Dagar med Viggo och Klara

Kerstin och Bo har semester och tillbringar några dar här hos oss i Öregrund; Viggo, drygt tre, och Klara, drygt ett, är förstås med och hälsar på morfar och mormor.

Viggo har varit här så många gånger, att han är hemma i huset och på tomten. Utanför tomten också. Han säger åt morfar, att han vill gå ut i skogen – Floraparken utanför vår tallgrind – och där tar han genast befälet: går stigen bort mot den stora sten, som en gång var en del av vår tomt, klättrar upp på den och kastar respektive rullar pinnar.

Klara är fortfarande mer avvaktande, mer mammig och pappig. Men morfar och mormor får busa och leka med henne, till och med bära henne runt trädgården.

På eftermiddagarna går vi hela den ganska långa vägen till Sunnanö camping för att bada. Där finns en långgrund sandstrand, och vattnet är, eftersom badet ligger vid ett sund, mycket varmare än i Tallparken, som ligger vid öppna havet. Efter ett par dars badande är ungarna helt orädda för vatten. Viggo låter sig doppas av mamma, och mormor håller honom under magen, så att han kan ”simma”. Han bygger, med visst vuxenbistånd, en kanal i sanden att hälla vatten i. Men mest går han omkring i strandkanten och drar en stor plastbåt, som den tokiga morfar – Viggo skrattar! – hävdar är hans sko. (Båten är nämligen så stor, att morfar kan trä den på foten.) Klara håller mest till i vattenbrynet, där hon gräver i sanden och i vattnet; då och då försöker hon också äta en sten.

Vid läggdags får mormor och morfar turas om att läsa saga för Viggo.

I morse var Viggo lässugen igen. Han gav morfar Astrid Lindgrens (text) och Pija Lindenbaums (illustrationer) ”Mirabell” (Rabén & Sjögren, 2002) och ville, att morfar skulle läsa den för honom. Vi gick ut till trädgårsbordet och satte oss bredvid varann – det var svalare och skönare där ute.

”Mirabell” är en av många lindgrensagor, där ensamma eller fattiga – eller som här bådadera – barn på ett magiskt vis får sällskap och något de hett åtrår. Bokens Britta-Kajsa får av en egendomlig förbipasserande gubbe i stället för grindslant ett frö, som ute i flickans land växer upp till en docka. Och inte nog med det: dockan lever och visar sig kunna tala; hon talar själv om, att hon heter Mirabell. Men det senare är en hemlighet mellan Britta-Kajsa och Mirabell; Britta-Kajsas föräldrar får förstås ingenting veta.

”Mirabell” har aldrig tidigare gjorts som bilderbok. Pija Lindenbaums illustrationer är således ett förstlingsverk. Hennes bilder är inte så insmickrande, som ämnet kunde locka många andra tecknare att göra dem, men de är både vackra och fantasieggande – märk det rosalila skymningsljuset i episoden med den egendomlige gubbens ”grindslant”. Ett gott betyg är, att bilderna innehåller så många intresseväckande detaljer, att de håller en treårings nyfikenhet vid liv genom hela den ganska långa och inte helt okomplicerade texten.

Socialdemokratiskt idéarv

I början av 1970-talet arbetade jag på socialdemokratiska partistyrelsen. I första hand som pressekreterare. Men jag kom också att få rollen av ”idologisekreterare”: jag talade om demokratisk socialism på möten och kurser runt om i landet och anordnade också, på Bommersvik, kvalificerad utbildning för andra, som skulle kunna ha den här rollen runt om i landet. (Jag blev samtidigt knuten till partiets programkommission som dess huvudsekreterare.)

En av dem som jag värvade som föreläsare vid en veckolång kurs på Bommersvik var Gunnar Gunnarson, före detta kommunist, nu socialdemokrat, anställd som förlagsredaktör (och jag höll på att skriva författare) på partiägda Tidens förlag.

Jag hade läst många av hans egna böcker, och jag samarbetade med honom, när jag fastställde en läslista (böcker, gamla tidenartiklar med mera) för dem som på ett kvalificerat sätt ville ta del av arbetarrörelsens idéarv.

Som föreläsare visade han sig vara omöjlig: läste tyst och entonigt ur ett skrivet manus, som han inte släppte ens för ett ögonblick.

Men hans manus, vars ämne var marxismen, visade sig vara mycket intressant!

Jag tog initiativ till att han utvidgade det till en hel bok. Boken skulle ges ut i pocketserien Tidens samhällsstudier, som redigerades av en fristående avdelning av partiexpeditionen, opinionsanalysinstitutet med mera Gruppen för samhällsstudier, i realiteten av dess chef, Jan Lindhagen.

Gunnar Gunnarson visade i sin bok, ”Socialdemokratiskt idéarv”, att socialdemokratin i Sverige rymmer ett långt rikare idéarv än både motståndare och – tyvärr – partiet självt har gjort gällande.

