Ådalens poesi – gästskribent Hans O Alfredsson

Hej igen Enn,

jag kan berätta att Emil Hagström inte är den ende ådaling och litteratör från Sålet som får sällskap i dessa dagar. Den 8 juli tillkännages att det också bildas ett Pelle Molin-sällskap. Det sker vid den årliga högtiden på hans födelseplats i Tjäll strax utanför din lumparstad. Jag är säker på att du är lika väl förtrogen med honom och hans verk. Och kanske vill bli medlem.

Alldeles bortglömd är Pelle Molin inte: så sent som i fjol skrev en ung litteraturveterska i din vinterstad en D-uppsats (tror jag det var) om honom och hans sago-Gunnel. Går att söka och skaffa på nätet.

Givetvis gratulerar även jag dej till de 70; ja, jag är lite sen i steget. Jag minns när jag intervjuade Birgitta i hennes talmansrum då hon skulle fylla 60 (ni är väl precis jämngamla?). Jag djärvdes då fråga hur det kändes att vara så ålderstigen.Vad hon svarade kommer jag inte ihåg på sittande fot (ska ta och kolla i arkivet) men jag gissar att det var något i stil med Alf Svenssons svar när jag intervjuade honom inför hans 60-årsdag: ”Jag kan inte för mitt liiiiv begripa att jag är så gammal”.

Nu har jag själv just passerat samma milstolpe, under största möjliga tystnad, och känner mej ung (och gammal) som 17.

Sol i sinn
Hans O Alfredsson

***

Grattis också till dig!

Jo, Birgitta och jag fyller båda 70 i år; hon har födelsedag 20 september.

För vänner utanför familjen har vi gemensam 70-årsmottagning den 31 augusti klockan 13.00-18.00 i Stabby prästgård i Uppsala.

En bro till det förflutna

På Tradera har jag åter igen köpt ett stort parti gamla Folket i Bild, den här gången från årgångarna 1941, 1942, 1943 och 1944. Jag har ju själv ett förflutet som FiB-ombud, och det är därför intressant att läsa de här gamla tidningarna från åren just före det att min familj kom till Sverige som flyktingar. Jag noterar att tidningen under de här åren var klart socialdemokratisk, dock gärna vänd mot de partivänner, som hade en period som vänstersocialdemokrater och kilbommare bakom sig. Man kan i visst material, till exempel skämtteckningar och serier, ibland hitta uttryckssätt, som vi idag kanske skulle uppfatta som diskriminerande mot till exempel dem som då allmänt kallades negrer, men det handlar nog mer om en jargong som då var allmän utan att den därför med nödvändighet måste betecknas som medveten rasism. Samtidigt är tidningen utrerat antinazistisk. Och när det kommer till exempel till ockupationen av Norge mycket frispråkig.

Men den konkreta orsaken till den här texten finns i nummer 33 1942. Där finns ett tvåsidigt bildreportage, ”Örjansgården. Vårt enda mellanfolkliga studiehem”.

Örjansgården, vid Stora Värtan två mil norr om Stockholm, presenteras som ett ungdomsstudiehem, startat 1937 av rektor Michail Hoffman och Karin Ruths-Hoffman. ”Deras pedagogiska mål var att skapa en jämvikt mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Studiehemmets program är i främsta rummet att sprida kännedom om olika länders kulturella egenart, ge tillfälle att få tala de stora världsspråken och lära förstå främmande folks mentalitet. Under de första åren skedde detta under medverkan av lärare och elever från hela världen, det hände att 24 olika nationer samlades kring den svenska midsommarstången. Men även under krigstiden har Örjansgården bibehållit sin mellanfolkliga karaktär, så besöktes sommarkurserna 1940-41 av 34 utländska deltagare.”

På bilderna syns ett par från London, två av tyskarna tillfångatagna unga män från Dunkerque vilka per kolbåt lyckades fly till Sverige, svenskar från alla håll i landet, rektorsparet och så den kvinnliga delen av detta tillsammans med parets barn: ”Husets moder Karin Ruths-Hoffman tycker att strumpstoppning är den bästa vilan mellan de tyska lektionerna och husmodersbekymren. Under tiden hinner hon med att förhöra sina barn på glosorna.”

