York och Lancaster

York och Lancaster (Rosa damascena variegata ”York and Lancaster”) är en buskros som blir 150-175 centimeter. Av blommorna, som är starkt doftande, blir en del rosa-vita, en del helt vita, en del helt rosa; ibland kan det rosa bli nästan rött; blomfärgen kan också vara renodlad på enskilda grenar. Som man kan förstå, kommer namnet av att den förenar det vita hos Yorks vita ros med det röda hos Lancasters röda ros, som jag tidigare har skrivit om.

Den spanske läkaren och botanisten Monardes namngav den år 1551, berättar Lars-Åke Gustavsson i ”Rosor för nordiska trädgårdar” (Natur och Kultur, 1998): ”Legenderna om den är många. Alla förknippas på ett eller annat sätt med `rosornas krig´, ett trettioårigt krig (1455-1485) mellan de engelska ätterna York och Lancaster. En av legenderna berättar att `York and Lancaster´ togs som symbol för freden mellan de stridande ätterna!”

York och Lancaster kan odlas upp till zon V.

Jag har York och Lancaster i en rabatt, anlagd i en bergsklyfta mellan huset och gatan (zon IV). I samma rabatt hittar man Yorks vita ros. Lancasters röda ros finns i Birgittas rosenhäck nedanför, mot gatan.

Bulgarisk oljeros / Kazanlik

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Sortens existens är belagd från 1850, men den är sannolikt mycket äldre. En inte helt orimlig teori är, att turkarna förde in den i Bulgarien, när man på 1600-talet anlade rosenodlingar där.

Den bulgariska oljerosen är påtagligt lik York and Lancaster men med framför allt en viktig skillnad: den är enfärgat rosa, medan blommorna på York and Lancaster är ömsom rosa, ömsom vita, ömsom tvåfärgade. Kazanlik har också något fler kronblad och är lite fluffigare i blomningen.

Vi har våra exemplar i en rabatt framför bastun. Rabatten var i början lite grund och ligger en del av dagen i skugga. (Vår trädgård finns i zon IV, men den bulgariska oljerosen går att odla upp till zon V.) Efter flera års rabattförbättring och vattning (bastutaket går en bit ut över rabatten) tog den sig så småningom bra. I år, i början av juli med dess starka värme, blommar den ymningt.

Oh my Stalin Party Line

Martin Tollén i Linköping har en läsvärd blogg, som här om dagen tog upp ett ämne, som intresserar mig mycket:

Borgerlig trotskism

Almedalsbloggen har tidigare rapporterat om den politiska allsången som arrangeras under almedalsveckan. Nu meddelar Aftonbladet att en av högersångerna var ”Oh my Stalin” som sjungs till melodin i ”Oh my darling Clementine”.

Låten har funnits i Spartacus sångbok i många år. Vi tipsades av Pelle Rödin som jag tror hittat låten på en trotskistisk amerikansk internetsida. Jag har inte hittat någon uppgift om varifrån texten ursprungligen kommer; jag har alltid trott att den skrivits av någon trotskist som kritik mot Molotov-Ribbentroppakten. Är det någon annan som vet bättre?

Texten nedan kommer från Spartacus sångbok. (EK: Jag har dock tagit med olika varianter och fört in den trolige textförfattarens namn.)

IN OLD MOSCOW, IN THE KREMLIN

Text: Walter Cliff (= Walter Gourlay), 1940-1941
Musik: Percy Montrose (”Oh my darling Clementine”), 1884

In old Moscow, in the Kremlin
In the fall of ‘39
Sat a Russian and a Prussian
Drawing up the Party line

(EK: Varianten ”Setting up…” förekommer. Också varianten ”In the spring of ´39″, vilket måste vara fel, eftersom det handlar om Molotov-Ribbentrop-pakten. Det jag här kallar för variant härstammar från en bloggartikel av Edward Lucas.)

