Nakenbadarna försöker erövra mark

I dag var jag och Birgitta och badade igen, i Tallparken förstås.

Jag har tidigare berättat om revirstriderna mellan nakenbadarna och textilbadarna. Bland annat berättade jag om den handmålade skylten på en flat stenyta: NAKENBAD UPPHÖR (och så en bar, med rött överkryssad kuk).

Nu har nakenbadarna slagit tillbaka. De har nämligen utplånat all text (och bild) utöver NAKENBAD. Alltså förefaller det som om vårt badberg, som ligger helt utanför naturistbadet, är just nakenbadet. Mycket riktigt låg det ett antal nakna människor på klipporna nedanför skyttevärnet, det som våra barn kallade för ”fästningen”.

Vi gick bakom skyttevärnet – och fann att vårt favoritställe uppe på bergskrönet var upptaget, fast av textilbadare. Men vi hittade ett bra ställe en bit nedanför och bredde ut oss för att sola och läsa.

I dag var det mellan 18 och 19 grader i vattnet, och det var skönt att doppa sig.

Men för att återvända till nakenbadarna: Varför kan de inte hålla sig inom sitt mycket vidsträckta och fina område? Och omvänt: kan inte textilbadarna, som alltför ofta placerar sig i den del av naturistbadet, som ligger närmast familjebadet, ge fan i nakenbadarnas område?

Kommunen kunde hjälpa till genom att ordna en tydlig skyltning av var naturistbadet börjar respektive slutar. Men då behövs bättre skyltar än pappskyltar, som blir nerrivna efter två dar av den ena eller den andra av de antagonistiska sidorna.

Litterär kanon

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström , gift med min kollega i kulturnämnden i Uppsala Jan-Erik Wikström (fp), pläderar för upprättande av en litterär kanon. För det har hon fått en del påhopp, men förslaget bör inte utan vidare avfärdas; jag har för övrigt själv tidigare varit inne på en liknande tanke.

På kulturnämndens i Uppsala blogg publicerades följande text:

Regeringen satsar på skolbibliotek

8 december beslutade regeringen att stärka skolbibliotekens roll, och sprida och lansera klassisk litteratur i de svenska skolorna. Myndigheten för skolutveckling får disponera sammanlagt 5 miljoner kronor till detta. Skolminister Ibrahim Baylan har länge lyft fram läsningen och skolbibliotekens roll. Nu kommer konkreta förslag på åtgärder.

Myndigheten ska stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken delvis tillsammans med lärarutbildningarna genom kompetensutveckling och lokala projekt. Kommunerna ansöker om att delta i projektet. 3 miljoner kronor disponerar myndigheten under 2006.

Moderna klassiker kommer att ges ut på nytt. 50 nya titlar modern litteratur anpassas till ungas läsvanor och intresse. Alla tiders klassiker kompletteras med dessa titlar.

Skolbiblioteken är inte kulturnämndens ansvar, men Kulturbloggen vill ändå lyfta fram denna nyhet, eftersom den är ganska unik. Stora nationella satsningar på skolbiblioteken står inte som spön i backen, så det är bara att tacka och ta emot den utsträckta handen.
2005-dec-14 @ 13:57:24 På gång i kulturpolitiken Permalink

——————————————————————————–

Kommentarer:
Postat av: Enn Kokk
När nu skolbiblioteken inte sorterar under kulturnämnden, önskar man, att det ändå funnes mer tvingande regler för skolorna att tillhandahålla böcker åt sina elever. Valfrihet är bra i många sammanhang – men dit hör inte friheten att välja bort skolbiblioteket.

De statliga stimulansåtgärder, som det berättas om här, är förvisso något att glädjas åt. Särskilt glad blir en bokvän som jag åt stödet för nyproduktion av klassiker för unga. Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-16 @ 17:27:37

***

Den litterära kanon jag föreställde mig ville jag skulle innehålla inte bara svenska klassiker utan också klassiker ur världslitteraturen, översatta till svenska.

För mig är det inte så viktigt, att det fastställs en exakt lista, av Svenska akademien eller vilka det nu ska vara. Hur man än gör, kommer det då att uppstå gränsdragningsproblem.

