Pressgrodor

Hämtat från Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad 4/2006:

”Meiwes som i mars 2001 styckade och åt upp en 43-årig man innan han slutligen dödade denne med en kniv…”

Svenska Dagbladet

”Beviset är DNA-spår från en yngre person som fanns på en glasspinne.”

Göteborgs Posten

”En dag då jag var på jobbet kom de till vår uteplats där min fru satt och rökte och kastade glåpord och sten.”

Insändare i Göteborgs Posten

”Färre olyckor med fulla förare.”

Kindaposten

”De ynglingar som välte gravstenar på Kervo begravningsplats ville i första hand väcka uppståndelse.”

Hufvudstadsbladet

Arbetsförmedling förmedlade arbete!

”Arbetsförmedling förmedlade arbete!”

Förstasidesrubrik i Grönköpings Veckoblad nummer 4, maj 2006

Eurovision Song Contest

Det har varit en lång dag. Jag steg upp fem för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och läsa morgontidningarna, innan jag måste ta en tidig buss in till Uppsala: vi hade sammanträde i kulturnämnden.

Därefter var jag hos tandläkare Åsa på Folktandvården för att få stygnen efter tandborttagningen för en vecka sen avlägsnade.

Sen var jag hemma på Idrottsgatan ett tag för att lämna och hämta papper och böcker – det är inte alldeles enkelt att, om man som jag har många järn i elden, bo på två håll.

Efter återkomsten till Öregrund skrev jag färdigt ett protokoll och en ny dagordning för Helga Henschens Vänner.

Sen slog jag på TVn och befann mig plötsligt mitt i kampen om finalplats i Eurovision Song Contest.

Den här tävlingen intresserar mig inte särskilt mycket; låt oss säga att det kan bero på att jag är intresserad av musik. Men ska man, som jag oftast gör, lösa Melodikrysset, har man ju viss hjälp av att ha lyssnat. Problemet är bara att jag, trots att jag har gott musikminne, sällan kommer i håg de här låtarna minuten efter det att jag har hört dem.

Men till just det här delavsnittet:

När jag hör vilka tio låtar som har gått vidare till finalen, blir jag helt ställd: Inte för att jag föredrar några andra, men varför röstades just de här fram? Inte heller känner jag någon glädje över att den skenheliga Carola gick vidare med den pretentiösa skit hon framförde.

När jag tänker tillbaka på låtarna jag hörde (det lilla jag minns av dem), kommer jag på att jag mest entusiasmerades av låtar med hög töntfaktor – ukrainskan Tina Karols klädsel är ett exempel. Och när jag hörde Litauens bidrag, ”We Are the Winners”, skrattade jag högt framför TVn. Båda dom här låtarna gick vidare till finalen. Men kan det verkligen ha varit på grund av deras musikaliska kvaliteter?

Mitt gamla hemland Estlands favorittippade bidrag gick inte vidare till finalen, och jag nämner det inte för att jag sörjer det. Det jag grunnar över är något annat: Estlands? Med en svensk sångerska, som sjunger på engelska?

Det är så förbannat utslätat alltihop! Jag känner en viss sympati, när något lands artist, som Bosnien-Hercegovinas, sjunger på något avvikande språk. Kunde man inte ha regeln att alla artisterna ska komma från det land de representerar och sjunga på detta lands språk (något av språken i förekommande fall)?

Jag lyssnar mycket på folkmusik och visor på olika tungomål, men jag är på intet sätt någon fanatiker: bland det jag gärna lyssnar till finns allt från amerikansk rockmusik till italiensk opera och till world music.

World music för mig vidare till ytterligare en slutsats: den är musik från en viss nationell musikkultur, ofta blandad med instrument och influenser från andra håll; Ale Möllers användande av bouzouki i ursvenska musiksammanhang kan tjäna som exempel. Det är musikaliskt spännande, inte den utslätade smet vi hör i Eurovision Song Contest.

Naturligtvis påverkas populärmusiken av internet, av TV, av CD-utbudet och av musik-DVD till att bli mer likartad var man än befinner sig. Men jag blir glad i de fall då även populärmusiken har kvar åtminstone ett stråk av nationell eller regional egenart; det k a n i varje fall göra musiken intressantare. (Tänk på brittisk folkrock av typen Steeleye Span, så förstår ni, vad jag menar.)

