – men som visade sig kunna spela ihop med honom, som om de aldrig hade gjort något annat förr. Det ledde till sammanlagt tre endagssessioner, varav alltså den första 1997; de andra genomfördes 2005 och 2006. De föregicks inte av några rep, vilket är värt att nämna, med tanke på att det låter så förbannat bra.

Titelspåret på Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är alltså identiskt med det han ursprungligen gjorde för ”Where Have All the Flowers Gone?”-CDn. När jag hörde den på originalplattan, tyckte jag inte, att den hörde till de allra bästa seegertolkningarna där; nu när jag hör den i ett nytt sammanhang, gillar jag den bättre, men den är fortfarande inte bland de bästa låtarna på Springsteens egen Seeger-CD.

Jag tror jag förstår varför. Har man hört Pete Seegers kraftfulla version på Carnegie Hall-inspelningen, har man hört den definitiva versionen, och Springsteens mer lågmälda version klarar inte jämförelsen.

Innan jag fortsätter med Springsteens CD, vill jag göra en utvikning om ”We Shall Overcome”, en sång som det var fullkomligt självklart att ta med i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete. frihet och fred” (Prisma, 1960).

”We Shall Overcome” är en modern version av en gammal afroamerikansk psalm, ”I´ll Overcome Someday”. Den blev kampsången framför alla andra för integrationsrörelsen i den amerikanska Södern. Den gamla texten löd: ”I´ll be all right… I´ll be like him… I´ll wear the crown… I´ll overcome”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School. Den kom snart att bli skolans speciella sång och förknippades med Zilphia Hortons sätt att sjunga den. Hon lanserade den vid fackföreningsmöten över hela Södern. Vid en av hennes resor till New York lärde sig Pete Seeger sjunga den. Pete spred sången över hela norra USA. Pete, Zilphia och andra la till strofer, som knöt an till verksamheten inom fackförenings-, freds- och integrationsrörelserna; ”We will end Jim Crow…, We shall live in peace…, We shall organize…, The whole wide world around…” et cetera. 1959, några år efter Zilphia Hortons död, kom Guy Carawan till Highlander Folk School och fortsatte hennes arbete. I studentdemonstrationerna för de amerikanska negrernas jämlikhet kom ”We Shall Overcome” att spela en stor roll som samlande sång. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

WE SHALL OVERCOME

Amerikansk text: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”) i bearbetning och med tillägg av medlemmar av Negro Food and Tobacco Union sam av Zilphia Horton, Frank Hamilton, Guy Carawan, Alex Comfort och Pete Seeger
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”)

We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome some day.
Oh, deep in my heart, (I know that) I do believe,
That we shall overcome some day.

We are not alone… (today)

The truth will make us free…

We´ll walk hand in hand…

The Lord will see us through…

Black and white together… (today)

We shall all be free…

We shall live in peace…

– – –

The whole wide world around…

We´re building a new world… (today)

The light is shining forth…

We shall brothers be…

We are not afraid…

We shall organize…

We shall overcome…

Olika varianter av texten plus noter finns också i mängder av amerikanska sångböcker, till exempel i ”Reprints From Sing Out!, Vol 6″, Oak Publications, 1964.

I min sångbok ”Upp till kamp” publicerade jag också en svensk översättning:

VI SKA ÖVERVINNA

Svensk text: Roland von Malmborg, 1965
Musik: Amerikansk traditionell andlig melodi (”I´ll Overcome Someday”)

Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna
en dag.
Å, djupt i mitt hjärta
känner jag:
Vi ska övervinna en dag.

Vi vandrar hand i hand…

Hela jorden kring…

Ljuset strålar fram…

Alla ska bli fria…

Fred i hela världen…

Vi bygger en ny värld… (i dag!)

Vi är inte rädda… (i dag!)

Vi ska övervinna…

Men tillbaka till Bruce Springsteens Seeger-CD.

