DN i världen

Med dagens DN följde en bilaga, DN i världen. I den presenteras DNs utlandsbevakning: porträtt av korrarna, världskarta med deras placeringsorter och en del annat.

Det är sammantaget ett imponerande bevakningsnät – men ändå är min egen reaktion stor förvåning: Är de verkligen så här många? Hur ofta rapporterar de i tidningen? Gör tidningens redigerare tillräckligt för att lyfta fram deras artiklar?

Vad jag menar är att mitt subjektiva intryck av DNs bevakning av världen är av något som jag uppfattar som något mycket mindre än det egentligen tycks vara.

Det kan ju vara mitt, läsarens, eget fel.

Men samtidigt minns jag det starka intryck som gamla Stockholms-Tidningens utlandsbevakning gjorde på mig, när Victor Vinde var chefredaktör. Och vem minns inte DNs egna legendariska utlandskorrar, Sven Öste och andra.

På den tiden tyckte man sig som tidningsläsare befinna sig mitt i världen.

Trädgårdsfest med familjen Dahl

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.

Viggo och Klara i Öregrund

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.

Melodikrysset nr 31 2007

Inte heller veckans melodikryss var särskilt svårt. Jag löste det själv, trots att dottern, Kerstin, är här i Öregrund och kunde ha tillfrågats på några punkter.

Den enda fråga jag kontrollgooglade på för att vara säker på att jag hade rätt var duetten ”Coul’d I Have This Kiss Forever”: Jo, det var Enrique Iglesias och Whitney Houston som sjöng.

”Vad du än trodde så trodde du fel” från Melodifestivalen 2005 mindes jag i och för sig inte – men det var ju inget tvivel om att det var Arja Saijonmaa som sjöng.

Senare delen av hennes förnamn gav sedan en ledtråd till att det var Meja (egentligen Anna Pernilla Beckman, inhämtar jag på Google) som sjöng ”All About the Money”.

Den engelske sångaren, som senare konverterade till islam och bytte namn (till Yusuf Islam), var Cat Stevens. Fast egentligen hette han Stephen Demetre Giourgiu. Här sjöng han ”Can’t Keep It In”.

Vad den amerikanska popgrupp som efterfrågades sjöng kom jag inte på. Men utan tvekan var det Eagles. Eagles har, vad jag minns, varit med i Melodikrysset tidigare också.

Ingen som någon gång har sett ”Allsång på Skansen” i TV kan väl ha missat signaturmelodin, skriven av Lasse Berghagen: ”Stockholm i mitt hjärta”.

TV-anknytning kan man väl säga att också den fråga hade, som illustrerades med ”Man ska leva för varandra”. Det riktiga förnamnet på sångaren, Loket, är nämligen Leif (Olsson).

Dagens melodikryss innehöll också några frågor, som en inbiten gammal radio- och schlagerlyssnare klarade galant:

”Under ekars djupa skugga”, som väl en gång i världen sjöngs av Carli Tornehave, skulle här ge singularen ek.

Det viktiga som efterlystes med hjälp av ”Någonting att äta, någonting att dricka” var mat.

”Nya fågelsången”, här framförd av Kurt Olsson (det vill säga Lasse Brandeby) skrevs av orkesterledaren och pianisten Sam Samson.

Anknytning till min hemstad, Uppsala, hade ”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt” av Ulf Peder Olrog. Sången framfördes här av Sven-Bertil Taube.

Taube den äldre representerades i dag av ”Så länge skutan kan gå”.

Därmed är vi inne på klassikerna.

Men det Eldeman menar med klassisk musik representerades av Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Och det var väl alltihop.

***

Söker du något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Lars Forssell

Lars Forssell, född 1928, dog 26 juli 2007, sjuttionio år gammal. Han var en mycket betydelsefull person i det svenska kulturlivet. Hans mångsidighet är legendarisk: Han skrev visor, poesi, dramatik, om film och mycket annat. Deltog också i samhällsdebatten, alltid från ett vänsterperspektiv.

På en lite yngre generation av vänsterintellektuella – mig bland andra – gjorde han tidigt intryck genom att i Sverige introducera den franska kabarétraditionen. Ett av instrumenten var den radiokabaré han tillsammans med Pär Rådström gjorde 1956, ”Två åsnor”.

Sina översättningar av franska visor samlade han sedan i sångboken ”Snurra min jord och andra visor” (Bonniers, 1958). I den fanns visor som ”Säj vad ni vill” (”Paris-Canaille” av Léo Ferré), ”Snurra min jord” (med originaltext av samme författare), ”Evas visa” (”Comme hier” av Georges Brassens, som jag äger en hel binge originalskivor av) plus många andra mycket hörvärda visor – bland dem de två som jag nedan återkommer till. Boken var en kultbok i den radikala unga socialdemokrati där jag tillbringade mina tidiga studentår: Laboremus i Uppsala (och de övriga socialdemokratiska studentklubbarna).

Ett med tolv visor utvidgat urval – bland annat med mer originalmaterial – kom sedan i ”Snurra min jord och nya visor”, FiBs lyrikklubb, 1966. Ett ännu större urval forssellvisor fanns i ”Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok” (Författarförlaget, 1979) – i den vill jag särskilt framhålla det stora urvalet tolkningar av sånger, skrivna av Mikis Theodorakis. Och ska vi fortsätta ännu längre fram i tiden, gav Atlantis 2004 ut Lars Forssells samlade visor, nu med noter, i två praktfulla band: ”Jag har dansat” och ”Säg vad ni vill”.

Min gamla LP där Ulla Sjöblom sjöng Lars Forssells franska kabarévisor, ”Lars Forssell Visor” (Telstar TR 11017) är nästan sönderspelad. Som tur är finns den åter tillgänglig, nu på CDn ”Ulla Sjöblom sjunger Sonja Åkesson och Lars Forssell (MNW CD 232, 1993)”.

