Viggo och Klara i Öregrund

På annandagen kom Kerstin och Bo hit till Öregrund för att lämna Viggo och Klara hos oss för några dagar. Ungarna, fyra respektive snart sju, är trygga med att vara hos morfar och mormor och är hemtama också i sommarhuset i Öregrund. Avskedet från mamma och pappa blev därför helt odramatiskt: barnen stod vid grinden och vinkade till bilen som återvände till Uppsala, och sen var det bra med det.

Inför påskaftonens äggmålning på estniskt vis hade jag inte lyckats hitta några blåsippor, men jag tittade väl för lite och på fel ställen, för Kerstin lokaliserade genast ett antal blommande blåsippor i sitt gamla sommarland. Du kan se bildbevisen här.

Kerstin hann alltså gå runt i trädgården innan hon och Bo åkte, och före avfärden undfängnades de och vi övriga dessutom av Birgitta med lammstek och hasselbackspotatis. Även barnen åt av detta.

Men med barn i huset får man ju anpassa kosten också efter deras preferenser. När Viggo och Klara i dag var med mig och Birgitta till Konsum och jag frågade Klara vad hon ville ha till lunch, så pekade hon på ett paket varmkorv, så det fick det bli. Och i morse gick det åt rätt mycket Rice Krispies och Coops Choko Spooks, frukostflingor så söta att morfar med sin diabetes knappt vågar lukta på dem.

Barnen leker förstås mycket utomhus på vår stora, kuperade och omväxlande tomt, där de känner sig hemma, men de kan också förbluffande väl (med tanke på deras ålder) orientera sig i det övriga Öregrund, åtminstone den del som finns någorlunda nära vårt hus. Lilla Klara kan på långt håll peka ut vägen till vårt hus och känner förstås igen Konsum och lekparken som ligger på vägen dit. Och i dag då vi tog oss till en större lekpark, jag och Birgitta till fots och Viggo och Klara på sparkcykel, pekade hon på Café Floras trädgård och visste att vi hade fikat där i trädgården när familjen Kokk-Strömberg var här förra sommaren.

Lekparken vid Klockstapeln håller på att storrenoveras och har bland annat försetts med ett gigantiskt klätterskepp i två våningar, med repstegar och prång och klättervägg och rutschkana. Viggo tog genast skeppet i besittning, medan Klara avvaktade, grävde i den omgivande sanden med sin nya hink och spade och de övriga sandlådegrejor vi handlade på Konsum som ersättning för dem som gick åt i förra årets mordbrand.

Men sen klättrade hon, efter att ha lovats stöd och hjälp av morfar, en assistans som i själva verket inte behövdes, upp till storebror, och så var leken i full gång. Under sista passet var Klara Pippi Långstrump och hade bakat sandkakor åt Viggo som fick rollen som pappa Efraim.

Barnen har sina fasta sovrum här hos oss i Öregrund: Klara sover i sin mammas gamla rum och Viggo i morbror Mattis. Vi har ett bestånd leksaker och böcker här för barnbarnens skull, och jag och Birgitta turas om med att läsa saga för dem. I går kväll läste mormor för Klara och morfar för Viggo; i kväll gör vi tvärt om.

Viggo valde ut två böcker som han ville höra: Lena Arros och Catarina Kruusvals ”Fastrar och fullriggare” och Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius’ ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Klara sa tidigt att hon var trött och valde därför ut bara en bok, Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”. Mycket riktigt somnade hon nästan med det samma.

Men mitt under morfars sagoläsning för Viggo i rummet bredvid vaknade hon igen. Det räckte dock med att morfar lovade komma tillbaka när han hade läst klart för Viggo, och mycket riktigt låg Klara där, vaken, när morfar tittade in efter att ha släckt inne hos Viggo. Morfar och mormor hade tänkt se först Parlamentet, sen Håkan Nesser-filmen i TV, så Klara fick följa med morfar till TV-rummet, där det finns en säng. Mormor la Klaras täcke om henne, och efter en stund somnade hon tryggt, trots att TV-ljudet var på.

När filmen var till ända, drog vi ner persiennerna och lät henne sova kvar där hon var, lämnade dock en springa öppen till korridoren, där det var tänt.

En stund efter midnatt väcktes morfar av ett ljud utifrån köket, det rum som ligger mellan korridoren och vårt sovrum, och hittade där en vaken och lite bekymrad Klara, som genast lät sig tröstas i morfars famn. Nu ville hon i stället sova hos morfar.

Och det fick hon förstås.

Både morfar och Klara somnade snart bredvid varandra och sov lugnt och stilla till fram emot åtta. Det som väcke Klara då var att hon hörde att Viggo var vaken och ute i köket.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 5 2009:

”Två personer kolliderar på E6. Det visar sig vara en singelolycka.”

Skånska Dagbladet

”Klamydia minskar länet”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Eksjöfamilj får stanna i Sverige”

Rubrik i Smålands-Tidningen

”Med en bok om äldre kvinnors kärlek och sexualitet tog Elsie Johansson hem Sveriges Radios romanspris.”

Sändaren

I sista minuten

Alfred Hitchcock gjorde sin ”I sista minuten” (”North By Northwest”) 1959, det år då jag kom till Uppsala, och under en följd av år såg jag den sen alltid som sommarrepris på Fyris-biografen. När det blev möjligt, köpte jag den som VHS-film, och numera har jag den också på DVD.

