Melodikrysset nr 32 2009

I går var jag för ovanlighetens skull tvungen att hoppa över Melodikrysset. När det sändes, var jag på väg till Vallentuna för att fira Birgittas syster Karin som fyllde 70. Vi var en hel armé av syskon med respektive och barn och barnbarn (plus ett antal andra nära släktingar) som samlades på gatan utanför och sen, när dörren öppnades, unisont sjöng den givna dahlska födelsedagssången ”Röda små smultron”.

Men tro nu inte att jag under kalaset helt undgick Melodikrysset. En man, svensk, som arbetar på biblioteket i Alexandria i Egypten kom fram och berättade att han och hans hustru alltid brukar lösa Melodikrysset och att de, via nätsökning, hade hittat min blogg om mitt eget kryssande. Han kunde meddela att ett av dagens svar – han och hustrun hade hunnit lösa krysset innan de kom – skulle bli Lisa Ekdahl, ett svar som de hade haft lite besvär med innan de knäckte det. Jovisst var det Lisa Ekdahl som sjöng ”Sololà” av Evert Taube, konstaterar jag när jag i dag, söndag, ändligen får möjlighet att lösa Melodikrysset, fast nu på webben. Den här inspelningen finns på en samlings-CD som heter ”Taube i våra hjärtan”.

Det fanns flera fina visklassiker i det här Melodikrysset.

En sådan var ”Flicka från Backafall” av skalden Gabriel Jönsson, bosatt på Ven, som ju den här visan handlar om. Gabriel Jönsson är väl annars i dag en sorgligt bortglömd poet. Under min gymnasietid på 1950-talet fanns han fortfarande med i den litteraturantologi vi läste. ”Flicka från Backafall” tonsattes 1936 av Gunnar Turesson.

En annan pärla i visgenren är ”Visa vid midsommartid” av Rune Lindström, tonsatt av Håkan Norlén 1946. Du kan hitta den mycket fina texten här – i dag fick vi ju bara höra melodin, i det här fallet spelad av Roland Cedermark.

Mycket äldre är Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21. Den som sjöng den i dag var Rolf Wikström, som jag gillar mycket som bluessångare – jag har förresten alla hans skivor. Men just den här bellmantolkningen tycker jag för min del inte är så lyckad.

En gammal goding av ett helt annat slag är ”Den gamla spinnrocken”, som här skulle ge oss ordet spinnrock. I original hette den ”The Old Spinning Wheel”, men här i Sverige känner vi den i Fritz Gustafs översättning, Fritz Gustaf, med efternamnet Sundelöf, var för övrigt inte bara framgångsrik schlagermakare. Han samlade också på arbetarsånger, och en gång i världen hjälpte jag honom och förlaget, Prisma, att ur tre fullknökade A 4-pärmar redigera fram en pocketsångbok, ”Arbetets sånger”.

Svårast för mig i dag var att, så småningom med hjälp av ledbokstäver, identifiera vilken serie en TV-signatur hörde till. Jo den hörde till ”Friends” – på svenska ”Vänner” – den serien har jag aldrig någonsin sett.

Lite lättre var det då att med hjälp av musiken identifiera ”Indiana Jones”, som jag visserligen aldrig har sett på bio men väl på TV. Indiana Jones spelas av Harrison Ford och regissör är Steven Spielbergh.

När det kommer till grupper och sångartister använder sig Anders Eldeman anmärkningsvärt ofta av samma namn. I dag fick vi till exempel höra Kent i ”Den döda vinkeln”.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har Eldeman också spelat tidigare. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle berättade historien om hur en sonson vid min kusin Kreetes begravning sjöng den i kyrkan, eftersom Kreete älskade den. Sen spreds hennes aska i just havet utanför hennes och min gemensamma estniska hemby Juminda.

Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona” har utan tvivel spelats tidigare även den. I dag skulle svaret bli Orsa spelmän.

I ett par andra fall gjorde Eldeman sina ganska vanlig språktrick för att förvilla oss, men det bet inte på mig i alla fall.

