Ståuppkomik, en smedstämma och ljuvlig körmusik på ODs Caprice

Årets upplaga av ODs Caprice leddes för första gången av körens nya dirigent, Cecilia Rydinger Alin. Hon dirigerade med stor bravur, och vi tackade henne förstås hjärtligt, när vi sågs vid det efterföljande Stor-OD på Uppsala slott. Att döma av de stormande applåder hon fick under konserten i Universitetets aula tyckte också den övriga publiken som vi.

Capricerna skiljer sig från ODs vanliga körkonserter genom att de innehåller överraskningsmoment med hemliga gästartister, dessutom mycket spex och skoj. Därmed inte sagt att de manskörsnummer de innehåller skulle vara mindre viktiga. I årets Caprice förekom till exempel mycket hörvärda verk av estländaren Veljo Tormis och ungraren Béla Bartók; i Tormis’ körverk ackompanjerades för övrigt kören av Cecilias man, Folke Alin, på trolltrumma. Det här verket introducerades som en politisk protest mot ockupationsmakten, skriven av Tormis under sovjeteran.

Vid den här Capricen hade uppsalakören som en av huvudgästerna en lundensare, ståuppkomikern David Batra. Batra spelade förstås på att vara just lundensare men också i hög grad på sin indiska bakgrund. Både hans verbala solonummer och hans samspel med kören var roliga att ta del av – dock kunde han inte mäta sig med Henrik Dorsin, allra minst när det gäller sånglig förmåga, vid 2006 års Caprice.

Kvällens riktiga överraskning var utan tvekan Roger Pontare, med en kraftfull röst som anstår en före detta smed. I sitt allra första nummer, ett stycke fyrtiotalsbuskis, var han så utspökad att nog få i publiken kände igen honom, men när han senare framträdde i det slags fantasifulla dress som är så karaktäristisk för honom, gjorde säkert fler det – även i den här publiken – redan innan han presenterades med namn.

Jag har en stark känsla av att Roger Pontare imponerade stort på den här publiken, vars majoritet nog inte är så inriktad på program av typen Melodifestivalen. Pontare visade också upp en bred sånglig förmåga, allt ifrån jazzsång till Trio X’ fina uppbackning till samspel med OD. I konsertens final gjorde han dessutom en mycket kraftfull version av melodifestivalvinnaren från 2000, ”När vindarna viskar mitt namn”. Dess urfolksinriktade, av somliga som nationalistisk betraktade text balanserades av att ODisterna deltog inte bara sångligt utan också iförda dräkter som torde täcka de flesta nationaliteter som finns representerade i dagens Sverige.

Det här numret och flera andra i årets Caprice är påminnelser om att möten mellan olika musikgenrer kan ge en helhetsupplevelse med plusvärden.

Efter Capricen bussades en del av oss – utöver ODisterna med damer också särskilt inbjudna gäster, bland dem min hustru som är så kallad moster i OD – upp till Uppsala slott för Stor-OD. (Jag vill för att undvika missförstånd berätta, att vi – ganska dyrt – själva betalar för det här kalaset.)

För det är just kalas, festmiddag, det hela börjar med i Rikssalen. Och även den här gången var förtäringen god: Till förrätt lågtempererad rödingrulle med havsaïoli samt örtbröd plus Slottskällans slottslager samt snaps, i mitt fall Bäska droppar. Till huvudrätt helstekt örtmarinerad oxfilé med krämig pepparsås samt pommes château plus 2006 Campollieti Ripasso, Valpolicella. Till efterrätt hjortronpannacotta med chokladlock samt frukt- och nötsallad plus 2005 Château du Juge, Cadillac. Eftersom jag är diabetiker, åt jag upp frukt- och nötsalladen men tog bara smakprov av den underbara hjortronpannacottan med chokladlock.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Ingenstans får man höra så fantastiskt vackra dryckesvisor som på Stor-OD, framförda i stämmor av nuvarande och tidigare ODister under ledning av Cecilia Rydinger Alin, Folke Alin och Sefan Parkman.

