Nu har ett rådjur ätit upp mangolden igen – för tredje gången i år

Under sena eftermiddagen kom Birgitta in, jätteledsen. Hon rensade i trädgården, och plötsligt stod hon öga mot öga med en råbock. När hon viftade och röt, drog sig rådjuret i sakta mak bort mot staketet och hoppade över detta och en rosenhäck. Ute på allmänningen stod det sedan kvar tills att Birgitta gick efter dit och körde bort det.

Så vad hade det här rådjuret ätit upp i dag då? Jo, vår mangold. Detta trots att det stod en stinkpinne med ammoniak och blodmjöl strax intill – den hade rådjuret buffat omkull.

Det är tredje gången i år som rådjuren har ätit upp vår mangold.

En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

”Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano Donizettis ”L’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.

Jag ligger för ankar

Viggos hals- och öroninflammation gav sig också på morfar. De senaste dagarna har jag haft lite ont i halsen, till att börja med också i öronen, och framför allt har jag känt mig trött, trött, trött: jag har sovit långa stunder också dagtid.

Ömheten i öronen har lagt sig, men den i halsen kommer och går – jag bekämpar halsinfektionen med gurgling. I dag har jag också haft feber. Just nu känns det dock bättre, detta eftersom jag har tagit ett par febernedsättande tabletter. Vi får se hur det känns i morgon. Kanske går jag då till Vårdcentralen.

Birgitta har under tiden arbetat flitigt i trädgården. I går beskar hon rosenhäcken ner mot gatan. (Själv tog jag, innan jag blev sjuk, bort några långa rosskott på min sida om grinden och rensade också sträckan mellan gatan och grinden från gräs. Det pågick nämligen asfaltering av gatan utanför, och nu är också infarten till oss skinande asfaltblank och fin.) I dag tänkte hon också klippa gräs, fastän det egentligen är min tur. Men den relativt nya gräsklipparen gick inte i gång – automattändningen fungerade inte.

Jag satt en liten stund i trädgården tillsammans med henne, i stolarna under plommonträden. Hon kom dit från ett annat plommonträd, det som står vid staketet mot grannhuset, och hade där hittat de första mogna plommonen. Här om dan hittade jag under Transparente blanche-trädet de första näst intill mogna äpplena. I dag har Birgitta plockat upp också resten, dock slängt dem eftersom de är fågelhackade och anfrätta. Men det är mycket härligt ljusgrön frukt kvar i det där trädet: äpplena, söta med viss syrlighet, är mycket goda, men man får kappas med fåglarna om dem.

Fåglarna kan jag ändå stå ut med, men rådjuren gör mig – och ännu mer Birgitta – fortfarande ursinniga. Senast har de ätit upp tre stora plantor med tomater och allt, körsbärstomater (Chocolate Cherry).

För ett tag sen berättade jag om det Särö-träd Birgitta fick i gåva från Julita gård i Sörmland – en gammaldags äppelsort – och som vi fick hjälp med att plantera av två unga damer från Julita. De svepte in det i en rundel av hönsnät, men det lilla äppelträdet trivdes och växte och hade snart blivit dubbelt så högt – bara för att, blad för blad när det gäller den del som stack upp ovanför hönsnätet – en vacker dag bli uppätet av något av de förbannade rådjuren.

Birgitta för en ojämn kamp mot de här intränglingarna i vårt trädgårdsparadis. Hon har satt upp mängder av stinkpinnar indränkta i blodmjöl och ammoniak både vid grindarna och i utsatta land. Och så har hon hägnat in andra odlingar med blått plastnät. Så numera ser vi rosen Ingrid Bergman, av erfarenheten att döma en av rådjurens favoriter, blomma under ett sådant blått plastnät.

Men vad vi än gör, fortsätter rådjuren med att inte bara ta sig in i trädgården utan också hitta nya och nya växter att äta upp.

Så man får väl läsa i stället. När jag i veckan var inne i Uppsala för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, fick jag äntligen tag på ett exemplar av Pierre Magnans ”Kyndelälskaren”.

Melodikrysset nummer 34 2009

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svårare.

Det började och slutade med melodifestivalbidrag. 2005 deltog Martin Stenmarck med ”Las Vegas”. 2009 sjöng Malena Ernman ”La Voix”.

Eurovision Song Contest är ju det också ett slags stjärnornas krig, men i dag spelade Eldeman det musikaliska temat ur George Lucas’ film ”Stjärnornas krig”.

Ett annat tema i dagens kryss var dyrbarheter och längtan efter dessa.

”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ingick i Jerry Bocks och Sheldon Harnicks ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) från 1964.

