På distriktskongress med Mona Sahlin

Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikts årskongress var i år förlagd till Gimo. I egenskap av partiveteraner var Birgitta och jag som vanligt inbjudna som gäster och vi hälsades vänligt välkomna av distriktsordföranden, Thomas Östros. Birgitta var också uppe i talarstolen: hon är ordförande i partidistriktets jubileumskommitté och presenterade kommitténs resultat, bland annat en jubileumsskrift. Jubileet äger rum mitt i den kommande riksdags-, landstings- och kommunvalrörelsen.

Dagens huvudperson var dock Mona Sahlin, och då tänker jag inte bara på hennes roll som partistyrelsens inbjudna gästtalare. Vid kaffet, innan kongressen formellt inleddes, var det givna samtalsämnet de dramatiska gallupsiffror Expressen presenterade: Moderaterna störst med 35,5 procent (+ 9,0) mot 30,9 procent (- 8,6) för Socialdemokraterna. Övertag för allianspartierna, dock med både Kristdemokraterna (3,8 procent) och Centerpartiet (3,4 procent) under spärren. Sverigedemokraterna med 4,2 procent in i ett drömläge, vågmästarens.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av politiken och dess kastvindar för att inte gripas av panik av detta. Min bedömning är att demoskopmätningen i Expressen alldeles säkert speglar en reaktion som finns bland väljarna och en trend, men att den inte behöver vara korrekt och framför allt inte bestående i olika enskildheter.

Mot den här bakgrunden var det naturligtvis extra spännande att få ta del av partiordförandens kongresstal: hur skulle hon tackla morgonens stora politiska nyhet?

Min bedömning är att hon skötte sig så utmärkt man kan i en sådan här situation:
1) Hon gick till offensiv, till frontalattack mot olika inslag i alliansregeringens politik.
2) Hon avvisade stenhårt att socialdemokratin, någonsin eller i något tänkbart läge, skulle kunna tänka sig att hämta stöd från Sverigedemokraterna.
3) Hon pekade på den olycksaliga roll AMF-sjabblet har haft också för socialdemokratin och ansåg att Wanja Lundby-Wedin borde lämna AMFs styrelse.

Det sista är, med tanke på LOs centrala betydelse för socialdemokratin, inte utan risker, men nu tycks ju LO och dess ordförande ha dragit samma slutsats. Återstår att se hur det här slår. Att partiordföranden bidrar till att förmå LO-ordföranden, som ju också är en av de viktigaste ledamöterna i partiets VU, till ett sådant här steg hör ju inte till vanligheterna inom arbetarrörelsen. Och inte så att jag försvarar AMFs bonusavtal – verkligen inte! – men eftersom jag känner Wanja Lundby-Wedin som en hygglig människa, hoppas jag att den här volten ändar med att hon kommer ned på fötterna igen.

Bäst är det ju om man slipper inre slitningar och konflikter. Själv befinner jag mig numera i politikens periferi, är mest en iakttagare, men tycker att det inte känns helt galet att åter igen ha en normal relation till den partiordförande jag inte förordade. Mona och jag hälsade på varann som förr i världen, och Birgitta och jag satt också vid det bord där hon satt under kongressinledningen. De inrikespolitiska anfall hon gjorde mot högerregeringen applåderade jag, utan hymmel och mer än gärna.

För övrigt är det mitt intryck också från den här distriktskongressen, att socialdemokratin i fråga efter fråga om än lite för långsamt håller på att hitta tillbaka till den historiska vänsterkurs, som genom årtiondena har burit partiet till dess framgångar. Min gamla förening Laboremus – åter dessa unga som jag känner samhörighet med – hade till exempel lämnat in en motion om en sammanhållen grundskola och gymnasieskola, och Uppsala arbetarekommun hade ställt sig bakom motionen. Distriktsstyrelsen hade även den ställt sig bakom flertalet av att-satserna, däribland att friskolorna ska fråntas rätten att göra ekonomisk vinst, men ville inte säga ja till första att-satsen, där man krävde kommunalt veto eller någon liknande ekonomisk fördelningsmetod för att omöjliggöra etablering av friskolor som det egentligen inte finns något substantiellt behov av. Efter sedvanliga förhandlingar i lunchpausen lotsade man på den punkten fram en kompromiss, som inte var lika radikal (och som inte skulle få Miljöpartiet att gå i taket), men min politiska näsa säger mig, att om frågan hade gått direkt till omröstning, hade laboremiterna och deras sekundanter Kjell Johansson och Peter Gustavsson vunnit voteringen.

