Behandlingshem som tar sig ett järn

”Man lägger inte in alkoholister på behandlingshem som klart deklarerar att de på kvällarna efter sessionerna ämnar ta sig ett par järn.”

Hanne Kjöller på ledarsidan i Dagens Nyheter den 26 juni 2007.

Klassförtryck kontra statusförtryck

Katrine Kielos utreder i ett långt och välskrivet inlägg på sin blogg skillnaden mellan klassförtryck och statusförtryck. Hon ser poängerna med att socialdemokratin arbetar mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och etnicitet men fruktar att partiet samtidigt tappar bort den analys som är dess särart: samhället är indelat i klasser, som definieras utifrån deras ställning i produktionslivet, och den grundläggande motsättningen i samhället är den mellan dessa klasser.

Du kan läsa Katrin Kielos inlägg, ”Svar till Åsa Petersen”, här.

Knyt Katrin Kielos till sekretariatet för socialdemokraternas programkommission, och välj in henne i den vid nästa partikongress!

En dam försvinner

Bland 70-årspresenterna fanns ”Hitchcock Classic Collection”, en DVD-box med inte mindre än nio äldre filmer av Alfred Hitchcock (1889-1980).

Vi avslutade långhelgen med att se en av de här filmerna, ”En dam försvinner” (i original ”The Lady Vanishes” från 1938).

Den bygger på en roman av Lina White, ”The Wheel Spins”; både författaren och titeln är helt okända för mig. Det senare kan man bortse från – Hitchcock har utgått från många märkliga alster och ändå lyckats göra intressanta och spännande historier av dem.

Den här filmen mal i gång aningen långsamt, men handlingen tryfferas – som så ofta hos Hitchcock – med inslag av överraskningar och komik.

Miljön är något obestämt centraleuropeiskt land (ett för filmen specialkonstruerat språk förekommer), av under filmens gång allt tydligare antydningar att döma någon av 1930-talets många bruna diktaturer.

Det tåg som skulle föra ett gäng brittiska resenärer – inte bekanta med varandra – vidare, i några fall så småningom hem, fördröjs ett dygn, och tågresenärerna får tränga ihop sig på ett hotell. Filmens hjältinna, Iris Henderson (Margaret Lockwood) blir bekant med en äldre dam, Miss Froy (Dame May Whitty), och får en blomkruka (som nog var avsedd för Miss Froy) i huvudet. Båda kommer med tåget nästa dag, Iris dock fortfarande groggy, och hittar platser i samma kupé. Iris somnar, och när hon vaknar finns inte Miss Froy där mer; damen har försvunnit, verkar bokstavligen ha gått upp i rök. Hon går inte att hitta, var man än letar. Dessutom förnekar de övriga i kupén, att hon någonsin har funnits där.

Till Iris’ hjälp träder nu den manlige hjälten – det brukar finnas också en sådan i Hitchcocks filmer – Gilbert Redman (Michael Redgrave). Han låter sig gradvis övertygas om att Iris talar sanning, trots att andra på tåget förnekar Miss Froys existens och trots att den föregivne psykologidoktorn Hartz (Paul Lukas) hävdar att Iris hallucinerar efter det kraftiga slaget mot huvudet.

Var vår hjältinna och vår hjälte hittar Miss Froy och hur man har lyckats gömma henne ska jag inte avslöja. Tågresan antar nu hur som helst dramatiska former, också med inslag av regelrätta eldstrider mellan britterna och kidnapparnas bundsförvanter, den lokala militären. Under tiden passar Miss Froy på att lämna tåget för att på egen hand försöka föra sin hemlighet vidare till England – hon är nämligen brittisk spion. Men skulle hon misslyckas, får Iris och Gilbert i uppdrag att ta sig till brittiska UD och sjunga en speciell melodi, vars kod är att två icke namngivna länder står i färd med att starta krig med varandra.

Det hela är rörigt och krystat – men ganska kul som inslag i en thriller.