***

När jag i maj 1960 valdes till ordförande för Laboremus och skulle planera höstens program, var en av mina första tankar, att jag skulle engagera Lars Forssell. Det lyckades också: Han framträdde vid den recentiorsafton, som inledde höstens mötesserie. Vi spred en folder om detta och om det övriga programmet till alla nyinskrivna på universitetet (recentiorer) och annonserade i Upsala Nya Tidning, och si – stora samlingssalen på Västgöta nation var knökfull den där kvällen då Lars Forssell var där och talade över ämnet ”Att protestera i Sverige”. Det blev en benådad afton.

Laboremus betalade Forssell för resan från och tillbaka till Stockholm, för övernattning (vilket han hade begärt) på hotell Hörnan, och så fick han ett litet arvode. Sen berättade vår kassör Mary Schelin (senare Erixon), som då för tiden arbetade på arbetarekommunen, att Forssell nästa dag hade återvänt, blek, bakfull och black, och bett om mer pengar. Vilket han fick. Mary var (och är fortfarande) en förståndig kvinna. Forssell hade ju faktiskt gett oss en flygande start på verksamhetsåret, som för övrigt ändade i att vi hade dubblat medlemsantalet från 125 när jag startade som ordförande till 250 när jag avgick för att bli vice ordförande.

***

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma), var det alldeles självklart att be Lars Forssell om lov för att i bokens frihetssångavdelning ta med ”Jag står här på ett torg”, hans översättning av Boris Vians sång om algerietkriget – jag hade själv varit i Algeriet 1960, alltså under kriget, och bildat opinion mot det – ”Le déserteur”.

Boris Vian föddes 1920 i Ville-d’Avray och dog 1959 i Paris. Ursprungligen var han ingenjör, men han blev författare – av dramer, lyrik, romaner, essäer och sånger – och hörde till kretsen kring Eugène Ionesco.

”Le déserteur” hade förbjudits av den franska censuren:

Le déserteur

Fransk originaltext och musik: Boris Vian, 1954

Messieurs qu’on nomme grands
Je vous fais une lettre
Que vous lirez peut-être
Si vous avez le temps
Je viens de recevoir
Mes papiers militaires
Pour partir à la guerre
Avant mercredi soir
Messieurs qu’on nomme grands
Je ne veux pas la faire
Je ne suis pas sur terre
Pour tuer des pauvres gens
C’est pas pour vous fâcher
Il faut que je vous dise
Les guerres sont des bêtises
Le monde en a assez

Depuis que je suis né
J’ai vu mourir des pères
J’ai vu souffrir des mères
Et pleurer des enfants
Les mères ont tant souffert
Et d’autres se gobergent
Et vivent à leur aise
Malgré la boue, le sang
Il y a des prisonniers
On a volé leur femme
Et tout leur cher passé
Demain je partirai
Je fermerai ma porte
Au nez des années mortes
J’irai sur les chemins

Je mendierai ma vie
Sur la terre et sur l’onde
Aux yeux du nouveau monde
Et je dirai aux gens:
Profitez de la vie
Éloignez la misère
Nous sommes tous des frères
Gens des tous les pays
S’il faut verser le sang
Allez verser le vôtre
Messieurs, les bons apôtres
Messieurs qu’on nomme grands
Si vous me poursuivez
Prévenez vos gendarmes
Que je n’aurai pas d’armes
Et qu’ils pourront tirer
Et qui’ls puorront tirer

Lars Forssells svenska version lyder så här:

Jag står här på ett torg

Svensk text: Lars Forssell, 1958
Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.

Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.

O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär

blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.

Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.

Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.

För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.

Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.

Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

En annan av de stora i 1950-talets franska viskonst var Léo Ferré (1916-1993): poet, visdiktare, musiker, anarkist.

Också hans visor översatte Lars Forssell. När jag gjorde sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), var det ganska självklart att i bokens fredsavdelning ta med Ferrés ”Le piano du pauvre” och Lars Forssells svenska översättning ”De fattigas piano”.

Le piano du pauvre

Fransk originaltext och musik: Léo Ferré, 1954

Le piano du pauvre
Se noue autour du cou
La chanson guimauve
Toscanini s’en fout
Mais il est pas chien
Et le lui rend bien
Il est éclectique
Sonate ou java
Concerto polka
Il aim’ la musique

Le piano du pauvre
C’est l’Chopin du printemps
Sous le soleil mauve
Des lilas de Nogent
Il roucoule un brin
A ceux qui s’plais’nt bien
Et fait des avances
Ravel ou machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’y r’commence

Le piano du pauvre
Se noue autour des reins
Sa chanson guimauve
Ça va toujours très loin
Car il n’est pas chien
Toujours il y r’vient
Il a la pratique
C’est pour ça d’ailleurs
Qu’les histoir’s de coeur
Finiss’nt en musique

Le piano du pauvre
Est un joujou d’un sou
Quand l’amour se sauve
Y’a pas qu’lui qui s’en fout
Car on n’est pas chien
On le lui rend bien
On est électique
Jules ou bien machin
C’est déjà la fin
Mais v’là qu’on y r’pique

Le piano du pauvre
C’est pas qu’il est voyou
La chanson guimauve
On en prend tous un coup
Car on n’est pas chien
On a les moyens
Et le coeur qui plisse
Quand Paderewsky
Tir’ de son étui
L’instrument d’service

Le piano du pauvre
N’a pas fini d’jacter
Sous le regard fauve
Des rupins du quartier
Pendant qu’les barbus
Du vieil Institut
Posent leurs bésicles
Pour entendre au loin
Le piano moulin
Qui leur fait l’article

Le piano du pauvre
Dans sa boîte à bobards
S’tape un air guimauve
En s’prenant pour Mozart
S’il a l’air grognon
Et joue sans façons
Des javas perverses
C’est qu’il est pas chien
Et puis qu’il faut bien
Fair’ marcher l’Commerce…

Lars Forssells svenska version lyder så här:

De fattigas piano

Svensk text: Lars Forssell, 1956

Fransk origianltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man kan bli kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
än varje duskål i Genève – er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte pling-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs ”The hollow men”,
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano,
som klinkar dag och natt
på barer från Mialano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.