Det händer positiva saker inom socialdemokratin. Hoppas att den turbulenta situation partiet just nu befinner sig i inte ändrar på den saken.

Giganter från öst

”Giganter från öst” var temat för torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Vi inledde kvällen med mat ännu längre österifrån, på thaikrogen Amazing Thai snett över gatan. Där frågade vi nyfiket servitrisen om det thailändska vin, som stod upptaget i vinlistan, men hon visste inte ens att det fanns där, långt mindre hur det smakade. Så vi tog något annat.

Konserten började också med något helt annat än den östliga musik som utlovades i temat för kvällens konsert, ett uruppförande av uppsalatonsättaren Åke Erikssons (född 1937) ”Playing Area”. Vår nyfikenhet för det här beställningsverket hade väckts genom en presentationsartikel i Upsala Nya Tidning dagen före, och vi blev inte besvikna. Verket var mycket omväxlande när det gällde klangfärger och rytm och innehöll till och med ett moment av improvisation.

Kvällens höjdpunkt var dock enligt min mening Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Violinkonsert d-moll” opus 47 från 1903-1904. Den enligt professionella bedömare, inte minst musiker, mycket svårspelade solostämman på violin hanterade solisten Klara Hallgren suveränt. Men också orkestern, under ledning av Paul Mägi, bidrog till att helheten blev så fin.

I pausen träffade vi konserthuschefen, Magnus Bäckström, som myste över det som redan då såg ut att bli en av säsongens höjdpunkter.

Och inte heller programdelen efter pausen, Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1” opus 10 (1926), fick oss att ändra uppfattning. Det här är ett verk fullt av överraskningar, allt från marschliknande inslag till slut som lurar åhörarens öron.

Det här var en konsert, värd att applådera. Och vi applåderade.

Melodikrysset nr 14 2009

Eftersom Hans Alsén skjutsade mig och Birgitta i sin bil och vi gav oss i väg innan distriktskongressen var slut, kom jag hem mycket tidigare än beräknat och har nu hunnit lyssna på veckans melodikryss på webben. Löst det också, väldigt snabbt eftersom det var ett lätt kryss.

Var förra veckans Taube-fråga svår, var dagens desto enklare. Det potpurri Anders Eldeman spelade skulle leda tankarna till visornas huvudperson, som utan tvekan var Rönnerdahl.

Dagens kryss hade lite tycke av snabbgenomgång av sådant som Eldeman tidigare har haft med i Melodikrysset. Tar han alltså med en italiensk sångare, så är det förstås åter den svårstavade Eros Ramazzotti. Och dagens stycke amerikansk 70-talspop, ”Hotel California”, hörde vi väl sist med den grupp som gjorde låten känd, Eagles.

Också Edith Piaf har varit med förr, till och med med ”Rien de rien” eller ”Non, ju regrette rien” från 1961.

Och visst har vi tidigare hört även ”Champagnegaloppen”, som Hans Christian Lumby 1841 skrev för Tivoliorkestern i Kongens by.

Inte ens melodifestivallåtarna, som jag ibland brukar ha besvär med, var svåra att komma i håg. Agnes (med efternamnet Carlsson) sjöng ju sin ”Love, Love, Love” så sent som i årets upplaga. Och Linda Bengtzing – inte någon av mina personliga favoriter – tävlade 2008 med ”Hur svårt kan de va”.

Tro för den skull inte att jag generellt har något emot populärsångerskor. I dag hörde vi till exempel Ewa Meta Roos göra en utmärkt version av ”Can Anyone Explain”, som vi minns i den klassiska inspelningen med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.