Två andra saker är då viktigare:

Klassikerna måste finnas tillgängliga. Där tar de stora förlagen i dag inte sitt ansvar; många av de viktiga skönlitterära böcker, som finns i deras backlist, finns inte i tryck. Kanske ska staten därför inte bara ge ett utgivningsstöd utan också ett lagerföringsstöd? Hjälper inget annat, får väl staten inrätta eller à la En bok för alla subventionera en klassikerserie av kanonkaraktär och då inte bara för unga.

Högstadiet och gymnasierna måste, à la den realskola och det gymnasium jag gick i på 1950-talet, i sin litteraturundervisning ha målsättningen, att alla elever ska ha läst ett antal skönlitterära verk. Själv minns jag från min egen gymnasietid, att vi fick läsa ett antal skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar: Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom”, Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, Lubbe Nordströms ”Tomas Lack”, Siegfrid Siewertz ”Mälarpirater”, Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” med flera.

Idrottsgatan 12

Vår dotter Kerstin har på sin blogg lagt ut bilder av vårt hus på Idrottsgatan, där hon växte upp. Liksom Kerstin tycker jag de här vita miljonprogramhusen är vackra.

Vi var de första som flyttade in på Idrottsgatan 12, när huset var alldeles nybyggt. Ja, inte ens helt färdigbyggt; det saknades bland annat balkongräcken – men vår lägenhet ligger på bottenvåningen.

Kerstin och jag är inte ensamma om att tycka, att de här sammanlagt fyra husen är speciella och vackra. När kulturkontoret för någon tid sedan ordnade en guidad rundtur runt Uppsala för att kulturnämndens ledamöter skulle få se bevaransvärd modern uppsalaarkitektur, gick färden också in på Idottsgatan, och stadsantikvarien Dan Thunman bad mig berätta om området och dess tillkomst på det gamla tegelbruksområdet.

Jag håller med Kerstin både om att exteriören är vacker och om att lägenheterna är funktionellt utformade.

Däremot tycker jag att den yttre miljön är en smula påver. Tänk vad man kunde åstadkomma, om ytorna mellan husen kunde göras mer som en lummig trädgård med fruktträd och vackra perennrabatter. Jag skulle inte ens ha något emot, om grannar, som inte har tillgång till sommarland som vårt, efter eget huvud fick odla kryddor och morötter och hallon där.

Varför måste allt vara så strikt planerat? Varför väljer bostadsrättsföreningens styrelse eller de som den anlitar alltid så gränslöst fula växter?

Röding med thairis på Klockargården

Kerstin och hennes familj åkte hem efter lunch på fredag. Eftermiddagen ägnade vi delvis åt att städa in saker barnen hade dragit fram och lekt med. Det saknas fortfarande pjäser till Fia-spelet, Svälta räv och Kina-spelet (men de kan ju ha kommit bort redan i en tidigare generation). Birgitta passade också på att storstäda hela friggeboden.

Middag åt vi i två etapper.

Framför TVn, där vi såg ”Bröderna Lejonhjärta”, serverade jag förrätten, paté med sallad, cumberlandsås och cornichonger plus var sitt glas rödvin.

Sen gick vi, för andra gången i sommar, till den utmärkta restaurangen Klockargården. Eftersom det duggade lite, satt vi inomhus den här gången. Där var det fullt, men Birgitta hade ringt och beställt bord.

Den här gången var det min tur att välja och bjuda, och jag valde grillad röding med ett av kocken skapat thairis: riset var smaksatt bland annat med kokosmjölk, lime och cashewnötter. Mums! Till detta en flaska vitt vin.

Jag har skrivit det förut, men Klockargården är värd ett besök, om ni har vägarna förbi Öregrund. Adressen är Långgatan 33 – ta sikte på klockstapeln!

Klockargården är också pensionat.

Svårt melodikryss

Dagens melodikryss tyckte jag var svårt.

Inte bara för att jag inte har lyssnat på Roxette (”Real Sugar”) och, på den tiden det begav sig, Emerson, Lake & Palmer (”Still You Turn Me On”). Även Poodles från årets melodifestival och Natacha Atlas med ”Eye of the Duck” ligger utanför det jag brukar lyssna på; dock var det lätt att klara bi-frågan rap.