***

Cornelis Vreeswijk gjorde ett par år efter det att min ”Upp till kamp!” hade kommit ut en hel egen LP med sånger av Lars Forssell, ”Visor, svarta och röda. Cornelis Vreeswijk sjunger Lars Forssell” (Philips 6316 018, 1972). Den innehåller ganska få av de tidiga kabarévisorna, och när det förekommer – ”Djävulens sång” (Georges Brassens’ ”Le Gorille”), ”Menuett på Haga” (Charles Trenets ”Polka du roi”) – är Cornelis’ versioner sämre än Ulla Sjöbloms. Dock finns det en intressant textmässig avvikelse från den version hon på sin tid sjöng: Lars Forssell hade senare gjort en råare och rakare (men samtidigt poetiskt svagare) variant av ”Jag står här på ett torg”, och det är den Cornelis sjunger:

Desertören

Text: Lars Forssell (finns i ”Jag står här på ett torg”, Författarförlaget, 1979)

Musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954

Min galne general
som leder våra härar
Förlåt att jag besvärar
men jag har gjort mitt val
Jag är förbannat trött
på all er propaganda
om truppens goda anda
Den får mig att se rött
Den får mig att se blod
att höra hur ni skryter
när blod och tarmar flyter
om era pojkars mod
Min tapperhet är slut
Jag tänker desertera
och göra det som flera
än jag funderat ut

Snart ä’re inspektion
Här är för hett i solen
Nu kastar jag pistolen
och gör revolution
Så nästet över ån
det får ni själv förgöra
Jag tänker inte störa
Jag sticker härifrån
Ska det va livets lag
att människan ska födas
helt enkelt för att dödas
då inser ni en dag
att det finns bättre fält
än slagfält där det mördas
och bara döden skördas
och bryter era tält

Ja bryter era tält
och öppnar krig mot nöden
och börjar slåss mot döden
och sjukdomar och svält
Ni drar dit folken dör
och spar de billioner
Ni ödslar på kanoner
och köper lite smör
Ja blir det som jag vill
så kommer generalen
med hela arsenalen
till oss och hjälper till
Men jag vet vad ni gör
den dag ni hinner fatt mej
Jag får ett skott i nacken
Det får en desertör.

Annars finns de musikaliskt bästa tolkningarna på sidan två: den roliga ”Jenny Jansson” (amerikansk traditionell melodi), där Cornelis sjunger duett med Monica Törnell, den jazziga ”The Establishment” med musik av Cornelis själv, ”Vaggvisa” med musik av Kjell Andersson och så, inte minst, ”Avanti popolo”. Den här italienska kampsången till en traditionell melodi har jag i en annan svensk textversion i min ”Upp till kamp!”, men jag skulle gärna vilja ha fatt på Lars Forssells text. Den finns inte i någon av de sångböcker jag äger. Har någon den?

***

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade då som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga Henschen, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och en rad KSFare.

Att få med en känd och av många älskad författare som Lars Forssell bakom det här uppropet var onekligen en bravad; Forssell satt dessutom sen 1971 i Svenska akademien. Den som värvade honom var Carl Zetterström, Carl Z, tyvärr också han nu död.

***

Jag började tidigt läsa poeten Lars Forssell, och många av hans dikter hör till det jag har citerat genom åren, ibland nästan kunnat utantill.

”Poesi är inte bara vaggsång, om någon skulle tro det:
Vad är den, poesin?
Parkettgolv under virvelvindar,
melodiskt gungfly under lärkan
eller – som kärleken – en domkraft?”

Så skrev Lars Forssell i en liten introduktion han hade gjort för en åttasidig folder från Författarcentrum 1969, ”Dikter”.

Lars Forssell kunde vara politisk men var aldrig någonsin någon plakatpoet. Hans politiska poesi fick läsaren att reflektera. Här ett exempel ur diktsamlingen ”F C Tjetjens” (1954):

Samvetet, allmän version

När på order guden fallit
och legoknektarna slagit sönder hans lemmar
och i skydd av mörkret delat
hans ägodelar mellan sig
smög jag, Er tjänare, mig fram
i första morgonljuset
och krökte försiktigt ett hår
på det avhuggna huvudet.

En del av det Lars Forssell skrev, som vette åt politisk dikt, ägde trots ett annat formspråk släktskap med de tidiga kabarévisorna. Ett exempel är diktsamlingen ”Jack Uppskäraren och andra visor” (1966). I ”Ändå” (1968) finns dikter som ”Skärvor från Zimbabwe”. Mer tveksam är jag, trots de obestridliga poetiska kvaliteterna, av politiska skäl till ”Oktoberdikter” från 1971 med dikter som ”Lenin talar till arbetarna”. Men inte heller här uppträder Lars Forssell som plakatpoet. Och det är intressant att notera, att han alltså bara två år efteråt, 1973, var beredd att skriva under det socialdemokratiska valuppropet från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den samhällstillvände Lars Forssell vore värd en mycket längre och uttömmande analys, än vad jag här kan prestera. Låt mig bara avslutningsvis redovisa ett av hans sista verk på detta fält.

***

I fråga om detta spelar min hustru, Birgitta Dahl, en avgörande roll. Under hennes talmanstid 1994-2002 blev hon, och också jag som medföljande make, regelbundet inbjudna till nobelprisutdelningarna och några andra av Svenska akademiens publika sammankomster, till och med någon eftersittning efter litteraturpristagarens föreläsning. Jag tror mig ha kunnat notera, att de akademiledamöter vi kom i personlig kontakt med då (till sin glada överraskning, antar jag) upptäckte, att det offentliga Sveriges främsta folkvalda representant och hennes make visade sig vara belästa och bildade människor.

