Plädering för Dick Tracy

Jag har tidigare berättat om min i Alla Tiders Seriejournal publicerade brevväxling med Kapten Curth, det vill säga tidningens redaktör, Curt Nilsson, senare Hson.

I dag har jag fått större delen av årgång 1952 av Alla Tiders Seriejournal, inköpt på Tradera. Där förekommer jag i två nummer i rad. I nummer 14 1952 noterar Kapten Curth bara, att ”alla vänner och bekanta till Enn och Matti Kokk i Juniskär hälsar till Alla Tiders Seriejournal”.

Då är det brev från mig, som Kapten Curth publicerar i nummer 13 1952, intressantare. För det första slår jag där fast, ”att Alla Tiders Seriejournal är den bästa serietidningen för närvarande. Serierna är högklassiga.” För det andra frågar jag vad tidningen har gjort av Dick Tracy. ”Det är den bästa serie som ni någonsin har haft i tidningen. Visste Alla Tiders Seriejournals läsare att den serien genom omröstningar är den populäraste serien i Amerika? Ta för allt i världen in den serien igen.”

Kapten Curth noterar vidare, att jag har sänt med en ”fråge- och svar-lista” av vilken det framgår, att jag vill ha bort inlagan Barnens värld men behålla frimärks- och tävlingssidorna plus en hel del annat.

För sin del lovar Kapten Curth, att redaktionen ska ”tänka en hel del på tips och råd som medlem 391 har gett oss”. Medlem 391 (i Kapten Marvel-klubben) är jag.

Och redaktören har tydligen tagit intryck: Chester Goulds Dick Tracy går i tidningen igen.

Var Baltikums sak vår?

I dag har jag varit på vittnesseminarium på Södertörns högskola. Ämnet var Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991. De som deltog var Birgitta Dahl, Hans Lepp, Peeter Luksep, Hans Olsson, Krister Wahlbäck och så jag själv. Samtalsledare var Thomas Lundén och kommentator Karl Molin.

Det blev ett mycket givande samtal. Det fanns naturligtvis punkter, där å ena sidan Peeter Luksep (m), å andra sidan jag och Birgitta inte var helt eniga; vi tyckte till exempel att Peeters tolkning var fel, när han antydde, att vissa äldre socialdemokraters syn på Sovjetunionen, åtminstone lite längre tillbaka i tiden, skulle ha styrts av något slags respekt för den sovjetiska ”arbetarstaten”. När sen glasnost och perestrojka proklamerades, manövrerade en del socialdemokrater i ansvarsställning förvisso försiktigt mot vår granne stormakten, men det handlade nog mest om att vinna tid: tog man tid på sig och lät utvecklingen i Sovjetunionen ha sin gång (ökad levnadsstandard och utbildning och fler kontakter över gränserna, även en friare debatt), fanns det en chans, att Sovjetunionen kunde utvecklas i mer demokratisk och frihetlig riktning.

Men i sak, när det gällde balternas rätt till självbestämmande, fanns det knappast några delade meningar inom socialdemokratin under den period, då folkfronterna etablerades. Min hustru, som då var miljöminister, använde till exempel aktivt en resa till de tre baltiska staterna den 27 september-3 oktober 1989 (för övrigt den allra första officiella ministerresan till Baltikum sedan före andra världskriget) till att, med de svåra miljöfrågor som folkfronterna hade fört upp på agendan som bräckjärn, tänja gränserna i riktning mot större självbestämmande för balterna och fick också respons från Nikolaj Vorontsov, den förste icke-kommunisten i den sovjetiska regeringen. Själv intervjuades jag – jag var med som medföljande make – i estnisk TV, iförd en slips i den estniska trikolorens färger.

Redan i januari samma år hade jag varit i Estland och knutit en varaktig kontakt med en av folkfrontens främsta ledare, Marju Lauristin, som skulle komma att bli ledare också för det återupprättade socialdemokratiska partiet i Estland. När folkfronten och en initiativgrupp för detta parti i januari 1990 ordnade ett seminarium i Tartu om socialdemokrati, inbjöds jag som talare och citerade bland annat ett centralt stycke (som jag själv hade skrivit) i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram: ”Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till en språklig och kulturell identitet.” Och den 500-hundrahövdade publik som hade samlats förstod mycket väl, vad jag avsåg.