Som mina läsare vet, har jag en del fördomar mot dansband, men det finns faktiskt dansbandslåtar som med all rätt är minnesvärda, till exempel på grund av sitt goda humör. Ett exempel är Schytts framgångsrika låt från 1973, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Vem som på 1950-talet sjöng in ”Den ena vit, den andra röd” minns jag faktiskt inte på rak arm och orkar inte googla. Men jag minns Ernie Englunds trumpetversion.

Disney-versionen av ”Djungelboken” har jag sett tillsammans med mina barn och minns väl, hur Baloo sjöng att man ska va glad och nöjd. Beppe Wolgers gjorde Baloos röst i den svenska versionen, men när det kom till sången, hoppade Rolf Bengtsson in.

En av den svenska revyscenens giganter, Karl Gerhard, hörde vi i dag i ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” som först, i Kai Gullmars tonsättning, kunde höras 1942. Som Eldeman var inne på, är texten inte gubbig, snarare könsneutral. Ni kan själv gå in på Kulturspegeln under Sångtexter och kolla.

Gamla kära ”Letkis-jenka” fattade jag så mycket tycke för att jag vid några tillfällen skojade lite med det socialdemokratiska huvudkontorets informationsavdelning; här är den version som användes efter valet 1998:

Jenka från Valborg

Text: Enn Kokk fritt efter Stikkan Andersson, 1978, 1992 och 1998
Musik: Rauno Lehtinen (”Letkis-jenka”)

Du, du killar det är dax.
nu, nu tjejer lyssna strax!
Jag, jag har nånting, för du,
det är time att börja informera nu.

Vänster, höger – sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Perssons alla tal, min vän,
innehåller sanningen,
Ohlström är ljusets riddarvakt,
för han säger det som statsministern sagt.

Vänster, höger -sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Valborg kallades den speciella valorganisationen på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Ohlström är Tommy Ohlström, numera partikassör.

Också Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” från 1959 – den som här skulle ge ordet fisk – har jag ett speciellt förhållande till. Thore, som var arbetarpojke, valturnerade i Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968, av övertygelse, tillsammans med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson och skrev till och med en halvpolitisk sång, ”Härliga värld” (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), som finns utgiven på en singel-skiva, som har ”Internationalen” på baksidan!

Själv kunde jag inte låta bli att skriva följande visa, framförd bland annat på Stens 70-årsdag 1993:

Storfiskarvals

– delvis skriven av Stens gamle vän Thore Skogman

Sten Andersson – stor i orden –
det vet vi ju var och en.
Han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den.
Hans fisk på noll komma åtta
blir lätt en på två och sex.
Berättar om sextiåtta,
men tiger om sextisex.

För när storfiskarn talar om,
hur många fiskar han får,
ja, då skarvar han som han vill,
då räcker armarna inte till.
Och när storfiskarn talar om,
hur stora fiskar han ser,
då vet man säkert, att han tar till mycke’, mycke’ mer.

Till bilden hör att Sten var en mycket hängiven fiskare.

De årtal jag har petat in handlar förstås om val: rekordvalet för (S) 1968 och katastrofvalet 1966.

(I dag gick det tydligen för fort. Läs kommentarerna.)

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag går distriktskongressen före Melodikrysset

Jag kommer att tillbringa större delen av dagen på den socialdemokratiska distriktskongressen, som i år hålls i Gimo, så jag är borta under ordinarie melodikrysstid. Över huvud taget har jag några bråda dagar framför mig. I morgon är jag bortbjuden på lunch och så ska jag packa inför flytten till Öregrund, som sker på måndag.

Men någonstans ska jag väl kunna klämma in ett besök hos webbupplagan av Melodikrysset – jag vet bara inte när.

Det ska fan vara skyddsängel!

Ur den aldrig sinande strömmen av skrönor, som Arto Paasilinna älskar att berätta, finns nu på svenska också ”Uppdrag: Skyddsängel” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2008).

Det finns en hel del maner i Paasilinnas berättande, och ibland tröttnar jag på honom, särskilt när utvikningarna är många och omotiverade. Den här boken håller dock hygglig kvalitet, och jag har haft roligt under läsningen.