En av de här ungarna måste vara Irina Hoffman, som jag lärde känna under min stipendievistelse i Norge hösten 1956 – jag hade fått kungastipendium (!) och fick under två veckor i början av höstterminen i andra ring tillsammans med andra svenska gymnasister studera norskt kultur- och samhällsliv.

Den här studieresan till Norge var spännande och lärorik men blev ännu roligare genom att det bland de svenska deltagarna fanns så många begåvade och roliga gymnasister från hela Sverige, alla ungefär i min egen ålder. Jag har tidigare berättat om att jag på den här resan blev god vän med Agneta Pleijel. Vi fortsatte sen att brevväxla i flera år; jag har här på bloggen också återpublicerat den dikt jag skrev om henne, ”Som Agnetas hår”.

En annan ung dam som jag också blev vän med och fortsatte att brevväxla med – det fanns ännu flera – var Irina Hoffman. Hon tedde sig, när vi träffades i Norge, som en mycket beläst och intellektuellt mångsidig tjej – gav också mig intellektuella impulser på områden som jag tidigare inte hade kommit i kontakt med.

Hon läste under resan den norske författaren Jens Bjørnebos (1920-1976) ”Jonas”, som jag också skaffade och med entusiasm läste. Och inte nog med det: genom sina föräldrar hade hon fått kontakt med Bjørnebo och föreslog, att hon och jag tillsammans skulle besöka honom på Steinerskolen. Hon berättade också lite om den spännande pedagogik skolan använde. Som mina nutida läsare säkert redan har förtsått, var skolan döpt efter Rudolf Steiner och dess pedagogik waldorfpedagogiken, som jag då inte visste ett dyft om.

Hur som helst blev både mötet med Bjørnebo, som visade oss skolan, och intrycket av undervisningen en spännande upplevelse. En sak som tilltalade mig mycket var att man integrerade estetiska element i nästan all annan undervisning; när man hade matematik, fick man till exempel färglägga de geometriska figurerna. Det visade sig också, att skolan inte gav några betyg. När jag frågade, hur eleverna då kunde ta sig in på högre skolstadier, till exempel gymansium, sa Bjørnebo med ett leende:
– Då förser vi dem med ett betyg som är tillräckligt högt för att de ska komma in. De brukar alltid klara sig bra.

Kontakterna med Irina fortsatte sen brevledes. Vi träffades också några gånger. Under min tid i lumpen (när jag under en månad var på I 14 i Gävle och lärde mig allt om atomvapen, giftgaser och bränder) liftade jag till exempel en veckohelg ner till henne i Rönninge och hälsade på. Hon var då förresten förlovad med en son till upptäcktsresanden Sten Bergman, och jag fick tillfälle att se de berömda paradisfåglarna – som visade sig leva på att käka mjölmask. Under min studietid i Uppsala var hon, för egen del nyss hemkommen från Hawaii, dit hon hade kommit anställd som sällskapsdam (!), och hälsade på mig i mitt studentrum på Jumkilsgatan. Senare blev kontakterna mer sporadiska, men vi har haft viss kontakt i samband med jämna födelsedagar.

Under vår långa brevväxling försökte jag förstås också omvända Irina till socialismen – hon var redan radikal men låg kanske mer åt det (i intellektuell mening) anarkistiska hållet; mycket riktigt fanns det ett starkt bohemiskt inslag i hennes läggning. Senare blev hon, vilket inte alls förvånade mig, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Södertälje.

***

Så här kan det alltså gå: en tidning från den 16 augusti 1942 slår en bro tillbaka till ens 1950-tal.

70 år och solen skiner

I dag är det min 70-årsdag. Solen skiner över trädgården, och flaggan, som lille Viggo och hans mormor hissade i morse, fladdrar i vinden.

Alla tre barnen, Anna, Kerstin och Matti, kom i går kväll, och med Kerstin också Bo, Klara och Viggo.

I morse sjöng hela gänget för mig, och jag fick fina presenter: fina växter till trädgården, böcker, filmer, en konsertbiljett, inramade foton av barnbarnen; av Birgitta har jag redan tidigare fått nya fina trädgårdsmöbler. Och så överraskade jag själv Viggo och Klara med att ge också dem var sin present.

Jag har fått urgod smörgåstårta till frukost; bordet och gamla vedspisen i köket var översållade med fina blombuketter, som alla hade plockat ute i trädgården. Sen har jag suttit på en av de nya trädgårdsstolarna och läst morgontidningarna.

