Mer brevlådetrassel & besök i Köket grill:café

Även söndagsmorgonen startade med flyttad brevlåda. Den här gången var förövaren full eller ensam, troligen bådadera, eftersom han bara hade orkat släpa i väg den två meter.

Alltså måste man vidta mått och steg. Jag stegade i väg till OK och köpte ett par meter kabel plus ett kraftigt hänglås. Nu sitter brevlådan fast i grinden med båda kabeländarna sittande inne i den låsta brevlådan och fästa vid hänglåset.

När vi ändå var nere på OK, en marina nere i hamnen, beslöt vi att prova Köket grill:café. Det ligger på Strandgatan 12 och har ett stort trädäck med utsikt över hamnen. Jag har hört att det drivs av en vinkännare, så vi gick dit i första hand för att få var sitt glas vitt vin. Sen föll vi för frestelsen och tog var sin rågbrödmacka med inlagd strömming också – lite förrätt inför laxen jag ska laga senare i kväll.

Gott i båda fallen.

Hit går vi nog och äter middag också.

Globala infektionssjukdomar de fattigastes största gissel

Rubriken är hämtad från en artikel, publicerad på dagens DN.debatt (16 juli 2006). Bland undertecknarna finns ordföranden i den nybildade Världsinfektionsfonen, Birgitta Dahl, och övriga ledamöter i styrelsen, vidare också hedersledamöterna Lars Olof Kallings och Henning Mankell.

Utgångspunkten för artikeln och för fonden är det faktum, att huvuddelen av forskningspengarna för att bekämpa infektionssjukdomar – för några år sen beskrivet som ”the 10/90 gap”, nu snarare ”the 5/95 gap” – går till målgrupper, som kan betala för sig. Smulorna går till de 90 à 95 procent, som är för fattiga för att läkemedelsindustrin ska vilja satsa på dem.

Läs och ta till dig det här: ”Alltjämt dödar infektionssjukdomarna närmare 30 människor per minut, nästan hälften är barn som inte får uppleva sin femårsdag.”

Vilka sjukdomar är det vi talar om?

Malaria, som dödar mer än en miljon människor årligen. De vanligaste och billigaste läkemedlen är gamla, och malariaparasiten i allt större utsträckning resistent mot dem.

Tuberkulos, som dödar ett par miljoner per år.

Hiv/Aids, som dödar tre miljoner per år. (Att utvecklingen här ändå går i rätt riktning torde, påpekar artikelförfattarna, främst bero på att den här epidemin drabbar också oss i den rika västvärlden.)

Diarrésjukdomar och lunginflammationer – med svenska mått tämligen banala åkommor – dödar omkring sex miljoner barn per år.

Totalt räknar man med att ungefär 15 miljoner varje år dör i infektionssjukdomar. Många fler är, utan att dö, ändå utslagna på grund av de här sjukdomarna.

Ska man komma till rätta med det här, behövs forskning för att få fram mer effektiva läkemedel men också en satsning på diagnostik- och behandlingsmetoder, som är så pass enkla och billiga, att de kan fungera, där det råder brist på kompetent sjukvårdspersonal, menar artikelförfattarna.

De drar också den helt korrekta slutsatsen, att en bättre hälsa i de delar av världen, som drabbas värst av de här infektionssjukdomarna, också skulle vara en verkningsfull hävarm i arbetet att åstadkomma nödvändig ekonomisk utveckling.

Artikelns slutkläm lyder: ”Vi tror att det i dessa tider finns ett stort behov av att visa vad vi tillsammans kan göra för att minska mänskligt lidande och främja fredlig utveckling.”

Din insats – stor eller liten – kan du göra genom att sätta in en slant på Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

Brevlådestöld och melodikrysset

Lördag morgon, och jag går som vanligt ner till brevlådan – en stor markstående – för att hämta tidningarna. Ingen brevlåda! Jag går ut på gatan och till snårskogen tvärs över gatan och letar, utan resultat.

Om en stund knackar det på dörren. En närboende dam har sett vår brevlåda – det står namn på den – på Odengatan. Birgitta tar cykelkärran och går och hämtar den, där den står på gatan utanför ett av radhusen. Den är tung. Busarna har väl inte heller orkat släpa den längre än runt hörnet in på Odengatan. Damen som tipsade oss berättade, att det hade varit mycket busliv under natten.

Birgitta går också till Konsum och köper morgontidningarna i tron att vi, i avsaknad av brevlåda, inte har fått några. Det visar sig dock, att tidningsbudet har varit hyggligt nog att gå in genom grinden och lägga våra tidningar på bastutrappan. Tack!

Själv sätter jag som vanligt på lördagsmorgnarna på radions P 4 för att lösa melodikrysset.

Dagens lättaste svar för folk i min ålder var nog Nidälven och Arne (Lamberth), han som spelade ”Oh mein Papa” på trumpet. Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie” på norska, som gav ”låda”, var också lätt. Och inte för att jag är a londoner, men London hörde också till de enklaste uppgifterna, likaså Galenskaparna med ”Macken”. Att gamla ”34an” skulle ge ”riva” var ju heller inte svårt att lista ut.

För mig var också Öbarna lätt. De har turnerat för socialdemokraterna, Aktuellt i politiken har skrivit om dem och deras fina Taube-tolkningar finns förstås i våra skivhyllor. Eva Jarnedal i Öbarna är förresten dotter till Taubes Huldas Kari.

Svensktopps- och melodifestivalmusiken hör inte till mina starkare sidor. Men Charlotte (Nilsson) och (Tusen och) en (natt) klarade jag. Faktiskt minns jag också duon Nina (och Kim) från en melodifestivaluttagning.

Närmare till hands för mig att känna igen var då Mats Ronander, som här sjöng tillsammans med Kim Larsen, som jag gillar ännu mer. Cardigans klarade jag också.

Av dagens klassiska nummer var Brahms ”Vaggvisa”, som gav uppmaningen ”sov”, lättast. Att svaret på den andra klassiska frågan skulle bli ”tre” har nog de flesta melodikrysslösare listat ut med hjälp av hjälpbokstäverna, men vad var det för stycke? Jo, Nikolai Rimskij-Korsakovs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

Allsång i Almedalen

Jag har tidigare, i hemlighetsfulla ordalag, berättat om hur jag träffade min förre arbetskamrat, informationschefen på socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig samt hans nutida arbetskamrat på Springtime, Johanna Elgenius. Deras ärende var att få tips till ett partigränsöverskridande sånghäfte, avsett för en helt ny typ av arrangemang, allsång i Almedalen.

Det är klart att jag ställde upp.

Jag skrev på begäran också en text om politiska sånger, som sen – förkortad från ursprungligt A 4-format till A 5-format – placerades sist i sånghäftet.

Bo Krogvig har nu lämnat en rapport om hur det gick:

Hej!

Bra precis nu har jag varit hemma en vecka efter almedalsäventyret.

Måste berätta om det lilla äventyr som vi hade med ”Allsång i Almedalen”.

Trots våra tidiga möten i ärendet kom vi inte till grönt ljus för evenemanget förrän onsdagen för två veckor sedan. Först då ordnande det sig med lokal och allsångsledare.