I LOs tidskrift Fackföreningsrörelsen (föregångaren till LO-tidningen) nummer 3 1972 recenserade jag Gunnarsons bok:

ARVET FRÅN MARX

När Gunnar Gunnarson i sin nya bok ”Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden, 20:-) citerar kramforsmanifestet, är det för att visa, att det marxistiska arvet lever inom socialdemokratin: de politiska, ekonomiska och sociala motsättningarna har sin grund i en klassmässig intressekonflikt, de politiska och fackliga grupperingarna har samma grund.

Gunnarsons bok är alltså för det första ett hårt slag, historiskt och politiskt, mot Tingstens och andras villoläror om arbetarrörelsen som en sedan länge socialliberal rörelse, som arbetar och för all framtid avser att arbeta inom det privatkapitalistiska systemets ram.

Vad gäller nutiden och framtiden är Gunnarsons bok något av en debattbok. Svensk ekonomi och svenskt samhällsliv har nått en sådan mognadgrad, att förutsättningarna för en snabbare utveckling av blandekonomin i socialistisk riktning föreligger.

Den centrala tesen i ”Socialdemokratiskt idéarv” är att marxismen är det instrument för konkret samhällsanalys och den vägvisare, som socialdemokratin behöver för att bryta sig loss ur den förlamning och villrådighet, som förhållandena i blandekonomin från tid till annan försätter partiet i. Det marxistiska arvet lever visserligen men behöver blottläggas och aktualiseras.

Pamflett mot leninister

Även om detta är huvudsyftet med Gunnarsons framställning, har ”Socialdemokratiskt idéarv” samtidigt också blivit den effektivaste pamflett man kan tänka sig mot de leninistiska grupperna på vänsterkanten, allt från vpk till KFML (r). Och här tror jag en av de stora överraskningsmomenten med boken bör ligga. Marxismen friläggs plötsligt från allsköns leninistisk och annan eftermarxistisk bråte!

Marxismen är en vetenskaplig teori, inte en partidoktrin, framför allt inte en doktrin för e t t enda parti. Olika kommunistiska riktningar har med både envishet och skicklighet till den grad framställt sig själva som Marx´ och Engels´ enda rättmätiga arvtagare, att man ofta – både inom och utom socialdemokratin – tycks glömma bort, att de kommunistiska riktningarna är utbrytningar ur de socialdemokratiska partierna, som ju klart utgick från marxismen. Branting betecknade på hösten 1919 bolsjevismen som ett förmarxistiskt återfall, och Gunnarson ger honom rätt.

Vår uppfattning av marxismen är starkt färgad av Lenin – och av dem som polemiserade mot Lenin. Lenin i sin tur uppvisar intressanta paralleller med den tyske socialdemokraten Karl Kautsky, som torde ha en stor del av skulden för att marxismen har kommit att uppfattas som en ödestro. Men Gunnarson visar klart, att Marx och Engels inte var determinister, eller att de skulle ha gjort anspråk på att ha uppenbarat en ”fullständig” sanning.

I dagens debatt talar man gärna om marxismen-leninismen i stället för om marxismen. Men leninismen är inte utan vidare en logisk vidareutveckling av marxismen.

Politisk demokrati

Ta frågan om våld och social revolution som exempel. Marx och Engels var knappast parlamentariker i vår mening; det kunde gärna Gunnarson ha betonat starkare. De kunde historiskt visa på att de härskande klasserna hänsynslöst och brutalt förtryckte de underlydande klasserna, och att de slog ner varje försök – våldsamt så väl som fredligt – till att i grunden ändra maktförhållandena. De kunde peka på hur borgarklasserna hade använt våld för att tillvälla sig makten från feodalherrarna, och att detta innebar ett framsteg. Men de var heller inte främmande för – om samhällsförhållandena ändrades; de hade ju ett vetenskapligt synsätt! – de förhållningssätt till politisk demokrati, som har kommit att bli socialdemokratins.

Blandekonomer?

Inte heller hade Marx och Engels någon enkel syn på hur överflyttandet av den ekonomiska makten i samhället – bestämmanderätten över det samhälleliga överskottet – från kapitalägare till arbetarklass skulle gå till. Marx var ingen profet; han var en pragmatisk anti-utopist. I ett avsnitt, som har den provokativa rubriken ”Var Marx `blandekonom´?”, skriver Gunnarson om Marx, att han ”ansåg att han inte kunde uttala sig om de konkreta formerna för denna övergång, därför att de måste bero på de olikartade ekonomiska, sociala och historiska förutsättningarna i olika delar av världen. Han antog att för de mest framskridna länderna kunde man räkna med att den privata äganderätten till produktionsmedlen och de stora förmögenheterna skulle inskränkas genom en starkt progressiv beskattning och genom höga arvsskatter. Marx räknade också med en växande offentlig sektor av statlig företagsamhet i konkurrens med privatindustri. Företagarna skulle enligt Engels så småningom `exproprieras´ dels genom konkurrensen från den statsägda industrin och dels genom direkt besittningstagande mot skadeersättning. Marx och Engels förutsåg alltså att `blandekonomi´ under övergångsskedet mellan kapitalism och socialism kunde utgöra den terräng där den demokratiska socialismen måste operera. Antagligen menade de dessutom att även efter socialismens genomförande ickesocialistiska hushållningsformer skulle komma att bestå jämte de nya. De räknade inte med några `rena´ typer av samhällssystem. Som socialistiska åtgärder betraktade Marx och Engels också transportväsendets och bankernas förstatligande. Dessutom skulle undervisningen vara kostnadsfri och hyresmarknaden och bostadsbeståndet saneras.”