Vi kom naturligtvis i kontakt även med Lars Forssell, men inte så tätt som den här inledningen kanske låter antyda. Forssell blev under den här perioden allt mer skröplig och var inte så sällan också frånvarande från akademiens sammankomster. Möjligen spelade alkoholen någon roll däri – om det vet jag inte så mycket. Att jag djärvs dra den slutsatsen beror bland annat på de minnesglimtar den betydligt yngre akademiledamoten Peter Englund har publicerat på sin blogg – läs mera här.

Men tillbaka till huvudämnet. Riksdagens talman hade inför millennieskiftet kommit på idén, att Sveriges riksdag borde högtidlighålla skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal genom att beställa ett litterärt och musikaliskt verk. Och inte bara det: den bästa tänkbara textförfattaren var Lars Forssell.

På den punkten vill jag citera författarens eget Post Scriptum till hans allra sista publicerade bok, antologin ”Förtroenden” (Atlantis, 2000):

”Hemkänslan är en beställning från Sveriges riksdag genom dess talman Birgitta Dahl och Rikskonserter. Med musik av Hans Gefors uruppfördes den på Operan den 15 december 1999 och sändes i radio på nyårsafton. Medverkande var Operans kör och Hovkapellet under Erik Solén. Solister var Birgitta Svendén och Ola Eriksson.”

Vi var förstås där och delade loge med bland andra Lars Forssell och Hans Gefors.

Dess förinnan hade talmannen hållit ett välkomstanförande, som avslutades med följande:

”Nu kommer ögonblicket – då tiden vänder blad – då vi kan stilla oss och få rum för eftertanke och besinning. En tidsrymd av förändring, en tidsrymd av utveckling skiljer oss från människorna vid tusentalets gryning – allt fortare. Det gäller än mer det senaste decenniet – fortast, fortast.

I det förflutnas landskap finner vi ondskans mörker. Men vi skymtar även stråk av ljus – det är goda människors oförtröttliga gärningar. Det är då freden och friheten, då demokratin och respekten för mänskliga rättigheter har segrat.

Så har också vårt årtusende, vårt sekel tett sig. Det ska vi bära med oss. Där hämtar vi kraften och modet att gå vidare.

Vad ska de minnas, de som kommer efter oss? Vad ska de minnas av det sekel som nu väntar, av det årtusende som nu ligger framför oss? Det – får vi aldrig veta.

Men vi vet, att det är vi – just du och jag, här och nu – som bär vårt ansvar för hur epilogen till vår historia en gång ska skrivas.

Ärade gäster,
’Hemkänslan’ är en sång, av Hans Gefors och Lars Forssell, om det som varit och det som nu väntar.

’Så möjligheter finns i tusental, det finns ett val att välja,
en möjlighet till val,
vid den korsväg där hon tvekar, människan…’

Ärade gäster, kära vänner,
Varmt välkomna!”

Utöver ”Hemkänslan” bestod programmet av en millenniekonsert: Franz Berwalds uvertyr till operan ”Estrella de Soria” samt Hugo Alfvéns kantat för solo, kör och orkester ”Vid sekelskiftet Opus 12”.

Hela programmet spelades in och återfinns på CDn ”Tusen år Tusen toner- Konsert för nytt sekel och tusen nya år” (Sveriges riksdag, Operan, Sveriges Radio P2, Caprice CAP 21657, 1999).

Texten till ”Hemkänslan” finns i CD-mappen och alltså också i Lars Forssells bok ”Förtroenden”.

När det gäller innehållet i ”Hemkänslan”, vill jag gärna citera Birgitta Dahl, när hon återvände till kantaten i samband med invigningen av Eva Eek-Schaeffers bildväv om vårt ansvar för medmänniskor på flykt, ”Flykten”, i riksdagen den 8 mars (internationella kvinnodagen) 2002:

”I den diktcykel ’Hemkänslan’, som Lars Forssell på riksdagens uppdrag skrev inför årtusenskiftet heter det:

Vi är alla invandrarbarn
Vi kom en gång alla till främmande land.
Vi är alla invandrarbarn
men snart tog hemkänslan
överhand.”

Kanske upphöjde Sveriges riksdag med den här beställningen Lars Forssell till nationalskald. Men man ska alltså märka, att hans nationella hemkänsla omfattade också invandrarna och flyktingarna. Var han nationalskald, var han en inkluderande nationalskald med hjärtat till vänster.

***

För mig personligen är det ändå Lars Forssells kärlekslyrik som har betytt allra mest. Inte många svenska poeter har skrivit rader som de här:

”På vänster höft har du ett litet märke
Och när du skrattar får du fem rynkor
Vi näsvingen.”
(Ur ”Ballad om att du finns” i ”En kärleksdikt”, 1960)

I ”Telegram” (1957) fanns en dikt, som är svindlande vacker och som samtidigt beskriver kärleken med de sår och de komplikationer som den också är full av:

Aria

Den kärlek som är
vill förkasta en annan
och ändå likna den
så som den var.
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar.

Vindar som vet
det grå, det sista –
om dag i natt kvävs,
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka
som krävs för att mista
och den svaghet som krävs
för att hålla den kvar.

Sorg är en flöjt.
Det strömmar, strömmar
bläck ur dess sång
och vind som var.
Ger den mig drömmar
skall de brista.
Tiden är lång
och stannar kvar.

Fågel som sjunker
ner i din klyfta –
ormvråk, fjäril,
mitt svindelpar…
ge mig den tyngd
som krävs för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar.

”Aria” har tonsatts av Olle Adolphson.

