Czesŀaw Miŀosz: Issadalen

Jag har några gånger skrivit om polska författare här på bloggen, och när jag bläddrade i årgång 1981 av Aktuellt i politiken (s), hittade jag där en recension av en bok av 1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz. Mitt minne av denne nu döde författare (1911-2004) är ljust och positivt, och jag ser nu – en smula förvånad – att jag, i stället för att ännu mer framhäva Miŀosz’ obestridliga förtjänster, använde en stor del av min kortrecension till en jämförelse med två svenska nobelpristagares barndomsskildringar:

Från Litauen

1980 års nobelpristagare i litteratur, Czesŀaw Miŀosz, är polack (landsflyktig i USA) men uppvuxen i Litauen. I ”Issadalen” (Brombergs, översättning Kjell Rehnström), en självbiografisk roman om författarens barndom, kommer farmor Dilibinowa resande från Dorpat (Tartu) i Estland, ett land geografiskt nära men ändå så avägset. Språket är väsensskilt. Religionerna är olika (även om släkten Surkont har haft protestanter i släkten). Och i stället för mitt öppna estniska kustlandskap hittar jag en skogig och sumpig floddal.

Så lustigt nog jämför jag, så balt jag är, snart med svenska barndomsskildringar. Och visst skriver Miŀosz en fantastiskt fin prosa, men det intressanta är att det omdiskuterade nobelpriset i litteratur till svenskarna Eyvind Johnson och Harry Martinson nog faktiskt står sig gott om man ser till deras skönlitterära barndomsskildringar, ”Romanen om Olof” respektive ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”.

Hur nära är socialismen?

Petter Bergman (1930-1986) är en svensk poet, som gick bort alltför tidigt. Han hör till dem jag ofta har läst, också citerat.

Den dikt av honom jag oftast har citerat heter ”Hur nära är socialismen?”.

Jag hittade den i ”Utsatt i musiken. Dikter 1957-1973” (FiBs lyrikklubb, Tidens förlag, 1975). I sitt förord till det här urvalet skriver Lars Forssell både om Petter Bergmans förhållande till musiken och om hans förhållande till politiken. Om den dikt jag här återger skriver Forssell: ”En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.”

Hur nära är socialismen?

”Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
”Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
”Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.

***

I kväll ska jag tala om arbetarrörelsen för en facklig aftonskola i Norrtälje.

På stadsbiblioteket

Jag har då och då, för att illustrera en stämning eller tankegång eller inom ramen för en miniessä om ett författarskap, återgett dikter. Att återge prosa är knepigare, framför allt för att texterna i allmänhet är längre.

När jag skrev bloggtexten ”På besök i bilblioteksvärlden”, kom jag att tänka på en historia, ”På stadsbiblioteket”, skriven av den amerikanske författaren William Saroyan. Den ingår i ”Den mänskliga komedin” (”The Human Comedy”, 1943).

William Saroyan (1908-1981) hörde till de stora amerikanska författare, som jag systematiskt lånade (på Stadsbiblioteket i Sundsvall) och läste under gymnasietiden; som man kan förstå av efternamnet var dock hans föräldrar armenier. Handlingen i ”Den mänskliga komedin” utspelas i en ganska vanlig amerikansk småstad, dock med ett ovanligt namn, Ithaca, där också flera av personerna har märkliga namn: telegrampojken Homer och hans fyraårige bror Ulysses till exempel.

Efter utryckningen från lumpen i Sollefteå undervisade jag under slutet av vårterminen 1959 sjuor, åttor och nior på enhetsskolans högstadium i svenska och kristendomskunskap. Jag hade fått A i båda ämnena i studentbetyget, men icke desto mindre ställdes jag inför ett problem: som kristendomslärare måste jag också hålla en del morgonböner, men jag var ju ateist! Jag löste det genom att göra mina morgonböner i form av morgonsamlingar med litterärt tema.

När jag letade lämpliga ämnen, kom jag bland annat att tänka på kapitlet ”På stadsbiblioteket” i William Saroyans ”Den mänskliga komedin”. Den här historien förmedlar all den magi, som finns i böckernas värld, något som jag ville vidareförmedla till mina högstadieelever.

