Mer om Majakovskij

Bo Strömberg, som i motsats till mig kan ryska, påpekade, att texten till Bertil Goldbergs sång ”För full hals” knappast kan betecknas som en översättning av Vladimir Majakovkijs dikt ”För full hals”. Som jag skrev i mitt svar, förefaller Goldberg att snarare ha klippt, klistrat och skarvat. Teorin bekräftas också i mapptexten: ”Sångtexterna är utsnitt ur längre dikter, flertalet hämtade ur tolkningar av Ulf Bergström och Gunnar Harding.” Det här hindrar inte, att Goldbergs text är fräck, uppkäftig och mycket sångbar. För sången står Totta Näslund.

Den längre version, som Goldberg har utgått ifrån, finns i Vladimir Majakovskij: ”För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding” (Wahlström & Widstrand, originalpocket, 1970):

FÖR FULL HALS

Ärade kamrater
som lever efter oss!
När ni rotar
i dagens
förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske
också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar
någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades ”det pissljumma vattnets fiende
nummer ett”.
Vill professorn
ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta
om det där
ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare
medlem av langarkedjan,
som mobiliserats
av revolutionen
och sänts till fronten
från den fjolliga tanten
Fru Poesis
välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta
smärta
slött
och blött.
”Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blommar sött.”
En del låter dikten sakta strila
en del
tar hela munnen full
och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister –
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
”Trala-tralala, tjolahopp, tjolahej…”
En ringa ära
när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker
där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallickar
och syfilis.
Också mig
står agitpropen
upp i halsen
även jag
skulle kunna
snickra hop romanser –
och bli populär
och få fickan upp av rubler.
Men jag
behärskade mig
och trampade mina egna sånger
på strupen.
Kamrater efterkommande,
hör upp,
här talar
agitatorn
själve överhögtalaren!
Jag överröstar
alla poetiska bäckar som skvalar
klampar in
i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar
som en levande människa talar
till en annan människa
fylld av liv.
Jag skall komma till er
i en fjärran kommunistisk tid
inte som
Jesenins heoriska poesionduleringar.
Min dikt skall bryta väg
genom seklers bergmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers
skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som
det slitna myntet
till en myntsamlare,
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt
gräver sig mödosamt fram
genom sekler
förbi kraftfull
hård
och väsentlig
som en vattenledning
in i våra dagar
byggd för länge sedan
av romerska slavar.
I böcker
där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutförsedda rader,
lyft dem
med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla
men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte
van
att smickra;
och anstränger mig inte heller
att genera
någon ung pailjottlockig flicka.
Mina strofer är trupper
som paraderar.
Jag går framför fronten
och inspekterar.
Gjutna i bly
står mina dikter
beredda till strid
dessa modiga gynnare.
I stram givakt
sida vid sida
står rubrikernas
gapande gevärsmynningar.
Mina vapen
är av älskvärdaste slag
men beredda på
att anfalla med blodisande stridsrop,
och kvickhetens kavalleri
står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper
jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer
vartenda band.
Den som är fiende
till arbetarklassen
är sedan århundraden
fiende till mig.
Till den röda fanan
drogs vi i massor
av hungerdagar
och vanvettigt slit.
Varenda volym
av Marx
slog vi upp
som man slår upp
fönsterluckorna
hemma
men utan att läsa
förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod
och vilka som var våra vänner.
Det är inte Hegel
som lärde oss
vår dialektik
Den kom dånande
in i vår dikt
när borgarna flydde
för vårat kulregn
som vi en gång
hade flytt för deras.
Må ryktbara genier
släpas fram
i dystra likprocessioner
följda av änkor.
Min dikt skall dö
som en man i ledet
som alla namnlösa
framför borgarnas bastioner!
Jag spottar
på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater –
av samma folk –
och vårt enda monument
skall bli
den av striden härdade socialismen.
Efterkommande
kasta ut er metrev
i ett lexikon
och ur Lethes flod
ska ni fiska upp
resrer av ord
som ”blockad”
”tbc”
och ”prostitution”.
För er
som är friska och krya
har poeten
slickat upp tbc-loskor
med plakatens sträva tunga.
Med min långs svans av år
har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svansfossil.
Kamrat Liv
låt oss öka takten
låt oss gå igenom
resten av femårsplanen
med stora kliv.
Trots alla dikter
är jag pank som en lus
och jag har inte råd
med något flott möblemang
men förutom
en nytvättad blus
behöver jag
uppriktigt sagt
inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid
stiger fram
inför Centrala Kontrollkommissionen
skall jag
högt över huvudet
på alla politiska fifflare
som mitt bosjevikiska partibevis
hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.

***

Några ordförklaringar:

Mitrejkin och Kudrejkin, två numera helt bortglömda poeter.

Agitprop var den dåtida ryska beteckningen för politisk agitationsdiktning.

***

En reviderad version (måste man väl kalla det, eftersom Gunnar Harding är en av utgivarna) finns i Vladimir Majakovskij: ”Jag! Dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt” (Wahlström & Widstrand, 1985, i pocket 1990), men det finns ju ingen anledning att återge den här, eftersom den är tillkommen efter det att Goldberg hade skrivit sin sångtext.