Ett par månader senare var jag tillbaka i Tartu för att delta i det formella partibildandet. Med mig hade jag nu Birgitta, som höll hälsningstalet till kongressen från de svenska socialdemokraterna.

Både jag och Birgitta hann under vittnesseminariet på Södertörns högskola berätta åtskilligt mer om våra kontakter och insatser för Baltikums (inte bara Estlands utan också Lettlands och Litauens) frigörelse. Jag berättade till exempel om den utbildning av aktivister från folkfronterna i Estland och Lettland som AIC (en föregångare till Olof Palmes internationella center) diskret men effektivt genomförde på 68an och i Södertälje – balterna behövde inför sina egna första någorlunda fria val lära sig, hur man genomför valrörelser. Jag berättade också om alla opinionsmöten arbetarrörelsens egen baltikumkommitté (med Anna-Greta Leijon som ordförande; jag satt i styrelsen) genomförde, när det sovjetiska våldet drabbade Vilnius.

I själva verket har jag suttit på en hittills för forskarna okänd guldgruva av dokumentation om allt det här och det som hände senare. Från 1990 och tio år framåt var jag socialdemokratiska partiets inte bara nordiske utan också baltiske sekreterare. Jag reste som en skottspole mellan Stockholm, Tallinn, Riga och Vilnius – deltog i kongresser och seminarier, hjälpte till med val (bland annat valanslag från Internationella solidaritetsfonden), var internationell valövervakare och analyserade vid och efter valen tillsammans med baltiska partikamrater resultaten, ordnade partiutbildningar… Och sist men inte minst: jag skrev rapporter och partianalyser (av hela spektrat av partier) åt de svenska socialdemokraternas VU, som också fortlöpande fick kalendarier över alla kontakter med grannländerna (när, var, vilka och varför) vi hade.

Allt det här omfattar i skrift en volym av innehållet i en stor handbagageväska på flyget. Inför resan till Södertörn – tack Bengt och Inger för bilskjutsen! – hade jag plockat ut alla dessa PM ur mina närmare 60 årtalspärmar i arbetsrummet, och nu lämnade jag över dem till Centrum för östersjö- och östeuropaforskning vid Södertörns högskola för kopiering och fritt användande av forskarna. De hade ingen aning om att det här fanns och tog tacksamt emot materialet.

Birgitta hade också ställt samman en PM om alla sina kontakter och resor i österled och lämnade över den plus ett antal centrala tal till våra värdar.

Själv ser jag fram emot att få utskriften av vittnesseminariet; manuset ska publiceras – och att naturligtvis mot att få alla mina egna papper tillbaka.

Formell protest

1992 var också ett år med högerregering i Sverige. Den 8 januari skrev Mats Nörklit på DNs Namn och Nytt i dagsversform en kommentar, som förefaller väl så användbar i dag:

Formell protest

Pendeln svänger, klockan backar, vinden kantrar högerut.
Drömmen om ett land av likar verkar snabbt ha tagit slut.
Till den svala klassdistansen, som alltmera sprider sig,
vill jag ändå trotsigt ropa: ”Jag är inte Ni med dig!”

Dikter till tröst

Jag sitter och går igenom mina årtalspärmar i jakt på material om Baltikum inför det vittnesseminarium jag och Birgitta ska delta i på Södertörns högskola i morgon.

Då hittar jag en kallelse till ett funktionärssammanträde på 68an från hösten 1991. På baksidan har jag, min vana trogen, återgett tre dikter, som jag gärna förmedlar vidare till er som kurar i höstmörkret:

Tröstvisa

Inte vackert alls att grina
illa, illa Inga-Stina.
Solen skiner
så förinnerligt grant
och månen har
sin röda gullkant
och små rosende stjärnorna blommar.

Emil Hagström

Trädet

Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.

Alf Henrikson

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid,

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

Melodikrysset nr 45

I lördags var jag ju och invigde Arkivens dag, så det blev inte mycket melodikryssande då. Jag hann bara med de allra första frågorna, innan jag måste gå.

Att det var Loa Falkman, som sjöng ”Symfonin”, var en ovanligt lätt öppningsfråga.