Till slut: lite mer kvalitet vore inte helt fel. Men hur ska man åstadkomma det, när både låtarna och de som röstar är som de är? Man kan bli misantrop för mindre.

Visa

Birgitta är åter borta nästan en vecka, på flera av sina många uppdrag. Hon suckar själv: tänk om hon missar syrenblomningen?

Just det tror jag nu inte, men jag citerar ur minnet en dikt av en poet, som vi båda tycker om, Alf Henrikson:

VISA

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Pressgrodor

”Årets grilltrend är att krydda maken med grillrök. Smaksätt med örter och rosmarin – på kolen.”

expressen.se

Möte med Göran Greider

I går gjorde jag en utflykt till Uppsala igen.

Jag skulle gå på två olika evenemang, dess värre parallella, dess bättre i samma hus (Missionskyrkan).

Ordfronts uppsalaavdelning anordnade ett möte med Göran Greider kring hans bok ”Hagen”, som jag tidigare har skrivit om. Rubriken var ”Vad ska vi med naturen till?”. Ett hundratal intresserade åhörare hade infunnit sig.

Det var min uppgift att hälsa dem samt Greider plus Kjell Eriksson, som skulle delta i samtalet, välkomna. Jag berättade om det styrelsemöte vi hade haft, där idén dök upp om det här mötet: Kjell Eriksson var vid det tillfället, därtill inspirerad av en bok om grön terapi, starkt gripen av tanken om naturens och trädgårdens helande kraft, och så kom vi då på, att Ordfront ju faktiskt just hade gett ut en bok som tangerade ämnet, Göran Greiders ”Hagen”.

Före mötet satt jag i Missionskyrkans café och pratade med Greider om några av mina egna intryck av ”Hagen”; jag behöver inte upprepa dem här, eftersom de redan finns på bloggen. Jag tipsade honom också om rosengården i Wij trädgårdar, där han kan hitta rosor, som klarar klimatet i hans zon 5-trädgård. Han var för sin del starkt berörd av det fullständigt besinningslösa varghat han har stött på uppe i Dalarna. Vid mötet tog han upp samma tråd men betonade också, att de här människorna, som vill skjuta inte bara vargarna utan – verkar det som – helst också vargförsvararna, är en liten extremistgrupp.

En del om trädgårdsarbetets mödor och glädjeämnen blev det också. Greider interfolierade sitt anförande med uppläsning av textavsnitt och dikter ur boken.

Det slog mig att dikter, som jag nyss hade läst i ”Hagen” och som inte hade berört mig så starkt, nu genom Greiders uppläsning (med hans eget tonfall och med hans inlevelse i det han har skrivit) plötsligt gick rakt in i hjärtat.

När det blev dags för samtalet mellan Göran Greider och Kjell Eriksson (den senare inte bara deckarförfattare utan också tädgårdsmästare i många år), var jag tvungen att lämna detta möte för mitt andra, en trappa ner.

Folkrörelsearkivet, i vars styrelse jag sitter som Uppsala kommuns representant (genom kulturnämnden), hade årsmöte och, efter dess avslutning, konstituerande möte med den nya styrelsen.

Också Ordfront är en folkrörelse.

Efter årsmötet med folkrörelsearkivet värvade jag en av dem som hade varit med där som ny medlem i Ordfront.

Bli medlem du också! Bor du i Uppsala med omnejd, kan jag redan nu lova dig ett ordfrontmöte i höst med Yvonne Hirdman om hennes snart utkommande Alva Myrdal-bok.

Young vs Bush

Neil Young (född 1941, för övrigt i Canada) har aldrig hört till mina personliga husgudar. Men naturligtvis kan ingen, som är intresserad av 1960-talets amerikanska rockmusik, ha undgått honom, som medlem i först Buffalo Springfield, sen Crosby, Stills, Nash & Young. Han har genom åren gett ut mer än 40 album.

I likhet med många av sina generationskamrater har han ett levande intresse för politik, och när han nu gav ut en antikrigs- och anti-Bush-CD, var det självklart för mig att köpa den: Neil Young: ”Living With War” (Reprise 9362-44335-2, 2006).