I den andan har utan tvivel svensk socialdemokrati arbetat. Gunnar Gunnarson kan också visa, att socialdemokratin i Sverige rymmer en långt rikare idétradition än både motståndare och, tyvärr också många gånger vi själva, har gjort gällande eller haft klart för oss. Här finns namn som Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss, Rickard Sandler, Gustav Möller och en lång rad senare efterföljare. Deras teoretiska bidrag och deras praktiska politik är något att vara stolt över.

Det är också ett arv som vi har skyldighet att förvalta och föra vidare.

En god utgångspunkt för det arbetet är att noggrant studera Gunnar Gunnarsons bok.

Enn Kokk

***

Under min tid som huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission lät jag i slutet av 1990-talet Norstedts förlag (i vilket Tiden, Prisma med flera har uppgått) återutge böcker av Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss och Arnold Ljungdal i print-on-demand-utgåvor. Läsarna av mitt mycket digra rådslagsmaterial ”Socialdemokratins program” (1999) kunde beställa de här skrifterna och läsa dem. Min tanke var, att denna utgivning skulle få en fortsättning, bland annat med Jan Lindhagens båda böcker om socialdemokratins program samt Gunnar Gunnarsons ”Socialdemokratiskt idéarv”. Sen avgick jag – på grund av EMU-frågan – och initiativet fullföljdes aldrig av min efterträdare.

Den nya radikala generation av unga socialdemokrater, som jag möter bland annat här på bloggen, kan gärna tjata på partistyrelsen om att återuppta samarbetet med Norstedts – de fem i slutet av nittiotalet utgivna titlarna finns ju redan i förlagets datorer, och det innebär inga oöverstigliga kostnader att utöka serien med fler titlar, till exempel de ovan föreslagna.

Tidskriften Tiden, som väl förhoppningsvis kommer att få en nystart med Bo Bernhardsson vid rodret, skulle väl kunna ha en print-on-demand-bokklubb med fokus på socialdemokratisk ideologi. Gamla Tidens förlag hade en gång i världen en bokklubb med namnet ”Socialistisk bokklubb”.

Jag bjuder på idén.

Lördag: melodikrysset så klart!

I dag började det med ”Vi var oslagbara”. Trots att jag är mer förtrogen med Bo och Margareta Strömstedt, klarade jag också Niklas Strömstedt. Jag klarade också Duran (Duran), fast i det fallet med hjälp av ledbokstäverna.

Att Siw Malmqvists ”Mamma är lik sin mamma”, här på tyska, skulle leda till dammsuga var heller inte så svårt att lista ut.

Till det verkligt lätta i dagens melodikryss för folk ur min generation hörde Rönnerdahl, (Röda stugor) tåga (vi förbi) och (Han hade seglat för om) masten. Och vem i min generation kan inte sjunga ”Nu ska vi skörda linet i dag, häckla det väl och spinna det bra”, vilket gav lin.

Vilka två manliga skådespelare var det som agerade tillsammans med Naemi Briese i Kar de Mumma-sketchen ”Min fru har en fästman”? (Åke) Söderblom var lätt att känna igen; han har en så karaktäristisk röst. Efter en stund kom jag också på att den andre var Thor (Modén).

Melodin ur ”Sound of Music” var Do Re (Mi).

Vem som kom trea i Eurovisionsschlagern ett visst år skulle jag normalt aldrig ha klarat utan Google, men här gav ledbokstäverna svaret Rumänien.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag också på att sångaren och pianisten med ”My Blue Heaven”, han med dubbelt förnamn, måste vara Jerry Lee Lewis.

Dagens melodikryss avslutades med en riktig höjdarartist, M A (Numminen). Gissa om jag har några skivor med honom.

***

Om du via Google har hamnat här i sökandet efter rätta lösningen till senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Bastu

Fredagens städning av huset och klippning av gräsmattan avslutades som vanligt med bastu. Mellan varven svalkade vi oss med estniskt SAKU-öl.

I bastun berättade jag följande historia för Birgitta:

I början av 1960-talet var jag på de nordiska socialdemokratiska studentförbundens sedvanliga pingstkonferens, denna gång i Finland. Finnarna bjöd förstås de nordiska gästerna på bastu.

Till att börja med var det knökfullt i bastun.

Då hyvade finnarna vatten på de glödheta ugnsstenarna, och den brännande ångan tvingade ut de minst bastuvana. Varefter finnarna räknade dem som som var kvar:

”Hor mån-ga tanskar, hor mån-ga norrmän, hor mån-ga svenskar?”

Sen slängde dom på mer vatten, och började räkna på nytt:

”Hor mån-ga tanskar…”

Till slut var det bara finnarns plus två man från det svenska studentförbundet kvar: Enn Kokk och Olavi Junus, båda från Laboremus.

Men då sa finnarna, att vi ju inte kunde räknas som svenskar – Kokk var estländare och Junus ingermanländare.

