Last chorus: Gunnar Dahl

Mitt liv är numera så fyllt av begravningar att jag inte själv längre kan känna mig säker. Rätt vad det är blir det min tur.

Den Gunnar Dahl (1939-2008) som begravdes i fredags är inte Birgittas bror – han heter Gunnar Heijbel numera – utan en kusin, son till Martin och Ingrid; Martin var bror till Birgittas likaledes avlidne far Sven. Gunnar Dahl dog av de långt utdragna sviterna av en stroke.

Släkten Dahl är stor och rikt förgrenad. Över hundra släktingar och vänner deltog i begravningsgudstjänsten i Djursholms kapell i fredags. Att det var så många har knappast med plikt att göra. Gunnar var en vänsäll person.

Begravningar har, vilken form de än ges, en katharsisartad effekt på dem som finns kvar och deltar. Den här gången – så är det verkligen inte alltid – lyckades också officianten, kyrkoherde Staffan Hellgren, träffa rätt ton: han beskrev verkligen den människa vi var där för att ta farväl av.

Jag har svårt för det religiösa ceremonielet, också vid begravningar: deltar som icke troende aldrig i bön eller psalmsång. Men många av psalmerna är förstås, allt sedan barndomens psalmverstragglande, välbekanta för mig. Också för mig är ”Blott en dag” (svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (svensk psalm 297) en del av vårt svenska kulturarv. Mer symboliskt rätt kändes i just det här specifika fallet ”Var inte rädd” (svensk psalm 256). I den finns nämligen formuleringen ”Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.”

Och Gunnar var en hängiven seglare, långseglare, till och med jordenruntseglare.

Denna tidskrävande och äventyrliga del av sitt liv finansierade han genom att bland annat vara framgångsrik fastighetsmäklare. Jag delar hans fäbless för Karibien, men hans verksamhet som affärsman ligger förstås långt från det jag någonsin skulle ha kommit på att ägna mitt eget liv åt.

Ändå kom vi alltid väl överens, förde vänliga samtal i samband med de sammankomster som brukar organiseras inom den dahlska släkten. Fast det var egentligen inte den vägen jag blev bekant med honom. På vårvintrarna brukade han nämligen åka skidor i Vålådalen. Där hamnade även jag några gånger samtidigt med honom, detta trots att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att ge mig ut i skidbacken eller i längdspåret. Jag var nämligen under en period där tillsammans med partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson och partisekreteraren Bo Toresson och deras närmaste medarbetare – varje år hade vi ett internat i Vålådalen för att diskutera olika knäck- och framtidsfrågor. Folket från statsrådsberedningen respektive partiexepeditionen åkte förstås också skidor mellan överläggningspassen. Alla utom jag. Jag brukade sitta kvar inne och rätta VU-protokoll. Då och då kom Gunnar och bröt rutinen: satte sig ner och pratade en stund. Det var så jag lärde känna honom.

Så småningom förstod jag att Gunnar inte bara var en hängiven skidåkare utan också en hängiven seglare.

Och mycket riktigt speglades hans kärlek till vatten också i valet av icke-kyrklig musik vid begravningsakten. Vi hörde Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” och Paul Simons ”Bridge Over Troubled Water”. Och som avslutning spelades – ”I’m Sailing”.

Vid defileringen lägger en seglarkamrat en seglarmössa, som också Gunnar har haft, på kistlocket tillsammans med alla rosorna. Och vid minnesstunden efteråt i Villa Pauli spelar en annan seglare ett munspelssolo till den bortgångne kamraten.

Flera – bland dem min hustru – påminner om den aura av spännande äventyr som fanns kring Gunnar, redan under de yngre årens sommarvistelser på Resarö.

Det är sorgligt när någon dör. Men också hugnesamt när denne någon blir ihågkommen i ett så ljust sken.

Tycker ni om Brahms?

Som vanligt när vi ska gå på konsert inleder vi med att äta ute. Den här gången blir det på Katalin, alldeles nära Musikens hus. Det börjar med att vi väljer fel två gånger i den lite nyckfulla menyn. Andra gången visar det sig att gösen har ersatts av odlad torsk, och det tar vi. Torsken är faktiskt riktigt god, och vi dricker vitt vin från Sydafrika till.