En lite annan ingång hade ”En riktigt stor summa pengar” av och med Povel Ramel.

Marilyn Monroe sjöng ”Diamonds Are a Girls Best Friend” – fast här fick vi höra en instrumentalversion för att vi inte allt för lätt skulle komma på att diamanter ju ursprungligen kommer ur kol.

Och så hörde vi ett stycke ur Richard Wagners opera från 1869, ”Rhenguldet” (”Das Rheingold”).

Mindre egofixerad än flera av texterna ovan är då ”Man ska leva för varandra”, som vi i dag hörde med Leif Loket Olsson. Den skrevs av Bengt Sundström och blev 1968 en riktigt stor hit, bland annat på Svensktoppen, med Trio me’ Bumba.

Två låtar hörde till sådant som barn brukar sjunga.

Vi fick lyssna på ”Björnen sover”, där det ju sägs att han inte är farlig, bara man är varlig.

Den andra brukar sjungas som ringlek runt midsommarstången, ”Så gå vi runt om ett enebärssnår”. Det vi då går runt är således en en, och enens virke benämns ene.

Därmed befinner vi oss mitt i den sommar som fortfarande består, åtminstone för oss som är pensionärer.

Här ute i skärgården går tankarna gärna till Evert Taube och ”Calle Schewens vals”, eftersom vi ju ofta ser både tärnor och mås flyga förbi.

Mycket somrig är också ”Nannes sommarvisa”. Och vem sjöng den om inte Nanne Grönwall?

En förklaring till att också människor med måttliga inkomster i det här landet har sommarstugor är att sommarstugorna i många fall är arvegods. De nuvarande ägarna bor själva i städerna men återvänder gärna under några sommarveckor till det som Tom Jones i dag sjöng om, ”The Green, Green Grass of Home”.

Själv skulle jag nu gärna gå ut en stund i trädgråden, men av två skäl blir det inget med det. Dels regnar det i dag. Dels är jag förkyld, har haft ont i halsen och öronen samt lätt feber – en följd av snart sjuårige Viggos annars kära besök hos morfar och mormor veckan före hans skolstart.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 9 2009:

”Livlös man gick till
attack mot chaufför”

Rubrik i Fagersta-Posten

”Men nu ska Åsa Karlsson som äger Bomans hönseri i Jörn få ersättning, cirka 6000 kronor, av försvarsmakten.
– Det var en stor smäll, hönorna blev rädda och började springa. Några som var ute och åkte skidor fick ducka, berättar hon.”

Folkbladet.nu

”På arbesförmedlingen i Laholm fanns 13 utannonserade tjänster i måndags. Bland annat utlystes sextjänster på kommunen.”

Laholms Tidning

”Ta aldrig hissen om det brinner. Branden kan göra att hissen slutar fungera och då kan hissen bli stående mellan två månader.”

Expressen

”KVALIFIKATIONER
Du som söker jobb ska vara utbildad förskollärare. Stor vikt läggs vid personlig lämplighet.
Egen bil behövs då det inte finns fungerande kollektivavtal.”

Arbetsförmedlingen.se/Platsbanken

Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

Dan Andersson och arbetarrörelsen

När Sofia Karlsson 2005 valde att ge ut den mycket hyllade och köpta CDn “Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756) bröt hon ny mark för Dan Anderssons tidigare inom arbetarrörelsen så älskade viskonst. Mig förvånade det inte – hon är dotter till min gamla kollega på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson. Du kan här läsa min recension av den här skivan.

En gång var Dan Andersson en av arbetarrörelsens mest älskade författare, detta trots att hans prosa och poesi och visor långt ifrån genomgående har politisk prägel.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari) publicerade jag följande:

Dan Andersson

Dan Andersson har tidigare under årtionden spelat en stor roll inom arbetarrörelsens kulturliv. Hela hans författargärning har dessutom haft nära anknytning till arbetarrörelsen genom att hans böcker, alltifrån debuten 1914 med ”Kolarhistorier” och fram till hans för tidiga död 1920 – han dog genom cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm blott 32 år gammal – med ett par undantag utkom på rörelsens eget förlag, Tidens förlag.

Under senare år har väl Tiden (liksom rörelsens i övrigt) ägnat Dan Andersson alltför liten uppmärksamhet. ”Kolarhistorier” och samlingsvolymen ”Visor och ballader” har funnits som vackert illustrerade presentböcker. Och här om året fick hans fina självbiografiska roman ”De tre hemlösa” från 1918 inleda Tidens nya serie Arbetarberättare.