Det här klarade jag med hjälp av Google.

Däremot förargar jag mig över att jag, för första gången på mycket länge, inte klarade en dubbelfråga, förargar därför att det rör sig om en gammal amerikansk schlager, inspelad med Charles Redlands orkester. Orden ur den svenska titeln och refrängen har båda två bokstäver. Det första slutar på e och det andra börjar på e. Någonting i bakhuvudet säger mig, att det bör vara se en. Men jag kan inte verifiera det; jag har böcker med svenska schlager men hemma i Uppsala. Fan! Jag brukar vara duktig på gamla schlagertexter.

Sånt som september i dag ur ”Minns i november den ljuva september” (inspelad av bland andra Per Myrberg). Eller Thore Skogmans ”Jämtgubben”, som gav apoteket.

”Strangers In the Night” gav natt.

Dagens två Evert Taube var heller inte svåra för mig: ”Oxdragarsång” gav ok, och ”Morgon på Baggensfjärden” dis.

Danska sångerskan Hanne Boel (”Dont Know Much About Love”) har jag till och med recenserat, på den tiden då bra danska (och norska) artisters skivor fortfarande importerades och såldes i svenska skivaffärer.

Simpsons har jag väl sett i TV någon enstaka gång, så Homer Simpson var ingen omöjlig uppgift för mig. Nyfiken som jag är, googlade jag och fann, att rösten tillhör Dan Castellaneta.

”Vi gå över daggstänkta berg”, som vi sjöng i folkskolan, gav smaragder.

Pippi Långstrump som serie

Astrid Lindgren (1907-2002) slog med sin första bok om Pippi Långstrum (1945) igenom stort som barnboksförfattare. Hon refuserades av Bonniers, men boken antogs av Rabén & Sjögren, där Lindgren sedan var anställd som redaktör 1946-1970. Hon bidrog starkt till att göra det KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barnboksförlag.

Den som gjorde omslag och illustrationer och därmed för all framtid präglade bilden av Pippi Långstrump var den danskfödda konstnären Ingrid Vang Nyman (1916-1959), Nyman efter konstnären och 40-talistpoeten Arne Nyman, som hon en kort tid var gift med.

Rabén & Sjögren gav 1955-1958 ut kvalitetstidningen för barn Klumpe Dumpe, och för den fick Ingrid Vang Nyman göra en serieversion av Pippi Långstrump-böckerna.

De här serieversionerna gavs runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal ut som böcker. Varje bok innehöll ett antal välkända episoder ur Pippi-böckerna.

De här serieversionerna av Pippi Långstrump läste jag för min dotter Kerstin, när hon var liten. Böckerna finns i vårt sommarhus i Öregrund, och när nu Kerstin med familj gjorde en flera dagar lång semestervisit hos oss, läste jag ett par kvällar Pippi Långstrump som serie för Viggo, drygt tre år. Viggo tyckte det var kul; han ville höra mer och mer.

Den första, ”Pippi flyttar in” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller episoderna ”Pippi Långstrump flyttar in”, ”Pippi Långstrump är sakletare”, ”Pippi leker kull med poliser”, ”Pippi går i skolan”, ”Pippi går på cirkus” och fortsättningen ”Pippi och starke Adolf”. Episoderna är väl, ibland nästan för ordagrant återgivna, men här märks det, att Ingrid Vang Nyman fortfarande är ovan vid seriemediet: de texter som förklarar innehållet i serierutan ligger längst ner, pratbubblepilar är ibland felvända, och det händer att pratbubblorna från serielogiska utgångspunkter ligger i fel ordning. Men jag korrigerade förstås det här vid högläsningen, och lille Viggo tyckte handlingen var rolig. (Han känner ju dessutom till den från video och TV.)

”Pippi ordnar allt” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller ”Pippi Långsrrump råkar i slagsmål”, ”Pippi och tjuvarna”, ”Pippi på kafferep”, ”Pippi och eldsvådan” och ”Pippi firar födelsedag”. Nu är Ingrid Vang Nyman mer formsäker.