Vi hade ju tänkt oss att vara vid det mest centrala ”vattenhålet” – Donners Brunn, men Bosse som driver detta ställe tyckte till slut inte att det var någon bra idé. Han hade ju folk nog ändå, som han sa. Då kom tvivlet tillbaka. Kan vi verkligen göra detta? Det måste ju bli bra. Efter lite tänkande föll våra blickar på baren Friheten, en innebar av källar- och loungekaraktär, som inte brukar vara särskilt besatt under varma sommarkvällar; folk vill ju sitta ute. Inte nog med att namnet passar, den ligger helt nära Donner plats, i källaren på Visby Hotell.

Nåväl, vår modiga och frimodiga organisatör, Tomasine, ringde Stefan på Friheten. Han tvekade, men efter övertalning sade han OK till att låta oss köra en timme från niotiden under söndagen, socialdemokraternas kväll.

Då när lokalen var klar backade vår första trubadur ur, av familjeskäl. Febrig ringde jag till Danne Karlsson, som du säkert har mött – han brukar sjunga ihop med Pekka, tror jag; den duon har sina rötter i ABF och särskilt i Sollentuna. Dom har ordnat ”Spelman i Storstad” under många år. När jag fick tag på Danne så sa han genast ja. Febern lättade och vi var på rull. Nu gällde det att fixa sånghäftena. Det ordnade Maria. Vi gjorde ett litet läckert sånghäfte med röda och gröna dekorfärger till den svarta texten.

Vi kom till Gotland på lördagen och började genast genom mun mot mun-metoden föra budskapet vidare. Fram på söndagen var vi väl ett tiotal som bar budskapet om allsång i Almedalen vidare. Så höll Persson tal, och budskapet spreds till allt vidare kretsar, utan att han nämnde det.

Några minuter i nio kom jag till Friheten. Danne var där. Han hade fått beställd sånganläggning. Men där satt oxå Mats Odell och Sigfrid Leijonhufvud, båda kd, med sina fruar. Så började folk droppa in. Danne började sjunga lite allmänna sånger i sin uppsjungning, och redan där märkte vi att detta kommer att bli nåt. Så vid kvart över började vi. Lokalen var nästan fullsatt. Det var kö och oordning i baren. Stefan hade glömt sätta in personal så det var några unga som skulle langa pilsner till den sång- och pilsnertörstande publiken.

Maria Arnholm hälsade välkommen. Så drog Danne i gång. Han valde sex sånger från varje sida. Oj, oj, oj, vad vi sjöng. Taket lyfte sig nästan. Magnus Ljungkvist gjorde en bejublad version av ”Åsså kommer det en såsse”. En liten paus. Påfyllning och lite rökande. Lokalen var fullsatt. Och varm. Så fortsatte vi. Lars Hjalmarsson var där med Lena. De krävde oavbrutet ”Folkpartimarschen”. När den väl kom hade dom gått. Den anfördes av Johanna Elgenius och Maria Arnholm – oxå den blev en trevande succés. Så fortsatte vi i häftet. Det blev lite av kamp mellan höger och vänster. Vänstern vann – vi har bättre låtar. Så avslutade Danne med att leda oss i ”Vi måste höja våra röster”. Då trodde jag taket skulle lyfta och rutorna krossas. Det var en fantastisk kväll. Och i publiken såg vi Britt Bohlin och Sten Olsson, och han sjunger ju inte såå bra, Tomas Bodström med entourage, Kristina Axén Olin, Inger Roos, landstingsråd i Stockholm, vår gamla kollega Lena Thulin och många många fler. I vår rörelse och i andras.

Under en av de sista låtarna frågade vi Stefan om vi fick köra på tisdag också. Han svarade genast ja. Så vi utlovade en repris till folkets jubel.

Nöjda, gick vi sedan till Donners Brunn och njöt en god, sen, middag.

På måndagen skrev Almedalsbloggen om att detta avgjort var det trevligaste arrangemang man kunde minnas. www.almedalsbloggen.se

Om söndagen blev en succé, blev tisdagen magisk. Ännu mer folk, samma upplägg, bättre flyt i baren. Vi delade då in vår timme i fyra delar. Del 1. Uppsjungning, med allmänt kända låtar. Del 2. sex låtar från var sida, Del 3 några andra låtar och ur häftet, del 4 tre önskelåtar ur häftet. Söndagen tog en timme och en kvart, tisdagen en och en halv. På tisdagen var det lika många kända och okända men kryddan var där en gäng ungdomar från Rättvisemärkt, anförda av Alice Bah.

Vi lovade strax att köra också nästa år.

I häftet, som jag ska skicka till dig, skrev vår VD Maria Arnholm förordet och din text blev ett mycket uppskattat efterord.

Letar du på www.springtime.nu hittar du häftet, under nyheter.

Vi fick en del vacker mediauppmärksamhet:

www.sydsvenskan.se/val2006/article170641.ece

www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,852885,00.html

Vill med denna uppsats ”Mitt sommarlov” tacka dig för din inspirerande insats. Utan dig hade det inte blivit så bra som det blev.

Lev väl, jag lovar att inte skicka några mackor i posten.

Hälsa Birgitta, ungar och andra hälsningsberättigade.

På sommarverandan med ett glas vin

Vännen

BoK

***

För dem som är intresserade av min längre betraktelse om kampsång, den som kortades i häftet, bifogas här originalversionen:

FRÅN KAMP TILL CAMP

En höjdarlåt, tycker min dotter och hennes vänner, är ”Lär av historien”, en KFMLr-skapelse från de röda åren, då farsan var ung. I likhet med farsan har dottern och hennes kompisar inget till övers för sjuttiotalsrevolutionärerna. Men texten är så fruktansvärt komisk, musiken, som är lånad från John Fogertys ”Proud Mary”, häftig.

Så har en låt vandrat från kamp till camp, blivit party music i stället för partimusik (r).

Många tycker säkert att ”Folkpartimarsch” är lika komisk, men i det fallet sätter valet av melodi hinder i vägen för att den skulle kunna bli lika populär som ”Lär av historien” på dotterns fester.

Annars är kampsången nästan helt en vänsterföreteelse. Jag vet, för jag har samlat på politisk musik i hela mitt vuxna liv. (Jag bortser nu från högerextremisterna; vad jag bedömer är den normala demokratiska högerhalvan i politiken.)

Jag har gett ut ett par sångböcker i genren och har gjort det för att jag gillar materialet. Visst finns det bland de gamla arbetarrörelsesångerna sångtexter, som känns antikverade, men att gå från nu till då är att slå en nödvändig brygga tillbaka till rörelsens rötter. I förordet till min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) skrev jag:

”Jag tror att sången är en emotionell faktor, som inte får vara politiskt engagerade – på allvar politiskt engagerade – människor främmande. Politik är inte teknokrati.

Arbetarrörelsens gamla sånger speglar – i all sin vulgaritet och valhänthet – en rättfärdighetslidelse, som rymmer enorma kvantiteter emotionellt sprängstoff. Det var den rättfärdighetslidelsen som bar fram arbetarrörelsen till de politiska segrarna.”

I det här urvalet sånger är ”Vi bygger landet” och ”Den röda fanan” exempel på det jag skriver om ovan.

Kampsångsgenren måste dock, som alla andra musikgenrer, förnyas, om den ska överleva. I min gamla ”Upp till kamp!” tog jag därför med en mängd (då) nya sånger, till exempel ”Kapitalismen”, ”Befria Södern”, ”Den svarta tuppen” och ”Where Have All the Flowers Gone?” (som det finns en parafras på i det här sånghäftet). Jag var också den som, med min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) tog hem Joe Hill – gävlesonen Joel Hägglund – till Sverige igen; ”Prästen och slaven” och ”Rebellflickan” fanns alltså med i min sångbok.