Och ”Moderna tider” har jag förstås sett och vet också, att Charlie Chaplin själv komponerade musiken, ”Smile”, i fri svensk övesättning Le.

Resten gjorde jag under reprisen på söndag natt.

Den allra första nya frågan då vållade mig en del huvudbry, staden som Frank Sinatras sång skulle förknippas med. Det gällde första delen av stadsnamnet, och ledbokstäverna indikerar, att det antingen måste vara Los Angeles och Las Vegas. Men jag satsar på att det, med de anknytningar Sinatra hade dit, var Las Vegas. I det här fallet vill jag dock varna mina läsare för att blint tro på mig. (Se Maria Reuterhagens kommentar: hon hävdar att det hamndlar om Los Angeles, och jag är beredd att tro henne.)

Ytterligare en för mig svår fråga fanns det den här gången, men med hjälp av Google fick jag fram, att artisten som sjöng ”Hon heter Anna, Anna heter hon” kallar sig Basshunter. Egentligen heter han visst Jonas Erik Altberg.

Inte heller skulle jag utan Google ha klarat, att det var Kelly Clarkson som sjöng ”Just Missed the Train”.

Resten har jag klarat för egen maskin.

Björn Skifs är det som på sin nya CD sjunger gamla slagdängor som ”Nattens melodi” (”Allra sista flamman av dagen är förbi”).

Hot Frogs märkliga taubenummer var ”Fragrancia”, som börjar ”I Cubas natt” – svaret i pluralis skulle alltså bli nätter.

En av Eldemans ständiga medhjälpare spelade ”Dansa i neon”.

Den från TV kände Kurt Olsson var det som sjöng ”Itsy bitsy…”.

Edvard Persson-melodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

De båda svenska filmer, som förekom, har jag själv sett, så frågorna kring dem var inte särskilt svåra för mig.

Roy Anderssons film heter ”Sånger från andra våningen”, och filmmusiken till den har gjorts av en namne, Benny Andersson.

Och ”Gabriellas sång” med Helen Sjöholm förekommer i ”Såsom i himlen”, där en kyrkokör spelar en central roll.

***

Har Google fört dig hit i ditt sökande efter något svar i allra senaste Melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Bläddra sen bakåt, tills du hittar krysset.

Fars dag

Jo, vi firar Fars dag och Mors dag i vår familj. För oss är det ytterligare ett sätt att ses och höras av och visa uppskattning; vi är också annars en familj med stark sammanhållning – och inbördes kärlek, tror jag jag törs säga.

Redan i onsdags kväll var Anna här med sin egen nya kärlek Magnus, som vi tidigare inte hade träffat. Hon passade då också på att ge mig en orange lilja i kruka i farsdagspresent, en lilja som hon hoppas så småningom hamnar i jorden i Öregrund.

Anna är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap med Bengt Kettner. Bengt och hans fru Inger Grandell har, ända sen Anna var liten, bott ett stenkast från vårt hus på Idrottsgatan, och Anna har, även om hon mest har bott hos oss, alltså utan större besvär kunnat ambulera mellan de båda hemmen. Jag och Birgitta har umgåtts med Bengt och Inger inte bara i sosseföreningen här i Svartbäcken utan också familjevis. När Anna var liten till exempel alltid under en del av julaftnarna. Men vi har fortsatt att umgås även efter det att Anna blev vuxen, ätit middag hos varann och liknande. För att ta ett exempel: på tisdag, då jag och Birgitta ska medverka i ett så kallat vittnesseminarium om Baltikum på Södertörns högskola, har Bengt erbjudit mig skjuts (Birgitta är i Stockholm redan på förmiddagen); han är nämligen varmt intresserad av mitt gamla hemland Estland och vill gärna höra på.

Detta var en lång utvikning för att förklara familjesambanden. Hur som helst: Anna, med sina två hem, betraktar mig som en extra far; senast i morse, på fars dag, ringde hon och gav uttryck för detta.

På Fars respektive Mors dag pysslar Birgitta och jag om varann så där lite extra.