I ”Pippi håller kalas” (Rabén & Sjögren, 1970) kommer pappa Efraim till Villa Villekulla för att ta med Pippi till Söderhavet (”Pippi får fint besök”) och försöker tävla med dottern om vem som är starkast (”Pippi har starka tänder”). Det ser ut som att Pippi ska följa med och flytta ut från Villa Villekulla (”Pippi håller avskedskalas”), men i ”Pippi går ombord” ångrar hon sig, när hon ser, hur ledsna Tommy och Annika är, och så blir allting lika galet och tryggt som förut igen: ”Pippi hittar en spunk”. Boken avslutas med den hjärteknipande historien ”Pippis julfrämmande”.

I ”Pippi vill inte bli stor” (Rabén & Sjögren, 1971) blir söderhavsresan ändå av, nu dock med också Tommy och Annika ombord: ”Pippi går i land”, ”Pippi tämjer vildsvin och hajar”, ”Pippi blir grottinnevåndare”, ”Pippi talar förstånd med Buck och Jim” och ”Pippi reser hem”. Boken avslutas med ”Pippi vill inte bli stor”, den där barnen tar krumelurpiller och säger:

Kära lilla krumelur,
jag vill aldrig bliva stur.

Det är nog det bästa avsnittet i boken. Inte så att jag tycker att det är så hemskt med kurrekurredutterna och hur de framställs – historien tillkom ju i Sverige på 1940-talet. Utan mer för att de olika episoderna känns lite för sammandraget och förstrött berättade.

Marxismen är ingen teori för e t t parti

I Arbetet recenserade jag den 27 mars 1972 Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema-serien, Rabén & Sjögren):

MARXISMEN ÄR INGEN TEORI FÖR E T T PARTI

Marx, skriver Ernst Fischer i ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema, Rabén & Sjögren, 14:50) har upprepade gånger jämfört historiens utveckling med naturlagar, och hans kritiker har upprepade gånger frågat: Om det finns en historiens utvecklingslag, vad ska då aktioner, klasskamp tjäna till? Om det finns en naturlag för samhällsformernas kontinuitet, vad ska då partier, som uppmanar till kamp för socialism och organiserar den, tjäna till? Denna fråga, säger Fischer, stöddes av den vulgarisering av marxismen, som förenklar jämförelsen mellan de historiska lagarna och naturens lagar till ett likhetstecken. Framför allt Karl Kautsky, som utgick från darwinismen, har bidragit till detta missförstånd.

Den kritik av marxismens ”ödestro”, som har funnits inom socialdemokratin, bygger alldeles uppenbart på detta missförstånd. I dag är bilden delvis en annan. Gunnar Gunnarson, som spelar en inte obetydlig roll för det återuppväckta intresset för marxismen inom socialdemokratin, gör i ”Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden) sitt bästa för att slutgiltigt ta kål på föreställningarna om marxismen som ödeslära. (Jämför också Gunnarsons artiklar i Arbetet 27/2 och 28/2.)

Men det kautskyanska arvet, läran om historiens järnhårda lagbundenhet, lever vidare på annat håll. När Bo Gustafsson i polemik mot 1960-talets humanistiska nyvänster talade om historiens lok, som det gällde att kliva på eller ställa sig vid sidan av, sker det på en grund som är gemensam för Kautsky och för Lenin. I en framställning av den historiska materialismen i tidskriften Clarté (1/1970) tar sig dessa uppfattningar nästan parodiska uttryck:

”Denna företeelse är inte säregen för samhället. Den förekommer dagligen i naturen. Låt oss som exempel ta en fjärils utvecklingsstadier. Fjärilens första utvecklingsform är larvstadiet. Under en viss tid utvecklas fjärilen som en larv, men på ett visst stadium slår utvecklingsformen över till ett puppstadium, beroende på den blivande fjärilens tillväxt. Men också puppstadiet kan bara under en begränsad tid tjäna som utvecklingsform, beroende på den fortsatta tillväxten. Vid ett visst stadium sprängs också puppformen och fjärilen utvecklas till sin slutliga form. Härvid kan vi se precis samma mekanism i verksamhet, som verkar vid de tillfällen då nya produktionsförhållanden ersätter gamla och uttjänta. Produktivkrafternas tillväxt ger lagbundet upphov till nya produktionsförhållanden. I själva verket är det ett allmänt utvecklingsmått för alla organismer och samhället, som fungerar som en organism, är inget undantag från den allmänna lagen.”