***

Med Vladimir Majakovskijs poesi kom jag först i kontakt 1958, när FiBs lyrikklubb gav ut urvalsvolymen ”Ett moln i byxor”. Titeldikten hade översatts av Werner Aspenström, och övriga tolkare var Göran Lundström och Ola Palmaer. Volymen inleddes med dikten ”Majakovskij” av Artur Lundkvist och av en essä om Majakovskij av Erwin Leiser.

Sen har jag skaffat mig fler böcker med tolkningar av Majakovskijs poesi, utöver de redan nämnda böckerna också Vladimir Majakovskij: ”Ett moln i byxor” (Bakhåll, 2002, ny översättning av Bengt Samuelson) och Vladimir Majakovskij: ”Om det där” (Bokomotiv, 1980, i tolkning och med efterord av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt). Dikter av Majakovskij finns vidare i ”Rysk poesi” (FiBs lyrikklubb, 1972, i urval och tolkning av Bengt Jangfeldt och Björn Julén) samt i ”Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky” (Bonniers, 1989, i urval, tolkning, med inledande essäer och kommentarer av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist).

***

Vladimir Majakovskij (1893-1930) föddes i en rysk familj i den georgiska staden Bagdadi. När fadern hade dött 1906, flyttade resten av familjen till Moskva.

Redan under skoltiden drogs han till det socialdemokratiska partiet – han engagerades bland annat av 1905 års resning – och sällade sig till partiets bolsjevikiska gren. I Moskva deltog han i det revolutionära arbetet: häktades 1908 men släpptes på grund av sin ungdom; 1909-1910 fick han dock sitta i tukthus.

Tidigt drogs han också till och började utöva revolutionär konst, teater och poesi i de italienska futuristernas efterföljd. En inspiratör var författaren David Burljuk, som han 1911 träffade på Skolan för måleri, arkitektur och skulptur och som drog honom i riktning också mot litteraturen. Sina första bevarade dikter skrev Majakovskij 1912.

Så här karaktäriserar Gunnar Harding hans poesi i sin och Ulf Bergströms ”För full hals och andra dikter”:

Majakovskij ”hyllade kraften, tekniken och maskinen och gick till storms mot det mesta i den etablerade konsten. Hans dikter är dynamiska, explosiva, fyllda av djärva bilder, chockerande ordsammanställningar, vitsar, talspråk, orena rim. Det brakar och knakar i fogarna, men det håller ihop i regel.”

Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt skriver i inledningen till ”Jag!”:

”Tillsammans med några andra entusiastiska och begåvade poeter – Velimir Chlebnikov, Vasilij Kamenskij, Aleksej Krutjonych – började Majakovskiij 1912″ (i manifestet ”En örfil åt den offentliga smaken”) ”att propagera för den nya konsten, framtidens konst – futurismen. Kännetecknande för den ryska futurismen var nedrivandet av skrankorna mellan de olika konstarterna: de flesta både målade och skrev poesi i likhet med Majakovskij och Burljuk.

Futurismen revolutionerade poesin, formellt såväl som innehållsmässigt. Mot symbolisternas försök att skapa en musikaliskt harmonisk poesi ställde de brottet och disharmonin. Konsonanterna förklarades viktigare än vokalerna. Poesin måste stå i överensstämmelse med den nya tiden, med tempot i den moderna storstaden, med det unga seklets framtidstro och förhoppningar.”

1915 publicerade Majakovskij den ovan nämnda dikten ”Ett moln i byxor”, ett verk med influenser från en av de ryska futuristernas inspiratörer, Filippo Tommaso Marinetti; ”Ett moln i byxor” innebar ett stort genombrott.

Flertalet intellektuella hyllade den demokratiska februarirevolutionen 1917; bolsjevikrevolutionen i oktober samma år fick inte samma uppslutning. 1918 tog ändå Majakovskij och futuristerna ställning för den senare. Majakovskij hyllade Lenin och kommunismen och förstås den sovjetstat de skapade. 1921 publicerade han (utan författarnamn men ganska genomskinligt) revolutionsdikten ”150.000.000 är författare till dessa rader”:

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen – en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen – maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Lenin kallade futuristerna för ”okynneskommunister” men begrep deras värde som agitatorer.

Efter Lenins död 1924 hårdnade också gradvis kulturklimatet. Från 1928 ändrade Stalin definitivt kurs på utvecklingen av sovjesamhället. Allt detta – den blodiga kollektiviseringen av böndernas jord, den hårdnande diktaturen, så småningom moskvarättegångarna – känner vi väl.

För Majakovskij blir det allt motigare, Premiären 1930 på hans pjäs ”Bastubadet” möts med invändningar – den anses vara obegriplig för arbetarpubliken. Under uppläsningar möts han, utöver av fler anklagelser för obegriplighet, också av beskyllningar för demagogi och överdrifter. I proletärförfattarnas organisation RAPP mottas han ”med kylig misstänksamhet” (Harding & Jangfeldt).

Havererade relationer till kvinnor bidrar till att göra honom deprimerad. Det långa förhållandet med den gifta Lili Brik – diktsviten ”Om det där” (1922-1923) är tillägnad henne – tar slut. Och när han morgonen den 14 april 1930 förgäves har vädjat till skådespelerskan Veronika Polonskaja att avstå från repetitionerna och stanna hos honom, skjuter han sig.