En våldsam uppmärksamhet – både bland lyrikälskarna och moralisterna – väckte Lars Forssells samling ”En kärleksdikt” (1960). Särskilt de köttsligt erotiska dikterna i den väckte både entusiasm och anstöt. Här är ett exempel:

Ballad 1952

1

Ditt kön är mörkrött
Och fuktigt som fruktkött

Och den svarta skogen över det
Vajar när jag blåser

Längst därinne sitter ett vinteräpple
Smetigt som efter ett regn

Och över ditt ansikte glider
Sju fåglars vingskuggor

Ett ben om min rygg
En hand om mina testiklar

Och din mun öppnar sig som en mussla
och jag är trygg

2

Och du somnar
Med halvslutna ögon och ljusreklamen
målar djävlar på väggen

Det är i Paris eller Rom
Eller Salzburg eller

Världen är med oss för mycket
Vi är tillsammans
Imorgon skall vi

Din fot mot min mun
Din andedräkt mot min fot

3

Och imorgon vaknar vi
En vissling från gatan
Städet som skäller

Och du tvättar dig bakom förhänget
Och när vi går ut har vi vunnit

Må det tillåtas mig att citera ännu en personlig favorit ur samma diktsamling:

Som kartan

I ljumsken har du en narighet
som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon

Och när vi ligger med varandra
Springer din fot som en gårdvar
Hungrigt upp och ned för min rygg

Först biter jag dig hårt
Sen försiktigt i brösten
Sen hårt igen

Under mig ligger du
Som kartan i mitt pojkrum
Som väckte obeskrivlig lust efter resor

Under mig ligger du
Under mig under
Så att jag säkert vet att du finns

Under mig som kartan
Som väckte en outsläcklig lust

Jag kan se kartografen
Varligt teckna en kust
Och minnas och glömma fradgan

Lars Forssells ”En kärleksdikt” finns också som LP (Gazell FMP-1000), där poeten själv läser de här dikterna.

Sviten Yeatsvariationer i ”Ändå” (1968) innehåller ett perspektiv på kärleken bortom nuets passion:

II. Älskandes klagan

Lönnen
väntar våren.
Den vet att hon kommer igen
och vattnar dess rot.
Men vår kärleks eld
skall med åren
kvävas i sot.
Käraste.
Säg emot.

Kroppar
omslingrande varandra.
Vi är som en.
Men jag känner hot.
Det är älskandes öde,
mun mot mun,
fot mot fot,
att de sakta vaggas mot döden.
Käraste.
Säg emot.

Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

Den journalistiskt snyggaste rubriken med anledning av Ingmar Bergmans (1918-2007) död har dagens Upsala Nya Tidning: The end, fin, fine, slut.

Ingmar Bergman hade flera strängar på sin lyra – han var också författare och teaterregissör – men i mina ögon är han just som filmmakare en av världens stora. Att döma av reaktionerna i ledande utländska media är världen uppenbarligen ense med mig om detta.

Jag, i dag 70 år, fångades redan i unga år av Ingmar Bergmans filmer, förstod att det han skapade var filmkonst. Filmer som ”Det sjunde inseglet” (1957) gjorde ett outplånligt intryck; jag minns att jag under gymnasietiden skrev om den i en av mina svenskuppsatser.

Men egentligen hade mitt bergmanintresse vaknat redan tidigare. Jag var genom Folket i Bild väl förtrogen med Per Anders Fogelström, och hans ”Sommaren med Monika” såg jag givetvis också på bio, när Ingmar Bergman år 1953 gjorde en filmversion av den.

Det fanns hos den unge filmaren Bergman ett rebelliskt drag, som talade direkt till oss som befann oss i de upproriska och hormonstormpräglade tonåren. Ett annat exempel på detta är en film, som han inte har regisserat själv, Alf Sjöbergs ”Hets”, men där han skrev manus samt biträdde Sjöberg som regiassistent och scripta. När jag i änden på gymnasieåren tillsammans med Anders Thunberg tog initiativ till att bilda Mellannorrlands elevorganisation, en kretsorganisation inom Seco, fixade Anders visning av ”Hets”, på Saga-biografen i Sundsvall om jag inte minns fel. Trots att ”Hets” gjordes redan 1944, var det inte svårt för oss som var gymnasister på 1950-talet att i våra egna läroverk hitta paralleller till filmens tyranniske latinlärare Caligula (Stig Järrel).

När jag tittar på listan över de filmer Ingmar Bergman har gjort, framför allt de filmer han gjorde under 1950- och 1960-talen, ser jag, att jag har sett dem allesammans, flertalet redan när de hade biopremiär, många av dem dessutom senare i repris i TV. Jag har också många bergmanfilmer på video.

Jag var extremt filmintresserad under de här åren. Läste de ledande filmrecensenterna i stockholmstidningarna och försökte gå på alla filmer som föreföll sevärda. Under studenttiden i Uppsala var jag med i Studentfilmstudion, där förresten under en period min vän Jonas Sima (senare filmrecensent och filmare) var ordförande.

Trots vad jag ovan har skrivit om den unge rebelliske Ingmar Bergman och även i beaktande av hans många filmuppgörelser med den borgerliga familjen (inte minst hans egen), kunde man ju kanske vänta sig, att en ung, kulturradikal med mina värderingar kanske skulle ha vänt sig ifrån honom och hans filmer; somliga gjorde det ju också under de röda årtiondena. Men icke – jag har obrutet haft en så stor respekt för Bergmans konstnärliga begåvning, att jag aldrig har varit ens i närheten att se honom som ointressant heller då han har behandlat ämnen som i grunden är mig främmande. Den här prästsonens eviga brottning inte bara med fadern utan också med Fadern har ju liksom inte varit min bag, men det sätt på vilket han har brottats med existentiella problem har varit så konstnärligt intressant, att jag inte har skjutit ifrån mig hans filmer såsom varande likgiltiga för en människa med min övertygelse.

