Om att ha hand om barn när man är 71

Jag och Birgitta tar gärna hand om barnbarnen, både för att vi tycker om dem och för att i besvärliga situationer hjälpa deras förädrar när de inte själva hinner. Den här veckan har jag haft hand om Viggo, sex och Klara, tre, ett par kvällar, medan Birgitta har varit hos Annas betydligt större flickor i Rinkeby, Sara, Amanda och Ella.

I tisdags låg snön kvar, och det var kallt. Jag åkte till att börja med buss hem till Kerstins och Bos hus och förberedde middagen: ungsstekta fläskben med baguetter. Sen gick jag först till Klaras dagis, detta eftersom jag visste att där fanns en snowracer, som Kerstin hade dragit dem på på morgonen.

Att dra Klara gick väl ganska lätt, men när lasset efter hämtningen av Viggo på Domarringens skola blev åtskilligt tyngre, tog det på gamle morfars krafter att dra ungarna efter sig. Så i några uppförsbackar fick Viggo lov att stiga av – vilket förstås ledde till att han fördröjde hemfärden genom att klättra omkring i snödrivorna.

När vi äntligen började närma oss familjen Kokk-Strömbergs hus, småsnyftade Klara: hon frös om fötterna. Så första åtgärden inomhus blev att lägga henne med en filt i TV-soffan, och så värmde morfar hennes bara fötter med sina varma händer. Då steg både temperaturen och humöret markant.

I dag hade vädret totalt slagit om. Kvar fanns våta isfläckar, inte tillräckligt stora att åka kälke på men livsfarligt hala. Vissa partier av det som hade varit snö var nu jättepölar, alternativt snösörja. Morfar, som alltid går i lågskor (alltså inte bara för att kvällen skulle ända med mozartkonsert på Konserthuset i Uppsala), hann bli våt om fötterna, innan hemforslingen av barnen var klar. Den tar tid: Barnens mamma, Kerstin, mätte den till 55 minuter, men för gamle morfar tar det här ett par timmar. Efter förra årets ischiassmäll har orken aldrig riktigt kommit tillbaka.

För att lilla Klara skulle slippa gå så långt, vände jag i dag på hämtningen och gick till skolan för att hämta Viggo redan vid tretiden på eftermiddagen. Viggo blev riktigt sur: morfar kom alldeles för tidigt för hans planer. Först efter ganska lång promenad blev vi vänner igen.

Sen fick vi gå en bit tillbaka, genom den värsta slasksjön bakom dagis. Det tilltagande mörkret gjorde det inte lättare att manövrera sig fram i snömodden och uppför en isslänt. Målet var busshållplatsen på Tunagatan: Vi skulle förkorta travandet genom att åka ett par hållplatser. Dessutom tycker ungarna fortfarande att det är kul att åka buss – när den väl kommer.

Väl hemma började morfar laga middag – köttbullar och potatismos – i köket, medan ungarna bänkade sig framför Barnkanalen i TV. När maten nästan var klar, tyckte jag att det hade blivit så märkligt tyst i vardagsrummet och fann, att Klara hade somnat i TV-soffan med ett täcke draget över sig. Klockan var bara fem, men det visade sig vara stört omöjligt att få henne att vakna igen.

Så morfar fick sätta sig och äta med bara Viggo, som dock belönade köttbullarna genom att ta om tre gånger.

I lagom tid för att jag skulle hinna till konserten kom så Kerstin hem och tog över, åt också av köttbullarna har jag sett på Twitter på hennes blogg.

Allt medan hennes pappa tog bussen till Vaksala torg för att tillbringa resten av kvällen i Mozarts värld.

Jag återkommer om detta.

LundeQs litteraturpris till Lars Lundkvist

Egentligen hade jag gruppmöte (s + v + mp) i kulturnämnden i kväll, men jag bröt upp i förtid för att hinna ta del av ett stycke kultur: Jag hade i vanlig ordning fått inbjudan till utdelningen av LundeQs litteraturpris.

Akademibokhandeln/LundeQ delar varje år sedan 1984 ut ett pris om 25.000 kronor till en i Uppland bosatt författare. Priset har hittills gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson, Katarina Kieri och Åsa Linderborg. Som vanligt försöker den inbjudna publiken gissa på vem som ska få årets pris, men ofta förgäves. Juryn är urstyv på att bevara hemligheten fram till dess att det är dags att kungöra den från den tillfälligt uppbyggda scenen i bokhandeln.

Årets pris går till Lars Lundkvist, 80-årig poet som debuterade 1950 och vars ”Gömslen” (Norstedts, 2008) är hans tjugonde diktsamling.