Självmord på grund av olycklig kärlek således? Jo. Men man måste också ha den politiska situationen i minnet, liksom att ”För full hals”, skriven december 1929-januari 1930, har formen av ett försvarstal inför framtiden (”Ärade kamrater i kommande sekler…”). Gunnar Harding avslutar sin inledning till boken ”För full hals och andra dikter” så här:

”Med bitterhet fick han uppleva hur han förvägrades kommunistiskt partibevis i motsats till mängder av obetydliga förmågor. Det är utgångspunkten för hans sista stora dikt För full hals. Förföljd och bespottad av sina samtida vänder sig Majakovskij här direkt till framtidens människor i ett sista eruptivt försvarstal. Den 14 april 1930 skjuter han sig sedan i sin våning i Moskva.”

Låt oss illustrera detta med att åter citera slutet av dikten ”För full hals”. För att få lite variation tar vi Gunnar Hardings och Bengt Jangfeldts version i ”Jag!”:

När jag stiger fram
för en ljusare framtids
Centrala Kontrollkommission
ska jag
över hopen
av politiska fifflare
lyfta
som ett polsjevikiskt partikort
alla hundra banden
av mina
partitrogna Samlade Skrifter.

***

Resten av Nynningens LP, senare CD, förtjänar också några ord. ”För full hals” är obestridligen skivans höjdarlåt. Mycket är hörvärt, somligt – till exempel ”Se så tyst det är i världen” med sång av Lollo Englund och med Tomas Forssell på dulcimer – är riktigt bra. Annat – som ”Neva” – popmusik under Nynningens normala klass. Rent textmässigt har jag invändningar mot ”Bolsjevikernas parti”, där ”partiets miljoner fingrar knyts till en enda krossande hand” – det var ju precis vad som hände under Stalin.

Och till detta var heller inte den av Majakovskij så beundrade Lenin utan skuld.

Hold the Fort / Godtemplarordens sång / Hållen fästet

Min dotter Kerstin Kokk arbetar på IOGT/NTOs centrala kansli. På sin blogg – länk finns här intill – publicerade hon den 9 maj texten ”Fram kamrater”, som jag inte kan motstå att publicera tillsammans med den kommentar, som jag lämnade på hennes blogg. Vi börjar med Kerstins text:

Jag fick en mejlfråga på jobbet igår från en kvinna som ville ha tag på Godtemplarordens sång, och hon ville helst ha tag på den som MP3-fil. Jag bad killen som har svaret på alla frågor om hjälp, Magnus Andersson, och naturligtvis var han inte svarslös. Jag vill ju inte undanhålla någon denna information, så hans mejl kommer inklistrat nedan, med länkar där man kan lyssna och ta del av noter. Särskilt första varianten låter helt galen. Hon som ville ha ljudfilen var mycket nöjd, kan jag tillägga.

Men först texten:

Godtemplarordens sång

Text: Johan Bergman
Musik: Philip Paul Bliss

Fram, kamrater, fram går fanans
blåa duk, framåt,
fram på vida vädjobanans
segerrika stråt!
Fram vår fria, stolta skara,
tusentalens tåg!
Bjud vart liknöjt missmod fara,
väck var duven håg!

Hör, i friska toner skalla
fältmusikens ljud!
Se standarens färger alla:
Fredens högtidsskrud!
Strid skall stå för fosterjorden;
strid för frid det är.
Hör, de ljuda, lystringsorden,
mönstras skall vår här.

Fördoms gamla fästen ramla,
deras herrar flytt,
vi åt nya tider samla
byggnadsvirke nytt.
Segerrikt hon växt, vår skara,
växt i alla land!
Överallt mot samma fara
tänd är stridens brand.

Hän mot Indiens sagostränder
stridens eko förs,
fjärran i de svartes länder
lösenordet hörs:
Ädla fältrop, låt dig höra
runt all världen vid!
Bort den makt som vill förgöra
sans och vett och frid!

Här är Magnus mejl:

Hej!

Musiken till Godtemplarordens sång/Fram, kamrater/Raise the Standard är skriven av den amerikanske väckelsekompositören Philip Paul Bliss; den lär vara hans mest populära melodi. Originaltiteln är Hold the Fort.

Jag har i hastigheten inte hittat någon MP3-fil, men däremot finns en lätt hysterisk MIDI-fil att lyssna på här:
http://www.pdmusic.org/bliss/ppb70htf.mid
En annan, mindre hysterisk men väl andäktig, MIDI-fil:
http://www.cyberhymnal.org/mid/h/o/l/hold_the_fort.mid
Och ännu en, mer i folkrörelsestil, kanske?:

http://www.fortunecity.com/millenium/rosieandjim/20/hymns/HOLDFORT.MID

Den sista ovan är nog den bästa MIDI-n.

Bo har kanske något program som kan konvertera MIDI-filer till MP3?
Annars duger det kanske för dem att lyssna på en MIDI-fil på datorn?
Jag förstod inte riktigt i vilket syfte de ville ha MP3-filen.

