Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.

Melodikrysset nr 31 2009

Dagens melodikryss tyckte jag på det hela taget var lätt, men när vi kom till den allra sista frågan – den med ett stycke klassisk musik – ville polletten inte falla ned. Jag kom inte på kompositör eller titel men tyckte att stycket hade svensk klang, så jag tror att kompositörens hemland var Sverige, Se.

Den enda fråga där jag behövde använda Google för att komma på svaret var dagens melodifestivalfråga. 2004 tävlade Emil Sigfridsson, för övrigt inte särskilt framgångsrikt, med ”Innan mörkret faller”.

Annars började dagens kryss med en högaktuell svensk artist, Tomas Ledin. Dels kom låten från hans senaste CD, dels leder titeln på den spelade låten, ”Ut på vägarna igen”, in tanken på hans sommarturné.

Ganska snart därefter fick vi höra en ganska gammal Ted Gärdestad-låt, ”Sommarlängtan”.

Större än den blev Stig Olins ”På söndag, på söndag, på söndag”. Många barnfamiljer känner nog än i dag igen sig i den här texten.

Mer udda i raden av svenska sommarschlager är väl ”Alla vi – längtar efter sommaren” (1999) med den väl vid det här laget tämligen bortglömda gruppen Friends In Need, det vill säga Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk. Och Björn Borg skulle här leda oss till den efterfrågade sporten, tennis. Det klarar till och med jag som aldrig i mitt liv har läst sportsidor.

Vi fick också höra en halvdansk låt, ”Gör mig lycklig nu”. De som sjöng var Mats Ronander och den mycket hörvärde danske artisten Kim Larsen.

Dagens barnvisa klarade väl alla: ”Imse Vimse spindel”.

En mycket fin visa, fast mera om barn, åstadkom Olle Adolphson och Beppe Wolgers med ”Det gåtfulla folket”. Jag älskar den!

I dag spelades också en ringleksvisa, dock med en text som knappast är skriven för barn, ”Jag gick mig ut en afton”. Fast här hörde vi inte texten utan en – jätteskön – instrumentalversion med Jan Johansson.

En mycket senare men likafullt mycket hörvärd visklassiker är Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), körde vi bland annat en lång serie artiklar om klarabohemerna, där man kunde få läsa om både Ferlin och Victor Arendorff.

Jag är också en stor vän av Povel Ramel, och hans och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna” hör verkligen till favoriterna. Wolgers igen!

Sist i dag tar jag ytterligare en gammal favorit, ”April In Paris”. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för broadwaymusikalen ”Walk a Little Faster”. Sen har den gjorts av mängder av fina artister, men den som jag själv är mest fäst vid är den med Count Basie från 1955.

Yip Harburg kan vara värd några ytterligare rader. Han har skrivit låtar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Over the Rainbow” men är också värd att ihågkommas som en av de många vänstermänniskorna i amerikanskt musikliv. Sitt politiska engagemang uttryckte han bland annat i texten till ”Brother, Can You Spare a Dime”, en låt om depressionen. Du hittar den texten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Socialliberalerna (S) slår tillbaka

Carin Jämtins utspel på DN.Debatt i går, ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”, var ganska modest, ett slags minimikrav på privata aktörer inom det som förr var en gemensam sektor: skattepengar till skola, barnomsorg, vård och omsorg ska inte få gå som utdelning till aktieägare.

Genast slår sex kommunalpolitiker (S) från Stockholms län, med Robert Noord från Haninge i spetsen, tillbaka: ”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna”. Deras debattartikel i Dagens Nyheter den 30 juli 2009 kan du hitta här.

Ett av deras budskap lyder: Vinster är nödvändiga om man vill ha en mångfald av pedagogiska inriktningar.

Detta är med förlov sagt nonsens. Inget hindrar dem från att som kommunalpolitiker med ansvar för skola differentiera den kommunala skolan, så att den tillhandahåller en sådan mångfald.