Våra vänner tar sig förstås till UD i London – och vem sitter där och spelar den mystiska melodin, om inte Miss Froy.

Fast dess förinnan har vi, som vanligt, fått se en glimt av Alfred Hitchcock själv. Den här gången står han och röker cigarr på Victoria Station.

Klassresenär

Peter Englund skämtar en smula – länk finns här – under rubriken Klassresenärens klagan med dem som koketterar med sin klassbakgrund.

Han påminner sina läsare om att han själv under studenttiden gick omkring med en tröja med påskriften ”Working Class Hero Is Something to Be”, återger också ett klipp med texten till John Lennons berömda låt som han hade upptejpat någonstans:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

John Lennon sjöng in den här låten på ”John Lennon / Plastic Ono Band” (Apple / EMI, 1970).

Vi som i vissa avseenden under barndomen och ungdomen delade en del av de erfarenheter John Lennon redovisar känner omedelbart igen oss.

Jag håller med Peter Englund om att de som själva verkligen har lyckats genomföra en klassresa också har lyckats erövra en frihet som många andra inte har haft: en frihet att själv välja (ingen i den miljö som man kommer ifrån är förmögen att välja åt en) och en befrielse från föräldrarnas och släktens förväntningar – man möts snarare av en häpen lycka över att ha lyckats bli något.

Personer som ständigt koketterar med sin klassbakgrund tål nog något att skrattas åt. Fast jag vet inte, om jag tycker att det mest utmärkande för klassresenärer är just koketterandet med den egna bakgrunden. Som klassresenär har man också gjort mängder av iakttagelser av hur det är att hamna i nya och okända sociala och kulturella sammanhang. Jag skulle själv kunna berätta om egna erfarenheter av hur det till exempel är att stöta på sociala koder och krav på beteende jag över huvud inte kände till – vilket ledde till att jag blamerade mig.

Men det finns en aspekt till på klassresor, som jag tycker är viktigare än den som Peter Englunds blogginlägg har udden riktad mot: Jag må ha bytt klass, men jag bär också med mig en erfarenhet av hur det är att leva i en helt annan social miljö. Somliga tycks ha gjort allt för att glömma hur det var där de en gång startade. Så inte jag. Vilket starkt bidrar till att jag – liksom för övrigt Peter Englund – ser att det finns klasser och klasskillnader.

Just det här gör att jag alltid har känt en viss tvekan inför begreppen ”klassresa” och ”klassresenär”. Jag må ha fått utbildning och kommit mig upp på samhällsstegen, men med mig bär jag också viktiga sociala och mänskliga och kulturella erfarenheter av hur det var att vara fattig, leva omgiven av kroppsarbetare och dessutom ha flyktingbakgrund.

Sina egna erfarenheter kan man inte och bör heller inte försöka springa ifrån. De gör livet rikare. Och i bästa fall gör de att man försöker göra något åt de klasskillnader, som sannerligen finns också i det här samhället.

Äppelkärnor

Pete Seeger (född 1919) är en av USAs och världens största inom folkmusikgenren. Han komponerar, skriver texter, sjunger och spelar banjo, alternativt tolvsträngad gitarr. Han har i hela sitt vuxna liv varit vänsteraktivist, i dag dessutom en mycket engagerad miljöaktivist. Han har vidare alltid varit fredsaktivist; i år lär han i USA ha lanserats som kandidat till Nobels fredspris.

I folkmusiktidskriften Sing Out! som han var med och grundade 1950, har han regelbundet under signaturen Johnny Appleseed Jr medverkat med kolumnen Appleseeds. Länk till Sing Out! hittar du här.

Större delen av hans skivor gavs ut på Moe Asch’s legendariska bolag Folkways, och samtliga finns fortfarande tillgängliga genom Smithsonian Folkways. Länk till Smithsonian Folkways och därmed till Petes flesta skivor hittar du här.