Refräng:
Oh my Stalin, Oh my Stalin
Oh my Stalin Party line
Oh I never will forsake you
‘Cause I love this life of mine

(EK: I varianten finns ett alternativ till de två sista raderma av refrängen: ”First he changed it, then rearranget it / Oh my Stalin Party Line.” I den bok av Ronald D Cohn & Dave Samuelson som ingår i 10 CD-boxen ”Songs of Political Action”, Bear Family Records, BCD 15720 JL, 1996, finns en variant, som troligen är originalet:
Oh my darling, oh my darling,
Oh my darling Party line
Oh, I never will desert you
Cause I love this life of mine)

Leon Trotsky was a Nazi
We all knew it for a fact
Pravda said it, We all read it
‘Fore the Hitler-Stalin pact

(EK: I ”Songs for Political Action” skrivs sista raden ”Before the Hitler-Stalin pact.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Once a Nazi, would be a shotsy
That was then the party line
Now a Nazi’s, hotsy-totsy
Volga boatmen sail the Rhine

(EK: I den variant jag har tillgång till är första radens ”would be a shotsy” utbytta mot ”would be shot, see” – den finns också i ”Songs for Political Action”. Dessutom finns i den andra versionen en extra upprepningsrad allra sist: ”I can bend this spine of mine”.)

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

Now the Fuehrer and our leader
Stand within the Party line
All the Russians, love the Prussians
Trotsky’s laying British mines

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

I den varianttext jag har tillgång till finns en tilläggsstrof:

Party comrade, Party comrade,
What a sorry fate is thine!
Comrade Stalin does not love you
´Cause you left the Party line.

Oh my Stalin, Oh my Stalin…

***

Jag stötte först på den här sången i Ronald B Cohen & Dave Samuelson: “Songs for Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953″, bok till box med 10 CD, Bear Family, BCD 15720, 1996. Jag har, utan att nämna just den sången, skrivit om den här boxen bland annat i min artikeln om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget – se under Kulturspegeln, Musik. Där ges bakgrunden till varför sånger som ”In Old Moscow, in the Kremlin” kom till: den av kommunister dominerade amerikanska sångvänstern predikade, under trycket av Molotov-Ribbentrop-pakten och därtill manade av det amerikanska kommunistpartiet, pacifism. (Men när Hitlertyskland anföll Sovjetunionen, blev det annat ljud i skällan…)

Teorin att kommunisterna, det vill säga stalinisterna, skulle hånas av just trotskisterna för Molotov-Ribbentrop-pakten är ju ganska sannolik redan som teori. Ämnets sångliga sida har också behandlats i en artikel av R Serge Denisoft & Richard Reuss, ”The Protest Songs of the American Trotskyists”, införd i The Journal of Popular Culture nummer 2 1972.

Den aktuella sången är skriven av Walter Cliff alias Walter Gourley, medlem av Young People´s Socialist League (en del av den trotskistiska Fjärde internationalen), Staten Island, New York; den är tillkommen 1940 eller 1941.

På skiva kom den först på Joe Glazers och Bill Friedlands ”Ballads for Sectarians”, Labor Arts, cirka 1951.

Sen sjöngs den in på Joe Glazers och Abe Brumbergs skiva ”My Darling Party Line: Irreverent Songs on International Communism” (Collector Records, Silver Springs, B036 b, cirka 1968); Collector Records har också gett ut en sångbok med texterna till skivan. I just den här sången är Abe Brumberg solist.

Abe (Abraham) Brumberg är en judisk artist, som har sjungit in mycket på jiddish, men han är också känd som kremlolog.

Tom Glazer (1914-2003) är känd för både folksånger och folksångparodier, även tungvrickande barnvisor. Han finns också, tillsammans med bland andra Woody Guthrie, The Almanac Singers, Cisco Houston, Leadbelly, Pete Seeger och Josh White med på en CD, av intresse i det här sammanhanget: ”That´s Why We´re Marching: World War II and the American Folksong Movement”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40021, 1996.

Joe Glazer, känd bland annat för sina Joe Hill-tolkningar (finns på Smithsonian Folkways), var som artist inriktad på fackföreningssånger och startade för det ändamålet ett eget skivbolag i Silver Springs, Collector Records.

