Aftontidningen, AT

Den första tidning jag regelbundet började köpa var en kvällstidning, Aftontidningen, kallad AT.

Under en skolresa till Stockholm sommaren 1950 – jag var då nyss fyllda tretton år – blev jag föremål för en kortintervju om vad jag tyckte hade varit roligast i huvudstaden. Jag hamnade, med bild och allt, på baksidan av Aftontidningen, AT. Avdelningen hette ”Vi tre på baksidan” och följde vid ATs nedläggning 1956 med till Aftonbladet, där utvidgad till ”Vi fem”. Jag köpte förstås mitt första exemplar av AT, klippte ut ”Vi tre på baksidan” och hade klippet i plånboken i flera år tills det bokstavligen pulvriserades.

Min nyfikenhet på AT var därmed väckt och jag började köpa tidningen dagligen i kiosken hemma i Juniskär. Nilssons kiosk sålde bara två exemplar av AT, ett till mig och så ett till farbror Hägg, en inbiten gammal socialdemokrat (AT var socialdemokratisk). De två exemplaren levererades inrullade i en löpsedel och slängdes av bussen vid kiosken, ibland av misstag nere vid ”svängen”, där vägen delade sig i en gren ut mot Skatudden och en gren hem till oss och vidare mot Juni (det är en by som heter så). I det senare fallet bar jag, som passerade ”svängen” på väg till kiosken, upp tidningarna dit och betalade för mitt exemplar.

AT blev ett av mina första universitet.

Man kan ha många synpunkter även på gamla AT, men kvällstidningarna var generellt mindre vulgära på den tiden. Till ATs egenheter hörde att den saknade häftning eller klistring, vilket gjorde att tidningen i folkhumorn kom att kallas ”Sveriges mest spridda tidning”.

AT startades av LO 1942 och var tänkt som en motvikt mot det då brunanstuckna Aftonbladet. (Expressen fanns ännu inte.) Ironiskt nog la LO sen ner AT 1956, när organisationen hade köpt just Aftonbladet.

Chefredaktörerna hette i tur och ordning Frans Severin, Ragnar Casparsson och Ivar Sundvik.

Men för mig betydde kulturavdelningen mer än ledaravdelningen. Den hade byggts upp av Stig Ahlgren och Karl Vennberg och hade även senare, under A Gunnar Bergmans och på slutet Svante Foersters ledning, en mycket hög kvalitet. Suzanne Ostens mor Gerd Osten skrev om film och den modernistiske kompositören Moses Pegament om musik. Karl Gerhard plus många av tidens stora författare medverkade. En av de kritiker jag fortfarande minns var John Landquist. Många andra hade genom åren skrivit på ATs kulturavdelning för att därifrån gå vidare till andra tidningar; ett exempel är Ingrid Arvidsson.

Över huvud taget tror jag det var ett av tidningens problem, att LO när det kom till kritan inte satsade tillräckligt på tidningen för att hålla de attraktiva skribenterna kvar. Ett exempel är Stig ”Gits” Olsson, som startade sin stockholmskarriär på AT men därifrån gick vidare till Se. Willy Maria Lundberg skrev 1947-1952 om konsumentfrågor men gick därifrån vidare till Folket i Bild. Pekka Langer var insändarredaktör och hade också periodvis hand om ”Vi tre på baksidan”.

Bengt Melin var 1954-1956 socialreporter på tidningen, men minns jag inte alldeles fel, skrev han redan under perioden på AT (alltså innan han kom över till Aftonbladet) också om musik.

Även på tidningens lätta sidor och nöjessidor vimlade det av goda skribenter. Jag har en minnesbild av att någon av bröderna Österwall, Arthur och Seymor, eventuellt båda tillsammans, skrev om jazz. Också Povel Ramel tycks under någon period ha skrivit om jazz i AT – men det har jag läst mig till, kommer inte i håg själv. Axel Österberg skrev under signaturen ”Kluck” dagsvers; illustratör var Margareta Sylwan, MaS. Alf Henrikson och Stig Dagerman är ju med rätta berömda för sina dagsverser, men Kluck hör också till de stora i den här genren. FiBs lyrikklubb utgav 1970 ett urval med titeln ”Det var år 1945…”.

Jag önskar att jag hade tid och möjlighet att gräva i läggen: Det finns nämligen mycket mer att berätta om ATs allt för korta historia, mer än det jag kan få fram ur mitt eget grumliga minne. Jag skulle till exempel hemskt gärna vilja kolla, vilka serier som gick i AT.

Kvällstidningarnas bilagor

Jag är sedan unga år en inbiten tidningsläsare. Jag har också alltid läst kvällstidningar, om än med tiden allt snabbare och med stigande vämjelse. Den som undrar vad jag syftar på kan ju läsa I kvällstidningarna en vanlig sommardag på Kerstin Berminges Motvallsbloggen.