”I sista minuten” är nog den film jag har sett om flest gånger, vilket väl har att göra med att det är en så rasande bra film: spännande, rolig, full av överraskningar.

I och för sig innehåller den element, som finns också i andra hitchcockfilmer: En oskyldig person, i det här fallet reklammannen Roger Thornhill (träffsäkert spelad av Cary Grant) blir misstänkt för ett brott han inte har begått. Där finns en sval blond skönhet, i den här filmen Eva Marie Saint, som spelar dubbelagenten Eve Kendall. Och huvudpersonen drivs i sin jakt på de verkliga brottslingarna in i den ena situationen värre än den andra. Och så ska man väl nämna att Hitchcock själv finns med på ett litet hörn: han kommer inte med bussen.

Hitchcock spelar, skickligare än någonsin, på slumpen. Roger Thornhill är på affärslunch och råkar, av en helt annan anledning, resa sig, när man via restaurangens högtalarsystem söker en George Kaplan. När Thorhill går till telefonen, tvingas han av två beväpnade män att följa med ut till en väntande bil. De kallar honom, trots hans protester, för Kaplan men säger i övrigt ingenting.

Bilen för honom till en lantegendom utanför staden, där han stängs in i biblioteket och efter en stund konfronteras med en man (James Mason) som försöker förmå honom att medge att han är George Kaplan. När Thornhill envist hävdar att han ingenting vet om någon Kaplan, överlämnas han för behandling av underhuggarna. De tvingar i honom en hela bourbon och sätter honom sen i framsätet på en bil. Just där vägen kommer till ett häftigt nerförslut, krokigt och på randen till ett bråddjup, hoppar skurkarna av, innan bilen med Thorhill tar fart.

Thornhill inser, mitt i sin våldsamma fylla, att han befinner sig några centimeter från döden och lyckas, genom någon lycklig slump, manövrera bilen bort från branten. Hans milt talat vingliga färd observeras av ett par polismän, som så småningom lyckas få stopp på den vådliga färden. Thornhill förs till en fyllecell men får ändå, innan han slocknar, tillfälle till ett kort samtal med sin mamma.

Nästa morgon infinner sig mamman samt hans advokat som, när Thorhill berättar sin märkliga historia, ändå får domaren att bevilja ett besök på lantegendomen dit han har förts. Samma hushållerska som dagen före öppnar och frågar oroligt hur det är med Roger: han blev milt talat full i går och lånade dessutom en bil som inte var hans. När Thornhill ber att få tala med värden, säger hon att Mr Townsend är i FN-skrapan på session.

Filmen är därefter uppbyggd som en rad episoder, var och en av dem både spännande och rolig, där Thorhill först jagar den Kaplan han tydligen förväxlas med men sen också den liga som kidnappade honom och som också är på jakt efter Kaplan.

Först går han tillsammans med sin mamma (Jessie Royce Landis), en dam som i hög grad misstror honom, till det hotell där Kaplan skulle bo och tar sig in i Kaplans tomma rum. Thornhill förstår att ingen i hotellpersonalen över huvud taget verkar ha sett Kaplan och hinner också konstatera att Kaplans nykemade kostym inte riktigt är i hans storlek. På hotellet får han i alla fall reda på att Kaplans nästa anhalt är ett hotell i Chicago. När telefonen i rummet ringer, tar han luren och finner att den som ringer är en av hans kidnappare från i går – kidnapparen blir nu förstås ännu mer övertygad om att Thorhill är Kaplan. Scenen där han och mamman i den överfulla hissen får sällskap av de två skurkarna från i går är kostlig men ändar i att Thorhill genom en fint lyckas fly undan sina förföljare och ta sig in i en taxi, vars förare han ber köra honom till FN-skrapan.

Där får han i receptionen veta att Mr Townsend strax ska tala i generalförsamlingen men beviljas ändå, efter det att receptionen har kontaktat Townsend, ett kort sammanträffande med denne. När Lester Townsend (Philip Ober) kommer ut i en foajé för att möta Thornhill, inser Thornhill att det här är en helt annan person än den som han mötte föregående kväll. Just som han börjar fråga Townsend om vilka han har mött på Townsends lantegendom, kastar en av kidnapparna som nu också har anlänt en kniv i ryggen på Townsend, som dör. Den häpne Thornhill drar ut kniven och fångas av en fotograf på bild med den blodiga kniven i handen. Snart är han på förstasidorna i alla tidningar och beryktad som ”FN-mördaren”.

Men dess förinnan har Thornhill själv förstått konsekvenserna och rymt sin kos.

Nästa gång vi möter honom, försöker han köpa biljett till chicagotåget. Trots att han har mörka glasögon på sig, känner biljettförsäljaren igen ”FN-mördaren” och larmar polisen. Men Thornhill anar vad som är på gång och flyr, tar sig också utan biljett upp på tåget till Chicago.

På tåget finns även filmens fatala blondin, Eve Kendall, som räddar honom undan polisens drev genom tåget och som sedan märkligt nog redan sitter i restaurangvagnen med en ledig plats framför sig när han går dit för att äta. Under middagskonversationen försöker han först dölja vem han är, men det är uppenbart att hon redan vet. När tåget stannar för en ny polisrazzia, tar hon honom hastigt till sin sovkupé och lägger honom i överslafen som sen skjuts upp i stängt läge.