Library of Congress har digitaliserat notutgåvan från 1870, som finns här:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1870.04736
Här finns några andra fina gamla notutgåvor i en samling i Milton S. Eisenhower Library vid John Hopkins University i Baltimore, som heter Lester S. Levy Collection of Sheet Music:
http://levysheetmusic.mse.jhu.edu/otcgi/llscgi60

Här har du annars sidor ur en fin gammal godtemplarsångbok, också från fantastiska Library of Congress:
http://hdl.loc.gov/loc.music/sm1882.12014

Till det lämnade jag den 10 maj följande kommentar:

Det här är hemskt roligt och värt en kommentar!

“Hold the Fort” har jag hört många gånger, fast i arbetarrörelsetappning – ytterligare ett exempel på den ömsesidiga påverkan mellan de två folkrörelserna.

Här är arbetarrörelseversionen, också den amerikansk:

HOLD THE FORT

We meet today in freedom´s cause
And raise our voices high;
We´ll join our hands in union strong
To battle or to die –

Hold the fort, for we are coming,
Union men be strong.
Side by side we battle onward,
Victory will come.

Look my comrades, see the union
Banners waving high;
Reinforcements now appearing
Victory is nigh –

Hold the fort…

See our numbers still increasing,
Hear the bugles blow;
By our union we will trimph
Over every foe –

Hold the forth…

Vem eller vilka som har gjort den här textversionen vet jag inte.

Hur som helst spelades den in på skiva av The Almanac Singers; den återfinns på LPn “The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways FP 85-1, 1955). Den här skivan kan också beställas i CD-överföring och avlyssnas på nätet – sök på The Almanac Singers under Smithsonian Folkways, till vilket länk finns här nedan. Något om The Almanac Singers:

Pete Seeger lärde, genom Peter “Butch” Hawes, år 1940 känna den vänstersinnade folksångaren Lee Hays. Till dessa tre sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sin grupp för The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades “The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad:Woody Guthrie, Bess Lomax, Agnes “Sis” Cunningham och Arthur Stern. Gruppen blev mycket populär och fick också spela in en mängd skivor. Leta på www.folkways.si.edu! . Mer om The Almanac Singers kan du läsa på min blogg, till vilken länk finns här intill.

“Hold the Fort” ackompanjeras på skivan med The Almanac Singers av Pete Seegers smittsamma banjospel.

Pete Seeger är ju för övrigt extra aktuell just nu genom Bruce Springsteens pin färska CD “We Shall Overcome: The Seeger Session” (en härlig skiva, som jag tack vare Bo fick första dan den såldes i Sverige). Om den och mer om Seeger kan du läsa på min blogg.

Men åter till “Hold the Fort”: Arbetarrörelseversionen är äldre än The Almanac Singers. Jag har den i en skivinspelning med The Manhattan Chorus, gjord 1935. Jag vet inte mycket om den här kören, men den tycks ha varit knuten till det amerikanska kommunistpartiet. Det har jag inhämtat i en av mina guldgruvor, när det gäller amerikansk arbetarrörelsemusik, “Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs And The American Left 1926-1953″, som består dels av en jättelik bok från Bear Family, 1996, med essäer, sångtexter, bildtexter och diskografier av Ronald D Cohen och Dave Samuelson, dels av tio CD med det sångmaterial man refererar till. “Hold the Fort” återfinns på den allra första av dessa CD, “The Leftist Roots of the Song Revival” (Bear Family BCD 15720-1 JL).

Fast den sångtext, som har använts inom arbetarrörelsen, är rimligen ändå äldre. Jag äger en sen upplaga av IWWs (Industrial Workers of the World, Joe Hills organisation) lilla röda sångbok, där den finns med i innehållsförteckningen – men mitt exemplar är felaktigt med omkastade och saknade sidor, och bland det som saknas finns “Hold the Fort”. (Annars är boken föredömlig med angivande av vem som skrev texten och andra matnyttiga uppgifter.)

Men håll i er nu: Jag äger en raritet, “IWW:s sångbok”, svenska upplagan (inom parentes: Swedish Edition), utgiven av Stockholm Branch av MTALU n:o 510 av IWW, sjätte upplagan som är tryckt 1929. Här finns sången på svenska; jag återger den ordagrant med svengelsk stavning och allt:

HÅLLEN FÄSTET
(Hold the Fort)

Engelska Transportarbetarnas strejksång

För frihets sak vi mötts i dag,
Och höjer rösten för
Att hand i hand, med junions band.
Vi kämpar eller dör:

Hållen fästet tills vi kommer,
Förenta nu vi står.
Hand i hand vi kämpar framåt.
Segern skall bli vår.

Upp kamrater, se banéren
Fladdra högt mot skyn,
Hjälpen kommer, när vi önskar.
Sjung, kamrater, sjung.

Hållen fästet…

Våra skaror ständigt ökas
Giv signal till dem.
Med vår Union skall vi segra
Över fienden.

Hållen fästet…

Vilt och länge kampen rasat,
Stridd för älskad sak.
Solidaritet har segrat,
Jubla högt kamrat.

Hållen fästet…

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-10 12:21 #

Knallhatten

I den senaste sändningen från Seriebokklubben fanns en klassiker: Al Capps ”Knallhatten – Det väschta odjur som nånsin levat” (övesättning Bengt Sahlberg, Stars & Strips / Epix, 1996).

Serien ”Knallhatten” (i original ”Li´l Abner”) skapades år 1934; tecknare var Al Capp (1909-1979).