Under kvällens lopp sker mycket: stipendieutdelning, framträdanden och tal. Som vanligt var Hans Dalborgs tal det mest spirituella och applåderade. Han behövde bara göra en antydan om den nuvarande landshövdingen på Uppsala slott (som trots inbjudan aldrig syns till i OD-sammanhang) för att jublet skulle bryta ut. I år kände jag mig en smula extra upprymd också för att han lite i förbigående lekte med mitt namn.

Efter middagen satt vi länge vid kaffebordet och samtalade bland annat med Hans Alsén och hans hustru Karin, och först nära midnatt gick vi ner och dansade till L M Ericsson, ett 20-mannaband med refrängsångerska – det man får dansa till är storbandsjazz à la Count Basie. Inte illa för ett gammalt par som är uppvuxet med och har lärt sig dansa till sådan musik, dock var och en på sitt håll.

Runt midnatt blev det paus för serenad med OD, som i den mörka balsalen, upplyst bara av en krona med levande ljus, sjöng gluntar.

När det var slut, var det ännu inte slut, men det gamla paret tog taxi hem.

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Enn Kokk i Alla Tiders Seriejournal. Och lite om Dick Tracy

Med posten kommer ett traderaköp, nummer 18 1952 av Alla Tiders Seriejournal. I tonåren var jag seriefantast, och är det för övrigt fortfarande. På den tidem köpte jag lösnummer av alla serietidningar som fanns men hade nog ett speciellt förhållande till just Alla Tiders Seriejournal.

Vad gäller mixen av serier och, inte minst, redigeringen, hade jag massor av kritiska synpunkter på tidningen, men den förändrades gradvis i den riktning jag ville. Jag bombarderade tidningen med brev som innehöll förslag om ändringar, och chefredaktören – den sedermera i en helt annan tidningsnisch beryktade Curt H:son – tog mina förslag ad notam. I nummer 18 1952 ägnade han hela sin läsarkontaktsida, signerad Kapten Curth, åt att referera och kommentera ett av mina brev, och där framgår också, att han hade gjort samma sak i föregående nummer och ämnade göra detsamma i nästa.

Det bodde nog en blivande chefredaktör i mig redan då, och måhända såg Curt H:son dessa talanger, så tidningen ändrades faktiskt påtagligt i den riktning jag stakade ut.

När jag så här i backspegeln bedömer serierna i Alla Tiders Seriejournal på den tiden, framstår framför allt ”Dick Tracy”, tecknad av Chester Gould 1931-1977, som den överlägset mest intressanta. ”Dick Tracy” var en polisserie, släkt med 1930- och 1940-talens amerikanska gangsterfilmer men i sina vändningar mer oförutsägbar och därför spännande än många av dessa. Serien innehöll – ungefär som ”Batman” (”Läderlappen”) en mängd mycket särpräglade karaktärer, till exempel den ständigt snusspottande B O Plenty och Flattop Jones, som såg ut precis som namnet förutspår. ”Dick Tracy” har anklagats för att vara ett uttryck för Chester Goulds egna högeråsikter, men för det mesta var hans tecknade historier mycket mer intressanta på grund av den detaljrikedom och de i den tidens serievärld udda miljöer de karaktäriserades av.

En återutgivning av hela ”Dick Tracy” på svenska skulle inte skada.

Olof Palme en motvillig seriehjälte

Jan Lööf (född 1940) är känd för mycket. Han är pappa till en rad fina barnböcker. En av dessa gjorde han sedan om för TV till dockfilmserien ”Skrot-Nisse och hans vänner”. I TV har han också synts (som en av de tre bagarna, Janos) i den märkliga serien ”Tårtan”. Han har inte bara spelat tenorsax i utan också gjort omslag till skivor med det mycket hörvärda bandet Sumpens Swingsters, numera bara Swingsters.

Men allra högst håller jag honom som serieskapare.

Under mina nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade jag avsnitt efter avsnitt av hans ”Felix” som följetong och skrev själv de ingresser som band samman avsnitten.

Förlaget Kartago har nu påbörjat kulturgärningen att återpublicera ”Jan Lööfs serier” (Volym ett, 2008). Den inleds med en självbiografi som täcker bland annat ovanstående men som man får lov att ta med den nypa salt en fantasibegåvad konstnär som Jan Lööf kräver. Ett modest exempel: Redan på inledningens första sida finns ett stort foto av hur Jan ställde in sig hos sina lärare: på bilden håller Lööf Albert Einstein om axeln.