De båda vännerna Lionel och Ulysses är på väg till stadsbiblioteket. Här hoppar jag, för att förkorta texten, över en historia som händer på vägen dit; vi går direkt vidare till stadsbiblioteket:

”De båda pojkarna gick in i den enkla men imponerande byggnaden och kom in i en värld av djup och nästan skrämmande tystnad. Det tycktes som om själva väggarna hade blivit stumma, och golvet och borden, som om tystnaden hade uppslukat allting i huset. Där satt stadens filosofer. Där satt studenter och forskare, men alla var dämpade därför att de sökte visheten. De var i böckers närhet. De försökte få reda på alltings mening. Lionel inte bara viskade, han gick också på tå. Lionel viskade därför att han trodde att man måste göra det i närheten av böcker, inte av hänsyn till läsarna. Ulysses följde honom på tå, och de utforskade biblioteket och hittade många skatter, Lionel böcker och Ulysses människor. Lionel läste inte böcker, och han hade inte kommit till biblioteket för att skaffa sig några. Han tyckte bara om att titta på dem – tusentals böcker. Han pekade på en hyllrad och viskade till sin vän: – Alla dom här – och dom där. Och dom där. Där är en röd. Alla dom där. Där är en grön. Alla böckerna.

Till slut la mrs Gallagher, den gamla bibliotekarien, märke till de båda pojkarna och gick fram till dem. Men hon viskade inte. Hon talade med högan röst som om de inte alls hade befunnit sig i ett stadsbibliotek. Det chockerade Lionel och kom ett par personer att se upp från sina böcker.

– Vad söker ni, pojkar? sa mrs Gallagher till Lionel.

– Böcker, viskade Lionel lågt.

– Vad är det för böcker du vill ha? sa bibliotekarien.

– Allihopa, sa Lionel.

– Allihopa? sa bibliotekarien. Vad menar du? Du får inte låna mer än fyra böcker på ett kort.

– Jag vill inte låna nån alls, sa Lionel.

– Ja men vad i fridens namn är det du vill då? sa bibliotekarien.

– Bara titta på dom, sa Lionel.

– Titta på dom? sa bibliotekarien. Det är inte stadsbiblioteket till för. Du kan titta i böckerna, du kan titta på bilderna i dom, men vad är det för glädje med att titta på ryggarna?

– Jag tycker det är skojigt, viskade Lionel. Får jag inte det?

– Jo, sa bibliotekarien, det är inte förbjudet. Hon såg på Ulysses. Och vem är det här då? sa hon.

– Det är Ulysses, sa Lionel. Han kan inte läsa.

– Kan du läsa? sa bibliotekarien till Lionel.

– Nej, sa Lionel, men det kan inte han heller. Det är därför vi är vänner. Han är den enda jag känner som inte kan läsa.

Den gamla bibliotekarien såg ett ögonblick på de båda vännerna. Inom sig sa hon något som liknade en förtjust svordom. Det här var någonting absolut nytt i hennes mångåriga erfarenhet som tjänsteman vid stadsbiblioteket.

– Det kanske är lika bra att du inte kan läsa, när allt kommer omkring, sa hon till sist. Jag kan läsa. Jag har läst böcker de senaste sexti åren, och jag kan inte inse att det har gjort någon större skillnad. Kila i väg ni och titta på böckerna så mycket ni vill.

– Ja ma´am, sa Lionel.

De båda vännerna vandrade in i ännu väldigare riken av mystik och äventyr. Lionel pekade ut flera böcker för Ulysses.

– Titta på dom där, sa han. Och dom där borta. Och dom här. Böcker allihop, Ulysses. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter. Jag undrar vad det står i alla dom här böckerna. Han pekade på en oändlig rymd framför dem, fem hyllor fulla av böcker. Alla dom där, sa han, jag undrar vad det står i dom. Till sist hittade han en bok som såg mycket vacker ut på utsidan. Pärmarna var gröna, som spätt gräs. Den här är vacker, Ulysses? sa han.

Lite förskräckt över sin djärvhet tog Lionel ut boken ur hyllan, höll den ett ögonblick i handen och öppnade den sen.

– Titta här, Ulysses! sa han. En bok! Det här är en bok, förstår du. Det står nånting i den. Nu pekade han på någonting på en sida. Det där är ett ”a”, sa han. Där står ett ”a”. Och så är det några andra bokstäver. Fast dom vet jag inte vad dom heter. Alla bokstäver är olika, Ulysses, och alla ord är olika. Han suckade och såg sig omkring på alla böckerna. Jag tror inte jag nånsin kommer att lära mej läsa, sa han, men jag skulle bra gärna vilja veta vad det står i dom här böckerna. Titta, här är en bild, sa han. Det är en flicka. Ser du? Är hon inte söt? Han vände många sidor och sa: Titta! Många bokstäver och många ord, bara bokstäver och ord. Det här är stassbibbelteket förstår du, Ulysses, sa han. Det finns bara böcker överallt. Han såg på bokens tryckta sidor med ett slags vördnad och viskade för sig själv som om han försökte läsa. Så ruskade han på huvudet. Man förstår inte vad det står i boken om man inte kan läsa, sa han.