I Sverige blev ”Knallhatten” mest känd genom daglig publicering i Expressen (från och med 15 december 1946) – det var på den tiden då till och med kvällstidningar vågade publicera fortsättningsserier, en strip om dagen.

Knallhatten är sonen i familjen Yokum, en avkrokarnas avkrok någonstans i Appalacherna. Mamma Yokum, ständigt med en rykande pipa i munnen, är trots sin litenhet familjens överhuvud, Hon Som Bestämmer. Mot henne har pappa Yokum inte mycket att komma med. Sonen, Knallhatten, har en välbyggd kropp men ingen tankestyrka i paritet med muskelstyrkan.

Men han är snygg, och grannflickan Daisy Mae, en blondin à la Marilyn Monroe, försöker ständigt snärja honom till äktenskap. Fast han är inte särskilt företagsam, och det vill sig liksom aldrig.

”Knallhatten” tillhandahåller både äventyr och romantik – men också samhällskritik i populistisk tappning. Det senare manifesteras särskilt när Knallhatten, som i det här albumet (vars stippar gick i amerikanska dagstidningar 1945), hamnar i New York, en miljö som han, naiv som han är, inte behärskar. Al Capp har ett särskilt gott öga till kapitalister och överklass.

En central del av handlingen är en förväxlingskomedi à la Shakespeare (fast i mycket grövre, delvis bondkomisk form), där det evigt varandra missförstående kärleksparet Knallhatten och Daisy Mae får konkurrenter på var sitt håll.

Förväxlingskomedin avslutas så lyckligt det kan bli i ”Knallhatten”: Daisy Maes konkurrent ger upp och säger, i Daisys närvaro, till Knallhatten:

– Du är den mest tilldragande tölp jag har sett, men jag drar mej ur bilden. Ni två är vanvettigt kära i varandra!

Varvid Knallhatten utbrister:

– Ä vi?

Äventyret, där han jagas av två tjänare till sultanen av Mittistan – de vill halshugga honom av ett mycket märkligt skäl – är inte dumt det heller.

Trädgårdsrapport

För varje dag är det allt mer i trädgården som slår ut i blom.

Antalet blommande tidiga tulpaner ökar stadigt. Rådjuren har varit i rabatterna och betat, men det mesta finns kvar ändå.

I långa rabatten från grinden upp mot huset har en tuva vivor fått gula blommor.

Och vackrast av allt: i flera av rabatterna, också på några ställen i gräsmattan, blommar violerna.

Birgitta tycker att jag inte är klok som sitter inne så mycket vid datorn. I princip håller jag med. Men skrivandet är ett beroendeframkallande gift.

Efter middagen, och innan hon åter igen måste ta bussen in till stan för några dar, vill hon gå ett varv med mig i trädgården och visa allt hon har åstadkommit de här vackra dagarna. Och det är imponerande:

Hon har grävt bort klockorna i slänten bakom huset, fyllt på med ny jord och satt bland annat kungsmynta där. Den kommer förstås också att snabbt sprida sig.

Hon har gjort rent i och bytt jord i växthuset. Där har hon sått, både i den nyplacerade jorden där inne och i sålådor. Hon visar stolt, att vinrankorna är vid liv efter vintern.

I landet vid sittgruppen har hon bland annat satt lök. Där växer sedan tidigare sparrisen.

Och så har hon rengrävt stora delar av sin fina kryddträdgård, skyddat belägen mellan klippkammar. En del liljekonvaljer, som hade trängt in där, har förflyttats till allmänningen bortom talltungen.

Mellan alla dessa jobb har hon dessutom gravat sik för ett helt kompani, det vill säga återföreningsfesten med hennes studentklass på torsdag kväll.

***

Nyss syntes ännu solen som en eldröd boll mellan träden.

Nu är himlen rosa bakom de mörknande träden. Solen håller på att gå ned i havet. Jo, det är faktiskt sant, fast jag befinner mig på östkusten. Öregrund ligger på en halvö.

Greider från Hagen

Göran Greider hör till de kulturarbetare jag också personligen har träffat i några sammanhang. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1990 fick några av oss, som förberedde den, idén att inbjuda några utomstående debattörer att fritt framföra sina åsikter inför kongressen. Själv övertalade jag Göran Greider att tala. Hans eldande tal blev ett J´accuse med udden riktad mot en socialdemokrati, som inte hade gjort tillräckligt, vilket väckte förstämning bland en del av kongressombuden. (Men desto fler tyckte att det var uppfriskande att höra Greider.)

En annan som inbjöds till detta fria forum var Marit Paulsen, då fortfarande ansedd som socialdemokrat. I fråga om sitt ämne, svenskt inträde i EU, fick hon som hon ville. Sen blev hon själv EU-parlamentariker – för folkpartiet.

Men för att återvända till Greider: När Sverige 2002 var på väg att ta ytterligare ett steg mot, nu, ett mer överstatligt Europa och jag fick nog och klev av från mitt uppdrag som huvudsekreterare i programkommissionen, stod Greider i en ledare i Dala-Demokraten upp till mitt försvar. (Jag hade fått på huvudet från något håll, Aftonbladet tror jag.)