I vår bokhylla finns av honom tidigare bara samlingen ”Förvåna mig!” (Norstedts, 1974). I övrigt har jag bara läst enstaka antologidikter av honom.

Så snart jag hör honom som tack för priset läsa några av dikerna i ”Gömslen”, inser jag, att jag borde läsa mycket mer av Lundkvist. En av dessa dikter vittnar om Lundkvists västerbottniska bakgrund innan han kom hit till Uppsala och Waldenströmska studenthemmet och började skriva poesi, uppbackad av bland andra Bo Setterlind:

Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,

gnistrande
som ett huggormsöga i solen.

Och visst minns jag
insekterna som parade sig

i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,

när ångloket från Holmsund
lämnade en rök

i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.

Stora händelser
för en tonåring!

Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under.

Jag bestämmer mig genast för att köpa ett exemplar av ”Gömslen” och får då också en dedikation av författaren i mitt exemplar. Väl hemma sträckläser jag den nyförvärvade boken och hittar fler dikter med västerbottensanknytning:

Henry hade en hemlighet.
När han gick ut

för att plocka hallon på ödetomten
kröp han in i en vrå bakom buskarna

och bad till Gud. Han bad om förlåtelse
för att han var så dum i huvudet.

Där fann honom en gång
hembiträdet Sigrid i ganngården.

Hon berättade om Jesus och hans under
och de bad tillsammans.

Henry blev vaktmästare
på en skola för handikappade

och gifte sig
så småniongom med Sigrid.

De fick fem barn.
Ett av dem blev kommunikationsminister.

Fler minnen från barndomens och tonårens Västerbotten:

Flaggan i topp –
Maja har kalvat!

I bagarstugan
berättar faster Margareta

om sina barn
som dog i spanska sjukan.

Ingen
räknar amerikaklockans slag.

På gården springer grisen lös,
hönsen kacklar.

Farbror Olle hugger ved,
och på en flat sten

rensar Ossian
nyfångad strömming och sik

i ett moln
av måsar.

På mjölkpallen
sitter en gul katt.

Över vägen
går en skata.

I Finland
är det krig.

Lara Lundkvist visar sig vara en poet som i en rad dikter skildrar krig, inte bara som ovan i förbigående och i det förflutna. Han berättar om nöd och hungerbukar, om enbenta barn och om bomber i gräset. Han är, bland mycket annat, också en politisk poet.

Samtidigt är hans lyrik sinnlig – vilket inte ska tolkas som att Lundkvist är en idylliker:

Över bäcken, ut på myren –
skvattram och tranbär,

odon och pors. Minns du, Karin,
hur solen lyste i tjärnen?

Över ängen, in i skogen,
ner till Vesseldammen

där vi en gång glömde
mjölkhämtaren i en skreva.

Virvlande framför mig i blåbärsriset
dina bruna vader och lår.

Varför ropade en fågel
denna morgon:

”Sjukdom och krycka,
rullstol och död!”

Du blev bara nitton år, Karin.
Det var fel gök som gol.

Och livets åldrar målar han med blomstermotiv:

Barndom

Blåklocka
Linnea

Ungdom

Fackelblomster
Ärenpris

Mandom

Fjällgentiana
Tjäderklocka

Ålderdom

Sötved
Slöjmåra

Gömslen

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Skaffa den här diktsamlingen! Där finns mycket mer – boken är på 100 sidor.

Ur den svenska ödsligheten

Sundsvall by Night

Text och musik: Björn Afzelius, 1979

Fredagskväll i Sundsvall,
stritan börjar vakna till.
Alla bara hänger,
ingen vet vad fan han vill.
Brännvinet vandrar runt,
bilarna glider lugnt.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Mänskorna har gått på krogen
eller till varann.
Har man ingen slips så ger dom en
en iskall hand.
Allting är stängt för oss.
Tror fan att vi börjar slåss.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Timmarna går,
kylan är svår,
ingen förstår
hur det känns.

Pojkarna vill ha en fylla,
det blir jag som kör.
Vi blåser genom Timrå,
hoppas ingen jävel dör.
Dom hatar oss nog ändå,
det är vad dom bjuder på.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Skrikande däck,
ilande skräck
timmar i sträck.
Vilket liv!

(solo)

Blåsiga torg,
Cola och korv,
jävlar va skoj,
hipp hurra!

Taxibilar hjälper
höjdarna från krogarna.
Snuten börjar driva
ungarna från gatorna.
Ja, vissa får gärna spy,
andra får bara fly.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Från Björn Afzelius’ LP ”Bakom kulisserna”, 1979.