En av Petes beundrare, advokaten och miljöaktivisten Jim Musselman, grundade 1996, med en bugning åt Pete, skivbolaget Appleseed Recordings. Du hittar en länk dit här.

Musselman har fått den åldrande Seeger, vars röst börjar svikta, att fortsätta att göra en del inspelningar för Appleseed. Dessutom har han gett ut rader av CD, där andra artister sjunger Pete Seegers låtar, både sådana som Pete själv har skrivit och sådana som genom hans framförande är så starkt förknippade med honom, att de upplevs som hans.

Paradexemplet är ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1024), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome”, vilket ju ledde till Springsteens egen Pete Seeger-CD och till hans världsturné med detta material. Jag ska försöka återkomma till den här CDn, där också bland andra Bonnie Raitt, Jackson Browne, Billy Bragg, Judy Collins, Tom Paxton, Bruce Cockburn, Donovan och Richie Havens medverkar. Plus Pete Seeger själv.

Jag ska, när jag får tid, också skriva om uppföljaren ”If I Had a Song. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1055), med fler bidrag av Pete, Jackson Browne och Billy Bragg samt bidrag av ytterligare artister som Joan Baez, Steve Earle och Arlo Guthrie.

Den tredje CDn i den här serien, Pete Seeger & Friends: ”Seeds. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1072, 2003), är den jag råkar ha helt aktuell; jag har tillsammans med Birgitta under ett par kvällar suttit på glasverandan i Öregrund och åter lyssnat igenom den.

Det rör sig om en dubbel-CD, där Pete själv, oftast ihop med andra artister, sjunger (eller talar) på den första CDn, och där andra artister gör covers (ofta mycket personliga sådana) på den andra.

Det bör sägas på en gång, att inspelningarna med Pete själv inte gör honom full rättvisa. Värmen i rösten finns kvar, men den har inte längre kvar den kraft som också fanns där; vill ni lära känna sångaren Pete Seeger som han var när han var som bäst, bör ni hellre gå till Folkways-skivorna. Men vi, hans gamla fans, lyssnar gärna på honom också nu, då hans kraft har börjat sina.

Och visst är det härligt att höra honom tillsammans med Billy Bragg, Steve Earle, Ani DiFranco och Steave Earle i ”Bring Them Home”, en låt som förstås handlar om irakkriget.

Mycket bra är också ”Maple Syrup Time”, där Pete sjunger tillsammans med Tao Rodriguez-Seeger.

Detsamma gäller ”Take It from Dr. King”, där Pete backas upp av ett helt gäng musiker plus barnkör, och ”Sower of Seeds”, en västafrikansk sång.

En riktig pärla är ”Over the Rainbow”, skriven av Petes gamle och radikale vän Yip Harburg. Harburg är känd bland annat för ”Paper Moon” och den fina sången om depressionskrisen på 1930-talet ”Brother Can You Spare a Dime”, som du kan hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Till pärla görs den här av att Petes båda gamla sångkamrater från The Weavers Ronnie Gilbert och Fred Hellerman medverkar.

Från CD 1 vill jag slutligen nämna ”Sailing Down My Golden River”, där Pete sjunger och spelar akustisk gitarr och, inte minst värd att nämna, hans halvsyster Peggy Seeger spelar banjo.

På covers-CDn, CD 2, kan jag som hyggliga och hörvärda tolkningar nämna John McCutheons ”Mrs. Clara Sullivan’s Letter” med dess komp av gitarr, mandolin, bas och percussion, Jennifer Kimballs, sång, och Tony Trischkas, banjo, ”Jesu, Joy of Man’s Desiring” med musik av Johann Sebastian Bach, Carolyn Hesters ”One Man’s Hands” – jag har med den plus en svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp” – och Peggy Seegers ”Spider’s Web”.

Sist de fyra allra bästa tolkningarna.