Han la långsamt ihop boken, satte tillbaka den på hyllan, och tillsammans smög de två vännerna ut ur biblioteket. Utanför började Ulysses skutta, därför att han kände sig lycklig och därför att han tyckte att han hade lärt sig någonting nytt.”

***

Det jag ovan har citerat är en översättning av Birgitta Hammar, publicerad 1960 av Prisma, som på den tiden var ett renodlat pocketförlag.

Den här boken borde ingå i KF-förlagens hittills obefintliga klassikerserie.

På besök i biblioteksvärlden

Jag inte bara läser böcker. Jag har ett långt och intensivt förhållande till biblioteksvärlden.

Jag tänker nu inte i första hand på mig själv i egenskap av låntagare. (Jag har för övrigt inte på mycket länge varit aktiv sådan, detta eftersom vi har ett privat bibliotek på över 11 000 band.) Nej, jag har som socialdemokratisk kulturpolitiker ägnat mig mycket åt just biblioteksfrågor. Jag satt i biblioteksstyrelsen i Uppsala 1967-1984. Och när jag efter 2002 års val återvände till kommunalpolitiken och kom med i kulturnämnden, valdes jag också in i dess biblioteksutskott.

Jag hör till den sorts politiker som bemödar mig om att sätta mig in i de områden jag har satts att förvalta – jag hör inte till den skola om anser, att politiker bara ska ange mål och principer; de är nog så viktiga, men jag vill själv också veta något om de tekniska frågor, avvägningsfrågor och annat sådant som tjänstemännen brottas med.

I biblioteksvärlden finns något som heter Ikoner-akademien, som genom sin tidskrift, Ikoner, och genom årliga seminarier försöker hålla i gång en kvalificerad debatt om biblioteken och deras verksamhet.

De flesta som deltar i de här årliga seminarierna är bibliotekarier, men det finns också möjligheter för biblioteksansvariga politiker att delta, vilket jag flera gånger har utnyttjat.

Årets seminarium genomfördes i fredags i van der Nootska palatset, S:t Paulsgatan 21 på Söder i Stockholm. Temat var Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats med underrubriken ”Vilken innebörd och konkretion ger vi denna nutida truism?”.

Med mig från Uppsala hade jag Annika Strömberg från Kulturkontoret – Annika kom till Kulturkontoret från en tjänst på biblioteket – och Marie-Louise Riton, ansvarig för bibliotek på produktionssidan; kulturnämnden är en så kallad beställarnämnd, vidare ett antal bibliotekarier från olika bibliotek i Uppsala: Monica Almgren från Brantingbiblioteket, Sabina Andersson från Gottsundsbiblioteket samt Karin Hjelm och Thomas Brylla från Uppsala stadsbibliotek. Resten av deltagarna kom från bibliotek över hela landet. I år fanns det dessutom en grupp norska bibliotekarier med. (En av dem visade sig förresten känna till mitt intresse för arbetarsånger och kom under en rast fram och ville prata om detta.)

I år var knappast något av föredragen ointressant, och hur skulle de kunna bli det med så kvalificerade föredragshållare, till exempel riksbibliotekarien Gunnar Sahlin och läraren i arkitekturhistoria Rasmus Waern.

Den förre talade bland annat om digitalisering (till exempel ökad tillgänglighet och det faktum att KB också ska ta emot digitalt material).

Den senare presenterade, med hjälp av bilder, intressanta biblioteksbyggnader. Av det här ämnet är jag starkt intresserad; jag var, innan jag lämnade den gamla biblioteksstyrelsen, med om hela processen att få till stånd ett nytt och modernt stadsbibliotek i Uppsala, Carl Nyréns fina skapelse i kvarteret Sandbacken. Dock uppstod, med anledning av Waerns presentation, en debatt om bibliotek som paradbyggnader kontra hur de (som byggnader) lever upp till sin egentliga funktion: barnavdelningarna är till exempel allt för sällan anpassade till de unga besökarna.

Ett par av föredragen innehöll mycket intressanta frågeställningar men mynnade kanske inte ut i tillräckligt konkreta svar.

Ett exempel var Hilde Ljødals ”Biblioteket som offentlig møtesplass i en digital tid”; Ljødal är bibliotekarie i Asker bibliotek i Norge. Hon gjorde skillnad på olika sorters möten i bibliotek: lågintensiva, av småpratskaraktär men med fördelen att de går över gruppskrankorna, repektive högintensiva (till exempel författaraftnar med deras större engagemang). Hon listade också upp olika viktiga funktioner för biblioteken: som just mötesplats, som värde- och identitetsskapande rum, som debattforum och som plats för livslångt lärande. Men vilka utmaningar det här ställer biblioteken inför i framtiden och hur man ska prioritera hade jag för egen del gärna velat höra lite mer om.