Skulle jag göra en ny version av ”Upp till kamp!” i dag, skulle Evert Taubes ”Änglamark”, Stefan Sundströms ”Nån har slagit upp ett hål” och Margareta Grapes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” ha en given plats i den.

Jag tror inte att det är en tillfällighet, att ”Jösses flickor” på nytt spelas på Stadsteatern i Stockholm. Min näsa säger mig nämligen att den politiska musiken på bred front är på väg tillbaka. Rent musikaliskt är den i dag mycket annorlunda. Tänk på rapparna och till exempel Dixie Chicks. Men det finns också mycket intressant grävande i det förflutna. Ani DiFranco har gjort en Joe Hill-CD och spelat in en underbar instrumentalversion av ”Internationalen”. Bruce Springsteen lyfter i ”The Seeger Sessions” på nytt fram den gamle vänsterikonen och protestsångaren Pete Seeger (som jag sverigelanserade i min ”Upp till kamp!”).

I USA, av alla ställen, finns i dag en vital vänstertradition bland singers/songwriters. Varför skulle inte just den amerikanska trenden hitta hit?

Enn Kokk

Den som vill veta mer om politisk musik rekommenderas att gå vidare till bloggen http://enn.kokk.se. Där finns texter både om det allra senaste och om gamla godingar som ”Der Dialektische Materialismus Rock”.

Du ska få en dag i mårå

Den norske vissångaren och författaren, inte minst barnboksförfattaren Alf Prøysen (1914-1970) är en favorit också hos många svenskar. Många i de yngre generationerna är uppvuxna med hans ”Teskedsgumman” (”Teskjekjerringa”), både som julkalender i TV med Birgitta Andersson som gumman och i bokform (på Rabén & Sjögren).

I vår familj har en annan bok av Alf Prøysen spelat en lika central roll: ”Byn som glömde att det var jul” (”Bygda som glømte at det var jul”) i svensk översättning av Ulf Peder Olrog och med teckningar av Nils Stödberg (Rabén & Sjögren). Den måste läsas före julklappsutdelningen på julafton! Kerstin och hennes familj har fört traditionen vidare.

Men ännu tidigare spelade en av Prøysens visor en roll i vår familj. När jag och Birgitta bildade par i mitten av sextiotalet, följde Birgittas dotter Anna med till den nya familjen, dessutom också en EP med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” (”Lille vackre Anna”, 1955).

Själv hade jag då ett ännu äldre förhållande till Alf Prøysen.

Jag tänker då inte bara på Nora Brockstedt och ”Tango för två” eller på Prøysens samarbete med Owe Thörnquist, ”Anders och Brita”.

1954, när jag var FiB-ombud i Juniskär – jag sålde både tidningen och FiBs folkböcker – utkom Alf Prøysens ”Trastsommar” i FiBs folkbokserie. Den var översatt från hedemarksdialekt av Karl-Hampus Dahlstedt. Visorna i den, återgivna med noter, var bearbetade av Prøysens svenska översättare och parhäst Ulf Peder Olrog – de brukade översätta och sjunga varandras visor.

”Trost i taklampa” (1950), som den hette i original, var Prøysens enda roman. Den blev en väldig succé: teater 1952, film 1955, musikal 1963. Succé med rätta – ”Trastsommar” är en underbar liten roman. Jag kommer alltid att minnas flickan som återvänder hem till landet i det hon kallar för ”blåklocksveckan”.

Prøysen förekom över huvud taget många gånger i gamla Folket i Bild. Föga förvånande, eftersom han också medverkade flitigt i FiBs norska motsvarighet, Magasin for alle (tidigare Arbeidermagasinet). Dess redaktör var Nils Johan Rud, själv författare (givetvis publicerad både i Folket i Bild och i förlagets folkbokserie) och dessutom god vän med Folket i Bilds legendariske chefredaktör Ivar Öhman (som i slutet av sitt liv blev kulturattaché i Oslo).

Redan av detta kan man dra den korrekta slutsatsen, att Alf Prøysen var en del av norsk arbetarrörelse. Han skrev för barn i norska Kooperatøren. 1951-1970, i nitton år, skrev han 838 ”Lørdagsstubber”, korta prosatexter, för Arbeiderbladet i Oslo. Hans böcker utkom på arbetarrörelseägda Tiden norsk forlag (senare sålt till Gyldendal).

Liksom Socialdemokratiet i Danmark (minns vad jag skrev om ”Svantes lykkelige dag”) har norska Arbeiderpartiet odlat en sångtradition, som inte bara omfattar traditionella kampsånger utan också visor. Och vem skulle de norska partivännerna sjunga, om inte Alf Prøysen? Många gånger har jag på Arbeiderpartiets landsmöten (kongresser) sjungit den här sången, en av Prøysens finaste:

DU SKA FÅ EN DAG I MÅRÅ

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen ”detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Den här sången finns förresten också i en svensk version från 1976, ”Du ska få en dag i morgon”, signerad Carl Anton Axelsson.

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har posthumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

På Arbeiderpartiets kongresser brukade Tiden norsk forlag, på den tiden det ännu var partiförlag, ha bokbord. Där hade jag en gång lyckan att hitta Alf Prøysens visor i fyra band.

I Tallparken

I eftermiddags ville Birgitta åka och bada. Vi packade badkläder, kaffe och kall Pepsi Max och förstås böcker och kvällstidningar, och så cyklade vi till Tallparken. Där har vi sedan årtionden vårt eget badberg.

När barnen var riktigt små och vi nya i Öregrund, brukade vi bada från klipporna som finns nedanför Societetshuset.

Sen, när ungarna lärde sig simma och tog simmärken, badade vi på Sunnanö camping, som också har fördelen av att ligga vid ett sund och alltid ha varmare vatten än ute i öppna havet.

Men åter till klipporna nedanför Societetshuset.

Hela den oändligt långa stranden därifrån och bort mot Tallparken är badbar; soliga dagar ligger det folk där, beroende på vind, i skrevor och på bergknallar. En liten bit från Floras café (åt kyrkan till) går det ner en promenadväg, som går längs stranden bort mot Tallparken. Den fanns redan under badortseran, och det fanns längs den här vägen eller stigen på den tiden ett herr- respektive dambad med plank emellan. När vi skaffade hus i Öregrund fanns fortfarande en länga omklädningshytter kvar där, men sen brände brandkåren ner de allt mer förfallna och allt mindre använda trärucklen.

Det finns naturligtvis också andra sätt att komma till Tallparksbadet.

Vi brukar för det mesta cykla dit och viker då av från infarten, där Hummelvägen ändar – där finns skylt till badet. Man åker eller går sen till höger om kyrkogården. En bit upp finns parkeringsplats för bilar, två tennisbanor, omklädningsrum med duschar, toaletter och en lekpark.

Därifrån leder två stigar ner till badet, den högra och bredare förbi en restaurerad musikpaviljong, som också går att använda som dansbana.

Tallparkens familjebad ligger vid en liten långgrund klippvik. Karaktären av barnbad förstärks av att där finns en anlagd sandstrand. Men de vuxna och de äldre barnen, förstås också ungdomarna, hålls gärna på bergen som finns på ömse sidor om badviken.

Om man står där (med näsan ut mot havet), kan man ta en stig åt vänster och hamnar då vid en spång över en liten bäck. Går man över den, befinner man sig i ett naturistbad. Det är ett kommunalt naturistbad, vilket markeras med en något svårtydd skylt; en gång har den föreställt människor utan badkläder.