Hon förhörs förstås om mannen som hon satt med i restaurangvagnen men hävdar att det var en vilt främmande karl som hon kallpratade med en stund.

Redan på det här stadiet förstår vi åskådare att det uppstår attraktion mellan Roger och Eve, även om hennes roll i dramat fortfarande är gåtfull.

Också berättelsen om hur de tillsammans tar sig igenom spärrarna av poliser på perrongen är kostlig.

Så Thornhill lyckas ta sig till hotellet där Kaplan förväntas bo – bara för att finna att han är lika försvunnen nu igen.

Jag avstår från att berätta hela det fortsatta händelseförloppet, men några av de följande nyckelscenerna hör till Hichcocks och kanske också filmhistoriens mest välgjorda.

Thornhill har, med Eves medverkan, lurats ut på landet någonstans i Mellanvästern – där ska han, tror han, få möta Mr Kaplan. Där, i en vägkorsning mellan majsfälten, står han och väntar på Kaplan, medan bilarna susar förbi och någon bonde stiger på bussen. Sen kommer det ett besprutningsplan, närmare och närmare. När det dyker rakt mot Thornhill förstår han plötsligt att allt inte står rätt till. Han försöker gömma sig i majsen, jagad där med först moln av ogräsmedel, sen kärvar från en kulspruta. Desperat tar han sig upp på landsvägen för att hejda en bil. Bilen, en tankbil, kör nästan över honom men träffas strax själv av det lågflygande flygplanet och exploderar. Roger flyr med en bil som han snor från en av de åskådare som snart samlas.

Nästa berömda nyckelscen är den på en konstauktion, där han dels hör den budgivande James Masons filmnamn, Phillip Vandamm, dels smädar Eve som nu finns i Vandamms sällskap. När han försöker ta sig ut från auktionen, ser han, att utgångarna vaktas av Vandamms hejdukar, de där som kidnappade honom i början av historien. Ur den knipan klarar han sig på ett fyndigt och mycket roligt sätt: Han ger vansinnesbud på olika föremål, bud som ligger långt under de pris de redan är uppe i, och spelar helt vrickad – förstås med resultatet att polis tillkallas och för ut honom. Varvid han hångarvar åt sina förföljare.

Poliserna är jätteglada när de förstår att de har knipit den beryktade FN-mördaren, men får strax en för dem obegriplig kontraorder. Thornhill ska överlämnas till ”Professorn” (Leo G Carroll), som helt uppenbart hör hemma i CIA.

Och så får Thorhill hela historien bakom det som syntes ske: Vandamm och hans liga är farliga spioner men hans vackra blonda följeslagerska är en inplacerad CIA-agent. Kaplan finns över huvud taget inte; han är en lockfågel som har skapats av CIA. Och nu står mycket på spel: Vandamm tänker lämna USA men bör varken hindras eller avslöjas, eftersom CIA vill veta mer om honom och hans verksamhet.

Professorn åker tillsammans med Thornhill till Mount Rushmore i South Dakota, där Vandamm har sitt högkvarter och varifrån han med hemligt flyg ska ge sig av – tillsammans med Eve, men det berättar inte Professorn för Thornhill.

Thornhill får ett kort möte med Eve men strax därpå arrangeras ett skådespel, där Eve med en pistol (laddad med lösa skott) låtsas skjuta Thornhill.

Sen låses Thornhill in av sina CIA-vakter men lyckas göra sig fri och ta sig upp mot huset på Mount Rushmore. I kvällsmörkret tar han sig ända upp på husets balkong och försöker, bland annat genom att kasta in sitt för Eve kända tändsticksplån med ROT på (Roger O Thornhill, där O står för nothing).

Eves dubbelspel avslöjas av skurkarna men hon lyckas, just när planet, som nu är tänkt att bli hennes död, har landat, fly tillsammans med Roger. Deras flykt bland presidentansiktena som har skulpterats direkt in i berget är klassisk thriller, och jag vill ogärna avslöja exakt hur det slutar.

Fast själva filmen slutar med en scenövergång, från att Roger försöker rädda upp Eve på en klippavsats till att han drar upp henne i överslafen i en sovvagnskupé och kallar henne Mrs Thornhill.

Det sista är en eftergift åt tidens sippa moral.

Jag googlar på Enn Kokk

Det var länge sen jag googlade på mitt eget namn. I dag har jag kollat läget och fick 28.200 träffar.

Genom Google upptäcker man texter om sig själv, texter som man tidigare inte visste existerade.

När jag av Socialdemokraterna utsågs till IB-utredare, kommenterades detta förstås i pressen, både positivt och negativt. Men den här kolumnen, av Dala-Demokratens dåvarande chefredaktör Villy Bergström, hade jag aldrig tidigare läst:

”Enn Kokk skall göra’t

*Efter valet dog IB-affären i media. Intresset tynade när valet väl var över. Likväl meddelade socialdemokratiska partistyrelsen i måndags att den börjar en egen utredning om vad som förekommit i de händelser som kallas IB-affären och som handlar om hemlig underrättelseverksamhet och påstått spioneri på kommunister och andra vänsterelement, utfört av socialdemokratiska agenter på arbetsplatser och institutioner.