Låt mig genast säga, att den, rent musikaliskt, inte tilltalar mig särskilt mycket. Det finns enstaka hyggliga låtar (som ”Flags of Freedom” och ”Shock and Awe”, en effektiv rocklåt), men oftast beledsagas sången av ett murrigt, malande ljud (”The Restless Consumer” är ett exempel); när jag hör titellåten ”Living With War” tänker jag till och med elakt, att det låter som ett jävla dansband. Greppet med en hundrahövdad kör är kanske inte så tokigt tänkt, men det hade varit ännu roligare, om det hade varit så pass mycket variation mellan de enskilda låtarna, att man kom ihåg dem.

Däremot är ”Living With War” textmässigt ett bra tillskott till min jättelika samling av politisk musik. Neil Young bärs fram av inget mindre än ursinne, och skottavlorna är USAs krig i Irak och den ansvarige, president George W Bush. Jag ska ge en rad exempel.

De allra första raderna på CDn, de tre första raderna i ”After the Garden”, anger tonen:

Won´t need no shadow man
Runnin´ the government
Won´t need no stinkin´ war.

Titellåten ”Living With War” fullkomligt mal sitt budskap:

I´m linving with war everyday
I´m living with war in my heart everyday
I´m living with war right now.

I ”The Restless Consumer” lyder omkvädet ”Don´t need no more lies”. Och en bit ner i texten heter det:

People from around the world
Need someone to listen
We are starving and dying from our disease
We need your medicine

How do you pay for war
And leave us dyin´?
When you could do so much more
You are not even tryin´.

I ”Shock and Awe” beskrivs den misslyckade krigsinsatsen i Irak – och vad den leder till för allt för många unga amerikanska grabbar:

Thousands of bodies in the ground
Brought home in boxes to a trumpet´s sound.

”Families” handlar förstås om hur familjerna där hemma upplever allt det här.

Ännu mer effektiv i det stycket är ”Flags of Freedom”:

Today´s the day our younger son
is going off to war…

Vad ska man göra då? ”Let´s Impeach the President”:

Let´s impeach the President for lyin´
And misleading our country into war
Abusing all the power that we gave him
And shipping all our money out of door.

—

Let´s impeach the President for spyin´
On citizens inside their own homes
Breaking every law in the country
Tapping our computers and telephones.

Och alternativet? Om det spekulerar Young i ”Lookin´ For a Leader”:

Someone walks among us
And I hope he hears this call
And maybe it´s a woman
Or a black man after all.

CDn slutar med att kören genom att sjunga ”America the Beautiful” i arrangemang av Neil Young hyllar ett annat USA:

O beautiful for spacious skies,
For amber waves of grain,
For purple mountain majesties
Above the fruited plain.
America, America,
God shed his grace on thee
And crown thy good with brotherhood
From sea to shining sea.

Och då är vi tillbaka hos den just nu ständigt aktuelle Pete Seeger igen. Han har gjort den här låten ännu vackrare – lyssna till exempel på CDn ”American Favorite Ballads Vol 1″ (Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002); låten är ursprungligen inspelad på LPn ”American Favorite Ballads Vol 4″ (Folkways FW 02323, 1961). Den finns med Seeger också på various artists-LPn ”Hootennanny Tonight” (Folkways FW 02511, 1959) – de här inspelningarna går att lyssna på på Smithsonian Folkways hemsida.

Hos Neil Young finns ingen direkt hänvisning till Seeger, däremot till två generationskamrater från 1960-talet. I mapptexten finns på slutet tack till medverkan, riktad till olika personer. Där finns, föga förvånande, följande: Inspiration Phil Ochs. Men också: Inspiration Bob Dylan.

Det senare är säkert i viss mening uppriktigt menat: den unge Dylan var en inspirerande politisk förebild för sina generationskamrater. Men kanske jävlas Young också med den Dylan av i dag, som i memoarerna försöker hävda, att han aldrig tog politisk ställning.

I ”Flags of Freedom”, låten om lillebror i familjen som ska i väg till irakkriget, finns en ännu tydligare adress till Bob Dylan:

Sister has her headphones on
She hears the music blastin´
She sees her brother marchin´ by
Their bond is everlasting
Listenin´ to Bob Dylan singin´ in 1963
Watching the flags of freedom flyin´.

Och som inte det vore nog: Young har också lagt in en munspelsslinga à la Bob Dylan i den här låten.