”Felix”, som det finns tre avsnitt av i den här samlingsvolymen, ska jag be att få återkomma till.

Den här gången koncentrerar jag mig i stället på ”Ville”, som Jan Lööf 1975-1976 tecknade för tidningen Vi; vinjetten till ”Ville” gjordes för övrigt i samma stil som Vi-loggan.

”Ville” blev en exceptionellt bra svensk serie, tryckt i fyrfärg över en hel sida i varje nummer av Vi. Dess ofrivillige hjälte, Ville, råkar – trots att han lider av svår skaparångest; han är författare in spe – ut för de mest märkliga och oförutsebara äventyr.

Det börjar med att han uppsöks av två Jehovas vittnen, som visar sig vara robotar, utsända av rymdvarelser som vill länka in jordens utveckling på mer fruktsamma banor än de vi (för övrigt fortfarande) har valt att röra oss i. Varför de har valt ut den tämligen apatiske Ville som sitt verktyg framstår först som en gåta, men redan de inledande äventyren med jagande poliser, en våldsam apa, en bilfärd som slutar under vattnet med mera visar, att Ville besitter den uppfinningsrikedom och handlingskraft, som förmodligen har fått det invaderande rymdimperiet att välja ut just honom som sitt redskap. Annars når Jan Lööf suveräna effekter just i kontrasterna: den alldaglige Ville som tvingas möta och bemästra oväntade händelser, tefatet som använder en gammal lada som garage och annat liknande.

När Ville framför de invaderande rymdvarelsernas krav på ändrad utvecklingskurs för jorden, kommer också den dåvarande statsministern, Olof Palme, in i handlingen. Och när Palme går de av Ville framförda rymdimperiekraven till mötes, uppstår det förstås en motreaktion i den rika och cocktaildrickande överklassen: en slem CIA-agent och så småningom en norsk oljemiljardär kidnappar i utpressningssyfte både Olof Palme och den likaledes mycket porträttlikt tecknade (på den tiden unge) kungen.

Det visade sig att Olof Palme och hans familj föga uppskattade Jan Lööfs tilltag att låta statsministern figurera i ”Ville”. Palme skrev brev till Vi och sa upp familjens prenumeration på tidningen. Enligt min mening finns det ingenstans i den här serien någon ond avsikt bakom Lööfs sätt att ta med Palme i handlingen. Palme tecknas porträttlikt men inte snarfagert, något som vana serieläsare (bland vilka Olof Palme tydligen inte fanns) hade förståelse för. Men för att sluta fred med Olof Palme sände Vi i alla fall i väg Lars Westman till Kreta i Grekland, där Jan Lööf bodde, medan han, avsnitt för avsnitt, tecknade ”Ville” för Vi. Avsikten lär ha varit att förmå Lööf att fasa ut både Palme och kungen ur handlingen, men eftersom Lars Westman är intelligent och inte någon publicistisk politruk, resonerade sig de båda herrarna i stället fram till att Palme både borde finnas kvar i serien och tilldelas en ännu tydligare hjälteroll.

Och så blev det. I en minnesvärd scen bidrar Olof Palme till att besegra skurkarna genom att i full karriär med rullstol (han har varit utklädd till gammal tant) köra på och slå ut den norske oljemiljardären. Historien slutar till och med med att Ville – efter det att rymdmännen har gett sig i väg med sitt gigantiuska rymdskepp, som har hållits dolt bakom månen, och dessutom har vridit tiden tillbaka, så att alltsammans ter sig som en dröm – av sin tjej uppmanas att rösta på Olof Palme, vilket Ville ser ut att ta till sig.

Det finns ingen anledning att här återge hela den historia, som leder fram till det här slutet. Den är full av fantasifulla detaljer (den rymdman som kontaktar och hjälper Ville ser ut som Carl Johan de Geer, en av Jan Lööfs kumpaner från ”Tårtan”!) och häftigt turnerade överraskningseffekter. Kort sagt är det en av de bästa svenska äventyrsserierna genom tiderna. Köp ”Jan Lööfs serier. Volym ett” och läs den där!

