Kjell-Olof Bornemark

Kjell-Olof Bornemark är död; jag såg dödsannonsen för någon vecka sen. Bornemark (1924-2006) slog 1982 igenom med debutboken ”Legat till en trolös” och fick för den Svenska deckarakademins pris ”Bästa svenska debut”. 1989 fick han priset ”Bästa svenska kriminalroman” för ”Skyldig utan skuld”, en bok med anknytningar till palmemordet.

Bornemark var en författare med stark känsla för samhällets gråzoner, en författare som sökte motiv bland annat i den skymningsvärld (också i moralisk och politisk mening) där spioner vistas; tanken går till John le Carré.

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) hann jag på kulturavdelningen Spegeln recensera två av hans böcker.

I Aktuellt i politiken (s) 16 1982 (14 september) skrev jag om Bornemarks debutbok:

Bravo!

Debutanten Kjell-Olof Bornemark kliver i ett slag överst upp på den svenska deckar- och thrillerskrivarstegen; det finns ingen inom dessa genrer som har åstadkommit något tillnärmelsevis så bra som ”Legat till en trolös” (Norstedts) sen paret Maj Sjöwall-Per Wahlöö upphörde att skriva (på grund av den senares bortgång).

Fast närmast till hands att jämföra med ligger John le Carré. ”Legat till en trolös” är en spionroman, och den innehåller samma slags kluvna moral och trötta cynism som finns i le Carrés böcker. Därmed inte sagt att Bornemark skulle vara någon epigon. I själva verket har han – även om boken innehåller några matta partier – åstadkommit en bok som håller internationell klass. Miljöerna är Berlin och Basel och framför allt Stockholm, detta senare utan att det finns något som helst provinsiellt över boken.

Moralen i boken är tredje ståndpunktens varken-eller med den skillnaden att avståndstagandet inte paras med någon positiv vision över huvud taget. Agenten, Greger Tragg, är en kommunist som har förlorat tron, vilket leder till att det östtyska samhället och systemet skildras med stark avsmak. Men någon ny övertygelse har Tragg inte – han är trolös i mer än en bemärkelse – och han snuvar det system han har tjänat och alla andra system genom att alldeles privat skaffa sig åtminstone ekonomisk kompensation.

Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) innehöll min recension av uppföljaren:

Bornemark

Kjell-Olof Bornemark, som 1982 gjorde en oerhört stark spionthrillerdebut med ”Legat till en trolös”, återkommer nu med ytterligare en bok i samma genre, ”Skiljelinjen” (Norstedts). Den är enklare och effektivare i handlingen, den är minst lika spännande, men den är ändå inte riktigt i nivå med debutboken. Kanhända har detta att göra med att huvudpersonen, Verner Neuman, inte är en tillräckligt skarpt utsmejslad och intressant person.

Bornemark är mycket skicklig på att skapa en trovärdig historia och en dito miljö. (Handlingen utspelas i Stockholm.) Östtyskt spioneri, flyktingar och en lejd kvinnlig terrorist är några av ingredienserna.

Det socialdemokratiska partihögkvarteret och dess internationella avdelning ingår perifert i Bornemarks historia; det som finns där på den punkten är förstås påhittat men inte så fantasifullt att det stör en läsare som kan miljön. Också det är ett gott betyg.

***

Eftersom jag lämnade chefredaktörskapet vid årsskiftet 1983-1984, hann jag inte recensera mer av Bornemark, men här är övriga titlar:
”Förgiftat område”, 1984
”Handgången man”, 1986
”Skyldig utan skuld”, 1989
”De malätna”, 1991
”Kontrollören”, 1992
”Spelaren”, 1994

Norstedts, som var hans förlag, borde med anledning av hans bortgång återutge någon eller några av hans böcker – till exempel ”Legat till en trolös” – i pocket eller, ännu hellre, i en deckarklassikerserie med godbitarna ur Norstedts och de övriga KF-förlagens (Gebers, Tiden, Prisma, Rabén & Sjögren) deckarutgivning. Där finns massor av böcker, värda att göra tillgängliga för nya generationer av läsare.

Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal

För någon tid sen hade Ordfront i Uppsala ett intressant möte med Yvonne Hirdman om hennes bok ”Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal” (Ordfront, 2006). Jag berättade då om mötet och lovade återkomma om boken.

Låt mig genast säga, att Yvonne Hirdmans bok är ett värdefullt och mycket läsvärt bidrag till vår kunskap om inte bara Alva Myrdal utan också om Gunnar Myrdal. Boken, som är på över 400 sidor, är en biografi, främst baserad på den enorma samling av brev mellan Alva och Gunnar Myrdal, som finns bevarad på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. Fokus ligger på Alva, men eftersom den har ett genusperspektiv och Gunnar och Alva kom att inte bara ingå äktenskap utan också, så småningom, bilda intellektuell och politisk ”firma”, är det naturligt, att också den andra parten (samt i någon mån den övriga familjen, alltså barnen) ägnas en hel del uppmärksamhet.

Själv lärde jag känna och samarbetade med Alva 1968-1969 i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta Jämlikhetsgruppen, vars synnerligen kompetenta ordförande Alva var; jag arbetade i gruppens sekretariat. Min bild av henne är starkt präglad av detta: i sekretariatet satt ett antal studentförbundare (s) med radikala idéer, och vi hade fått en ordförande, som sedan länge omfattade många av de krav vi ställde och delvis uppfattade som nya för vår generation och tid. Inte minst var detta slående på ett av de områden jag själv hade främsta ansvaret för inom sekretariatet, jämställdhet – även om jag på detta område inom gruppen av förtroendevalda ledamöter konkret kom att jobba allra mest ihop med Annika Baude. Alva fanns där hur som helst hela tiden i bakgrunden: kom med synpunkter på manus och, inte minst, förhandlade med partiledningen om och förankrade våra förslag. Mycket riktigt genomfördes särbeskattningsreformen, en av våra käpphästar, mycket snart av finansminister Gunnar Sträng.

För övrigt tycker jag, att Yvonne Hirdman här – när hon beskriver de krav Alva och Jämlikhetsgruppen la fram, respektive när hon, enligt min mening lite oförtjänt, i stället lyfter fram Camilla Odhnoff – inte gör en korrekt avvägning. Läs till exempel följande ur Jämlikhetsgruppens rapport:

”Den jämlikhet mellan män och kvinnor, som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen eftersträvar, innebär att rättigheter, skyldigheter och arbetsuppgifter inte längre fördelas efter kön.”