Det har av naturliga skäl blivit mycket Bergman det senaste dygnet. Jag har läst mängder av artiklar och delar av de bilagor som har ägnats åt minnet av honom. I går kväll såg Birgitta och jag nyhetssändningarna i TV och så första delen av Marie Nyeröds verkligen intressanta och välgjorda intervju med inklippta filmklipp. Därefter såg vi ”Smultronstället”, som också visades i TV 1.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här filmen, sedan den premiärvisades år 1957. Jag har alltid hållit den för att vara en av Ingmar Bergmans bästa filmer. Till det bidrar Gunnar Fischers foto men framför allt den åldrade Victor Sjöströms gestaltning av huvudpersonen, Isak Borg: med små medel, ofta bara knappt märkbara förändringar i ansiktsuttrycket, ger han nycklar till sin både yttre och inre resa.

”Smultronstället” är en både mörk och sommarlätt berättelse. Dess tidsaxel spänner formellt från tidig morgon till sen kväll, men genom uppehållen i ungdomens sommarviste, Smultronstället, och hos den urgamla mamman (spelad av den sprött fågellika Naima Wifstrand) samt inte minst genom drömmarna – Isak Borgs drömmar – ser vi ett helt liv speglas i sina väsentliga delar. Det här är urskickligt gjort av Bergman!

Filmens grundtema initieras redan i den dröm Isak Borg vaknar ur i gryningen: Han vandrar ensam genom ett öde stadslandskap, där den klocka han tittar på saknar visare. Han möter en hästskjuts utan kusk men med en likkista som, när vagnen slår i mot en gatlykta, trillar i gatan. När Isak Borg går fram till kistan, vars lock har gått upp i fallet, ser han sig själv ligga i kistan, och hans döda hand griper efter honom för att dra honom ner i kistan.

Det handlar alltså, som så ofta hos Bergman, om döden och om hur dödens obönhörliga närmande får oss att reflektera över vårt liv och meningen med det.

Filmens handling går ut på att för Isak Borg visa hans eget livs tillkortakommanden: egoismen, slutenheten, misslyckandena i relationerna till dem som borde ha stått honom närmare.

Den yttre handlingen är en bilresa från Stockholm till Lund, där Isak Borg samma kväll ska promoveras till jubeldoktor.

Utöver av modern, som Isak Borg gör ett kort uppehåll hos på väg mot Lund, använder Bergman sig av två par och en triangel som katalysatorer, i så väl filmens verklighet som i Isak Borgs drömmar, för att få honom att se sig själv som den han verkligen är.

Som medresenär får han till att börja med sonhustrun Marianne (utmärkt spelad av Ingrid Thulin), som har separerat – om tillfälligt eller permanent vet man än så länge inte – från sin man Evald (Gunnar Björnstrand), alltså Isaks son. Orsaken till deras dittillsvarande barnlöshet – Isaks egen skuld till detta så väl som personlighetsdrag sonen delar med honom – blottläggs under bilfärden.

I samband med uppehållet vid Isaks forna sommarviste, filmens Smultronställe, dyker det upp tre unga liftare på väg till Italien: Sara (Bibi Andersson), Anders (Folke Sundquist) och Viktor (Björn Bjelfvenstam). Bibi Andersson spelar samtidigt i Isak Borgs drömbilder rollen som hans ungdomskärlek, som hans mer praktiskt kurtiserande bror lyckas erövra och senare gifter sig med. Pojkarnas roll i filmens nu är dels att konkurrera om Sara, dels att, på ett närmast komiskt övertydligt sätt, illustrera två livshållningar: ateistens och den religiöses: de råkar bokstavligen i slagsmål, av både den ena och den andra anledningen får man förmoda.

En djupare religiös ingång finns hos Isak Borg själv, när han i samband med en måltid och rast på Brahehus vid Vättern ur minnet läser de två första verserna i Johan-Olof Wallins psalm ”Var är den vän, som överallt jag söker”, men i den här bergmanfilmen spelar Freud en betydligt mer framträdande roll än Gud som inspiratör och förklaringskälla.

Det här blir särskilt tydligt i de delar av filmen, där det både bilhavererade och personligt havererade paret Altman, ingenjören och katoliken Sten (Gunnar Sjöberg) och hans fru Berit (Gunnel Broström) finns med i handlingen. Parets gräl i bilen väcker minnen från Isak Borgs eget äktenskap, och drömsekvenserna (han somnar i bilen medan Marianne kör) återkallar både egna tillkortakommanden (tentamensscenen) och hustruns (nu död) otrohet.

Men nu närmar sig Isak Borg mer och mer sanningens minut: Mycket av det han har råkat ut för och sedan känslomässigt hållit ifrån sig beror kanske på honom själv?

Isak Borg har kommit till självinsikt, när bilen väl kommer till Lund och promotionen.

Och så slutar filmen närmast lyckligt.

När de blivande jubeldoktorerna i procession går in i Lunds domkyrka, vinkar och ropar Sara till ”farbror Isak”, och när han senare på kvällen är på väg att lägga sig, står de tre liftande ungdomarna utanför och sjunger serenad för honom: ”Blommande sköna dalar” med text av Zacharias Topelius.

In i sovrummet kommer också i tur och ordning sonen Evald och sonhustrun Marianne; hon är hemma för att byta skor inför dansen, och de ska alltså fortsätta festen (och sannolikt livet) tillsammans. Försonande och vänliga ord växlas också mellan dem och gamle Isak.

Och jubeldoktor Isak blir inför natten som vanligt omskött av hembiträdet fröken Agda (Jullan Kindahl, som gör en stor liten roll). Hon upprätthåller, trots ett litet försök till motsatsen från hans sida, den klassmässiga distansen dem emellan. Vilket inte hindrar att de i filmens slutscener framstår som ett rart gammalt par.

Över huvud taget finns – särskilt i avsnitten från sommarstället / Smultronstället – även i den här filmen skildringar av det slags borgerliga familjeliv, som har blivit ett av Ingmar Bergmans signa. Jag har knappast alls refererat dem här, men det står ett skimmer av både det förfelade men också förlorade och saknade kring dem.