Människan

Var blev egentligen människorna av? Man frestas citera Marx: ”Av alla produktivkrafter är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften” (”Filosofins elände”).

Ernst Fischer tror sig kunna fastställa, att Marx aldrig avvek från den tes som han förkunnade redan i ”Den heliga familjen” 1845:

”Historien gör inget, den `besitter ingen oerhörd rikedom´, den `utkämpar ingen kamp´. Det är i stället människan, den verkliga, levande människan som gör allt, som besitter och kämpar; det är inte på något sätt `historien´ som behöver människorna som medel, för att – som om den vore en person för sig – driva igenom sina syften, utan det är inget annat än människornas verksamhet när de söker nå sina syften.”

Fischer sammanfattar på ett lysande sätt: Marx analyserar således inte bara utvecklingens lagbundenhet, utan också de situationer i vilka det gavs alternativ. På samma sätt var under den stora ekonomiska krisens år tendensen till fascism mycket stark, men Hitlers seger var ingen samhällelig ”naturlag”. Den av Marx utvecklade historiefilosofin är ingen h i s t o r i s k  f a t a l i s m, den utesluter inte alternativ och förvandlar inte det b e t i n g a d e  a v g ö r a n d e t till det o b e t i n g a d e  ö d e t.

Hårdvänstern

Sextiotalets uppflammande intresse för Marx förde in i den svenska debatten uppfattningar, som i allt väsentligt är identiska med dem Fischer redovisar ovan. Men, och i varje fall organisatoriskt, denna nyvänster har i allt väsentligt försvunnit från debattarenan, ersatts av olika leninistiska schatteringar. ”Mjukvänstern” har, med socialdemokraten Åke Löfgrens terminologi, ersatts av ”hårdvänstern”.

Därmed inte sagt att sextitalsuppfattningarna definitivt skulle behöva ha spelat ut sin roll. En marxistiskt fotad samhällsanalys är något som väsentligen skulle kunna bidra till socialdemokratins hälsa. Gunnar Gunnarson är i ”Socialdemokratiskt idéarv” inne på sådana tankegångar, och de centralt framställda ideologiska studiematerial partiet självt i dag framställer tyder på att man inte är främmande för den utvecklingen.

Men till skillnad från olika leninistiska skolor måste då socialdemokratin poängtera marxismens karaktär av vetenskaplig metod. Marxismen är inte partiteori för e t t parti, inte något slags fullständig och uppenbarad sanning.

Socialdemokratin knyter till exempel an till den Engels, som 1891 sade, att ”man kan tänka sig att det gamla samhället fredligt skulle kunna växa in i det nya, där folkrepresentationen koncentrerar all makt hos sig, så att man författningsmässigt kan göra det man vill, så snart man har folkmajoriteten bakom sig: så i demokratiska republiker som Frankrike och Amerika, i monarkier som England där dynastin är vanmäktig i förhållande till folkviljan.” (Marx uttalade sig för övrigt på ett likartat sätt redan 1878.) Utan tvivel står socialdemokratin i sin syn på parlamentarismens möjligheter i länder av Sveriges karaktär alltså på marxistisk grund. Därifrån till att hävda att Marx och Engels skulle ha varit något slags enkla parlamentariker är steget långt. Fischer – inväxt i en lång leninistisk tradition , fastän han 1969 på grund av sin skarpa kritik av den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien blev utesluten ur det österrikiska kommunistpartiet – intar en överraskande snål attityd till socialdemokratin och betonar, att Marx alltid förblev revolutionär, även om han vid skilda tidpunkter intog rätt skiftande ståndpunkter till frågan om inbördeskrig eller inte inbördeskrig.