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 25 2008:

”Scouterna är världens största ungdomsorganisation med 38 miljoner medlemmar. Målsättningen är 200.000 medlemmar år 2015.”

Metro

”Medfångarna på sexbunkern har fått ett ultimatum:
Rör inte dubbelmördaren Anders Eklund.
– Antingen håller de sig lugna eller så åker de ut, säger Aftonbladets källa.”

Aftonbladet.se

Monopolet är inte givet av Gud – men har ändå mycket som talar för sig

Svenska Dagbladets ledare i dag (2 december 2008) har rubriken ”Monopolet är inte givet av Gud”.

Det kan man ju hålla med om, men det finns faktiskt goda – rent profana och framför allt rationella – skäl för att bibehålla det offentliga monopolet på läkemedelsförsäljning, som är ämnet för SvD-ledaren.

I slutet av ledaren tillhandahåller SvD självt, om än oavsiktligt, ett argument som talar för att just apoteksmonopol är ett rationellt system:

”Som antyddes i går överväger regeringen en försäljningsstrategi som går ut på att den som vill köpa ett av de nära tusen statliga apoteken ska tvingas att också köpa på sig andra apotek i olika delar av landet. Allt för att tysta kritiken från oroliga monopolkramare och glesbygdsbor.

Om det är genom tvångsköp som regeringen vill förhindra att ekonomiskt olönsamma apotek försvinner från glesbygden, då är det verkligen illa ställt.”

I den ekonomiska liberalismens och vinstmaximeringens värld som förespråkas av Svenska Dagbladet är det naturligtvis irrationellt att ha apotek över hela landet, till exempel i glesbygden.

Men man behöver inte vara principiell monopolkramare för att anse, att både sjukvård och apoteksservice måste finnas överallt där människor bor och verkar. Också medborgare som bor på mindre orter måste ha tillgång till sådana grundläggande, ja rent livsnödvändiga samhällsfunktioner.

Allt fler verkar också, efter att först ha gripits av tron att konkurrens är den allena saliggörande fördelningsmekanismen för samhällsservice på alla områden, ha kommit till besinning. Svenska Dagbladets ledare igen:

”Enligt Svenskt Kvalitetsindex hyste 68 procent av svenskarna 2006 lojalitet med monopolet. I dag säger 72 procent att de gör det. För två år sedan önskade 72 procent att de skulle kunna köpa vissa apoteksvaror i dagligvaruhandeln. Två år senare är det fortfarande en majoritet som efterlyser den möjligheten, men andelen har krympt till 57 procent.”

Fastän Svenska Dagbladet inte skriver det rent ut, ligger den panikartade slutsatsen i luften, även om nu alltså monopolet inte är givet av just Gud: Herre Gud, hur ska det här gå?

En rimlig slutsats av de här siffrorna är nämligen att fler och fler, om de bara tänker efter, förstår poängen med samhälleligt monopol på just det här området:

De stora och lönsamma apoteken i städerna – de som de privata entreprenörerna egentligen är ute efter att överta – hjälper till att finansiera apoteksservice också på mindre orter och i glesbygd.

De receptfria varor som ICA med flera gärna vill kunna sälja, eftersom de ofta efterfrågas, bidrar till de vinster som finansierar apoteksservice på mindre orter och i glesbygd.

Last chorus: Lenke Rothman

Lenke Rothman (1929-2008) har dött efter en tids sjukdom, 79 år gammal. För min egen del kom jag först i kontakt med hennes konst genom att jag 1963 köpte Sivar Arnérs roman ”Tvärbalk”, vars omslag hon hade gjort. Rothman var gift med Arnér från 1959 och fram till dess att han avled 1997.