* * *

”Den ödsligaste dikt jag någonsin hört, hördes ur folkmun. Det var en gång uppe i Masthugget; någon reciterade:

Sjutton grader kallt
Inga vantar
Kuken står
Inga slantar
Sju mil hem

Den diken tycker jag går i hjärterot. Fan.”

Ur Svante Foersters roman ”Klasskämpen” (Rabén & SJögren, 1964)

* * *

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström sjöng in sin ”Vintersaga” på ”Ge mig mer”, 1984, och Monica Törnells insjungning på ”Mica” från samma år spred sången till en ännu större publik. Också Jerry Williams fick 1990 en hit med den.

I väntan på Godot

Titeln på Christer Isakssons bok om Mona Sahlin, ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma, 2008), för tankarna till Samuel Becketts absurdistiska drama ”I väntan på Godot”.

Men medan figurerna i Becketts drama förgäves väntar på sin Godot, dyker Isakssons Godot upp på riktigt och gång på gång. Ibland visar hon sig inte riktigt leva upp till att vara just Godot, men Isakssons variant av absurdismen är att till slut vända allt hon gör – även det också han anser vara handlingar inte riktigt värdiga en Godot – till hennes fördel.

Med det vill jag inte säga att Isaksson försöker dölja Sahlins tillkortakommanden. Han återger till exempel utförligt det jag här på bloggen skrev om henne, när hon till slut ändå såg ut att bli en av huvudkandidaterna till partiledaposten (s), och han ville, när han skrev boken, intervjua mig; tid var spikad, men det föll på att jag då åkte in på Akademiska.

Isaksson redovisar hederligt och i detalj det som hösten 1995 stjälpte hennes plan att ta över som socialdemokratisk partiledare efter Ingvar Carlsson, också hennes senare trassel med parkeringsböter och annat. Men alltsammans sker med en inlevelse med drag av förmänskligande av den person som Isaksson ändå hela tiden ser som den bästa tänkbara ledaren för socialdemokratin.

Dessutom är Isakssons bok en i vissa stycken, inte minst stilistiska, övertalande bok: läsaren ska bringas att tro på Mona Sahlins förtjänster. Isaksson är naturlgitvis i sin fulla rätt att plädera för den som är hans favorit, men som läsare störs jag av att han överargumenterar – bokstavligen genom att upprepa samma sak i två, ibland tre meningar som ligger efter varandra. Så här kan det låta: ”Mona Sahlins första år vid makten kan beskrivas som ensamt. Ett slags ensamhet.” Det här enda exemplet skulle kunna mångfaldigas. Jag är säker på att man, om man tog bort upprepningseffekterna, skulle bringa ner bokens drygt 400 sidor med åtminstone 100.

Ibland antar vidare hans vurm för Mona Sahlin komiska uttryck. Som när han skildrar ett möte med ambassadörer: ”Klädd i kjol i stället för långbyxor gav hon ett erfaret intryck. Amassadörerna tyckte om henne.”

Slutsatserna i boken är hur som helst mer entydigt positiva än de i Lotta Grönings sahlinbiografi. Ändå finns det märkliga likheter mellan de här båda böckerna. Förekomsten av ett utförligt personregister och antalet sidor ger i förstone intrycket, att Isakssons bok är mer genomarbetad och väldokumenterad, och det är den också i vissa avseenden. Men avsaknaden av notapparat och referenser till från vem de anförda uppgifterna kommer delar Isakssons bok med Grönings. Då och då finns i den långa texten visserligen personreferenser, men långa sjok av texten är helt uppenbart Isakssons egna slutsatser, ibland spekulationer från Isakssons sida; Isaksson delar dessutom med Gröning lusten att psykologisera över sin huvudpersons beteende. Liksom hos Gröning hittar jag för övrigt småfel, men liksom i fallet Gröning har jag inte lust att anföra dem, eftersom de rör detaljer som inte påverkar helhetsbilden.

En mer vägande invändning är då att Isaksson förefaller att sakna ideologisk kompass. När han till exempel hävdar att Sahlin vill utveckla samhället i riktning mot ”jämlikhet, rättvisa och frihet”, stämmer det att hon ofta har talat om frihet. Däremot undviker hon begreppet jämlikhet – i stället brukar hon använda sig av det icke synonyma och mer luddiga begreppet rättvisa.