Annonser som erbjuder kärlek

Jag delar domän med min dotter, Kerstin Kokk. Det var hon och hennes man, Bo Strömberg, som inregistrerade domänen. De hade, när jag sen kom in i bilden, också accepterat Google-annonser, eftersom de tydligen kan ge pengar och därmed också finansiera bloggarna.

Jag störs inte särskilt av de här annonserna, men jag läser dem heller inte. Ibland kan jag ju ändå inte undgå att se, vad de handlar om. Jag anar att urvalet av annonser på just min blogg kan tänkas ha ett samband med innehållet i de texter jag skriver: skriver jag om trädgård, får jag annonser för handelsträdgårdar och liknande.

När jag senast publicerade en text, den om Musikens hus, dök det upp annonser med rubriker som ”Inte hittat kärleken än?”, ”Hitta kärlek” och ”Söker du en tjej”. Eftersom jag för länge sedan har hittat min kärlek i livet och inte heller har skrivit om att jag behöver fler tjejer, grunnade jag länge på vad som kunde tänkas ha utlöst det här annonsurvalet.

Jag läste igenom texten och kom plötsligt på det: där nämns en körhyllning till avgående universitetsrektorn – och den går till melodin av ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”!

Musikens hus

I dag var jag och Birgitta på Akademiska sjukhuset och hälsade på min lillebror Mikko. Han har opererats, fått ny hjärtklaff. Det anses i dag vara ett ganska enkelt ingrepp, och Mikko såg mycket riktigt efter omständigheterna relativt pigg ut. Birgitta lämnade över hallon, som hon plockade i trädgården i morse. Däremot var det inte möjligt att lämna över den rosenbukett hon också hade plockat i trädgården; blommor är förbjudna av hälsoskäl. Vi pratade om att vi ville se Mikko och Eva i Öregrund, när han väl är ordentligt på fötter igen – möjligen åker vi också upp till dem i Skutskär.

I bussen på väg till och från Uppsala passerar man Vaksala torg och Musikens hus-bygget, som växer på höjden. Jag blir lika glad varje gång jag ser huset.

Alldeles i början av året skrev jag på Kerstins blogg en kommentar till hennes familjs på bloggen redovisade nyårsfirande. Mycket i min text är alldeles malplacerat så här i mitten av juli – om man inte ser det som ett svalkande inslag i värmeböljan. Men det finns ett skäl till att jag nu återpublicerar texten. Senare delen av den handlar om Musikens hus, som jag är en varm anhängare av. Det är val i höst, och jag är omnominerad till kulturnämnden.

Så här skrev jag:

När jag läser om ert nyårsfirande med vänner men framför allt barn, slås jag av de mycket olika villkor ni som barnfamilj och vi som pensionärer lever under.

Vi söker lugnet och ensamheten. På nyårsafton, från middag till midnatt, besvärjer vi mörkret med levande ljus och, runt stugan, ett tiotal marschaller, som långsamt sjunker ner i snön och bildar skimrande snölyktor.

(De mer fyrverkerisprakande nyårsaftnar du säkert minns, Kerstin, berättar jag om på Bos blogg, som det ju finns länk till ovan.)

Vi har också tid och möjlighet att odla våra kulturintressen, till och med under den hektiska jul- och nyårsperioden. I onsdags (28 december) åkte vi till exempel till Stockholm och såg en utmärkt version av Strindbergs “Erik XIV” på Stadsteatern. Och i går, på nyårsdagen, gjorde vi en bussutflykt till Uppsala för att gå på nyårskonsert i universitetsaulan.

Först kände jag mig inte riktigt i form, men mamma bjöd på en dubbel espresso på Ofvandals, och då vaknade livsandarna.

Konserten visade sig vara mer än väl värd den omständliga bussresan från och tillbaka till Öregrund. Uppsala Akademiska Kammarkör sjöng och Drottningholms Barockensemble spelade, båda under ledning av Stefan Parkman (bland annat professor vid Körcentrum och en av de stora i Uppsalas vitala körliv; jag har haft förmånen att träffa honom några gånger, till exempel vid en middag på Domtrappkällaren för medlemmarna i juryn för en nordisk körkompositörstävling, där mamma Birgitta var ordförande under sin tid som ordförande i Körförbundet). Sångsolister var Karin Roman, sopran (som vi träffade och berömde under mottagningen efter konserten), Annika Hudak, alt, Johan Christensson, tenor, och Ove Pettersson, bas. Konsertmästare och violinsolist (i Mozarts Adagio i E-dur för violin och orkester) var den skicklige Nils-Erik Sparf.

Första avdelningen bjöd på en intressant kontrast: först Johan Sebastian Bachs klassiska “Magnificat i Ess-dur”, sedan en helt modern “Magnificat” av Sven-David Sandström.

Efter pausen framfördes W A Mozarts “Mässa i C-dur”, den så kallade “Kröningsmässan”, och, insprängd i denna, Nils-Erik Sparfs ovan nämnda violinsolo.

En intressant iakttagelse från många musikevenemang i universitetsaulan, föreställningar på Uppsala Stadsteater och andra offentliga tillställningar på kulturområdet (till exempel invigningen av Dag Hammarskjöld-bysten i Slottsbacken fredagen den 16 december och invigningen av Fredsmuseet i Uppsala slott samma dag) är att samma personer i så hög utsträckning tenderar att vara närvarande.