Greppet att förutsätta att det finns en osynlig hinsides värld har Paasilinna använt tidigare. Sålunda har vi tidigare mött den jättelika träkyrkan i Kerimäki, i vilken himlens änglar numera är inhysta. Dit kommer också den nyligen avlidne Sulo Auvinen för att av ängeln Gabriel, förr undersergeant Määttä, med ett skott i pannan dödad under kriget mot ryssarna, få uppdrag som skyddsängel och nödvändig utbildning i detta värv.

Sulo Auvinen utses till kyddsängel över Aaro Korhonen, en man tillräckligt stadd vid kassa för att lite på impuls köpa sig ett café som han, med förra ägarens privata bibliotek som stomme, vill förvandla till ett slags anikvariat med servering.Till sin hjälp tar han en tidigare anställd, unga Viivi Ruokonen, och så går det som det ofta går: tycke uppstår.

Vår sedesamme skyddsängel vill emellertid förse sin skyddsling med en mer passande (och mer troende) partner och bringar med hjälp av tankepåverkan den enligt hans mening mer passande fröken Ritva Nuutinen till antikvariatskaféet. Rivalitet uppstår mellan de båda damerna.

Det visar sig att skyddsängeln Sulo Auvinen har en rent märkvärdig förmåga att ständigt gå för långt i sina välmenta ingripanden, och alla de som på något sätt kommer in i skeendet runt huvudpersonerna – också dessa själva – råkar ut för den ena olyckan värre än den andra: De grälande kvinnorna i antikvariatet får Aaro Korhonen att backa ut på gatan, där han blir påkörd av en ung kvinna på vespa – båda hamnar på sjukhus.

När Sulo Auvinen har fått sig en tillrättavisning av ängeln Gabriel, försöker han driva bort Ritva Nuutinen från Aaros lägenhet ovanpå antikvariatet (Aaro själv är alltså på sjukhus) med hjälp av den unge ligisten Jani Vottonen, men Ritva visar sig vara starkare än han hade anat. Som hämnd tänder Jani eld på vindsvåningen i huset – och brinner själv upp.

Så där håller det på. Tillsammans med kompisen och likbilsföraren Oskari Mättö råkar Aaro Korhonen ut för den ena olyckan efter den andra (förstås genom skyddsängelns välmenta ingripanden). En liktransport till Tyskland slutar till exempel momentant med att färjan de båda kumpanerna åker på med hjälp av, ja gissa vem, går på grund i Estland.

Vid det laget deltar dessutom djävulen, förre mördaren Rauno Launonen i intrigerna som drabbar Aaro Korhonen & co. I bästa bibelstil frestar djävul Launonen dessutom Sulo Auvinen, som på grund av alla misslyckandena ser sina aktier i himlen sjunka, med att byta sida.

Sedan han i en ganska blodig drabbning bringat djävulen på fall, går det emellertid Aaro Korhonen väl: Ungefär som det går till här på jorden, sparkas han snett uppåt i den himmelska hierarkin.

Och så slutar det med happy end. Aaro Korhonen får unga fröken Viivi Ruokonen, medan Ritva Nuutinen och Oskari Mättö med visst änglabistånd finner varann.

Låter allt det här osannolikt? Nja, det är ju inte värre än många av berättelserna i Bibeln i alla fall.

Gemensam sektor och Göran Greider i Tvärdrag

Tvärdrag är, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, arbetarrörelsens klart mest läsvärda tidskrift.

Nummer 1 2009 har som tema offentlig sektor. Min enda invändning gäller själva termen. Vi som är anhängare av denna sektor borde konsekvent använda beteckningen gemensam sektor.

Tvärdrag ges ut av SSU, och skribenterna tillhör oftast en mycket yngre generation än min. Men det intressanta och hoppfulla med dessa yngre skribenter är att de i så påfallande grad nu åter förespråkar ståndpunkter som jag och min generation hade, när vi var i deras ålder (och dessutom aldrig har släppt). Ett exempel i det här numret av Tvärdrag är Peter Gustavssons artikel ”Välfärdsstat med anorexia”, ett annat Jenny Anderssons ”Kan vi tala om kapitalism?”; mycket annat kunde nämnas.

