Vart har Allan Kämpe tagit vägen?

Jag har alltid varit serie-fan. När Eugen Semitjov (1923-1987) blott 19 år gammal skapade sin äventyrsserie ”Allan Kämpe” – den publicerades först i Veckans Serier 1942-1943 – var jag både för liten och fanns dessutom fortfarande inte i Sverige.

Det socialdemokratiska partiorganet Morgon-Tidningen, före detta Social-Demokraten, började publicera den dagligen i strip-form från och med 1945, men det var inte där jag kom i kontakt med ”Allan Kämpe”.

Min familj – estniska flyktingar – bosatte sig försommaren 1945 i Juniskär, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi bodde på nedervåningen till ett hus som ägdes av den unge muraren Kjell Nordin, då som livet ut fackföreningsman och socialdemokrat. Den lokala tidning han prenumererade på var socialdemokratiska Nya Samhället, senare omdöpt till Dagbladet. Själva prenumererade vi på Stockholms-Tidningen, som på den tiden hade en sida på estniska, men min läshungriga mamma och snart även jag började också dagligen läsa Kjells exemplar av Nya Samhället.

Och på seriesidan där dök – jag vet inte exakt när – också ”Allan Kämpe” upp. Det här var en på den tiden mycket populär äventyrsserie, lite i ”Blixt Gordons” anda skulle man väl kunna säga. Populariteten bekräftas av att ”Allan Kämpe” också publicerades i Rekord-Magasinet, en veckotidning med sport och äventyr som huvudingredienser. ”Allan Kämpe”, som lästes inte minst av många ungdomar, gick i Rekord-Magasinet åren 1944-1950.

Det är nu inte mycket av det detaljerade innehållet jag längre minns, men jag minns huvudfigurerna: Hjälten heter alltså Allan Kämpe. Som sig bör – så var det i många av tidens äventyrsserier – hade han vid sin sida en kvinna, fästmön Eva Larsen. De här båda arbetade för en global organisation, Hjärntrusten, som kämpade för världsfreden och följaktligen mot våldet men också mot naturkatastrofer.

Hjärntrusten, en grupp superintelligenta vetenskapsmän med en man vid namn Volkow i spetsen, hade sitt högkvarter mitt i Nordpolens isvidder.

”Allan Kämpe” har funnits i några för länge sedan utgångna album från slutet av 1940-talet och början av 1950-talet, men sedan har serien återpublicerats sparsamt. I familjens serieförråd bör den finnas i två olika serietidningar, som jag vet att jag har köpt.

Dels gick den 1962-1963 i ”SerieNytt”.

Dels gick avsnittet ”Attack mot Nordpolen” från 1948 åren 1971 och 1972 i tidningen Serie-Pressen. Det var en höjdartidning, uppenbarligen alltför bra för denna världen: kvalitetsserier där man i urvalet bortsåg från genrer; man måste alltså vara serie-fan för att gilla den. Tyvärr hade den, åtminstone till att börja med, också fel format för butikernas tidningsställ.

Jag skulle varmt välkomna en nyutgivning i album-form av samtliga avsnitt av ”Allan Kämpe”. Den här serien måste ju vid det här laget ha en helt ny marknad – rimligen är det mest bara äldre personer som jag som minns den här svenska originalserien.

Den såldes också till flera andra länder. I Norge hette den förresten ”Kjempe-Knut”.

En film från tiden för andra världskrigets utbrott

Alfred Hitchcock gjorde sin ”Utrikeskorrespondenten” (”Foreign Correspondent”) 1940, alltså året efter andra världskrigets utbrott. När handlingen, förlagd till England och Holland, tar sin början 1939, är det fortfarande fred i dessa länder, men när filmen avslutas, råder det fullt krig.

Som skurkar i denna actionrulle figurerar krafter som står på Nazitysklands sida. Hjälten är helylleamerikan, journalisten Johnny Jones (Joel McCrea). Han är reporter, inte särskilt bevandrad i politik och det som händer i Europa, men hans chefredaktör, som vill ha drastiska stories att publicera, skickar honom till England, av någon anledning under täcknamnet Huntley Haverstock. En del komiska poänger utvinner Hitchcock ur denne enkle amerikans försök att anpassa sig till den brittiska offentlighetens mer konservativa vanor.