Friskolorna har andra nackdelar, nackdelar som skribenterna i DN väljer att inte låtsas om. Man måste vara antingen blind eller programmatiskt liberal för att inte se, att etableringen av friskolor har utarmat de kommunala skolorna och ökat segregationen: kvar i de kommunala skolorna blir bland annat de elever vars föräldrar inte har försökt ge sina barn fördelar genom att flytta dem till friskolereservat av det ena eller det andra slaget.

Privatskolorna visar sig också medföra andra problem, som DN-skribenterna inte beaktar. En utmärkt kartläggning av dessa problem finns på Anna Vikströms S-blogg.

Den socialdemokratiska partikongressen i höst har möjligheten att åtminstone ta ett första steg mot att återskapa en skola, som syftar till att öka jämlikheten i samhället.

Just strävan att öka jämlikheten i samhället är det som mest av allt särskiljer socialdemokratin från andra politiska idériktningar, även socialliberalismen.

Det tycks de socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin inte begripa.

För den politiska valfrihetens skull vore det inte så dumt om socialliberalismen, en på många sätt sympatisk men ändå otillräcklig idériktning, åter fick ett eget parti att frodas i.

Korta meningar

Moderaterna kallar sig numera för arbetarparti. I Vilda Västern fanns det en skojare som kallade sig Hederlige John.

* * *

Avdelningen superhjältar: Bäverkvinnan (C).

* * *

Under Pride-veckan försökte han testa om han var bisexuell men fick ett stick på ollonet.

* * *

Aktuell suck i jämtindebatten: Varför måste alla de här folkpartisterna söka sig till just Socialdemokraterna?

Carin Jämtins inlägg om den gemensamma sektorn är ett steg framåt. Men i nästa omgång bör socialdemokratin gå längre

Det är bra att Carin Jämtin i dagens Dagens Nyheter (28 juli 2009) sätter ned foten. Rubriken på hennes DN.Debatt-artikel är ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”.

Den ståndpunkt hon driver är att skattepengar, avsedda för privat drivna företag inom offentligt finansierade verksamheter som skolor, hemtjänst, äldreboenden, sjukvård, stöd till funktionshindrade et cetera, inte får gå i privata aktieägares fickor. Hon vill som ett minimum se en lagstiftning om vinstbegränsning i den privat drivna delen av värlfärden.

Jämtin vill ha ett kongressbeslut (S) om detta, och det här är enligt min mening ett minimiprogram – jag betonar ordet minimiprogram – för hur socialdemokratin ska ställa sig till det som en gång i världen var den gemensamma sektorn.

Du kan läsa hennes artikel här.

Genomför man det som Karin Jämtin föreslår, sållar man åtminstone bort de privata alternativ, som drivs av aktörer, vars främsta intresse är att tjäna pengar. Men socialdemokratin har under sin långa framgångsera praktiserat en ännu mer restriktiv hållning till privat verksamhet i utbildnings- och välfärdssektorn: verksamheten skulle vara inte bara offentligt finansierad utan också utförd i offentlig regi.

Så sent som i 1990 års partiprogram fanns följande formulering, som jag minns och kan tolka väl, eftersom det var jag som i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen skrev texten:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Det här innebär inte att all verksamhet inom skola, barnomsorg, vård et cetera måste bedrivas i enhetlig form. Kommunerna och landstingen kan mycket väl organisera dessa verksamheter så, att medborgarna erbjuds olika utformade alternativ, vad gäller inriktning, pedagogik, serviceinnehåll och annat sådant som brukar anföras som skäl för att man bör tillåta privat drivna alternativ på de här områdena.

Avsteg från principen offentligt finansierat = offentligt utfört bör tillåtas bara där till exempel pedagogiska eldsjälar inom ramen för ett kooperativ, en folkrörelse eller en förening vill driva verksamhet med en inriktning som inte redan finns tillgodosedd inom motsvarande kommunal eller landstingskommunal verksamhet. En ännu större mångfald måste man tillåta inom den i programcitatet nämnda kultursektorn, men även inom det området bör det finnas inslag av offentliga monopol – det viktigaste exemplet är biblioteksväsendet.

