Melodikrysset nr 31

Vad vore lördagarna utan melodikrysset.

I dag gick det att lösa det, fastän det fanns saker där, som inte riktigt finns inom min normala musiksfär.

Jag är till exempel mer bekant med Julia Caesar (”United States of Amörka”) än med Genesis. Och The Sounds kan jag inte ens påminna mig, att jag har hört talas om, men med hjälp av ledbokstäverna listade jag ut, vad det skulle vara, och sen kollade jag mitt svar på Google – och det fanns en sån grupp!

Gamla revyvisor hör definitivt till det jag är bra på, sådana som ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” och ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Och det var lätt att komma på, att Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” skulle ge mesar.

Gamla topplåtar som ”Istanbul” klarar jag förstås galant.

Efter lite funderande kom jag också på att den låt Umberto Marcato sjöng i den svenska versionen med Sten och Stanley heter ”Små, små ord”.

Janne Lucas Persson och Östen med resten kände jag också igen, Brolle Jr efter mer funderande.

TV-signaturer brukar vålla mig huvudbry, bland annat för att de ofta hör till serier som jag aldrig har sett. Men Seinfeld var ju inte så svårt.

Att Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” skulle ge insekt var nästan enfaldigt lätt.

Jag är ju inriktad inte bara på Bellman utan på visor över huvud taget, så Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” vållade mig heller inga bekymmer.

***

Om du söker svaret på senaste melodikrysset och har hamnat här på grund av Google, pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se.

Norstedts förlagsgrupp (KF) äger även Eriksson & Lindgren

Norstedts förlagsgrupp, som ägs av Koopertiva förbundet, är Sveriges näst största förlagsgrupp.

Huvudförlaget Norstedts tävlar med bonnierförlagen om att vara bäst på svensk och översatt kvalitetslitteratur, framför allt skönlitteratur. Allmänförlag men med bredare fackboksutgivning (till exempel trädgård och mat) är också Prisma, ursprungligen ett pocketförlag och tidigare ägt av socialdemokratiska partiet.

Pocketbokutgivningen är numera samlad under Norstedts pocket, tidigare PAN pocket.

Under Prisma sorterar ett mycket specialiserat fackbokförlag, Nautiska förlaget.

Ur Norstedts har avknoppats Norstedts akademiska förlag, som bland annat har tagit över samarbetet med Svenska akademien om ordboksutgivningen; förlaget är som hörs på namnet inriktat på böcker för högskolestuderande.

Utvecklandet av nya media – här berörs också det tidigare endast tryckta ordet – har lett till bildandet av dotterföretaget Norstedts audio.

På barnboksområdet är sedan länge KF störst på den svenska marknaden.

Förtjänsten därav har Rabén & Sjögren, som framför allt under Astrid Lindgrens tid där växte till Sveriges obestritt bästa, och nu menar jag kvalitativt, bokförlag för barn och unga. I Rabén & Sjögren har även Norstedts och AWE/Gebers barnboksutgivning uppgått efter det att KF köpte förlagen.

När KF 1992 köpte det av socialdemokraterna sedan 1912 ägda och drivna Tidens förlag, renodlades så småningom förlaget till barnboksförlag. (Prisma och senare även Norstedts tog över förlagets vuxenutgivning.) I dag är Tidens förlag en etikett under Rabén & Sjögren med succéböcker av till exempel Laura Trenter och J K Rowling (”Harry Potter”).

För ett tag sen gav sig KF-gruppen också in på marknaden för barn-CD med mera: man köpte kvalitetsbolaget Gammafon. Helt logiskt eftersom Gammafon hade exploaterat en del av Rabén & Sjögrens mest kända barnboksfigurer.

I våras gjorde KF-ägda Norstedts förlagsgrupp ännu ett förvärv.

När barnbokchefen på Rabén & Sjögren Marianne Eriksson 1992 gick i pension, startade hon tillsammans med R&S-författaren Barbro Lindgren ett nytt förlag, Eriksson & Lindgren, där KF dock hela tiden har varit delägare. Eriksson & Lindgren etablerade sig snabbt som kvalitetsbarnboksförlag i Rabén & Sjögrens anda. Bland dem som Marianne Eriksson gav ut på sitt nya förlag fanns många redan kända namn – några av dem fortsatte att parallellt ge ut böcker också på Rabén & Sjögren – men också nykomlingar med stora förtänster: Eva Eriksson, Lennart Hellsing, Katarina Kruusval, Rose Lagercrantz, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger och Lasse Sandberg, Pernilla Stalfeldt, Anna-Clara Tidholm, Cecilia Torudd, Siv Widerberg och Finn Zetterholm.

Nu har KF tagit över hela ägarskapet till Eriksson & Lindgren. De båda förlagen ska dock inte slås ihop; de blir systerförlag.

Nästa steg borde bli att KF även tog över Opal, bildat av gamle Tiden-chefen Bengt Christell. Christell tog med sig stora delar av Tidens barn- och ungdomsboksförfattare till sitt eget nya förlag, dit också några av författarna från AWE/Gebers, till exempel Inga Borg (”Plupp”) och Ulf Löfgren, sökte sig.

Men på en punkt är jag missnöjd med den KF-ägda förlagskoncernen: den försummar, trots en helt fantastisk backlist, klassikerutgivningen. Om detta har jag skrivit tidigare. För att jag ska slippa upprepa mig: Gå till Kulturspegel, Prosa & poesi, Klassiker och läs!

Bara ett litet PS: De böcker om barnen i 67an av Lisa Tetzner jag har skrivit om – se Kulturspegel, Barnkultur – är närmast självklara i den klassikerserie för barn och ungdom, som nu inte finns!