En praktisk sak med Aftonbladet (och för den delen också med Expressen) är att sporten görs som lös bilaga. Den lyfter jag alltså dagligen omedelbart ur tidningen och förpassar till närmaste papperskorg. Jag önskar att man kunde göra så också med det övriga som finns mellan kulturen och serierna.

I Aftonbladet läser jag numera mest bara kultursidorna och serierna, någon gång också en och annan ledarartikel som inte förefaller att ha någon alltför förutsägbar vinkel.

Expressen köper jag inte längre sedan tidningen slopade serierna.

Var och varannan dag kan man också köpa den ena eller den andra bilagan med Aftonbladet. Den klart bästa och mest användbara (också för lördagens melodikryss) är Aftonbladet tv; den ligger alltid i närheten av vår TV. Förr i världen prenumererade vi på Röster i radio/TV, men sen den försvann är det Aftonbladets TV-bilaga som gäller.

I övrigt finner jag specialiserade bilagor med ämnen som intresserar mig, till exempel Mat & vin, läsvärda och köper dem därför.

Jag köper också fortfarande Aftonbladet Söndag. När den en gång i världen introducerades, var den bitvis läsvärd. Jag tänker på sådant som de långa personintervjuerna med människor som faktiskt hade något intressant att säga, inte bara fanns där i egenskapen av kändisar. Gradvis har mitt intresse för söndagsbilagan dock reducerats; oftast bläddrar jag mig bara gäspande igenom tidningen, tills jag, längst bak, hittar det som fortfarande gör att jag köper Söndag: Bit för bit. Nu under sommaren har Bit för bit för övrigt tilldelats tre sidor.

Skulle också Bit för bit försvinna, ser jag för min del inget skäl att fortsätta köpa söndagsbilagan.

Min hustru är ännu mindre än jag intresserad av de veckotidningsliknande kvällstidningsbilagorna, så ointresserad att hon inte kan skilja dem åt.

I går, söndag, kom hon alltså hem med lördagsbilagan Härligt hemma, uppenbart i tron att hon hade köpt den där tidningen jag envisas med att vilja ha på söndagarna.

Som gammal tidningsmakare var jag ändå tillräckligt nyfiken för att bläddra igenom den här bilagan, som vi normalt inte köper. Och jag fick en häftig déjà vu-upplevelse: Den här tidningen är förvillande lik Hemmets Veckotidning (och andra liknande veckotidningar), som jag understundom tog del av på 1950-talet.

Det startar redan med loggan på omslaget – en utstuderad kopia av gamla veckotidningar, när det gäller stilval och layout.

Och sen kommer alltihop: Recept. Gripande människoöden. Virka. Tips för hem, hushåll och trädgård. Följetong av Känd Författarinna. Antikviteter. Hälsoråd och frågespalten ”Fråga doktorn!”. Familjerådgivning. Och en hel drös korsord – måtte de inte konkurrera ut Aftonbladet Kryss, som jag köper varje måndag och löser under veckans lopp.

Det enda jag saknar från 1950-talets Hemmets Veckotidning är evighetsserien ”Svenska slott och herresäten” och så ”Pigge och Gnidde”.

För all del – det är ganska oförargligt alltihop. Men skulle det verkligen inte gå att göra – och sälja – kvällstidningsbilagor med ett mer seriöst innehåll, både roande och bildande, kanske till och med ifrågasättande?

Men tydligen är det inga såna ambitioner tidningsmakarna på Aftonbladet har. Det räcker med att kasta en blick på tidningens fredagsbilaga, kändisbladet Klick!, för att inse att idealet är att fördumma läsekretsen

Skördesöndag

Birgitta har redan skördat en mängd röda och svarta vinbär, även hallon. De fryses in i askar av aluminiumfolie att tas fram till efterrätt under det kommande vinterhalvåret. Röda vinbär i socker (i mitt fall Canderel) är jättegoda, hallon med socker/Canderel plus vispgrädde likaså.

I dag har också jag använt eftermiddagen till att plocka bär i trädgården.

Jag fyller en jättestor plastbytta med bigarråer. De är söta och goda att äta som de är. Jag skulle ha kunnat plocka flera gånger så mycket, men vi hinner ju inte äta så många innan de blir fördärvade. I bigarråträdet kommer många fåglar att få sig åtskilliga skrovmål.

Sen plockar jag svarta vinbär. Rensar medan jag plockar. Fingrarna doftar starkt av svarta vinbär – den doften är mycket speciell.