Men det var genom min hustru som jag kom i närmare kontakt med hennes konstnärliga skapande och så småningom blev bekant med henne. Birgitta valde under sin statsrådstid ut en målning av Lenke Rothman till sitt tjänsterum i miljödepartementet, och hon kom senare, när hon var talman, att också för riksdagens räkning köpa konst av Lenke. Redan från allra första början uppstod det ett förhållande av respekt och ömsesidigt intresse mellan de här båda damerna. Ur detta växte det sedan under årens lopp fram något som man nog kan kalla vänskap mellan dem, detta utan att vi – jag blev genom Birgittas förmedling också bekant med Lenke – för den skull umgicks privat.

Från Lenkes sida tog sig det här uttryck i att hon inte bara bjöd in oss till vernissager och påföljande utställningar – vi köpte till exempel ett ganska stort collage av henne vid en utställning på Bror Hjorts hus här i Uppsala – utan också i att hon uppvaktade oss på vår 70-årsdag med ett dedikerat konstverk och i att hon till jularna hörde av sig med brev, ibland med en liten målning, ibland med en bok bifogad. Det här gör att vi har fem tavlor i olika tekniker av henne i vårt hem, dessutom tre av hennes egna böcker samt tre böcker om hennes konst. Ibland har hon skrivit några rader i böckerna, men oftast hittar man i dem kort med en lite längre text, för det mesta med en vänskapsförklaring.

En av böckerna om hennes konst vill jag särskilt rekommendera, ”Lenke Rothman” (Arena, 1995). Den ger, med hjälp av ett mycket stort antal färgreproduktioner och en synnerigen läsvärd essä signerad Torsten Ekbom, en bild av henne, som jag i bredd och djup inte kan komma i närheten av om jag själv skulle vilja beskriva hennes konstnärskap.

Både Ekboms text och Lenke Rothmans egen biografi längst bak i den här boken ger en helhetsbild av Lenke Rothmans liv, inte bara som konstnär.

Lenke Rothmans konst kom att i påtaglig grad präglas av traumatiska händelser, som låg tidigt i hennes liv. Hon föddes alltså 1929, i Kiskunfélegyháza i Ungern, och som man kan ana av efternamnet, var hon judinna; hennes pappa, Jenö Rothman, var religionslärare och paraplymakare. Jag citerar Ekbom: ”I den chassidiska mystiken ingår föreställningen att naturen är besjälad. Några av de visdomsord Lenke Rothman fick med av sin far, berättelserna ur Talmud och tolkningar av Thoran, hjälpte henne längre fram att härda ut och överleva.”

Nu övergår jag till att i stället citera Lenke Rothman om 1944: ”Tyskarna kom till vår stad. Tillsammans med andra barn, mödrar och gamla och sjuka fördes vi bort från stan. Genom någon lucka i godsvagnen gav någon oss vatten en gång under färden. En regnig kväll skulle vi fort ur vagnarna. Vi såg lågor från någon eld, taggtrådar, strålkastare från höga vakttorn. Vi såg kedjor av uniformer med vapen och hörde kommandoskrik. Människor med avrakade huvuden i randiga fångkläder sade tysta: ’Det här är Auschwitz’.”

Och om 1945: ”Svårt sjuk i tbc i koncentrationslägret Bergen-Belsen, dit jag förts från fabriken i Guben. Efter en längre tid i Bergen-Belsen, sades det att månaden var april och högtalaren förkunnade: ni är befriade. Den 4 juli kom jag med en sjuktransport till Tennisstadion, Malmö. Sedan till en skola i Karlstad, tillfälligt kallad Beredskapssjukhus.”

Sedan följde flera år av sanatorievistelser. Vägen tillbaka blev lång och mödosam, men redan vid decennieskiftet 1940-tal/1950-tal började hon, inspirerad av bland andra Edvard Munch och Käthe Kollwitz, utveckla den konstnärliga talang hon ägde. Hon kom också in på Konstfack. Lenke Rothmans första separatutställning kom dock först 1960.

De läsare som är intresserade av hennes konstnärliga utveckling hänvisar jag alltså till exempel till Torsten Ekboms insiktsfulla och rikt illustrerade essä. Det räcker här med att konstatera, att hon ofta återvände till sitt eget förgångna.