Likaså var jag mycket sympatiskt stämd till Nick Jones, enhetschef i Vårby bibliotek, som talade över ämnet ”Folkbibliotekets gåvor: vem ger vad till vem?”. Han visade sig nämligen vara marxist. Hans utgångspunkt var att biblioteken, som anser sig vara neutrala, likväl producerar smak och förhållningssätt, som är hämtade från den bildade medelklassen. Man inte bara gör den egna smaken till den enda legitima utan riskerar också att skuldbelägga icke-användarna (av biblioteken). I stället borde man arbeta mer med att låta de människor, som inte automatiskt delar den bildade medelklassens och bibliotekariernas smak, utgå från sina egna erfarenheter och gradvis utveckla sitt eget liv till nya erfarenhetsområden.

Det här rymmer intressanta frågeställningar, men Jones föredrag var svårt teoretiskt belamrat med begrepp från och referenser till Jaques Derrida och andra namn, som vi som är något bevandrade i den marxistiska debatten känner till. (Ni kan själva kolla hans artikel på samma tema i tidskriften Ikoner nummer 5 2006.) En mer konkret diskussion skulle ha varit att föredra, när nu syfter var att få till stånd en självrannsakande debatt bland biblioteksfolket.

Två andra föredrag var konkreta på just det sätt jag efterlyser.

Thorkild Holm Pedersen, bibliotekschef i danska Fredrikshavn, talade över ämnet ”Biblioteket som demokratisk torv” och illustrerade med bilder från sitt eget bibliotek. Hans tes var att biblioteket ska vara en hörnsten i demokratin. Biblioteket i Fredrikshavn har, genom sin placering i staden och genom sin rumsliga form, getts funktionen av strög, mötesplats, demokratiskt torg à la det gamla Grekland. I detta mot allmänheten vända rum presenteras aktuella problemställningar i form av affischer, utställningar och broschyrer. Med hjälp av dataskärmar (skriv din mening – få mejlsvar), anslagstavlor (skriv vad du tycker på en lapp) och så vidare ger biblioteket besökarna möjlighet att komma till tals, och där finns också – för dem som vill ha det – vetandesupport. Biblioteket arrangerar ständigt både efter jobbet-samlingar och klassiska, större debatter. Den här strögdelen av biblioteket har över 1.000 besökare per dag. Kanske något att pröva i Coop Forum-komplexet i Gränby centrum? Men ett sådant bibliotek måste i så fall vara placerat så, att det fångar köpcentrets besökare i flykten, överraskar och provocerar dem.

Marcus Strand, bibliotekarie vid Sandvikens folkbibliotek, och Conny Persson, enhetschef på Gävle stadsbibliotek, överraskade inte bara mig utan de allra flesta seminariedeltagarna genom att deras bibliotek har öppet 365 dagar om året, alltså inte bara på söndagar utan också helgdagar som julafton, juldagen, annandagen, påskdagen, midsommarafton och så vidare. Och de var märkbart stolta över att kunna erbjuda allmänheten denna service. Hos dem fanns ett konsekvent besökarperspektiv, underbyggt med siffror om andelen ensamhushåll, invandrare med mera – det finns nämligen sociala aspekter på vilka som utnyttjar biblioteket när.

I Uppsala är det förvisso mer angeläget att återinföra söndagsöppet än att införa helgöppet, men det senare är ändå värt att tänka över i ett gottsundaperspektiv: Ett bibliotek med en mycket hög andel invandrare i sitt verksamhetsområde skulle kanske kunna tänkas överväga att ha öppet några timmar under de stora kristna helgerna.

Melodikrysset nr 46

Sievert Lundin frågar, varför jag inte använder webbradion, när jag nu inte kunde ägna mig åt melodikrysset på lördag förmiddag. Ja, säg det – jag är väl en inbiten radiot. Jag brukar aldrig datorn som radio, fast att jag naturligtvis vet att det går att använda den så.

Men eftersom det nu tydligen står bloggläsare och stampar otåligt i avvaktan på att jag ska publicera vad jag har kommit fram till, gör jag ett undantag. Jag har lyssnat på melodikrysset på webben, och så här tror jag att svaren ska vara:

Jag kan inte påstå, att jag ofta lyssnar på Roxette, men medleyt med bland annat ”Joyride” kom från deras nya CD.