I morse uppvaktade Birgitta mig vid sängen med fyra böcker: Maja Hagermans ”Det rena landet” (Prisma, 2006), en bok ”om konsten att uppfinna sina förfäder”, Henning Mankells roman ”Italienska skor” (Leopard, 2006), Arto Paasilinnas ”Snablar!” (Brombergs, 2006) och så Magnus Ljungs ”Svordomsboken” (Norstedts akademiska förlag, 2006), en bok om svärande och svordomar på svenska, engelska och 23 andra språk. Jag kollar genast avsnittet ”Estniska svordomar”. Det upplyser mig om vad jag redan kan, till exempel ”Kurat!” (Fan!). Men där finns faktiskt också en del köns- och exkrementrelaterade grova uttryck, som jag aldrig har hört – de ingick inte i min familjs vokabulär.

Till vår familjetradition på Fars respektive Mors dag hör att man till frukost får hemlagad smörgåsbakelse. Birgitta hade åstadkommit något som såg ut som en mindre tårta – tallriken var rågad med mörkt hembakat bröd, kräftstjärtar, hamburgerkött, gurka och en fyllning, som bland annat hade tagit smak av pepparrot. Vi sparade var sin halv smörgåsbakelse till lunch.

På förmiddagen kom Kerstin över för att gratta sin pappa med en härlig bukett i rött, blått och vitt. Med sig hade hon Viggo och Klara; Viggo överlämnade en teckning av morfar, iförd enorma glasögon. Kerstin och barnen hade förstås tidigare, i morse, uppvaktat Bo, den genomtrevlige och snälle pappan i familjen Strömberg-Kokk.

Viggo hämtade genast leksaker från hyllan i mitt rum – han vet var han ska leta – och började köra en skördemaskin. Jag hämtade ett par varianter av klossar åt Klara. Sen ville Klara upp i min famn, och så gick vi runt lägenheten och tittade på alla roliga och spännande saker. I mitt rum hittade hon själv det inramade färgfotot med mig, Viggo, Kerstin och Bo och pekade förtjust och sa ”mamma” och ”pappa”. När jag frågade ”Var är morfar då?”, pekade hon på mig på fotot. Hon säger fortfarande inte ”morfar” och ”mormor” men pekar utan minsta tvekan ut oss, när man frågar.

Som vanligt slutade det med att Klara gungade på min fot; jag gungade ibland högt och ibland lågt, och så sjöng jag improviserade sånger om Klara som gungar. Så fort jag visade tecken på att sluta, sa hon ”Mera!”.

Också Matti kom hem på Fars dag. Han hade avtalat med Birgitta om att komma på middag. (Han var också i Uppsala och spelade med sitt band.)

Hans farsdagspresent var en DVD-film av Murray Learner, ”Festival!”. Den innehåller upptagningar från folkfestivalerna i Newport 1963-1966. Medverkandelistan känns fantastisk för människor med mitt slag av musikintresse: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Johnny Cash, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Peter, Paul & Mary, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry… Plus dessutom mängder av andra. Den här sonen vet, vad farsan gillar. Vilken fest det ska bli att se och lyssna på alla de här.

Middagen som Birgitta bjöd på var en höjdare den med. Till förrätt fick vi avocado med räkor och minicremefraiche. Till huvudrätt hade Birgitta lagat en riktigt spännande nyhet, bräserat oxkött, en smula fritt tillagad efter ett recept i Maggie Blacks ”Den medeltida kokboken” (Alfabeta, 1993). Birgitta hade valt att tärna köttet till grytbitar, som hon stekte och lagade som gryta tillsammans med hackad lök (däribland luftlök från vår trädgård i Öregrund), korinter, svartpeppar, kanel, kryddnejlika, ingefära, enbär, lagerblad, salt, persilja, rödvin och rödvinsvinäger. Den här grytan har både krut och en smula sötma.

Till det serverade hon sparrispotatis från Öregrund, gratinerad squash – också squashen är från Öregrund – samt en sallad med bland annat paprika, purjolök och grönsallat.

Som avslutning åt vi sockrade röda vinbär, i mitt fall sötade med Canderel; vinbären var förstås från bärbuskklyftan i trädgråden i Öregrund.

Vilken dag! Och ändå har jag reprisen av Melodikrysset kvar.

Om krukväxter och hemkänsla

Jag har skrivit ganska mycket om vår trädgård i Öregrund men inte om krukväxter. Eftersom jag just, till fars dag, har fått en brandgul lilja från Anna och en röd amaryllis från Birgitta, ska jag berätta något också om mitt förhållande till krukväxter.