Pete Seeger & Joe Glazer

Jag har tidigare skrivit om Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”. Till recensionen fogade jag också en lista över Pete Seegers egna insjungningar av de låtar Springsteen har spelat in.

På Smithsonian Folkways hemsida finns en länk till en kort biografi över Pete Seeger och. framför allt, ljudlänkar till ett antal av de låtar Springsteen har med på sin CD men här i Seegers originaltappning – Folkways var ju Seegers skivbolag framför alla andra.

Alldeles bredvid ligger en glädjande nyhet: I september blir hela utgivningen från Joe Glazers skivbolag Collector Records tillgänglig genom Smithsonian Folkways. Samtliga utgivna skivor kommer att gå att beställa som CD eller kassett över Smithsonian Folkways hemsida.

Joe Glazer, född 1919, var fackföreningaktivist (anställd bland annat av Gummiarbetarna och Textilarbetarna) och sångare; hos Folkways gav han till exempel ut ”Songs of Joe Hill”.

1970 startade han det egna skivbolaget Collector Records, som gav ut både hans egna och andras skivor. För något år sedan donerade han bolaget med hela dess utgivning till Smithsonian Folkways, som därmed befäster sin position som det bolag, som härbärgerar den amerikanska fackföreningsrörelsens och vänsterns musik.

Nyligen fick vi ett smakprov på Collector Records utgivning, samlings-CDn “Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166), som jag har skrivit lite om.

Också ”In Old Moscow, In the Kremlin” (”Oh My Stalin Party Line”), som jag nyligen skrev om, finns utgiven av Collector Records.

Vara Vit Mans slav

”Vara Vit Mans slav” torde vara Sonja Åkessons mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Vara vit mans slav

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Den här dikten, med temat jämställdhet och kvinnors underordnade ställning, känns fortfarande rapp och uddig, men det är ingenting mot hur den upplevdes när den publicerades, 1963, i det som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid.

Själv tillhörde jag då Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet, där vi något år tidigare på djupet hade börjat diskutera ojämlikheten mellan män och kvinnor och vad man borde göra åt den. Jag bläddrar i Libertas, som jag var redaktör för under den här perioden: I nummer 4 1962 finns en artikel av Anita Gradin-Hansson, ”Dags för ny kvinnopolitik”. Birgitta Kettner (snart åter med flicknamnet Dahl) skriver om ”Kvinnans två roller – och mannens” och Gustav Persson om ”Valfrihetens samhälle”, bland annat om en familjepolitik och en social service, som ger en ny sorts valfrihet. I nummer 5 1962 skriver Hans O Sjöström om kollektiv fostran. Nummer 1-2 1963 innehåller en sex sidor lång recension med rubriken ”Bådas dubbla roller”, skriven av Anna-Greta Leijon, av Harriet Holters, Edmund Dahlströms med fleras debatt- och faktabok ”Kvinnors liv och arbete” (SNS), som kom att bli vår bibel under lång tid.

I ingressen meddelas också att Studentförbundet har tillsatt ett jämställdhetsutskott, studentikost kallat ”sexutskott”, bestående av Ingrid Fredriksson, Anita Gradin-Hansson, Birgitta Kettner, Enn Kokk, Gustav Persson, Margareta Pettersson, Maj-Britt Sandlund och Hans O Sjöström. Det är det här gänget som mer än några andra bidrog till att ge svensk socialdemokrati en modern jämställdhetssyn; den som vill veta mer kan läsa mitt respektive Lena Gonäs´ kapitel i ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

Och debatten fortsätter i nummer efter nummer: I nummer 3 1963 frågar Anne-Marie Lindgren ”Varför inte kollektivhus?”. I nummer 4 1963 skriver Anita Gradin-Hansson under rubriken ”Familjedebatt”. Och i nummer 5 1963 pläderar Ingrid Fredriksson för särbeskattning.

Inte så att Sonja Åkesson främst stod på de politiska barrikaderna – hon var poet – men jag försöker placera henne i ett tidssammanhang. Men visst tog hon politisk ställning. Hon levererade till exempel texter till skivan ”Sånger om kvinnor”, som numera också finns som CD (MNWCD 250). 1983 sjöng Ulla Sjöblom in ”Sonjas sånger” (som finns på MNWCD 232). Nämnas bör också sångboken ”Slagdängor” (1969), som hon gjorde tillsammans med tonsättaren Gunnar Edander. Till Sonja Åkessons sånger finns det anledning att senare återkomma. Hon hörde självfallet också till de kulturarbetare, som undertecknade den av mig, Carl-Adam Nycop, Helga Henschen med flera organiserade Motståndsrörelsens mot borgerlig regering annonsupprop i valrörelsen 1973 – läs mer under Kulturspegel, Henschen, Helga.

När Lyrikvännens redaktör Jenny Tunedal redigerade Sonja Åkesson-antologin ”Vara Vit Mans slav” (Norstedts, 2006), var det naturligt att ge den ovan återgivna dikten sin självklara plats, också i titeln. Men hon markerar bredden i Sonja Åkessons författarskap genom undertiteln ”och helt andra dikter”.

Hon skrev förresten inte bara helt andra dikter – hon skrev teater också, bland annat ihop med andre maken, poeten Jarl Hammarberg, men det lämnar vi här därhän.

Den här texten vill jag ägna åt hennes poesi, som den speglas i Jenny Tunedals utmärkta urval. Tunedal har haft mycket att välja bland, trots att Sonja Åkesson, född 1926, dog 1977 (i levercancer), blott 51 år gammal. Och, bör man tillägga, trots att hon debuterade relativt sent, 1957, med ”Situationer”; hennes väg från Butte på Gotland till att bli hyllad poet i Stockholm tog sin tid.