Evert Taube är jag betydligt mer förtrogen med. Jag hittade genast första textraden i minnet, ”Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun”, och därifrån var det inte långt till titeln, ”Möte i monsunen”.

Så också Povel Ramel. Hans ”Grisälven” är en parodi på landsplågan ”Nidälven”.

Till de moderna klassikerna får man väl räkna Orups (Thomas Erikssons) ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Relativt enkelt var det också att komma på, att det Christer Sjögren sjöng på tyska var ”Två mörka ögon”. Och ögon, mörka eller inte, använder man till att se med.

Robbie Williams insjungning av Charles Trênets ”La mer” skulle leda tanken till havet och en hjälte som finns både hos Jules Verne och hos Walt Disney. Om Kapten Nemo har jag förstås själv läst, men här handlade det om en annan Nemo, den som lille Viggo gärna ser på som video.

Vi kan hålla oss kvar i barnvärlden.

”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma” börjar Felix Körlings ”Om ja fick 5 öre”. Svaret här skulle vara i pluralis, ören.

Sen blev det till att räkna ord: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är.”

Och första strofen i ”Bä, bä, vita lamm” av Alice Tegnér (efter engelsk förlaga) lyder:
Bä, bä, vita lamm,
har du någon ull?
”Ja, ja, kära barn,
jag har säcken full:
helgdagsrock åt far,
söndagskjol åt mor
och två par strumpor
åt lille, lille bror.”

Jag har tidigare skrivit, att jag ofta har problem med TV- och radiosignaturer; det är som om jag inte lade märke till dem. Det gäller även ”Saltön”, som jag dessutom bara har sett ett par avsnitt av. Men boktiteln ”Hummerfesten” gav mig vägledning: den är skriven av Viveca Lärn, som ju också ligger bakom ”Saltön”. (Lite överkurs: Viveca Lärn har nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i Bonnier-sfären för KF-ägda Norstedts. Hon har tidigare, redan på den tiden då hon hette Sundvall, gett ut sina barnböcker på likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.)

För ovanlighetens skull hade jag i dag lite svårt med svaret på den fråga, som handlade om klassisk musik. Hur som helst, ”Serenad” (även kallad ”Tallarnas barr”) är skriven av Ivar Widéen. Här tog jag hjälp av Google.

Egendomligt nog kom jag i stället omedelbart på namnet på en nutida engelsk artist, som jag, vad jag kan komma i håg, aldrig har lyssnat på. Jag hade D och O, och från någonstans i bakhuvudet kom bums namnet Dido. Men jag kontrollgooglade på hennes namn och fann att svaret var rätt – fast egentligen heter hon Florian Cloud de Bounevialle Armstrong; Dido är hennes artistnamn.

Sievert Lundin, som lockade mig till att använda webbradion, skrev att han hade problem med den avslutande dubbelfrågan, två musikalfrågor vars svar skulle bli siffror. Också jag hade vissa svårigheter med den här dubbelfrågan, men jag är ganska säker på att jag har löst den rätt.

När det gäller vågrätt 8, två bokstäver, fanns redan X (i Roxette) som avslutande bokstav, och eftersom det skulle bli en romersk siffra, kunde svaret bara bli IX (jag är latinare), alltså nio. På engelska blir det nine, och när jag googlade på det ordet plus Musical, fick jag reda på att det faktiskt finns en musikal som heter just ”Nine”.

Också för att klara lodrätt 4 fick jag ta hjälp av Google. ”The Chorus Line”, som jag förstås känner till men aldrig har sett, innehåller ett nummer som heter ”One”.

Därmed är veckans blandning av vetande, googlande och slutledningar redovisad.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad 9 2006:

”Lågprisbolaget Fly Me blir ny aktör på linjen mellan Stockholm och Arlanda.”

Norrländska Socialdemokraten

”Barnet ska vara lika välkommet även om det är en pojke eller en flicka.”

Svenska Dagbladet

”Det har enligt henne beräknats att en australisk bonde tar sitt eget liv var fjärde dag.”

Sydsvenska Dagbladet

”Ved brann i Larsmo”

Rubrik i Jakobstads Tidning

***

Tyvärr blir det, på grund av andra åtaganden, inget melodikryssande i dag. Jag ska försöka höra reprisen på söndag natt.

Gamla gardets marsch

Jag beklagar, att jag inte kan vara med på Socialistiskt forum på ABF-huset på lördag – se mer om programmet nedan! Särskilt gärna skulle jag ha velat vara med på Sånger från barrikaderna på kvällen – jag är en stor fan av både Jan Hammarlund och Margareta Söderberg.