Collector Records hela arkiv – skivor, skivrättigheter, sångböcker med mera – har donerats till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare förstärker sitt unikt stora innehav av radikal amerikansk musik. Registrering och systematisering lär pågå.

Från Collector Records arkiv har mycket av materialet hämtats till CDn ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways”, Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166, 2006, som jag tidigare har skrivit om.

Man kan således inte utesluta, att Joe Glazers & Abe Brumbergs ”My Darling Party Line” eller åtminstone ”In Old Moscow, in the Kremlin” åter kan bli tillgänglig, nu på CD från Smithsonian Folkways – ett alternativ är att skivan, som är fallet med hela Smithsonian Folkways äldre kollektion, görs tillgänglig som CD vid beställning. Mejla gärna och tjata! Ta en titt på de nämnda skivorna på Smithsonian Folkways hemsida.

Carl-Adam Nycop igen

Jag skrev här om dagen en nekrolog över Carl-Adam Nycop.

I dagens Svenska Dagbladet gör presshistorikern med mera Mats Ekdahl detsamma. Det är en kunnig och erkännande genomgång av Nycops tidningsmannagärning.

Bildtexten, som jag antar att Ekdahl inte är skyldig till, lyder:

”Carl-Adam Nycop med kulturminister Leif Pagrotsky på den senaste s-kongressen där de tittar på bilder från 1973 då Olof Palme besökte Malmö. Fotouppdraget var för tidningen Se.”

Skulle alltså Carl-Adam Nycop ha plåtat socialdemokraternas valupptakt för tidningen Se? Tekniskt skulle det ha varit möjligt; 1973 var bildtidningen Se, som Nycop skapade, ännu inte nedlagd, och det låter ju som en kul idé.

Om det vet jag ingenting, men jag vet desto mer om det som bilden som bildtexten hör till faktiskt föreställer: Carl-Adam Nycop står och talar i en mikrofon. I bakgrunden syns en jättestor skylt med loggan med säkerhetsnålen för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars ordförande Nycop var. Han var, tillsammans med Olof Palme, i själva verket en av de huvudagerande på socialdemokraternas valupptakt i Malmö 1973.

Det kunde Svenska Dagbladet gärna också påminna om!

Söndagsmorgon med Kjell Eriksson

Birgitta sover. Matti och Karin sover.

Jag är nyrakad och nyduschad. Genom det öppna fönstret fläktar en smula av morgonens svalka ute i trädgården in i rummet. Strax ska jag börja laga frukost och lyssna på Godmorgon världen i P1.

Jag har just läst den första av våra morgontidningar, UNT. I dess bostadsbilaga medverkar då och då – så i dag – min genom Ordfront i Uppsala nyförvärvade kompis Kjell Eriksson. Han skriver om trädgård; han är ju inte bara deckarförfattare utan också trädgårdsmästare.

I dag förbannar han sin dumhet att ha bokat en resa till Entrevaux, en by i Sydfrankrike – han måste ju åka ifrån Charles de Mills, Hippolyte och Leda, som blommar i den egna trädgården.

Kjell Eriksson har i en tidigare krönika skällt på ytligheten i TVs trädgårdsprogram, vilket bildar bakgrund till avslutningen i dagens krönika, som i ton och inställning mycket liknar det tal Birgitta höll vid midsommarstångsresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund; jag talar här om två trädgårdsodlare, som förenar sinne för skönhet och odling med engagemang för världen utanför. Så här skriver Kjell Eriksson:

”Men nu ska jag inte klaga! Sommaren är ju som vackrast. För att uthärda tiden, och då talar jag inte bara om trädgårdsprogram, behöver jag stillheten i trädgården.

Det slog mig härom kvällen, efter att ha lyssnat på nyheterna från Gaza, hur många odlare som blir offer för övervåld.