Och så avslutar jag med att plocka krusbär. De röda är stora och söta. De vita är till stor del fortfarande små, och jag låter de minsta vara kvar på buskarna. Få se om jag eller fåglarna hinner dit först, när de väl har växt till sig.

Väl inne igen ser jag att hallonen, som Birgitta nyss plockade, ligger uppdelade på två efterrättsskålar.

Jag gissar att de kommer att ställas fram till ”Pip-Larssons” i TV.

Katastrofala skivomslag

Sonen, Matti Dahl, tipsar mig om bloggen Katastrofala omslag. Den förevisar skivomslag som tävlar med varann i fulhet. En riktig höjdare är det som toppar bloggen just nu, omslaget till José Felicianos ”That the Spirit Needs”. Men den skivan har många konkurrenter. Och jag slås, när jag bläddrar mig fram, av hur fantasilösa skivbranschens omslagsmakare tycks vara: alla dessa bilder av grupper, den ena värre än den andra.

Du kan besöka den här mycket märkliga bloggen genom att klicka här.

Middag på restaurang Ankargården

Jag hör till dem som anser att flertalet av sommarkrogarna i Öregrunds hamn över huvud taget inte är något att besöka. Miljön där är ofta stimmig och stökig. Och de erbjuder en värld av öl och snabbmat; funnes det inga bättre alternativ, kunde man ju konstant laga maten hemma och äta där.

Jag och Birgitta har båda en fäbless för god mat och gillar dessutom att laga mat – så det går verkligen ingen nöd på oss heller i det senare fallet. Ibland kan det ändå vara kul att för omväxlingens skull gå ut och äta, också att se på folklivet. Men då vill vi ha vällagad mat. Vi är också beredda att betala för kvalitet.

Jag har tidigare försökt vägleda tillfälliga besökare i Öregrund genom att skriva lite om de av Öregrunds restauranger som verkligen är värda att besöka.

Jag har då rekommenderat Köket Grill : Café på Strandgatan 12 med sitt högt belägna trädäck med utsikt över hamnvimlet. Deras grillbuffé är prisvärd och vinerna hyggliga; innehavarinnan är utbildad sommelier.

Vill man i stället ha utsikt över havet åt Gräsö till, kan man – fortfarande med garanti att få god mat – i stället sätta sig på verandan till Strandhotellets restaurang Seglarbaren. Strandhotellet har adress Västergatan 1, men du kan gå upp till restaurangen direkt från gatan på sjösidan (runt hörnet).

Ett måste, om du bara vill fika eller ta ett glas vin eller öl, är det trädgårdscafé som hör till Hotell Floras Trädgård på Västergatan 20; det ligger till vänster om infarten just när du är på väg in i Öregrunds lilla centrum. Är det vackert väder, kan man med fördel sitta ute i den stora trädgården med dess vackra perennrabatter och lummiga träd, och skulle det komma lite regn, är miljön inomhus också vacker. I båda fallen rekommenderas deras hembakta bröd.

Jag har tidigare med sorg i hjärtat tvingats meddela, att vår favoritrestaurang på somrarna, Klockargården, inte håller öppet den här sommaren. (Men Klockargården serverar fortfarande frukost, om man bor över där.)

I går, lördag, berättade jag för Birgitta, att jag ville bjuda ut henne på middag på kvällen – vi har ännu inte ätit ute någon gång den här öregrundssommaren. Så på eftermiddagen tog vi en promenad förbi de tänkbara krogarna och studerade menyerna.

På denna rundvandring träffade vi också på skyltar, som gjorde reklam för den nyöppnade Ankargården. Ankargårdens restaurang öppnades så sent som 30e juni 2007, så vi gick nyfiket dit för att ta oss en närmare titt på stället. Menyn såg så pass lockande ut, att vi gick in till restaurangens utomhusdel, som finns på en innergård mellan några stora gula trähus.

Vi beställde var sitt glas vitt vin och passade samtidigt på att reservera bord vid halvåttatiden (efter ”Ebba och Didrik” i TV). Det senare gick bra, och servitrisen föreslog till och med att vi skulle betala våra glas vin tillsammans med notan senare på kvällen. (Nå, vi hör till inventarierna i lilla Öregrund och förväntas knappast smita från någon nota.)

Det finns också bord inomhus, men eftersom kvällen var vacker om än aningen kylig – Birgitta svepte om sig en av restaurangens filtar – satte vi oss åter utomhus.

Utomhusdelen av Ankargårdens restaurang är alltså omgärdad av gulmålade brädväggar, och på en av dem klättrade en Rosa Helenae. Själva gården är belagd med grovt grus och kanske inte lika vacker. Men redan när vi kom, var restaurangen nästan fullbesatt, och det kom ännu fler gäster. Eftersom det här är en riktig restaurang, en sådan som inte tävlar med hamnkrogarnas låga priser, är redan publiktillströmningen ett tecken på att det finns fler än vi som söker något annat än öl och pizza till billigast möjliga pris.