Gratulationerna har droppat in per mej och telefon.

Fast det allra första telefonsamtalet kom faktiskt från Akademiska, som ville meddela, att kontrollproverna efter lunginflammationen bara visade bra resultat.

Alltså: jag mår som en 70-årig morfar ska göra.

Kajsa Borgnäs ny ordförande för S-studenter

Kajsa Borgnäs från Laboremus blev ny ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet.

En närmare presentation – också med länk till hennes installationstal – finns på Peter Gustavssons blogg.

***

Ytterligare en positiv kommentar till valet finns på Fredrik Janssons blogg.

”Man vill ju inte umgås med perfekta människor”

I en lång intervju i Aftonbladet Söndag (17 juni 2007, intervjuare Tore S Börjesson) kommenterar Mona Sahlin sina tidigare tillkortakommanden – de som åter drogs upp, när hon på nytt kandiderade till partiledarposten – så här:

- Vad är en felfri människa och är det det vi söker? Vad ska en politiker vara? Säg bara att man rannsakar sina kompisar och tar bort alla som suttit i fängelse, som skilt sig, som varit otrogna och så vidare. Jag menar, bort med alla. Kvar finns bara de perfekta… De vill man ju inte umgås med, säger Mona.

Nu är väl väljarnas förväntningar på politikerna inte knutna till just förhoppningen att få umgås med dem.

Henrik Brors refererar i en kolumn i Dagens Nyheter (18 juni 2007), ”Väljarna vill ha moraliska hjältar”, en ny mätning från FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, enligt vilken ”hela 73 procent av de intervjuade anser att makthavare och politiker ska ha högre moral än privatpersoner”. Det är bara 17 procent som inte tycker så; 10 procent tar inte ställning.

I Mona Sahlins egen åldersgrupp – Mona är född 1957 – är det hela 80 procent av de tillfrågade som tycker, att makthavare och politiker ska ha högre moral än privatpersoner. Samtliga tillfrågade i åldersgrupperna 37 år och uppåt svarar i högre grad än snittet ja på den här frågan. Gruppen 27-36 år (66 procent) och i ännu högre grad gruppen 18-26 år (50 procent) är de som drar ner snittet.

Följande två stycken i Henrik Brors’ krönika ligger ganska nära det jag själv tycker i den här frågan:

”I eftervalsdebatten diskuteras just nu mycket om betydelsen av förre statsministern Göran Perssons herrgårdsbygge för valutgången. LO skriver i sin valanalys: ’Familjen Reinfeldt i sin förortsvilla stod i motsättning till Göran Persson på sin skogs- och jordbruksfastighet i Sörmland.’

FSIs mätning om väljarnas höga moralkrav understryker att det inte räcker för politiker som vill vinna röststöd att driva politiska krav. Det gäller också om att på något sätt framstå som en förebild.”

Inte så att jag tror att väljarna vill ha politiker som är änglar. Men de har den enligt min mening ganska sunda inställningen, att det politikerna predikar från talarstolarna ska gälla också dem själva i deras privatliv.

Kanske ska politikerna i väljarnas ögon rent av stå för ideal, som kan förändra samhället till något bortom och ovanför det samhälle vi lever i.

Nya Arken 50 år

På den tiden då jag var ordförande och aktiv i Laboremus, bodde en hel koloni av laboremusmedlemmar på Arken på Sturegatan 12, det vill säga på Nykterhetsvännernas studenthem. Den som är intresserad av det här kan gå vidare till ett av de tidigaste avsnitten, ”Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen”, under Memoarer ovan.

Jag mötte också min blivande hustru på Arken. Därefter har i tur och ordning döttrarna i familjen, Anna och Kerstin, bott där. Kerstin, som fortsatt är aktiv i nykterhetsrörelsen, är inblandad i Nya Arkens förestående 50-årsjubileum och hon tror – helt korrekt, tror jag för min del – att det bland mina läsare kan finnas gamla arkabor, som kan tänkas vara intresserade av följande:

Nya Arken 50 år

Till förutvarande hemiter och hemäter

Vaddå 50-årsjubileum? Nykterhetsvännernas studenthem är naturligtvis så gammalt som 118 år, och hundraårsjubileet firades 1989. Men 1957 stod nya Arken klar, och det vill vi fira! En fest är alltid roligt, och vi tror att många tidigare hemiter och hemäter vill komma och se hur Arken ser ut idag och träffa gamla vänner.