*Efter valet dog IB-affären i media. Intresset tynade när valet väl var över. Likväl meddelade socialdemokratiska partistyrelsen i måndags att den börjar en egen utredning om vad som förekommit i de händelser som kallas IB-affären och som handlar om hemlig underrättelseverksamhet och påstått spioneri på kommunister och andra vänsterelement, utfört av socialdemokratiska agenter på arbetsplatser och institutioner.
Partistyrelsen har utsett sin medarbetare Enn Kokk att genomföra undersökningen. Kokk skall skriva en vitbok om IB-affären. Det föranleder sura kommentarer om att det hela är en fixad match, att skräpet skall sopas under mattan. Enn Kokk skulle inte vara att lita på.
Låt mig vittna om motsatsen. Jag känner Enn Kokk sedan sent femtiotal. Enn Kokk kommer att med energi och allvar gå till verket att bringa klarhet i partiets inblandning i det påstådda spioneriet. Kanske är han för god för uppgiften.
Det hävdas ibland att universum är homogent, ibland att det är fullt av ojämna galaxhopar, att det expanderar utan något centrum. Det är fel. Universums centrum befinner sig där Enn Kokk vistas. Han tar allvarligt på de uppgifter han åtar sig. Kokk arbetar alltid som om världens framtid berodde på honom.
Om vi alla vore som Enn Kokk skulle världen vara fredlig, jämställd och jämlik. Tro mig, ingen kan se mer plågad ut i frack och fluga, en mundering som Enn tvingas ta på sig ibland, när ha följer hustrun och talmannen Birgitta Dahl på statsbanketter.
Jag lärde känner Enn när han var ombudsman i studentföreningen Laboremus. Han är hederligheten själv. Partistyrelsen kunde inte ha valt en bättre person för uppgiften, varken internt eller externt.
VILLY BERGSTRÖM
CHEFREDAKTÖR”

* * *

Ja, vad ska man säga?

I sakfrågan, den om IB-affären, tror jag inte Villy Bergström blev besviken över mitt arbete, presenterat i ”VITBOK”, 2002.

Fast sen är det det där andra. Jag har ingen uppfattning om var universums centrum befinner sig, men jag hyser starka tvivel om att partiets (S) centrum skulle befinna sig där jag är.

Däremot påminns jag, varje gång jag träffar Villy och en del andra gamla kamrater från det tidiga sextiotalets Laboremus, att vi forfarande är ett gäng som, så här många årtionden efteråt, håller fast vid våra gamla röda ideal.

Glad påsk!

Påsken har hittills bjudit på underbart väder. Himlen är klarblå mot de än så länge kala trädgrenarna – men till exempel körsbärsträden har stora knoppar. Och det är vårvärme i luften, så grönskan kommer nog.

Amanda, 14, dotter till Anna, har varit här en stor del av påskveckan. Amanda har haft en mycket bestämd idé om hur hennes festblåsa skulle se ut – trots åldern går hon ut nian i år; hon har hoppat över ett läsår, eftersom hon är mycket duktig i skolan, faktiskt mattegeni. Men hennes håg står till musik, när hon till hösten ska börja i gymnasiet.

Hon har sytt under överinseende av Birgitta, också funnit sig i att göra om några sömmar som inte blev så bra. Jag har genom åren sett Birgittas textila färdigheter och är ganska säker på att mormor har lyckats bringa över en hel del av sitt kunnande till dotterdottern, detta särskilt när jag ser den färdiga skapelsen. Vilken festklänning!

I torsdags kom också Matti och Karin på påskbesök. Nu var vi plötsligt fem runt middagsbordet, och jag bjöd på georgisk kyckling, Kotmis Satsivi, ungsstekt hel, svartpepprad och smöröst. Till det serverade jag vildris, valnötssås och sallad. Birgitta hade lagt på påskduken med tussilagomönster.

Till långfredagsmiddagen hade Birgitta komponerat en läcker fiskmeny: först gravad sik plus pepparlax och rökta laxfenor, sen, som varmrätt, ugnsstekt röding, alltsamman serverat med kokt potatis. Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde.

Tidigare under långfredagen tog vi allesamman en långpromenad runt Öregrund: besåg hus och trädgårdar, gick längs den långa båtbryggan nere i hamnen, hälsade på vänner och bekanta – hejade på Konsum-Marina som var ute på sin balkong, stannade till vid familjen Lundhs hus och påskhälsade på Lasse och Mary samt deras son, Johan, gammal sommarkompis till Matti, som nu återsåg Johan efter många år.

På kvällen gav sig Amanda i väg hem till mamma i Rinkeby. På påskaftons förmiddag gav sig också Matti och Karin i väg med kurs på Karins föräldrars sommarhus i Stockholms skärgård.

Efter Melodikrysset gick jag en rond runt trädgården, också en tur utanför den, för att hitta användbara växter och växtdelar till vår traditionella äggmålning på estniskt vis. Här ute vid kusten i den nordligaste delen av Roslagen har dock växtligheten inte kommit så långt än. Men jag plockade in blommor av krokus och snödroppar samt dessutom ormbunksblad, som erfarenhetsmässigt ger intressanta bladavtryck om man placerar dem närmast äggskalen under lagret av skal från gul lök. (Tack än en gång, påskkärringarna på Konsum!) I övrigt använde vi också fjädrar från färgade fjädervippor, sådana som man har i påskriset. Runt alltsammans sveper man sen tygstycken, som hålls på plats med hjälp av sytråd. Och så kokar man äggen – vi använder var sin stor kastrull, eftersom vi gör i ordning ett tiotal ägg var – tills de har tagit färg. Det betyder att ägg som kokas på det här viset alltid blir hårdkokta.