Eller till exempel följande:

”De förvärvsarbetande kvinnornas rätt till 6 månaders ledighet i samband med barnsbörd infördes ursprungligen som ett skydd för moderns och barnets hälsa och även som skydd mot uppsägning. Den psykologiska betydelsen av samvaron med barnet under dess första tid har dock kommit att betonas allt mer. Det är emellertid inte enbart modern utan också fadern, som har behov av att få kontakt med barnet. Eftersom det blir allt vanligare att föräldrar delar mer på tillsynen och fostran av barnen, blir det så småningom naturligt, att rätten till ledighet i och med ett barns födelse delas upp mellan föräldrarna.”

Det är korrekt att Camilla Odhnoff sen la fram det konkreta förslaget om föräldraförsäkringen, men principerna fanns fastslagna redan i Jämlikhetsrapporten.

***

Eftersom jag alltid har upplevt Alva Myrdal som en av de mest pådrivande i svensk politik i frågan om jämställdhet mellan könen, är det nästan chockerande att läsa de långa avsnitten med många brevcitat om hur hon som ung, begåvad, ja briljant kvinna faller in i tidens könsrollsjargong, när hon träffar den likaledes begåvade men då mycket konservative Gunnar – mycket handlar om att smickra honom. Tidsanda, ja, förälskelse, ja – men ändå. Den tes Yvonne Hirdman driver är att Alva innerst inne inte överger sina mer radikala ideal och så småningom vinner över honom till sin ståndpunkt. Hur det här exakt går till är svårt att veta ens med hjälp av den här boken. Uppenbart spelar deras resor och kontakter med radikala intellektuella i andra länder, till exempel USA, en roll åtminstone för att driva på Gunnar i en ny riktning, den som redan var Alvas.

Hur som helst: Yvonne Hirdmans bok är i de allra flesta avseenden en jättebra sammanställning av de progressiva sociala idéer, som makarna Myrdal (ofta med Alva som pådrivare) har bidragit med till både svensk och, icke att förglömma, internationell samhällsdebatt.

Boken har också fått mig att funder mycket på en annan del av deras privata livspussel. Kanske hade även det med tidsandan (inom dåtidens intellektuella sfär, även bland dem som trodde sig förstå komplexet barn och föräldrar) att göra, men hur kunde föräldrarna Myrdal resa till USA för lång tid och lämna sina tämligen små barn hemma? Jag har med stor uppskattning läst Jan Myrdals barndomsskildringar, som skönlitteratur. Och jag tror verkligen inte, att han alltid är ett sanningsvittne – mer om detta i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (8 november 2006), i Hans Hederbergs essä ”Samtida bekännelser” – men mig, som pappa och nu även morfar, drabbar det här rakt i hjärtat, mitt eget både tänkande och kännande hjärta.

Lunchmöte och seminarium om Peter Weiss

PETER WEISS – Konst som motstånd
Den 8 november skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Det firas på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm, med dels ett lunchmöte på födelsedagen, dels ett stort seminarium den 18
november. Hela programmet ser du på ABFs hemsida. Välkomna!

Peter Weiss 90-årsdag onsdagen den 8 november

Den 8 november 2006 skulle Peter Weiss har fyllt 90 år. Lunchsamling med presentation av 90-årsprogrammet.
Inledningar av
Gunilla Palmstierna-Weiss
Magnus Bergh, Bonniers
Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteater
Kajsa Hedström, Cinemateket
Daniel Suhonen, ABF Stockholm
Korta scener ur Peter Weiss dramatik framförs av skådespelare från Stockholms Stadsteater. Dessutom medverkar dramatenskådespelaren Nadja Weiss.
Onsdagen den 8 november klockan 12.00-13.00, ABF-huset, Sandlersalen . Fri entré.

***

Seminarium: Konst som motstånd lördagen den 18 november
Peter Weiss 1916 – 90 år – 2006
I november 2006 skulle Peter Weiss ha fyllt 90 år. Hans rika konstnärskap och liv innefattade måleri, grafik, collage, film, litteratur, dramatik och kulturjournalistik under 45 år. Eftersom Peter Weiss var en europeisk konstnär (tysktalande tjeckisk flykting till Sverige), inbjuder det till ett europeiskt kulturpolitiskt samtal. Under hösten kommer hans romantrilogi ”Motståndets estetik” att återutges. Peter Weiss politiska aktualitet blir fokus för dagen: Vad skulle Peter Weiss ha sagt om den politiska och kulturella situationen idag? Kan man använda hans verk för att analysera en värld efter muren? Hur står sig hans devis om kulturen och politiken som oskiljaktiga? Vem kan spela Peter Weiss roll i dag? Vem gör motstånd med kultur?
Medverkande föreläsare:
Jürgen Schutte, professor, Dr. emeritus i litteraturvetenskap vid Freie Universität Berlin – Den ickepublicerade Weiss
Gunilla Palmstierna-Weiss, professor h.c., scenograf – Bildkonsten
Magnus Bergh, förläggare Bonniers – Weiss samlaren
Stefan Jonsson, fil dr, kulturjournalist – Motståndets estetik i ”Motståndets estetik”
Sven Hugo Persson, fil dr, dramaturg Kungl. Dramatiska teatern – Dramatiken
Francisco J Uriz, poet och litteraturkritiker – Peter Weiss i Spanien
Jenny Willner, litteraturvetare, Freie Universität Berlin – Täcknamn Karin. Samtal med en romanfigur ur ”Motståndets estetik”
Mikael Sylwan, scenograf och grafiker – Pergamonfrisen som bildspel
Avslutande samtal: VEM KAN SPELA PETER WEISS ROLL IDAG?
Samtal utifrån Peter Weiss ”Tio arbetspunkter i en delad värld” (artikel i DN 1965).
Jörgen Gassilewski, författare
Gabriella Håkansson, författare, kulturjournalist
America Vera Zavala, debattör och författare.
Samtalsledare: Daniel Suhonen, studiesekreterare ABF Stockholm.
Lördagen den 18 november klockan 10.00-16.00, ABF-huset, Sveavägen 41. Entré: 100 kronor. Föranmälan på kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00.
Visning av filmen ”Hägringen” (81 min) från 1959, biografen Sture, klockan 16.30, Cinematekets visning. Separat biljett. Kort introduktion till filmen av Gunilla Palmstierna-Weiss och Staffan Lamm.