Jag tror, att han själv – när han reflekterade över sin version av ”We Shall Overcome” – kom till insikt om att man inte med framgång kan göra egna versioner av Seeger-låtar, som är mycket kända och definitivt präglade av dennes magnetism, inte ens om man är Bruce Springsteen. Det gäller därför att antingen välja mindre kända titlar bland dem som Seeger har sjungit in eller så göra starkt avvikande versioner, som ger låtarna en ny och springsteensk kvalitet.

Och med det här konceptet har han lyckats. Jag vidhåller det, trots att ett antal recensenter, trots hövliga bugningar mot Springsteen (som man inte törs såga), har skrivit relativt svalt om hans Seeger-CD. Skillnaden mellan våra bedömningar har nog att göra med att både de och jag gillar Springsteen men att de, i motsats till mig, inte kan tillräckligt mycket om Seeger och hans musik, kanske inte ens gillar den sortens musik.

Texterna, i den form de framförs av Springsteen, finns i CD-mappen. Den som vill jämföra Springsteens versioner av låtarna med Seegers hänvisar jag till det appendix jag har upprättat nedan.

”Old Dan Tucker” är i Springsteens version stökig, störtskön square dance. Den är en gammal fiollåt, ofta använd just till square dance; märk texten: ”Old Dan Tucker come to town /Swinging them ladies all around / First to the right and then to the left / Then to the gal he loved best”. En spridd textversion är den som sångaren Dan Emmett 1843 skrev för sin grupp The Virginia Minstrels. Både text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Jesse James” är en av de många rövarballader som det vimlar av i amerikansk folkmusik. Den tillskrivs ibland John Lomax, men det måste i så fall vara i hans egenskap av upptecknare. Sången om Jesse James skrevs av Billy Gashade; det är denna originalversion Bruce Springsteen använder sig av. Woody Guthrie gjorde annars en egen textversion, som är minst lika känd – den hittar man, med noter, i Alan Lomax, Woody Guthrie & Pete Seeger (red): ”Hard Hitting Songs For Hard-Hit People” (Oak Publications, 1967). Ytterligare en textversion, av Paul Clayton, med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962. Den är intressant för raden ”And he stole from the rich and gave to the poor”, karaktäristisk för alla Robin Hood-inspirerade texter, som har gjort rövarballaderna så populära.

Springsteen startar med att sjunga i Guthries eller Seegers balladstil, fast lite snabbare, men sen blir det lite mer bluesgrass av låten.

”Mrs McGrath” finns i otaliga inspelningar med Seeger. Balladen är ett irländskt skillingtryck, upptecknat av Colm O Lochlainn i Dublin, och Springsteens kompband markerar tydligt dess irländska ursprung. Den blev starkt förknippad med påskupproret 1916, men texten har, med sina makabert konkreta detaljer – ”Then come Ted without any legs / And in their place two wooden pegs” – ett klart antikrigsbudskap, tillämpbart också på det USA som för krig i Irak. Både text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 1″, Oak Publications, 1962.

”Oh, Mary Don´t You Weep” är en traditionell negro spiritual; den som vill ha både text och noter kan gå till Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Den här sången fick ny aktualitet under de amerikanska svartas medborgarrättsdemonstrationer, bland annat på grund av den här tillagda strofen (som Springsteen också sjunger en variant av):

Well one of these nights bout 12 o´clock
This old world is gonna rock
Pharaoh´s army got drownded
O Mary don´t you weep.

Springsteens version av ”Oh, Mary Don´t You Weep” har till att börja med, med sitt fiolintro, smak av gammaldags vemodig jazz. Men sen blir det frustande härligt – kul med dragspel i en negro spiritual!

Också ”John Henry” är en sång som finns i otaliga versioner med Pete Seeger. Den är en ballad från järnvägsbyggareran under slutet av 1800-talet, med temat det arbetande amerikanska folket. Text och noter finns i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). I ingressen där står det: ”John Henry is the leading folk hero of the Negro”.

Bruce Springsteens version är kraftfull och rytmisk, som det anstår John Henry med släggan.

”Eire Canal” skrevs 1905 av Thomas S Allen och hette då ”Low Bridge, Everybody Down”. Som bakgrund: kanalen, som blev klar 1825, bidrog till att öppna upp Illinois, Wisconsin och Michigan för nybyggarna. Också det här är en hyllning till det arbetande USA. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, och i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962.