Lena Philipsons ”Det gör ont” kom således i engelsk version, ”It Hurts”.

Ännu roligare var det att få höra M A Numminen sjunga ABBAs ”I do, I do, I do” på finska.

Ja, sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa. Vi hörde ”Summertime” av paret George Gershwin och DuBose Hayward. Den ingick i ”Porgy and Bess”, som hade premiär 1935. Sedan har ”Summertime” gjorts av många fina soloartister. Jag nöjer mig med att nämna tre kvinnliga: Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

Summertime är det förvisso. Snart kommer Kerstin, Bo och barnbarnen Viggo och Klara. Bo har redan börjat jobba igen efter semestern, men Kerstin och ungarna ska stanna här hos oss i Öregrund för trädgårdslekar och havsbad.

Må solen fortsätta att lysa över oss!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

På 70-årskalas – inget melodikryss i dag

Hustruns syster fyller 70 i dag, och det måste man ju fira!

Kalaset äger rum i Vallentuna, så medan Melodikrysset pågår, är jag på väg dit.

Jag kommer hem sent i kväll igen, men Melodikrysset får jag nog lösa, på webben, först under söndagen.

Så återkom då!

Nygammalt val (s) eller Hej, socialdemokrat!

En gammal arbetskamrat från min tid på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, hör av sig med en hälsning. Med i brevet finns något som jag har letat länge efter utan att hitta, texten till ”Hej, socialdemokrat!” eller ”Nygammalt val (s)”, som den egentligen hette.

Det jag får är kopior av två A 4-ark, ett pressmeddelande från Partistyrelsens informationstjänst, daterat 4 mars 1968 och med tisdag 5 mars angiven som publiceringsdag.

Pressmeddelandet är undertecknat SOCIALDEMOKRATERNA Informationstjänsten Enn Kokk, och jag blir lite rörd när jag av maskinskriften kan sluta mig till att jag själv skrev ut texten på maskin:

Nygammalt val (s)

Vid det stora slutmötet för socialdemokraternas tre Riv-i-gång-turnéer inför höstens val, som gick av stapeln i Eriksdalshallen i Stockholm, lanserade sångerskan Britt Damberg en ny ”kampanjsång”, Nygammalt val (s). Som namnet antyder står männen bakom Nygammal vals, Björn Lindroth och Bengt-Arne Wallin, för text och musik.

Nygammalt val (s) ges samtidigt ut på skiva. Det blir debutskivan fär Lindroths och Wallins nystartade skivbolag, Camp. För Britt Damberg är det fråga om en come back efter ett par års frånvaro från estraderna.

Alla inblandade är gamla SSUare. Britt Damberg var medlem av SSU i Kolsva, Björn Lindroth har jobbat inom SSU i Stockholm och Bengt-Arne Wallin hade sin SSU-tid i Linköping.

I sångens marschavsnitt kan man mycket riktigt upptäcka drag av de gamla SSU-sångerna.

Detta blir den andra skivan i anslutning till Riv-i-gång-turnén. Tidigare har socialdemokraterna gett ut en specialskriven visa av Thore Skogman, Mäktiga värld.

För första gången på länge finns nu också Internationalen på skiva. Den finns med på singlen med Thore Skogmans nya sång.

* * *

NYGAMMALT VAL (S)

Text: Björn Lindroth
Musik: Bengt-Arne Wallin

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat
nog nu med borgerligt /enligt en annan källa borgarnas/ prat
vår gamla tanke med nio liv
den heter som vanligt initiativ
Nåväl, då hugger vi i
för ett nygammalt friskt parti
Hej borgare, du ska bjudas på bal
när vi går till ett nygammalt val.

Vers: /marsch/
Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat
länge sen vi slokade över tomma fat
den pust som då
fyllde vår klass
och gav kraft åt vårt rättvisekrav
den finns i dag
i den luftmadrass
som bär oss på välfärdens hav.