Elsie Johansson hos Ordfront och i Aktuellt i politiken (s)

Jag har tidigare puffat för ett spännande Ordfront-arrangemang, i kväll, tisdagen den 7 november klockan 19.00: “Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

När jag skrev sist, låg tonvikten på Anneli Jordahl.

Nu vill jag rikta strålkastarljuset på Elsie Johansson.

Jag är osäker på när jag först kom i personlig kontakt med henne. Möjligen skedde det redan på den tiden då hon var postkassörska och jag ung student; vi har talat om det: hennes postkontor låg inte långt ifrån mitt dåvarande hyresrum. Men naturligtvis syftar jag egentligen på tiden från det att hon slog igenom som författare.

Som så många andra imponerades jag av dikterna i hennes debutbok, ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala, som jag är medlem av, inbjöd Elsie Johansson att komma till oss och läsa egna dikter – mötet ägde rum på Tunet i Svartbäcken den 15 mars 1980. Att jag vet det beror på att min hustru har ett daterat och dedikerat exemplar av boken från då.

Hur som helst, kontakt etablerades mellan oss, och jag bad att få publicera ett knippe dikter av henne i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Hon levererade inte mindre än åtta tidigare inte publicerade dikter, som jag med entusiasm antog för publicering: De fyllde, med illustrationer, tre helsidor i julnumret 1980 (nummer 21, 8 december).

Illustrationerna är ett särskilt kapitel. Jag valde Inger Rydén som lämplig illustratör och fick två större och fyra mindre färgillustrationer. De är fullkomligt kongeniala med texterna, och jag vet, att Elsie också tycker det. Hon inledde därefter ett samarbete med Inger, och hon har flera gånger – bland annat i samband med de hedersupplänningsmiddagar hos landshövdingen vi brukar träffas vid – tackat mig för att jag valde just Inger Rydén.

Det här var den presentationsingress jag – och Elsie själv – skrev i det aktuella julnumret:

ELSIE JOHANSSON, 49, fick ett kritikergenombrott med sin ”Brorsan hade en vevgrammofon” (LT, 1979). Men även läsarna upptäckte henne. Hennes debutsamling har tryckts i sin tredje upplaga, tredje tusendet! Det är enormt mycket för en diktsamling vilken som helst, inte minst för en debutdiktsamling. Om sig själv berättar Elsie för Aktuellt: ”Född 1 maj 1931 i Vendels socken i Uppland. Yngst i en syskonskara på fem. Mycket torftiga förhållanden under uppväxt- och tonår, särskilt vad bostaden beträffar. Pappa, byggnadsarbetare, före detta statare, skogshuggare, hjälpkarl med mera. Jag fick gå i realskolan (i Uppsala) tack vare lärarna i byskolan (Gryttbyskolan).” (En av dikterna handlar om hur hon bodde i spisrum tillsammans med pappan, då byggnadsarbetare. Miljöerna i dikterna om skoltiden är från Uppsala.) ”Skrev dikter som barn, men gifte mig tidigt och fick lägga skrivandet och eventuella framtidsplaner av det slaget på hyllan. Startade på nytt vid cirka 40 års ålder. Jag arbetar för närvarande på att sammanställa en andra diktsamling, som enligt avtal med LT ska komma hösten 1981. Har haft fullt upp med att åka omkring och läsa dikter sedan boken kom ut. En skön möjlighet till kontakt, tycker jag.” De här dikterna är inte tidigare publicerade.

Samlingsrubriken för de åtta orubricerade dikterna var första raden i den dikt vi lade först, ”Fi faan, säger brorsan, för trasromantiken!”.

Jag väljer här att återge två dikter om farsan:

1891 års män
skulle fira jubileum, stod det i tidningen,
det var storbyggmästarn, professor så och så
och några fler förtjänta.
Det bekom mig illa och gjorde mig generad
att pappastackarn, som hade det året,
kunde vara så erbarmligt enfaldig att tro
att det gällde också honom,
han som burit murbruk och betong och skitiga blåkläder
alla sina dar.
Han gick lite grann i barndom
efter pensionen,
fattade inte, att det faktiskt finns män,
som har rätt att annektera ett helt årtal för sig själva.

Minns att den röda fanan slog ut
och att det hisnade till
i mitt mellangärde,
precis samma sug som när Internationalen.
Byggnads, avdelning 25.
En grovarbetares sista färd.

Svartklädda gick vi på rad efter kistan.
Det var inte som du
och ändå var det du
som gungades fram där på kyrkogårdsgången.
Behövde inga tårar.
Viskade okay, pappa, okay! Allting är bra.
Minns min systers gråtparoxysmer,
doften av grässvål och köttiga blommor.
Himlens vida ljusskål
stjälpt över slätten
en lördag i juli
när far min begravdes.

Minns allra mest
den trasiga hanken i prästens svarta
kappa,
hur den spretade i nacken.
Senorna på halsen.
Hårets tunna huva.
I sluttningen mot muren
hans levande, ohjälpliga,
magra
ensamhet.
Rockskörtets vingklippta flax
i sommarblåsten.

Båda de här dikterna fanns sedan med i Elsies nästa diktsamling, ”Potatisballader” (LT, 1981), i avdelningen ”Tillhörig”. Jag ser i det exemplar jag har hämtat i bokhyllan, att jag gav den till Birgitta i julklapp julen 1981.

***

PS efter mötet:

”Tala om klass – och skrivande” blev en jättesuccé. Den stora Tovensalen i Missionskyrkan var sprängfylld av publik; vi fick bära in fler stolar. Samtalet mellan Anneli Jordahl, Elsie Johansson och Kjell Eriksson gnistrade, och publiken deltog med begåvade frågor och inpass. Samtalet kom att handla både om författarskap och deras bakgrund i tidigare egna klassmässiga erfarenheter och om Sverige av i dag som klassamhälle. Det var inte den svenska högern som hade samlats i Missionskyrkan.

Serier och populärkultur i Aktuellt i politiken (s)

I ett svar på en kommentar av K-E Lindkvist om att jag förekom i serien ”Ratte”, skrev jag: Jo, visst var det jag, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson, som var förebilden till Uno Smock, redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken. Som redaktör för Aktuellt i politiken (s) fortsatte jag att manifestera mitt gamla serieintresse: Jag införde tre serier i tidningen, Quinos “Mafalda”, Jan Lööfs “Felix” och Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” – mer om detta hittar du under Kulturspegeln, Serier.