Jag erinrade mig paprikaodlaren utanför Jeriko, eller jordgubbsmannen, eller olivodlaren utanför Nablus, alla skickliga yrkesmän, alla med en enda brinnande önskan: att få så och skörda i fred och frihet.

Jag riskerar ingen stridsvagn på tomten, jag kan pumpa vatten fritt och ingen röjer mina träd och vinstockar för att bereda plats för en mur. Det enda anfall från luften jag råkar ut för är myggens ihärdiga inande.

I det sammanhanget framstår urusel tv som en petitess och mitt eget påtande med rosor som en nästan oanständigt privat och privilegierad verksamhet.

Perspektiven växlar. Solen skiner. Stidslarmet ljuder i världen. Louise Odier doftar i sommarkvällen. Från cykelvägen hörs skratt från förbipasserande ungdomar. En trollslända svischar från dammen. Det är sommar och jag önskar alla odlare välgång.”

En olycka kommer sällan ensam

Tidigt på torsdag morgon åkte jag med bussen in till Uppsala. Käkkirurgen på Akademiska kallade: jag skulle få två titanskruvar inopererade – en i underkäken och en i överkäken – för senare inmontering av nya tänder.

Jag är inte smärtkänslig och inte rädd för tandläkare eller läkare, men det här fordrade förstås bedövning både i över- och underkäken. Tandoperationerna gick fint, under inspektion av två som skulle lära sig, och jag gick därifrån glad i hågen och uträttade på väg till Idrottsgatan, dit jag hade ärende, diverse bank- och bokhandelsärenden.

Som alltid öppnade jag datorn och kollade e-posten. Där fanns ett meddelande från gamle vännen Jonas Sima, vars Olof Palme-film från 1973 jag nyligen nämnde i nekrologen över Carl-Adam Nycop:

”Hallå gamle gosse!

Jasså du sitter och bloggar i sommarhettan!

I Roslagens famn antar jag.

Själv är jag i Hölick – och väntar på besök av gamla filmpolarna Leif Furhammar och Nils Petter Sundgren med fruar. Inger förbereder ugnstekt sik med rosévin! Men först ska jag se till att sällskapet doppar sig i det 18-gradiga (sic!) havet.

När kommer du och Birgitta här förbi? Alltid välkomna är ni.

Förnämlig blogg, mycket jobb. Hur orkar du?

Läste nu en massa bra saker, välformulerat, välinformerat, och jag får också vara med på ett hörn…

Man tackar.

Bästa hälsningar

Jonas

PS,

Har du noterat att jag står på 29e plats på s-listan till riksdagen i Sthlm?

Behöver bara 16 000 kryssningar.

Tjo flöjt med den riksdagsplatsen.

Fast ändå. Raskt marscherat i s-karriären på ett par år!!”

***

Jag är ju skriven i Uppsala, så jag kan tyvärr inte rösta på Jonas. Men min blogg har många läsare, även i Stockholm…

Ett eventuellt besök uppåt Hälsingland (i så fall med fortsättning till Sundsvall och Juniskär) finns, av andra skäl, bland det jag och Birgitta har diskuterat. Men i så fall måste frågan om chaufför lösas – vi är ju både bil- och körkortslösa.

***

På bussen från Uppsala till Öregrund började de första efterverkningarna av käkoperationerna ge sig till känna. När bedövningen gradvis släppte, blev jag allt mer dåsig – sov större delen av vägen.

På kvällen var det bara att konstatera, att jag var utslagen.

Nästa morgon vaknade jag och kände, redan innan jag tittade i spegeln, att jag var svullen i ansiktet. Groteskt uppsvullen, visade det sig, i nedre delen av vänstra kinden och i övre delen av högra kinden. Knappast förmögen att visa mig ute bland människor, och om jag gjorde det ändå med risk att ständigt bli hejdad av folk, som skulle undra, vad jag hade råkat ut för, också det besvärligt, eftersom svullnaden gjorde, att jag pratade sluddrigt.

Jag kollade i det papper jag hade fått på Akademiska: Jo, svullnad är en vanlig bieffekt de närmaste dagarna efter en sådan här operation. Råd: ligg stilla med huvudet högt.