Hon brukar sorteras in bland de nyenkla poeterna, och det är väl sant, liksom att hon var kvinnokämpe, ibland ironisk, ibland skojig, ibland nattsvart (Tunedal). Jenny Tunedal säger sig med sitt urval ha ”försökt ge en bild av en sorgsen, rolig, briljant poet som hela tiden fortsätter vidga och vidga diktens rum”. Med det har hon absolut lyckats.

Sonja Åkesson är en märklig poet i det att hon har lyckats tala till så många. Jenny Tunedal igen, i förordet:

”Det är så många som tänker på och längtar efter hennes dikter. Kvinnor i alla möjliga åldrar – tonårstjejerna, de ensamstående mammorna, fruar till piloter och andra, de ogifta fastrarna, de gamla tanterna, yrkeskvinnorna, skönhetsmisserna, tjejclownerna, kvinnokämparna, de trötta kvinnorna, de glada kvinnorna, de uttråkade kvinnorna, de sköna kvinnorna, de galna kvinnorna, drottningarna, föreståndarinnorna, de bleka kvinnorna, mödrarnas döttrar och Siv. De väntar på sin Sonja Åkesson. Hon som skrivit om dem, om oss, men också om bilförarna, bänkfarbröderna, de ensamma männen, de sorgsna männen, psykpatienterna, de trötta männen, järnverksarbetarna, taxichaufförerna, litteraturkritikerna, pojkarna, sönerna, makarna, papporna, oändligt många fler än bara en vit man som drar sitt strå till stacken.”

I debutsamlingen ”Situationer” (1957) är Sonja Åkessons poesi ofta vacker – ”De dagarna / var åkrarnas andetag / gråa och upplösta som aska, / och regnets enformiga vandring / hängde innesluten / i de oupphörligt / fallande lövens / tunga spådom (”Varsel”) – men ännu inte så särpräglad och uppkäftig, som den senare blev. Men dikten till E. S. – Edith Södergran – låter ana att hon spänner sin viljas båge högre – låt vara att hon var av ett annat poetiskt kynne.

1959 kom samlingen ”Glasveranda”. Där finns en dikt, där man hittar det som var Sonja Åkessons eget utgångsläge, när hon började skriva poesi:

Självporträtt

Banvaktens jänta hade ingen själ,
hade bara hjärta, galla, nerver
och ett fräknigt tryne.

Folk som hade en själ,
av dem fordrades ingenting
för stunden.
De klämdes aldrig av skymningstången.
De lyssnade förtroligt till träd.

Somliga hade systrar bland björkarna.
Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.
Somliga kunde tala till Gud.

Och här börjar man ana det som skulle bli Sonja Åkessons signum: ”I Hässelby, Jorden, går en pilotfru / och vet inte varför hon gråter. / Himlen är hög här, i skymningen, / en fjärran sorg / och mänskorna är som bortkastade” (ur ”Kvällspromenad”).

”Leva livet” (1961) innehåller prosadikter, enligt min mening lite för okoncentrerade. Men även här finns det exempel – titeldikten ”Leva livet” – på Sonja Åkessons förmåga att se och teckna ner den förställningskonst så många ägnar sig åt här i livet.

Dundergenombrottet kom alltså med ”Husfrid” (1963), där ”Vara Vit Mans slav” ingår. Succén berodde ingalunda bara på denna enda dikt. I den här samlingen finns också den lysande ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti”. Den går inte att återge i dess helhet här; eftersom den är en replik till Ferlinghetti är den tio sidor lång. Men vi kan ju citera den berömda inledningen:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Uppföljaren, ”Ute skiner solen”, kom 1965 och befäste Sonja Åkessons position som en poet att räkna med. Men själv är hon i titeldikten föga optimistisk:

Ute skiner solen

Ligger på tredje dagen nu
(på tretusensjuhundrasextionionde minuten).
Ute skiner solen eller är regnigt.

Ligger på fjärde dagen.
Ligger och suger på själens var.
Ligger på femte dagen.

Ligger på sjätte dagen nu
(på sjutusenniohundrasjuttiosjunde minuten).

Ligger på sjunde dagen.
Ute skiner solen eller är regnigt.

Och här finns en ännu längre – 30 sidor – och mycket dystrare långdikt, ”Hur ser din färg rött ut?”.

I ”Jag bor i Sverige” (1966) framträder Sonja Åkesson som folkhemspoet. Titeldiktens avslutning förtjänar att citeras:

Ja, vi har det bra ordnat för alla gamla och sjuka här i Sverige, liksom vi har vacker natur, där vi stockholmare dock bör tänka på att inte skräpa ner för mycket.

I Sverige kan man se midnattssolen, och här har vi också regalskeppet Vasa.

Vi har en kung som är väldigt gammal och väldigt snäll och väldigt intresserad och väldigt duktig på att gräva efter fornfynd.

Vår statsminister är också väldigt snäll.

Sveriges nationalsång heter ”Du gamla, du fria”.

Sveriges flagga är gul och blå.

”Åkej” är ett exempel på den självironi och den distans Sonja Åkesson så ofta skildrade sig själv med:

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte upp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Den fem sidor långa dikten slutar med följande klackspark: ”åkej / jag passar ändå ingenstans / jag går och knyter mej.”

Och hennes ”Julräkning” med alla maträtter och julklappar uppräknade är fruktansvärt rolig.