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Vers: /marsch/
Våra gamla pionjärer de gav sitt blod sin svett
vårt problem är välfärden, inte mindre lätt
vårt val i år
det valet blir svårt
för vår borgare vill spela boss
så upp till val
hur det nu ska gå
det ansvaret vilar på oss…

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Refräng, omtag /vals)
Hej socialdemokrat…

* * *

Den här nya sången väckte förstås ohejdad munterhet i pressen, inte minst på borgerliga ledarsidor, och döptes snabbt om till ”Luftmadrassen”. Sågningen blev så total att ansvarskännande människor i partiledningen (s) fann för gott att snabbt avföra ”Nygammalt val (s)” från kampanjen. Plötsligt fanns varken texten eller skivan, inte ens någon ynka bandupptagning att få tag på. De som hade beställt sången – informationschefen Anders Thunborg är starkt misstänkt – tvådde sina händer. Den som fick mest ovett var jag, budbäraren – jag hade ju skickat ut texten till media.

Så här post festum är alltsammans dock bara kul. Nu har jag alltså texten. Om någon också kan fixa en kopia av den försvunna inspelningen för skivbruk, skulle jag bli evigt tacksam.

* * *

Hur det gick i valet?

Jo, 1968 gjorde Socialdemokraterna ett av sina bästa val genom tiderna. Partiet fick 50,1 procent.

Fast jag tror inte att det berodde på sången ovan.

Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

I dag har S-bloggar missat två av mina inlägg

Först den tredje av de tre texter jag i dag publicerade på bloggen kom upp på S-bloggar.

Läsare som är intresserade av Enid Blytons Fem-böcker kan pröva med att klicka här.

Och de som är mer intresserade av äldre svensk jazz kan klicka här.

Och nu några Mysterieböcker

Enid Blytons Mysterieböcker läste jag under de första realskoleåren. En kompis, som liksom jag pendlade in till skolan i Sundsvall, hade alla då utkomna, och jag läste dem, den ena efter den andra, på bussen mellan Juniskär och Sundsvall.

Åratal senare läste jag många av dem för Anna, och när sen Kerstin var i slukaråldern, fick hon dem som återutgavs då. Under en period läste jag dem för både Kerstin och Matti tillsammans.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) publicerade jag följande:

Pop-böcker

Långserier av typen John Halls Radiodetektiverna blir lätt tradiga. Och figurer som Greven i ”Varning för spöken” (Rabén & Sjögrens Pop-serie) – den sjunde boken i serien tror jag – blir lätt klichéartade krumelurer. Men det finns förstås poänger med upprepningstekniken och med att motsvara läsarens förväntningar (i stället för att överraska) också.

Jag hör absolut inte till dem som moraliserar över Enid Blytons långkörare heller. De är naturliga och av och till spännande inslag i läsningen under slukaråren. Personligen har jag alltid tyckt bäst om Mysterieböckerna, de med Fatty och Goon, av alla hennes otaliga serier, bland annat för att de är mest trivsamma och innehåller mest miljöskildring. Nu finns ”Mysteriet med de anonyma breven” (översättning Kerstin Lennerthson) och ”Mysteriet med det hemliga rummet” (översättning Kerstin Pettersson) tillgängliga i Rabén & Sjögrens Pop-serie. Jag har nyligen läst dem för mina barn – med stor framgång – och därmed själv läst dem för tredje gången.

Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen

Jag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.

Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.

Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.

För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.

När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:

Femböcker

Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).

Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)

Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean Bolinders ”Det upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.

Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:

– Fem-böckerna.

Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.

Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?

* * *

Till detta bör läggas att Ulf Nilsson är en av de bästa svenska barnboksförfattarna och att Jean Bolinder har skrivit mycket läsvärda deckare. Jag har, i andra fall med större uppskattning, recenserat båda.

Tidig svensk jazz

Jag har tidigare publicerat ett par recensioner av de CD-boxar Caprice har gett ut i serien Svensk jazzhistoria – jag har hela serien komplett på CD numera.