Jag recenserade regelbundet seriealbum; till det ska jag återkomma. Magnus Knutsson och Charlie Norrman gästspelade med en tillfällig serie i julnumret (nummer 21) 1982, ”Konsert med våt båt”.

Dessutom publicerade vi och skrev regelbundet inte bara om erkända kulturyttringar utan också om deckare, TV-serier och annan populärkultur.

Jag medger gärna, att ett och annat av det jag skrev i detta och angränsande ämnen, framför allt då i den kåserande, personliga spalten på ledarsidan ”Det händer”, var provokativt. Jag ska ge er smakprov på det som gradvis retade upp en del vänner i KSF.

Följande , i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 (25 januari) tycker jag fint fångar upp den mix av högt och lågt som är jag:

DET
HÄNDER

…att jag, fridsamma människa, tappar behärskningen.

Den föbudsmentalitet och puritanism som finns i det här samhället (och även vårt parti) gör mig rosenrasande.

Jag har läst åtskilligt sen jag vid tre års ålder lärde mig läsa. Fridegård och Alibi-magasinet samtidigt och i en skön röra. Serietidningar och gamla Folket i Bild. Det pågår än: Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” på tåget och Stein Riverton i sängen.

Jag läser böcker, bra böcker, ungefär en timme praktiskt taget varje kväll för ungarna, sex och nio år. Samtidigt ger jag dem massor av serietidningar – Spindelmannen, Bamse, Kalle Anka och andra – utan att för ett ögonblick tro att de tar skada.

Jag har ett filmstudioförflutet. Jag har också sett vartenda avsnitt av Familjen Macahan, och jag älskar att se Baretta och andra TV-deckare. Åsa-Nisse (som jag tycker är bottenlöst dålig) ser jag gärna med ungarna, och jag skulle inte drömma om att vilja förbjuda visningar i TV.

Sonen, sex år, fick flera saker i julklapp som nog skulle klara lekmiljörådets granskning. Dessutom fick han ett knallpulvergevär.

Jag gillar god och vällagad (och välkryddad!) mat. Och jag tycker att vi ska ha fler hamburgerbarer. (Gå på Clock! Den kedjan ägs av statliga SARA.)

Jag har aldrig i mitt liv rökt, inte ens tjuvrökt, men jag förstår inte den pågående förföljelsen av rökarna.

Jag tycker att de handelsanställda ska ha bra betalt och hyggliga villkor i övrigt. Men jag tycker att det finns legitima konsumentintressen som talar för kvälls- och söndagsöppet. (Jag tycker inte ens att det är skamligt att konsumera.)

Jag tycker att tandkrämens huvudsakliga uppgift är att göra rent tänder. Men jag tycker att femton tandkrämer med olika smak och färg hör till det som gör livet lite roligare. (Jag köper gärna färgat toalettpapper också.)

* Vad jag vill säja är följande. Jag är en mycket saktmodig reformist.

Men den dag det uppenbarar sig en allvarsam byråsekreterare från Statens Moralverk i mitt hem för att se till att jag lever ett sunt och riktigt liv, så ska jag köpa mig ett gevär. Ett riktigt!

Enn Kokk

***

På några punkter, dock långt ifrån alla, har jag senare tänkt om.

Min gränslösa förståelse för rökarna ovan har svängt i en mer restriktiv riktning.

Och jag köper numera miljövänligt toapapper.

***

Den här kolumnen fick en fortsättning i nummer 5 1979 (8 mars) av Aktuellt i politiken (s):

DET
HÄNDER

…att läsare hör av sig per brev eller telefon.

Det var till exempel roligt att få så många entusiastiska hejarop på temat ”Äntligen!” för Det händer i Aktuellt 3/1979. Den om förbudsraseriet ni vet.

Jag fick två arga brev och ett argt telefonsamtal också.

Den arge i telefonen frågade bland annat om jag gillade värderingarna i Kalle Anka.

Det gör jag inte, svarade jag sanningsenligt. Men att jag för den skull inte tycker att man ska förbjuda honom. (Dessutom tror jag att de föräldrar som försöker undanhålla barnen Disney åker på pumpen, förr eller senare. Disney vinner kampen.)

* Serier är ett intressant fenomen. Fortfarande finns det många som över huvud taget inte accepterar serier som en genre vid sidan om till exempel litteratur och film.

Men för många av oss som växte upp på femtitalet (när serietidningsvågen kom) är serier en självklar beståndsdel av tillvaron. Jag läser själv alla serier i Aftonbladet, Arbetarbladet och Dagens Nyheter. Jag känner fullt normala och intelligenta och välutbildade människor i trettiårsåldern som köper och läser Läderlappen. Det är säkert ingen tillfällighet att ett förlag (Carlsen/if) nu lanserar särskilda serieböcker för vuxna.

Serier (och till exempel TV-deckare) har, med sitt mycket bestämda formspråk och sina stränga regler, ganska många beröringspunkter med folksagorna. Superhjältarna (med sin akilleshäl), kampen mellan onda och goda, en viss typ av humor, upprepningstekniken – allt detta är gammal och samtidigt mycket levande mytologi.

Så långt har det gått att Askungen och Robin Hood och Törnrosa och Peter Pan för flertalet barn inte längre är bearbetade av Walt Disney utan skapade av samme Disney.

Jag har ganska mycket att invända mot Disney och hans värderingar, men även jag fångas av hans magi. Om jag säger att hans julaftonsprogram i TV är en del av själva julen för mig, så är det inte menat som skämt.

Disney kan man inte besegra med förbud. Disney kan bara besegras av någon som kan göra samma konststycken ännu skickligare än Disney.

Grattis på 50-årsdagen, Musse Pigg!

Enn Kokk

***

Jag återupptog den här diskussionen i Aktuellt i politiken nummer 1 1981 (8 januari):

DET
HÄNDER

…att jag förundras över ensidigheten i kulturdebatten. Inte minst då i den del av debatten som handlar om vad barn och ungdomar får och inte får göra.

* Jag tycker till exempel att reaktionerna mot våld och sadistisk porr för barn och ungdomar via video är berättigade. Slutsatsen är enkel och given: Låt oss genast få till stånd rättsregler som gör att all film (även på video) behandlas på samma sätt som spelfilm på bio.