När jag kom som student till Uppsala hösten 1959, bodde jag i ett hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Det försökte jag göra mer personligt: Jag fraktade per tåg min bokhylla med mina böcker (FiB-böcker och annan skönlitteratur) från Juniskär, rättare sagt från den station som då fanns i Njurunda, till Norra station i Uppsala, inte så långt från Jumkilsgatan. Jag skaffade ett litet soffbord och vann en bekväm stol på lotteri. Jag köpte en vas i bruna nyanser från Uppsala Ekeby och, fastän jag själv inte rökte, ett vackert askfat från Gustavsberg åt rökare som hälsade på. Och jag köpte ett par krukväxter: en Solanum, Korallbär, med lysande gula bär och så en Kristi törnekrona (Euphorbia milii), fruktansvärt taggig och med små röda blommor, som påminner om blodsdroppar.

Jag är uppvuxen med krukväxter i alla fönstren och även på glasverandan i Juniskär. Kristi törnekronan fanns där förstås, så det var inte konstigt, att jag skaffade mig en sådan, när jag flyttade till Uppsala.

En Kristi törnekrona finns följaktligen också i fönstret till mitt nuvarande arbetsrum på Idrottsgatan 12 nb.

Det slår mig, att flertalet krukväxter i arbetsrumsfönstret fanns också i mitt barndomshem.

Där finns till exempel en stor och fin Saintpaulia (Saintpaulia ionantha) med blålila blommor. Min förra återhämtade sig aldrig efter att ha stått utomhus i trädgården i Öregrund några kalla nätter, när vi var på donaukryssning. Det här fina exemplaret fick jag av Birgitta som ersättning. Det hade stått i vårt köksfönster på Idrottsgatan hela sommaren tillsammans med andra Saintpaulior – trots mycket sporadisk vattning, när vi råkade vara inne i stan, blommade de frodigt under hela vår bortovaro från vår till höst. Saintpauliorna trivdes också i min mammas mer skuggiga köksfönster i Juniskär.

En annan krukväxt som jag är uppvuxen med under barndoms- och ungdomsåren i Juniskär är Nerium (Nerium oleander) – jag vet, att den i svenska hem har kallats Oleander, men i mitt hem kallades den alltid Nerium. Min mamma hade ett grannt exemplar på glasverandan, och jag minns att jag på en auktion för 25 öre ropade in den vita piedestal den stod på. Jag har två Nerium i mitt arbetsrumsfönster, en vit och en rosa. När de blommar, är de helt underbara.

Ödesträd (Clerodendrum thomsoniae) hade min mamma inte, medan jag fortfarande bodde kvar i Juniskär, men hon skaffade sådana senare. Under de många besök vi gjorde i mitt föräldrahem fanns de på rad i TV-rummets fönster mot havsviken huset ligger vid; vi sov alltid över i det rummet. Blommorna är vita med rött ytterst ut. När mamma dog, tog vi med Ödesträden till Uppsala. Flertalet av dem lever och frodas i det rum vi av någon anledning kallar biblioteket. (Hela vårt hem är ett enda bibliotek.) Jag har förstås också ett exemplar i fönstret till mitt arbetsrum, dock inte något av dem som vi har ärvt efter mamma.

En krukväxt, som jag tycker mycket om, är Oxalis triangularis med sina mörka klöverartade blad i purpurton och sina små rosa blommor. Jag har alltid kallat den för Lyckoklöver, men i en av de böcker om krukväxter jag äger kallas den för Triangeloxalis. Enligt en annan krukväxtbok är det Oxalis lasiopetala som på svenska kallas Lyckoklöver. Vet någon något mer om detta?

Tyvärr har nu två exemplar av det jag kallar Lyckoklöver gått åt fanders sedan jag planterade om den första och planterade den andra i en självvattnande kruka. Så nästa exemplar jag skaffar ska jag plantera i en stor tegelkruka.

Andra blommor som jag har fått i present, företrädesvis orkidéer, finns i andra rum tillsammans med Birgittas orkidéer.

Naturligtvis finns det också krukväxter, som av den ena eller den andra anledningen har dött. Bland dem finns den sällsynta, från frö uppodlade pelargon som jag fick av min gamle vän och arbetskamrat, pelargonälskaren Sven Erik Rönnby vid avskedsmottagningen 2002.