Ska jag ändå nämna ett enskilt konstverk, representativt både som konst och i det nämnda avseendet, får det bli ”Spår – ett minnesmärke”, en avgjutning av en bit järnvägsräls som det ligger en färgglad boll på. I den skrift, som gavs ut till invigningen, finns också ett foto med järnvägsspåret som leder fram till Auschwitz. Bildtext: ”Spåren, där transporterna stannade. En boll rullar mellan spåren, oundvikligt in i framtiden.”

”Spår” utformades som ett minnesmärke över offren i nazisternas förintelseläger, och bakom det fanns förstås också konstnärens egen svarta familjeerfarenhet: av medlemmarna i hennes familj (med åttar barn) överlevde bara hon och en bror förintelselägren.

Text till museimontern:

”’Varje ny generation har möjligheten att välja, att inte upprepa föregående generationers missgärningar.’ Med Minnesmärket och skriften Spår vill Lenke Rothman påminna om ondskans mekanismer och om dess yttersta gräns: det industriella dödandet av miljoner människor.

Vi behöver ’en tillväxt i medmänsklighet, ett nytt spår för livet, en ny semafor’.”

Invigningen, på Folkens museum Etnografiska, skedde den 15 december 1995 av Birgitta Dahl, då talman i Sveriges riksdag och personlig vän till Lenke Rothman.

Mälarpirater

När jag på 1950-talet gick i gymnasiet, sågs fortfarande Sigfrid Siwertz (1882-1970) som en av de stora svenska 1900-talsförfattarna. Han sågs som en framstående tiotalist, en av flera som förespråkade Henri Bergsons viljefilosofi. I dag är säkert ganska få av hans cirka åttio verk lästa. Är några av dem kända, är det troligen de två böcker som jag läste som gymnasist – de var obligatorisk läsning då: romanen ”Selambs” från 1920 och ungdomsromanen ”Mälarpirater” från 1911.

”Mälarpirater” har filmats tre gånger: av Gustaf Molander 1923, av Per G Holmgren 1959 och så av Allan Edwall 1987. Den senaste versionen fick jag på DVD av Birgitta på fars dag.

Medan särskilt filmen från 1959 vimlar av lyskraftiga skådespelare, är det mer tunnsått med kända namn i Edwalls filmatisering. Bland de mer kända finns Björn Gustafson som greve Gösta Leerhousen, Tor Isedal och så Allan Edwall själv som Frans i Flinta. Huvudpersonerna, de tre unga mälarpiraterna, är dock Georg (Gustav Ljungberg), hans yngre bror Erik (Jonas Eriksson) och så busen Fabian (Kristian Almgren), som alla gör bra ifrån sig.

Birgitta och jag såg Edwalls version tillsammans och fann då att det var ganska lite av den spännande handlingen som vi kom i håg. Det berodde inte på att Allan Edwall har förflyttat handlingen till tidigt femtiotal, inte heller på att han i sin filmatisering har ändrat lite på slutet i den historia som Siwertz berättade i boken – jag har, efter att ha sett filmen, läst om boken ”Mälarpirater”. Tvärt om är den historia Edwall berättar ganska trogen bokens. Möjligen har den del av historien, som utspelas på greve Leerhousens Tollerö, inklusive det dithörande mordet mer magi i sig än motsvarande partier i boken – den som inte har läst den kan till att börja med lätt tro, att det handlar om en dröm.

I andra avseenden håller jag Siwertz’ bok högre än filmen. Framför allt innehåller den en pricksäker och mycket sinnlig skildring av mälarskärgården, inte minst dess flora. Men sådant brukar ju yngre läsare gärna hoppa över…

Lite främmande för yngre läsare av i dag är väl också den jargong ynglingarna från anno 1911 använder; inte heller skadar det, om den som läser boken kan åtminstone en smula franska. Men i den senaste utgåvan, från Lind & co 2002, har verbens pluralformer ändrats till singularis, så det är verkligen ingen bedrift för en yngre läsare av i dag att ta sig igenom boken, förutsatt att han eller hon har aptit på att läsa annat än skräpböcker.

För den här historien är verkligen värd att ta del av.