Bruce Springsteens version, med banjo som framträdande kompinstrument, för tankarna till Pete Seegers original.

”Jacob´s Ladder” är en traditionell negro spiritual med tilläggstext av Pete Seeger; Seegers bidrag är en refräng, skriven för strejkande textilarbetare på 1940-talet. Så här lyder originalet:

Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
We are brothers, and sisters, all.

I Seegers fackföreningsversion, som Springsteen i n t e sjunger, låter det så här:

Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Brothers in our land.

Det finns också en gruvarbetarversion från West Virginia:

We are building a strong union…

Seegers version med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 7″, Oak Publications, 1964.

Springsteens version, med mycket blås, låter som tradjazz.

Valet av ”My Oklahoma Home” är överraskande. Den har Pete Seeger bara gjort någon enstaka inspelning av. Med tanke på att den handlar om dust bowl-eran är det också överraskande, att den inte är skriven av Woody Guthrie utan av Agnes ”Sis” Cunningham (1961). Text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 7″, Oak Publications, 1964.

På Springsteens CD anges hennes bror Bill Cunningham (Agnes var förresten gift Friesen vid tiden för sångens tillkomst) som medförfattare. Själv tycker jag att melodin har likheter med den traditionella gospelmelodi, till vilken Dick Blakeslee skrev sin kampanjsång för Henry Wallace i presidentvalkampanjen 1948, ”Passing Through”, den som jag 1965 försåg med den svenska texten ”Och livet drar förbi” (se min sångbok ”Upp till kamp!”, Prisma, 1970).

”Sis” Cunningham, själv en dust bowl refugee, var medlem i Pete Seegers grupp ”The Almanac Singers” och även fackföreningsorganisatör. Hon gjorde vidare en lång och värdefull insats som redaktör för det vänsterradikala sångmagasinet Broadside, som samarbetade med Folkways om skivutgåvor med varierande, radikala artister.

I Bruce Springsteens version får den här låten, åter igen med hjälp av blåsarna, countrystuk.

I ”Eyes On the Prize” (eller ”Keep Your Eyes On the Prize” som den heter hos Seeger; den är också känd som ”Gospel Plow”, ”Paul and Silas” och ”Hold On”) är blåsarna i stället jazziga. Originalet är en religiös sång, men den text Springsteen sjunger är skriven 1956 av medborgarrättsaktivisten Alice Wine. Det är gjord för att sjungas som allsång vid protestmöten.

”Shenandoah”, en shanty från tidigt 1800-tal, är full av vemodig hemlängtan. Jag har försökt att låta bli att göra direkta jämförelser mellan Springsteens och Seegers versioner, men här måste jag markera, att jag tycker att Seegers är bättre. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Pay Me My Money Down” är åter igen ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish´ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

Näst sista spåret, ”We Shall Overcome”, är redan avhandlat.

CDn avslutas med en kul version av ”Froggie Went A Courtin´”. Den görs här som bluegrass, med Bruce på munspel.

Den här sången, som Seeger har sjungit otaliga gånger (även på skiva), är ursprungligen ett skotskt skillingtryck från 1549, ”The Frog Came to the Myl Dur” (Mill Door). Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953. En alternativ text, ”Mr Froggie” (av Leslie Haworth, 1962), också med noter, finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 8″, Oak Publications, 1962.

Springsteens album innehåller dessutom en DVD med en trettio minuter lång film från inspelningarna av ”Old Dan Tucker”, ”Jesse James”, ”Pay Me My Money Down”, ”Erie Canal”, ”O Mary Don´t You Weep”, ”Shenandoah” – och så, som bonus, ”Buffalo Gals”. Sammanfattningsvis kan man säga, att Bruce och bandet uppenbarligen har haft hemskt roligt vid inspelningarna. Det är smittsamt.

”Buffalo Gals” är baserad på ”the Negro dialect song `Lubly Fan´ 1844″ upplyser ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, som också innehåller text och noter.