Och naturligtvis faller Isaksson för Sahlins verbala vurm för Olof Palme, detta trots att var och en som vet något om Palmes ideologiska hållningar inser, att Sahlin i flera bärande stycken förordar en inrikespolitik, som verkligen inte var hans. Och det låter ju ödmjukt att Sahlin har tagit lektioner av Jan Eliasson för att lära sig något om utrikespolitik – vilket inte har hindrat henne från att på egen hand hamna i en helt annan hållning än Palmes i EU-frågan.

Liksom Isaksson är jag tillfreds med att hon numera tycks ha några som håller ordning på hennes ekonomi respektive almanacka. Och jag håller verkligen med honom, när han mot slutet av boken driver tesen, att hon i stället för att omge sig med ja-sägande likasinnade till sin stab borde knyta människor som vågar ifrågasätta och driva egna meningar, också komplettera henne där hon har svagheter.

För trots allt är det viktigare att få bort alliansregeringen än vem som är socialdemokratisk partiledare.

Fransk tragedi – och svensk?

Martine Aubry vann medlemsomröstningen i det franska Socialistparitiet med minsta möjliga marginal. Hon fick 42 fler röster än Ségolène Royal – sammanlagt avgavs drygt 137.000 röster.

Torun Börtz, TT, sammanfattar läget:

”Efter fredagens val är socialistpartiet mer kluvet än någonsin. Kluvet i två lika delar, som var och en förespråkar sin partimodell. Anhängarna av Aubry-modellen vill ha ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva.

För Royals anhängare hägrar en mer öppen partistruktur med sympatisörer, ett parti där man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället.”

Tiden är nu knapp, konstaterar Börtz i samma artikel, här återgiven efter Svenska Dagbladet (23 november 2008):

”En del mer socialliberala kan lockas av François Bayrous centerparti Modem. De mer vänsterradikala sneglar allt ivrigare mot yttersta vänsterkanten och Olivier Besancenots NPA, Nya antikapitalistiska partiet – – -.”

Det finns lärdomar att dra av det här, även om det finns, och framför allt har funnits, stora skillnader mellan Sverige och Frankrike.

I Sverige har socialdemokratin under stora delar av 1900-talet klarat att upprätthålla en enastående organisationsgrad, genom det täta samarbetet med fackföreningsrörelsen inte minst inom arbetarklassen. Jag minns ett seminarium, anordnat av de litauiska socialdemokraterna efter frigörelsen, där jag hårt pläderade för den svenska organisationsmodellen. Minns också hur en ung fransk socialist vid samma tillfälle, till min stora häpnad, polemiserade mot mig och sa att det där med många medlemmar inte var så viktigt – i Frankrike räckte det, det var hans erfarenhet, med att samla ihop tillräckligt många aktivister inför valen.

Nu tycks den unge fransmannens attityd också ha nått Sverige. Smaka på formuleringen ovan, ”en mer öppen partistruktur med sympatisörer”.

Historiskt sett har svensk socialdemokrati politiskt och organisatoriskt stått för den modell som nu tillskrivs Aubry: ”ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva”. Det som har fått många socialdemokrater på olika nivåer att sätta klackarna i backen, när socialdemokratin under Mona Sahlins ledning deklarerade ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet, vilket såg ut att exkludera Vänsterpartiet som samarbetspartner, var väl just risken för att socialdemokratin därmed skulle hamna där Royal enligt den citerade artikeln vill placera sitt parti, nämligen att ”man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället”.

Risken med det senare är förstås att taditionella socialdemokratiska väljare utan att för den skull ha något till övers för Vänsterpartiets historiska arv då kan komma att lägga sin röst på Vänsterpartiet – vilket paradoxalt nog kan leda till ytterligare högervridning av den politik, som förs av en kommande regering, ledd av socialdemokraterna: För att få majoritet i riksdagen måste man då förmodligen ta in också något borgerligt mittparti i regeringen (vilket Miljöpartiet säkert inte skulle ha något emot).

Men mer sannolikt i händelse av en valkoalition, bestående av bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är det att stora skaror presumtiva socialdemokratiska väljare valskolkar. Det scenariot har som trolig utgång att högeralliansregeringen består. Detta trots att – för att citera Niklas Ekdal i dagens (22.11-08) DN – marknadsliberalerna tycker att Fredrik Reinfeldt är principlös, värdekonservativa tycker att han är lealös medan vänstern tycker att han är hjärtlös.

Den vänsterkurs och den breda folkliga mobilisering jag pläderar för har ingenting att göra med vare sig Olivier Besancenots på trotskisterna byggda NPA eller Lars Ohlys parti, som för inte så länge sen hade Kommunisterna i sitt namn. Jag talar om den reformistiska tradition, som bland sina främsta företrädare har personer som Ernst Wigforss och Olof Palme men som också omfattar folkhemsbyggare som Per Albin Hansson och Tage Erlander.