Birgitta ställde upp på ett föredömligt sätt: gjorde inte bara gräsklippningen (det var hennes tur) utan också det som återstod av städningen inomhus. Vi har den senaste veckan gjort årets storstädning av sommarhuset: putsat alla fönster, städat igenom alla skåp och så vidare.

Birgitta skickade med anledning därav följande mejl till barnen:

”Hej!

Denna vecka ägnar pappa och jag åt storstädning. Vi har inte hunnit förut, men nu är vi snart klara. Det kommer att vara jättefint innan veckan är slut.

I dag städade jag bland annat TV-rummet. Bakom sängen hittade jag, förutom smuts, en termometer, en blyertspenna och en mycket dammig svart socka. Den håller just nu på att tvättas. Den kommer att finnas för avhämtning, om någon kan påminna sig ha letat förgäves efter en socka. Pennan kanske tillhör något barn. Men termometern är vår.

I morgon ska jag gå båtvakt. På torsdag ska pappa – Enn gå igenom en tandoperation på Akademiska. Han kommer hem samma dag och ska förhoppningsvis vara i form till dess att Matti och Karin kommer. Vi får ta hand om honom.

Välkomna – här är sanslöst vackert!

Mamma

Från sonen, Matti, kom följande svar:

”Sockan är inte min, men jag tror att det kan vara jag som har glömt dammet bakom sängen. Jag har letat efter det.”

***

När jag kom tillbaka till Öregrund i mitt eländiga tillstånd, uppenbarades nästa olycka: datorn hade låst sig och gick inte, trots total urkoppling och försök till omstart, att ansluta till nätet. Totalt avskurna från mejl, Google, Tradera, blogg!

Matti, som på lördag kväll tillsammans med sin Karin börjar semestern här hos oss i Öregrund, har lovat hjälpa oss att få i gång fanskapet igen.

Om det här, som jag lördag eftermiddag skriver som ett Word-dokument, dyker upp på bloggen, är det ett säkert tecken på att han har lyckats.

***

Själv är jag fortfarande inte riktigt i form. Lördagen har fortsatt i seghetens och svullenhetens tecken. Och det har ju inte blivit lättare att klara sviterna av operationerna i den värsta värmebölja, som har drabbat både Öregrund och Sverige i sommar.

Men melodikrysset klarade jag, fast jag inte kunde ta hjälp av Google:

Populärmusikfrågorna, som jag ofta tycker är svåra, var i dag enkla: Nanne (Grönwall – jag såg och hörde henne förresten live på den socialdemokratiska kongressen i Malmö) och Anna (Book) samt Abba (sången till Görel). Iron Maiden klarade jag också lätt, likaså Henry Mancinis ”elefant” (fast det var ju mera från min tid). Och skulle jag inte känns igen Orsa (spelmän) i deras samarbete med BAO?

Då hade jag svårare med den yngste artisten, han som sjöng ”Money for Nothing”. Men ledbokstäverna ledde mig till ”David”. (Här skulle jag ha behövt efterkolla på Google. Kommentar efteråt: några av mina läsare/kommentatorer påpekar, att det ska vara Darin.)

Att Jan (Malmsjö) ingick i paret som besjöng sommaren var inte så svårt att höra. Däremot hade jag till att börja med svårare att identifiera parhästen (Lasse) Berghagen med hjälp av rösten.

Två andra somriga nummer var då mycket lättare: Blommornas (vals) och Den (blomstertid nu kommer).

Likaså tyckte jag det var lätt att hitta orden ur Zarah Leanders signaturmelodi ”(Vill ni) se en (stjärna)”.

Veckans filminslag, ET, var inte heller så svårt.

Det sista ordet, betecknat som svårt även av programledaren Anders Eldeman, fick jag själv fundera en stund på, även om jag kände igen den melodi som spelades. Det var (Cavaleria) Rusticana!