Smärre invändningar till trots tycker jag att Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är en höjdarskiva. Säkert kan den locka nya generationer av lyssnare till Pete Seeger och hans musik, och förhoppningsvis följs den av fler nya CD med Seeger-musik, gjorda av nutida artister, och då också med sånger som är mer politiskt kontroversiella än de som Springsteen har valt ut. Det finns att ta av!

Till vägledning för dem som är intresserade av Seegers original har jag med hjälp av mina egna skivhyllor (plus något enstaka tillägg) gjort följande lista, av bekvämlighetsskäl uppställd i alfabetisk ordning.

Sångerna på Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” i
PETE SEEGERS EGNA INSJUNGNINGAR

(LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways betyder, att den inte finns som CD i handeln men att den kan beställas i CD-form via Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu.)

Buffalo Gals

LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959
—
The Almanac Singers: ”Which Side Are You On?”, 1941

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992

***

Erie Canal

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Frontier Ballads”, (2 LP) Folkways FP 5003, 1954
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961
Pete Seeger & Ed Renehan: ”Fifty Sail on Newburgh Bay: Hudson Valley Songs, Old & New”, Folkways FH 5257, 1976

CD:
The Weavers: ”Greatest Hits”, Vanguard VCD 15/16, 1986
The Weavers: ”Weavers Classics”, Vanguard VMD 73122, 1987
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 2: This Land Is Your Land”, Vanguard VCD 4-147/50, 1993
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine” (dubbel-CD), Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”Pete Seeger Concert: Folk Songs & Ballads”, Collectables COL-CD 5608, 1995
Pete Seeger: ”Pioneer of Folk”, Prism Lesure PLATCD 500, 1999
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Smithsonian Folkways SFW 40152, 2004
Pete Seeger & Tom Glazer: ”Legends: Folk Legends”, 2005

***

Eyes On the Prize (Keep Your Eyes On the Prize)

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
The Freedom Voices & Pete Seeger: ”WNEW´s Story of Selma”, Folkways FH-5595, 1965

CD:
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Froggie Went A-Courtin´

LP:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, CBS, 1963 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Folkways, 1953, återutgiven 1961
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961

CD:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Smithsonian Folkways SF-45020, 1990
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
Pete Seeger, Bess Lomax, Butch Hawes, Ernst Busch, Woody Guthrie and Chorus: ”Songs of the Lincoln/International Brigades” and Woody Guthrie, Cisco Houston & Sonny Terry: ”Southern Mountain Hoedown”, Collectables 5606, 1995 – låten finns i den senare delen, alltså inte med Seeger
Pete Seeger: ”Birds, Beasts, Bugs and Fishes Big and Little”, Smithsonian Folkways 45039, 1998
Pete Seeger: ”American Folk, Game and Activity Songs for Children”, Smithsonian Folkways 45056, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

Jacob´s Ladder

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger, Tony Kraber, Jerry Silverman, Will Geer, Rev. Gary Davis & Mike Seeger: ”Hootenanny at Carnegie Hall”, Folkways FH 2512, 1960
Pete Seeger: ”Pete Seeger at the Village Gate With Memphis Slim and Willie Dixon, Vol 1”, Folkways FA 2450, 1960

CD:
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Arlo Guthrie & Pete Seeger: ”More Together in Concert, Vol 2”, Rising Son 007/8, 1994

***

Jesse James

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

John Henry

LP:
Pete Seeger: ”Folk Songs by Pete Seeger”, Capitol / EMI W 2172, 1964
Pete Seeger: ”3 Saints, 4 Sinners and 6 Other People”, Columbia Folk Odyssey 32 16 0266 (saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1969)
Pete Seeger: ”John Henry and Other Folk Favorites”, CBS S 52749 (konsertupptagning från The Village Gate 1961 – saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1970)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
”Studs Terkel´s Weekly Almanac on Folk Music, Blues on WFMT With Big Bill Broonzy and Pete Seeger”, Folkways FS 3864, 1956
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957
Pete Seeger, Sonny Terry & Brownie McGhee: ”Washboard Band: Country Dance Music”, Folkways FA 2201, 1956
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963