Utflykt till Wij trädgårdar

I 65-årspresent av sin bror Ragnar och hans fru Gunnel fick Birgitta en utflykt till valfritt mål. Inbjudan, som inkluderade en måltid, gällde även mig.

Av olika skäl har det dröjt, innan Birgitta hittade rätt tidpunkt och mål för den här utflykten. Nu var det i alla fall äntligen dags. Och Birgitta ville åka till Wij trädgårdar.

Ragge och Gunnel anlände i fredags kväll, och medan vi tog en tur runt trädgården – vår egen alltså – tände jag grillen och lät den få lagom temperatur. Jag hade tidigare under dagen blandat en het marinad, i vilken jag hade lagt bitar av nötkött, rökt karré, ett par sorters kryddkorvar, schalottenlök, grön paprika och hela champinjoner. Denna mix grillade jag sen i ett par stora halster. Till detta serverade jag, förutom bitar av stora baguetter, en sallad av grekisk typ, som följaktligen också innehöll bitar av fetaost.

Till det drack vi först en flaska californiskt Turning Leaf, som Ragge och Gunnel hade haft med sig. Sen, och till ostbrickan som var efterrätt, drack vi australiskt Killawarra. Inget av dem något märkvärdigt vin men hyggliga nog för en fredagskväll i goda vänners lag.

Ostbrickan angrep vi på glasverandan, där musikanläggningen finns. Nu fick även Ragge och Gunnel höra Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Pete Seeger Sessions” (som jag ju redan har skrivit berömmande om); Gunnel är väl förtrogen med Pete Seeger sen hon under sin studietid bodde hos oss, närmare bestämt i det som i dag är mitt arbetsrum. Den här nya skivan blev en omedelbar succé även hos Gunnel och Ragge: Så fort Springsteen inledde med ”Old Joe Clark” började de dansa en variant av squaredance för två – de är folkdansare.

Nästa morgon bar det i väg. Vi åkte genom Johannisfors och Forsmark och så vidare norrut genom det vackra uppländska brukslandskapet. En del av vägen lyssnade vi åter på Bruce Springsteen sjungandes Pete Seeger.

Wij trädgårdar, som är en skapelse av Lars Krantz, ligger i Ockelbo. Även det här är gammal bruksmiljö (ett valsverk), inbäddad mellan skogar, berg och sjöar. Valet av plats är djärvt – och medvetet: När man har kommit till Ockelbo, är man redan en bit inne i Norrland, och orten och trädgårdsanläggningen ligger dessutom i zon 5.

Eftersom det som går att odla i zon 5 förstås går att odla också i vårt zon 4, hade Birgitta bespetsat sig på att inhandla särdeles härdiga växter – kryddor, rosor och också gärna en buske luktolvon – att ta med sig hem till trädgården i Öregrund.

Tyvärr har planterings- och växtförsäljningssäsongen där uppe ännu inte startat, så allt Birgitta fick med sig var ett antal påsar med fröer, som såldes i butiken i huvudbyggnaden. Lars Krantz själv, som Birgitta tidigare har träffat i andra sammanhang, kom fram och hälsade oss välkomna – men måste beklagande konstatera, att han ännu inte hade några växter att sälja. Birgitta får väl i stället e-handla via www.wij.se.

Den som vill läsa mer om Lars Krantz och hans Wij trädgårdar rekommenderas att läsa en artikel i nummer 5 2006 av Allt om trädgård, aprilnumret.

Eftersom det, precis när vi anlände, kom lite regn, startade vi med den av Ragge och Gunnel utlovade lunchen i den mycket fina restaurang, som drivs inom ramen för Wij trädgårdar; Pär Johansson, som driver restaurangen, har erfarenhet från bland annat Edsbacka krog.

Vi valde grillad ryggbiff med rostade champinjoner, syltade aprikoser, oxskysås och potatisterrine smaksatt med västerbottenost, en njutning både för gom och ögon. Till det drack vi vatten.

Efter kaffe på maten gick vi så en runda i trädgårdarna. Närmast entrén fanns en fantastisk rosenträdgård – besök den, Göran Greider, som ju också har sitt Hagen i zon 5! Förbluffande många rossorter klarar uppebart detta kärva klimat – det såg man just nu mest bara med hjälp av att rosenbuskarna närmast marken hade livskraftigt gröna grenar. Vi såg också ganska många rosor, som finns i vår egen trädgård, till exempel min norska Hurdalsros.