Pelargoner (Pelargonium geraniacae), vita, rosa, röda, hör verkligen till det också jag älskar – och naturligtvis fanns de i mitt barndomshem. Men vi har dem inte inne i stan utan i det jättelika blå köksfönstret i huset i Öregrund. Vissa år vinterförvarar Birgitta dem i det kombinerade duschrummet (till bastun) och tvättstugan, men i år var de inte så fina, så hon slängde dem. Så nästa år blir det till att köpa nya.

***

Jag berättade inledningsvis om krukväxterna i mitt hyresrum på Jumkilsgatan 20 B. Därifrån flyttade jag till ett rivningshus på Kungsgatan 17, med ingång från Linnégatan. Jag, min bror Matti och en kille till hyrde en ruffig våning med tre rum och kök med gasspis och kokplatta; i köket och på toaletten fanns bara kallt vatten. Men vi målade om och donade och fick det ganska trivsamt där också. Matti fick nånstans ifrån en Hibiskus (Hibiscus rosa-sinensis), som hade ljuvliga röda blommor.

Eller har. Den finns kvar hos brorsan i hans lägenhet på Timmermansgatan 5 D.

Hibiskusen var väldig redan när den stod i köksfönstret i rivningshuset, ett fönster mot gården, där det stod ett päronträd; bakom det såg man Orangeriet och Linnéträdgården. Men det är ändå inget mot dess storlek nu i dag. Brorsan har skaffat den väldigaste kruka jag har sett inomhus, och i det står hibiskusen, nu ett träd av samma omfång som hibiskusar har i sin naturligare miljö i sydligare nejder.

Om demokrati – och om bröd, nöd och överflöd

Arkivens dag genomfördes i dag klockan 11.00-15.00 på Stadsbiblioteket. Temat var Bröd, nöd och överflöd.

Som kulturpolitiker (s) i Uppsala, mycket engagerad i frågor kring arkiv, bibliotek och museer, hade jag ombetts att hålla invigningstalet, vilket jag gjorde vid den utställning som hade gjorts i ordning på Ehlins plats i läsesalen:

Välkomna till arkivens dag! Temat i år är ”Bröd, nöd och överflöd”, och det är inte bara ett skruvat skämt att den som har ombetts att inviga evenemanget heter Enn Kokk.

Så här är det: Jag hör till en estnisk flyktingfamilj och kom hit till Sverige hösten 1944, vid sju års ålder. Kokk, som på estniska stavas med dubbelt k i slutet, är mycket riktigt ett lånord som betyder just ”kock”. Och inte nog med det: släktingar i Estland, som har hjälpt mig med släktforskning, har visat att jag hade en anfader runt 1700, som var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, utanför Tallinn.

Med släktforskningen är vi inne på vad arkiv kan användas till. En annan personlig anknytning till arkivvärlden är att jag har eller har haft band till flera av de institutioner här i Uppsala, som samarbetar om att arrangera Arkivens dag. Jag är ledamot i kulturnämnden och sitter i dess utskott för arkiv, alltså för Stadsarkivet, respektive för bibliotek, alltså Stadsbiblioteket; jag har tidigare under en lång period, när det fanns en särskild biblioteksstyrelse, suttit också i den – det var på den tiden det nuvarande huvudbiblioteket byggdes i kvarteret Sandbacken. På den tiden satt jag också under en period i Upplandsmuseets styrelse. Dessutom sitter jag som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. Till övriga medarrangörer, det vill säga Landsarkivet, Landstingsarkivet, Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska kyrkans arkiv i Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitets arkiv, har jag ingen personlig anknytning. Men de många anknytningar jag har till arkiv- och biblioteks- och museivärlden kan väl ändå ses som ett vittnesbörd om att jag tycker, att den sida av de här institutionernas verksamhet, som vi har samlats för att ta del av i dag, är något mycket viktigt, ja oumbärligt: de bär upp vårt kollektiva minne.

Jag vill till och med gå ett stycke längre: i de här arkiven finns den svenska demokratins, folkstyrets, historia, och då talar jag inte bara om politiska partier. Nej, den svenska demokratin har skapats och utvecklats och förts vidare av mängder av rörelser och organisationer: nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, kyrkorna, idrottsrörelsen, folkbildningen, både den frivilliga och den institutionaliserade.