Dessutom räds tvärdragredaktionen inte att anlita äldre skribenter som har intressanta saker att säga om numrets tema. Läs till exempel Magnus E Marsdals artikel ”Socialdemokrati utan egenskaper?”, Walter Korpis artikel ”Kan humlan verkligen flyga?” och Alexander Szögis intervju med Stefan Svallfors, ”Ny vår för välfärden”.

Och läs Göran Greiders dikt ”Den offentliga sektorn”, skriven för Tvärdrag:

Den offentliga sektorn

Av Göran Greider

Var är socialismen?
Varför har socialdemokraterna efter
ett och ett halvt sekel ännu inte
någonstans frambragt ett socialistiskt samhälle?
Jag sitter i det stora trähuset
i den mycket lilla byn.
Det är bara katten och jag här ikväll.
När jag går ut på farstutrappen syns
inte ens stjärnbilderna,
vårens framvältrande stjärnbilder
som jag hoppades så mycket på i natt:
Lejonet och Jungfrun i Vintergatans utkant
och bortom dem den interstellära stjärnglesheten –
Så jag går in igen, jag måste skriva den där
dikten till tidskriften Tvärdrag, jag såg
Daniels sms i mobilen nyss när jag slog på den
ute i vedbodsmörkret där jag hämtade ved.
I en dikt jag skrev som artonåring
krävde jag i en valrörelse jag kommer ihåg
fyrahundratusen nya sinnen
därför att de där fyrahundratusen nya jobben
som politikerna talade om inte räckte för min del.
Socialismen är miljoner nya sinnen.
Den är tunna, tunna känselspröt, ett korallrev
av antenner som sakta vrider sig mot himlarna
som silar ner genom de varma haven.
Den har sugfötter mot jorden och det kommande gräset.
Men var är socialismen? Jag hör ju inte
ens någon tala om den.
Satelliten som ska leta efter jordens like sköts
upp igår natt och den kommer, vi kan vara
fullkomligt säkra, att hitta planeter som liknar vår.
De flesta av dem kommer att ligga några
tusen år före oss, kanske några miljoner.
Socialismen har med hundraprocentig säkerhet
införts någonstans i universum:
förhistorien är någonstans avslutad, kanske
närmare in mot Vintergatans centrum.
Men var är socialismen här? Finns ens några spår av den?
Kanske gör det det, fastän socialisterna
letade på fel ställe, de såg inte vad de bästa av dem
byggde upp med den andra handen.
Socialismen existerar i själva verket överallt
där marknadsmekanismen medvetet upphävs,
begränsas eller ersätts med något annat
som bygger på frivilliga överenskommelser mellan jämlikar.
Den är en plötslig förälskelse, en oceanisk känsla.
Liknar den en katt mer än en hund?
Nej, den innefattar båda dessa principer:
Flockgemenskap och suverän individualism.
Socialismen existerar till exempel i den offentliga sektorn,
i vart fall i det som är kvar av den efter
de här snart trettio åren…
Lejonet och Jungfrun finns i sjukhuskorridorerna.
Jag minns det där pianot, ett mycket ensamt piano.
Jag brukade hamra på det när jag
i många år arbetade på servicehuset där på Södermalm.
Det stod på scenrampen i samlingssalen.
Jag gick dit när jag fixat mina uppgifter, bäddat
åt de gamla, gett dem litet mat, suttit på
en sängkant och pratat med en människa
med all den varsamhet jag förmådde.
Jag hängde av mig den blåa landstingsrocken.
Och i den stora salen slog jag ner de
breda öppna ackorden, jag rörde mig över
hela tangentbordet, dess oktaver, tills klangerna
pumpades ut i salen och hördes ut i
korridorerna och bort till personalrummet.
Nånstans därute studsade de mot väggar,
vällde sedan tillbaka till samlingssalen
och sögs tillbaka ner i pianot.
Jag reste mig upp. Jag antar att det var larmet
som pep i fickan. Hur annorlunda var inte
de där kvällarna och dagarna i vården
mot samma kvällar, dagar, nätter
på industrierna: golvet under mig skakade där,
skälvde evigt, när de stora processerna ägde rum.
Språket slets sönder, man var tvungen
att ropa till arbetskamraterna. Men i
omsorgen kunde man faktiskt viska.
Socialismen är som de där fröerna jag alltid
sparar på höstarna och gömmer i mörkret.
Det finns jord överallt, de skulle kunna växa
varsomhelst, men vi har glömt att det är möjligt.
Offentlig sektor är embryonal socialism.
Vi måste se den på det sättet.
Katten var så oerhört glad när jag kom
till huset, hon hade varit ensam i
flera dagar och grannen, Anders, har varit här
och gett henne mat och vatten.
Jag måste komma ihåg att ge honom en present som tack.
Vad såg katten genom norrfönstret på nätterna när
hon låg där ensam på köksbordet?
Hon måste ha sett Karlavagnen störtande ner i älven.
Nu stryker hon mot benen hela tiden.
Socialismen stryker mot benen hela tiden.
Socialismen är så kärvänlig så kärvänlig.
Jag måste få eld i kaminen nu.
Sedan ska jag gåt ut och se om
stjärnhimlen klarnat något.