Men jag kom i kontakt med den här utgivningen redan i seriens begynnelse, alltså på LP-tiden. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag en recension av den allra första utgåvan:

20-talsjazz

Dubbel-LPn ”Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken”, som Caprice (CAP 2009, distribution Rikskonserter) har gett ut, är faktiskt en guldgruva. Både för att den innehåller återutgivningar från skivor som bara finns bevarade hos ett fåtal samlare och för det utförliga texthäftets skull.

Låt er inte avskräckas av den lite raspiga kvalitén på A-sidans akustiska upptagningar. Det tar sig; de tre följande sidorna är (med undantag av en låt) baserade på elektriska upptagningar.

Men det är klart: Den 1952 återuppståndna Paramount-orkesterns nyinspelningar av ”Sweet Sue”, ”Dinah” och ”I’m Afraid of You” är överlägsna tekniskt/musikaliskt. Även om det finns ganska mycket äldre material som låter utmärkt, till exempel ”He’s the Hottest Man In Town” med Helge Lindberg och The Crystal Band och ”Säg mig på nytt de första blyga orden”, inspelad av okänd orkester för en reklamfilm.

Sen kan det ju ha en särskild glädje att att får höra ”Alexander’s Ragtime Band” à la brunnsoktett. Eller att höra ”Mustalainen” invävd i ”Can You Forget” med Rünos jazzband.

Det är också roligt att få höra hur de lät: Helge Lindbergs dansorkester, Håkan von Eichvald och hans kaosorkester med refrängsång av Wilhelm Arne och andra, musiker som Ragge Läth, bröderna Gösta ”Smyget” och Elis ”Plutten” Redlig, Folke ”Göken” Andersson, Leopold ”Leppe” Becker och Nisse ”Bagarn” Lind. Eller Karl Gerhard i ”Jazzgossen”. Eller Rolfs jazzband med refrängsång av Ernst Rolf.

Över huvud taget rymmer de här tjugotalsinspelningarna material av namn som har fortsatt att vara kända långt senare: Jules Sylvain, Karl-Ewert, Fritz Gustaf och Fred Winter.

Och tro det eller inte: I en inspelning från 1917 får man höra Calle Jularbo spela ”American Rag”.

Det senare är en two-step. En annan modedans från tiden är shimmy. Det mesta är foxtrot.

För det här är mer synkoperad dansmusik än jazz – improvisationer och solon får man leta efter.

Men materialet är valt med omsorg. Även om mycket är kommersiellt och överarrangerat hör man här klanger som bildar den svenska jazzens rötter.

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Harry Potter och de vises sten

J K Rowling publicerade första delen av sin fantasyserie om Harry Potter 1997, ”Harry Potter and the Philospher’s Stone”. Lycklig vinnare av utgivningsrätten på svenska blev Tidens förlag; på svenska, i översättning av Lena Fries-Gedin, kom boken 2001. Dess svenska titel blev ”Harry Potter och de vises sten”.

Jag började läsa Harry Potter-böckerna då och har sen följt Harrys äventyr ända till slutet. I allmänhet har jag läst de svenska översättningarna, men i ett fall har jag i stället läst det engelska originalet. Sammantaget är serien om Harry Potter ett mycket värdefullt bidrag till barn- och ungdomslitteraturen, men som så ofta när det gäller sådana böcker är den njutbar också för vuxen publik.

Den inledande boken i serien introducerar allt det som sedan ska förekomma i raden av efterföljare, men introduktionerna kommer gradvis och väcker allt mer läsarnas nyfikenhet. Till det kommer att böckerna på klassiskt vis är mycket spännande.

Vi möter först Harry i hans fosterfamilj Dursley, pappa Vernon, mamma Petunia (Harrys moster) och deras odåga till son Dudley. Harry är hårt hållen på gränsen till terroriserad och får bo i en skrubb under trappen. Av familjen Dursley har han fått vaga och falska uppgifter om att hans föräldrar när han var liten omkom i en bilolycka.