Nykterhetsvännernas studenthem har betytt oerhört mycket, både för de enskilda personer som har bott där, och för nykterhetsrörelsen i stort. Många har säkert kvar vänner som man lärde känna på Arken. Och visst längtar ni tillbaka när ni tänker på Haxpt-middagar, äggfrukostar, luciatåg och söndagsfik?

Hjälp oss att sprida den här inbjudan! Vi har lagt ned en hel del detektivarbete på att hitta e-postadresser eller vanliga postadresser, men det finns naturligtvis massor av gamla hemiter som vi inte når. Om du har fått den här inbjudan via mejl är det lätt att vidarebefordra till gamla arkavänner som du har mejlkontakt med.

Välkommen till 50-årsjubileet den 15 september!

För styrelsen

Lars-Henrik Eriksson

För Hemitkåren

Anna Mauritsson

Tid

lördagen den 15 september 2007, klockan 13.00-18.00

Plats

Nykterhetsvännernas studenthem, Sturegatan 12

Hur

Det blir öppet hus, och man kan komma när man vill klockan 13-18. En matbuffé står uppdukad 13-16. Det blir även musikunderhållning av nuvarande hemiter, guidade turer med möjlighet att titta in i utvalda studentrum och lägenheter, utställning om Arkens historia och gamla Haxptar att botanisera i.

Pris

70 kr, barn under 12 år gratis. Inbetalas på bankgiro 595-8236. Glöm inte att ange ditt namn i meddelanderutan om du betalar via Internet, eller på inbetalningskortet om du använder det.

Anmälan

Senast 3 september. Det finns två alternativ:

E-post: forestandare@nvs.studorg.uu.se

Post: Nykterhetsvännernas studenthem, Sturegatan 12 B, 5 tr, 753 14 Uppsala

Info

Om du vill fråga något kring jubileet kan du kontakta föreståndaren Peter Andersson:

e-post: forestandare@nvs.studorg.uu.se

telefon: 0703 – 850760

Musikalisk safari

Vi blev mycket tidigt intresserade av afrikansk, inte minst sydafrikansk musik, fick skivor av både afrikanska och svenska vänner; Birgitta, som i tur och ordning arbetade på Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden, båda i Uppsala, samt på SIDA skaffade sen undan för undan nya skivor till samlingen, när hon reste i olika afrikanska länder. Det senare fortsatte hon med också under åren som minister och talman.

Framför allt under åren på Dag Hammarskjöldfonden tog Birgitta regelbundet hem hela seminarier med afrikanska och andra deltagare för social evenings; också våra svenska vänner deltog. Heta afrikanska grytor serverades, och kvällarna ändade alltid med dans till afrikansk och ibland karibisk musik. Damernas sylvassa klackar satte djupa märken i parketten i vardagsrummet där radiogrammofonen stod – det ändade i att vi var tvungna att slipa och lackera om golvet.

Bland det som regelmässigt spelades vid danserna var en LP med sydafrikansk dansmusik, ”Something New From Africa”. På den finns mycket jazzinfluerad township-dansmusik, ofta spelad bland annat på en enkel bleckflöjt, kwela. Och på den finns också några tidiga nummer med Miriam Makeba som refrängsångerska.

När Birgitta nyligen var i Malawi, mellanlandade hon på hemvägen i Johannesburg och handlade förstås då med sig några sydafrikanska CD.

En av dem, en dubbel-CD, heter ”African Musical Safari” (Gallo GSP CDREDD 684, 2005) och innehåller ett brett och bra urval av sydafrikansk populärmusik. Miriam Makeba finns förstås med (med sin berömda ”The Click Song”). På den första CDn finns också ”Nkosi Sikilele l’Afrika / Shosholoza” med Ladysmith Black Mambazo; nationalsången ”Nkosi Sikilele l’Afrika” återkommer sen på CD nummer två, då med Imilonji Kantu Koral Society”. Och ”Mbube” (”Lejonet”) av Solomon Linda (i Pete Seegers amerikanska version ”Wimoweh”) finns förstås med, i en bra version med Mahotella Queens.

Men tonvikten ligger på nutidens även i det sydafrikanska fallet ofta popinfluerade musik. Samtidigt är det påfallande, att sydafrikansk populärmusik fortfarande så ofta är jazzinfluerad. Och kwela-flöjterna har ingalunda försvunnit.