Ankargården har faktiskt delvis ett restaurangförflutet. En del av utrymmena användes av det gamla, nu för länge sedan rivna Stadshotellet. På Stadshotellets plats finns i dag Vårdcentralen och Apoteket, och för att komma till Ankargården, som ligger på Telegrafgatan 12, viker man upp på tvärgatan bakom dessa institutioner.

Under en mellanperiod har det som nu är Ankargården bland annat varit vandrarhem.

Ankargården är i dag pensionat, konferensanläggning och alltså restaurang och café. Restaurangen har ambitioner åt skärgårdsrestauranghållet. På menyn finns som förrätter till exempel egeninlagd sill med färskpotatis och rimmad lax, som huvudrätter till exempel varmrökt lax med potatissallad och stekt strömming med senap, ansjovis och gräslökspotatis.

Både den förrätt och den varmrätt vi valde visade sig vara slut – restaurangen hade haft så många besökare att råvarorna helt enkelt var slut.

Alltså fick vi inte rökta räkor med grillad baguette, örtdipp och citron. Men den förrätt vi i stället valde, Ankargårdstoast, var mycket god den också: kräftstjärtar, dill, pepparrot, rödlök, gurka och citron på mycket grovt, mörkt rågbröd. Till det drack vi husets vita vin.

Inte heller fick vi marinerade lammkotletter – lammet var slut – med bakad potatis och ört- och vitlökssmör. I stället valde vi då – och var fullt nöjda med – entrecote med tomatsallad och stekt färskpotatis. Till det drack vi en flaska Robert Mondavi Zindafel.

Och så avrundade vi med var sin irish coffee.

Sammanlagt inte helt billigt – men vi fick valuta för pengarna.

Till Ankargården kommer vi nog att återvända.

Trollkarlen från Oz

Amerikanska filmer för barn bygger ofta på böcker, skrivna av europeiska författare; Walt Disney står för flera av de mest kända exemplen på detta.

Ett undantag är ”Trollkarlen från Oz” (”The Wizard of Oz”) från 1939. Den bygger på en amerikansk barnklassiker, ”The Wonderful Wizard of Oz”, skriven av Frank L Baum och utgiven år 1900.

Filmen fick stort genomslag när den premiärvisades här i Sverige år 1940, Judy Garland som spelade huvudpersonen Dorothy blev känd och filmens av henne sjungna ledmotiv ”Over the Rainbow” en omtyckt populärmelodi. Däremot har Frank L Baums bok, den som filmen bygger på, aldrig varit särskilt mycket läst i vårt land. Mitt eget exemplar av bokens svenska version, ”Trollkarlen från Oz” (översättning Sam J Lundwall) är En bok för alla-utgåvan från 2002. (Men jag tror att jag har gett något av mina barn en tidigare upplaga.)

Filmen har jag förstås sett tidigare, vad jag kan komma i håg nu i TV på den tiden när vi fortfarande bara hade svart-vit TV. Det betyder att jag, när den här om kvällen gick i TV, för första gången såg den i färg.

Den är intressant som exempel på tidig färgfilm. Färgen används skickligt för att markera Dorothys medvetslöshetsdröm om äventyren i Oz – inslagen från Kansas i början och slutet av filmen är i svart-vitt eller snarare brunton. Samtidigt slås man av hur grälla à la teaterkulisser många av exteriörerna i sagopartiet är.

Specialeffekterna – tornadon, häxornas entréer och annat sådant – är naturligtvis inte märkliga mätta med dagens mått. Men på sin tid gjorde de alldeles säkert ett fantastiskt intryck.

Den inledande, realistiska handlingen tilldrar sig alltså i Kansas. Den föräldralösa Dorothy (Judy Garland) bor på en bondgård hos tant Em (Clara Bendick) och farbror Henry (Charley Grapewin). På gården arbetar också Hunk (Ray Bolger), Zeke (Bert Lahr) och Hickory (Jack Haley).

Den elaka grannkvinnan Miss Gulch (Margaret Hamilton) hotar att låta avliva Dorothys hund Toto, som har ställt till ofog hemma hos henne, men Toto lyckas fly från korgen på pakethållaren på Miss Gulch’s cykel, och Dortohy beslutar sig för att rymma tillsammans med sin älskade hund. På rymmarstråt träffar de fjärrskådaren professor Marvel (Frank Morgan), som med några lämpliga trick får Dorothy att vilja återvända hem.