Harry har alltså ingen aning om sin mycket speciella familjebakgrund: hans föräldrar hörde hemma i den trollkarlsvärld, som – enligt mytologin i de här böckerna – existerar parallellt med vår vanliga, den där de icke magi-kunniga, ”mugglarna”, bor.

Lite i taget upptäcker Harry att han har ovanliga gåvor, till exempel – i samband med ett äventyr på zoo – att han kan kommunicera med ormar, är det han senare lär sig är en ”ormviskare”.

Sen börjar det hända saker. Trots att Vernon försöker förhindra det, får Harry allt fler mystiska brev, och till slut anländer en personlig representant för – som det visar sig – rektorn Albus Dumbledore på trolldomsskolan Hogwarths, den jättelike och skäggige Rubeus Hagrid. Och nu uppenbarar Hagrid sanningen för Harry, den som hans styvföräldrar har försökt dölja: Hans föräldrar dödades inte i en bilolycka utan av den onde trollkarlen Lord Voldemort. Harry var i själva verket med vid det här tillfället, har ett ärr i pannan som minner om överfallet, men överlevde på ett närmast magiskt sätt.

Harry får nu veta att hans namn därför är vida känt i trollkarlsvärlden, där han egentligen hör hemma, och han förstår nu också att en del märkliga händelser som den med ormen på zoo har att göra med att han besitter krafter som ligger utanför dem som normala människor har. Hagrids ärende är att Harry, nu elva år gammal, bör söka sig till trolldomsskolan Hogwarths.

Inför resan dit tar Hagrid med Harry till delar av London vilka endast är tillgängliga för varelser med magiska egenskaper. Harryvisar sig ha ett konto, ärvt efter föräldrarna, på Gringotts trollkarlsbank och utrustas med allt som elev på Hogwarths kan komma att behöva, bland annat speciella kläder, trollstav – en del av staven är en fjäder från Fågel Fenix; den andra fjädern finns i Lord Voldemorts stav – och en uggla för kommunikation, i Harrys fall med namnet Hedwig.

Harry är alltså, när sommaren (som han fortfarande tillbringar med familjen Dudley) är slut, färdig för avfärd till Hogwarths. Instruktionen om hur han ska ta sig dit lyder att han ska ta sig till Kings Cross Station i London och där ta Hogwarthexpressen från perrong nio och tre kvart. När Harry ser en familj med rödhåriga barn gå rakt igenom en vägg som ligger mellan perrongerna nio och tio, gör Harry likadant – och det fungerar!

Redan under inköpsrundan med Hagrid har Harry träffat på en pojke från trollkarlsvärlden, Draco Malfoy, som anklagar Harry för att vara ”mugglare”; själv kommer han, säger han, från en äkta trollkarlsfamilj. Poängen med det här är att vanliga människor ibland kan utrustas med magiska gåvor men att det finns trollkarlar som bara accepterar ”renrasiga” trollkarlar – ett av huvudstråken i böckerna om Harry Potter är just denna form av rasism, som Harry alltså aldrig för egen del anammar. De här två kommer sen, under utbildningen på Hogwarths, att bli ständiga antagonister.

På tåget möter Harry Ronald (Ron) Weasley, en av de rödhåriga medlemmarna i den familj som han hade följt efter när han sökte perrong nio och tre kvart. Harry, således stadd vid kassa, köper godis till dem båda och får i gengäld veta mer om den trollkarlsvärld han nu ska bli en del av.

Till dem sällar sig också Hermione Granger, som egentligen är ute och letar efter en annan hogwarthselevs, Neville Longbottoms, padda. Hermione, till att börja med framställd som lite av en besserwisser, är redan förfaren i trolldomskonst. I och med det här mötet är den treenighet – Harry, Ron och Hermione – snart etablerad, som ska bestå genom alla Harry Potter-böckerna.