Torsdagens konsert ingår inte i serien av abonnemangskonserter. Men violinisten Anne-Sophie Mutters namn har lockat Birgitta att köpa biljetter. (Och eftersom hon var allra först i kön, lyckades hon till och med köpa biljetter till våra vanliga platser.) Birgitta har sett och hört Anne-Sophie Mutter live två gånger förut, båda gångerna på Lincoln Center i New York, och blev då mycket förtjust i hennes spel och scennärvaro, vid ett av dessa tillfällen för övrigt med stor mage – Mutter var höggravid.

Själv har jag tidigare bara hört henne på CD, vilket har övertygat även mig om att hon är en skicklig violinist.

På programmet stod den här gången tre violinsonater av Johannes Brahms (1833-1897).

Mutter spelade som förväntat oklanderligt, och vid hennes sida fanns pianisten Lambert Orkis som, framför allt i den tredje och sista sonaten, var mycket mer än ackompanjatör.

Ändå dröjde det mycket länge innan jag greps av musiken, och jag tror att det just var den – alltså Brahms musik – som gjorde mig sval. Brahms musik känns så balanserad, ibland idyllisk, att den inte riktigt passar min smak.

Den här känslan bemäktigade sig mig framför allt när jag lyssnade på de två violinsonaterna före pausen, nummer 2 i A-dur (opus 100, Thunersonaten) och nummer 1 i G-dur (opus 78, Regenliedsonaten).

Violinsonat nummer 3 i D-moll (opus 108, även den för övrigt komponerad vid Thun i Schweiz) fick mig äntligen på bättre lyssnarhumör, kanske för dess mollton, kanske genom att Brahms här i en sonat använder sig av den symfoniska formen med fyra i stället för tre satser, kanske, framför allt, för att violinisten och pianisten här växelvis hade dominerande roller.

Möjligen delade många andra i publiken mina synpunkter, för nu blev applåderna mycket kraftiga, och musikerna ropades in gång på gång.

Mutter greps uppenbarligen av denna stämning och levererade, efter nya och nya inrop, inte mindre än fyra extranummer.

Hon spelade, ackompanjerad av Orkis, tre av de sammanlagt 21 ungerska danser som Brahms komponerade under perioden 1858-1869. Av dem minns jag särskilt nummer 5 (allegro) och nummer 7 (allegretto). Mutter spelade här fingerfärdigt och virtuost som det anstår ungersk zigenarmusik – de här brahmsstyckena är bearbetningar av insamlad sådan.

Och så, när publiken aldrig visade några tecken på att få nog, avslutade hon med Brahms kända vaggvisa ”Nu i ro somna in”, i tyskt original ”Guten Abend, gute Nacht”.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat via Journalisten nummer 24 2008:

”Kvinnor får hjälp med missbruket”

Rubrik i Folket

”Hörselskadade går utan hjälpmedel”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Män med cancer lever längst”

Rubrik i Falu-Kuriren

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 9 2008:

”I tolv timmar tvingades HP, 28, ha en värkande metallbit i ögat. Orsaken var att det inte fanns en enda ögonläkare i tjänst i Skåne efter klockan sex på kvällen.
– Jag skickades bara hem med lite salva i handen, säger han.”

Kvällsposten

”Älgar påkörda – en till lasarettet”

Rubrik i Smålandsposten

”Påkörd kvinna gick mot rött”

Rubrik i Hufvudstadsbladet

”Klockan 12.53 på måndagen födde den norska prinsessan Märtha Louise och hennes make Ari Behn en dotter, meddelade det norska hovet på måndagseftermiddagen.”

Dagens Nyheter

Last chorus: Lasse Sandberg

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

Protest och uppror

Mitt förhållande till punken är kluvet. I min jättelika samling av politisk musik finns förstås allt av Ebba Grön. Men som skivrecensent under den aktuella perioden sågade jag också många av de skivor som var att betrakta som punk. Dels för att många av banden spelade illa. Dels – och det är kanske mer intressant i det här sammanhanget – för att jag, från mitt vänsterperspektiv, ofta fann punkarnas samhällskritik ostrukturerad.