Språktest

Bo Strömberg, gift med min dotter Kerstin Kokk, har gjort ett språktest, undersökt vad för slags information riksdagspartierna erbjuder på andra språk än svenska: både våra egna nationella minoritetsspråk och andra språk, så väl vanliga invandrarspråk som de stora europeiska språken.

Resultatet är ganska nedslående för socialdemokraterna.

Läs själva på Bos blogg!

Hjortfot

Under tidigt 1950-tal startade det arbetarrörelseägda Folket i Bilds förlag i samarbete med det bondeägda LTs förlag och kooperationens Rabén & Sjögren FiBs ungdomsböcker, en motsvarighet till FiBs folkböcker fast för yngre läsare. Böckerna hade snygga plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och ett lågt pris, 2:75, vilket möjliggjordes av att upplagorna var mycket höga.

Varannan bok var pojkbok, varannan flickbok. Bland de lanserade författarna fanns till exempel Astrid Lindgren, Åke Holmberg och Harry Kullman.

Och så Edward S Ellis, vars ”Hjortfot” var nummer 14 i serien (omslag och illustrationer av Hans Arnold). Jag har köpt den på Tradera för att kolla, hur jag i dag ser på en av mina pojkårs hjältar.

Hjortfot-böckerna läste vi under folkskoletiden i Nylands skola. De ingick då i B Wahlströms ungdomsböcker, pojkdelen med de gröna ryggarna. Jag minns, att vi tyckte de var spännande: vi lånade dem, en efter en, i skolbiblioteket. Mer än en gång har jag, med pilbåge och iförd höftskynke, lekt Hjortfot i skogen ovanför Juniskär. Också jag hade förresten en grotta!

När jag nu tittar på FiB-utgåvan från 1954, hittar jag märkligt nog ingen uppgift om översättare; man kunde tro, att Edward S Ellis var en svensk författare. Men så var det inte; jag har tagit reda på att han var amerikan och levde 1840-1916.

Edward S Ellis var tillsammans med Karl May och James Fennimore Cooper en av de klassiska indianboksförfattarna. Av det jag har lyckats få reda på om honom var att han skrev mastodontromaner och att Hjortfot till att börja med var en bifigur.

De hjortfotböcker jag läste i min barndom var inte alls tjocka och hade en ganska koncentrerad handling, så en god gissning är, att de – både Wahlströms och FiBs varianter – var nedbantade bearbetningar, vilket var (och är) mycket vanligt i barn- och ungdomsbokssammanhang. (Vem har till exempel läst Jonathan Swifts ”Gullivers resor” i original?)

Den ”Hjortfot” jag nu alltså har läst i FiB-upplaga är effektivt berättad, med enkelt språk och korta kapitel, många av dem ett äventyr som slutar i något spännande, som ska locka den unge läsaren att läsa också nästa kapitel.

Från pojkåren minns jag Hjortfot som en hjälte med nästan övermänskliga egenskaper: en som rör sig ljudlöst och aldrig missar med sin pil. Allt detta finns fortfarande kvar, när jag nu läser om boken. Intressant att notera är också att han i dessa hjälteegenskaper överträffar alla vita.

Men – och det får mig att i dag mer än i barndomen tvivla på honom – han står omutligt på de vitas sida mot sina stamfränder, av vilka ett antal dessutom framställs som lömska, grymma och svekfulla.

Förhållandet att de vita har rövat de rödas land ifrån dem rubbar inte för ett ögonblick Hjortfots kärlek till de vita, i den här boken särskilt nybyggarsönerna Georg och Victor.

Jag har läst, att den klassikerbearbetare, som Rabén & Sjögren använder sig av i dag, författarinnan Maj Bylock, nu har nyöversatt och bearbetat tre av böckerna om Hjortfot. Jag har därvid hört, att hon också ska ha tvättat Edward S Ellis´ berättelser ytterligare, så att till exempel rasistiska elemant har tagits bort. Men det här grundläggande problemet, att Hjortfot står på fiendens sida, kan hon ju knappast komma åt utan att totalt göra om handlingen i böckerna.