Jenny Tunedal ger också ett smakprov – ”Neeijjj” – på att Sonja Åkesson som så många andra vid den här tiden experimenterade med konkret poesi.

I ”Pris” (1968) finns ett poetiskt debattinlägg, ”Fantasifylld korv”, till sin tendens nära släkt med ”Bara Vit Mans slav”: ”Fräsch duk varje dag! / Fräsch solbränna utan sol på några timmar! / Att känna sig så där härligt GLAD och FRI – att byta till något NYTT.” I den här boken, en debattbok i annorlunda form (materialet är till 99,9 procent hämtat ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog) finns också texter med rubriker som ”Den svenske mannen vet att sätta kvinnan på plats”.

I dikt- och novellsamlingen ”Ljuva sextiotal” (1976) visar Sonja Åkesson, att hon kan rikta kritik åt alla håll där det behövs:

(intervju med arbetare)

Jotack, jag trivs bra.
Det är bara bra.

Om jobbet inte är enformigt?
Visst, visst kan det bli enformigt.
Själsdödande,
det kan man nog säja.

Om jag aldrig har tänkt på att sluta?
Sluta här?! Nej, nej
man har väl förstånd.
Man är ju vid sunda vätskor.
Det är ju ständiga skräcken det,
att man ska bli bortrationaliserad.

I Jenny Tunedals urval har dikterna ur ”Dödens ungar” (1973) lagts efter utdragen ur boken från 1976.

Där finns bland annat följande parafras på folkvisan ”Göken gal i högan lind”:

Lillan snusar i skönan säng

Lillan snusar i skönan säng
Katten klöser på grönan äng

Grannfrun sitter i fönstret och syr
Mamma är bakfull och ute och spyr

Pappa tog kärran och rattade bort
Flickor finns många och livet är kort

Mormor ligger i cancer och dör
Vinden sjunger härutanför

Över huvud taget finns det i den här samlingen dikter, som är mörkare i tonen än många tidigare dikter, där det dystra har balanserats upp av grimascher och skratt. Här närmar sig Sonja Åkessons attityd äcklet. ”Tjocka sommarskägget fladdrar / smort med spottfett och mumskorv och oljemos” (ur ”Tjocka sommarsolen flödar”).Och ”Hemifrån” är en dikt full av död.

I ”Sagan om Siv” (1974) experimenterar Sonja Åkesson med en form som påminner om haikuns. Den består av idel treradingar med stavelseantalen 5 + 7 + 5 stavelser.

Men också innehållsligt för de här dikterna ibland tanken till japanska haikus:

Blankvåtsvart brygga
Utsuddad gränsen mellan
moln och dimvatten

Men det här är mera åkessonskt:

Modlös ända ut
i nästippen Stirrar mot
gråfönstret Småregn

Eller till och med värre än vad vi är vana vid i hennes diktsamlingar:

I slakteriet
kokas råttan levande
i leversmeten

Det mörknar över Sonja Åkessons, förlåt Sivs, liv:

”Är du sjuk Sivan?”
”Jag är trott trött” undrar trött
Ska det alltid?

Hon är rädd för att
hon inte längre är rädd
Blödning Cancer? Äsch

Sjukhusets tegel
övervuxet av vildvin
Bleksolen kväljer

Ur sista diktsamlingen, ”Hästens öga” (1977) har Jenny Tunedal valt ett stort antal dikter. I dem finns vemod, insikt, sorg. Jag väljer att återge en enda av dem:

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.

(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

De andra dikterna, präglade av sjukdomen, mogna, mångbottnade, kan ni läsa själva i ”Vara Vit Mans slav och helt andra dikter”.

Själv återvänder jag avslutningsvis till ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.

Om längtan tillbaka

Linda Olsson heter en svenska, sedan 1990 bosatt i Auckland på Nordön i Nya Zeeland; dess förinnan har hon bott bland annat i Kenya, Singapore och Japan. Men hon är född i Stockholm och har rötter på Åland.

Förra året, 2005, debuterade hon med boken ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Den blev en stor succé i Nya Zeeland, där den kom ut. (Den kommer på svenska nu i augusti.)

I dagens Sommar i P1 (3 augusti) berättade denna resenär om hur man, när man inser att man kanske aldrig kommer tillbaka till sina rötter – i hennes fall Årsta i Stockholm, Tjust skärgård och andra ställen i det gamla hemlandet – mer än på tillfälliga besök, överväldigas av längtan tillbaka inte bara till människor utan också till platser, som har försett en med de mått man mäter världen med.

Också jag har genom åren överfallits av denna känsla av saknad. Under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) skrev jag flera gånger om det som i min längtan var ”hemma”, den lilla byn Juniskär i Njurunda, numera en del av Sundsvall.

Här är en betraktelse, publicerad i nummer 13 1980 (7 augusti).

DET
HÄNDER

…att sommaren rör vid minnets strängar. Fram väller bilder och sinnesstämningar, återklanger av barndomens somrar.

* Skolavslutningen med rena kläder och blombukett och ”Den blomstertid nu kommer”. Eftermiddagens vilda glädje över att ha hela sommaren lång framför sig.

Försommarens ensamma blomplockningsvandringar till hagarna i Juni (byn heter så) och till hasselbacken i Nyland. Törnros och gökärt och den underbara styvmorsviolen. Och så på rygg i gräset under den jättelika häggen intill Norbergs gård: sol genom bladverkets skugga, moln av söt doft som vinden pressar ner mot marken.

Blåklockstiden; Alf Prøysen skriver i ”Trastsommar” (en av FiBs folkböcker som jag sålde 1954) om en särskild blåklocksvecka, en myt som jag gärna omhuldar.