Vill du se hur estniska påskägg ser ut, kan du gå till vår dotter Kerstins blogg.

Vi äter alltid några av äggen vid en traditionell påsklunch, alltså tillsammans med sill och ansjovis samt dessutom gravad sik och, i år, pepparlax och rökta laxfenor som det fanns kvar av. Till det öl och snapsar av Birgittas hemkryddade brännvin.

I dag är det en mellandag i helgfirandet. Jag har, lite motvilligt, varit ute i boden och bökat ut den tunga snöslungan, så att Birgitta skulle komma åt skottkärran och cykelkärran. Hon tänker göra i ordning sitt växthus.

Men i morgon kommer det nya påskgäster. Från Uppsala kommer då Kerstin och Bo med barnen Viggo, snart sju, och Klara, nyss fyllda fyra. Viggo och Klara ska stanna hos morfar och mormor i några dar, eftersom båda föräldrarna närmast efter påsk har förrättningar i jobbet, vilka hindrar dem att klara lämning och hämtning på dagis. Så det blir heldygnsdagis i Öregrund i stället.

Ni kan ju ta er en titt på tussilagoflickan Klara på Kerstins blogg.

Och glad påsk på er allesammans!

Melodikrysset nr 15 2009

Dagens melodikryss var märkligt påskbefriat. Ganska lätt var det också, för mig åtminstone. Min musikaliske son, Matti, var här när krysset sändes, men jag behövde inte rådfråga honom om något.

Annars beror det här hur man bedömer ett kryss’ svårighetsgrad ofta på om inledningsfrågan är så lätt att man får ledbokstäver. Och så var det i dag: Vi hörde Frank Sinatra i klassiska ”New York, New York”.

För min del – jag har mycket folkmusik från olika delar av världen i skivhyllorna – var det sen också lätt att att snabbt konstatera, att den påföljande musiken kom från Irland.

För en man i min ålder var det vidare lätt att identifiera alla gamla svenska schlager, som Eldeman spelade.

Så inte förvillade det mig att Four Cats sjöng Anita Lindbloms jättehit från 1963, ”Sånt är livet”, på finska.

Och jag hör till den generation som hörde den unga Alice Babs, både i radio och live. I dag hörde vi titellåten i filmen från 1940, ”Swing it magistern”.

Under 1940- och 1950-talen – det som Woody Allen har döpt till ”Radio Days” – hörde man i radio ofta både ”Kan du vissla, Johanna?” och ”Med en enkel tulipan”. Den senare, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938, hörde många av oss sedan också som signaturmelodi till radioprogrammet ”Det ska vi fira”.

Tekniken att låta kända svenska artister sjunga på andra språk än svenska tillämpas ganska ofta av Anders Eldeman. Men visst kände vi genast igen rösten på Barbro Lill-Babs Svensson, även om vi här hörde henne på tyska. Då var den tyska titeln svårare att uppfatta, men jag har hittat den: ”And’re sind genauso lieb wie Du”.

En modern storschlager spelades också, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ ”Du är min man”. Här hörde vi den naturligt nog inte med text, det vill säga med Helen Sjöblom Sjöholm, utan i en betydligt sämre version med Dannys dansband.

Och så körde Eldeman, som så ofta, några melodifestivalare.

En sådan var ”Min kärlek”, som Shirley Clamp sjöng 2004.

Ännu färskare var ”La Voix”, den vinnande låten i årets upplaga. Den har artisten, Malena Ernman, skrivit ihop med Fredrik Kempe.

Aktuell på ett annat sätt – TV-aktuell – är Magnus Uggla. Här hörde vi honom i ”24 timmar”.

Mer 24 timmar: Vi hörde en låt som, när Dusty Springfield gjorde den, hette ”24 Hours From Tulsa”. I Östen Warnerbrings svenska version blev detta ”Femton minuter från Eslöv”.

LPn ”Var mig nära” från 1975 med det dåtida kärleksparet Rune Andersson och Lena Nyman finns i min skivsamling.

Jag har också en rad plattor med Raj Montana Band, vars sångsolister var Dan Hylander och Py Bäckman; här hörde vi dem i ”Skuggor i skymningen” från 1984. Från Olof Palmes begravning 1986 minns jag, att en av de största och finaste kransarna kom från Py och Dan. Kransen låg sedan utlagd på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag varje morgon och kväll sneddade över på väg till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Här i Öregrund är det underbart påskväder: sol från en klarblå himmel över krokusarna och snödropparna i rabatterna. Hoppas att också ni alla runt omkring i Sverige har en fin helg.

Glad påsk till er allihop!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Dixikon

Vad ens bloggroll ska innehålla för länkar är, åtminstone för mig, en ständig fråga. Andra, ser jag då och då, har bloggroll-listor som inte har städats på länge – det ser man bland annat av att länkar som uppges inte längre leder någonstans.

Min egen bloggroll är en blandning av bloggar som ligger rimligt nära mina egna åsikter och som jag därför vill leda andra till, av sådana som jag tycker är intressanta att följa utan att jag för den skull alltid delar skribentens åsikter och så bloggar som jag av familje- eller vänskapsskäl gärna vill följa. I den senare kategorin skulle jag dock aldrig placera någon blogg, som innehållsligt eller stilistiskt vore undermålig.