Svensk socialdemokrati har en unik tradition att knyta an till. En partiledning som knyter an till den vinner väljarnas förtroende och behöver inte frukta att förlora väljare vare sig till mitten eller till den mer extrema vänstern.

Melodikrysset nr 47 2008

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nattmorfar

Sist jag hämtade barnbarnen, var det regn och full storm. Jag använde fortfarande cykel men fick leda den en stor del av vägen efter det att kapellet på cykelkärran, där Klara, tre, satt, blåste i väg, just när vi korsade en bred bilgata.

En bil stannade, och snart kom en dam som av brytningen att döma var invandrare gående med det bortblåsta regnskyddet. Hon och hennes man hjälptes sen åt med att hämta rep och nödtorftigt fästa kapellet, så att det inte skulle blåsa bort igen.

Ibland är man tacksam för att det finns hjälpsamma medmänniskor.

I dag var det dags igen, men den här gången ska jag hämta och lämna och hämta barnen igen två dagar i sträck. Barnbarnen bor hos morfar i natt – mormor är bortrest på uppdrag de här båda dagarna.

Nu är det kallgrader och isgata, så att cykla är inte längre att tänka på. Jag hämtar först Viggo, sex, i Domarringens skola, och sen promenerar vi tillsammans till Klaras dagis, som ligger bredvid Tunabergsskolan. Därifrån är det sen inte allt för långt att gå hem till oss.

Men allt promenerande tar på krafterna, och när vi kommer hem, är båda ungarna redan hungriga. Morfar, som kan laga all möjlig slags mat, har tagit det säkra före det osäkra och helt sonika köpt hem varm korv med bröd. Det säger ungarna inte nej till.

Sen ser vi på Bolibompa tillsammans, och jag märker att Klara trots den relativt tidiga timmen håller på att somna, så jag föreslår att hon ska byta till nattlinne, vilket hon gör. Hon får en flaska välling också, och när den är urdrucken, vill hon borsta tänderna och gå och lägga sig. Morfar ska läsa saga!

I packningen, som pappa Bo tog hit i går kväll, finns en bok som tydligen är favorit just nu: Gunilla Bergströms ”Mera monster, Alfons”. Den lever sig Klara starkt in i. Sen väljer hon en bok hon känner igen från besöken i Öregrund, Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Måtte det senare inte vara ett dåligt omen! På dagis har jag fått veta, att Klaras bästis där, Meja, har fått åka hem på grund av magsjuka.

Sen är Klara uppe igen och leker en stund med Viggo, men när morfar är i köket och diskar, hör han gråt. Något har gått Klara emot. Hon gråter först efter mamma men låter sig sen tröstas av morfar, som erbjuder sig att läsa mera. Men det visar sig att Klara har bajsat i nattblöjan, så det första som krävs är lite sanering. Sen vill hon ha ytterlgiare en flaska välling – men när morfar kommer med den, har hon somnat.

Om en stund är det dags också för Viggo att gå och lägga sig. Han har, medan morfar har tagit hand om Klara, bläddrat i en leksakskatalog och prickat för sånt han önskar sig i julklapp. För sexåringen är det Wall-E och Star Wars som gäller.

Han byter om till pyjamas och väljer själv ut tre böcker ur det från Öregrund hemförda barnboksförrådet: Holly Kellers ”Jakobs träd”, Rindert Kromhouts & Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och så Larserik Erikssons ”Hus är gott, sa Oskar”. Ni läste väl förresten Larseriks meddelande här på bloggen, att Rabén & Sjögren snart ger ut en ny upplaga av hans barnboksklassiker?

Sen kröp Viggo belåtet ner i sängen bredvid lillsyrran. Vi har i biblioteket en bäddsoffa, som kan göras om till dubbelsäng vid såna här tillfällen.

Jag lämnar förstås, när jag går och lägger mig, tänt i hallen, så att det lätt – om någon av ungarna skulle vakna under natten – går att hitta till morfar i hans sovrum.

Jag får gå och lägga mig tidigt. I morgon bitti måste jag nämligen upp vid en tidpunkt, som numera känns otillständigt tidig: barnen ska ha frukost, kläs på (men de gör det mesta själva – även treåringen) och promeneras till dagis respektive skola.