Hitchcockfilm från kalla krigets tid

Alfred Hitchcocks ”En läcka i ridån” (”Torn Curtain”, 1966) är en film från kalla krigets tid. Den handlar om dragkampen mellan Öst och Väst om kärnvapen, lite oklart exakt om vad för slags, detta eftersom båda sidor ju då redan hade tillgång till sådana; de formelskriverier på en svart tavla som förekommer i filmen antar jag är rent nonsens.

Den här filmen hör, trots sitt intressanta ämne, knappast till Hitchcocks bättre, men den börjar hyggligt: Vi möter en amerikansk forskare, Michael Armstrong (Paul Newman), på resa i Norden med sin sekreterare, till lika fästmö Sarah (Julie Andrews). Som synes spelas huvudrollerna av yngre skådespelare, som Hitchcock dittills inte hade använt, och han lär från början ha önskat andra men, av ett slags moderniseringsskäl, ha blivit övertalad av filmbolaget att använda sig av nya affischnamn. Framför allt Newman gör dock sin roll väl, även om det lär ha förekommit kontroverser mellan honom och Hitchcock under inspelningen.

Armstrong är således något slags atomforskare, och som tittare blir man genast intresserad, när han i Købehavn får ett mystiskt meddelande om att han har ett paket att hämta och dessutom gör sitt bästa för att dölja detta även för sekreteraren/fästmön. Hon dras emellertid genast in i den delen av historien genom att på det antikvariat han ombeds gå till hämta försändelsen i fråga.

För trots att Armstrong och Sarah alltså står varann nära också privat – i filmen förekommer bland annat en sängkammarscen med de här ogifta i samma säng, något otänkbart i tidigare hollywoodproduktioner – förstår hon att han döljer något för henne. Så när han plötsligt aviserar en längre resa till Stockholm utan henne, börjar hon rota närmare i hans förehavanden.

Det visar sig att hans resa inte alls går till Stockholm utan till Östberlin i DDR. Till hans stora överraskning finns då, helt oplanerat från hans sida, också Sarah med på planet.

Och hon är vid det här laget, och förstås ännu mer efter ankomsten, där han tas emot av maktapparaten och pressen och då framträder som avhoppare, helt förtvivlad: Är han alltså en förrädare? Varför gör han så här?

Från och med ankomsten till Östberlin blir den här historien mer än lovligt osannolik. Även Sarah får tillstånd att tillsammans med Armstrong resa in i DDR och vistas där tillsammans med honom. Övervakningsapparaten runt dem är ett såll med stora hål, och de får möjlighet att röra sig på ett sätt som knappast hade varit möjligt, om det här hade varit på riktigt.

Dock visar det sig, vilket vi tittare då väl redan i allmänhet hade anat (så småningom förstår också Sarah samma sak), att Armstrong bara har låtsats: I själva verket är han amerikansk agent, och han är ute efter att plocka en framstående östtysk kärnforskare, professor Gustav Lindt (Ludwig Donath) på de forskningsrön han själv och USA behöver för att fullborda det projekt han arbetar med, vilket så småningom också lyckas.

Handlingen störs av att man där har stoppat in en omständligt skildrad utflykt, som via ett museum för Armstrong ut på den östtyska landsbygden – varför han just där, på en traktor, ska träffa en representant för det amerikanska underrättelseväsendet framstår som en gåta. Dock rymmer den här lantliga utflykten en våldsscen, som hör till de mest utstuderade i Hitchcocks hela filmproduktion: Armstrong har, trots alla försiktighetsåtgärder, ändå fått påhäng av sin ”kappa” Gromek (Wolfgang Kieling), och striden mellan dem, som slutar med att Armstrong håller Gromeks huvud i en gasugn, är verkligen spännande.