Bärtiden. Heta dagars släntrande genom skogen (jag kan minnas varje doft!) upp mot bergens vind och svalka. Utsikten där uppe: viken nere i Juniskär, öarna, det blåa, öppna havet.

Utflykterna till öarna. Ensam eller med andra ungar i roddbåt. Med pappa och mamma och syskonen i pappas motorbåt. Smaken av kubb och sockerdricka.

Svettlukten efter de långa och jobbiga dagarna som springsjas i Berglunds handelsbod. Det ljuvliga kvällsdoppet nere vid bryggan.

Norrlands ljusa försommarnätter – en gång rensade jag min egenhändigt anlagda blomsterrabatt mellan två och fyra. Julinätternas begynnande dunkel. Augustinätternas varma mörker.

Kojbyggena i skogen.

Grottan som vi fann, och som jag fortfarande försöker hålla i skick vid sommarbesöken i Juniskär.

Blandningen av förväntan och oro inför höstens skolstart. Glädjen vid återsamlingen.

Promenaderna i milt regn förbi Nylands gamla folkskola tiden strax före skolstarten, också när jag redan gick i läroverket inne i stan. År efter år samma nostalgiska längtan tillbaka till barndomens skola.

Och så höst. Frost. Gula löv. Astrarna ensamma minnande om plikten att härda ut (Axel Liffner).

* Man kan inte leva om sitt liv.

Ibland önskar jag att man kunde.

Enn Kokk

***

Men så händer det där obegripliga: det som en gång var mitt, föremålet för min längtan, är inte längre mitt.

Om det skriver jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1981 (3 september):

DET
HÄNDER

…att en invand och trygg och välkänd bit av ens tillvaro förvandlas till osäker mark. Inte plötsligt utan långsamt, bit för bit. Men så en dag upptäcker man förändringen.

Så är det med mig och min gamla hemby Juniskär.

Det är nu inte så konstigt. Jag har inte bott där sen 1958. Vid det här laget har jag bott tio åt längre i Uppsala än jag gjorde i den där lilla byn söder om Sundsvall (i dåvarande Njurunda kommun).

Å andra sidan var det en av de viktigaste bitarna av mitt liv jag bodde där: folkskoleåren och tonåren. Många av minnets rötter går tillbaka till de här åren. Det finns fortfarande ställen – på tomten, på stranden, på skolvägen – där jag skulle kunna gå tryggt i det ogenomträngligaste höstmörker; terrängen sitter i fötterna.

Men annat är sig inte likt.

Nya hus har växt upp mellan de gamla. Andra har rivits och ersatts. Sommarstugor har blivit permanentbostäder.

Hus och trädgårdar i denna efterkrigstidens fattigbygd är väl underhållna, och det är ju bra. Men vad är det för människor som har flyttat in? Förfärad har jag studerat valstatistiken för de röster som lämnas in i Nylands skola, min gamla små- och folkskola.

Människorna ja. I åldern ungefär mellan tio och tjugo, när jag var FiB-ombud och sålde gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker i stugorna varje vecka, lärde jag känna praktiskt taget varje familj – jag ljuger inte! – bort emot tre-fyra kilometer runt mitt hem.

Nu berättar min mamma med jämna mellanrum i telefon om gamla bekanta som har dött. På vägen möter jag människor, som jag inte har en aning om vad dom är för några. Och barnen, vems är dom? Mina gamla skolkamrater har till stor del flyttat.

När, en kväll i augusti då jag är på besök hemma, en bil stannar på vägen och en därinne frågar efter någon jag inte har hört talas om, infinner sig insikten: Jag hör inte hemma här längre.

Men nästa dag, när jag och min bror Mikko med våra barn gör en utflykt till grottan uppe på berget, återerövrar jag barndomen för en stund.

”Detta är sista varningen. Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”, skriver jag på en lapp jag lämnar kvar åt traktens senfödda, okända barn.”

Enn Kokk

***

Det var samma bror, Mikko Kokk, jag var på besök hos på Akademiska här förleden.

Hans son, som var med vid grottbesöket, heter Joakim Kokk.

Mamma är, liksom pappa, nu död för länge sedan. Kvar i huset i Juniskär finns husägaren, Kjell Nordin, som med tiden blev en extra medlem i familjen. Honom måste jag hälsa på, också i sommar. Jag ska försöka organisera en resa upp tillsammans med Mikko och mellanbror Matti; Birgitta och jag har ju ändå kommit överens om en träff med Mikko och Eva, när Mikko har blivit tillräckligt bra efter hjärtklaffsbytet.

Sommar med Gellert Tamas

Som många andra lyssnar jag, när jag kan, på ”Sommar” i P1.

I dag hade jag av flera skäl bestämt mig för att höra på sommarprogrammet med journalisten och författaren Gellert Tamas. Även jag var nyfiken på att få höra mer om hans sedermera också TV-filmade bok ”Lasermannen” (Ordfront, 2002). Dessutom är det ju alltid kul att höra, hur personer man själv har träffat – han har bland annat intervjuat mig för Palmecentrets tidning – utformar sitt program.

”Lasermannen” kom men först så småningom.

Gellert Tamas började, ackompanjerad av ungersk musik, med att berätta om sin ungerska familj och dess flykt, så småningom, till Sverige och Skåne.

Gellert Tamas sommarprogram var ovanligt, därför att det var så journalistiskt utformat: med hjälp av den svenske radiojournalisten Kurt Anderssons röst fick lyssnarna uppleva, när det gäller de äldre radiolyssnarna återuppleva, ungernrevolten de där svarta höstdagarna 1956.