Nu finns Enn Kokk på kinesiska

För första gången i livet ställs jag inför att få en tjock bok, vars innehåll jag är jätteintresserad av men som jag inte kan läsa. Den är nämligen skriven på kinesiska.

Mitt intresse beror på att boken, på engelska ”The Model of Swedish Social Democracy” (redaktörer och översättare Gao Feng och Shi Hong, Central Compilation & Translation Press, 2009), innehåller den svenska socialdemokratins samtliga program, bland andra programmen från 1975 och 1990 som jag var huvudsekreterare för, plus de programintroduktioner jag skrev för boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001).

Även andra svenskar har medverkat till den här volymen, en introduktion till svensk socialdemokrati avsedd för kinesisk publik. Så vitt jag förstår ingår bland annat Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens skrift ”Vad är socialdemokrati?”. Också Björn von Sydow har skrivit om den svenska socialdemokratins programutveckling.

För min medverkan i den här boken blev jag kontaktad av Gao Feng, under en rad år anställd på den kinesiska ambassaden i Stockholm. Som han förklarade projektet för mig, var avsikten att i Kina introducera den form av demokratisk socialism den svenska socialdemokratin hade valt.

Jag kan alltså, på grund av noll kunskaper i kinesiska, inte själv bedöma, vilken bild den här boken sammantaget ger dess kinesiska läsare, men jag läser, icke utan entusiasm, de konklusioner som finns på ett medföljande introduktionsblad på engelska:

”1. The Swedish Social Democratic Party is a real workers party which has fought for the interest of the Swedish people over hundred years. It has helped the Swedish wage earners get the bigger share of national income against the capital than other countries in the world. But its struggle against capital means only its fighting against the discrimination and exploitation the wage earners by the capitalists. Equality of all classes and individualists is the basic principle of democratic socialism.

2. Social Democracy stated in its latest Party Program that Historic Materialism is the basis of its ideology at a time when many communists deleted Marxism from their program. It stated that SAP will represent the workers in its struggle against the capital and will always fight against capitalists attempt to dominate the society. All its programs and practice shows the Social Democracy is a Swedish version of pragmatic faction of Marxism.

3. Democracy, freedom, equality and solidarity are socialist values which have nothing to do with apitalist class. Without these basic values there will be no socialism.

4. The socialist transformation is a long process. With the characters of democracy, developed economy, social welfare and relatively small social differences Sweden is taking a lead in this process.

5. It is a result of the hard work, firm struggle and rich creation of Swedish People and Social Democratic Party. At the same time it is result of the development of productive force and progress of society which is proved by the similar development of different degree in many other developed countries. It is therefore important for China to study and learn the experience of the Swedish Model on the way to build Socialism of Chinese Characteristics.”