Trakten drabbas av en mycket kraftig tornado, för övrigt mycket realistiskt skildrad i filmen. Innan Dorothy har hunnit hem, tar resten av hennes familj skydd i en källare, och precis när Dorothy är på väg in, får hon en hård smäll i huvudet och tuppar av.

Här startar drömmen/sagan.

Huset sugs upp i luften av tornadon och den nu (i drömmen) vakna Dorothy ser föremål flyga förbi fönstret. Bland det som flyger förbi finns den elaka Miss Gulch, nu i skepnad av en häxa på en kvast.

Huset landar i en främmande sagovärld – och kvaddar vid landningen den elaka Östhäxan (det vill säga Miss Gulch). Häxan har fört ett förfärligt regemente över det land av dvärgar där Dorothy landar – lilliputarna jublar över att häxan är död! Dorothy tas i försvar av den goda häxan från Norr (Billie Burke), när den döda östhäxans syster, den likaledes onda häxan från Väst (även hon spelad av Margaret Hamilton) hotar henne, och får av nordhäxan till skydd den döda östhäxans magiska skor.

Dorothy finner det land hon har hamnat i fantastiskt men undrar också, hur hon ska kunna ta sig och Toto med hem till Kansas. Av den goda häxan får hon rådet att uppsöka den mäktige Trollkarlen av Oz för att få hjälp med detta. Hon måste då följa den gula vägen till Smaragdstaden, där Trollkarlen bor.

Dorothy och Toto ger sig i väg och möter på vägen mot Smaragdstaden tre figurer, märkligt avvikande men samtidigt med drag av drängarna hemma på gården. (De spelas av samma personer.) Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Dorothy föreslår de här sorgliga skepnaderna att, också de, be den mäktige trollkarlen om hjälp, och de slår följe med henne.

Både de här mötena och de nu fyra vandrarnas äventyr längs vägen – oupphörliga attacker från Västhäxans sida, träd som lever, sövande vallmofält och annat sådant – är på bästa sagonivå.

Slutligen når de Smaragdstaden och lyckas, efter upprepade försök och hinder, bli insläppta hos trollkarlen – som dock själv inte visar sig. Av trollkarlen får de som villkor för att få sina önskningar uppfyllda i uppdrag att hämta Västhäxans kvast.

Det lyckas dem också, trots de uppenbara handikapp Dorothys tre följeslagare har. Hur det går till ska jag inte berätta i detalj, men jag kan ju åtminstone avslöja, att Västhäxan inte tål vanligt vatten.

Och så kommer då klimax, på samma gång ett antiklimax: Den store trollkarlen visar sig vara en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Trollkarlen spelas för övrigt av samme skådespelare som spelar den fiffigt fifflande fjärrskådaren i filmens upptakt.

Trollkarlen ger dock Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet bevis på att de nu har hjärna, hjärta och mod. Sens moralen är mer än övertydlig: De har under äventyret med häxan bevisat att de har vad de har trott sig sakna.

När Trollkarlen så abdikerar från sin tron i Oz för att per luftballong ta sig hem till USA, överlämnar han makten till Dorothys tre vänner.

Dorothy skulle egentligen också ha följt med i luftballongen men missar den när Toto, opassande nog, hoppar ur och hon måste följa efter.

Men då kommer den goda häxan på nytt till hjälp, och här är sens moralen ännu mer övertydlig: Dorothy måste intensivt tänka tanken ”borta bra men hemma bäst” – och vips befinner hon sig hemma i sängen, ömt vårdad av tant Em och omgiven av de övriga välbekanta ansiktena på gården.

Melodikrysset nr 29 2007

I dag tyckte jag Melodikrysset var lätt, men lik förbannat gick jag bet på en fråga, lodrätt 15. Frågan löd ”Var utspelar sig melodin? – jo, i en sådan”. Jag hade första bokstaven, B, och sista bokstaven, R, av sammanlagt tre, så egentligen fattades bara en bokstav. Trots att jag kände igen melodin, kom jag inte på svaret, som måste bli bar eller bur eller möjligen bår. Johan Jern skriver här bredvid att det ska vara bar – men jag kommer fortfarande inte på melodititeln. Magnus Ugglas ”Kung i baren” var det, upplyser mig sedan Bertil.

Eftersom jag aldrig skickar in svar, kan det ju göra detsamma.

Jag publicerar det här för att jag brukar berätta hur jag lyckas. Och det kan ju vara kul för mina läsare att kunna konstatera, att de själva har lyckats bättre med den här frågan. Säkert får jag en aha-upplevelse när Eldeman berättar, vad sången hette.

Märkligt nog lyckades jag i stället klara vilka som sjöng ”All That She Wants”: Ace of Base.

