Första maj

1 maj 2006 20:34 | Barnkultur, I skottgluggen, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I morse tog jag för första gången i år på mig sommarjackan. Från busshållplatsen vid färjeläget syntes Gräsö i soldiset; luften var ännu kall.

När bussen, väl inne i Uppsala, passerade Vaksala torg, såg jag redan stora mängder människor uppställda, fast det ännu inte ens var samlingstid. Men när jag väl själv hade hunnit dit, visade det sig vara KDs demonstration för ”valfrihet i barnomsorgen”, det vill säga vårdnadsbidrag. Tåget var imponerande stort; en av mina i stans samfundsliv bevandrade partivänner förklarade det med att Livets ord tämligen mangrant hade ställt upp. I spetsen för tåget gick Alf Svensson och socialdemokraten Per Kågesson – att ett valår på Första maj demonstrera med ett konkurrerande parti borde rimligen, om man följer partistadgarna, leda till Kågessons uteslutning.

KDs orkester inledde marschen med ”Här kommer Pippi Långstrump”, vilket väl måste tolkas som att KD-alternativet för barnomsorgen är ensamma barn, boende i stora tomma hus.

Själv minns jag melodimakaren, Georg Riedel, från många socialdemokratiska valturnéer. Och Astrid Lindgren var väl också socialdemokrat, även om hon 1976 hamnade i den berömda pomperipossastriden med Gunnar Sträng.

Vårt tåg var mindre, en tredjedel av KDs. Uppsala har, så länge jag kan minnas, varit en usel demonstrationsstad för socialdemokraterna. Om det skriver jag i min tryckta ”blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells ”Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med ”Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

FÖRSTA MAJ

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i ”Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken ”Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Vårt lite skruttiga tåg i år var i alla fall högljutt; vi skanderade slagord. En höjdare var den här ramsan:

Inga pigor åt överklassen –
låt dem skura de egna dassen!

”Den” och inte ”dem” borde det väl förresten heta, om man ska följa språkriktighetsreglerna.

Men skrek med gjorde jag.

Ska jag vara uppriktig, följde jag inte så noga med i talen vid mötet, som nu liksom under de senaste åren åter hölls i Odinslund. Lystrade extra gjorde jag egentligen bara, när Mona Sahlin i sitt tal stoppade in en uppspelning av Latin Kings´ bakgrundsmusiktonsättning av ett Olof Palme-tal i radio om diskriminering av invandrare. (Jag har CDn, och jag har gett ut den Olof Palme-CD, där Latin Kings har hämtat talet.)

Min relativa ouppmärksamhet berodde på att jag stod vid ABFs bord och delade ut Ordfronts Första maj-nummer gratis samt sålde (slut, en kartong) ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sen avslutades mötet som vanligt med ”Internationalen”. Och den här gången var det många som sjöng med. Själv höll jag, när jag sjöng refrängen, på sossevis Peter Gustavsson i handen.