Naturistbadet är beläget på en lång och mycket fin klippstrand, och det råder, framför allt på familjebadsidan, en kamp mellan textilbadarna och nakenbadarna om utrymmet. Tidigare nakenbadsskyltar har rivits ner, jag tror mig veta även med religiösa förtecken. Men på den bortre delen av naturistbadet härskar fortfarande nakenbadarna.

Jag har ingenting mot naturistbad; jag har själv provat det i Tallparken, även om det nu var länge sedan. Men jag har upplevt två problem med det, egentligen tre, men det tredje tar jag lite senare.

Det första är tittarna, som enligt en person, som har större erfarenhet av det här badet än jag, består av män, som lägger sig i närheten av nakensolande damer, så nära att de, om möjligt, kan se in i damernas skrev (detta är ett citat).

Det andra är bögarna, som jag personligen inte har något emot. Däremot är jag – med den sexuella läggning jag har – inte så trakterad av att män försöker ragga upp mig på badstranden.

Jag har alltså inte särskilt omfattande erfarenheter av att bada i naturistbadet; dessutom skulle det för Birgitta, som är ett känt ansikte, ha varit besvärligt att försöka bada där.

Redan i Tallparkens familjebad, som var vår tredje anhalt för bad, när vi fortfarande hade barn hos oss på somrarna, var det här besvärligt: Det är inte så rogivande – ens om folk på det hela taget är snälla och vänliga – att ständigt bli utpekad.

Så vi hittade till slut ett superställe, bortom naturistbadet.

Stigen bortom spången, som leder till naturistbadet, går i skogskanten bakom detta långsträckta bad. Längst bort och lite till höger finns något som, när barnen var små, gick under den spännande benämningen ”fästningen”, men som i själva verket är ett gammalt, numera rätt förfallet skyttevärn av betong och sten. Bakom det, på en bergknalle, hittade vi vårt bästa badställe. Berget ger lä, beroende på hur man lägger sig, och det ger ryggstöd när man läser. Det gamla skyttevärnet skärmar av mot naturistbadet. Få ids gå så långt för att hitta en badplats.

Under långa perioder var vi två familjer, som höll till där. Dels jag, Birgitta, Kerstin och Matti. Dels familjen Lundh, Lasse, Mary och deras två barn, Karin och Johan, de senare under ett antal år lekkamrater och sommarbästisar till våra barn.

Inte ens detta paradis saknade dock ormar. Birgitta har undvikit att gå dit ensam – då och då dök det vid såna tillfällen upp nakna karlar på det bergskrön, som ligger ytterligare högre upp, helt uppenbart med avsikt att visa upp sina manliga företräden. Och nakenbadarna försökte också då och då ockupera även vårt badberg, som alltså ligger utanför naturistbadet.

Både kommunen och Lasse Lundh försökte markera revir genom att sätta upp skyltar med texten NAKENBAD UPPHÖR. Nya revirstrider: skyltarna revs ner.

I dag, när vi för första gången i sommar tog oss till vårt älskade badberg, fanns texten NAKENBAD UPPHÖR åter igen där, nu målad i vitt på en lodrät stenvägg. Dessutom hade målaren förtydligat sig genom att under texten måla en bar kuk med ett rött förbudsdkryss över.

Hur som helst: på vårt badberg hade vi i dag en ljuvlig eftermiddag. Solen sken och brisen mojnade. Där uppifrån ser man hela Öregrundsgrepen, med öar till vänster, med först klockstapelsidan av Öregrund, sen Gräsö till höger, och så det öppna havet där emellan. Jag vet inte, hur många gånger jag har sett den där utsikten, men jag kan aldrig se mig mätt på den. Den är sommaren inkarnerad.

Här vid öppna havet är vattnet rent och klart, faktiskt också saltdoftande fast det är på Östkusten.

Nedanför berget ligger en liten udde, egentligen kanske mer en klipphäll än udde, och utanför den ytterligare ett antal flata klippor, som sticker upp ur vattnet en bit ut – hur många beror på vattenståndet, och i dag var de många, eftersom det var lågvatten. Mellan de här klipphällarna i havet simmade våra och Lundhs ungar. Vi också. Jag minns en gång, när jag stod på en av stenarna, som då låg under vattenytan, och en förbisimmade liten kille sa till sin kompis:

– Tira Jesus! Han går på vattnet.

Vi måste ju doppa oss också i dag. Som vanligt tog jag vattentemperaturen: 15 grader!

En kall bottenhavsström sveper ner här i Öregrundsgrepen; det är en av förklaringarna till att Forsmark ligger där det ligger. Det hindrar inte, att badtemperaturen kan vara mycket högre än i dag, ibland 22 grader. Men det beror på vindriktningen.

Ändå går vi i, både jag och Birgitta. Fast vi kommer upp snabbt igen.

Leszek Koŀakowski

Leszek Koŀakowski, född 1927, är en polsk filosof (professor i filosofi 1959-1968), som betydde mycket för det nymornade intresset för marxismen också här i Sverige. Det gjorde han framför allt genom att inifrån kritisera den marxism, som öststatskommunisterna hade bidragit till att dogmatisera – den som benämndes marixismen-leninismen.

Också Koŀakowski var till en början ortodox marxist av det vanliga östslaget, och han sändes 1950 mycket riktigt till Moskva av kommunistpartiet för vidareutbildning.

Efter oroligheterna i Poznan 1956 blev dock Koŀakowski känd som banerförare för den revisionistiska grenen av den polska marxismen. För att göra en lång historia kort: 1966 uteslöts han ur kommunistpartiet. 1969 flyttade han till Univesity of California, Berkley för att bli gästprofessor. Han fortsatte sedan sin akademiska karriär i USA.

När hans bok ”Människan utan alternativ” utkom 1965 i Sverige, var han alltså fortfarande partimedlem, om än mycket oppositionell. På kultursidan i Arbetarbladet. där jag medverkade (se Last chorus: Jacob Branting), publicerade jag den 30 april 1965 följande recension:

MARXISMEN – VETENSKAP OCH VÄRDERING

Leszek Koŀakowski har med ens kommit i centrum för den nymarxistiska debatten i Sverige och hela Västeuropa. Koŀakoski är polack, född 1927, och professor i filosofi vid universitetet i Warszawa. 1955-1957 var han redaktör för studenttidskriften Po Prostu, det ryktbaraste organet bakom den polska islossningen. Po Prostu tvingades upphöra men Kolakoski har förblivit kommunist. Att hans ”Människan utan alternativ” (Orion-serien, Bonniers) nu har kommit ut på svenska har emellertid ett intresse långt utöver att boken kan ses som ett dokument över de östeuropeiska oppositionsrörelserna.

Givetvis tas stalinismen upp till debatt. Opportunismen, benägenheten att i enlighet med dekret betrakta Lysenkos och andras vetenskapliga teorier som ofelbara och marxistiska, samt institutionalismen kritiseras.

Koŀakowski summerar: ”Marxismen blev till ett begrepp med institutionellt och inte intellektuellt innehåll – som det för övrigt går med alla kyrkliga läror. Ordet marxist betecknar inte en person som hyser den ena eller den andra uppfattningen om världen utan en person, som intar en viss attityd, en beredskap att acceptera de uppfattningar som blir stadfästade av vederbörande myndighet. Vilket innehåll marxismen för ögonblicket har, är från denna synpunkt utan betydelse – man blir marxist genom att man förklarar sig beredd att från fall till fall anamma det innehåll som myndigheterna meddelar.”