Våldet
Eftersom Marx´ egen attityd i grunden var vetenskaplig, inte dogmatisk, skulle man ha önskat, att Fischer skulle ha mödat sig om att försöka analysera, varför Marx vid skilda tidpunkter intog skilda ståndpunkter. Frågan om våldet kan kanske belysas av några enkla frågeställningar: Fanns det 1871 samma förutsättningar för en allians mellan bönderna och det revolutionära stadsproletariatet i Paris som i franska revolutionens feodala samhälle? Finns det i dagens Sverige, med dess högt utvecklade industri, parlamentarism och breda folkrörelser samma förutsättningar för en väpnad omvälvning, som det fanns i det begynnande nittonhundratalets feodala Ryssland? (Marx förutsåg för övrigt redan på 1880-talet möjligheten av den koalition med bönderna, som Lenin så skickligt realiserade.)

Den senare frågan är givetvis för enfaldig för att ställas till Ernst Fischer. Men utan tvivel finns det inhemska marxist-leninister, som skulle må väl av att tänka igenom frågeställningen både en och två gånger.

För till slut är ju ändå det viktigaste man kan säja om revolutionen följande: ”Marx såg den socialistiska revolutionens väsentliga innehåll i produktionsmedlens överförande till samhällelig egendom, en process som skulle genomföras under ledning av arbetarklassen, som främst har intresse av den.” (Fischer)

Det är djärvt, till och med om man heter Ernst Fischer, att ge ut en bok med namnet ”Vad Marx verkligen sagt”. Marx var verkligen varken enkel eller entydig i sitt sätt att skriva. En och annan invändning har man väl också mot Fischers sätt att citera och att strukturera sitt stoff. Men på det hela taget är det en förbannat stimulerande bok.

Enn Kokk

***

Till detta är följande att tillägga:

”Vad Marx verkligen sagt” utkom 1971. Översättare var Per-Olov Zennström.

Ernst Fischer (1899-1972) var akitiv i det österrikiska kommunistpartiet men uteslöts alltså med anledning av att han i skarpa ordalag krisiserade Sovjetunionens intåg 1968 i Tjeckoslovakien. De sista åren av sitt liv verkade han som fri marxistisk debattör och skriftställare.

Bo Gustafsson (1931-2000) mötte jag i Uppsala i början av 1960-talet – han var då en av de ledande i den lilla clartésektionen. Han hörde till dem i det svenska kommunistpartiet, som i slutet av 1960-talet fronderade mot sitt parti och i stället bildade det som skulle bli det kineskommunistiska KFML, det som senare övertog det av det större kommunistpartiet (VPK) övergivna partinamnet SKP. Clarté var under den period citatet i artikeln härstammar från KFMLs/SKPs studentorganisation. Under senare delen av sitt liv lämnade Bo Gustafsson kommunismen bakom sig och blev socialdemokrat; han var medlem i Eriksbergs socialdemokratiska förening i Uppsala.

Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” är, som framgår av recensionen, inte invändningsfri, men den är förhållandevis odogmatisk och därmed intressant att läsa. Också den skulle platsa som print-on-demand-utgåva i den serie med namnet ”Socialistisk bokklubb”, som jag nyligen föreslog.

Återreglera elmarknaden

Stockholmspolitikern Dag Larsson har på sin blogg skrivit ett klokt inlägg, vars innehåll framgår av rubriken, Återreglera elmarknaden.

Själv har jag aldrig förstått vitsen med avregleringen av elmarknaden. Den ledde – precis som jag väntade mig – till höjda i stället för sänkta elpriser och till ökat krångel för oss konsumenter. Att företag, vars främsta syfte är att generera vinst, beter sig som elbolagen gjorde under Gudrun, måste man ju tänka med ändan, alternativt vara nyliberal (men det är ju ungefär samma sak) för att inte förstå.

Det enda jag vill tillägga är att staten dessutom, bit för bit, åter bör öka, inte minska, sitt ägande i de elproducerande företagen

Hjortfot på prärien

Jag har tidigare skrivit om Edward S Ellis´ ”Hjortfot” i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens gemensamma serie av ungdomsböcker.

Jag har nu på Tradera lyckats få tag på fortsättningen, ”Hjortfot på prärien” (1956). Bokdesignen är exakt likadan, priset fortfarande lågt och omslag och illustrationer har, som när det gäller den förra hjorfotboken, gjorts av Hans Arnold.