Det betyder inte, att jag känner Greider närmare. Men som många andra är jag imponerad av hans mångsidighet och av det faktum, att han tycks hinna med allt; ibland, när man slår på radion och samtidigt läser morgontidningarna, tycks han vara med överallt.

Det senare tolkar somliga till ytlighet eller slarv, men jag håller inte med. Också när jag läser hans senaste bok, ”Hagen. Betraktelser från en by” (Ordfront, 2006), slås jag av de kunskaper den här mannen har på så många olika områden.

Samtidigt ger boken en nyckel till fenomenet Greider: det är så här han laddar batterierna.

”Hagen” är en skriven dagbok, en ”blogg” om man så vill, från Västerdalarna. Där, i en av Dala-Flodas byar, Hagen, köpte Göran Greider och hans familj 2003 ett hus. I boken har han samlat sina betraktelser från denna by, under vinjetten Rader från Hagen publicerde i Dala-Demokraten.

I ”Hagen” skildrar Greider sina mödor med att göra det inköpta huset beboeligt och, framför allt, hur han gradvis anlägger en trädgård.

Eftersom jag, från och med vårt husköp i Öregrund 1969, själv har varit med om mycket av det som Greider skildrar, har jag haft ett särskilt nöje av att läsa hans bok. Inte så att allting är lika: vårt hus finns i odlingszon IV, som längs kusten sträcker sig ända upp till Sundsvall, medan Greiders Hagen finns i den betydligt kärvare odlingszon V. Men jag talar om erfarenheter och reaktioner: När Greider berättar om hur han efter att ha jobbat sig svettig tar ett dopp i Västerdalälven, minns jag hur jag i min ungdom i motsvarande situation – vi hade då ännu inte badrum i sommarhuset – skitig och genomsvettig cyklade ner till Tallparken och tog en kall avrivning i havet, faktiskt ibland så sent som i oktober.

Greider skildrar sina olika projekt. Han planterar ett äppelträd. (Sävstaholm förstås. Karln är ju från Sörmland. Men jag har också planterat Sävstaholm.) Han berättar vidare om hur man på olika sätt kan läa sina planteringar för alltför hård vind och om hur man kan utnyttja den solvärme som dröjer sig kvar i berg och sten för att befrämja växtligheten. Också i dessa fall skulle jag kunna dela med mig av egna erfarenheter.

Mellan de olika avsnitten i boken har Greider placerat egna dikter. Som den här:

GÅRD I VÄSTERDALARNA

En gård under skyn,
en gård där tre
generationer gått.
Grödorna. Dieseln. Den sandiga
jorden. Inga pengar
och ibland ett värdelöst liv.
Vinden är de dödas plog.
En gård i en ände av byn:
och all nedärvd plikt,
allt han sått
som inte ska skördas.
Älven tiger vid en huggen skog.
Sol och medeltida fjärilar
på några ängar.
Kring ängsladorna all slyn.
Och en morgon
i gräset som är vått:
glädjens stora kliv.

Ändå tycker jag att jag hittar ännu mer poesi i hans prosa. Som här (fast det just nu är fel årstid):

”Stjärnlös höstkväll, men ändå inte särskilt kall. Mörkret kommer och utplånar de illröda rönnbärsklasarna och den sista ängsvädden som lyser blå i dikesrenen.”

Greiders naturbilder är konkreta: i dem blommar potatisfält, älggräs, gullris, renfana. Och rallarros (som genast får Greider att tänka inte bara på de växter rallarnas framfart förde med sig utan också på de radikala idéer rallarna spred.)

Greiders betraktelser är i mångt och mycket idylliska. Samtidigt är världen aldrig långt borta:

”Tidigt morgon bitti, när bara tranorna är vakna, ska jag stiga upp och skriva ner min artikel om imperialismen.”

Naturen helar, ger oss kraft att gå vidare:

”Att sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka är att meditera. Den väldiga björken mitt på gårdsplanen vill först inte släppa igenom dropparna, kämpar emot i det längsta, men ger till sist upp: Snart droppar det från alla grenar och björken ser ut som om den slutligen slappnat av. Och under uppehållen viner svalorna fullständigt åsktokiga över gårdsplanen. En flyger rakt in i snickarboden, men vänder mirakulöst på en femöring därinne så vi högljutt kan andas ut.”

Bara i ett par fall är jag av avvikande mening.

Han leker med tanken på en kollektiv trädgårdsutopi, framförd av en ung ABFare i Stockholm. Själv tror jag att det här att anlägga och gradvis forma en trädgård är en djupt individualistisk gärning – men det handlar inte om den sortens individualism som hotar andras intressen.

Och sen tycker jag, i motsats till Greider, inte om petunior.

Läs och gläds åt texterna i ”Hagen” – som verkligen inte blir sämre av de illustrationer den har försetts med; konstnären, Torsten Dahl, dog 1967, så Dahls teckningar är inte gjorda för den här boken, men de är kongeniala.

***

Ordfronts lokalförening i Uppsala fick nyligen ny styrelse, i vilken jag ingår. Vårt första arrangemang blir en kväll med Göran Greider. Utgångspunkten är förstås boken ”Hagen” och rubriken ”Vad ska vi med naturen till?”.

Samtalsledare blir deckarförfattaren, till för inte så länge sen trädgårdsmästaren Kjell Eriksson, ny ordförande för Ordfront i Uppsala.