Sen ska de hämtas igen på eftermiddagen, den här gången dock inte för övernattning. Mormor Birgitta kommer hem från sitt värv på eftermiddagen, och efter jobbet kommer även barnens mamma, vår dotter Kerstin, hem till oss. Det ska bli fredagsmiddag, välkänd för Kerstin från kulna fredagskvällar i Öregrund när hon själv var liten: rykande varmt thé och flera sorters gott matbröd med ännu fler sorters goda pålägg.

Om återuppståndelsen

I morse åkte vi över dagen till Öregrund. Vår lokale byggmästare, Percy Jansson, meddelade för ett litet tag sen att han var klar med den nya bod, som ersätter den vi fick nedbränd.

Bussen passerade snövita fält, och vädret var vackert och kallt.

Under resan ut fortsatte jag att läsa Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin”, en bok om återuppståndelse.

Inte heller det Percy hade skapat längst ner på vår tomt var något mindre än återuppståndelse. Den nya bod han har byggt är praktiskt taget identisk med den som försvann i mordbranden. Han hade till och med klarat första strykningen av målningen; den andra kommer att göras i vår.

Vi bär in trädgårdsmöblerna, fram till nu täckta med presenning, och plockar in de trädgårdsredskap som vid brandtillfället befann sig på olika ställen i trädgården. Rullar också in den nya gräsklippare vi fick lov att köpa i stället för den som blev uppbränd. Ändå blir det gott om plats kvar – vi har långt ifrån hunnit ersätta allt som försvann i branden.

Att vi har valt att åka ut just i dag beror på att Birgitta hade lyckats komma överens med låssmeden om att samtidigt komma ut och sätta in lås i den nyuppförda boden.

När vi ändå ska ut till sommarhuset, passar jag på att frakta ut de senaste numren av de tidskrifter vi samlar på och som vi har där ute. Jag passar också på att ta med mig hem Viggos och Klaras böcker, kvarglömda där vid den stora höstflytten in till stan. I morgon ska barnbarnen vara hemma hos oss över natten, och då måste morfar kunna läsa saga.

När vi kommer hem från Öregrund, väntar oss en skrivelse från Polismyndigheten i Uppsala län. Den handlar som väntat om mordbranden i Öregrund. Men:

”Förundersökning nedlägges – Brottet går uppenbart ej att utreda”.

Så vitt jag förstår är det här beslutet på intet sätt unikt. Mängder av ”småbrott” – de må vara hur smärtsamma som helst för dem som drabbas – går aldrig att reda ut.

Och hur skulle brott som det vi har drabbats av förresten gå att reda ut, när det inte finns kontinuerlig polisiär närvaro på orter som Öregrund och därmed inte heller, föreställer jag mig, tillräcklig egen kännedom hos polisen om var man borde söka? (Men det färska exemplet Ystad visar att det senare heller inte alltid hjälper.)

Själv är jag en rationell människa med stor kunskap om hur samhället och samhällsapparaten fungerar, så jag tar det här beslutet från polisen ganska lugnt. Men eftersom jag också vet att oerhört många brott av den här typen och av liknande typ avskrivs utan att man har hittat någon gärningsman, inser jag ju att det här – beslutet ”förundersökning nedlägges” – drabbar så många, att det i längden urgröper tilltron till samhället och dess rättsapparat.

Visor till några av mina partisekreterare

Under ganska många av mina år på partiexpeditionen (s), 68an kallad, agerade jag inför fester – ibland självutnämnd, ibland vald av arbetskamraterna – som Afdelningen för nöjeslif. Jag hittad på hyss och skrev sketcher och sånger om arbetskamraterna. Ett modest exempel: inför 68ans julfest 1995 körde jag ett musikprogram genom brandvarnarsystemet – vilket dess värre omfattade också Nordbanken på nedre botten.

Till julfesten 1994 hade arbetskamraterna valt mig till julgran. Jag levde upp till förväntningarna genom att klä mig i smoking, dekorerad med julgransprydnader; bland annat hade jag färgglada kulor i grenen. Utstyrd på detta sätt sjöng jag från scenen:

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket,
Det blir inte roligt!

Partisekreterarna fick, i alla fall så länge det gick att hålla reda på dem, egna sånger.

I fallet Sten Andersson, som jag kamperade ihop med i många år, började det tidigt, men jag väljer att här återge en sång som jag skrev så sent som till Stens 70-årsdag 1993:

På Sten Anderssons tid

Musik: Lille Bror Söderlundh (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, 1993, fritt efter Nils Ferlin och en bearbetning av Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ned i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.

Bruten gammal man in från vänster – LEIF KARLSSON, PRO, solo:

Nu är allting på sned.
Min pension ska gå ned.
Jag har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me’ de’?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De’ va’ ingenting särskilt me’ de’.