Egna kättarna farligast

De egna kättarna är dessutom alltid farligare än motståndarna. Medan trycket utifrån i viss mån gör att gruppen konsolideras, är de inre upplösningshärdarna alltid livsfarliga. Här rör Koŀakowski redan vid problem som sannerligen inte är enbart kommunistiska.

Koŀakowski strävar efter – och det är hans marxism – att förena en marxistiskt grundad ideologisk strävan med en seriös analys av ekonomiska och sociala förhållanden. Visserligen menar han, i enlighet med marxistisk doktrin, att samhällsutvecklingen styrs av ekonomiska förlopp. Men: ”Då kritiken av utopismen blir ett viktigt socialt problem eller åtminstone anses vara det, så visar detta att den utopiska doktrinen är ett faktum att ta på allvar i det sociala medvetandet.” Utopin, som delvis är en produkt av rådande samhällsförhållanden, bidrar själv till att aktivt omskapa dessa samhällsförhållanden.

Utifrån detta angriper Koŀakowski häftigt tendensen att tolka historiefilosofin normativt, ”försöket att härleda slutsatser om börat ur nödvändigheten att söka kriterierna för den moraliska bedömningen i den förmenta kunskapen om den historiska lagbundenheten”. Ingen är befriad från moraliskt ansvar om han understöder ett brott, därför att han intellektuellt har övertygats om att dess seger är oundviklig.

På samma sätt: den som går till strids för socialismen i bergfast tillförsikt om seger, han satsar helt enkelt på det nummer, som enligt hans mening kommer att utfalla med vinst på historiens roulett; hans handlingar är moraliskt värdelösa, menar Kolakowski. Här står Koŀakowski avgrunder från stalinismen, men han kan citera Marx: ”…människorna själva skapar sin historia men inte efter behag utan genom att underkasta sig trycket från de rådande betingelserna.”

Koŀakowski betonar således med emfas den enskildes moraliska ansvar: ”Det är inte sant att historiefilosofin bestämmer de väsentliga avgörandena i vårt liv: det är vår moraliska känsla som gör det. Vi är inte kommunister därför att vi inser att kommunismen är en historisk nödvändighet; vi är kommunister därför att vi står på de förtycktas sida mot förtryckarna, på de eländas sida mot deras herrar, på de förföljdas sida mot förföljarna.”

Tro på det ödesbestämda

Sen kan det ändå inte hjälpas, att Koŀakowski själv då och då offrar åt den marxistiska determinismen. I alltför hög grad ses historien som en process med bestämd riktning. ”Utopin är alltså det mystifierade medvetandet om den faktiska historiska tendensen”, säger Koŀakowski utan att bekymra sig om att historien i så fall parallellt skapar olika utopier.

Inte heller det följande, som i och för sig är dräpande och roligt, ger en korrekt bild av den politiskt-ideologiska skalan: Vänstern strävar efter att stödja sina perspektiv på historiens erfarenheter och dess utvecklingstendens, medan högern kapitulerar för nuläget. ”Därför kan vänstern ha en politisk ideologi men högern bara en taktik.”

Vänstern står för det rationella tänkandet. Därför, menar Koŀakowski, är inte heller påståendet att det alltid måste ligga i arbetarklassens intresse att ansluta sig till vänstern alltid obetingat riktigt. Nationalism, religiösa fördomar, fördelar av ett kolonialt system kan mycket väl fjärma arbetarklassen i ett land från vänsterns strävanden.

Därför kan inte vänstern definieras genom att man fastställer, att den hänsynslöst och i varje läge ska stödja arbetarklassens krav , alltså stå på majoritetens sida. Därför måste man definiera vänstern som en viss intellektuell hållning, vilket lämnar möjligheten öppen att den i många fall befinner sig i minoritet.

Trots att Koŀakowski i nästa andetag är beredd att hävda att denna minoritetsvänster i alla fall strider för arbetarklassens ”sanna” intressen, måste man medge att han här står snubblande nära ett vanligt demokratiskt-socialistiskt (inte nödvändigtvis marxistiskt) synsätt. Vad är till exempel följande om inte socialdemokratisk jämlikhetsideologi? ”I de kapitalistiska länderna är kampen för avskaffande av de sociala privilegierna vänsterns kamp. I de icke-kapitalistiska länderna är avskaffandet av de privilegier man uppnått på grundval av icke-kapitalistiska förhållanden ett vänsterkrav.”

Till inkonsekvensens lov

Till förtjänsterna med ”Människan utan alternativ” hör också att författaren inte bara är skarpsinnig utan också rolig. Den polska radion citeras till exmpel apropå Chrustjevs besök i Jugoslavien 1955: ”Största intrycket på de församlade gjorde Chrustjevs förklaring att Sovjetunionen beslutsamt försvarar freden i hela världen.”

Eller läs i kapitlet ”Till inkonsekvensens lov”: ”Med andra ord: vi har kommit fram till predikatantinomins klassiska form: den konsekventa inkonsekvensen är ingen konsekvent inkonsekvens ty inkonsekvensen utesluts från inkonsekvensprincipenen; den inkonsekventa inkonskvensen däremot är just en konsekvent inkonsekvens.”

Läs förresten hel boken om de möjliga och de omöjliga i att vara marxist.

Enn Kokk

***

Det enda jag i dag skulle vilja tillägga är, att jag vid ett tillfälle, under mellanrubriken ”Tro på det ödesbestämda”, faller in i mönstret att tolka marxismen som en ödestro. Senare och mer omfattande marxläsning har på den punkten nyanserat min uppfattning.

Men man måste komma ihåg, att den form av marxism – marxismen-leninismen – som Koŀakowski polemiserade mot var dominerande både i Polen och i de övriga dåtida öststatsdiktaturerna, dessutom omfattad också av deras eftersägare i Sverige och i den övriga västvärlden.

Fast socialdemokratin var inte heller oskyldig till den här tolkningen av marxismen. En av den tyska socialdemokratins främsta ideologier, Karl Kautsky, tolkar också Marx´ historiematerialism på det här, milt talat, ensidiga sättet,

I Floras trädgård

Matti och Karin har varit här, alltför kort. Jag hann inte ens ta dem till Floras trädgård.

Så i eftermiddags tog jag med mig Birgitta dit i stället.

Floras tädgård är ett café kombinerat med ett litet hotell, ett ljuvligt ställe, ett måste om ni besöker Öregrund. Adressen är Västergatan 20; om man åker in i Öregrund, ligger det på den vänstra sidan av den lilla öppna plats, där infarten övergår i Rådhusgatan.

Det hette förr Västerport och var ett enkelt och bra pensionat där vi då och då inhyste besökare, som inte gick att härbärgera i våra dåförtiden två små hus. Jag minns förresten, att när Lars Molins film ”Baddjävlar” spelades in här i Öregrund, så träffade jag Finn Zetterholm utanför Västerport; filmteamet bodde där. (Jag kände Finn från vårt samarbete kring Joe Hill.)

Men i dag heter det alltså Floras trädgård.

Ska ni bo där, är rummen pietetsfullt renovrade och möblerna vackra.

Det lilla hotellet, ett gult hus, har inte restaurang men däremot ett utsökt café. Cafégästerna kan, om vädret är sådant, sitta inne i caféet eller i paviljongen som finns längst bort i trädgården.