I köksträdgården fanns än så länge just inget att ta del eller lära av, utöver möjligen uppbyggnaden av landen.

Vi avslutade med att titta på den senaste anläggningen, Skogens trädgård, designad av landskapsarkitekten Ulf Nordfjäll, en enligt min mening mer märklig än vacker skapelse.

Så gick bilfärden söderut igen, ner genom Gästrikland. Helt enligt planen stannade vi till vid Västerbergs folkhögskola, där Birgittas och Ragges föräldrar under andra världskriget var folkhögskollärare, och där Birgitta också hann börja skolan, innan familjen flyttade vidare till Västerås. Vi gick också upp till det hus, där familjen Dahl bodde – tog bilder av huset och den vårgrönskande trädgården.

Här föddes lillebror i familjen, Ragnar. Alltså tog vi oss också vidare till Ovansjö kyrka, där lille Ragge döptes; vi var till och med inne i kyrkan och tittade på dopfunten.

(Ovansjö är för övrigt födelseort också för Per Gunnar Evander, icke obekant för läsare av denna blogg.)

På hemvägen lyssnade vi på dubbel-CDn ”Where Have All the Flowers Gone: The Songs of Pete Seeger” (Appleseed 1034, 1998), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome” och det projekt som väckte hans intresse för Pete Seeger och hans musik. Här får man sig två och en halv timme Seeger-låtar till livs med artister som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Richie Havens, Ani DiFranco, Bruce Cockburn, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, The Weavers, Odetta, Si Kahn, Donovan och många många andra. Och så stannade vi till invid ett stycke hagmark, där damerna plockade var sin bukett gullvivor.

Väl hemma igen fick vi i gång blodcirkulationen igen genom att ta en promenad runt Öregrund. Sen tog Birgitta fram av den sik hon hade gravat till den jubileumsfest hon i veckan hade med sin studentklass. Till det nykokt potatis och så, vad annars här i Öregrund, Gräsö Riesling.

När vi hade ätit hallon (gula, röda, även vildhallon) av fjolårets skörd på vår egen tomt, gick jag ifrån en stund och kollade mejlen och bloggen. Döm om min förvåning, när sitemetern noterade all time high, 521 besök vid 23-tiden, när vi gick och la oss. Flertalet av de besök jag kollade hade sökt på Google på ord som ”vissångare” och ”lutsångare”. Något i Melodikrysset, som jag på grund av utflykten för en gångs skull missade?

Helt fel hade dom i så fall inte hamnat, oavsett om dom fann exakt vad som sökte eller inte. Jag är en av visans vänner, om än inte medlem av Visans vänner.

Ebba Witt-Brattström slår tillbaka

Jag skrev nyligen om Ebba Witt-Brattström och svenskan.

I Dagens Nyheter (13 maj 2006) går hon nu igenom den debatt hennes första artikel i ämnet ledde till; många av hennes repliker till vedersakarna är härliga rundpallar, som visar, vilken benådad polemiker hon är.

Att jag återkommer till ämnet beror på att hon i sitt svarsinlägg själv knyter an till den tråd jag tog upp i min kommentar, hennes estnisk-tyska familjebakgrund. Det jag här citerar är samtidigt en utmärkt illustration till hennes bravur som polemiker; måltavlan är tvåspråkighetsexperten Kenneth Hyltenstam:

”Utifrån Hyltenstams resonemang om hur livsavgörande utvidgad modersmålsundervisning (det som tidigare kallades för hemspråk) är för en elevs `allmänna kunskapsinhämtande´, `identitetsbildning´ och kontakt med föräldrakulturen, skulle jag med min barndoms urusla köksestniska och knackiga sommarlovstyska i dag ha en begreppsbildning på nivå med apan Enzo i Kolmården. Men det har jag inte, tack vare den gamla kunskapsskolans svenskundervisning, med mer än dubbelt timantal än i dagens barnomsorgsskola.”

Två dar i Uppsala

Som ledamot i kulturnämnden får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen då och då genomför på stans olika kulturinstitutioner. Den här gången höll vi till på Den Lilla Teatern.