Men nu tar Tidens förlag skadan igen med besked. Förlaget firar nittioårsminnet av hans födelse (Dan Andersson föddes 1888) med att i tio smakfulla band, redigerade av Gösta Ågren, ge ut hans samlade skrifter.

Första bandet, Diktsamlingar, innehåller ”Kolvaktarens visor” från 1915 och ”Svarta ballader” från 1917. Andra bandet, Enskilda dikter, innehåller dikter publicerade i tidningar och efterlämnade manuskript. Tillsammans innehåller de båda volymerna den diktskatt, som till stora delar har varit känd och reciterad inom rörelsen. Många av dikterna har också tonsatts, av Gunnar Turesson, Sven Scholander, Thorstein Bergman och andra. (Den som är intresserad av att få ett representativt urval Dan Andersson-tonsättningar rekommenderas att skaffa Gösta Åbergs sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor”, som 1971 utgavs av Prisma.)

Tredje bandet, Romaner, innehåller den nämnda ”De tre hemlösa” och fortsättningen ”David Ramms arv” från 1919. Den tredje och sista delen av denna självbiografiska romanserie, ”Vägen”, som Dan Andersson aldrig hann avsluta, återfinner man i fjärde bandet, Romanfragment, Där finns också bland annat en annan ofullbordad roman, ”Arbetsdagen”.

Debutboken, novellsamlingen ”Kolarhistorier”, ingår tillsammans med ett refuserat manus, ”Sorgmarschen”, i femte bandet med just underrubriken Kolarhistorier. Den närbesläktade ”Det kallas vidskepelse” från 1916 bildar tillsammans med ”Kolvaktarens visor” det sjätte bandet, Det kallas vidskrpelse.

Sjunde bandet, Amerikanska berättelser, omfattar en serie berättelser med amerikanska motiv – Dan Andersson hade som fjortonåring vistats i Minnesota – och enskilda noveller från perioden 1912-1917. Novellerna från de sista åren, 1918-1920, är samlade i åttonde bandet, Sena noveller.

Nionde bandet kallas Kåserier och det tionde Artiklar.

Varje volym inleds med en kort men instruktiv inledning av Gösta Ågren som också står för kunniga och träffande kommentarer.

Det är att hoppas att rörelsens folk köper och läser denna fina Dan Andersson-utgåva och åter tar Dan Andersson till sitt hjärta.

Ska jorden bliva vår…

Det finns många böcker, både dokumentära och skönlitterära, om svensk arbetarrörelse. Mycket lite av detta finns i dag tillgängligt i bokhandeln. Därför vill jag gärna påminna om sådana böcker, så att framför allt unga människor kan söka dem åtminstone på bibliotek.

En sådan bok, en blandning av skönlitterär skildring och dokumentär, skrev jag om i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

1884-1886

Bunny Ragnerstam avslutar sitt skånska romanbygge med en dokumentärroman från åren 1884-1886, ”Skall jorden bliva vår” (Gidlunds). Kampen står mellan dem som vill ha allmänna eller liberala arbetarföreningar och dem som vill ha fackföreningar och socialism. Boken slutar med en tidningsnotis om att målarna kallas till sammanträde ”för bildande av en FACKFÖRENING” och ”Stadgar för Träarbetarnas fackförening Antagna den 24 juli 1886″.

”Skall jorden bliva vår” är, liksom de tre tidigare delarna, en dokumentärroman med dokument och tidningsläsning instoppat mellan de berättande partierna. Den är en kollektivroman i meningen att flera olika personer och deras perspektiv på det som sker socialt och organisationsmässigt ägnas separata och bitvis parallella kapitel.

Därmed har Ragnerstam åstadkommit ett brett panorama över arbetarrörelsens inledningsskede. Det är bara att konstatera att han nu tillhör gruppen av stora svenska arbetarförfattare.

Det hindrar inte att man kan ha kritiska synpunkter. Hans stiliserade och lite mekaniskt stavade talspråk blir i längden mer irriterande än verklighetsförankrande. Och det kan inte hjälpas: En del av hans människor väcker – mitt i kollektivromanens malande människoström – ett extra intresse för sin egen person. Vad kände de? Vad hände med dem? Det skulle vara intressant att se vad Bunny Ragnerstam skulle kunna göra av mer individualiserade, så att säga fogelströmska romangestalter.