Plats och tid: Missionskyrkan, måndagen den 15 maj klockan 19.00. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Jag ska själv försöka vara med på åtminstone en del av det här mötet, även om det blir knepigt. Samtidigt pågår nämligen i Missionskyrkan folkrörelsearkivets årsmöte, som avslutas med konstituerande sammanträde för den nyvalda styrelsen; jag är, via kulturnämnden, Uppsala kommuns representant där.

***

Tisdagen den 16 maj anordnar Ordfront tillsammans med ABF en informationskväll om World Social Forum och rörelsen ”Läs, spar och res”. Tanken är, att så många som möjligt ska kunna delta i nästa stora WSF-sammankomst i Kenya i januari 2007. Plats och tid: ABF, Bredgränd 14, Uppsala, klockan 19.00.

Jämlikhet!

DN.Debatt publicerar i dag en viktig artikel, ”Den svenska fattigdomen syns i hudfärg, språk och var du bor”, skriven av Christin Johansson och Ursula Berge, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR.

De konstaterar inledningsvis, att inkomstklyftorna har minskat något sedan år 2000, vilket är bra. Tyvärr är det, menar de, alldeles för tidigt för att våga säga, att den långa trenden i riktning mot ökad ojämlikhet nu har brutits. Klyftorna i vårt samhälle har ökat dramatiskt och har gjort det i 25 år: ”Klyftorna har ökat med 15 procent sedan 1991, och har man ett längre perspektiv har de ökat med i runda tal 50 procent sedan 1981.”

Lite längre fram i artikeln skriver de:

”Statsminister Göran Persson har bland annat sagt `det ska inte synas i munnen att du är fattig´. Med en enda mening förstår vi det sociala stigma som ligger i att peka ut en fattig, till och med kroppsligt. Förbättrad tandvård har fått en ideologisk legitimitet de flesta kan ta till sig.

Men vad som hänt är att fattigdomen i Sverige i dag är allt mer utpekande. Det blir allt tydligare att din fattigdom kanske inte syns i munnen men väl i din hudfärg, hårfärg, kultur, ditt modersmål eller var du bor. Frågan är hur mycket mindre stigmatiserande det är?”

Johansson och Berge har oförsyntheten att påpeka, att socialdemokratin har styrt Sverige under 21 av deras 25 år. Självfallet finns det förklaringar som arvet efter borgerliga regeringar, internationella kriser och annat sådant. Men socialdemokratin får aldrig, aldrig försumma arbetet att steg för steg ö k a jämlikheten i vårt samhälle.

Även en ursocialdemokrat som jag måste konstatera, att mycket kunde ha gjorts annorlunda. I den kritik jag i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) riktar mot det senaste partiprogrammet konstaterar jag också en teoretisk förskjutning, från klassiska jämlikhetsståndpunkter till andra som ofta leder till just ökad ojämlikhet:

”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens (frihet, jämlikhet, solidaritet. EK) relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemokratins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet på lika villkor.”

1968-1969 arbetade jag i sekretariatet till LOs och socialdemokraternas gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Vårt uppdrag var inget mindre än att genomlysa hela samhället och politiken utifrån jämlikhetsperspektivet och föreslå åtgärder, som skulle öka jämlikheten i Sverige. I den första rapporten, ”Jämlikhet”, som redovisades för och godkändes av partikongressen hösten 1969, fanns handlingsprogram på områdena löner och skatter, arbetsmarknad, utbildning, bostäder och bostadsmiljö, familjepolitik och jämställdhet, socialpolitik, rättsfrågor, arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati samt internationella frågor.

Det här var år som präglades av ett historiskt lyft för socialdemokratin, ideologiskt och praktisk-politiskt så väl som medlems- och väljarmässigt.

Den som tror att jämlikheten i Sverige skulle öka med en borgerlig regering är sannolikt korkad i huvudet. Det finns därför ingen anledning att, heller genom röstskolk, straffa den socialdemokratiska regeringen för att den inte har gjort tillräckligt för att öka jämlikheten i samhället.

Men socialdemokratin skulle kunna mobilisera åtskilliga tveksamma genom att snarast, redan före valet, tillmötesgå ett krav, som jag förde fram i mitt kapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”:

”Ett tredje mål bör vara att som på det sena sextiotalet tillsätta en jämlikhetsgrupp med uppdrag att genomlysa dagens svenska samhälle från ett konsekvent jämlikhetsperspektiv och att föreslå åtgärder, som på nytt ökar jämlikheten i samhället. En av de viktigaste deluppgiferna ska då vara att äntligen åstadkomma full jämlikhet mellan män och kvinnor. En annan viktig uppgift måste vara att föreslå åtgärder, som kan häva den segregation flyktingar och invandrare är drabbade av.”

Bollhusmötet än en gång

Jag har tidigare skrivit om det så kallade bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet, skändligt, avvisade tanken att låta 10-12 judiska läkare lämna det nazistiska Tyskland för att bo och arbeta här i Sverige. (Se mina inlägg ”De bruna åren” den 11 mars och ”Israel och Palestina” den 11 april.)

Ola Larsmo har gjort ett beundransvärt jobb med att gräva fram fakta, också för föreningen Heimdal obehagliga fakta: att styrelseledamöterna i Heimdal Arvid Fredborg, Åke Leissner och Igor Holmstedt spelade rollen av pådrivare för det här skamliga beslutet.