Å andra sidan tror jag, med min egen erfarenhet i ryggen, att indianböcker av det klassiska slaget inte gör obotlig skada. Särskilt gäller det, om de som är i slukaråldern också kommer i kontakt med böcker med andra värderingar.

Kan inte Rabén & Sjögren återutge Helmer Linderholms indianböcker, som kom senare och som har helt andra utgångspunkter än Edward S Ellis´ böcker? Linderholms böcker kom ut på Tidens förlag, som numera är en imprint inom Rabén & Sjögren.

Last chorus: Carl-Adam Nycop

Carl-Adam Nycop har avlidit i den aktningsvärda åldern av 97 år.

Nycop var en legendarisk journalist. Han startade som sportjournalist på finländska Hufvudstadsbladet men kom 1934 över till Sverige och Eskilstuna-Kuriren.

Sedan kom han till Stockholm och arbetade på bildtidningen Se, en av innovationerna i svensk press.

Bildseendet tog han med sig, när han 1944 var med om att grunda Expressen – vem minns inte Expressens väl valda foton, grafik och bilduppslag? På Expressen var han redaktionschef 1944-1952, därefter, fram till 1962, VD och adminstrativ chefredaktör.

Tidningens linje var liberal, men den nyhetstidning Nycop skapade hade ett inte så sällan vänstersinnat underifrånperspektiv. Man tog sig ofta an enskilda människors fall – och redovisade triumferande resultatet under vinjetten ”När Expressen griper in”. Det fanns också – vid sidan om sensationsartiklarna – ett tydligt folkbildande drag i Expressens journalistik.

Många av de journalister, som på den tiden arbetade på Expressen, hade sin bakgrund på socialdemokratiska tidningar – Expressen bjöd dem möjligheter och inte minst löner, som A-pressen inte kunde konkurrera med. Också Carl-Adam Nycop var socialdemokrat.

Många andra kommer att berätta den historia jag återger ovan. Låt mig därför bidra med en egen, en som jag vet mer än några andra om:

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och ytterligare KSFare.

Om Helga Henschens insatser för Motståndsrörelsen – vykort, affisch, affischutställning, annonser – se mer under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Carl Adam Nycop finns, tillsammans med Monica Nielsen och Max von Sydow, med i ett avsnitt i Jonas Simas TV-film om Olof Palme i valrörelsen 1973, ”Våran Olof”, det avsnitt som handlar om socialdemokratenas gigantiska valupptakt på stadion i Malmö 1973. (Om filmen och andra liknande kan du läsa mer under Kulturspegeln, Film.) Det är min övertygelse, att Carl-Adam Nycop och Motståndsrörelsen aktivt bidrog till att socialdemokraterna inte förlorade valet 1973; det ändade som bekant i en jämviktsriksdag.

Carl-Adam Nycop skildrar själv det här i sin bok ”Väcka, oroa, förarga. En tidningsmans memoarer” (Legenda, 1988): I kapitlet ”Valarbete”, sidorna 144-169, skildar Nycop sina egna insatser som ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse. Min insats som ”konspiratör” skildras på sidan 151; i själva verket var hela idén till Motståndsrörelsen min, inte Helga Henschens som Nycop skriver – men det är korrekt, att Helga Henschen utåt framträdde som idégivare.

Carl-Adam Nycop fortsatte efter valet 1973 sitt samarbete med socialdemokraterna, bland annat som medierådgivare och medarbetare på Arbetets kultursida. Sin egen gamla tidning, Expressen, blev han allt mer kritisk till.

Sista gången jag träffade honom i livet var under partikongressen i Malmö i höstas. Vår gemensamme vän Rolf Theorin hade då hämtat honom för att han skulle få möjlighet att se en fotoutställning med bilder av Arbetet-fotografen Pierre Mens, där det fanns bilder från valupptakten i Malmö 1973.

Då föreföll han fortfarande förvånansvärt pigg.

Nu finns han inte längre bland oss.

Men vi är många som minns honom med värme, tacksamhet och sympati.