Tom Paxton gör en fin version av ”Times A-Getting Hard, Boys”, skriven av de båda Weavers-kumpanerna Pete Seeger och Lee Hays med textlån från Carl Sandburg.

Magpie, det vill säga Greg Artzner, Terry Leonino och Ralph Gordon, är mer än hörvärda i ”Sacco’s Letter to His Son”, med text av Woody Guthrie och musik av Pete Seeger.

Natalie Merchant lyckas väl med Florence Reece’s ”Which Side Are You On?”, en låt som är så starkt förknippad med Pete Seeger, att man gärna tror att han har skrivit den. Även den här sången fanns med i min ”Upp till kamp”. Du hittar den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så det allra bästa sist: Holly Near och Ronnie Gilbert, den senare tillsammans med Pete med i The Weavers, sjunger, ackompanjerade med piano och mandolin samt extra körstämmor, ”Precious Friend”. Redan den här sången gör skivan värd att införskaffa.

Mer kring 70-årsdagen

Födelsedagsintervjun i Upsala Nya Tidning den 19 juni finns nu tillgänglig på webben. Du kan hitta den här. Det är en utmärkt intervju, men den innehåller ett litet fel. Det faktum att jag hade annan uppfattning än mitt parti om EMU ledde till att jag avgick som huvudsekreterare i programkommissionen; däremot jobbade jag kvar på partistyrelsen.

Min dotter Kerstin har på sin blogg publicerat en rad trevliga bilder från mitt 70-årsfirande. Dem hittar du här.

Ulf Lundell i Sommar

Årets Sommar inleddes av Ulf Lundell. Jag gillade hans program både vad gäller musiken och det talade innehållet.

Jag har en komplett samling Ulf Lundell-skivor, varav man kan förstå att jag länge, och oftast med gillande, har följt hans musikaliska karriär; jag har också recenserat ganska många av de här skivorna, vilket jag ska försöka återkomma till. Jag är inte riktigt lika tänd på honom som romanförfattare, men jag har skrivit om åtminstone någon av hans böcker.

När det gäller musikurvalet i programmet, slogs jag av att musiken genomgående var starkt rytmisk och melodiös rockmusik. Jag minns på rak arm Bob Dylan (”Lonesome Day Blues”), Cream, Doors, Rolling Stones (”Street Fighting Man”), John Lennon, Van Morrison, Crosby, Stills, Nash & Young, Bruce Springsteen (med John Lee Hookers ”Boom, Boom, Boom”) och Beatles (”All You Need Is Love”), allesamman artister som både Ulf Lundells generation och min en bit äldre men också rockförgiftade är väl förtrogna med. Jag noterade också att han spelade Mavis Staples, på vars konsert på Berns jag ska gå tillsammans med Anna; jag fick en biljett i 70-årspresent.

Det här var kul att höra, men egentligen var det Ulf Lundell sa ännu mer hörvärt. Givetvis hans borrande i minnets 1960-tal, med tonvikt på 1967. Men också det han sa om politik, och då tänker jag på det han sa om dagens politik.

Att Ulf Lundell är en politisk artist, en artist med hjärtat åt vänster, har jag flera gånger noterat, när jag har skrivit om hans skivor; jag har mycket riktigt spelat några av hans låtar som inslag i de skivprogram med politisk musik jag då och då gör.

Lundell har sitt hjärta i det folkhem hans föräldrar byggde, och han gav också uttryck för detta i det här sommarprogrammet. Han gick till och med med på att man gärna får kalla honom nostalgiker. Själv vill jag kalla honom klarsynt; jag skäms för egen del inte ett ögonblick för att tillstå, att mina egna politiska ideal finns många årtionden tillbaka. Var blev ni av, ljuva drömmar?

Lundell gav i anslutning till detta också uttryck för underbart svart humor: När nu alla beprövade politiska värderingar tycks vara möjliga att byta ut och när nu Moderata samlingspartiet har gjort succé som det nya arbetarpartiet, kanske nästa steg blir att Arbetarepartiet träder fram som de nya moderaterna?