Slutet, med bussen in mot Östberlin och händelserna där, är så pass osannolikt att det inte är värt att närmare skildras. Här märks det tydligt att den gamle häxmästaren verkligen inte alltid var på toppen av sin förmåga.

Kan ingen skjuta den där Bertil

som ideligen avbryter Beck-filmerna?

Det är inte varje dag jag tycker att det ligger något i det Timbro-högern säger

För det mesta är jag djupt skeptisk till budskap som framförs av Timbro-högern.

Men i Dagens Nyheter i dag (27 juli 2009) finns det på DN.debatt en artikel av tre personer från Timbro, VDn Maria Rankka samt utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja, ”Skattemedel för miljarder går till EU:s propaganda”, som innehåller åtskilligt tänkvärt.

Jag citerar:

”Varje år plöjs stora summor ned i en hord av tankesmedjor och idéinstitut runtom i Europa som alla har det gemensamt att de aktivt förespråkar att alltmer ska beslutas av EU.”

”I vår undersökning ger vi exempel på hur EU-institutionerna med stor uppfinningsrikedom använder offentliga medel för att flytta fram sina egna positioner och föra i hamn en utveckling som medborgarna och skattebetalarna ställer sig kritiska till.”

Slutsatsen, sammanfattad i ingressen, är: ”Skeptiska EU-medborgares skattepengar används för att få folk att gå med på ökad makt för EU.”

Jag är för att EU främjar frihandel och bidrar till att lösa verkligt övernationella problem som miljöförstöringen. Men jag är samtidigt en svuren motståndare till allt mer av europeisk federalism, alltså en ökande centralmakt, på snart sagt alla områden.

Följaktligen anser jag det vara ett övergrepp att använda mina skattepengar till att övertyga mig och mina meningsfränder om motsatsen.

Läs och bedöm själva – artikeln hittar du här.

Alltför korta sommarmöten

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Om nazister som fortsatte att verka i Latinamerika

I flera av sina filmer skildrade Alfred Hitchcock nazisters verksamhet i andra miljöer än Tyskland. Ett mycket bra exempel är ”Notorious” från 1946, här i Sverige kallad ”Notorious!”.

Det är en mycket bra film, med ett utmärkt manus av Ben Hecht och där häxmästaren Hitchcock verkligen tar vara på spänningsmomenten, så att man som tittare är benägen att bita på naglarna. Amerikansk agent är här Cary Grant (T R Devlin), som vi också har sett i en mer oavsedd roll som agent i mästerstycket ”I sista minuten”.

Liksom i den filmen finns det ett kvinnligt lockbete, i det här fallet spelat av Ingrid Bergman: Alicia Huberman är dotter till en dömd nazispion och är därför, enligt det amerikanska underrättelseväsendet, väl ägnad att vara det agn, som får en nazikoryfé, som gömmer sig i Brasilien, Alex Sebastian (spelad av Claude Rains) att nappa på kroken och sen, väl där, avslöja det gäng av tyska krigsförbrytare som vistas där och, inte minst, vad de nu har för sig och planerar att göra.

Historien börjar i Miami, där Alicia vid ett av de alltför många och alltför spritindränkta parties hon gillar att delta i uppvaktas av Devlin, först – som hon tror i alla fall – i mer normala avsikter. Hon delar inte, och har aldrig delat, faderns nazisympatier, så det är inte där skon klämmer. Men hon vill inte ha någon politisk agenda, och hon blir rasande på Devlin också för att han försöker utnyttja henne. Ilskan har även att göra med att hon faktiskt har fallit för honom – och sen blir det inte bättre av att också han hyser känslor för henne, känslor som inte har något att göra med hans roll som agent.

Icke desto mindre ställer hon till slut upp på att genomföra det av säkerhetstjänsten planerade uppdraget och flyger tillsammans med Devlin till Rio de Janeiro.

Kontakten med Sebastian underlättas av att han en gång i världen har visat starkt intresse för Alicia, dotter till en aktiv nazist som hon var. På den tiden var hon inte intesserad, men nu arrangeras ett möte, för övrigt på hästrygg, för att hon, den här gången med större intresse, ska stifta ny bekantskap med honom.