I familjen Gellerts fall ledde sovjettruppernas nya inmarsch och revoltörernas nederlag till flykt i roddbåt till Österrike. En spårvagnsfärd i Wien gav ett av programmets mest gripande bilder: Den kvinnliga konduktören tar av sig uniformsmössan och går runt bland de österrikiska passagerarna och samlar in pengar, en slant här, en slant där, och så ger hon det hon har fått ihop till det ungerska paret i spårvagnen med den enkla förklaringen: ”Vi vet hur ni har det.”

Jag har själv varit med om något liknande, fast i Juniskär, Sverige, dit vi efter krigsslutet hade kommit som utblottade flyktingar. Det var strax före jul. Plötsligt hörde vi ett ljud ute i farstun. När vi tittade ut, såg vi en stor kasse stå där, full av mat, julgotter och julklappar till oss barn. Givaren var själv åter uppslukad av vintermörkret. Han eller hon förstod hur vi hade det men var inte ute efter att spegla sin förträfflighet i våra tacksamma ögon. Vi fick aldrig reda på vem det var.

Men tillbaka till Gellert Tamas. Det var när han hade talat om hur väl alla vi flyktingar blev mottagna i 1940- och 1950-talens Sverige, som han förde in fallet lasermannen i sitt sommarprogram. Hans teori i boken ”Lasermannen” är nämligen, att lasermannen inte var en ensam galning utan kan ses som en spegling av den tid, som präglades av Ian och Bert och andra likasinnade.

Bilden av detta hårdhjärtade Sverige är egentligen mycket mer drabbande och hjärtskärande än de privata bilder av mänsklig värme och solidaritet, som Gellert Tamas i sitt program och jag ovan förmedlar.

Ordfront säljer Grönköpings Veckoblad/Söndagsnisse Strix samt Lyrikvännen

Enligt en artikel på dagens DN Kultur (2 augusti 2006) är det nu klart, att Ordfront säljer de satiriska humortidningarna Grönköpings Veckoblad och Söndagsnisse Strix till förlaget Lind & co. Lind & co är ett mindre, kvalitetsinriktat förlag, ett av de där som har fått en nisch på marknaden, när de stora förlagen har satsat mer på lättsåld, lönsam bokutgivning och samtidigt har stramat åt utgivningen av till exempel moderna klassiker.

Lind & co, under ledning av Kristoffer Lind, blir nog en bra ägare, men det är synd att Ordfront inte orkade fortsätta.

Enligt samma artikel ser det ut som att det blir Ellerströms, som får köpa Lyrikvännen av Ordfront. Om Lyrikvännen och Lyrikklubben, den som startade som FiBs lyrikklubb, har jag skrivit tidigare här på bloggen: vädjat till Ordfront att tänka om i fråga om försäljningen.

Ska tidskriften nu ändå säljas, är Ellerströms inget dumt val; förlaget i fråga är väl förresten redan nu delägare. Lyrikutgivning, som är Ellerströms specialitet, är ju ingen lukrativ sysselsättning, men Ellerströms har vid det här laget i många år lyckats hålla näsan ovanför vattnet, detta trots – eller kanske på grund av – att förlaget har upprätthållit en strikt kvalitetslinje i sin utgivning; Ellerströms har en milt talat spännande utgivning.

Ellerströms har ännu mindre resurser än Ordfront, men det som talar för att Ellerströms kanske ändå kommer att lyckas med det som Ordfront inte riktigt har klarat av är förläggaren själv, Jonas Ellerström. Han är en sån där person som à la Lyrikklubbens skapare Stig Carlson förenar hängivenhet för och kunskap om poesi med djärvhet och driftighet.

Det man kan undra över är varför Ordfront eller för den delen mycket större förlag som Norstedts inte lyckas härbärgera kreativa förläggare av typen Jonas Ellerström hos sig. Sådana måste ges mycket stor frihet (även att chansa) och få vara utan tyglar (få lov att fatta snabba och impulsiva beslut). Det innebär risker. Men i gengäld vinner man i kreativitet.

En följd av de stora förlagens överdrivna försiktighet har blivit, att det i dag finns en rad mindre förlag, vars utgivning i genomsnitt är vida mer spännande än förlagsjättarnas. Utöver de båda redan nämnda vill jag framhålla det mycket egensinniga Bakhåll (allt från serier till Kafka), Modernista (med sin förnämliga utgivning av moderna klassiker) samt Tranan och Leopard (med bred utgivning av litteratur från andra delar av världen än vår).

Men för att återvända till Ordfront och Lyrikvännen: Av DN-artikeln framgår inte om Lyrikklubbens backlist ingår i försäljningen. Där finns mängder av böcker, som Ordfront under sin ägarskapsperiod dumt nog, trots propåer därom, inte har gett sig in på att återutge. Det är därför bara att hoppas att Lyrikklubbens backlist följer med till Ellerströms. Jonas Ellerström kommer att se till, att delar av den åter blir tillgängliga.

***

Svenska alternativseriers flaggskepp, Galago, blir däremot kvar hos Ordfront. Dock byter tidskriften skepnad i höst, blir en återkommande bok, som Ordfront därmed hoppas kunna sälja även genom bokhandeln. Lycka till!

Ordfronts seriealbumsutgivning under Galago-etiketten fortsätter också och är understundom mycket fin; jag skrev själv nyligen om Mariane Satrapi. Men det finns mycken mark att återta. Många forna Galago-tecknare finns i dag på andra förlag som Kartago, Optimal och Bakhåll.