Däremot kan jag inte förstå de andliga stalinister som ogillar TV-deckare och underhållning och ibland TV-tittande över huvud taget. TV-fria kvällar kan den införa som vill ha det. Man kan ha ekonomiska invändningar mot Nordsat – däremot får jag lust att skjuta upp dem, som av principiella skäl vill hindra oss från att se Columbo i dansk TV, i satellit i bana runt jorden.

Och debatten om parabolantennerna gör mig obehaglig till mods. Jag minns från min barndom när rysk militär förhörde min mamma om vart familjens radio hade tagit vägen. Den skulle beslagtas, nämligen. Det ansågs för riskabelt att låta de ockuperade esterna ta del av utländska radiosändningar.

* Och, för att ta upp en ny tråd, visst finns det olämpliga ungdomsmiljöer. Kommersiella lokaler, till exempel flipperhallar, kan ha ett dumt läge intill en skola och olämpliga öppethållandetider.

Likväl: Personligen gillar jag inte discomusik men jag anser att människor som vill stoppa discomusiken (de finns!) är galna.

Och flipperspel – det är ju roligt! Hur kan en mekanisk apparat, där nöjet ligger i att konfrontera skickligheten med den elektroniska slumpen, anses innebära en fara för någon? (Man kan inte ens vinna pengar på flipperapparater.)

Den som inledde mig i vad somliga anser vara frestelsen var Herbert Söderström. När jag i mitten på sextitalet jobbade på Örebro-Kuriren, gick han, direktören Lars Ag och kamrern Antti Daschek och så jag oftast på Freden och åt lunch. Den inleddes regelbundet med en omgång flipper på busstationens kafé snett emot.

Senare – under långa kurskvällar – brukade jag alltid spela flipper i Bommersviks källare.

O, förbudsivrare, ni som intog SSU: Bommersvik är inte längre vad det var förr.

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1982 (4 maj) handlar helt och hållet om mitt personliga intresse för serier. Den här kolumnen är kul också för att den redovisar, vilka serier som gick i den tidens tidningar:

DET
HÄNDER

…att folk förundras över mitt intresse för serier.

Det är ett genuint intresse och en långvarig kärlek; jag var i rätt ålder när serietidningsvågen kom på femtitalet.

Nu läser jag rätt många seriealbum (och skriver om dem då och då på Spegeln).

Och så läser jag serierna – dagligen – i de sex dagstidningar jag har hemma och på jobbet.

Den bästa seriesidan i de här sex tidningarna finns i Dagens Nyheter. Den är så varierad: Där finns utmärkta äventyrsserier som Felix och Rip Kirby och så Asterix i den fransk-belgiska skämt-äventyrsskolan. Där finns knepiga serier som BC sida vid sida med traditionella skämtserier som Wilmer och Trollkarlen. Där finns Mafalda (som Aktuellt lanserade först i Sverige, före DN). Och där finns den fina läs- och fortsättningsserien Tom Puss. Däremot kan jag inte uthärda nyförvärvet Djurgården. Rasmus Nalle var mycket bättre.

En nästan lika bra seriesida har Arbetarbladet, där man dagligen hittar Kvast-Hilda, Tigern, Sam & Silo, Blondie, Rasmus Nalle, Crock och Wilmer. En brist är dock att Arbetarbladet saknar äventyrs- och fortsättningsserier. Detta kompenseras något av Mystiska 2:an på lördagarna.

Svenska Dagbladet har några ypperliga äventyrsserier, Corrigan och Fantomen. Och så några läsbara följetongsserier i den psykologiserande skolan: Eva och jag, Rex Morton och Dallas. Bland skämtserierna är Hagbard och Tigern bäst. Och så ett extra plus för Mumin (som dock är svår att hitta). Men fy för oskicket att växla serier dag för dag, alltså låta vissa utgå vissa dagar!

Nykomlingen Stockholms-Tidningen har Kvast-Hilda och Crock och ett par förträffliga äventyrsserier, Latigo och Mandrake. Och framför allt, De frustrerade på fredagarna.

Aftonbladets seriesida, som en gång hörde till de bästa i landet, har genomgått en underlig utvecklingslinje. Just nu är Hulken och Laban bäst. Och på söndagarna finns Ratte. Men nog är det en skandal att AB släppte Blondie till Expressen.

Å andra sidan är det tur för Aftonbladet att Expressen har en så risig seriesida. Det är mest bara Blondie och Snobben som går att läsa. Resten är skit, i alla fall kattskit (Gustaf).

Tro mig, bra serier är en byggsten i framgångsrik tidningsutgivning.

Enn Kokk

Lägg märke till att jag nämnde Ratte som en läsvärd serie. På Spegeln i nummer 9 1983 (12 maj) recenserar jag mängder av seriealbum under rubriken ”Äventyrens värld”. Sist i recensionen finns mina omdömen om tre Ratte-album:

”Också Magnus Knutssons (text) och Ulf Janssons (bild) Rattes äventyr är tillkommen i Tintin-traditionen. Men här är sambandet allmännare; det är sättet att blanda äventyr och fars som vagt påminner om ”Tintin”. Men Rattes äventyr har alldeles egna förtjänster. Den är en utomordentligt samhällskommenterande, delvis tidsbunden serie. I album 2, Ratte och odjuret (som innehåller avsnitten ”Ratte och tefaten” och ”Ratte på Nordsjön”) finns till exempel miljöhot, i album 3, Ratte och den vilda jakten på byrån (vari ingår ”Slipsfabriken kommer tillbaka” och ”Kassett på villovägar”) textilkris och datorisering. Till seriens egenheter hör att där ständigt dyker upp personer ur levande livet: Björn Gillberg, Ola Ullsten, Ulf Adelsohn, ja till och med jag själv… Serien innehåller också sexinslag som vore otänkbara i serier av ”Tintins” typ.”

Jag har tidigare, i ett svar på en bloggkommentar, berättat, att jag själv inte hade en aning om att jag skulle dyka upp i ”Ratte”: Jag köpte som vanligt söndagens Aftonbladet att ha på bussen från Öregrund till Uppsala, och när jag slår upp ”Ratte” – vem får jag se där, om inte mig själv, mycket porträttlikt tecknad av Ulf Jansson. Jag har i det här serieavsnittet (och sedan i ytterligare ett) en deckarhjälteroll i den komiska äventyrsseriestilen. Jag har av Magnus Knutsson försetts med ett mycket lättgenomskådat namn, Uno Smock, och ett lika lättassocierat jobb: jag är redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning Kravatt i politiken.