Men vackra dagar som i dag sitter man gärna ute. Trädgården är stor med många bord, utspridda över en stor yta. Där finns gungor, en större och en mindre, den större upphängd i en väldig lind, och en hängmatta, som gästerna kan användaa. Gissa om barnen gör det!

Caféet serverar goda bakverk, signerade av en dotter i ägarfamiljen. Birgitta väljer en kaka med nötter och kola till kaffet – jag är som vanligt tvungen att hoppa över sånt. (När jag kommer hem, får jag belöningen: blodsockermätaren visar 4,2.)

Vi sitter ute i trädgården, i dess övre del. Vi är omgivna av blommor; caféets namn, Floras trädgård, är inte valt på en slump: fingerborgsblommor i ovanliga färger, riddarsporrar, blommande mynta, funkia, stjärnflocka. I häcken mot gatan blommar jasmin. Vid ingången till nedre trädgården står en paradisbuske. Där nere finns en fin kryddträdgård och mer blommor, bland annat praktlysing.

I ett uthus och i ett skåp i receptionen är det presentförsäljning. Birgitta köper saker till Annas döttrar Sara och Amanda, vars födelsedagar vi ska fira nu i helgen.

Last chorus: Jacob Branting

Jag läser, med stort vemod, att ännu en av mina gamla vänner, Jacob Branting, har dött. Jacob var född 1930, således 76 år när han dog. Han var son till advokaten och vänstersocialdemokraten Georg Branting; Hjalmar Branting var Jacobs farfar.

Inte så att Jacob och jag har haft ett tätt umgänge genom åren. Vi har ätit en och annan lunch ihop. Sist vi träffades var på min kombinerade 65-årsmottagning och avskedsmottagning på 68an (Sveavägen 68 i Stockholm), när jag gick i pension från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Men vi hade under 1960- och 1970-talen en lång skrivarrelation, där han ömsom var redaktör och jag skribent, jag ömsom var redaktör och han skribent. I den rollen gillade vi varann; jag är säker på att det var ömsesidigt.

Under min studenttid i Uppsala försörjde jag mig periodvis som frilansskribent – jag skrev kulturartiklar, recensioner och politiska debattinlägg. Arbetarbladet i Gävle gjorde under det tidiga 1960-talet försök att få prenumeranter även i det s-tidningslösa Uppsala, och jag skrev lite åt tidningens lilla uppsalaredaktion men framför allt för dess kultursida. Dess redaktör var Jacob Branting, och han gjorde en mycket läsvärd och bred kultursida, en av de bästa i landsortspressen. Jacob upptäckte mig först som debattör och uppmanade mig gång på gång att skriva debattartiklar för Arbetarbladet. Men sen såg han förtjänster också i de recensioner jag skrev, och det började komma en mängd böcker, framför allt med politiska förtecken, från redaktionen i Gävle till min studentlya i hörnet av Kungsgatan/Linnegatan för bedömning.

Samtidigt var jag redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som utgavs under devisen ”Regeringsorgan i ständig opposition” och ibland innehöll lika mycket kultur som politik – för detta fick jag mycket beröm, inte bara i Arbetarbladet utan också i stockholmspressen.

Det var klart att Jacob Branting skulle vara med i Libertas! I nummer 1-2 1963 fanns fem dikter av Svante Foerster men också Jacob Brantings

LITEN DAGBOK VID KUSTEN

23.1

Under natten var Futa här, uggleögd och hispig. Hon tog ett gammalt grått trähus och tryckte det i spillror med tummen.

Det är lika kallt fortfarande, men hon har liksom inte tid att frysa, verkar det.

2.3

Det blir liksom inte av med det där dagboksskrivandet. Men jag kom förbi det där huset Futa tryckt ihop. Gren sa, att en dag i slutet av februari, han mindes inte så noga, hade spillrorna börjat försvinna. Han bor mittemot. På natten hade han hållit utkik, och då hade hon kommit igen. Hon samlade upp spillrorna i vänstra handen, reste sig i hela sin längd och slungade ut det i Östersjön. Rubb och stubb var borta på morgonen.

1.7

Nu far jag på semester. Fy fan vad skönt.

22.7

Jaha, det var det det.

3.9

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

Jacob Brantings talanger som kulturredaktör uppmärksammades av bland andra Karl Vennberg, och Branting rekryterades till Aftonbladets kulturredaktion. Jag hade redan en relation till Vennberg och hade publicerat kultur- och debattmaterial även på Aftonbladets kultursidor, men kontakterna med Aftonbladets kulturavdelning blev än mer täta, när också Jacob Branting fanns där. Till mina insatser där hör mängder av anonyma notiser i Innerspalten om radikal musik; jag har gett mina bloggläsare ett smakprov i form av det jag skrev om Helmut Qualtinger och ”Der dialektische Materialismus Rock”, men jag skrev mest om ny amerikansk musik. Jag ska försöka återpublicera mer av detta fram över.

I slutet av 1960-talet hade jag, just i Innerspalten, skrivit om att man – gärna på Prisma i samarbete med FiBs lyrikklubb – borde ge ut Joe Hill på svenska, och det stod inte länge på förrän Bertil Hökby på Prisma och Stig Carlson på Lyrikklubben via Aftonbladets kulturredaktion hade tagit reda på vem som hade lanserat den, enligt dem. utmärkta idén. De bjöd mig på lunch och erbjöd mig att bli redaktör för boken.

Rune Lindström (han med ”Himlaspelet”) hade redan översatt en rad av Joe Hills sånger, som man kunde använda. (Det fanns också Joe Hill-översättningar av Ture Nerman, men det är en annan historia, som jag ska berätta i ett annat sammanhang.) Återstod att bestämma sig för vem som skulle göra de kompletterande översättningarna – jag hade fått ihop något som föreföll bli den första riktigt kompletta Joe Hill-sångboken. Jacob Branting förstås!

Jacob Branting var inte ny heller i den här genren. För inte särskilt länge sen hade han översatt till exempel den spanska, antifascistiska sången ”Den svarta tuppen” – jag återkommer till den när jag nedan skriver om min andra sångbok, ”Upp till kamp!”.

Jacob gjorde ett lysande översättnings-, i några fall kanske snarare tolkningsarbete. När ”Joe Hills sånger” kom ut (Prisma och FiBs lyrikklubb, 1969), fick den mycket uppskattande recensioner, till exempel av Agneta Pleijel i Aftonbladet. Och den sålde!

Som exempel på Jacob Brantings förmåga att skriva bra texter väljer jag Joe Hills ”Coffee An´”, som i hans svenska version blev ”Räkna noga”:

COFFEE AN´

Amerikansk text: Joe Hill (Joel Hägglund / Joseph Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

”Coffee An´” fanns med i den fjärde upplagan av ”Den lilla röda sångboken” (1912). I en senare upplaga (den 17e, cirka 1922) har den kallats ”Count Your Workers – Count Them!”. Originaltexten, ”Count Your Blessings”, är skriven av Johnson Oatman. Det starka förbund som det talas om i sången var för Joe Hill IWW, Industrial Workers of the World, en radikal fackföreningsrörelse som ville organisera arbetarna oavsett deras utbildning, yrke, ras, språk, tro eller bakgrund. Den från Gävle bördige immigranten Joel Hägglund (1879-1915), som i USA kallade sig Joseph Hillstrom, förkortat till Joe Hill, anslöt sig till IWW 1910 och blev snabbt agitator och organisatör inom rörelsen. Framför allt blev han rörelsens sångare.

An employment shark the other day I went to see,
And he said, ”Come in and buy a job from me,
Just a couple of dollars for the office fee,
But the job is steady and the fare is free.”