När vi kom till universitetet på nyårsdagen, sprang vi till exempel nästan omedelbart på kulturnämndens ordförande Kees Geurtsen (s) och oppositionsledaren där Jan-Erik Wikström (fp). Framför oss inne i aulan satt en annan körbekant, ODs suveräne Robert Sundh. Bakom och till höger om oss satt en rad representanter för universitetet: rektor Bo Sundkvist, Tore Frängsmyr, Johnny Andersson samt Peter och Lena Wallensteen.

De här (och många andra här inte nämnda) stöter man ständigt på vid kulturevenemang i Uppsala, och de gör verkligen inte bara något slags ämbetsvärnplikt. De är genuint kulturintresserade och bildar tillsammans med större delen av den övriga publiken Uppsalas kulturintresserade offentlighet. Om inte uttrycket vore så partipolitiskt infekterat, skulle jag skriva “kulturintresserade borgerlighet”. I marxistisk, klassmässig mening tillhör de ju alla (även jag) en bildad borgerlighet. Men partipolitiskt är bilden mycket mer brokig. Peter, Lena och Johnny är alla gamla kompisar till mig och mamma från Laboremus-tiden.

Och de här människorna går verkligen inte på konserter och andra kulturevenemang för att visa upp sig eller för att de måste. Johnny är till exempel ordförande i Uppsala Akademiska Kammarkörs vänner. Den avgående rektorn, Bo Sundkvist, hyllades innerligt vid den efterföljande mottagningen av UAK för sina insatser för kulturlivet, särskilt körsången. Det skedde med en parafras på “Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” – till ackompanjemang på dragspel av Robert Sundh!

***

Som (s)-ledamot i kulturnämnden har jag förstås inte kunnat undgå att ta del av kritiken mot det Musikens hus, som nu som bäst växer upp vid Vaksala torg. Moderaternas med fleras motstånd är ett röstfiske i grumliga populistiska vatten – som dock knappast kommer att ge utdelning i den bildade borgerlighet, som jag försöker ringa in ovan. (Heder åt folkpartiet, som har ställt upp för bygget.) Men det finns naturligtvis även ett folkligt motstånd, som går rakt in också i socialdemokratins egna led.

Delvis handlar motståndet om missförstånd, underblåsta av moderater och andra som borde veta bättre. Man tror, eller inbillar folk, att det stora investeringsbeloppet i stället skulle kunna användas för driftändamål. Men det här är lånade pengar, och kommunen bör bara i yttersta nödfall använda lånade pengar för barn- och äldreomsorg, skola och liknande. Tanken är att investeringen i Musikens hus (inklusive dess kongressdel) på ett antal år ska betala sina kostnader. Ett helt försumbart driftunderskott är planerat i form av ett årligt anslag till kulturnämnden för att användas till att subventionera till exempel föreställningar för ungdomar.

Kostnadsinvändningen går ändå att bemöta rationellt. Värre är det med det mörka, irrationella klasshat som vänds mot just den bildade borgerlighet jag ovan försöker definiera: nu får de där jävlarna ytterligare ett ställe för att lyssna på sin konstiga och onjutbara musik. Dom borde inte få ett öre!

Till det har jag två saker att säga.

För det första, lugn! Det program Magnus Bäckström har för Musikens hus kommer att tillfredsställa alla smakriktningar: seriös konstmusik, ja, men också rockmusik, jazz, folkmusik, till och med dansband (som jag personligen anser att man inte ens kan dansa till). Jag hade kontakt med Magnus redan på den tiden han jobbade med sitt nystartade folkmusikskivbolag, Giga, vars plattor jag recenserade i Aktuellt i politiken (s); Magnus är för övrigt en av drivkrafterna bakom Falu folkmusikfestival. När han kom till sitt nya jobb i Uppsala, fann vi varann genast i just bredden i programmet. Magnus är själv övertygad om att opinionen i Uppsala kommer att svänga, när Musikens hus väl finns på plats, liksom den gjorde i Gävle, där han närmast var bas för ett liknande hus.

Och sen ett arbetarrörelseperspektiv: När jag spred tidningar och böcker i Folket i Bilds gamla ombudskår, var det en självklar uppfattning, att varje förtroendevald, om så i Vatten- och avloppsnämnden, blev en bättre människa, om han eller hon regelbundet läste bra skönlitterära böcker. Kom i håg, att dagens kommunala bibliotek till icke oväsentlig del har sin bakgrund i ABFs och nykterhetsrörelsens bibliotek, alltså i gamla hederliga folkbildningsideal.

Själv kommer jag från ett hem, som på mammas sida var mycket boksynt, detta trots att varken hon eller hennes föräldrar hade gått mer än i folkskola. Med musiken, i varje fall den seriösa konstmusiken, var det knepigare. Jag var total novis, när jag började i realskolan i Sundsvall. Men jag minns fortfarande en ganska stökig lektion, då vår musiklärare, Music kallad, övertrumfade larmet i musiksalen genom att spela Bela Bartok på grammofon. Jag fick en aha-upplevelse: Jaha. Så här kunde musik också låta.