På Hogwarths möts de och alla andra nykomlingar av professor McGongall, och efter ett mellanspel, där de bland annat kommer i kontakt med spöken, vidtar en sorteringsceremoni: Med hjälp av en sorteringshatt, som de i tur och ordning får sätta på huvudet, ska de välja hemvist på något av de fyra elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor och Slytherin. Ron och Hermione hamnar båda på Gryffindor, men i Harrys fall är hatten tveksam. Men när han intensivt tänker på att han inte vill hamna på Slytherin, där Draco Malfoy hamnar, hamnar också Harry på Gryffindor.

Därefter får vi, steg för steg, bekanta oss med olika delar av livet på Hogwarths: Eleverna är med om en invigningsfest, bekantar sig med sina elevhem, lär känna de märkliga varelser, en del av dem spöken som lever vidare i tavlorna som finns på väggarna, lär sig de magiska lösenord med vars hjälp de kan ta sig in i sina elevhem och så vidare.

På lektionerna får de lära sig olika former av trolldomskonst: formler, förvandlingskonst, försvar mot svartkonster och annat som trollkarlar måste kunna. Många festliga missöden – en del rena katastrofer – äger rum under de här lektionerna. Den som klarar de nya utmaningarna bäst är Hermione, som för övrigt har mugglarbakgrund.

I trolldryckskonst undervisar Severus Snape, som förefaller trakassera Harry och synbarligen favoriserar slytherineleverna.

Harry och de andra får också lära sig att flyga på kvast, en konst som också den skördar en del offer med fysiska skador som följd.

En duell på kvast mellan Harry och Malfoy ändar i att Harry av professor McGonagall förs till Gryffindors lagkapten i quidditch – en märklig och ofta riskabel bollsport på kvast med både slagträ och ”bollar” av olika slag; jag tänker här inte redogöra för reglerna – och får ett bud om att ingå i elevhemmets quidditchlag.

Efter ett mellanspel med bland annat professor Snape inblandad, är det dags för match mellan Slytherine och och Gryffindor. Trots Harrys ovana vid att vara ”sökare”, lyckas han väl, och matchen verkar, trots jämna poäng, kunna gå Gryffindors väg. Just när Harry är på väg att fånga den gyllene Kvicken, det som skulle avgöra matchen, börjar hans kvast uppföra sig underligt: kränger och vill kasta av honom. Nere på marken ser Hermione, att Snape, vänd mot Harry, ser ut att utslunga trollformler, och hon griper rådigt in: genom en trollformel sätter hon eld på Snapes mantel och får honom att tappa koncentrationen. Och nu återfår Harry balansen och kontrollen och lyckas fånga Kvicken. Gryffindor vinner matchen.

Också på andra sätt upptäcker medlemmarna i trion på Gryffindor att allt som finns på Hogwarts, att det i deras magiska värld finns åtskilligt som inte bara är överraskande utan rent av farligt. Den i trollkonster allt mer framgångsrika Hermione har redan före quidditchmatchen råkat ut för ett vådligt äventyr: hon råkar i en av slottets – skolan är inhyst i ett gammalt slott – fängelsehålor ut för ett troll. Hon räddas med nöd och näppe av pojkarna: Ron uttalar en trollformel, och Harry kör in sin trollstav i trollets näsa.

Också Harry råkar ut för både händelser och drömmar som han inte riktigt kan tolka. Med hjälp av sin osynlighetsmantel (en anonym gåva men en gång i världen tillhörig hans far) tar han sig också i hemlighet till förbjudna delar av skolan/slottet och upplever på så sätt bland annat att han i en spegel kan se sin mamma och pappa. Vid ett återbesök upptäcks han av professor Dumbledore, som förklarar att spegeln visar Harrys innersta önskning.

Det finns mängder av spännande historier som man skulle vilja återberätta, sådant som den om drakungen Norbert och den om mötet med enhörningarna. Men den viktigaste av dem är ändå den som har givit boken dess namn, den om de vises sten.