Det här lyckas, och trots att Sebastians mor Anna (getaltad som en korsning av valkyria och lägervakt av Leopoldine Konstantin) är misstänksam, vill Sebastian gifta sig med Alicia – och får ja. På det här sättet kommer Alicia in i det hus, där Sebastian, snart hennes make, träffar sina tyska nazikontakter.

Devlin har varit med (och har arrangerat) Sebastians och Alicias möte (”av en slump”) och spelar i fortsättningen rollen av vän och avspisad beundrare till Alicia. Han inte bara mottar rapporter från Alicia när hon ensam är utanför huset utan låter henne, nu den unga hustrun i huset, också bjuda sig dit, alltså till naziflyktingarnas högborg.

Det är nu filmen blir riktigt otäck. En av de inbjudna till nazistgruppens möten, en som inte riktigt håller måttet, försvinner mystiskt – vi tittare får också veta vad som händer honom. Alicia upptäcker att det finns utrymmen i huset som hon inte har tillträde till; bland annat gäller det vinkällaren. Alltså stjäl hon nyckeln dit från makens nyckelknippa och ger den under en stor fest, dit också Devlin är bjuden, till honom.

De tar sig tillsammans utan att upptäckas ner i källaren och Devlin hittar där flaskor, som trots etiketterna uppenbarligen inte innehåller vin. När en av dessa flaskor genom ett missöde går sönder, visar den sig innehålla något som ser ut som sand. (Senare analys visar att det rör sig om uran, ett typiskt grepp för den här epoken efter Hiroshima och Nagasaki.) Devlin fyller en annan flaska med innehållet och de sopar skärvorna under vinstället.

Nyckelstölden upptäcks av Sebastian, och Alicia går rakt in en fälla, när hon återbördar nyckeln på hans nyckelknippa. Sebastian hittar flaskan med det utbytta innehållet, också skärvorna, och inviger sen modern i vad han nu förstår, och hon får då sin misstro mot svärdottern bekräftad – men nu är goda råd dyra: Båda vet vad som kommer att hända Sebastian, om hans tyska nazikumpaner får veta vad som har hänt. Med moderns aktiva hjälp börjar de långsamt förgifta Alicia.

När den allt mer försvagade Alicia ändå lyckas träffa Devlin ute på stan, börjar han ana oråd om vad som händer med Alicia, när hon senare hålls isolerad i ett rum i huset.

Det riktigt nagelbitarartade avsnittet kommer i filmens slut, när Devlin – mer driven av kärlek till Alicia än av sin roll som agent – tar sig in i huset mitt under ett pågående nazigruppmöte och sen lyckas ta sig uppför trapporna till det rum, där Alicia hålls isolerad. Han ser förstås i vilket tillstånd hon är – hon kan knappt hålla sig vaken – och börjar ta henne nerför trappan, där de blir upptäckta.

Devlin utnyttjar här kallt det faktum att de övriga nazisterna inte känner till bakgrunden till Alicias tillstånd och, framför allt, att hon har bidragit till att avslöja vad de håller på med. Devlin upprätthåller rollen av vän som har kunnat konstatera, att Alicia omedelbart behöver vård på sjukhus, och säger att han har ringt ett sjukhus som ska ta emot henne – man ska då veta att rummet där Alicia har hållits isolerad också saknar telefon.

Sebastian och hans mor tvingas hålla god min, och Sebastian följer Devlin och hustrun ut till bilen i avsikt att också själv kunna undkomma sina nazivänner. Men Devlin stänger hårdhjärtat och oväntat bildörren och kör i väg.

Upp för trappan fram till dörren, där nazikumpanerna står och väntar, går med blytunga steg Sebastian, ungefär som en dödsdömd tar sina sista steg upp mot galgen. Sen sluter sig porten bakom honom, och filmen är slut.