Chorus
Count your pennies, count them one by one,
And you´ll plainly see how you are done.
Count your pennies, take them in your hand,
Sneak into a Jap´s, and get your coffe an´.

I shipped out and worked and worked and slept in lousy banks,
And the grub it stunk as bad as forty-´leven skunks.
When I slaved a week the boss he said one day,
”You´re too tired, you are fired, go and get you pay.”

Chorus
Count your pennies…

When the clerc commenced to count. Oh, holy gee!
Road and school and poll tax and the hospital fee,
Then I fainted and I nearly lost my sense
When the clerk he said, ”You owe me fifty cents.”

Chorus
Count your pennies…

When I got back to town with blisters on my feet,
There I heard a fellow speaking on the street,
And he said, It´s the worker´s own mistake,
If they stick toghether they get all they make.”

Chorus
Count your pennies…

And he said, ”Come in and join our union grand.
Who will be a member of this fighting band?”
”Write me out a card,” says I, ”By gee!
The Industrial Workers is the dope for me.”

Chorus
Count your workers, count them one by one,
Join our union and we´ll show you how it´s done,
Stand together, workers, hand in hand.
Then we´ll never have to live on coffee an´.

Så här blev sången på svenska:

RÄKNA NOGA

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joel Hägglund / Josep Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

En förmedlingshaj en dag jag träffa på,
och han sa: ”Följ med, ett jobb det ska du få.
Bara några dollar kostar avgiften,
resan fri och stadigt jobb det får du sen.”

Refräng
Räkna noga, räkna örena,
resten finns hos profitörerna.
Räkna noga, och gå in på ett café,
kaffe kan du klara, kanske smörgås me´.

Jag for dit och slet mig blå och sov i en barack.
Maten smaka pyton i en rödmyrstack.
Sju dar slet jag, sen sa chefen hej och tack:
”Du får sparken, stick nu med ditt pick och pack.”

Refräng
Räkna noga…

På kontoret fick jag lön för alla skift
minus väg- och brand- och sjuk- och skolavgift.
När man räknat färdigt och lagt på procent
svimma jag, för jag var skyldig femti cent.

Refräng
Räkna noga…

Jag gick hem på ben som blev allt skralare,
men i staden hörde jag en talare.
Och han sa att arbetarna handlat fel,
om de håller hop så får de ut sin del.

Refräng
Räkna noga…

Och han sa: ”Kom med, vi har ett starkt förbund!
Vilka vill bli medlemmar i denna stund?”
”Hit med medlemskortet genast”, ropa jag,
”sammanhållning är precis vad jag vill ha.”

Refräng
Räkna noga proletärerna,
vi kan ordna upp affärerna.
Slut er samman nu i obrytbara led,
mer än kaffe klarar vi när ni gått med.

Finn Zetterholm fick låna Jacob Brantings nyöversättningar av mig, redan innan sångboken kom ut. ”Räkna noga” fanns därför med på hans LP ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1970), till vilken jag skrev all mapptext; skivan har senare utgivits även som CD.

Både jag och Prisma hade fått blodad tand av framgången med ”Joe Hills sånger”, och 1970 var det dags för nästa sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Även där fick just ”Räkna noga” representera Jacob Brantings nyöversättningar av Joe Hill.

Jag lät Jacob Branting översätta en sång, som också Joe Hill hade gjort en variant av (och som följaktligen fanns med i ”Joe Hills sånger”):

HALLELUJAH, I´M A BUM

Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

Musiken till ”Hallelujah, I´m a Bum” är ouvertyren till en opera från 1813, ”The Miller and His Men”, skriven av Sir Henry Rowley Bishop (1786-1885). Ouvertyren spreds som religiös sång och kallades då ”Revive Us Again”. Den vanligaste texten med titeln ”Hallelujah, I´m a Bum” skrevs 1897 eller 1898 av Harry McClintock, som hade ”Revive Us Again” som förlaga. McClintocks text publicerades i Industrial Union Bulletin 4 april 1908. ”Hallelujah, I´m a Bum” sjöngs 1908 på IWWs konvent och blev mycket populär bland medlemmarna, ”wobblies”. McClintock och Joe Hill kamperade ihop på Hawaii, och Hill skrev en variant av McClintocks text, som finns återgiven i ”Joe Hills sånger”, Prisma, 1969.

Oh, why don´t you work, like other men do?
How the hell can I work when there´s no work to do?

Chorus
Hallelujah, I´m a bum,
Hallelujah, bum again!
Hallelujah, give us a handout
To revive us again!

I went to a house; I knocked on the door;
The lady said, ”Scram, bum, you´ve been here before!”

Chorus
Hallelujah…

I went to a house; I asked for some bread;
The lady came out, said, ”The baker is dead.”

Chorus
Hallelujah…

Oh, I love my boss; he´s a good friend of mine;
That´s why I am starving out on the bread line.

Chorus
Hallelujah…

Oh, why don´t you save all the money you earn?
If I didn´t eat, I´d have money to burn.

Chorus
Hallelujah…

Och här kommer Jacob Brantings svenska version:

HALLELUJA, GÅ OCH DRIV

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

När andra har jobb, varför jobbar ej ni?
Men hur fan får man jobb i en stängd industri?

Refräng
Halleluja, gå och driv,
halleluja, vilket liv!
Halleluja, ge mej ett bidrag,
jag är ”friställd” igen.

Jag kom till ett hus, där jag knackade dörr.
Hon som öppna sa: ”Stick, du har varit här förr!”

Refräng
Halleluja…

Jag kom till ett hus, och där bad jag om bröd.
Hon som öppna sa: ”Lessen, men bagarn är död.”

Refräng
Halleluja…

Jag älskar min chef, han är min hjärtevän,
det är därför jag går här och stämplar igen.

Refräng
Halleluja…

Och varför har du inte löningen kvar?
Om jag svälter ihjäl blir jag välbärgad karl.

Refräng
Halleluja…

Också annat i ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970) hämtades från USA:

“Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av “Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP “We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn “We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

För min sångbok “Upp till kamp!” (Prisma, 1970) gjorde Jacob Branting en svensk version av “Oh Freedom”, men han valde då att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

Den ovan nämnde Pete Seeger har tillsammans med Lee Hays skrivit en sång, ”If I Had a Hammer”, som Jacob Branting för min sångbok ”Upp till kamp” gav en fullständigt suverän svensk form.

THE HAMMER SONG / IF I HAD A HAMMER

Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger, 1950

Kring 1950 fanns det i USA en folksånggrupp, som kallade sig The Weavers. Den bestod i originaltappningen av Pete Seeger, Lee Hays, Ronnie Gilbert och Fred Hellerman; senare tillkom, som ersättare, Erik Darling, Frank Hamilton och Bernhard Krause. Gruppen blev en fantastisk succé och hade den ena fullträffen efter den andra på hitlistorna. Efter gruppens upplösning 1953 (på grund av McCarthys förföljelser) återförenades den i flera omgångar i olika konstellationer. Flera av medlemmarna har dessutom gjort stor succé som soloartister. Gruppens medlemmar skrev ofta i olika kombinationer sånger tillsammans. Det är således Pete Seeger och Lee Hays som tillsammans har skrivit ”If I Had a Hammer”, också kallad ”The Hammer Song”. Den har spelats in också av många många andra. En minnesvärd upp-popad version gjordes till exempel av Trini Lopez.