Heimdal vägrar att öppna sitt arkiv, som finns på Carolina, för fri och förutsättningslös forskning, men har låtit historikern Erik Lindberg läsa handlingarna från perioden och skriva en rapport; resultatet sammanfattades i en artikel av Lindberg och Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist i UNT den 5 maj. Argumentationen är häpnadsväckande: De nämnda personerna agerade som privatpersoner, inte som heimdaliter. ”Inom Heimdal finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs som problem”, skriver Lindberg i den så kallade vitboken.

Ola Larsmo sågar i sin replik i dagens UNT de båda herrarna jäms med fotknölarna.

Så här sa Arvid Fredborg vid bollhusmötet:

”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser.”

Det här säger den här ”privatpersonen” efter kristallnatten i Tyskland 1938, påpekar Larsmo och citerar därefter följande ur Lindbergs och Lagerkvists artikel:

”De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning.”

Till detta ger Larsmo en kommentar, som förtjänar att bli klassisk: ”Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.”

Och Larsmo har mer ammunition:

”Den `Vitbok´ man ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932-1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. (`Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.´ Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som flyr för sina liv.)”

Heimdal tillsätter nu ett ”vetenskapligt råd”, som ska avgöra, vilka som ska få ta del av arkivet och vilka inte. Larsmos konklusion är given:

”Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.”

Måla inte in Hamas i ett hörn

Om konflikten mellan Israel och Palestina har jag tidigare skrivit. I dagens Upsala Nya Tidning finns en klok artikel av min gamle laboremuskamrat Bernt Jonsson, ”Måla inte in Hamas i ett hörn”. Just detta, att inte måla in Hamas i ett hörn, borde vara vägledande för till exempel diskussionen om den palestinske flyktingministern Atef Adwans besök i Sverige – men är det inte för oppositionen och dess press; märkligt nog verkar det inte vara vägledande heller för regeringen, som bara fegar med att hänvisa till att viseringen har genomförts på ett oantastligt byråkratiskt sätt.

Bernt Jonsson skriver om den bantustanisering av de palestinska områdena som också jag har skrivit om:

”Muren/barriären (till 75 procent på palestinskt område) är numera inte ens Israels östligaste gräns, som enligt vallöftena ska inkludera de stora bosättningarna Gush Etzion, Ariel och Ma´ale Adumim. Dessa kommer att effektivt dela upp det palestinska området i kantoner/bantustans.”

Jonsson påminner om att vissa också vill göra jordandalen israelisk.

Jonsson gör sedan en klok analys av den situation Hamas i och med valsegern har hamnat i:

”Hamas har som revolutionär opposition hamnat i en svår sits. Att bara kasta det gamla överbord – till exempel genom ett uttalat erkännande av Israel – skulle lätt kunna leda till utbrytningar och grupper svåra att kontrollera.

Att bli kvar vid det gamla och fortsätta att kräva `hela Palestina´, det vill säga allt mellan Medelhavet och Jordan (som på sin kant de religiösa bosättarna) skulle vara ett effektivt sätt att marginalisera sig i den internationella opinionens ögon.

För att skaffa sig politiskt manöverutrymme har Hamas därför – om än förgäves – sökt bilda en koalitionsregering. Av uppenbart samma skäl har premiärminister Haniya förklarat, att de inte har några invändningar mot att Abbas förhandlar med Israel. Om resultatet tjänar folkets intressen, kommer Hamas att ändra sin hållning.”

Den här argumentationen stärks av det uttalande från den sverigegästande Atef Adwan, som UNT på ledarplats samma dag visserligen ställer sig frågande till, men dock: ”Kanske finns det utrymme för en judisk stat”.

Är, i det här läget, den isolering av hamasregimen USA och EU (inklusive Sverige!) bekänner sig till ett verkningsfullt verktyg för att åstadkomma bestående fred och en tvåstatslösning i området?

USA-EU-fronten och Sveriges vacklande hållning väcker den gamle EU-motståndaren i mig till liv: Hur var det nu, skulle inte vår andes stämma i världen höras ännu tydligare, bara vårt land gick med i EU?

Nu sitter vi där.

Det minsta regeringen borde göra vore att inte bara ge visum åt Hamas-representanter utan att också föra samtal med dem. Ett fritt och respektfullt meningsutbyte har aldrig skadat.

Om nobelfester

När min dotter Kerstin på sin blogg – länk finns här intill – i samband med nobelfesten 2005 berättade, att hon och hennes man på nobeldagen brukar ordna en egen nobelmiddag hemma hos sig, skrev jag en kommentar om mina egna erfarenheter i genren. Eftersom jag just har skrivit om Ebba Witt-Brattström (och även Horace Engdahl), passar jag på att återpublicera den här:

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

Kommentar av Enn Kokk — 2005-12-11 15:08 #

Pressgrodor

Inledning till artikeln ”Småförlagen avancerar” i kulturdelen av dagens DN:

”De mindre oberoende förlagen började dyka upp på marknaden för tio till femton år sedan och nya förlag startas hela tiden.”

Tänk vilken skillnad ett komma gör: ”De mindre, oberoende förlagen…”