Katas döttrar

Jag lärde faktiskt aldrig känna Eva Swedenmark hemma i Sundsvall. I stället blev vi bekanta när hon – dock före min tid som chefredaktör – arbetade som journalist på Aktuellt i politiken (s). Sen hade vi förstås fortsatt kontakt när hon till exempel var chefredaktör på Morgonbris och ABFs Fönstret. När jag så småningom hamnade i öppen konflikt om EU med partiledningen och som en följd av detta avgick som huvudsekreterare i programkommissionen, fick jag en hyllningshälsning från Eva och de övriga tjejer på Fönstret som utgjorde deckarförfattarpseudonymen Emma Wall. Numera har vi fortlöpande kontakt bloggvägen – länk till hennes blogg finns här intill.

Eva är en mångsidigt begåvad person, som också har sysslat med musik och teater. Här är ett exempel, hämtat från Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1979 (23 augusti):

Katas döttrar

”Kvinnor sjung ut!” (a disc BS 790402, distribution Brevskolan) heter en LP som Socialdemokratiska kvinnoförbundet har gett ut med gruppen Katas döttrar från Sundsvall.

Trots att Eva Swedenmarks texter (i motsats till ett par andra nyskrivna som jag finner vara lite amatörmässigt tjejallmängods) är utmärkta, så känner jag viss tvekan till sidan ett. Denna i och för sig duktiga amatörgrupp kommer inte riktigt till sin rätt, när den ska sjunga oregelbunden och rytmiskt svår vers till starkt arrangerad och elektrifierad musik.

Desto roligare är det då att konstatera att sidan två är så förbaskat bra! ”Fastän vi är kvinnor” à capella, ”Abborrträsklåten” (på dialekt) likaså, den vansinnigt roliga ”Igelkottaskinnet” som minsann har censurerats i texthäftet, den likaledes roliga ”Måndag, tisdag”, den utmärkta ”Murarhantlangerskornas strejkvisa”, ”Mannen och konan” och ”Pigans sång” med mer traditionellt arr – det mesta låter fint. Det visar sig också att Eva Swedenmarks texter låter bättre med enklare arrangemang – ”Bruket” är ett exempel.

Texter och noter finns i ett häfte i skivmappen för den som vill spela och sjunga själv. Bra!

* * *

Texten till ”Igelkottaskinnet” hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Deckare om en änglamakare

Veronica von Schenk, född 1971, är en ny bekantskap för mig bland svenska deckarförfattare. Helt övertygande är inte hennes debutbok ”Änglalik” (Ordfront, 2008, i pocket 2009), men jag ska nog också läsa uppföljaren om hennes hjältinna, Althea Sang Min Molin – mellandelen av namnet kommer sig av att hennes mamma är koreanska.

Althea är professionell gärningsmannaprofilerare med utbildning och erfarenhet förvärvad i New York. En gammal kompis till henne, Rickard Magnusson, anställd vid stockholmspolisen, ber henne göra ett inhopp i en mordutredning som av allt att döma handlar om seriemord.

De flesta ingredienser som man hittar i moderna polisdeckare finns där: kärlek, misstro från några av Rickards kolleger i polisteamet, ett privat trauma (Althea har under arbetet som profilerare i New York överfallits och nästan dödats av en seriemördare), vardagliga bestyr.

Veronica von Schenk har bland annat arbetat som chefredaktör för Allt om Stockholm, och hon briljerar verkligen med sina kunskaper om krogar, nattlivet runt Stureplan, unga människors vanor (även sängvanor), mode, mat och dryck. Till att börja med tycker jag att det är kul med den mycket detaljerade miljöskildring hon har från delar av det centrala Stockholm, där jag själv i årtionden arbetade. Men så småningom irriteras jag också av att den här miljön i hennes tappning blir så doftlös. Som stockholmsskildrare kommer hon inte i närheten av det den för länge sedan döde Stieg Trenter åstadkom.

Om gärningsmannaprofilering vet jag inte särskilt mycket, men jag förmodar att hon skildrar den här processen efter att ha studerat ämnet. Dock blir det, trots tre mord (och så småningom ett fjärde, tidigare), lite tradigt att följa Althea på vägen mot upplösningen.

På pluskontot finns att pulsen i boken mot slutet blir mycket snabbare. Man kan undra varför Althea gör något så dumdristigt som att gå genom gångtunneln som mynnar ut på Tunnelgatan och hur det kommer sig, att seriemördaren där uppe på toaletten i TV 4s lokaler inte lyckas bli kvitt Althea, som är honom i hälarna – men spännande är det onekligen. Och det avslutande gisslandramat på ett galleri är spännande det också.

Så Veronica von Schenk har nog vissa chanser att etablera sig i polisdeckarfacket. I vart fall har hon, på klassiskt pusseldeckarmaner, lyckats lägga ut en ledtråd: Mördarens signatur är Azra, som även förekommer i formen Azrael. Azrael är dödens ängel, hämtad ur judisk-kristen mytologi.