CD:
Pete Seeger, Jane Sapp & Si Kahn: ”Carry It On – Songs of America´s Working People”, Flying Fish Records FF 70104, 1987
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”Folk Songs For Young People”, Smithsonian Folkways SFW 45024, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Mrs McGrath

LP:
Pete Seeger: ”I Can See a New Day”, CBS SBPG 62462, 1964
Pete Seeger & Big Bill Broonzy: ”Seeger and Broonzy In Concert”, XTRA / Transatlantic Records 1006, 1965 (brittisk licensskiva med tillåtelse från Folkways)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Sing Out With Pete!”, Folkways FA 2455, 1961
Pete Seeger: ”Wimoweh and Other Songs of Freedeom and Protest”, Folkways FTS 31018, 1968

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger:”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

My Oklahoma Home Blowed Away

CD:
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Oh Mary Don´t You Weep

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Folkways FA 2322, 1962

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Live at Newport” (inspelningar från festivalerna 1963, 1964 och 1965), Vanguard VCD 77008, 1993
Pete Seeger: ”The Best of Pete Seeger”, Vanguard 501-2, 1994
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine”, (dubbel-CD) Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Old Dan Tucker

LP tillgänglig som CD från Smithsonian FolkWays:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959
Pete Seeger: ”Live at the Village Gate”, Verve Folkways

CD:
American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Pay Me My Money Down

CD:
The Weavers: ”The Weavers at Carnegie Hall” (december 1955), Vanguard VMD-73101, 1988
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 1: The Early Years”, Vanguard VCD4 147/50, 1993

***

Shenandoah

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 2, Folkways FA 2321, 1958

CD:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, Columbia 46185, 1990 (ursprungligen utgiven som LP 1963)
Pete Seeger: ”Kisses Sweeter Than Wine”, Magnum Music TKCD 008, 1996
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989 – en variant, Sea of Misery”, ingår
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 50150, 2002

***

We Shall Overcome

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963
LP:
Pete Seeger: ”The Bitter and the Sweet”, CBS SBPG 62488, 1965
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, CBS S 63008, 1967

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, Columbia 9416, 1987 och 2002
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”If I Had a Hammer: Songs of Hope & Struggle”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998
Pete Seeger: ”Pete Seeger ao vivo in Lisboa”, MoviePlay Gold MOV 30.374, 1998

Republik nu!

Jo, jag hade naturligtvis – tillsammans med min hustru, den före detta talmannen – kunnat gå på riksdagens lunch för den 60-årsfirande kungen. Men jag avstod.

Naturligtvis unnar jag kungen att, liksom alla andra, fira en jämn födelsedag i goda vänners lag. Men hovet utnyttjar alltid varje tänkbart tillfälle till att, med lite fräsch rojalistisk yra, stärka monarkins ställning, och till det vill jag inte bidra.

Jag har gjort den plikt som följde av att vara talmannens make. Men jag gjorde det av kärlek till min hustru, inte till kungen. Och även då fanns det gränser för vad jag som republikan kan tänka mig att delta i: Jag har till exempel aldrig sjungit med i Kungssången, inte ens när jag stod bredvid drottning Silvia.

I stället äter jag en ensam sista april-lunch vid köksbordet i Öregrund: kallrökt ekologisk lax, kokt potatis och färsk skivad gurka; till det dricker jag Pripps blå lättöl.

Radions P1 står på, och jag lyssnar med ett halvt öra på den rojalistiska yran.

Så jag återgår till Bruce Springsteen och Pete Seeger.

Och i morgon tar jag bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-demonstrationen.

Samling sker på Vaksala torg klockan 13.30. Där delar jag (gratis!) ut Ordfronts Första maj-nummer, det där Wanja Lundby-Wedin inte längre ställer sig helt avvisande till att ta över som partiledare efter Göran Persson.

14.00 är det avmarsch för demonstrationen.

14.30 är det möte i Odinslund med Mona Sahlin. (Men, som jag tidigare har sagt: Jag skulle delta, även om förstamajtalaren var en häst.) I Odinslund står jag vid ABFs bokbord och säljer (till ett mycket lågt pris) och signerar laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.