De bloggar som finns i min bloggroll besöker jag själv och läser praktiskt taget varje dag. Det gör att jag måste försöka hålla nere antalet på en hanterbar nivå. När jag har hittat någon ny blogg, som jag vill länka till, tvingas jag därför också att fundera över om någon av dem som jag dittills har haft länk till borde utgå. När jag nyligen införlivade några nya länkar i min bloggroll, plockade jag alltså bort några, inte för att jag ogillade dem utan för att de uppdateras alltför sällan.

Med det kriteriet ligger ytterligare bloggar illa till: Skärper sig inte innehavarna och börjar skriva mer, åker de nog ur min bloggroll. Att jag ibland har långvarigt tålamod beror på att jag hoppas att skribenterna i fråga ska börja skriva mera. För jag vill ju gärna läsa dem!

Via Knut Lindelöfs bloggroll – jag hittade nyligen hans blogg och införlivade den i min egen länklista – hittade jag också Dixikon, som jag nu länkar till utan att dess hemsida som helhet är någon blogg. Men om man studerar högerspalten på den här sidan, hittar man ett antal skribenter som skriver essäartade bloggtexter för Dixikon, texter om böcker och läsning, utländsk kultur och debatt.

Bland skribenterna finns så intressanta namn som Sven-Eric Liedman, Merete Mazarella och Margareta Zetterström. Dem vill jag gärna läsa. Problemet med de här dixikonskribenterna är, att de inte uppfyller mina krav på att återkomma tillräckligt ofta. Det kompenserar jag genom att växla mellan deras ”bloggar” – men jag medger att det förargar mig när en skribent jag gärna vill läsa något nytt av ligger kvar med en text som jag för egen del läste redan för länge sen.

Tiden får utvisa om jag orkar läsa dem på det här relativt krångliga sättet.

- Du har förstört mitt liv! – Ja, men det var väl ändå inte så farligt?

Sara Granér (född 1980) är en tecknare jag med stigande uppskattning har läst, först i Galago, sen även i Dagens Nyheter på söndagarna.

Hennes debutalbum, ”Det är bara lite aids”, kom hösten 2008 på serieförlaget Galago, men egentligen är hon mer av skämttecknare än serietecknare. Hon gör oftast inte strippar; hennes teckningar är för det mesta försedda med pratbubblor – oneliners eller två repliker – men saknar handling. Det hon gör är situationskomik, samhälls- eller livskommenterande och mycket rolig, ibland rent av rå sådan.

När det gäller graden av fulhet, slår hon till och med Ulf Lundkvist, han med ”Assar”. Jag nämner det mer som en orientering – hon är verkligen inte någon lundkvistepigon.

Hennes tecknade figurer är (som i många serier) djur med mänskliga drag. De är dock aldrig någonsin gulliga.

Allt i detta debutalbum är naturligtvis inte guldkorn, men tillräckligt mycket får en att hicka till eller skratta rakt ut. Här är några modesta textexempel:

– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.

– Efter regn så kommer sol.
– Eller var det tvärtom?

Till den nyfödde på BB:
– Från och med nu blir allt bara värre.

Manlig figur med cigarrett i mungipan pissar ner i en barnvagn:
– Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman!

Djur i sjukvårdsuniform till väntande liten patient:
– Äh det är inte så farligt. Det är bara lite aids!

Helt uppenbart är hon feminist.
Hondjur: – Allt jag vill är att bli behandlad som en jämlik kamrat i ett solidariskt samhälle.
Handjur: – Jojo, du skulle må då va?

Och så slår hon redan inledningsvis mot det alltför pretentiösa:

”Jag vill tacka min mamma och min basist och Marx och Solsjenizyn
och alla i Ramones och min kompis Krillan och Bruce Lee och Aristoteles och Leif G W Persson, utan er hade jag aldrig kunnat koka de här makaronerna.”

Påskekrim på film: Alfred Hitchcocks Psycho

Vi har besök av Annas dotter Amanda. Hon har kommit till oss här i Öregrund för att under Birgittas överinseende sy färdigt sin examensklänning. När man går ut nian, måste man ha en fin blåsa.

Men det måste ju göras pauser i allt syendet också. På kvällen får Amanda välja en film ur vårt ganska stora bestånd av DVD- och VHS-filmer, och hon fastnar – förmodligen ovetandes om den norska påskekrimtraditionen – för en av Alfred Hitchcocks mest läskiga rysare, ”Psycho”. Jag har sett den tidigare, men det visar sig, att Birgitta lika lite som Amanda tidigare har sett den, och mormor blir nog mer tagen än sitt barnbarn av den här filmen.

När Alfred Hitchcocks ”Psycho” kom 1960, väckte den våldam uppmärksamhet, både för att den i motsats till många andra av Hitchcocks filmer inte balanserade skräcken med humor och för att dess mordscener – framför allt då den centrala duschscenen – var så utstuderat skrämmande.

”Psycho” hade som så ofta hos Hitchcock en litterär förlaga, men den är för länge sedan glömd, medan Hitchcocks filmversion räknas till filmhistoriens mästerverk.