En kollega till Dumbledore, alkemisten Nicolas Flamel, har skapat de vises sten, med vars hjälp man kan tillverka guld och, viktigare, som ger den som äger stenen evigt liv. Det är den ständigt bokgrävande Hermione som kommer på det här spåret, och Harry börjar, när han råkar höra Snape i ett samtal om de vises sten, misstänka att stenen kanske finns gömd någonstans på Hogwarths. Genom Hagrid får han reda på att så är fallet och att stenen vaktas dels av hans hund med tre huvuden, Fluffy, dels med hjälp av magiska spärrar upprättade av skolans främsta krafter, bland dem Dumbledore och Snape.

Harry börjar med hjälp av olika indicier misstänka att Lord Voldemort tänker lägga beslag på de vises sten för att därigenom stärka sin makt och dessutom få evigt liv, också att Snape på något sätt är inblandad i Voldemorts planer.

De tre sammansvurna inleder nu en hemlig räd för att hinna först till de vises sten. Dock förstår de redan när de ska ta sig förbi den trehövdade hunden att någon ligger steget före dem. (Av Hagrid har Harry fått höra att man kan söva besten med musik – men han erinrar sig att han fick den upplysningen vid ett tillfälle, då de förmodligen var avlyssnade.)

Därefter gäller det att forcera alla de övriga magiska hindren, sådant som strypande växter, flygande nycklar och en knivig gåta att lösa. Alla tre bidrar till att ta sig förbi de här hindren, som bokstavligen skulle kunna beröva dem livet.

Till slut står slutstriden mellan å ena sidan Harry, å andra sidan en person som visar sig inte vara Snape utan professor Quirrell, den som Harry hade hört tala med Snape. Och genom Qurrell agerar Lord Voldemort: i en dramatisk scen får Harry se att bakom turbanen på Quirrells bakhuvud döljer sig Voldemorts ansikte.

Under striden med Quirrell känner Harry en så intensiv smärta i det märke i pannan Lord Voldemort gav honom när han dödade Harrys föräldrar, att han svimmar.

Därefter vaknar han till liv på Hogwarths sjukavdelning. Dumbledore har i sista minuten hunnit fram till de stridande. Quirrell är död och Lord Voldemort åter försvunnen. Men stenen är räddad: den har, tack vare att Harrys önskan att få den var osjälvisk, hamnat i hans ficka med hjälp av den magiska önskespegel som fanns i den innersta kammaren. Nu har Dumbledore sett till att förstöra den för Voldmort så begärliga stenen.

* * *

Det är nu länge sedan jag läste boken, och egentligen skulle jag ha velat ge dem bland mina läsare som själva inte har läst den ytterligare detaljer. Själv har jag nu fått historien återaktualiserad för mig genom att jag just har sett filmatiseringen av den här boken på DVD.

Som väntat är bokens handling här kortad – till exempel är Harrys upplevelser i styvfamiljen nerkokade på ett sätt som medför att rollkaraktärerna blir lite mer buskisartade än de är hos Rowling. Men som jag kan se har filmen, regisserad av Chris Columbus, ändå med alla riktigt väsentliga ingredienser i bokhandlingen.

De när filmen spelades in fortfarande unga skådespelarna – Daniel Radcliffe som Harry, Emma Watson som Hermione och Rupert Grint som Ron – gör genomgående bra ifrån sig, och detsamma gäller Harrys jämnårige fiende Draco Malfoy, som spelas av Harry Melling. I övrigt vill jag nämna Richard Harris som Albus Dumbledore, Robbie Coltrane som Rubeus Hagrid och Alan Rickman som Severus Snape.

Den sällsamma världen på Hogwarths med alla spöken och magiska väsen, också själva slottsmiljön med sina ”levande” tavlor och märkliga skrymslen, är väl återskapad i sin filmiska form.

Som film betraktad är ”Harry Potter och de vises sten” den första i en rad filmer som senare rymmer ännu mer spännande saker, men den är helt klart värd att se.