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Ragnar Jändel: Sommarakvarell

Ragnar Jändel (1895-1935) hör i dag till kretsen av sorgligt bortglömda arbetardiktare. Han gick på Brunnsviks folkhögskola 1915-1917, tillsammans med bland andra Dan Andersson och Harry Blomberg.

Hans diktning hade i början en utpräglat radikal och proletär inriktning, och han publicerade sig gärna i tidningar som Brand och Stormklockan. Med tiden fjärmade han sig från kamplyriken och kom då också i konflikt med de mer utrerade vänstersocialisterna.

Jändel kom att bli allt mer av naturlyriker. Ett mästerstycke i den genren, fast på prosa, är ”Blommor” från 1937. Jag har den i en mycket vacker upplaga från 1958 med omslag och illustrationer av Ulla Sundin-Wickman (Tidens förlag).

Midsommarnumret av Folket i Bild 1944 (nummer 26, 25 juni) inleds med följande, postumt publicerade dikt av Ragnar Jändel:

Sommarakvarell

Nu regnet lättat har,
fast dimman döljer solen.
Ur dunklet blänker klar
daggkåpan och violen.

Hur luften skälver lätt
och allt som är förenar!
Här kisar gårdens vätt
skyggt mellan snår och stenar.

Och gömd bland gröna blad
som förr i ljuva vårar
står hagtornets dryad
och ler igenom tårar.

Och som en luden boll
med svans och klor som riva,
nyss sågs ett litet troll
upp i pionen kliva.

Och ibland våta strån
under en blomsterlyra
kröp tomtens yngste son
omkring på alla fyra.

Nyss blev narcissen kysst
så vänligt av dryaden.
Lupinen skälver tyst
med pärlor djupt i bladen.

Och rosenbusken visst
i dunklet tänker fria
och sträcker taggig kvist
mot knoppande salvia.

Då blänker solen ny
ur alla blommors skålar
och alla älvor fly
på gyllenklädda fålar.

Dikten är i tidningen illustrerad med en etsning av Stig Borglind.

Emil Hagström i Folket i Bild

Folket i Bild innehöll vid sidan av novellerna och följetongerna också regelbundet dikter, så också under krigsåren 1941, 1942, 1943 och 1944 som jag just har köpt in ett stort antal nummer från. Mycket ofta under de här åren publicerade FiB dikter av Nils Ferlin och Johannes Edfelt men kanske framför allt av Emil Hagström.

Emil Hagström medarbetade i tidningen på många olika sätt: Han skrev noveller. Han medarbetade med vers på barnsidorna. Och han publicerade alltså mängder av dikter.

Allt är inte guldkorn. Också själva mängden indikerar, att det inte så sällan handlade om brödskrivande.

Men jag har också hittat bidrag, som är värda att räddas till eftervärlden.

Den här dikten, publicerad i nummer 5 1944 (30 januari), har alldeles fel årstidsbakgrund men är ett intressant tidsdokument från krigsåren:

Kallt

Å sola ho lyser på jola,
å jola ho ä så viter och grann.
Men i bröste dä värker å mola
ja, unnerligt känns dä iblann.

Va ä dä som värker och mola
i bröstet? Ja, dä ä kärlekens brann.
Fast sola ho lyser på jola
inge glader jag vara kan.

Å folka de slåss uppå jola,
ja, folka de kriga å de går an.
Å dä blåser kallt ifrån nola,
ja, så kallt som ett blåsvär kan.

I nummer 37 1944 (10 september) finns en, om man jämför med hjärtats smärta i den föregående dikten, mer sammansatt dikt på detta tema:

Då du var borta…

Då du var borta
du var mig nära,
då du var nära
jag fann blott köld.
Och ändå var jag
så glad, min kära,
ty ensamheten
var ond att bära
och hjärtat bultade
som en böld.