***

Slutligen separeras nu Ordfronts återstående verksamheter, förlaget, bokklubben Bokfront och tidskriften Ordfront magasin. Det kommer således att bli möjligt att vara medlem i bokklubben utan att prenumerera på Ordfront magasin och omvänt att prenumerera på Ordfront magasin utan att vara med i bokklubben.

Det gör det rimligen billigare för medlemmen eller prenumeranten i det enskilda fallet. Vad det betyder för helheten vet man förstås däremot inte. Den som lever får se.

Milda makter

1992 läste jag Arto Paasilinnas roman ”Harens år” och föll pladask för Paasilinna och hans romankonst: Den här boken är både vildsint och ömsint, och dess huvudperson har ett egensinne som fascinerar en person av min sort.

Sen har jag följt Paasilinna genom åren: läst varenda en av de hittills femton böcker av honom, som har publicerats på svenska. I bästa fall har de haft liknande kvaliteter som ”Harens år” hade. Ofta har dock det skröneaktiga skymt det poetiska, som också finns hos Paasilinna. I sämsta fall är hans böcker mycket macho, ibland till och med sexistiska.

Den senaste till svenska översatta heter ”Milda makter” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2005). I den anlägger Paasilinna ett gudomligt (men mycket jordnära) perspektiv på världen, och det är för övrigt inte första gången i hans böcker; ”Åskgudens son” är ett annat exempel.

Utgångspunkten är att Gud är utarbetad och har gått in i väggen. Han vill ha friår och rådgör med Sankte Per och ärkeängeln Gabriel om vem som skulle kunna ersätta honom under viloperioden. Hans blickar faller på tornkranföraren Birger (Pirjeri på finska) Ryynänen i vårt östra grannlands huvudstad Helsinki. Och för att göra en lång historia kort: Ryynänen visar sig inte vara mot tanken på att för någon tid vara tjänsteförrättande Gud och börjar genast fundera över vad han då ska ställa till rätta.

Himlen visar sig vara belägen i de bulgariska bergen, Guds boning närmare bestämt i en gammal övergiven borg där.

Det faller inte den nye Gud, Birger Ryynänen, på läppen; hans håg står till Finland. Och mot de mäktiga gudomliga rådgivarnas råd flyttar han, efter rekognoscering, himlen med änglar och allt till den jättelika tomma träkyrkan i Kerimäki.

Han kommer också på kollisionskurs mot de andra höjdarna i himlen, när han försöker förverkliga flera av de andra punkterna på sin agenda, till exempel att upprätthålla världsfreden. Han får skaffa sig nya bundsförvanter, till exempel den enligt hans mening orättvist undanskuffade profeten Obadja.

Han får likaledes problem med påven, när han förespråkar födelsekontroll och aborter.

Jesus finns inte med i handlingen. Han är på resa någonstans i världsrymden tillsammans med den finske Åskgudens son, Rutja.

Däremot smider förstås Djävulen sina ränker – han gillar inte Gud Ryynänens strävanden för världsfreden, miljön med mera. Som i den bästa av teologins världar uppträder Den onde i olika förrädiska skepnader; till exempel försöker han fresta Pirjeri, förklädd till den finske vattenguden Ahti. Men Pirjeri avslöjar honom.

Ändå blir slutet inte så lyckligt för den ställföreträdande guden Ryynänen. När den vanlige allsmäktige Gud kommer hem till himlen (som han trodde låg i Bulgarien) och får veta allt det som ställföreträdaren har hittat på, blir han fly förbannad, och låter Ryynänen gå i förtid.

Pirjeri får återvända till sin älskade Eija Solehmainen, som väntar hans barn, och det är inte så illa det heller.

Så långt är det här en rolig och fantasifull historia, förutsatt förstås att man, som jag, inte tar de heliga ting som skildras allt för allvarligt.

Men boken rymmer också en sidohistoria, som går mer på tomgång, den om Ryynänens gamle kompis Torsti Rahikainen, en riktig olyckskorp vars liv och affärer på andra sidan jordklotet Ryynänen med hjälp av den japanske ängeln Konko-Hito, av ställföreträdande Gud upphöjd till skyddshelgon, gång på gång får lov att rädda.

Vi på Saltkråkan

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – ”Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, ”Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

”Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara `den blomsterkorg i havet´ som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – ”Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle med farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – ”Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)

Är Paul skyldig?

Jag har tidigare skrivit om min favoritförfattare i pojkåren, Lisa Tetzner, och hennes bokserie om barnen från 67an i Berlin.

Nu har jag på Tradera fått tag på ytterligare en bok i den serien, ”Är Paul skyldig?” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms bokförlag, 1945).

Förläggaren, Axel Holmström (1881-1947), är också värd några rader på en blogg, som ofta handlar om arbetarrörelsens historia. Holmström var i unga år med i Stockholms arbetarekommuns styrelse, men hans revolutionära kynne förde honom till ungsocialisterna, en anarkiserande gren av den unga svenska arbetarrörelsen. Han var expeditör på tidningen Brand och en av dem som grundlade Bokförlaget Brand. 1910 startade han dock ett bokförlag under eget namn. Detta förlags utgivning var förnämlig: bland de översatta författarna fanns, förutom Lisa Tetzner, till exempel Upton Sinclair och den gåtfulle B Traven. Men också flera av de mycket betydande svenska arbetarförfattarna debuterade hos Axel Holmström: Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. Efter Axel Holmströms död togs många av de författare och titlar, som hade funnits på hans förlag, över av socialdemokratiska Tidens förlag, och många av de arbetarförfattare, som hade debuterat hos Holmström, utgavs i Folket i Bilds – ett dotterföretag till Tiden – folkbokserie.