If I had a hammer, I´d hammer in the morning,
I´d hammer in the evening –
All over this land.
I´d hammer out danger, I´d hammer out a warning,
I´d hammer out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a bell, I´d ring it in the morning,
I´d ring it in the evening –
All over this land.
I´d ring out danger, I´d ring out a warning,
I´d ring out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a song, I´d sing it in the morning,
I´d sing it in the evening –
All over this land.
I´d sing out danger, I´d sing out warning,
I´d sing out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Well, I´ve got a hammer, and I´ve got a bell,
And I´ve got a song –
All over this land.
It´s the hammer of Justice, it´s the bell of freedom,
It´s a song about love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Med Pete Seeger finns den här låten bland annat på ”Love Songs for Friends and Foes” (Folkways FA 2453), ”Sing Out With Pete!” (Folkways FA 2455), ”Strangers and Cousins” (CBS SBPG 62528) och ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018).

Jacob Brantings svenska version i ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970; där finns också noter till samtliga låtar) har alldeles egna kvaliteter:

SLÄGGAN

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger (”If I Had a Hammer” / ”The Hammer Song”), 1950

Om det fanns en slägga
att slå med när det ljusnar,
att slå med när det skymmer
i hela vår värld,
då slog vi för fara,
vi slog för att varna,
då smidde vi kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes klockor
att ringa när det ljusnar,
att ringa när det skymmer
i hela vår värld;
vi ringde för fara,
vi ringde att varna,
vi ringde in kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes sånger
att sjunga när det ljusnar,
att sjunga när det skymmer
i hela vår värld,
då sjöng vi för fara,
vi sjöng för att varna,
då sjöng vi för kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Nu finns det en slägga
och klockor som ringer
och nu finns det sånger
för hela vår värld.
Det är rättvisans slägga
och frihetens klockor,
det är kärlekens sånger
till vår broder och syster
i hela vår värld.

Björn Arabh har gjort en fruktansvärt bra, gospelartad insjungning av Jacob Brantings svenska version på dubbel-LPn ”Till seger” med röster och sånger ur arbetarrörelsens 90-åriga historia 1979 (Socialdemokraterna / a disc). Det är en m y c k e t bra skiva. Tjata på partistyrelsen om att den borde återutges som CD!

”Los Gallos” är, som jag har nämnt ovan, en spansk frihetssång från francotiden, som smugglades till Sverige 1963. Lite mer fanns att läsa i min ingress till sången i ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Av den framgår också Jacob Brantings roll:

Antalet politiska fångar i Spanien är i dag mycket stort. Dessa fångar fortsätter sin kamp i fängelserna: genom brev och inlagor till fängelsedirektörer och ministrar kämpar de för sina rättigheter, för avskaffande av tortyr med mera; dikter, böcker och konstverk görs i och smugglas från fängelserna. Här är ett exempel. Jacob Brantings svenska tolkning gjordes för ett TV-program, ”En sång, ett vapen”, med Fillie Lyckow, Evabritt Strandberg och Jan-Olof Strandberg som medverkande. Programmet finns inspelat på en LP från SweDisc med samma namn (SWELP-X 39).

I ”Upp till kamp” angavs fortfarande den spanske visförfattaren som anonym, men i dag, när Spanien är demokratiskt, är det riksfritt för honom att bli nämnd vid namn:

LOS GALLOS

Spansk originaltext och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Cuando canta el gallo negro
es que ya se acaba el dia.
Si cantara el gallo rojo
otro gallo cantaria.

Ay, si es que yo miento,
que el cantar que yo canto
Io borre el viento,
Ay, que desencanto
si me borrara el viento
Io que yo canto.

Se encontraron en la arena
los dos gallos frente a frente,
el gallo negro era grande
pero el rojo era valiente.

Ay, si…

Se miraron cara a cara
y atacó el negro primero,
el gallo rojo es valiente
pero el negro es traicionero.

Ay, si…

Gallo negro, gallo negro,
gallo negro, te Io advierto,
no se rinde un gallo rojo
más que cuando está ya muerto.

Ay, si…

Eftersom ”Upp till kamp!” innehöll ett avsnitt med frihetssånger, var det självklart att där ta med ”Los Gallos”, som i Jacob Brantings svenska översättning hette

DEN SVARTA TUPPEN

Svensk text: Jacob Branting, 1968
Spansk originaltext (”Los Gallos”) och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Refräng
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tror du du vunnit?
Säg mej, vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött,
ni möts kanske i morgon.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tupp svart som natten,
snart blir din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Refräng
Vind…

Utöver de här texterna har Jacob Branting också gjort svenska tolkningar av sånger, skrivna av Phil Ochs.

Jacob Branting gav förstås även ut egna diktsamlingar – tyvärr har jag inte tillgång till någon här i Öregrund; kanske ska jag därför komplettera den här artikeln senare.

Han gjorde vidare flera böcker för FiBs lyrikklubb. 1965 var han redaktör för ”Svenskt 60-tal – ung lyrik i urval” (FiBs lyrikklubb och Prisma) – bland de medverkande poeterna fanns Claes Andersson, Öyvind Fahlström, Lars Gustafsson, Leena Helka, Åke Hodell, Lars Norén, Göran Sonnevi med flera. I ”29 röster -67″ (FiBs lyrikklubb) intervjuade han, Björn Håkanson och Kjell Sundberg 29 svenska författare, bland dem Erik Beckman, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell och Lars Gustafsson (1967).1972 gav han ut antologin ”Lucidor. Dikter” (Fibs lyrikklubbs lilla serie).

Efter en schism kring en omgörning av Aftonbladets kultursidor lämnade Jacob Branting och flera andra av kulturredaktionens medarbetare sina jobb där. Jacob Branting återkom dock i Aftonbladet, som dagsversskrivare. Hans dagsverser publicerades i många år och lär vara cirka 2 000 till antalet. Jacob Branting utgav år 1998 ett urval, ”Huller” (Ord & visor förlag). Brantings dagsverser kunde handla om de mest olika ting, och förlagsreklamen – skriven av Branting? – lyder följaktligen: ”Räkna inte med att hitta någon som helst ordning i denna bok. Den är snarast ett bidrag till det sena 1900-talets kaosforskning.”

Och så: ”En del av de mer eller mindre blida noteringarna är tidsbundna och det är meningen. Andra är tidlösa. Det är också meningen.”

Det sista gäller väl också de vistexter av Jacob Branting jag har presenterat. Jag är för egen del övertygad om att de kommer att leva länge, långt efter sin upphovsman.

Och jag är stolt över att ha bidragit till att ha publicerat dem.

Yorks vita ros

Yorks vita ros/Jungfruros/Albaros (Rosa alba sauveolens eller semiplena) är en gammaldags buskros, som blir 150-225 centimeter och har vita blommor.

Alba betyder vit, sauveolens doftande och semiplena halvfylld, vilket är en god karaktäristik av den här rosen. Dess starka doft gör, att den har använts för framställning av rosenolja i Bulgarien och Iran. (Jämför med rosen York och Lancaster.)

Under rosornas krig 1455-1485 var detta ätten Yorks vita ros.

Rosen är mycket härdig – kan odlas upp till zon VII – och mager jord begränsar visserligen växtkraften men befrämjar i gengäld blomningen.

Jag har mina exemplar i en rabatt, som är anlagd i en bergsklyfta och därför relativt grund och ibland torr. Jag odlar York och Lancaster i samma rabatt.

Birgitta odlar Lancasters röda ros en liten bit längre ner, i rosenhäcken längs gatan.