ENN KOKK, tal:
Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utesett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja, de’ e’ något särskilt me de’!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.

Röd fana bärs in och alla i lokalen sjunger med:

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de’.
Och för rättvisan ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja. de’ e’ något särskilt me’ de’!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar men me’.
Han är skälm och gamäng
så han tål nog en släng.
De’ e’ ingenting särskilt me’ de.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de’ e’ något särskilt me’ de’!

(Ett jättefång röda rosor räcks över till Sten.)

I Bo Toressons fall väljer jag att återge en sång som jag skrev till hans 50-årsdag 1989:

Sextiåttan

Text: Enn Kokk, 1989, fritt efter Sölve Cederstrand, 1932
Musik: Fred Winter och Einar Fagstad (”Waxholm Ettan”), 1932

Det finns väl intet som är så härligt
som skogshuggarns sång;
du har väl hört den nån gång?
Det där om dragspel i Hunge
och trummor bing-bång,
om tête-à-têter med Vivianne – å
så älgjakter dagen lång.

Men se där uppe på 68an,
där finns det rakt ingen poesi.
I lag med Ingeborg och med Karin
och Marcusdotter får Amor tji.
Jag får biljetter och Kokks lapp-etter
men aldrig någon billet d’amour.
Men ändå lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

På många valfisken har jag varit
bland hajar och mört;
de stoltaste majtåg jag fört.
Bland gröna och blåbär
jag många förfört,
och med centern på klöverängar
har jag bedrivit min flirt.

Ja, jag har varit i alla hamnar
och tjusat flickor med fagert tal.
Dom har fått flygblad i sina famnar
från Uddevalla till Hudiksvall.
I sus och dus har jag sportat snus
– jag hade medvind, när det var val,
men ändå lätt har jag insett,
att 68an är numro ett!

Ty agitatorn han längtar hemåt,
när färden blir lång,
från stadshotellets balkong.
Det där om kyssar och kärlek
med PIA is wrong,
trots att texten är så förförisk i
klubbgängens sång.

För just där upper på 68an
jag har det härligt som aldrig förr.
Här kommer Gröning, den lilla Lottan,
här har jag Stenarv uti min dörr,
med argumenter och spritpresenter
och sen med Malis ambassadör,
så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

Och just där uppe på 68an
finns stränga Marja och så Wall Street.
Dom manar Krogvig att hålla måttan.
Karl-Åke Grandlund dom släpar hit.
I Lappland mötte jag inga lappar,
men dem från Kokk skulle ni ha sett.
Så ganska lätt jag har insett,
att 68an är numro ett!

(Här behövs en del förklaringar. Bo Toresson kom från och hade sommarstuga i Hunge; hustrun heter Vivianne. Han är passionerad dragspelare och älgjägare, dessutom snusare. PIA var hans stora utredning om Partiets Inre Arbete.

I partisekreterarens personliga kansli jobbade jag, känd för mina ofta elaka sammanträdesförstörarlappar, dessutom också hans sekreterare Ingeborg Larsson, kontoristen Karin Molin och så Eva Marcusdotter, som bland annat skrev talarmanus åt Toresson.

Lotta Gröning jobbade på den tiden på partiexpeditionens pressavdelning. Gunnar Stenarv var internationell sekreterare.

I kassan, där det fanns en skylt med texten Wall Street, arbetade partikassören Björn Wall och kassakontorets första dam, Marja Karlsson. Karl-Åke Granlund var revisor.

Den som gjorde av med alla pengarna var informationschefen Bo Krogvig.)

Till julfesten 1994 valde arbetskamraterna mig till julbock, och jag levde upp också till det. Till den festen skrev jag sånger till alla som efter valet lämnade partiexpeditionen och som skulle avtackas. Bland annat skrev jag den här:

Jag väntar…
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Till slut, vid julfesten 1995, varnade jag för att partisekreterarstolen höll på att bli en katapultstol:

Åren med Sahlin är slut, slut, slut,
Linde snart ska bäras ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
får vi en vid namn Thalén.
Hon bör va orolig!

Uppsala stadsteater har gjort det igen!

För en bredare allmänhet är väl Maria Blom mest känd för filmen ”Masdjävlar”. På mig gjorde hon dess förinnan ett djupt intryck med ett sommarprogram i radio.

Annars har hon mest arbetat med teater, och med ”Blåmärken”, där hon står för både manus och regi, har hon utan tvekan tagit sig upp i täten i svenskt teaterliv. Birgitta och jag var på premiären i lördags och kunde konstatera, att Uppsala stadsteater med den här pjäsen lägger ytterligare en succé till sina allt flera framgångar.