När tidskriften MOJO nu (som bilaga till novembernumret 2008) ger ut samlings-CDn ”Rebel Music. Songs of Protest and Insurrection”, tvingas jag på nytt pröva mina gamla uppfattningar om den här musikgenren. I urvalet av sånger med protest och uppror som gemensamt tema finns för all del också en klassiker som Woody Guthries ”This Land Is Your Land”. Men i övrigt har de nyare av de här sångerna, bortsett från Billy Braggs ”Power In a Union” (som jag förstås har i min skivsamling), inte det klassiska arbetarklassperspektivet. Därmed inte sagt att detta är det enda legitima upprorsperspektivet; jag återkommer till detta.

MOJOs urval har förvisso just ett upprorsperspektiv, men detta perspektiv är i det här fallet väldigt tydligt präglat av tänkta och uttalade trådar till The Clash (1976-1986), vars låtar speglade livet i ett London, präglat av bland annat rasmotsättningar (ett ämne som definitivt hör hemma i mitt vänsterperspektiv på tillvaron) men också av andra sorters uppror med mer diffus bakgrund. The Clash får både börja och avsluta den här CDn, med ”Tommy Gun” respektive ”Clampdown”, som sägs vara inspirerad av Three Mile Island-haveriet. Men det går också trådar mellan å ena sidan The Clash och deras Joe Strummer och å andra sidan flera av de övriga artisterna och deras låtar.

De senare hör inte alltid hemma inom just punkmusiken, men de är, ibland mer, ibland mindre, prägalde av samma slags tidsanda.

Här finns till exempel några jamaicanska artister, med Bob Marley i spetsen. Marleys tema i ”Soul Rebel” – ”I’m a rebel, a soul rebel” – känns ganska allmänt om man betänker att det här är en CD med upprorstema. En annan jamaican, Tapper Zukie, har i så fall en mer utmanande titel på sitt bidrag, ”MPLA”. ”Leggo Violence” med Dillinger skulle jag vilja kolla lite mera, men jag har inte lyckats hitta texten.

Till det som gör den här skivan intressant hör just att den inte är Europa- eller USA-centrerad. The Action 13 har med ”More Bread to the People” åstadkommit en intressant protestsång mot missförhållanden i Nigeria. Och algeriern Rachid Taha har med ”Rock El Casbah” i Clash’s anda beskrivit en helt annan sorts miljö än den som finns i London.

Men USA finns förstås representerat, inte bara genom Woody Guthrie. Rasfrågan är ett tema i ”Choice of Colors” med The Impressions, ett stycke R & B som kanske är väl smörigt i min smak. Men Nina Simones ”The Backlash Blues” med text av den afroamerikanske poeten Langston Hughes biter desto bättre:

The Backlash Blues

Text: Langston Hughes
Musik: Nina Simone

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just who do think I am
You raise my taxes, freeze my wages
And send my son to Vietnam

You give me second class houses
And second class schools
Do you think that alla colored folks
Are just second class fools
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

When I try to find a job
To earn a little cash
All you got to offer
Is your mean old white backlash
But the world is big
Big and bright and round
And it’s full of folks like me
Who are black, yellow, beige and brown
Mr. Backlash, I’m gonna leave you
With the backlash blues

Mr. Backlash, Mr. Backlash
Just what do you think I got to lose
I’m gonna leave you
With the backlash blues
You’re the one will have the blues
Not me, just wait and see

Upprorisk i samma anda är också New York-gruppen The Last Poets’ ”When the Revolution Comes”.

Och jag skulle gärna återge den mångfacetterade texten till ”H2O Gate Blues” med Gil Scott-Heron och Brian Jackson, om den inte vore så vansinnigt lång. (H2O, det vill säga vatten, heter Water på engelska.)

I den figurerar även Vietnam, och det leder oss vidare till Robert Wyatts ”Out of the Blue”, som har ett vad man skulle kunna kalla för nerifrånperspektiv på flygbombningar:

Out Of The Blue

Text och musik: Robert Wyatt

ahhhhhhhhhhhh
No need to wipe your feet
The welcome mat’s not there
I’ll just take care before you dare
To step inside my door

Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable has happened to the floor
Something unbelievable

The room wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
Beyond all understanding
You’ve blown my house apart

You set me free
You set me free
You set me free
You set me free
You set me free to let you know
You set me free to let you know
You planted everlasting hatred in my heart
You planted everlasting hatred in my heart

My rooms’ wont give you shelter
They’re open to the air
The upper storeys out of reach
The stairs no longer there
You planted all your everlasting hatred in my heart x4
You have planted all your everlasting hatred in my heart x5

”Out of the Blue” är musikaliskt ett intressant samspel mellan vokalt och instrumentalt.