Jag skickar en hälsning med en sång jag skrev en gång i världen. Den innehåller en del tänkvärt också i den tid vi nu lever i:

Gamla gardets marsch

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Finsk text: Trad. (”Punakaartin marssi”/”Röda gardets marsch”)
Musik: Finsk-svensk trad.

I barack och koja
fattigdomens boja
kvävde mångens längtan efter rättvisans land.
Då kom Mäster Palm och Kata,
skrämde länsmän, kunde prata,
satte fattigfolkets röda hjärtan i brand.

Proletariatet
mötte hånet, hatet,
överheten vred och vrängde Svea rikes lag.
Alla dom som fick försaka
strejkade och slog tillbaka,
krävde rätt att rösta och så åttatimmarsdag.

Jobben dom blev färre,
krisen bara värre.
Bramstorp och Per Albin knöt till kohandelns band.
Arbetarna, bondeståndet
– Wigforss stod för bondförståndet –
slöt en pakt för jobb och trygghet, skakade hand.

Möller angav tonen.
Vi fick folkpensionen,
folktandvård och mödravård, semesterledighet,
barnbidrag och sjukförsäkring.
Nu gick högern ner för räkning.
Folkhemmet i Sveriges land blev långsamt verklighet.

Grånade kamrater,
minns att välfärdsstaten
byggdes under många år av möda, kamp och strid.
Högern liksom kapitalet
måste kämpas ner i valet.
Annars får vi snart tillbaka fattigdomens tid.

Jag har den här sången på två finska LP med arbetarsånger; jag fick båda av Sigurd Klockare i mitten av oktober 1970. På den ena, ”Taistojen tiellä” (Scandia SLP 536) framförs den instrumentalt av Helsingin työväenyhdistyksen soittokunta under ledning av Olavi Koskela. På den andra, ”Työväen lauluja” (Scandia SLP 535), sjungs den av Arja Saijonmaa. Av Pekka Gronows mapptext, daterad 27.10 1969, framgår det, att den finska ursprungstexten förstås handlar om inbördeskriget. Gronow hävdar också, att musiken skulle bygga på ”Det var i vår ungdoms fagraste vår”, men i så fall är ursprungsmelodin kraftigt förvanskad – det man hör på de båda LPna låter verkligen inte som den gamla dryckesvisan.

Socialistiskt forum och sånger från barrikaderna

Missa inte helgens röda fest i ABF-huset:

Socialistiskt forum – nu i opposition

Debatt, samtal, politisk poesi, fet fest på Street på kvällen, musik, bilder, konst, reformism, Röd-grön allians?, Nystart?, valanalys, Konst som motstånd, Spanska inbördeskriget 70 år!, antirasism, feminism, socialism, analys av högern. Över 70 arrangemang!

Huvudarrangörer: ABF Stockholm, LO idédebatt, LO-distriktet i Stockholms län.

Beställ program: kultur@abfstockholm.se eller telefon 08-453 41 00. Se hela programmet på ABFs hemsida.

Lördagen den 18 november 2006, ABF-huset, Sveavägen 41, Fri entré (program även 17, 19, 20, 21 november).

Jag har tidigare gjort reklam för det här programmet (som jag på grund av annat åtagande tyvärr själv inte kan delta i). Från Jan Hammarlund har jag fått uppmaningen att särskilt puffa för avslutningen, vilket jag mer än gärna gör. Ordet går till Jan:

SÅNGER FRÅN BARRIKADERNA
klockan 18.00 på restaurang Cirkeln:

Margareta Söderberg inleder med Miriam Oldenburg på dragspel. Jag tror inte att det är för mycket sagt att tala om ett legendariskt proggnamn. Margareta uppmärksammades på den tiden för sin LP ”Kärringtand” och för sin medverkan i filmen om Alternativfestivalen 1975. Hon drog sig tillbaka från storstaden för många år sedan, men nu kommer hon igen, med några egna sånger och några av Dan Andersson.

Johan Piribauer är sångdiktaren som gör röda Norrland levande för dem av oss som inte ännu har varit där, dessutom med en och annan låt som är politisk dynamit, nu senast på CDn ”Södra gatan”. Johan är en högt skattad artist bland viskännare sedan flera år tillbaka – han har med sig klarinettisten Anders Sundqvist.

Kajsa Grytt representerar väl närmast punklegenderna men är intensivt verksam, senast med sin CD ”Brott och straff – historier från ett kvinnofängelse”.

Själv är jag konferencier och sticker in några av mina nya låtar då och då.