Sofia Karlsson och Dan Andersson

I kväll medverkade Sofia Karlsson i Allsång på Skansen. Hon är en ung favorit. Dan Andesson, vars ”Jag väntar…” hon sjöng, är en ädre favorit.

JAG VÄNTAR…

Text: Dan Andersson
Musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

(Ur ”Kolvaktarens visor”, 1915)

Text och noter finns i ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sofia Karlsson slog igenom med dunder och brak, när hon gav ut CDn ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756). Skivan var ett tag totalt slut i skivaffärerna i Stockholm.

Dunder och brak är nog alldeles fel ordval, om man ska karaktärisera sången och musiken på den här skivan. De är skönt svenskt folkmusikaliska, har genom inslaget av bouzouki och en del andra instrument inslag av world music och även irländsk folkmusik. Åtminstone en stor svensk föregångare, Thorstein Bergman, medverkar också med lite sång.

Låtarna är, förutom ”Jag väntar…”, ”Vaggvisa”, ”Jag har drömt…”, ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt”, ”Du liv…”, ”Till min syster”, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Mot ljuset” och ”Minnet”. Några av de mest kända Dan Andersson-tolkningarna således – men också mindre känt material. Skaffa och lyssna!

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” på Prisma – Dan Andersson-boken ingår i samma serie av originalsångböcker i pocket – var det självklart för mig att ta med en sång också av Dan Andersson. Jag valde ”Helgdagskväll i timmerkojan” (som även den nu finns med på Sofia Karlssons CD). I sångingressen skrev jag så här:

”Dan Anderssons visa är mer en bild av svenskt arbetsliv än en `kampsång´ av det slag som de flesta sångerna i den här antologin är. Men ingen antologi med anspråk på att ge åtminstone någon inblick i svensk arbetarrörelses sångtradition kan undvara Dan Andersson (1888-1920). Otaliga är de möten där Dan Andersson har sjungits eller reciterats. ”Helgdagskväll i timmerkojan” publicerades första gången i ”Kolvaktarens visor”, 1915. Musiken skrev Sven Scholander på tåget 3.2 1923.”

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Text: Dan Andersson, 1915
Musik: Sven Scholander, 1923

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din vackra fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och tungt,
medan elden falnar och dör.

Även den här sången finns naturligtvis med text och noter i Gösta Åbergs (red) ”Dan Anderssons vackraste visor”. Där finns, för att ta sångerna på Sofia Karlssons CD, också ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt” och ”Till min syster”.

Dan Andersson är alltså, som jag skrev 1970, djupt förankrad i den svenska arbetarrörelsens sång- och diktläsningstradition. Också Sofia Karlsson har det här med sig, allt sedan barndomen. Hennes far är Leif Karlsson, som har jobbat tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen, som sen följde med Sten Andersson till departementsvärlden och som nu är drivande kraft i PRO; han är dessutom valberedare i Helga Henschens Vänner. I hemmet spelades mycket Dan Andersson, bland annat med Thorstein Bergman. Jag såg Leif tillsammans med Sofias mor, Anne-Marie Wohlin, i TV-utsändningen från Skansen. (De har förresten också varit och hälsat på oss här i Öregrund. Vår ölöppnare, en fin krumelur i svart gjutjärn, formgiven på ett av de uppländska bruken, minner dagligen om deras besök här.)

Den som är intresserad av att läsa fler av Dan Anderssons dikter, många av dem alltså tonsatta av olika kompositörer, några även av Dan Andersson själv, kan gärna låna eller på antikvariat skaffa Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” i urval och med förord av Nils Ferlin och utsökt illustrerad av Mats Nilsson (FiBs lyrikklubb, 1054).

Ett större urval finns i ”Visor och ballader” (Tidens förlag, 1971) med teckningar av Einar Forseth. Där finns ”Kolvaktarens visor”, några saker ur ”Det kallas vidskepelse”, ”Svarta ballader”, ett antal efterlämnade dikter och så några Baudelaire-översättningar.