Bokens huvudperson, förstaringaren Georg, och hans inte så pojkaktige lillebror Erik, här och var benämnd ”syster Erik”, är föräldralösa och bor hos farbror Konrad och, vad värre är, tant Leontine, som redan den allra första sommarlovsdagen gör allt för att trycka ner dem i skorna. Fabian, ett ungt rötägg, får dem att bryta sig ut ur den lilla småborgerliga mälarstad där de bor. De tre lånar – för att nyttja en term som kom att bli frekvent under de unga biltjuvarnas femtital – en eka med segel och därefter, när den i en stormby har gått i kvav, en riktig segelbåt. Med den – ommålad och med namnskylten Vindrosen övermålad – far de ut på Mälarens vatten. Först livnär de sig på det rikhaltiga konserv- och dryckesförråd som båtens ägare, en grosshandlare, har i båten, men sen blir de allt mer av mälarpirater: de tjuvvittjar garn och plundrar källare och trädgårdar ungefär som, långt senare, Harry och Monika i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. De får också vara med om vådliga äventyr som besöket och mordet på Tollerö, och de blir förstås jagade av ilskna människor vars garn och trädgårdar de har plundrat. Med tanke på att boken skrevs så tidigt som 1911, är det intressant att notera, att Siwertz djärvs att berättar om saker som säkert intresserade den tidens tonåringar lika mycket som dagens: starka drycker och tjejer som badar nakna. Till det intressanta i historien hör också den maktkamp som utbryter mellan den redan från början omoraliske Fabian och huvudpersonen Georg. När den senare, i rent fysisk mening, vinner kampen dem emellan, sjappar till slut Fabian. Lämnad åt sig själv och sina egna tankar men också med den tilltagande höstkylan som pådrivare beslutar sig Georg till slut för att avsluta sommarens frihetsäventyr och, trots de konsekvenser detta kan medföra, tillsammans med Erik återvända hem till styvföräldrarna.

Detta ska inte tolkas som att han därmed är kuvad. Den här sommaren, då han har låtit sig styras av sin egen fria vilja, har gett honom nya insikter för livet.

Melodikrysset nr 48 2008

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

”Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Mozart med Uppsala kammarorkester

På torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå utan sällskap av Birgitta: Hon var på Nordiska museet, på avtackningsmiddag efter två perioder som ordförande i dess nämnd, det vill säga styrelse.

Det var säkert roligt för henne men samtidigt synd, för den musik kammarorkestern spelade var både välbekant för och älskad av inte bara mig utan också henne. Ända sedan vi i mitten av 1960-talet bildade par och flyttade ihop, har just Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), vars kompositioner för violin var temat för kvällens konsert, spelat en avgörande roll i vårt gemensamma liv. Vi har ett mycket stor mozartbestånd i vår skivsamling, däribland många inspelningar av de tre stycken med fiolen som huvudinstrument, vilka utgjorde gårdagskvällens program. Bland dem som har spelat in dessa stycken finns i vår skivsamling violinister som Zino Francescatti, Mayumi Fujikawa, Gidon Kremer, Anne-Sophie Mutter, Takaki Nishizaki, Iszhak Perlman, Wolfgang Schneiderhan och inte minst David Oistrach – säkert har jag nu ändå glömt att nämna några som också borde nämnas.

Det här gör att jag redan när jag i konsertens själva början hör allegrot i Violinkonsert nummer D i G-dur (KV 216) – här som i övrigt under kvällen med Nils-Erik Sparf som lysande solist – förflyttas in i Mozarts värld. Jag har alltid älskat det här stycket, och Nils-Erik Sparfs virtuosa spel, fint uppbackat av kammarorkestern, får mig faktiskt inte att längta efter ens de bästa av de ovan nämnda skivinspelningarna.

Också Violinkonsert nummer 5 i A-dur (KV 219) utgör en påminnelse om att Mozart, som ju i grunden var pianist, också lärde sig att komponera fantastiska saker för violin; han lärde sig för övrigt själv att behärska detta instrument. Mozarts fem violinkonserter är skrivna åren 1773-1775.

Efter pausen avslutades programmet med Sinfonia concertante i Ess-dur (KV 364, 1799), som är skrivet för två soloinstrument, i det här fallet utöver Nils-Erik Sparfs violin också Susanne Magnussons viola. Det var en fröjd att höra de här två tillsammans.