Och på den vägen är det.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-02 17:01 #

Lars Gyllensten

För inte länge sedan läste jag minnesord över författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten (1921-2006).

Jag har övervägt att skriva ett Last chorus också om honom. Men även om jag har träffat honom, till och med har publicerat honom, tycker jag inte, att jag kände honom tillräckligt bra för att kunna bli riktigt personlig. Till det kommer att jag inte har läst tillräckligt många av hans sammanlagt cirka 30 böcker.

Ändå kan man aldrig komma förbi honom och hans författarskap. Han slog igenom stort på 1950-talet med romaner som ”Barnabok” (1952) och ”Senilia” (1956), den senare essäartad. På 1960-talet var han en mycket central författare med romaner som ”Sokrates död” (1960) och essäsamlingen ”Nihilistiskt credo” (1964).

Den senare titeln kan ses som en nyckel till att jag personligen inte har tyckt mig stå honom så nära. Lars Gyllensten var en central ideologikritiker och den främste i den så kallade trolöshetsdebatten.

Lars Gyllensten var även läkare och arbetade som sådan under en stor del av sitt författarskap; först 1973 blev han författare på heltid.

Hur som helst: när jag, med start i julnumret 1974, gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin med ett stort litterärt inslag à la gamla Folket i Bild, var det – trots att jag i frågor om ideologi och trolöshet alltså hade en annan uppfattning – självklart att be Lars Gyllensten om ett bidrag till tidningens serie av nyskrivna noveller. Det litterära urvalet i tidningen skulle präglas av kvalitet, inte nödvändigtvis av ideologisk valfrändskap.

Gyllenstens bidrag, orginalnovellen ”Onde bödeln”, kom mycket snart, i nummer 2 1975 (6 februari); han ville gärna medarbeta.

”Onde bödeln” är ett stycke om människans dubbla natur. Å ena sidan ser omgivningen bödeln som ond, och han är också deformerad av sitt yrke. Men å andra sidan: han odlar blommor vid det förfallna ruckel han bor i:

”Han vårdar sig ömt om sina främmande, granna, besynnerliga blomster, lika ömt och tålmodigt och troget som en ung moder vårdar sig om sin späde son. Han gräver om och luftar jorden i den lilla planteringen, när så skall ske. Han bär dit den bästa gödsel. Han vattnar idogt om kvällarna. Han bär vatten i sin tunga träspann, var dag långt nedifrån sitt vattentag vid gölen, där bäcken rinner ut. Från brunnen får han inte hämta sitt vatten. Han går en lång krokväg ner till gölen i dalen. Han är strängt tillhållen att aldrig visa sig för kvinnorna vid brunnen, ty någon av dem kunde vara med barn, och ett ofött barn skulle vanartas till missfoster om dess moder såge bödeln, när hon går för att hämta sitt vatten.”

– – –

”När den främmande granna taklöken blommar i hans rabatt och skjuter sina märkvärdiga, doftande blomsterstänglar lutande mot rucklets vägg, då ser man honom plocka och ansa sin skatt, varsamt städa undan förvissnade blad och överblommade frökransar. Han söker varsamt med fingrarna och lossar försiktigt sådant, som har falnat och förtorkat. Han granskar och ansar och städar med samma lätta ömhet som en katta, när hon slickar sina källingar.”

Gyllenstens novell illustrerades, mycket inkännande, med en bild av bödeln i sin trädgård. Illustratör var en klassisk FiB-tecknare, Ulla Sundin-Wickman (Ulla Sundin före giftermålet med Krister Wickman).

Gyllenstens skepsis mot ideologier hindrade inte, att han var en mycket engagerad debattör, deltog i den offentliga debatten bland annat med artiklar i Dagens Nyheter. Han var en stark förespråkare för bistånd och deltog också – med udden mot bilismen – i diskussionen om trafik och miljö. Han var häftigt engagerad mot utbyggnad av Vindelälven. Värt att notera är, att han i dessa frågor hade åsikter, som liknade min hustrus, även mina.

Han tog också samhälleliga uppdrag. Till exempel satt han – därtill utsedd av regeringen – i styrelsen för Sveriges radio.

1966 blev han invald i Svenska akademien. 1977-1987 var han dess ständige sekreterare. I akademiens nobelpriskommitté satt han åren 1968-1987. 1989 slutade Lars Gyllensten delta i akademiens sammanträden – avgå kan man som bekant inte. Orsaken var att han inte lyckades få med sig en majoritet av ledamöterna i ett stöduttalande för den genom en fatwa dödshotade Salman Rushdie.

När jag ser tillbaka på Lars Gyllensten, är jag i viss mening beredd att gå honom till mötes: Historien har visat, att en alltför stark och blind tro på ideologiska beläten, politiska eller religiösa, alltför ofta leder till bestialitet.

Samtidigt var jag ju, när trolöshetsdebatten pågick, en ivrig förkämpe för att återuppväcka ideologierna, i vart fall den demokratiska socialismen. Jag var en early forerunner (för att använda Kjell Östbergs terminologi) för den starka ideologiseringen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal – även om jag sen också kom att se med skepsis på många av de uttryck vänstervågen tog sig.