Jag kan för lite om de enskilda artisterna och grupperna för att kunna göra mer fullödiga presentationer än de som går att göra med hjälp av enstaka låtar plus konvoluttexterna. Jag nämner detta också för att jag känner behov av att uttrycka missnöje över att praktiskt taget inget av den här musiken – hur bra den än är – finns att få tag på i svenska skivaffärer och inte heller spelas i svensk radio. Som framgår av konvoluttexterna har flera av artisterna och låtarna på den här dubbel-CDn ändå varit populära i Storbritannien.

Jag nöjer mig med att nämna några personliga favoriter.

”Mama Tambu’s Wedding” med Ipi Ntombi Cast with Margaret Singana svänger som fan. Hörvärd är även ”The Warrior” med samma konstellation.

Mango Grooves ”Pennywhistle” fyller mig med afronostalgi. Här spelas kwela-flöjt!

”Imbizo” med Phuzekhemisi är en traditionell sång från Durban, på zulu.

Ladysmith Black Mambazo åstadkommer snygg stämsång i ”Homeless”.

”Abasebenzi” (”Arbetare”) med Nhanhla Jili är skitbra dansmusik.

Afrorock bjuder P J Powers & Hotline på i ”Wozani” (”Kom allihop”).

Och township jazz (till och med med ansats till bopsång) bjuder African Jazz Pioneers och Dolly Rathebe på i ”Meadowlands”.

Värda att nämna är också Soul Brothers (David Masando, Moses Ngwenya med flera), kompade bland annat med hammondorgel, med ”Isithothobala”.

Ytterligare en mycket bra låt är ”Paradise Road” med Joy.

Vad för slags musik ”Village Bump” med West Nkosi är hörs nästan på namnet.

Och sista låten på CD två, ”Mmalo” (”Vi” = afrikanska kvinnor) med Bayete utgör en snygg avslutning.

Serieroman om ett hörn av Arbetarklasseuropa

Då och då köper jag genom Seriebokklubben äldre seriealbum, som jag har missat. Ett exempel är Barus ”Blues i brallan” (översättning Lena Ekeram, textning Karin Wänstedt, färgläggning Daniel Ledran, Medusa, 1987).

Baru är signatur för Hervé Baruléa, född 1947 i Alger men bosatt och verksam i Frankrike. Originaltiteln, ”Quéquette Blues” betyder ungefär Snoppblues eller Kukblues; i Lena Ekerams översättning av den åsyftade sången i slutet av boken blir detta ”Tung pung blues”.

Därmed är vi också inne på handlingens huvudtema. Den unge oskulden Hervé (märk att serieskaparen själv heter så) utmanas av grabbgänget: det stundar en utdragen nyårshelg, och han måste inom loppet av de närmaste tre dagarna ligga med en tjej för allra första gången. Misslyckas han, måste han bjuda gänget på så mycket skumpa killarna vill ha. Och att ligga med ett fnask räknas inte.

Ytligt sett handlar den här serieromanen om Hervés försök att klara vadet. Om han verkligen lyckas får man aldrig veta. Dock hinner det, innan handlingen avslutas, bli en gnista av förälskelse mellan honom och någons blonda 16-åriga lillasyrra.

Jag kan mycket väl tänka mig, att en del – och särskilt då kvinnliga – läsare kan finna både könsjargongen och en del av handlingen i den här boken monoman och bitvis rå. Men man ska då komma i håg att boken handlar om ett grabb-gäng i en ålder, då blandningen av osäkerhet och oerfarenhet är legio. För min del skulle jag inte hålla det för osannolikt, att motsvarande jargong och fixering också kan finnas i tjejgäng i samma ålder.

Och egentligen är det något helt annat som gör ”Blues i brallan” till mycket intressant seriekonst. Bokens miljö är det nordfranska brukssamhället Villerupt med ett omland där franskt och tyskt möts: Belgien, Luxemburg och Saar-området. Bokens miljöer och skildrade attityder har en så uttalad arbetarklassprägel, att jag inte tror mig ha mött något liknande i någon serie tidigare. Allt det här är mästerligt fångat i bild och dialog: i typiska arbetarhem, på barer, i dansmusiken, av fabriker som äter sina tjänstehjon. Baru tecknar också bilden av det nya Arbetarklasseuropa, där kompisarna (i ett hörn av Frankrike) kan heta Brahim, Charbi, Abdel-Kaper och Kacem.