Lördagen den 18 november är det fri entré till Sånger från barrikaderna. Kom i god tid! Konserten slutar kl 20.00.

Folkmusikfestivalerna i Newport 1963-1966

Av sonen, Matti Dahl (som själv är en duktig musiker), fick jag på Fars dag DVD-filmen ”Festival!” (Eagle Vision EREDV499, 1967) av Murray Lerner. Den är hopredigerad av filmer tagna vid sammanlagt fyra folkmusikfestivaler i Newport åren 1963-1966. Jag var ung då, hade ännu inte fyllt tretti, och den musik som spelades på de här festivalerna, hörde till det jag mest lyssnade på. Rader av artister, som följaktligen finns i mina skivhyllor, finns med i den här filmen: Joan Baez, Theodore Bikel, Paul Butterfield Blues Band, Judy Collins, Donovan, Bob Dylan, Mimi & Richard Fariña, Son House, Howling Wolf, Mississippi John Hurt, Brownie McGhee, Odetta, Buffy Sainte-Marie, Mike Seeger, Pete Seeger, Sonny Terry, där utöver dessutom Johnny Cash, Peter, Paul and Mary och många andra.

Till det jag inte ens hade hört men som är förbannat bra, kanske just för att det är frågan om film, är ett avsnitt med Blue Ridge Mountin Dancers.

Filmen, på 97 minuter, överraskar genom att vara svart-vit, men en gammal man som jag återanpassar sig snabbt. Den fångar förstås publiken och stämningen – åhörare strömmar till, lyssnar och intervjuas, frispel på festivalområdet filmas, man ser ungdomar vakna på gräsmattor och på stranden till tonerna av ”Colours” och åskregnet ösa ner när Mimi & Richard Fariña ska börja spela (man hör sen delar av ”Pack Up Your Sorrows”).

Resten är bara musik. Flera av artsterna förekommer ett par gånger, dock praktiskt taget aldrig med hela låtar. Det senare är förstås synd, men jag antar att det skulle ha blivit för dyrt av ersättningsskäl (och dessutom mycket långt). Ändå är det gott nog att få se och höra Joan Baez som ung balladsångerska med klockren stämma, följd av en lika ung och påfallande charmig Bob Dylan. Dylan återkommer senare i elektrifierad form, i ”Maggie´s Farm”. Båda återkommer på slutet, hon med hans ”Farewell Angelina” och han med sin ”Mr Tambourine Man”.

Pete Seeger är förstås med ett par gånger, men personligen blev jag mest berörd, när jag hörde hans röst introducera en av det politiska 60-talets grupper, Freedom Singers från Georgia. Seeger är för övrigt representerad också på annat sätt: Judy Collins sjunger hans ”Turn, Turn, Turn”.

Bluesgenren är rikt representerad, både av den vita chicagoelbluesgruppen Paul Butterfield Blues Band (med Butterfield på munspel) och av stora svarta bluesartister som Fred McDowell, Brownie McGhee & Sonny Terry, Mississippi John Hurt (”Candy Man”), Son House och Howlin´ Wolf, och alltihop låter mycket bra; dessutom får både Son House och Mike Bloomfield (som spelar lead guitar i Paul Butterfield Blues Band och själv är jude) prata om hur de upplever blues.

En artist till vill jag särskilt nämna, Spokes Mashiyane på sydafrikansk kwela-flöjt.

Skulle jag ge också någon kritisk anmärkning, vill jag påpeka, att de som inte är lika inlyssnade som jag på de här artisterna och låtarna säkert kommer att undra över en hel del. Artisterna introduceras visserligen första gången de framträder med namn på textremsa, men DVD-mappen innehåller inget mera, till exempel ingen låtförteckning.

Amerikanskt 1950-tal i Alla Tiders Seriejournal

Jag har tidigare skrivit om att Alla Tiders Seriejournal hämtade flertalet av sina serier från amerikanska Fawcett Comics Inc. Ett av detta serieförlags specialiteter var att göra serier av cowboyfilmer av B-filmskaraktär. Nummer 5 1952 av Alla Tiders Seriejournal har till exempel på omslaget en fyrfärgsbild ur en film om Bob Stål (Bob Steele), och så finns serien inne i tidningen.

Den här epoken var vildavästernfilmernas förlovade tid. De serier, som var baserade på dem, var – även när de var usla som Bob Stål – ändå ganska oförargliga. När jag så här efteråt läser dem, ser jag dem mest som ett uttryck för den hastigt växande amerikanska populärkulturkulturdominansen – och ändå var det då flera år kvar till genombrottet för rock´n´roll.