Historien börjar ganska ordinärt, med att vi blir bekanta med det älskande paret Marion Crane (Janet Leigh) och Sam Loomis (John Gavin). Deras kärlek ser emellertid ganska hopplös ut, eftersom Loomis’ ekonomi är undergrävd bland annat av underhåll till en tidigare hustru.

Crane jobbar på en mäklarfirma, och när en kund betalar 40.000 dollar kontant, griper hon tillfället: i stället för att, som chefen vill, sätta in pengarna på banken, avviker hon med pengarna, tar bilen från Phoenix, Arizona, där hon bor och arbetar, till Californien, där hennes fattige älskare finns.

Omedelbart börjar Hitchcock nu skruva upp tittarnas förväntningar på att något kommer att gå på tok. Den trötta Crane sover över i bilen och väcks av en polis, vars nyfikenhet kittlas av Cranes uppenbara nervositet. Med hjälp av de stulna pengarna byter hon då bil – men där är ju den efterhängsna polisen igen!

I störtregn och mörker kör hon in på en sidoväg och hittar till slut ett motell, som visserligen är öppet men verkar vara folktomt; det tar till och med en stund innan hon får kontakt med ägaren, Norman Bates (Anthony Perkins), en ung och som det förefaller sympatisk man. Hon får ett rum bredvid kontoret och skriver in sig i liggaren under falskt namn.

Motellinnehavaren erbjuder henne också smörgåsar att äta. Innan dessa serveras, hör hon på avstånd Bates gräla med en kvinna, uppenbarligen hans mor, som inte vill att sonen ska befatta sig med den kvinnliga gästen. Men hon får sina smörgåsar och äter dem i sällskap av Bates, som hon till att börja med för en vänlig konversation om ditt och datt. Bland annat får hon veta att motellet sällan har några gäster, detta eftersom den stora bilvägen har fått ny sträckning.

Men dessutom är det något annat som hindrar Bates från att hitta ett nytt motell med bättre läge. Av vad han säger om modern drar Crane slutsatsen, att hon är sjuk, möjligen mentalsjuk, och när Crane då antyder möjligheten av att placera henne på institution, förstår man av Bates’ reaktion att det nog också kan finnas problem med hans eget psyke. Hur som helst vill han inte att Crane ska träffa modern.

När Crane drar sig tillbaka till sitt rum, vägg i vägg med kontoret, får vi på nytt en hint om att allt inte står rätt till med Bates: Han tar ner en tavla från väggen och kikar genom ett hål i väggen in på Crane som håller på att klä av sig.

Fortfarande spelar Hitchcock här på gränsen för vad som inte är helt ovanligt för unga män som får chansen: Kanske är han bara en Peeping Tom.

Marion Crane vill duscha innan hon lägger sig och låter det varma vattnet njutningsfullt strila över kroppen. Genom duschdraperiet mer anar än ser man då en gestalt komma in genom badrumsdörren, och på det följer en serie knivhugg och hennes skrik innan hon sjunker ner i badkaret, där hennes blod blandas med duschvattnet.

Därmed är, på ett mycket tidigt stadium av filmen, filmens kvinnliga stjärna Janet Leigh avförd ur handlingen.

Bara en kort stund till ser vi konturerna av hennes kropp, i duschdraperiet som hon har rivit ner, lagd där av Bates, som kommer in i badrummet och hittar henne där. Han lastar sen in hennes döda kropp och hennes tillhörigheter (inklusive det tidningspaket som han inte vet innehåller resten av de 40.000 dollarna) i hennes bil och kör den till ett närbeläget träsk, där vi får se bilen, efter en typiskt hitchcocksk tvekande paus, sjunka ner under ytan. Bates återvänder till hotellet och städar ur det blodiga badrum där hon har tagits av daga. Av den sinnessjuka modern, tror publiken på det här stadiet.

Under tiden har mäklarfirman, där Crane arbetade, engagerat en privatdetektiv, Milton Arbogast (Martin Balsam), för att spåra Crane i hopp om att hon ska vara beredd att lämna tillbaka de stulna pengarna.

Också Marion Cranes syster Lila Crane (Vera Miles) söker henne, ganska logiskt hos älskaren Sam Loomis. Arbogast skuggar henne dit, i tron att Marion och pengarna finns där. Han misstänker först Sam för att vara i maskopi med Marion men hittar sen också ett annat spår, det som leder till Bates’ motell. Bates förnekar först all kännedom om Marion men tvingas till slut medge att hon sov över där en natt men for vidare tidigt nästa morgon. När Arbogast blir alltför närgånget nyfiken, bland annat på hans mamma, ber Bates honom i ganska bryska ordalag att ge sig i väg, vilket bara sporrar detektivens nyfikenhet.

Han låtsas ge sig i väg men ringer Sam och Lila och säger, att han ska ta sig en titt också på ägarens bostadshus. Han tar sig in i det olåsta huset och börjar se sig omkring i en miljö som pendlar mellan museum och skräckkabinett. Plötsligt hör man ett skri som associerar till de många uppstoppade fåglarna, verk av unge Bates, och en gestalt som man uppfattar som ett mellanting mellan kvinna och rovfågel kastar sig över honom och dödar honom med knivhugg.

Sam och Lila blir snart oroliga: Arbogast hade lovat att återvända inom en timme men hörs inte av. De kontaktar polisen, som dock avfärdar dem, bland annat med motiveringen att Bates’ mor, som Arbogast hade talat med dem om i telefon, för länge sedan var begraven efter det att hon och hennes älskare hade hittats döda – de hade uppenbarligen själva tagit livet av sig.