En enda invändning: de enskilda figurerna i handlingen tecknas som typer, har inte skarpt utmejslade individuella drag, och det kan därför ibland vara svårt att skilja dem åt.

Melodikrysset nr 24 2007

Sent i går kväll kom Birgitta hem från Wien; vi satt länge på glasverandan och pratade. Drack österrikiskt rödvin. Birgitta var hungrig och åt med god aptit upp ett par kalla wienerschnizlar (!), rester av min middag.

Vädret är fortfarande soligt och vackert om än aningen kyligt här ute vid kusten. Jag vaknade tidigt, utvilad och äntligen pigg, duschade och kokade kaffe, åt en långsam frukost under läsning av våra tre morgontidningar.

Jag var klar med alltsammans lagom till Melodikrysset, då jag som vanligt på lördagsmorgnarna satte mig vid radion och datorn. Nå, datorn behövde jag inte använda särskilt mycket i dag.

Dagens melodikryss innehöll tillräckligt mycket frågor, som en gammal radiot och mångsidigt musikintresserad person som jag kunde klara, vilket gav ledbokstäver till det som var lite svårare.

Nog har jag i min ungdom sjungit med i ”Yes We Have No Bananas”.

Detsamma gäller slagdängan ”Ett glatt humör är mer än pengar”. Här spelades den av Brunnsoktetten Fulla muggar, men den inspelning jag minns är den med Alice Babs.

Och visst har jag också sjungit den gamla skämtvisan ”Igelkottaskinnet” (här med Kalle Moraeus), som skulle ge pluralen igelkottar. Så är går den:

Och gubben han sade till gumman sin:
”Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

”Jo, därför att du är så lat ditt skräll
så du sitter och drar dig från morgon till kväll
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren dom vände hon in,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn,
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Jag minns förresten, att tjegruppen Katas döttrar från Sundsvall (Eva Swedenmark med flera) hade med den här sången på en LP med feministisk tendens. Eftersom jag har den i Uppsala, inte här i Öregrund, kan jag dock inte kontrollera, om Katas döttrar hade med senare delen av texten i sin version.

Men tillbaka till Melodikrysset:

Eftersom jag har allt som finns på skiva med Cornelis Vreeswijk, hade jag inga som helst svårigheter att känna igen hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket skulle ge singularen sko.

Eftersom jag gillar Sofia Karlsson och har skrivit om hennes CD med Dan Anderssons ”Svarta ballader”, hade jag förstås heller inga svårigheter med att komma fram till att den efterlysta färgen var svart.

Till det klassiska barnvisearvet måste man räkna ”Ro, ro till fiskeskär”, vilket här skulle ge rodd.

Melodifestivalmelodierna, som jag ibland har svårt att komma i håg, var den här gången inte alltför svåra. Den från 2006, ”Idag & imorgon”, sjöngs av Kikki Danielsson. Och den från 2007, ”Jag måste kyssa dig”, sjöngs av Nanne Grönvall, som jag till och med har hört live, på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö.

”Gör mig lycklig nu” kan väl ändå mindre ha undgått någon. Mats Ronander sjöng duett med dansken Kim Larsen, en artist som jag för övrigt med uppskattning har recenserat.

De mer långväga utländska inslagen var heller inte av det svårare slaget. ”Livin’ Next Door to Alice” med engelska 70-talsgruppen Smokie kan väl nästan ingen ha undgått att höra. Detsamma gäller väl också ”A Lovely Way to Spend an Evening” med Frank och Nancy Sinatra. (Tillägg: låten heter egentligen ”Something Stupid” men innehåller delar av den fras jag återger.) Och efter lite funderande kom jag också på att titeln till Cole Porter-melodin måste vara ”I Got a Kick of You”.

Svårare för melodikrysslösare i min ålder var väl förmodligen vilken grupp som sjöng ”Say My Name”. Jag tror inte att jag har hört låten tidigare, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag ganska snabbt fram till att den efterlysta gruppen är Destiny’s Child. Destiny’s Child från Texas, Beyoncé Knowles, Kelly Rowland och Michelle Williams, är mest känd som Rythm ’n Blues-grupp men har också sjungit in låtar i andra genrer.