Ja, vad ska man säga? Måtte allt det här bli verklighet, åtminstone i Kina.

Helga Henschen i Sundbyberg

Helga Henschens Vänner, som jag var med och startade och vars styrelse jag tillhörde de första åren, fortsätter att ge ut böcker om Helga, den här gången i samarbete med Sundbybergs stad. Den aktuella boken, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (redaktör Barbro Werkmäster, 2009), har som utgångspunkt att Helga från 1976 och fram till sin död 2002 bodde i en villa i och hade sin ateljé i Duvbo, Sundbyberg, närmare bestämt på Björkhagsvägen 42. Och vad som är viktigare: kommunens förfogar – bland annat som resultat av en donation från Helgas sida – över in emot 40 representativa verk av Helga (målningar, reliefer, skulpturer, affischer med mera), placerade bland annat i Duvboskolan och biblioteket, numera också Helga Henschen-rummet på Kulturcentrum i Hallonbergens centrum.

Boken, på 68 sidor och vackert formgiven av Jerk Werkmäster, innehåller ett generöst urval färgreproduktioner av olika konstverk, naturligtvis med viss tyngpunkt på de konstverk som finns i Sundbyberg men ändå mycket representativa för Helga. Barbro Werkmäster, ordförande i Helga Henschens Vänner och konstvetare, sätter i sitt kapitel, ”Konstnär och Rebell(a)”, in den del av Helgas konstnärliga skapande, som finns i Sundbyberg, i det större sammanhang som omfattar hela Helgas konstnärliga skapande.

Mer av lokalhistoriskt perspektiv finns i Bertil Nelssons personigt hållna kapitel ”Helga och Duvbo”. Dess förinnan får man läsa några fina Helga-texter om Sundbyberg och speciellt Duvbo.

Det lokala perspektivet saknas inte heller i kapitlet ”Liv och författarskap”, skrivet av Berit Skogsberg, vän och förläggare under många år. Men hon lyckas samtidigt i sin relativt korta text också ge en helhetsbild av Helga som författare och bokkonstnär.

Lucas Lundh har intervjuat några vänner och släktingar om Helga. Systerdottern Laila Nygren ger livfulla bilder av Helgas barndom och av hennes äktenskap med Peter Weiss. Vänner och grannar (Siri Melcher, Roger Kindwall) berättar mer om Helgas liv i Duvbo och Lars Rydquist om bildandet av Helga Henschens Vänner. För viktiga inslag i intervjuavsnittet står Helgas politiska meningsfränder och kamrater från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), Rolf och Maj Britt Theorin samt Lennart Svensson. Helgas politiska aktivitet fanns helt naturligt till stor del i KSF plus den kristna Broderskapsrörelsen, men just i den här boken framhålls dessutom helt naturligt Helgas sundbybergsanknytning specifikt: på omslagets baksida finns en valaffisch Helga gjorde åt Socialdemokraterna i Sundbyberg.

Jag ber att få avsluta med en dikt, som återges i boken; ursprungligen publicerades den i ”Kom älva kom skälva kom häxa”, 1969, men den återkom också i ”Helgas flygblad”, 1982:

Signal

Samla ihop fjädrarna från våra indianlekar
nånstans finns dom kvar under våra tråkiga frisyrer
låt oss pryda oss med dom röda fjädrarna
och gå opp i bergen
och sluta oss till gerillan
låt oss spana från furorna över landet
och hoa högt och utstöta blåa lockrop
jag struntar i väderleksprognosen

det enda jag bryr mej om
är dom röda fjädrarna

Helga Henschen

Social ensamvarg

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

Soundtrack of Your Life

Uppsala stadsteater har under Linus Tunströms ledning utvecklats till teater när den är som bäst: både klassiskt och nytt, både svårt och roande på repertoaren.

Roande på ett sätt som borde träffa den breda uppsalapubliken rakt i hjärtat (och musikminnet) är ”Soundtrack of Your Life”, som hade premiär i lördags. Pjäsen bygger på uppsalabornas musikminnen, insamlade med hjälp av Radio Uppland: en låt som man förknippar med en avgörande händelse i sitt liv – rolig, tragisk, dramatisk.