Sen finns det två intressanta skillnader: Det förlag, som nu utger den här serien, är Rabén & Sjögren ensamt; samarbetet med Folket i Bild och LT har alltså upphört. Och nu finns översättare angiven, Rabén & Sjögren-författaren Ann Mari Falk (för övrigt representerad i samma serie med ”Birgitta går i dansen”). Vidare finns det en instressant upplysning, som bekräftar min teori i recensionen av ”Hjortfot”: ”översättning efter norsk bearbetning”.

Den här boken börjar, där ”Hjortfot” slutade: Hjortfot lovade där de vita nybyggarpojkarna Georg och Viktor att ta med dem på en färd tvärs över den amerikanska kontinenten, ända till Stilla havet.

Här genomförs denna resa, givetvis till häst. Med på färden är också den från förra boken kände svartfotsindianen Mul-ta-la, som på det här sättet ämnar återvända till sina egna hemtrakter från sin egen långa upptäcktsfärd

Färden går via S:t Louis, på flotte över Missouri, över prärien och över Klippiga bergen och längs Columbia River ner mot Stilla Havet. På sin färd möter de vita pojkarna och deras indianska vänner mängder av äventyr: en skenande buffelhjord, en gigantisk och ilsken björn i det som i dag är Yellowstone Park samt givetvis mer eller mindre vänligt stämda indianstammar; bland shoshoneindianerna tvingas de vita pojkarna möta hövdingens två söner i närkamp – och vinner förstås.

Pojkarnas indianska vänner skildras med beundran: Hjortfot tämjer ledaren för en flock vildhästar och döper honom till Virvelvind. Mul-ta-la visar sig vara en överdängare till jägare.

Dock fanns det en avgörande skillnad mellan dem: ”Mul-ta-la hade en filt bakom sig på hästen. Som de flesta indianer var han inte direkt petig med hygienen. Som regel var det behagligt att ha dem en smula på avstånd, för ingen kan påstå att de luktar särskilt gott. Med Hjortfot var det annorlunda. Han var prydlig och ren. Han badade så ofta han hade tillfälle till det, och hans kläder var alltid tvättade. Andra indianer retade honom ofta för detta. De tyckte han var pjoskig, men Hjortfot var alldeles för klok för att lyssna på sådant.”

Annars består fördomarna mot indianerna i den här boken mest av att de som är för de vita är ädla, medan de som är emot dem är grymma och anfaller, fegt nog, på natten.

Från min barndoms läsning av den här boken minns jag en sak, som en kamrat tog upp med mig. Han var inte lika läsvan som jag, och han hade, berättade han, först inte förstått innebörden av ordet ”moskitos” utan hade läst ordet som ”mås-skitos”.

Jag har blivit kompis med Klara

I dag tog Birgitta med Viggo och Kerstin på fiske- och badtur med sin snurra. Kvar hemma blev Bo, Klara och jag.

Jag ägnade mig mycket åt Klara, långa stunder på heltid, och resultatet kom: en som lekte så mycket med henne, bar henne runt trädgården, badade henne i badbalja utanför förstutrappen och visade henne en massa nya spännande saker kunde man nog betrakta som en kompis, verkade Klara tycka. Jag fick allt fler soliga leende, och hon började ”prata” och till och med sjunga för mig. På en av trädgårdsvandringarna fick hon körsbär och bigarråer av mig – jag såg noga till, att hon inte fick i sig några kärnor – och sen ville Klara mata morfar med hallon, krusbär och röda vinbär.

Till att börja med tog hon lovar in och kollade, att pappa Bo satt i datorrummet. Men när han sen helt försvann en stund för att hämta fiskesällskapet vid båten, blev det ingen tragedi; samvaron med morfar fortsatte som tidigare under dagen.

När fiskesällskapet kom hem – Viggo med en strömming, som mormor stekte till middag åt honom – var det bara mamma som gällde igen, ett tag, för Klara.

I stället kom Viggo och ville absolut, att morfar skulle vara med honom: smyga på bergåsarna runt om på tomten.

Det är inte så dumt att vara morfar. Det är det närmaste jag kommer, när det gäller tron på ett evigt liv.