Relativt lätt klarade jag också att det var Peter Jöback som sjöng Charles Aznavours ”She”.

Eurovision Song Contest 2007 ligger ju så nära i tiden, att man fortfarande minns vinnarlåten ”Molitva” med Marija Šerifovic från Serbien – och invånarna där, åtminstone de flesta av dem, är ju serber.

I Eurovision Song Contest 1999 tävlade Charlotte Nilsson med ”Take Me To the Heaven”, som i svenskt original hette ”Tusen och en natt”.

Och minns jag inte alldeles galet, förekom även ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i melodifestivalsammanhang någon gång på 1970-talet.

Ännu äldre, från 1960-talet, är ”Våran katt”, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Och naturligtvis har en inbiten radiolyssnare som jag hört ”Tyrolerhatten” (”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”) med den mångsidige Östen Warnerbring.

Zarah Leander har en röst som man omedelbart känner igen. Här sjöng hon ”Matroser ohoj”.

En mycket passande Taube-låt så här på sommaren är ”Sjösala vals”; den utspelar sig dock lite tidigare under den här årstiden:

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre ! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många…

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud!
– Och se, så många…

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan…

En annan känd och kär gestalt (utöver Rönnerdahl) är Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Signaturmelodin skulle ge tak.

Federico Fellinis ”La Strada” såg jag på bio redan under gymnasietiden i Sundsvall. Musiken i den är skriven av Nino Rota – som väl redan har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Slutligen den låt jag personligen tyckte var roligast att höra, ”John Henry” med Bruce Springsteen. Jag har tidigare skrivit utförligt om hans Pete Seeger-CD – se Kulturspegeln, Musik. Där kan man också läsa mer om Seeger.

***

På jakt efter något svar i senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Mot ett nytt veckoslut

Det är fredag, och jag och Birgitta har som vanligt klippt gräset respektive städat huset; den här veckan var det min tur att klippa gräset.

Gräsklipparen jävlades lite till en början. Birgitta, som skötte gräsklippningen förra veckan, klagade då över att gräsklipparen hade något högt, obekant ljud, och så fort jag hade satt i gång den, hörde också jag att något inte var som det skulle. En närmare inspektion visade, att en mutter på undersidan hade lossnat och två var lösa – de aktuella skruvarna håller motorn på plats på plåtchassiet, och eftersom det nu var glappt emellan, skramlade det alldeles förbannat, när man satte i gång motorn. Det blev till att gå till järnhandeln och handla ny mutter (plus några i reserv).

När jag hade skruvat fast alla tre muttrarna, lät gräsklipparen som vanligt, och efter ytterligare ett annat hyss klippte den snällt gräsmattan jämn och slät. Men alltsammans tog en stor del av dagen.

Under tiden städade Birgitta huset. Hon har också satt på bastun och förberett middagen.

Jag har tidigare citerat den här dagsversen av Alf Henrikson:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Det skedde då i ett jämställdhetssammanhang.

Efter den här veckans debatt här på bloggen om pigavdragen är jag beredd att se Alf Henriksons vers också som min slutreplik i pigdebatten.

***

I veckan har jag vidare fortsatt med trädgårdsarbetet.

Från Helga Henschens Vänner, vars styrelse jag har tillhört, fick jag i 70-årspresent ett presentkort till Fyrislunds trädgård i Uppsala. På väg hem från födelsedagsfirandet i Rinkeby (Saras och Amandas, inte mitt) stannade vi till i den här handelsträdgården, och jag köpte fler nya perenner.

Jag köpte två gulorange rudbeckior (Rudbeckia fulgida, Goldsturm), en blå italiensk oxtunga (Lodden Royalist), en vit stormhatt, en mörkt orange solbrud (Helenium, Moarheim Beauty), en blå Agastache-hybrid (Blue Fortune) – Agastache heter på svenska indianmynta eller anisört – och så en gul (OBS!) höstvädd (Scabiosa ochrolenica).

Alla de här växterna är nu i jord i min nyrestaurerade rabatt.

Den ena rudbeckian står dock i en annan rabatt som jag också sliter med, bredvid en blå veronika.

***

Nu ropar hustrun: Det är dags att gå till bastun.

Ha en bra fredagskväll!

Musikens hus snart klart

Musikens hus i Uppsala – Konsert & kongress – står snart klart. Huset tas i bruk vid månadsskiftet augusti-september.

Det är efterlängtat av stans musikvänner. Och det är vackert.

Dagens Upsala Nya Tidning (19 juli 2007) innehåller en stor artikel om huset; du kan läsa artikeln här.

I anslutning till artikeln kan du också ta del av ett bildspel om Musikens hus från in- och utsidan samt ett webb-TV-avsnitt.