Trots att ”Blåmärken” i grunden är en tragisk historia, är tonen komedins. Träffsäkra oneliners – Maria Blom är en säker iakttagare som samtidigt ser komiken i det som sker – lockar ner många skratt och applåder. Publikens igenkännande välvilja plus mycket goda recensioner kommer utan tvekan att dra en stor publik till den här föreställningen.

Torulf Wetterrots scenbild, där man med hjälp av fokuseringen av ljuset kan förflytta sig från delscen till delscen, medger en tempoväxling som passar en filmmakare som Maria Blom. Scenbildens skala av pastellfärger och detaljer i de olika rummen på scenen frammanar tillsammans med handlingen och dialogen och också Nina Sandström Hallbergs dräkter bilden av en ung och osäker generations förhållningssätt till både det egna livet och till samhället. Det gäller att duka rätt, möblera rätt, hantera barnen rätt. Ibland blir den här strävan att leva i samklang med tiden obetalbart rolig, som när det visar sig att Jerker (Daniel Gustavsson), som bor i våningen ovanför, inte är ljudtekniker utan klädtekniker hos Kent – jobbet innebär att han stryker bandmedlemmarnas kalsonger.

Bakom all denna yta låter Maria Blom osäkerhet, otillfredsställelse och ångest skymta fram. Under spelets gång tar de här känslorna steg för steg över, och innan dramat är slut har de förändrat eller sopat bort aktörerna.

Mest förljugen av alla är värden i första aktens våning, Ola, spelad av David Mjönes. Det är han som genom sitt pantbanksjobb har skrapat ihop pengarna till alla de stilriktigt moderna inventarierna. Han är ordförande för Hem och skola-föreningen – de egna sönerna ser man dock inte till; de är på läger för blivande tävlingscyklister.

Hustrun Anki (Malin Cederbladh) vållar honom dock ideliga problem. Bakom ytan av perfekt värdinna som ständigt rättar till vinglasen finns en människa som inte bottnar i sig själv och som därför ständigt söker bekräftelse hos andra män än maken. Det här gör att Ola inte kan hålla sin ångest i styr: hustruns arm bär spår av det slag som har gett pjäsen dess titel, ”Blåmärken”.

När så en tidig släng av vinterkräksjuka tvingar de egentligen inbjudna paren att ringa återbud, kan Ola – med tanke på vad som hände förra gången – inte ha kollegan från pantbanken Krille (Mats Blomgren) som enda gäst utan bjuder in de nyinflyttade grannarna ovanpå i stället, den redan nämnde Jerker och hans hustru Nora (Mikaela Ramel). Medan Ola inte verkar vara riktigt mogen för faderskapet, bär Nora, trots att hennes längtan uppenbarligen också står till andra värden i livet, krampaktigt parets baby vid sitt bröst.

Som katalysator för att få allt det där som döljs under ytan att bubbla fram fungerar Olas och Ankis städerska Viola (Viveca Dahlén), som med sina kvittrande inpass bidrar till att få handlingen att röra sig framåt, in i en allt djupare kris.

I den andra och avslutande akten spelar Viveca Dahlén Lilly, till det yttre ett slags systerlig spegelbild av Viola men till karaktären allt annat än kvittrande – hon ingriper i handlingen på ett mycket mer handfast sätt. Scenen är nu en skog, och Dahlén har här rollen av trollpacka. Vore det inte för att hyddan i denna skog mest liknar en förkrympt bungalow i Thailand eller i Söderhavet, kunde man tro sig förflyttad till en shakespearsk midsommarnattsdröm.

I denna andra och avslutande akt tvingas alla till vägs ände – möjligen med undantag för Krille, som gungar vidare i sin aldrig sinande lust efter nya knull.

Inte heller Ola förändras, men i hans fall leder detta till att han får vad han förtjänar så länge han inte vinner någon djupare insikt i vad hans problem beror på.

Desto häftigare är den uppgörelse Anki har med sig själv: Malin Cederbladhs spastiska brottning på scengolvet med två sidor av sig själv, orkestrerade som varandra motsägande stämmor lagda i hennes mun, hör till det starkaste i den här föreställningen och till det starkaste jag har sett på teater på mycket länge.

Nora och Jerker finner varann igen, kommer till och med äntligen överens om vad babyn ska heta. En växande mognad finns ju ibland också i verkligheten, så man får väl önska Maria Bloms Nora en bättre framtid än Ibsens Nora.