Bakgrunden till att jag dök upp som seriefigur (först i Aftonbladet söndagar, sen i ett par album) var, som jag redan har antytt, att en grupp inom KSF (Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening) i Stockholm, som Magnus Knutsson var medlem av, angrep mig och min tidning för att vi försvarade, skrev om och publicerade även populärkultur – jag kallades till och med till räfst och rättarting med KSFs styrelse. Att Magnus gjorde mig till seriehjälte var således något av en solidaritetshandling.

Melodikrysset nr 44

Det blev en trevlig fredagskväll. Birgitta hade lagat lammstek, och till Doobydoo åt vi hallon från den egna trädgården.

Jo, jag klarade veckans melodikryss också, med viss möda; det blev en del googlande.

Marie Serneholt hade jag till exempel aldrig klarat utan att googla på ”Enjoy the Ride”.

Signaturer är jag alltid usel på. Signaturen till radioprogrammet klarade jag bara genom att båda bokstäverna i Da föll på plats med hjälp av två andra ord jag klarade. (Jag skrev först ”En”, för jag kunde inte tyda mina egna kråkfötter. Men jag hade löst Dion och Agnetha, vars första respektive sista bokstäver ger ”Da”. Tack för påpekandet, Ulrika!)

På samma sätt var det med den låt Ingemar Nordströms spelade. Jag kände igen den men kom absolut inte på vilket djur den handlade om. Men ledbokstäverna ledde mig på rätt spår: Det ska vara elefant.

Och ”Rötter” har jag faktiskt aldrig sett på TV. Däremot har vi ett oläst engelskspråkigt exemplar av Alex Haleys roman i bokhyllan, vilket räddade mig.

Jag undrar vidare, hur många som verkligen kunde, att den spelade nationalsången kom från Cypern. Men två ledbokstäver plus Eldemans upplysning, att det rörde sig om en önation, ledde mig rätt.

En fråga som jag borde ha kunnat bums var vem som 1959 sjöng ”A Teenager In Love” – det är klart att jag ofta hörde den i radio på den tiden. Men jag kom inte på namnet utan att googla: Dion & The Belmonts.

Lasse Dahlquists ”Hallå du gamle indian” kände jag däremot igen bums, likaså ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” på finska och Povel Ramels gamla ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Och vem har inte, evigt länge, hört Christina Lindberg och Lasse Stefanz sjunga ”De sista ljuva åren”?

Att det var Peter Harryson som sjöng Evert Taubes ”Himlajord” var också lätt att komma på. (Harryson var förresten med i gårdagens Doobidoo, där Robert Wells och Anders Berglund var med i var sitt lag.)

En modern sångerska, som jag uppskattar, är Lisa Miskovsky, hon med ”I´ve Come a Long Way”.

Sist: frågan med fyra delfrågor klarade jag faktiskt. Först hörde jag, att det var Agnetha Fältskog som sjöng. Och sen kom också den svenska sångtiteln: ”När du tar mig i din famn”.

Birgitta är ute och eldar.

Jag ska strax gå till Konsum och handla. I dag är det min tur att laga mat.

***

Har du med hjälp av Google hamnat här i ditt sökande efter något svar i senaste melodikrysset, prova då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig ner till det aktuella krysset.

Peggy Seeger: Gonna Be an Engineer

Aldrig, aldrig tycks det bli dags för rättvisa åt kvinnorna i arbetslivet. Nu senast sätter industrifacken inom LO klackarna i backen mot en särskild kvinnosatsning.

Om kvinnokamp har det skrivits många bra sånger. En av de allra bästa – med både jävlar anamma och humor – har skrivits av Peggy Seeger, född 1935. Peggy är halvsyster till den legendriske amerikanske sångaren Pete Seeger och delar dennes radikalism; hon är en underbar sångerska, helt utan att behöva hämta något från Petes aura.

Hon blev sångerska i unga år och började sjunga i USA. På turné i England träffade hon 1956 den skotske sångaren Ewan MacColl, också han en betydande sångare. MacColl blev blixtkär i henne, och de gifte sig 1958; hon blev därmed kvar i Storbritannien. Peggy Seeger fortsatte att göra soloskivor men också skivor ihop med Ewan MacColl, så småningom även tillsammans med deras gemensamma barn. De här skivorna gavs parallellt ut i USA, bland annat på legendariska Folkways. Folkways spred i USA bland annat ”Gonna Be an Engineer”, som är Peggy Seegers kanske starkaste sång.

Äktenskapet varade i 30 år, tills MacColl dog 1989. 1994 flyttade Peggy Seeger tillbaka till USA, där hon fortfarande turnerar och spelar in skivor.

Gonna Be an Engineer

Amerikansk/engelsk text och musik: Peggy Seeger, 1970

When I was a little girl I wished I was a boy,
I tagged along behind the gang and wore my corduroy.
Everybody said I only did it to anoy,
But I was gonna be an engineer.
Mamma told me, “Won´t you be a lady?
It´s your duty for to make me the mother of a pearl.
Wait until you´re older dear, then maybe
You´ll be glad that you´re a girl.”
Dainty as a Dresden Statue,
Gentle as a Jersey cow,
Smooth as silk, give creamy milk,
Learn to coo, learn to moo,
That´s how you come to be a lady now.
When I went to school I learned to write and how to read,
Some history, geography and home economy,
And Typing is a skill that every girl is sure to need
To while away the extra time until the time to breed,
And then they have the nerve to say, “What would you like to be?”
I says “I´m gonna be an engineer!”
“No, you only have to learn to be a lady –
The duty isn´t yours for to try and run the world.
An engineer could never have a baby,
Remember, dear that you´re a girl.”