Där står jag fortfarande. De sociala och ekonomiska analysinstrument marxismen har skapat i kombination med provisoriska utopier om ett samhälle, präglat av jämlikhet, frihet och solidaritet, ger oss nödvändig rörelseriktning för samhällsarbetet.

I den senare meningen kan jag aldrig ställa mig trolös.

Marjane Satrapi

Mariane Satrapi heter en ung iransk serietecknare; hon är född 1969 i Teheran. Men när klimatet i mullornas Iran hårdnade, skickades hon av familjen till Österrike för utbildning.

Av just det blev det inte så mycket. I sin suveräna självbiografiska serieroman ”Persepolis” (del 1 2004, del 2 2004, del 3 2005, del 4 2006, 2006 samtliga delar i samlinglingsvolym, översättning Gabriella Theiler, Galago/Ordfront) beskriver hon både realistiskt och komiskt sitt unga liv: hur det var att växa upp i Iran, mullaväldets både grymma och komiska konsekvenser, flumtillvaron i Wien, återkomsten, det misslyckade äktenskapet och avskedet, på nytt.

Skildringen av livet i Teheran är, mitt i allt det hemska, fylld av komiska detaljer, till exempel av hur man lurar övervakarna. Den är till och med självkritisk – jag tänker på episoden, då den unga Marjane själv kommer undan med bara förskräckelsen men genom att skylla på andra, fullkomligt oskyldiga.

Marjane Satrapis tecknarstil är mycket speciell: svart-vit, kontrastrik, stiliserad men samtidigt full av betydelsebärande detaljer.

Ytterligare ett separat album har utkommit, ”Broderier” (Galago/Ordfront 2006, översättning Gabriella Theiler). Den har formen av en tebjudning (med samovar förstås), där nio kvinnor berättar egna hemligheter och om sina knep för att leva ett eget liv i ett så regelomgärdat och övervakat samhälle som det iranska. Hur kommer man runt påbudet att vara oskuld? Hur klarar man sig undan arrangerade äktenskap? Och mycket annat sådant.

Marjanes mormor berättar om Nahid, som vid arton års ålder tvingas gifta sig med en man hon inte känner; Nahid är dessutom inte oskuld. Nahid följde mormors råd:

”Här, ta det här rakbladet. På bröllopsnatten kniper du ihop benen ordentligt, skriker riktigt högt och när tiden är inne skär du dig lite, men bara ytterst lite! Då kommer det några droppar blod. Han kommer att känna sig stolt över sin manlighet och du behåller din dygd.”

Mormor berättar vidare för damerna på tebjudningen:

”Sen kom den berömda bröllopsnatten, när hon till slut befann sig på tu man hand med sin make, han som ni alla känner…

Hon knep alltså ihop benen ordentligt…

…karln hade inte ens klätt av sig innan hon började skrika…

…och när han kröp ner till henne i sängen…

…skar hon honom istället för sig själv!

Så ni fattar! Arme man! Inte nog med att han var blåst på konfekten, han blev skuren i ena pungkulan också!”

Slutar mormor under de övriga damernas högljudda skratt.

***

Marjane Satrapi bor numera i Paris tillsammans med sin svenske man.

Av Satrapi väntar jag mig mycket mera. Hennes egenart som serietecknare är betydande.

Rudolf Nilsen

Rudolf Nilsen har nyligen varit på tapeten i en kommentar (från Daglönare) här på bloggen.

Jag har försökt kolla, vad jag själv har skrivit om Rudolf Nilsen genom åren.

I Aktuellt i politikien (s) 8 1976 (20 maj) finns min första recension av Rudolf Nilsen-material:

TORGNY BJÖRK SJUNGER RUDOLF NILSEN

Rudolf Nilsen (1901-1929) är en norsk arbetardiktare, vars minne ännu lever. Så även hans dikter.

Som flera andra diktare har han fått dikter tonsatta. Här i Sverige av Torgny Björk, som tidigare bland annat har tonsatt Gustaf Fröding och sjungit in visor av Evert Taube och Birger Sjöberg.

Några av visorna på Torgny Björks LP ”Löfte” (YTF 50151) har blivit bra, till exempel ”Arbetslös jul”. Ibland finns en påtaglig korrespondens mellan text och musik; märk psalmtonen i ”Mästaren”.

Men det mesta är inte särskilt träffsäkert. När jag till exempel hör ”Bekännelse” får jag associationer till en refrängsångare på dansbanan i en folkpark – tänk er själva den här texten till musiken av ett svenskt parkband:

Jag känner en mening med livet.
Det är i de namnlösas här
att kämpa för arbetarklassen
med tanke på sång och gevär.

Och när kommunisten Rudolf Nilsen riktar sin ”En enda sång” till kvinnan, så har jag svårt att inte göra invändningar mot hans kvinno- respektive människosyn:

En älskare är du, ja hannen,
en hon vill ha ungar med.
Och stryk hennes hår från pannan
och smek henne ömt för det.