Jan Myrdal

Jan Myrdal föddes den 19 juli 1927 och fyller alltså 80 år i morgon. Jag har träffat honom ett fåtal gånger – på möte om Kina i Laboreums, på flygplatsen i Helsinki då vi var på väg mot olika resmål, kanske vid något ytterligare tillfälle, också haft ett mindre gräl med honom. Men jag har naturligtvis läst desto mer av honom: hans söndagskåserier i Stockholms-Tidningen, hans många debattinlägg, reseböcker, romaner.

Jag hör till dem som har haft betydande meningsskiljaktigheter med honom i frågor som synen på Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ändå anser jag att hans mycket omfattande skrivande rymmer åtskilligt som inte bara är värt att ta del av utan som också kommer att stå sig inför framtiden.

Den här dubbla men i grunden ändå välvilliga synen på Jan Myrdal och hans författarskap har också Åsa Linderborg i sin stora artikel, ”Var tid har sin strid”, på kultursidorna i dagens Aftonbladet (18 juli 2007). Du kan läsa artikeln här.

Men åter till min egen relation till Myrdal. Vi kan ta konflikten med honom först.

Jan Myrdal hade i Svenska Dagbladet den 26 maj 1979 publicerat en artikel med rubriken ”Dödsstraffet måste återinföras”. Artikeln drev där bland annat tesen att landsförräderi (à la Quisling) borde kunna förebyggas med hot om dödsstraff.

Från den pacifistiske författaren Bosse Gustafson (som jag vid tillfälle ska återkomma till; jag hade vid det laget känt honom sen studenttiden, publicerat en längre essä om honom plus recensioner av hans böcker, till och med figurerat en smula i en av hans romaner) fick jag för publicering en artikel om Myrdal, en artikel som bland annat innehöll en polemik mot SvD-artikeln och därför fick rubriken ”Jag undrar vilka Jan Myrdal vill döda med sitt dödsstraff”, när den publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari). Artikeln var i övrigt ett inte helt snällt men initierat personporträtt av Myrdal; Gustafson var på 1940-talet svåger till Myrdal och hade också därefter hyggligt tät kontakt med honom.

Som redaktör såg jag naturligtvis debattpotentialen i den här artikeln och kontaktade därför självfallet Jan Myrdal med erbjudande om en replik. Myrdal reagerade surt, inte bara mot Gustafsons artikel utan också mot mig – såg publiceringen som en fientlig handling. Vägrade att skriva en replik och erbjöd mig i stället att, som ett slags svar, publicera en av honom tidigare publicerad artikel, en skriftställning om jag inte minns galet. Det avböjde jag i min tur. På kuppen förlorade jag som medarbetare en yngre författare och journalist, en av Jan Myrdals många supporters, som tyckte att jag hade behandlat Jan Myrdal illa.

Det här har inte hindrat att jag senare, när jag vid något tillfälle har stött ihop med Jan Myrdal, har kunnat föra samtal i vettig ton med honom. Men egentligen har jag alltså aldrig lärt känna honom närmare; därtill har vi rört oss i alltför olika sfärer.

Hans mor, Alva Myrdal, lärde jag mig då känna avsevärt bättre under den period då jag arbetade i sekretariatet för den av henne ledda Jämlikhetsgruppen. När jag skulle skriva om Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom”, ställdes jag därför inför något av ett dilemma: politiskt (och även personligt) stod jag mycket närmare Alva än Jan, men samtidigt fann jag Jans barndomsskildring ha mycket stora skönlitterära kvaliteter.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1983 (27 januari) publicerade jag följande dubbelrecension:

Jan Myrdal

Jan Myrdal har under sina år som etablerad författare blivit föremål för mycket skiftande bedömningar. Under en period var han snudd på nationalskald för att inte säga nationalmonument. I dag kreerar han, delvis bland dem som förr beundrade honom, rollen som slagpåse. Det finns inte så lite av trender bakom den här utvecklingen. Enligt min mening är båda bedömningarna orättvisa.

Naturligtvis är det hans debattartiklar, ”skriftställningar”, som har väckt starka känslor. ”Dussinet fullt” (Norstedts) med undertiteln ”Skriftställning 12” rymmer utmärkta exempel: hans inlägg om dödsstraffet och i Faurisson-debatten. Utan att alltid dela Myrdals åsikter finner jag honom mestadels intressant att läsa; om inte annat får man ju sina egna åsikter (fördomar, skulle Myrdal förmodligen säga i somliga fall) hårdhänt prövade. Det senare är nyttigt.

Det hindrar inte att det finns invändningar (som inte rör enskilda sakfrågor) att göra mot Myrdals skriftställningar.