18 bidrag valdes ut till föreställningen, som regisseras av teaterchefen Linus Tunström, från början med visst bistånd av Tomas Alfredson. Säkert har också dramaturgen, Armin Kerber, haft ett ord i laget när det gäller vilka låtar och minnen som skulle göra sig på scen.

Jag känner två av bidragsgivarna, såg dem också på Stadsteatern i lördags. Gunilla Lindberg hade valt ”Ovan regnbågen” (Judy Garlands succé ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz”) och Lasse Eriksson, som för övrigt satt i stolen framför mig, John Cages ”4:33”. Det senare var ett 4:33 minuter långt stycke tystnad, till vilket man på scenen fick bevittna en sons komplicerade förhållande till sin mamma.

Om de flesta övriga låtarna lät det desto mer. Musikerna, Trio X förstärkt till kvintett, plus skådespelarna – Emil Almén, Viveca Dahlén, Lolo Elwin, Robin Keller, Gustav Levin, Julia Marko-Nord, Fredrik Meyer. David Mjönes och Shima Niavarani – exekverade skickligt allt från Tomas Ledin och Per Gessle till Beethoven.

Som man kan ana rymmer ”Soundtrack of Your Life” en del förväntat, som kärlekshistorier och nostalgiska minnen, vilket jag alls inte därmed vill avfärda.

Men ibland lyfter de här snabbt förbiilande historierna till något mer, till teater.

Ett fruktansvärt roligt exempel är det minne Eva Hallor berättar om ”In the Summertime” (med Mungo Jerry, kommer jag ihåg): Eva var 1971 kär i en kille, som hon efter att ha varit bortrest längtade efter att få ligga med. Men eftersom de hörde ”In the Summertime” i bakgrunden, gick det helt enkelt inte att synkronisera samlagsrörelserna med rytmen i låten, så det hela slutade med ett gapflabb. Och jag försäkrar: vi i publiken hade lika roligt!

Leif Ove Åman är busschaufför i Uppsala, dessutom också, med den ären, gitarrist och sångare – vi fick ett exempel på filmduken på scenen. Hans bidrag till pjäsen, illustrerat av ”Flickorna på TV2”, handlade om hur han bokstavligen höll på att ta livet av Per Gessle: Flickorna i Parken var bara intresserade av Gessle, inte av honom, så han slängde en flaska som tog rakt i skallen på Gessle. Här skildras alltsammans med humor och distans.

Uppsala är ju också en av Sveriges främsta invandrarstäder. En av våra iranier, Laleh Maghonaki, berättade, lite à la Marjane Satrapi (hon med serieromanen ”Persepolis”), om hur iranska ungdomar kringgår mullornas islamistiska censur: Här ser vi en bil, proppfull med ungdomar som spelar en kassett med rockmusik för full volym, men som varje gång bilen hejdas för kontroll av revolutionspolisen (och det sker ofta) byter ut den kassetten mot en som innehåller godkänd musik.

Och det här går faktiskt att göra som sevärd teater, vilket man också måste tacka den hittills inte nämnda scenografen, Ulla Kassius, för.

Slutresultatet är kanske inte samtidens främsta teater men ändå väl värt att se. Jag gissar att uppsalapubliken, när ryktet om föreställningen väl har hunnit spridas, kommer att besöka sin stadsteater i stora skaror. Till detta bidrar också föreställningens många konkreta knytningar till staden, Uppsala. Föreställningen slutar för övrigt med filmbilder av uppsalagator och med att ensemblen cyklar in och ut på scenen. Uppsala – cykelstaden!

Den som vill kan efter den paus som följer pjäsens slut återvända till salongen och delta i sing-a-long med de insända låtar som inte kom med i föreställningen. Jag valde, efter en stunds vacklan, att inte göra så, detta eftersom jag inte hade sällskap. Mitt sällskap skulle dessutom komma hem om ett tag från sin UNICEF-resa till Albanien. Så jag tog i stället bussen hem och väntade på henne.