So I become a typist and I study on the sly,
Working every day and night so I could qualify.
Every time the boss comes in he pinched me on the thigh –
Says, “I´ve never had an engineer.
Oh, you owe it to the job to be a lady.
It´s the duty of the staff to give the boss a whirl.
The wages that you get are crummy, maybe –
It´s all you get cause you´re a girl.”
“She´s smart, for a woman –
I wonder how she got that way…”
You get no voice, you get no choice,
Just stay mumm, pretend you´re dumb,
That´s how you come to be a lady today.
Then Jimmy come along and we set up a conjugation,
We were busy every night with love and recreation,
Spent my days at work so he could get his education –
Now he´s an engineer!
He says, “I know you´ll always be a lady;
It´s the duty of me darling to love me all my life.
Could an engineer look after and obey me?
Remember dear, that you´re my wife.”

Well, soon as Jimmy got a job then I was back again,
Happy at my turret-lathe a year or so and then
The morning that the twins were born me Jimmy says to them:
“Kids, your mother was an engineer.”
“Now you owe it to the kids to be a lady,
dainty as a dishrag, faithful as a chow.
Stay at home, you´ve got to mind the baby,
Remember you´re a mother now.”

Well every time I turn around there´s something else to do,
Cook a meal or wash a floor or scrub a sock or two.
I listen to the morning show – It makes me wanna spew –
I was gonna be an engineer!
How I only wish that I could be a lady,
I could do the lovely things that a lady´s spose to da,
I wouldn´t even mind if they would pay me,
Then I could be a Person, too!
What price, for a woman?
You can buy her for a ring of gold,
To love and obey – without any pay
Get a cook and a nurse – for better or worse,
You don´t need a purse when a lady is sold.

But now the times are harder and me Jimmy´s got the sack.
I went down to Vickor´s, they were glad to have me back –
I´m a third class citizen – me wages tell me that –
But I´m a First Class Engineer!
The boss ha says he´ll pay me as a lady,
“You only got the job cause I can´t afford a man –
With you I keep the profits high as may be,
You´re just a cheaper pair of hands.”

Well I listened to my mother and I joined the typing pool.
I listened to my lover and I put him through his school.
If I listen to the boss I´m just a bloody fool –
And an underpaid engineer.
I´ve been a sucker ever since I was a baby
As a daughter and a wife, a mother and a dear.
Now I´ll fight them as a woman, not a lady,
I´ll fight them as an engineer!

”I´m Gonna Be an Engineer” fanns med på ”Different, Therefore Equal” (Folkways FW 08561, 1979), som fortfarande går att beställa från Smithsonian Folkways. Den har också förts över till Peggy Seeger-CDn ”The Folkways Years, 1955-1992: Song of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SFW 40048, 1992), som ni kan tvinga närmsta skivbutik att ta hem – gör det! Den finns vidare med i boxen ”The Best of Broadside 1962-1988: Anthems of the American Underground from the Pages of Broadside Magazine” (Smithsonian Folkways SFF 40130, 2000), som är en veritabel guldgruva, om ni söker bra amerikansk musik – både Phil Ochs och Bob Dylan finns med, för att bara ta ett par exempel.

”Gonna Be an Engineer” finns på ännu fler skivor med Peggy Seeger, till exempel ”Period Pieces: Women´s Songs for Men and Women” (Tradition TCD 1078, 1998).

Trädgårdsarbete i snön

Vi är i huset i Öregrund igen. Birgitta åkte ut onsdag förmiddag; hon skulle egentligen ha medverkat vid ett möte med landstinget i Gävle, men på grund av snöstormen gick det inga tåg. Jag följde efter sent på kvällen, efter ett styrelsemöte i Ordfront Uppsala.

Torsdagen gick åt till att skriva protokoll för Helga Henschens Vänner samt plocka ihop en dagordning för nästa styrelsesammanträde.

I morse, det är nu fredag, gick vi till miljöstationen vid brandstationen med ett jättelass tidningar, jag med en fylld skottkärra, Birgitta med kassar på cykeln. På den här punkten har servicen här i Öregrund blivit sämre. Tidningscontainern vid Konsum, som vi använde, har tagits bort. (Jag gissar att det beror på att ett antal idioter slängde en massa annat skrot i den.) En ideell organisation ordnar nu pappersinsamling med ojämna mellanrum, mycket för sällan i vårt fall – vi läser fem dagstidningar per dag, och golvet i verktygsboden blir snabbt täckt, ibland i dubbla varv. Återstår då att göra som vi gjorde i dag. Vi har ingen bil, inte ens körkort.

Resten av dagen har jag, ända tills det började skymma, arbetat i trädgården med att sätta hönsnät runt fruktträden. I vart fall äppelträdens bark är begärlig för hungriga harar fick vi erfara, när vi hade planterat de första äppelträden och inte visste att skydda dem. Mattis träd ser därefter ut som Ringaren i Nôtre Dame (men ger frukt). Ståltrådsnät runt träden över vintern hjälper, har vi lärt oss.

Det här är ju inget roligt jobb, när trädgården redan är snötäckt, bergknallarna är hala och pölarna på gräsmattan har frusit till is. Men jag ser bevis på att det här måste göras: i nysnön syns spår inte bara av katt och av fåglar utan också av rådjur och hare.

Fingrarna blir allt mer blåröda, och humöret sjunker. Jag låter det gå ut över Birgitta, som jag tycker är i vägen, när hon klipper och sågar av kvistar och grenar på träden; hon ska elda i morgon.

Sen går jag till Konsum och köper rosor åt henne.

I morgon ska jag, utöver att lösa melodikrysset, ta in trädgårdsmöbler och cyklar och trädgårdsredskap i friggeboden. Sen får vintern härja bäst den vill.

Klass och skrivande

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: “Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

I Dagens Nyheters På stan berättar Anneli Jordahl i dag (2 november) om hur hon i flera års tid har åkt runt i Sverige och pratat om att Sverige är ett utpräglat klassamhälle. Det har inte varit alldeles lätt att tala om Sverige i termer av klassamhälle, skriver hon. Men nu, när Sverige har tagits över av det nya ”arbetarpartiet”, har något hänt:

”Det får man numera tydligt reda på genom Rapport och Aktuellt. Den underbetalda kokerskan som blir kickad när högerarmen slutar att funka. Kvinnan framför Djursholmsvillan med den parkliknande trädgården. Hon ler ett strålande leende som satsat på rätt häst i elitloppet. Hon får 47 000 mindre i skatt.

Och i en klädbutik arbetar en ung blondin, en facklig företrädare som apropå höjda fackförbundsavgifter tar ord i munnen som jag inte hört från en ung person sedan 70-talet: `Det drabbar oss arbetare hårt.´

Det talas återigen klarspråk. De senaste femton åren har politiska kommentatorer varit halvvägs komna i ordet k-l-a-s-s-a-m-h… när ansiktet stelnat till. De har backat tillbaka till det verbala bandet och sagt: `De vidgade klyftorna´.”