Ofta finns det något pompöst, självmedvetet över hans sätt att argumentera. Denna självmedvetenhet är inte parad med självironi som hos Kurt Vonnegut, inte heller med en charmig fräckhet som hos Jörn Donner. Nej, Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt, och hans inställning till kritiker är därför hätsk; ofta ser han dessutom konspirationer bakom det som sker eller synes ske. (Självcentrering finns för övrigt också hos fadern, Gunnar Myrdal, i lite annan form; äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Alltså syns även Jans eget ansikte i den narrspegel han håller fram för fadern, Gunnar, i den självbiografiska romanen ”Barndom. Mer om den nedan.)

Understundom känner jag mig också irriterad över att Jan Myrdal, när han polemiserar, inte håller sig strikt till sak och ämne. Ett exempel är Myrdals angrepp på Peter Weiss som författare och filmskapare i polemiken om båtflyktingarna från Vietnam.

Inte sällan känner jag vidare tvekan till Myrdals skriftställningar också i de fall då jag helt eller till stora delar ansluter mig till hans konklusioner. Den sovjetiska invasionen av Afganistan är bara ett exempel. Grunden för det obehag jag känner är den här: Nog är det märkvärdigt hur ofta Myrdals ståndpunkter sammanfaller med dem som förfäktas av SKP. Det gäller Afganistan, Sovjet, Vietnam, fredsfrågan, kulturpolitiken, ”folkets kultur”. Det markeras ytterligare av hans försvar av andra intellektuella i SKP-traditionen. Allt det här gör att man läser honom med en känsla av att man kanske inte har fått se alla kort, helheten. Att man är ense om att Vietnam bör lämna Kampuchea innebär ju nämligen inte att man nödvändigtvis är ense om vad som borde komma i stället.

Trots att jag här bara har redovisat kritik och invändningar tycker jag alltså att Jan Myrdals skriftställningar är värda att läsa.

* Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom” (Norstedts). Med ”Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska.

Detta sagt trots att jag känner skepsis mot att Jan Myrdals version av Jan Myrdals barndom skulle vara ”sann” i objektiv (vad nu det innebär) eller i vart fall strikt biografisk mening. Så vitt jag kan förstå har nämligen hans far, Gunnar Myrdal, i en tidningsartikel punkterat sonens version av verkligheten på flera punkter. Det här är besvärande för Jan Myrdal: Det är svårt att frigöra sig från misstanken att boken är ett inlägg i en fejd mellan barn-föräldrar, och att den vuxne Jan Myrdals antipatier och aggressioner och besvikelser har fått lov att verka så att säga retroaktivt. Den här sidan av saken kan inte helt lämnas därhän, eftersom samtliga viktiga agerande är identifierbara, i flera fall levande och dessutom för bokläsarna kända personer. Problemet är principiellt; det besvärande är inte att Alva och Gunnar Myrdal är kända socialdemokrater eller har en viss samhällsställning.

Det hindrar inte att Jan Myrdals barndomsskildring kan vara sann (för honom själv) i en annan mening. ”Jag skriver mina ord. Den barndom jag skildrar är min”, står det i förordet. I subjektiv, psykologisk mening kan han ju faktiskt ha upplevt sin barndom så här, även sin mor på det sätt hon skildras i ”Barndom” (och som har fått många att reagera). I den frågan kan man inte som läsare eller recensent döma.

Läst strikt skönlitterärt (så långt detta med hänsyn till vad som har sagts ovan alltså går) är ”Barndom”, med undantag för några få avsnitt och några ovidkommande utvikningar till nutiden, en lysande barndomsskildring. Sann i biografisk mening eller inte är ”Barndom” en roman om det utlämnade, oälskade barnet sett med barnets egna ögon. Språket i ”Barndom” är konkret, bilderna i boken klara och sinnliga. Jan Myrdal förtjänar inte att mötas med tillmälen av typen ”världens längsta pubertet” – men kanske visar ”Barndom” att han ännu, vid femtiofem års ålder, inte helt har lyckats förlösa den begåvade, fabulerande skönlitteräre författare som helt säkert bor i honom.

***

”Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt”, skrev jag.

I dagens Aftonbladet (19 juli 2007) finns en födelsedagsintervju, som innehåller en ganska rolig bekräftelse på ovanstående. Artikeln har rubriken ’Jag har alltid haft rätt’.

Lite skruvad är rubriken dock, på kvällstidningsvis. Visserligen har den som bakgrund Myrdals konsterande ”I princip har jag haft rätt”. Men på frågan ”Har du aldrig haft fel?” svarar han, att han faktiskt har haft det en gång, nämligen när han uppmanade till att vägra värnplikt. ”Jag var aldrig radikalpacifist, men jag hade en fredsvacklan.”