När jag under folkskoleåren läste Lisa Tetzners böcker, var det alltså i nyutgåvor från Tidens förlag.

När ”Är Paul skyldig?” börjar, har händelserna i flera andra böcker av Tetzner – ”Erwin i Lappland”, ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö” – redan ägt rum.

Den schweiziske violinisten Fritz Suter och hans fru är på väg hem, via ett Frankrike, som håller på att intas av tyska trupper. Med sig har de sonen Hans och hans två vänner, Pascal Pagnol, en föräldralös fransk pojke, och Lukas Gellert, en också föräldralös, dessutom handikappad judisk pojke, som redan en gång har undsluppit nazisterna (i hemlandet Tyskland).

Färden genom Frankrike, först i bil som havererar, sen per tåg – alltsammans i en växande malström av flyktingar och under tyskt bombardemang – blir en mardröm. Pascals farmor, till vilken han skulle, visar sig också ha flytt, och så slår Pascal även fortsättningsvis följe med de andra. I kaoset efter bilhaveriet kommer pojkarna ifrån föräldrarna Suter; dessutom såras Pascal i huvudet vid en bombkrevad. Men Hans Suter kommer på en lösning: de ska ta sig till Nanna, hans gamla barnsköterska, som bor nära gränsen till Schweiz för att därifrån försöka ta sig över till neutral mark. Och efter ytterligare äventyr och umbäranden lyckas de faktiskt ta sig över till den schweiziska sidan.

Bokens andra avdelning handlar om Paul, som blev kvar i 67an i Berlin. Handlingen omspänner andra halvan av andra världskriget, den då Pauls syskon undan för undan tvingas flytta tillbaka de nålar, med vilka de på en karta märker ut den tyska fronten. Engelsmännen bombar Berlin, och Paul, som är med i Hitlerjugend, har ständiga nattpass som hjälpreda under de nattliga bombräderna.

Paul är en pojke som, liksom i de tidigare böckerna om barnen i 67an, ofta vacklar mellan det han innerst inne vet är rätt och det som andra prackar på honom. Han sviker sin gamle hygglige lärare magister Köwel, kallad Brummel, när han drivs till att ange Brummel för politisk opålitlighet, med påföljd att Brummel tvingas avgå från sin lärartjänst – men han försöker också be om förlåtelse. Paul framställs inte, av den skarpt antinazistiska författarinnan Lisa Tezner, som ett monster; till Tetzners förtjänster som författarinna hör, att hon försöker se också orsakerna bakom ett skeende.

Sen drabbas Paul av den fullständiga katastrofen. 67an och husen runt om bombas och brinner. Paul lyckas ta sig ur skyddsrummet och börjar leta efter sin familj, som fanns i ett angränsande skyddsrum. Han hittar sin mamma död med krossade lemmar, och räddningspersonalen konstaterar, att alla som blev kvar nere i skyddsrummet antingen har krossats eller drunknat av vatten från söndersprängda rör. Där fanns resten av hans familj: pappan och samtliga syskon.

Både den här skildringen av det brinnande Berlin och krigsskildringen från Frankrike i första delen av boken är knappast något att sätta i händerna på läsomogna barn. Hos mig väcker det här minnen från min egen barndom: först ryska, sen tyska militärer på bygatan i Juminda, tyskt artilleri som skjuter över hustaken ut mot mål ute på Finska viken, flygstrid mellan ett tyskt och ett ryskt plan på himlen ovanför gårdsplan (det ena planet störtar med en rökpelare efter sig), pappa som gömmer sig på farstuvinden för att inte bli inkallad till Röda armén, flykten i pappas fiskebåt över Finska viken en februarinatt 1944, bomberna som föll över isen när vi en tid bodde på en liten ö utanför Helsingfors, skakningarna i skyddsrummet inne i Helsingfors, när de ryska bomberna föll över stan…

Men tillbaka till Paul: ensam, släpandes på sina två kaniner, Mi och Ewi (döpta efter barndomskamraterna Mirjam och Erwin), ger han sig i väg på en irrfärd genom det brinnande Berlin. Han träffar en störtad engelsk flygare, som ger honom choklad, och i en hölada, där han sover på väg till ett uppsamlingsläger för ungdomar, som ska skickas till fronten, träffar han en förrymd rysk krigsfånge, Sergejevitsj, en pojke i hans egen ålder. Paul gör inget för att ange rymlingen och blir, först motvilligt, vän med honom.

De beslutar sig för att tillsammans rymma fältet. Som fripassagerare på tåg åker de en natt mot Strassburg – hoppar av och börjar en mödosam vandring mot schweiziska gränsen. Och de lyckas ta sig över.

Sen kommer ett slut som ter sig föga sannolikt – men vad kan inte hända i ungdomsböcker? Den som hittar de båda flyktingarna i snön är Hans Suter. Och Paul får genom honom och hans kompisar Pascal och Lucas veta, att de här tre pojkarna har befunnit sig på De skeppsbrutnas ö tillsammans med Mirjam och att Mirjam, på väg från USA till Schweiz, tills vidare har fastnat i London.

På så sätt knyts bokens två separata handlingar, om än något krystat, ihop på slutet.

Ytterligare en anmärkning: Den unge ryske flyktingens – han är för övrigt från Stalingrad – skildring av livet i Sovjetunionen är mycket för ljus. Givetvis i historiens ljus. Men vi var många som redan då hade helt andra erfarenheter av vad en sovjetregim innebar.