Skäl att vara arg

Birgitta Stenbergs (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Billy är arg” (En bok för alla, 2008, i original på Bonnier Carlsen 2006) är en riktigt lyckad bilderbok.

Birgitta Stenbergs text handlar om en dag då allt känns avigt, allt från det att Billy vaknar på morgonen, då hans till att börja med oförklarliga ilska går ut över stackars Nalle, normalt hans gosedjur i sängen. Han fullföljer genom att ställa till det ordentligt i sitt rum.

Allt känns fel: vädret, Lotta och hennes lillebror, Molly och hennes hund Ruff. Billy är arg på allt och alla.

Men så upptäcker hans förskjutna och utskällda kompisar, att han nyser och har feber. Och snart kommer mamma och tar in honom, lägger honom i sängen tillsammans med Nalle. Runt sängen står de nyss utskällda kompisarna och visar förståelse.

Birgitta Stenberg har åstadkommit en fin och meningsfull vardagshistoria, och Mati Lepps illustrationer lägger till en dimension som gör boken dubbelt så bra: betydelsebärande detaljer i rummet, Billys minspel och runda fysionomi och så den där purjolöken som Billy under en stor del av handlingen av någon outgrundlig anledning går och bär på.

Tilda vill klättra

En bok för alla har återutgett Cecilia Davidssons (text) och Helena Davidsson Neppelbergs (bild) ”Tilda i toppen” (Alfabeta 1998, EBFA 2008).

Tilda är ingen vanlig tjej: leker varken med dockor eller bilar, cyklar inte, hoppar inte rep, lägger inte pussel, ritar inte, vill inte se barnprogrammen i TV. Men kanske är hon inte helt ovanlig ändå: Hon gillar att klättra! Till att börja med på stolar och bord och i bokhyllan.

Så långt är hon lik många andra barn, men hon vill klättra mycket högre, till exempel upp på skorstenen. Till sin stora besvikelse får hon ingen stege i fördelsedagspresent.

Men skam den som ger sig. En dag smiter hon ut i skogen och klättrar upp i högsta granens topp.

Så småningom hittar först pappa, sen mamma henne där i grantoppen – och trots kåda på händerna och barr i håret tar även de sig upp i trädet. Och så slutar det med en ganska osannolik idyll: hela familjen hänförs av utsikten ända bort till farmors och farfars hus och av den ut över havet; de njuter av solnedgången och stannar ända tills det har blivit natt med stjärnor på himlen.

Helena Davidsson Neppelbergs illustrationer är kanske inga konstnärliga mästerverk, men de är tydliga och illustrativa, vilket säkert också det uppskattas av de mindre barn den här boken vänder sig till.

Vi läser kan bli bättre

Jag har äntligen varit på Akademibokhandeln/Lundeq och köpt första numret (nummer 1 2008) av tidningen Vis avläggare Vi läser. Det är en snygg produkt, som gjord för att ha liggande framme i hem vars ägare vill visa sig kulturintresserade. Men för min del kan jag inte dölja att jag är besviken.

Den är gjord av journalister som gillar böcker; det är inte tu tal om något annat. De flesta av dem skriver väl, förefaller också ha grundkunskap om de författare de intervjuar eller skriver om. Men artiklarna är, hur välskrivna de än är, ytligare än de artiklar vi kan läsa om samma författare på kultursidor och i specialtidskrifter.

Kristina Lindström har fört samman tre författare för ett samtal ”om skrivandets lust och vånda”: Elsie Johansson, Peter Kihlgård och Joanna Rubin Dranger. Trots den citerade deklarationen saknar jag den röda tråden, förstår heller inte varför just de här tre författarna har förts samman.

Charlotte Pehrsons intervju med Bodil Malmsten kretsar kring det som har sysselsatt många av Bodils bloggläsare – jag är en av dem: Varför uppbrottet från det existerande eller fiktiva Finistère? Men Bodil släpper inte intervjuaren riktigt in på livet.