Men något har alltså hänt, när vi, i fråga om rättvisa och jämlikhet, har slungats tillbaka i tiden till 1940- och 1950-talen – minus det framtidshopp som ändå fanns då.

***

De här båda författarna har, trots att de tillhör olika generationer, båda sett klassamhället och förmått klä det i ord, inte heller sprungit ifrån sitt eget förflutna, när de väl har klarat av att göra det som i dag kallas att göra en klassresa.

Båda medverkar i antologin ”Tala om klass” (Ordfront, 2006). Anneli Jordahl har dessutom skrivit en bok om Elsie Johanssons liv och författarskap, ”Att besegra fru J” (Arena, 2006). Båda böckerna kommer att säljas till ett bra pris vid arrangemanget i Missionskyrkan.

Samtalet mellan dessa båda leds av Kjell Eriksson, som också han har gjort en klassresa, från kroppsarbetare till författare.

Det här blir ett av höstens intressantaste estradsamtal i Uppsala, inte bara för att två av Uppsalas mest lästa och älskade författare medverkar.

Jay Mankita: They Lied

När jag och Jan Hammarlund den 21 maj 2005 i ABF-huset i Stockholm gjorde musikprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”, valde vi ut en sång per årtionde ur den radikala amerikanska sångtraditionen. Givetvis ville vi ha med en sång också från 2000-talets första årtionde.

För den radikala sångtraditionen i USA lever också under det nya århundradet; inte minst anfallet på Irak har resulterat i rader av bra protestsånger. Jag gick igenom de allra senaste årens sångpubliceringar i tidskriften Sing Out! och hittade där mängder av sånger, som det var svårt att välja bland: Si Kahns ”When the War Is Done”, Chuck Brodskys ”Dangerous Times”, Sonias ”No Bomb Is Smart”, Steave Earles ”Rich Man´s War”, Loudon Wainwright IIIs ”President´s Day”, Eliza Gilkysons ”Ballad of Yvonne Johnson” och Anne Feeneys ”Have You Been In Jail For Justice”; man kunde i sammanhanget också nämna David Rovics CD ”Songs For Mahmud”.

Men till slut fastnade jag för Jay Mankita, enligt Pete Seeger ”…one of the half dozen best songwriters today”. Jay Mankita spelar akustisk gitarr. Han spelar blues, bluegrass och ballader, även ragtime, swing och samba. Ett bra amerikanskt ord för den här sången är hard-hitting:

They Lied

Amerikansk text och musik: Jay Mankita, 2005

Chorus:
They lied, they lied
They took us for a ride
Tried burying the truth
Where it very nearly died
But no matter what they tride to hide
Sing and shout, the truth wins out
Everybody knows they lied

I ain´t telling you nothing
You don´t already know
But the government´s been
Lying to you, Joe
They are shaking your hand
While they´re showing you the door
To a foreign land so you can fight the poor
Where every Arab is a terrorist
Hiding weapons that don´t exist
You can join a coalition
Of willing nation
Willing to kill civilians
For the corporations

Chorus:
They lied, they lied…

Tonight is the night
That you give up your rights
To the Patriot Act
And the perilous fight
But you won´t remember
Which country you´re in
When you wake up in the morning
By the dawn´s early light
If it reminds you of the Third Reich
You better keep quiet if you don´t like it
You better watch your backs
And cover your tracks
´Cause you´re paying for it all
With your federal tax

Chorus:
They lied, they lied…

Now come on, did you see
The presidential smirk?
I say don´t look now
It´s Captain Kirk!
He´s an arrogant jerk
Though likeable too
But the Federation´s
Been lying to you
The Federation, the corporation
The supposed to be public radio station
Violating the neutral zone
To promote the imperial corporate nation

Blow up Afganistan
Nuke Iraq
We got the biggest
Phasers on the block
We´re the worlds policeman
Around the clock
“You´ve got the com
Now, Mr. Spock”
And to the victors go the spoils
Dilithium crystals, petroleum oil
They hate our freedoms
For no good reason
Arabs, and Klingons
It´s open season

Chorus:
They lied, they lied…

So you know that the government´s
Been lying to you
And I know that you know
That it ain´t nothing new
That´s what they do
They´ve been lying since 1492
They didn´t teach me
When I was a kid
About the terrible
Things that we did
“We´ll always honor this sacred treaty
With a smallpox covered blanket, sweetie”

Agent Orange, and napalm
Gulf of Tonkin, Vietnam
Iran/Contra, Watergate
It´s a history of
The criminal state
They´re spoon feeding it
Right out of the box
“We´re fair and balanced”
Says the Fox
While talk shows shills
Are shouting out
“It´s the liberals we´ve got
To be worrying about”

Chorus:
They lied, they lied…

My mom said, “Really,
If the news was controlled
By corporate money
And held in stranglehold
I would have already heard
About it on the TV
If it was really important
I would have been told
By the newscasters
And the pundits, and anchors
And their pals, the politicians
The generals, and bankers
You say they´re doing
The old bait and switch
But why would they lie?
They´re already rich”

Power corrupts
It´s the ancient trend
The list of lies
Will never end
New lies are coming
Around the bend
Speak truth to power
If truth is your friend
They lie to me
They lie to you
They lie to themselves
But it ain´t nothing new
They lie to the press
The press passes the buck
They lie to the world
Now everybody duck

Last chorus:
They lied, they lied
They took us for a ride
Tried burying the truth
Where it very nearly died
They lied, they lied
But no matter what they tried to hide
Sing and shout, the truth wins out
Sing and shout, the truth wins out
Sing and shout, the truth wins out
Everybody knows they lied

Till slut blev det så, att vi aldrig spelade den här sången: den är lång, och tiden räckte inte till.

Men jag vill gärna leda mina läsare vidare till den. Den finns på Jay Mankitas CD ”Dogs Are Watching Us” (Dream on Tape Records, 2005). Själv hittade jag den på ”Songs From Sing Out! Volume 49 # 1” (en CD medföljer tidskriften Sing Out! vid specialprenumeration – i samma nummer av tidskriften finns på sidorna 64-65
introduktion, text och noter).