En svensk poet, den nu döde Svante Foerster, har gett det jag försöker säga lyrisk form i en långdikt, ”I detta land, kamrat”, även kallad ”Grey is beautiful”. Ur den vill jag citera några rader:

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratiens grundlag blivit formulerad:
”Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än ”du gamla du fria”. Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Gå gärna med på någon av de visningar av Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet, som 11.45, 12.45 och 13.45 utgår härifrån, från utställningen vid Ehlins plats i läsesalen, så ska ni få se, att de har dokument, som vibrerar av den här poesin!

Det sista kan behöva sägas med emfas. Arkiv låter för många som något dammigt och tråkigt – och visst kan det, även om våra arkivinstitutioner har kunnig och hjälpsam personal, ta sin tid att nå den kunskap man vill nå.

Om det har Alf Henrikson, sen mina egna unga år en ständig följeslagare, skrivit dagsversen

Allmänna genvägen

Att ta reda på fakta
går sakta
men se saker i stort
går fort.

(”Rim & reson”, 1995)

Men att gräva i arkivens gömmor ger alltså, även om det inte alltid går fort, rik utdelning.

”Arkivens dag” har kommit till för att göra ännu fler uppmärksamma på alla de skatter som finns i arkiven och närbesläktade institutioner. Det är ett landsomfattande men inte särskilt gammalt arrangemang – första gången ”Arkivens dag” genomfördes var 1998. I början hade varje arkivinstitution i Uppsala sitt eget arrangemang, men från och med 2004-2005 blev det ett gemensamt arrangemang, som genomfördes på Upplandsmuseet. Och i dag har alltså alla arrangörerna samlats kring ett arrangemang här på Stadsbiblioteket. ”Arkivens dag” finns också i övriga Norden, Norge, Finland, Danmark, Island och Färöarna, och nästa år kommer alla dessa länder att ha ett gemensamt tema för ”Arkivens dag”.

Årets tema här i Sverige är det fantasieggande ”Bröd, nöd och överflöd”. Vad åt de förr? Och vad dukade de med? I våra arkiv finns handlingar, bilder, föremål och filmer, som berättar om mathållningen genom tiderna.

Jag gick till min egen bokhylla och letade i Alf Henriksons böcker efter dagsverser, som kunde illustrera bröd, nöd och överflöd.

Det var enkelt att hitta en vers som heter

Rågbröd

Jag äter min smörgås om vintern och undrar var rågfältet är
som gav sina levande, närande frön till den mörka produkt jag förtär.
Det bör stundom ha susat i sommarens vind innan skördetröskorna kom,
och jag hoppas att bonden var gladlynt och klok, men det vet jag ju inget om,

(”Underfund”, 1972)

Om det Sverige, där det var mer torftigt och knapert, har Alf Henrikson förstås också diktat:

Farfar försöker berätta

Klappret av hovar och bullret av järnskodda vagnshjul,
två famnar björkved att såga och hugga till vintern,
fönstervadden och elden bak kakelugnsluckorna,
fotogenlampans ljuskrets, sveciakängornas doft,
katekesens huvudstycken i läxa, sillen i tunnan,
vägarnas mörker, kvällens tystnad – barn,
vilket främmande Sverige för dig, mitt land från i förrgår!

(”Snickarglädje”, 1974)

Och när det gäller överflödet, hittade jag något riktigt årstidsanpassat. Visserligen är det första adventsljuset inte tänt, men affärerna har börjat ladda upp:

Nu är det första ljuset tänt
för det folk som i Nifelhem bor,
vars affärsinnehavare firar advent
med både näbbar och klor.

Charkuteristerna vässar sin kniv
och krogarnas gran lyser klart
emedan vårt religiösa liv
nu kan väntas ta fart.

(”Varvet kring solen”, 1959)

Med det här som utgångspunkt kan vi strax släppa loss tre föredragshållare här i Kerstin Ekman-salen:

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, på temat Arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om Kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från Språk- och folkminnesinstitutet om Bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen kan ni se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

Sist vill jag binda samman dagens kulinariska tema med det demokratiska tema jag började med. Alf Henrikson har också där något viktigt att säga:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Med dessa tänkvärda ord vill jag än en gång hälsa er alla välkomna och förklara årets ”Arkivens dag” för invigd!