Också mycket annat i dåtidens Alla Tiders Seriejournal var så slående amerikanskt. Ta som exempel skämtserien ”Gunne Gröngöling”, som utspelar sig i amerikansk collegemiljö med golf och professorer och dating – tämligen okända fenomen för oss som läste den här serien här i Sverige i början av 1950-talet. (Magnus Andersson har i en kommentar lett mig vidare: Originalet heter Freshman Freddy. Tecknaren Frank Bolle har tecknat åtminstone ett Freshman-Freddy-avsnitt, publicerat i Whiz Comics i mars 1951, betitlat ”Double Dates” efter manus av Frank Little. Whiz Comics var den Fawcett-serietidning, där också Kapten Marvel gick. Frank Bolle tecknade också serien ”Juliet Jones”, som här i Sverige (bland annat i Svenska Dagbladet) hette ”Eva och jag”.)

”Gunne Gröngöling” är, även den, en ganska oförarlig serie. Det gäller oftast också en äventyrsserie i Alla Tiders Seriejournal som jag verkligen gillade, ”Lance Marin”. Jag vet inte så mycket mer om den, än att den var en Fawcett Comics-serie från 1940-talet, som då hette ”Lance O´Casey” – varför den hette ”Lance Marin”, när den i början av 1950-talet av Alla Tiders Seriejournal lanserades här i Sverige, vet jag alltså inte. Av en av de träffar jag har fått på Google framgår, att åtsminstone ett avsnitt har tecknats av Pete Constanza – men Fawcett kan ju ha använt sig av flera tecknare.

Att jag nämner den i just det här sammanhanget beror på att det i numren 3-5 1952 av Alla Tiders Seriejournal finns ett Lance Marin-avsnitt, som heter ”Den panamerikanska tjurfäktningen”. Lance Marin, som är ett slags sjöhjälte, och hans ständige följeslagare Mike går i hamn någonstans på Sydamerikas kust. Lance träffar där en medkämpe från andra världskriget, Francisco Seguerra, som nu är amerikansk ambassadör i detta obestämda latinamerikanska land. Ambassadören har bett den populäre tjurfäktaren Ramon att, inför landsmännen, vädja om ”bättre panamerikanska relationer”, men USA-motståndarna, den ondsinte José Ferrante och hans liga, rövar bort Ramon. Lance låtsas framgångrikt vara Ramon på tjurfäktingsarenan men avslöjas, rövas själv bort – och flyr. Han lyckas klå Ferrante och befria Ramon, som han för till amerikanska ambassaden. Från ambassadens balkong talar Ramon till den uppretade, vilseledda folkmassan: ”Amerikanarna är era riktiga vänner! José Ferrante rövade bort mej för att själv ta makten!” Och slutet gott, allting gott; nu ropar folket där nere: ”Ner med Ferrante!”, ”I buren med honom!” och ”Viva Ramon! Viva Amerika!”.

Tala om indoktrinering!

Den här eran präglades också av en allt högljuddare diskussion om kärnvapen, eller atomvapen som man sa på den tiden.

Ett par avsnitt av ”Kapten Marvel”, som var huvudserien i Alla Tiders Seriejournal, handlar om den nya, våldsamma men fascinerande atomkraften.

Avsnittet i nummer 2 1952 heter ”Kapten Marvel i världens värsta fajt”. Där möter Kapten Marvel en interplanetarisk tjuvskytt, som besöker planet för planet för att införliva nya djurarter i sin samling i rymdskeppet. När han jagar en apa någonstans i Afrika, ingriper Kapten Marvel, och en vild kamp startar. Intränglingens kropp drivs nämligen av ”biologisk atomkraft”, och han får en våldsam styrka av att äta ”atomenergikonserver”. Kriget mellan de båda drar fram över bergstopparna och kontinenterna, och när de i våldsamma smällar söter i hop i striden, ser man ringformade rökmoln à la atomvapensprängning. Men till slut tar tjuvjägarens atomenergikonserver slut, och den rättrådige Kapten Marvel vinner.

I ett avsnitt i nummer 3 1952, ”Kapten Marvel och atombutiken”, finns ett snarlikt tema: Här är det en vetenskapsman, som har börjat tillverka och sälja ”atompiller”, ”atomsyra”, ”atomtvål” och till och med ”atomflingor” till frukost. Sensmoralen är att atomprodukterna har svårkontrollerbara verkningar och blir farliga i orätta händer.

De här avsnitten är, om man bedömer dem som serier, faktiskt både roliga och småspännande, och vi som – när vi ursprungligen läste dem – var i lägre tonåren genomskådade knappast på den tiden den djupare innbörden av dem.