***

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, bör du i stället antingen trycka på Blog ovan eller gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Ebbe – mannen som blev en affär

Jag har naturligtvis träffat Ebbe Carlsson, dock aldrig blivit närmare bekant med honom, inte heller umgåtts med honom. Vi var nog så olika varann, att han knappast skulle ha funnit det intressant eller matnyttigt att närma sig mig på det sätt han gjorde med många andra.

Ändå har jag ett minne av honom, som utomordentligt väl stämmer överens med den bild Anders Isaksson ger av honom i sin bok ”Ebbe Mannen som blev en affär” (Bonniers, 2007): I samband med något politiskt höjdarbesök i Uppsala – jag minns inte av vem – relativt tidigt i Ebbes stockholmsanknutna karriär – jag minns tyvärr heller inte exakt när – tog Birgitta med gästen i fråga hem. Med hem till vårt kök (så karaktäristiskt!) var också en kille jag då ännu inte riktigt kunde placera, Ebbe Carlsson: Varför och i vilken egenskap var han med?

Senare, både under hans tid som chef för Tidens förlag och, sporadiskt, i våra respektive politiska jobb, kom jag att träffa honom mer. Mina intryck av honom stämmer förbluffande väl med det personporträtt som finns i Isakssons bok: Vännen och läkaren Tomas Eriksson menar, att ett grundläggande drag i Ebbes personlighet var subsoliditet, vilket betyder, att han hade ”ett fladdrigt och osammanhållet drag i sin karaktär. Han är impulsiv, barnslig, ytlig, charmerande, trevlig, lättsinnig och lekfull men saknar djup, grundlighet och allvar och har en dragning åt det opålitliga, hållningslösa och manipulativa i sina relationer till andra.”

Ändå är Isakssons portätt av Ebbe Carlsson långt ifrån ensidigt avståndstagande. Och Isaksson är (liksom jag som läsare) ganska tagen av hur Ebbe, genom den mix av charm, mytbildning och ihärdighet han behärskade till fulländning, lyckades närma sig så många inflytelserika människor, i vissa fall manipulera dem.

Sålunda lyckades han locka den dåvarande justitieministern, Anna-Greta Leijon, att skriva under det beryktade rekommendationsbrev han själv hade formulerat.

Det borde hon naturligtvis inte ha gjort, och den där namnteckningen kostade henne hennes politiska karriär.

Ändå var långt fler än Leijon inblandade i uppackningen av Ebbe i hans självpåtagna roll som privatspanare i det så kallade PKK-spåret. Aktivt Hans Holmér och Carl Lidbom. Pådrivna av dessa och manipulerade av Ebbe också ett antal nyckelpersoner inom polisväsendet, inklusive SÄPO.

Och själva PKK-spåret framstod, åtminstone till en början, inte mer orimligt än många andra teorier om varför Olof Palme mördades.

Sammantaget ger Anders Isaksson en god bild av vad som hände och hur det kom sig att det hände. Han driver dock en tes, som han, trots otaliga sannolikhetspåståenden, aldrig kan bevisa, att Ingvar Carlsson skulle ha varit inblandad redan på ett relativt tidigt stadium. Vad jag menar är att Isaksson inte, ens om han skulle ha rätt på den här punkten, lyckas belägga sin tes.

Avslutningsvis en liten sidoutvikning.

Eftersom Ebbe Carlsson var inblandad också i mörkläggningen av den så kallade sjukhusaffären i Göteborg, finns det också ett avsnitt om IB i Isakssons bok; även min ”Vitbok” figurerar där på ett par ställen.

Isaksson är påläst men gör enligt min mening i Thomas Kangers och Jonas Gummessons efterföljd en alltför skruvad tolkning av det som Göran Johansson med en olycklig göteborgsvits döpte till SAPO. Den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen har förvisso funnits, även om den aldrig har kallats så. Och framför allt: den var primärt en kampanjorganisation på arbetsplatserna med syfte att vinna fackliga och allmänna val, inte att registrera kommunister; att några av de här arbetsplatsombuden dessutom lät sig värvas till att bli kunskapare åt IB är en annan historia, en historia som jag mycket grundligt har kartlagt i min ”Vitbok”. Eftersom ”Vitbok” finns i Isakssons källförteckning, kunde han här ha läst på lite bättre och också gett en lite mer nyanserad bild av vad som faktiskt hände.

***

En intressant kommentar till Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson finns också på Peter Englunds blogg.