Bodils blogg är för övrigt en av sammanlagt tio bloggar med litterär anknytning som presenteras på ett uppslag i Vi läser. Men det görs ytligt och kvälls- eller veckotidningsaktigt: bloggarna kategoriseras med hjälp av etiketter som ”skvallerfaktor”, ”hur-jag-mår-faktor”, ”hatfaktor” och i ett par fall rent av ”litterär faktor”.

I samma tidningsanda ägnas en artikel åt böcker som medel för terapi när man har gått in i väggen och har hamnat på psykiatrisk klinik.

Riktigt nonsensartat är det grafiska schemat över fyra sidor om relationer mellan författare, förläggare och journalister.

Lite av samma underhållningsslag är ”Deckarlabyrinten. Vilken deckartyp är du?”.

För mig får tidningar gärna innehålla också underhållning och trams – jag är ingen gravallvarlig typ, var det heller inte när jag själv var chefredaktör för ett magasin med stor upplaga.

Men kan man verkligen göra en bra tidskrift om skönlitteratur utan att skriva mer om sådant som ligger under ytan? Och kan man göra en tidskrift ”för dig som älskar böcker” utan att publicera en enda ny och spännande skönlitterär text?

Jag vill inte efter ett enda nummer döma ut en så ambitiös satsning som Vi läser. Men ska den här tidskriften finna många läsare bland på allvar litteraturintresserade människor, måste den få större djup i artikelmaterialet och kompletteras med noveller och lyrik.

Trädgårdstankar i novemberregnet

Vi har övergett sommarhuset i Öregrund för lägenheten i Uppsala. Vädret är grått och regnet strilar ner, men jag börjar i alla fall tänka på trädgård. Och då tänker jag inte på vår trädgård i Öregrund utan på utemiljön runt våra hus här på Idrottsgatan.

Husen, från mitten av sextiotalet, är stilrena och vackra. Men ytorna mellan och runt dem har aldrig levt upp till husens skönhet.

Planteringarna är fantasilösa och mekaniskt utlagda. Bostadsrättsföreningens styrelse tycks ha ett ont öga till träd (utom till de anskrämliga blågrå julgranar man en gång planterade i besparingssyfte – dem kunde man gärna elda med, nu när det tydligen ska uppföras ett par grillplatser). Senast har vi fått meddelande om att oxlarna vid gatuinfarten ska väck, bland annat för att de har kladdiga bär. Men de är ju vackra, inte minst då de har de här röda bären!

Min hustru har gjort en del tappra försök att göra den här miljön varmare. Hon har planterat in vårblommande lökväxter. Och så har hon, i anslutning till våra balkonger på nedre botten och i en rabatt som syns tvärs över gräsmattan från våra fönster satt plantor av till exempel pion och lupin. Men det mesta av det senare verkar vara borta nu. Några som har erfarenhet från annat håll påstår att fastighetsskötare oftast saknar kunskap om växter och helt sonika rycker upp allt som inte verkar höra hemma i de snörräta buskraderna.

Men varför skulle man inte kunna göra markytorna mellan och runt våra höga bostadsrättshus ungefär som en gammaldags trädgård: med höga och låga träd, gärna blommande, gärna fruktträd till glädje för traktens ungar, rabatter med prunkande perenner där oregelbundenhet och färgprakt ersatte de snörräta raderna av likadana ölandstok, gräsmattor som på försommaren var översållade av blå scilla, syrensnår med bestånd av krollilja? Jag skulle heller inte känna avund om ett par familjer av de många som bor här gavs tillstånd att ha kökstäppa eller kryddgård på den gemensamma marken – vi skulle alla kunna njuta av deras nedlagda möda.

Vi har ju allt det här runt vårt hus i Öregrund, men vi skulle inte ha något emot att det blev vackrare och mer ombonat också runt vår lägenhet inne i stan. Jag har hört motargumentet att träd förstör utsikten för folk som bor marknära (det gör vi), men det ska mycken annan utsikt till för att kunna konkurrera med att på försommaren kunna titta rakt in i ett blommande äppelträd.

Snart är det dags att knalla ut i den grå novembervätan.

Men jag har en sak att se fram emot: Jag ska hämta Klara på dagis och Viggo i skolan. Att vara morfar sprider ljus även över mörka novembereftermiddagar.