***

Jag satt kvar under alla de tre intressanta och roande föredragen; trots ett ganska ruskigt novemberväder hade det kommit förbluffande många åhörare. Med Inger Ärlemalm hade jag till och med ett par improviserade replikskiften om Per Götrek, han som introducerade ”Kommunistiska manifestet” på svenska – hans hustru var nämligen kokboksförfattare och visade sig ingå i Ingers föredrag.

Jag hann också ta en sväng till caféet, där kaffe, bröd och färskost plus den för en diabetiker mycket onyttiga söta slånbärssaften och kakan blev min magra lunch.

Men vad gör man inte för en dag full av kultur!

Arkivens dag: Bröd, nöd och överflöd

Lördagen den 11 november är det Arkivens dag. Årets tema är ”Bröd, nöd och överflöd”.

I Uppsala har arkivinstitutionerna (inklusive biblioteket och Upplandsmuseet) ett gemensamt arrangemang i Stadsbiblioteket, Ekmansalen, klockan 11.00-15.00. Jag står för invigningstalet – välkomna! (Jag återkommer till innehållet i talet, när jag har hållit det.)

Klockan 12.00 talar Håkan Liby, som är landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet, om vad arkiven berättar om uppländsk matkultur.

Klockan 13.00 berättar Inger Ärlemalm från Bokköket om kokböcker i överflöd.

Klockan 14.00 talar Bodil Nildin-Wall och Marlene Hugoson från SOFI på temat bröd, ost och brännvin.

I Uppsala- och Upplandssamlingen på Stadsbiblioteket kan man se film: ”Osttillverkning vid Skärplinge mejeri” och ”Hjälpen från ovan”, en film om kyrkans luftbro till Biafra 1968.

Visningar av vad som finns i Uppsala Stadsarkivs och Folkrörelsearkivets gömmor görs klockan 11.45, 12.45 och 13.45. Samling vid utställningen på Ehlins plats i läsesalen.

I Uppsala- och Upplandssamlingens lokaler i biblioteket är det också café, där man för en ringa penning kan få kaffe och thé och smaka på slånbärssaft, kanelkringlor, Karlholmsbröd och färskost.

***

PS Med Melodikrysset får jag på grund av ovanstående vänta till reprisen på söndag kväll. DS

Evert Taubes Änglamark

På Peter Larssons 50-årsfest i juni 2006, som jag tidigare har skrivit om, sjöngs bland annat Evert Taubes ”Änglamark” – helt naturligt, eftersom Peter har varit ordförande i Miljöförbundet och också arbetat tillsammans med Birgitta Dahl på miljödepartementet.

”Änglamark” har som en av flera bakgrunder striden om Vindelälvens utbyggnad: ”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”. (Det var för övrigt en strid, där Birgitta Dahl, då ung riksdagsledamot, slogs mot utbyggnad, en strävan som också blev verklighet 1970.)

Änglamark

Text och musik: Evert Taube, 1971

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Evert Taube skrev den här sången till Hans Alfredsons och Tage Danielssons film ”Äppelkriget” (1971), ett både skarpt och poetiskt inlägg i miljödebatten. ”Änglamark” blev snabbt en kampsång för miljön, med ett nytt formspråk men oerhört effektiv. Jag har själv ofta använt den på mina möten om politisk musik. ”Änglamark” blev Evert Taubes näst sista verk. I filmen sjöngs den av hans son, Sven-Bertil Taube.

Text, ackord och noter finns till exempel i Anders Palms och Johan Stenströms (redaktörer) ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997).

Med Sven-Bertil Taube finns den bland annat på CDna ”Taube sjunger Taube” (EMI 777 7463592, 1986), ”Guldkorn” (Disky SSI 996292, 2000), ”Klassiker” (Musikservice/EMI CMCD 6348 724356027121, 2004) och ”Om sommaren” (EMI CMCD 6022, 1991).

Den finns inspelad med Lisa Ekdahl på samlings-CDn ”Taube i våra hjärtan” (T x 2 traffic trading TT 10054, 2002).