Avsikten med kulturfrukostarna – man dricker kaffe och äter ostfralla, på egen bekostnad vill jag tillägga – är att man, med musikalisk inramning, den här gången 50-årsjubilerande Musikskolans pianojazztrio (Hans Antehed, piano, Filip Boström, bas, och Joel Sandberg, slagverk), i lättsam form tar del av vad som är på gång i stans kulturliv, i varje fall den del av kulturlivet där kulturnämnden finns med på ett hörn. Det här fick vi oss till livs den här gången:

Mariette Manktelow berättade om vad som planeras inför Linné-året 2007. Aktiviteterna börjar redan i sommar – den som vill veta mer kan gå vidare till www.linneuppsala.se.

Därefter berättade Helen Karlsson och SU-EN, den senare konstnärlig ledare, om den internationella performancefestivalen ”Friktioner” i Uppsala den 15-18 juni 2006. Spännande och fullt av överraskningar!

Per Löfblad och Maud Nyberg presenterade verksamheten i värdinstitutionen, Den Lilla Teatern, som ligger på S:t Persgatan 22 i en lokal, som en gång i tiden hörde till Nymans verkstäder. Där håller Panikteatern, Teater Da Capo och Teater Spektaklet till – dessutom kan man där se en mängd bra barnteatergästspel. (Teater Spektaklet gör förresten, som ett inslag i linnéjubileet, barnteaterföreställningen – 5-11 år – ”Ordning i rabatten! sa Linné – allt om Flower Power”.)

Maud Nyberg och Ronald Brandel presenterade sedan också separat Panikeatern, som har Den Lilla Teatern som sin hemmascen men som, sedan 30 år tillbaka, tillbringar mesta delen av sin tid på turné till småorter över hela landet, som annars aldrig får se teater. Föreställningarna ges i bygdegårdar, Folkets Hus och vad det nu är för lokaler man kan tillhandahålla. Men när teatern väl kommer dit, kommer i stort sett varenda människa! Maud Nyberg berättade med halsbrytande liknelser om den svenska landsbygdens mysterier: en rondell utan tillfartsvägar, ett EU-projekt!

Kulturfrukosten avslutades med att Margareta och Per Löfblad från Teater Spektaklet gav smakprov ur ”Pompe”, ett dockspel fritt efter Barbro Lindgren för barn två till fyra år. Det är en poetisk, vacker och rolig föreställning – jag har tidigare sett den med lille Viggo, som också uppskattade den mycket. Den här gången fick den en avslutning i form av en vinkning till den för dagen vuxna publiken: Gammel-Geddan presenterade sig som Nikolai och utropade ”Till havs!”

Teater Spektaklets föreställningar hör till det bästa ni kan se i stan. Har ni inte barn eller barnbarn att gå med, så gå dit själva!

***

Efter kulturfrukosten promenerade jag till mitt tillfälliga hem på Idrottsgatan; jag gick promenadvägen längs järnvägen, eftersom förmiddagen var så betagande vacker. I Uppsala är träden, i motsats till träden i Öregrund, gröna. Syrenerna har blomknopp. Längs hela den här gång- och cykelvägen blommade gul nunneört.

När jag passerade min bror Mattis hus, såg jag att dörren till uteplatsen var öppen, så jag stegade dit och gav mig till känna. Sen satt vi en stund på uteplatsen och språkades vid.

***

Jag var tvungen att stanna ända till i dag i Uppsala, för jag hade tandläkartid. Strax före 11.00 infann jag mig på Folktandvården hos tandläkare Åsa, som skulle dra ut en tand som en förberedelse för ett titanimplantat senare i sommar. Hon och sköterskan kämpade med tanden i två timmar; jag sa efteråt, att jag tyckte synd om dem. Men ut kom den, bit för bit. Jag var på vippen att säga, att jag själv skulle ha använt korkskruv.

Fortfarande nersövd i käften satte jag mig på öregrundsbussen 13.20.

På eftermiddagen sov jag en stund, medan bedövningen släppte och hålet efter tanden ömmade lite.

Men under kvällen var jag i gång igen. Jag lyssnade på Neil Youngs anti-Bush-CD, som jag köpte, när jag var inne i stan.

Till den ska jag be att få återkomma.