Sam och Lila beslutar sig då för att själva åka till Bates’ motell för recognosering. De låtsas vara ett par och får rummet längst bort från kontoret och det rum där Lilas syster Marion bodde. När de i smyg undersöker det senare rummet, hittar de i toaletten en papperslapp, den där Marion hade dragit av sina utgifter från de 40.000 hon hade stulit. De ser också att duschdraperiet saknas.

När de kommer ut, står Bates i kontorsdörren, och Sam börjar, så småningom i allt hårdare ordalag, ansätta honom med frågor. När situationen blir allt otrevligare för Bates och han samtidigt upptäcker, att Lila är borta, slår han Sam medvetslös.

Under tiden har Lila tagit sig upp till Bates’ boningshus och börjat leta. När hon genom fönstret ser Bates komma springande, gömmer hon sig nere i källaren. Och där ser hon en kvinna sitta i en gungstol. Kvinnans rygg är vänd mot henne, och när Lila påkallar hennes uppmärksamhet genom att ta på henne, rubbas kvinnan ur sitt sittläge: mot Lila grinar en dödskalle och en mumifierad kropp, klädd i kvinnokläder.

Hon skriker av fasa – och blir i samma ögonblick knivöverfallen av en annan, rovgirig gestalt, Bates, klädd i kvinnokläder och peruk.

De dödande knivhuggen förhindras i sista ögonblicket av Sam, som har vaknat till liv igen.

Alltsammans förklaras sen, för de återstående levande hjältarna och oss i publiken, av en psykiater: Det är Norman Bates som är sinnessjuk och som i ett anfall av svartsjukeliknande pervers moderskärlek har dödat både modern och hennes älskare; moderns kropp har han sen före begravningen bytt ut mot lagom tung ballast i kistan. Sen har han, tillsammans med moderns döda kropp, levt ensam på motellet: ömsom varit sig själv, sonen, ömsom upplevt sig vara modern, till och med talat med hennes röst. Det var i rollen av modern – nu var det hon som var perverst svartsjuk – han knivhögg Marion Crane, rivalen, till döds.

När vi i filmens slut lämnar Norman Bates i hans cell hos polisen, har rollen som moder helt tagit över. Han talar helt och hållet som en kvinna. Och modersidentifikationen är så stark, att han som nu är hon till och med anklagar sonen för morden.

Behöver jag tillägga att Anthony Perkins i den här filmen gör en helt fantastisk rollprestation?

Påskkärringarna hälsar oss välkomna

I förmiddags bar det av till Öregrund för sommarhalvåret. Vi fyllde en stor skåpbil från Öregrunds taxi med kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, barnbarnens leksaker, krukväxter och allt annat man behöver. Vi åkte genom ett Uppland i strålande vårsol. Fälten är fortfarande bruna och träden kala, men håller sig bara värmen kvar tillräckligt länge, kommer nog också den efterlängtade grönskan. I vår trädgård blommar redan snödroppar och krokus i rabatterna.

Vi möttes av den tråkiga åsynen av den stora markstående brevlådan vi fick sprängd på nyårsnatten. Men uppe på den inre gårdsplanen stod en kartong med den nya likadana brevlådan vi hade beställt. Under eftermiddagens lopp hann jag ställa den på plats innanför grinden och också låsa fast den med stålwire. Vi har ställt om posten och våra tre tidningar, så det här måste funka från början.

Bredvid kartongen med den nya brevlådan fanns en glad överraskning, färgglad till och med: en jättelik plastpåse full av skal av gul lök och vid tillslutningen påskfjädrar och ett påskkort med hälsningar från påskkärringarna. Påskkärringarna finns på Konsum och vet sen gammalt, att vi på estniskt vis färgar äggen med lökskal. Åtminstone Marina, som har halvestniskt påbrå, har kollat hur jag gör och själv tagit efter.

När Birgitta gick till Konsum för att handla, tackade hon våra vänner påskkärringarna, och jag kommer också att göra det, när det i morgon blir min tur att handla och laga mat.

I morgon får vi en ny matgäst, Annas dotter Amanda, som kommer hit för att sy färdigt den balklänning hon och Birgitta påbörjade för en tid sen. Amanda går ut nian i år.

Annars har dagen varit ganska jobbig. Vi har packat upp och ställt alla grejer på sina sommarplatser. Det tar mycket längre tid än att lägga ner dem i väskor och kartonger.

Birgitta hinner också med ytterligare ett par ärenden. Hon hämtar ut den sik hon har beställt hos Stora Ristens fisk; gravad sik är ett måste på vårt påskbord. Birgitta lärde sig att grava sik av min pappa, som i sin ungdom – han är nu död sedan länge – var yrkesfiskare och även senare i livet var hängiven fritidsfiskare.

Och så har min egen påskkärring varit ute i trädgården och hämtat in två stora knippen körsbärskvistar. Stugvärmen kommer att få dem att både grönska och blomma.

Fast i köket är det kallt sen i höstas, och nu visade det sig att även elementet i sovrummet har lagt av. Elektriker Kent har dock lovat komma hit och hjälpa oss. Hoppas han kommer i morgon – nätterna är fortfarande kalla här ute vid havet.