”Smultronstället” är en rik film i det att den förenar smärta och leenden, i inte så få fall faktiskt rent av muntra skratt.

Medan jag skriver det här, hör jag också på reprisen av Ingmar Bergmans sommarprogram, det som i så hög grad förenade minnen med musik.

Också i ”Smultronstället” förekommer mer musik än den jag redan har nämnt, till exempel en fuga av Bach. Musiken har alltid en mycket speciell, ofta utstuderad roll i Bergmans filmer.

I själva verket har en av dem som stod för musiken i några av hans filmer, Käbi Laretei, landsmaninna till mig och skicklig konserpianist samt gift med Ingmar Bergman 1959-1969, gett mig viktiga nycklar till Bergmans sätt att leva och skapa. Något av detta speglas i de recensioner jag har återpublicerat ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Lördagskväll på Köket Grill : Café

Förra lördagens middag på Ankargården blev så trevlig, att Birgitta fick lust att äta ute även denna lördag. Alltså bjöd hon ut mig på middag.

Liksom förra gången tog vi en eftermiddagspromenad genom stan för att, med ledning av menyerna, välja ställe. I realiteten fanns det, om vi ville ha omväxling, då bara två restauranger att välja på. Dels Strandhotellets Seglarbaren. Dels Köket Grill : Café på Strandgatan 12. Eftersom Standhotellet annonserade med dansband den här kvällen, blev valet enkelt: Köket Grill : Café.

Liksom förra lördan startade vi med att ta var sitt glas vitt vin i eftermiddagssolen uppe på Kökets trädäck ovanför hamnen, och så passade vi på att boka bord till kvart i åtta – efter ”Ebba och Didrik” i TV; vilken underbar serie! – för en halvsen middag. Utomhusdelen av restaurangen har tak av presenning i fall det skulle bli regn och dessutom infravärme i fall kvällen skulle bli kylig. Så vi bokade bord utomhus.

Kökets meny har sina lokala inslag, till exempel fisk och skaldjur från Stora Risten fisk.

– Men vi har även inslag från Medelhavet, som soltorkade tomater och tzatsiki, men lite försvenskat. Vi använder äpplen i stället för gurka och har en barbequesås som innehåller pepparrot, som gör att smaken blir svensk, sa Kaija Carlson nyligen i en intervju. Kaija driver tillsammans med sin man Rolf restaurangen. Hon är också utbildad somelier, vilket betyder, att Kökets vinlista höjer sig över genomsnittet hos sommarrestaurangerna i Öregrund.

Vi valde grillbuffén, som vi redan vet är god och prisvärd, och till den en flaska australiskt rödvin, Flinders Bay Cabernet Sauvignon. Eftersom grillbuffén är så omfattande, kändes det inte påkallat att också beställa någon förrätt.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), bönsallad, blandad sallad med nötter, bearnaisesås och mängder av såser med olika smak.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, entrecote, fläskfilé, lamm, kalv, vildsvin, chorizo, lammkorv (mycket god!), anka, japanskt kycklingspett med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Efter två omgångar grillat med tillbehör är man milt talat mätt, så någon efterrätt var heller inte aktuell.

I stället avslutade vi med irish coffee.

När Birgitta hade betalat och vi reste oss för att gå, passerade just Kaija Carlson. Vi tackade för oss och gav henne en eloge för att hon driver en bra restaurang.

Melodikrysset nr 30 2007

Som Lars-Gunnar Blom i ett inlägg här intill redan har förutspått, var dagens melodikryss lätt – det brukar vara det, när det är direktsändning. I dag direktsändes krysset från Malmköping i Sörmland.

Jag har förstås kontrollgooglat, men egentligen har jag inte behövt googla för något svar. Det enda jag inte kunde helt spontant var namnet på den som tillsammans med Christer Sjögren medverkade på (och själv hade skrivit) ”Min barndomstid”. Men ledbokstäverna pekade ganska snart på Roland Cedermark, som min gamle chef, partisekreteraren (s) och dragspelaren Bo Toresson hade alla skivor av.

Ingen av de någorlunda nutida svenska artisterna var svår att identifiera. Nanne Grönvall sjöng ”Håll om mig”. Cecilia Vennersten sjöng ”Det vackraste”, som förresten Nanne – vilket också Eldeman påpekade – har varit med att skriva för en av melodifestivalerna. I melodifestivalen 2004 medverkade After Dark med ”La Dolce Vita”. Och Lisa Nilsson var det som sjöng ”Regn i Rio”.

Dagens musikalfråga var också förhållandevis modern: Vi hörde musik ur Björns och Bennys ABBA-musikal ”Mamma Mia”.

Som nutida klassiker får man väl beteckna även Hans Alfredsons och Tage Danielssons ”uppmaning till ett djur” (Eldeman), ”Sov lilla Totte”:

Sov lilla Totte,
nu varenda kotte
slummrar för timmen den är sen
här får Totte ben.
Om snällt du blundar,
drömmer du om andra hundar,
snart drömmen skira vävar vävt
kring din stora käft.
Tänk så roligt du har haft idag.
Tänk på alla stackars barn som du har skrämt,
tänk på alla mjölkbud som du bet därbak på skämt.
Dröm om alla dem du vält omkull,
dröm om lekkamraterna som du förtärt,
visst fick husse böta, men det var det värt.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund !

I drömmens rike,
du tillsammans med din tik e´
— hundarnas gud i himmelen
ger er änglaben.
I hundens Eden
är det tätt emellan treden
– sjungande hundar må du tro
vyssar dig till ro.
Allt i drömmen ter sig rosenrött,
alla katter har du skrämt så dom har dött,
tänk vad Totte jobbar, nu är lilla Totte trött.
Dröm om hästgardistens krumma ben
dröm om lördan när han ej har stövlar på,
ja i dina drömmar är din himmel blå.
Sov Totte liten,
världen är så biten,
somna så kommer snart John Blund
till en otäck hund

……vov

Den nyligen bortgångne Povel Ramel hade lånat ut melodin till sin ”Var är tvålen” till den kårspexsång Eldeman spelade; melodin handlade sålunda ursprungligen om en tvål. Den som vill läsa mer om Povel Ramel kan gå vidare till Kulturspegeln, Musik, ovan.

Två av frågorna i dagens melodikryss passade radioter i min ålder.

Den ena var efternamnet på den orkesterledare, vars band spelade Glenn Miller-låten ”American Patrol”: James Last. Han var, trots namnet, tysk. Men nog gjorde Miller låten bättre.

Den tyska filmschlagern (mer Tyskland!) var ”Bel Ami”. Den spelades mycket i radio förr.

”Ack Värmeland, du sköna” skulle ge dels inledningsordet ack, dels Värmland. Texten (som vi inte hörde; det hade gjort frågan för lätt) av Anders Fryxell och F A Dahlgren skrevs för ”Värmlänningarne” (1846). Melodin har äldre, folkliga förlagor – och användes senare också av Smetana för en fosterländsk sång.

Veckans fråga om klassisk musik var ovanligt lätt: Vi hörde ”Eine kleine Nachtmusik” av Wolfgang Amadeus Mozart (1787). Detta mozartstycke har jag ett mycket personligt förhållande till.

När Birgitta hade skilt sig och hon och jag hade blivit ett par, köpte hon en radiogrammafon. Hennes skivkollektion bestod av ett fåtal klassiska skivor, bland dem en EP med ”Eine kleine Nachtmusik”. Den förknippar jag därefter för evigt med stunder av förälskad samvaro, ofta just under sena kvällar.

Också jag har varit ung en gång i världen.

***

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sommaren är också till för umgänge

Jag inte bara läser och skriver och arbetar i trädgården och städar – just nu håller jag förresten på med årets stora fönsterputsning.

Sommaren är också till för att umgås.

I dag har vi haft besök av min bror Matti, inom familjekretsen kallad Stor-Matti, detta för att man ska kunna skilja honom från vår son, som följaktligen kallas Lill-Matti; det senare har denne vuxne man anammat till den grad, att han på sin e-postadress heter lillmatti.

Men nu var det alltså Stor-Matti det handlade om.

En stund före lunch anlände han till ett Öregrund som upplevde en av sommarens vackraste dagar med sol, värme och frodig grönska i trädgården.

Vi startade givetvis just med en runda runt trädgården.

Sen bjöd Birgitta på en härlig kylskåpskall gazpacho, till största delen lagad på håvor ur den egna trädgården. Kaffe efter maten drack vi vid trädgårdsbordet under äppelträden. Matti – till skillnad från mig en inbiten fiskare – hjälpte också Birgitta att få ordning på fiskegrejorna inför kommande fisketurer med barn och barnbarn – först kommer Kerstin hit med Viggo och Klara och sen Anna med Ella.

Under eftermiddagen gick vi sen en långpromenad runt Öregrund: tittade på trädgårdar, vandrade på den långa bryggan i hamnen, tittade på folklivet och restaurangerna. Jag skaffade programmet för badortsdagarna, som jag ska återkomma till.

Vår tur runt Öregrund avslutades i trädgårdscaféet på hotell Floras Trädgård, där vi under lummiga träd och omgivna av vackra perennrabatter drack eftermiddagskaffe och åt goda bakverk. Till och med jag syndade lite: åt äppelkaka.

Medan Birgitta lagade middag – det är hennes tur i dag – plockade jag och Matti bigarråer. Matti fick både bigarråer och skuggmoreller med hem – de senare ska han lägga i sprit, Viru valge från vårt gamla hemland Estland. Han plockade också en ask röda vinbär.

Birgitta lagade en superb middag. Entrecoteskivorna som hon grillade var köpta på Konsum men örtkryddorna i marinaden liksom resten av middagsingredienserna kom åter igen från den egna trädgården och från skogen: alldeles nyupptagen färskpotatis, en blandad sallad samt squash, ungsbakad med gratängost och smörsopp.

Därefter åter igen kaffe och samtal vid trädgårdsbordet.

Och så inflyttning till glasverandan för två efterrätter från den egna trädgården. Först dagens skörd av hallon tillsammans med vita smultron och några sena jordgubbar. Sen gudomligt goda röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel).

Medan skymningen föll och den öppna dörren mot trädgården släppte in fläktar av välbehövlig svalka, lyssnade vi på Evert Taube sådan han lät under senare delen av 1930-talet och första hälften av 1940-talet: ”Vals i Gökottan”, ”Himlajord”, ”Linnea”, ”Nigande vals”, ”Vals på Ängön”…

Ibland är livet gott att leva.

***

Nu har Stor-Matti åkt hem till Uppsala.

Men i nästa vecka kommer Kerstin med morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara.

Bo, deras pappa, berättar på sin blogg i dag, att Viggo, fyra, snart fem, just i dag har lärt sig cykla. Du kan ta del av hans nya färdighet här och här.

Själv lär jag i nästa vecka på nära håll få se honom cykla.

Å dessa dagar, när jag sprang bakom hans mammas cykel till dess att hon hade lärt sig cykla!

Jan Hammarlund på Aguéli

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande, som jag gärna vidarebefordrar till dem av mina läsare, som bor eller råkar befinna sig i stockholmstrakten:

Musik och mingel

med Erika Ottenblad, Ingrid Hollinger och Jan Hammarlund

Tisdagen den 31 juli klockan 19.00
på AGUÉLI, Blecktornsgränd 9
strax ovanför Mariatorget i Stockholm:

Fri entré även utan doggtagg – allt på Aguéli – servering.

Aguélis telefonnummer: 08 641 33 81.