Fast Rudolf Nilsen är förstås inte ensam om att skriva sånt här jams i den tidiga arbetarlitteraturen. Så värst mycket har våra invanda könsroller inte förändrats sen tjugotalet heller.

I Aktuellt i politiken (s) 5 1977 (10 mars) finns en recension,

RUDOLF NILSEN I ORIGINAL

I Aktuellt nummer 8 / 1976 skrev vi om Torgny Björks LP med egna tonsättningar av Rudolf Nilsen, ”Löfte”. Huvudinvändningen var att tonsättningarna och arrangemangen i alltför stor utsträckning saknar känsla för text, tidsfärg och annat sådant.

En av de få bra tonsättningarna av Björk finns också med på den norska LPn ”På stengrunn” (Polydor 2382 035, distribution i samarbete med AOF). Där finns sexton sånger av Rudolf Nilsen med Jon Arne Corell, Kari Svendsen, Lillebjørn Nilsen, Lars Klevestrand, Steinar Ofstad och Carl Marten Iversen. De här tonsättningarna, av varierande personer, är genomgående mer träffsäkra än Björks.

Rudolf Nilsen, född 1901, blev bara 29 år gammal men är ett stort namn i norsk arbetardiktning. Politiskt var han kommunist, men i många av hans texter finns vardaglig arbetarskildring, giltig för hela arbetarrörelsen.

***

Av ovanstående framgår, eftersom AOF (den norska motsvarigheten till ABF) är inblandad, att Rudolf Nilsen sågs som en stor arbetardiktare i hela den norska arbetarrörelsen, inte bara av de norska kommunisterna.

***

I en översikt över norska vänsterskivor på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 11 1978 (15 juni) noterar jag, att Rudolf Nilsens ”Ridderslag” finns på LPn ”Ridderslag”, en skiva med ”revolutionære arbeidersongar” (MAI 7611/12, distribution Engelbrekt); jag har en hel del uppskattande att säga om den här skivan.

I Aktuellt i politiken (s) 14 1978 (24 augusti) skriver jag på recensionsavdelningen Spegeln under rubriken

NY RUDOLF NILSEN

”Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. Framför allt är tonsättningarna stilsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

”Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gäller att rädda vår jord. De bästa är kallade.”

Laissez Faire

Eftersom Fredrik Jansson nämner ”Laissez Faire” kan det vara på sin plats att återge också den texten.

LAISSEZ FAIRE

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

If you want to start an enterprise,
A thing that not that many dare,
The bureaucrats will hurt you – be aware!
Without compassion, compromise,
Oh feelings just like beasts they snare.
But we all want to stop them – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
We all want to stop them – Laissez faire!

Though freedom has its enemies,
There are ”liberals” who just don´t care.
Let them hear our message laissez faire!
But we will keep our principles
We want to do what they don´t dare.
Let them hear our message laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let them hear our message laizzez faire!

In peace and human rights we trust,
These rules apply just everywhere:
Let people have their freedom: laissez faire!
All that we demand is just,
All we want is what is fair:
Let people have their freedom – Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
Laissez faire, laissez faire!
Let people have their freedom – Laissez faire!

I Springtimes allsångshäfte för Almedalen återges ”Laissez faire” på engelska – vem som har översatt texten är mig obekant. Men det finns en svensk förlaga, skriven av Tobias Sjö, moderat riksdagskandidat i Stockholm i höstens val: jag hittade den på Google:

LAISSEZ FAIRE

Svensk text: Tobias Sjö, 1999
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

Vill du grunda en fabrik i Sverige, eller starta en affär,
då svarar byråkraten: inte där.
För systemet hämmar friheten, ju mer det kräver och begär,
men jag vet något bättre: Laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Ja, vi vet något bättre: laissez faire!

För fria individer löser bättre varje slags besvär.
Vi behöver frihet: laissez faire!
Men fackpampar och förtursregler skapar bara mer misär.
Vi behöver frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi behöver frihet, laissez faire!

Men det finns många ”liberaler” som inte lever som dom lär.
Låt hycklarna få höra: laissez faire!
För det är inte Friheten utan makten som de håller kär.
men vi vill ha vår frihet, laissez faire!
Laissez faire, laissez faire,
laissez faire, laissez faire!
Vi vill ha vår frihet, laissez faire!

På Tobias Sjös hemsida hittar man också en textvariant:

LAISSEZ FAIRE

Text: Tobias Sjö
Musik: John Lennon & Paul McCartney (”Let It Be”)

When the leaders of America impose a tariff that´s unfair
We all want to tell them: Laissez faire!
The steel-lobbies want state protection to increase their market share,
But you destroy the market – Lissez faire!

Tariffs make all goods expensive, all consumers will despair!
Listen to our message: Laissez faire!
So show us that you love free-trade, show the people that you care,
Listen to our message: Laissez faire!

Laissez faire! Laissez faire!
Laissez faire! Laissez faire!
Listen to our message: Laissez faire!

Att den alternativa texten är på engelska kan vara en fingervisning om att Tobias Sjö också är den som har gjort den översättning, som finns i Springtimes texthäfte.

Sjö har i själva verket författat mängder av visor i samma anda; den intresserade uppmanas gå vidare till hans hemsida med frihetsvisor.