Vår reporters undersökningobjekt är Nazitysklands egentliga avsikter gentemot omvärlden med särskild inriktning på den fredsrörelse som leds av Stephen Fisher (Herbert Marshall). Haverstocks undersökande journalistik störs men hindras inte av det faktum att Fisher har en dotter, Carol (Laraine Day), som Haverstock blir förtjust i och som inte är avvisande.

Till det som tilldrar sig Haverstocks särskilda intresse är fredsrörelsens planerade presskonferens med diplomaten Van Meer (Albert Besserman), särskilt när Van Meer plötsligt mördas.

Haverstock ser att mördaren är en pressfotograf, som döljer sitt skjutvapen bakom sin kamerautrustning, och tar själv upp jakten på mördaren.

Detta, och en rad andra actionfyllda episoder, är snarare än storyn som helhet filmens behållning. Ett annat exempel på sådana episoder är Haverstocks ankomst till en kvarn i Holland, där han plötsligt får se kvarnens vingar röra sig på ett märkligt sätt. (Där inne hålls den riktige – och levande – Van Meer fången i avvaktan på transport med flyg.) Ytterligare ett är när den tyska nazistligan genom Fishers förmedling förser Haverstock med en ”livvakt”, som försöker döda den alltför närgångne journalisten genom att knuffa ner honom från tornet i Westminster Cathedral – med påföljd att han själv störtar ner mot en säker död.

Haverstock förstår att Fisher står på fel sida, vilket förstås leder till förväntade komplikationer mellan honom själv och Fishers dotter. Men så ordnar sig allting på ett mirakulöst sätt. När de alla tre per flyg är på väg över till USA, utsätts planet för en tysk attack och tvingas ner på havet, Atlanten. Några passagerare – bland dem våra tre huvudpersoner – lyckas hålla sig flytande på en vrakdel, som nätt och jämnt kan bära dem. När så ytterligare en person närmar sig, som också behöver räddas, offrar sig Fisher och försvinner i vågorna. För att göras mer mänsklig och begriplig har han dess förinnan också fått möjlighet att förklara sig: med sin tyska bakgrund är han, trots att han bor i England, tysk patriot.

Huntley och Carol blir förstås däremot upplockade av ett amerikanskt fartyg.

Några episoder är som sagt spännande, men det här är verkligen inte någon av Hitchcocks bästa filmer.

Varför blir det allt färre serier i dagstidningarna?

Dagens Nyheter har fortfarande en hel sida serier. Men eftersom ”Rocky” är så ordrik att den blir oläslig i mindre format, har serierna blåsts upp i storlek, så att det bara går in fem serier på den där sidan. Vi äldre serieälskare minns fortfarande gamla tiders DN, som i sitt dåtida mycket större format också hade en hel sida serier.

Men det är ju ändå bättre med fem serier jämfört med inga alls – som i likaledes Bonnier-ägda Expressen. Den har jag slutat köpa, eftersom den inte innehåller några serier.

Svenska Dagbladet har till helt nyligen haft fyra serier dagligen. Vid omgörningen, med ny layout, har man nu passat på att reducera antalet dagliga serier till tre. I och för sig publicerar tidningen fler serier än tre, men nu liksom tidigare alternerar dessa serier med varann. Det här växelbrukssystemet går särskilt, och ännu mer nu när serierna är tre mot tidigare fyra, ut över tidningens enda äventyrsserie, ”Fantomen”, som ju är en fortsättningsserie. Det är inte lätt att följa med i handlingen, när ”Fantomen” inte publiceras varje dag.

I SvD har den senaste omgörningen medfört, att gamle ”Hagbard” har åkt ut. SvD-läsarna har också fått ta adjö av ”Morrgan”. ”Morrgans” hädanfärd kan jag vid det här laget acceptera; den är inte längre så bra som den en gång var. ”Hagbards” hädanfärd ser jag som ett tidens tecken: även till exempel DN har plockat bort alla sina mer traditionella skämtserier. Men läser inte de som gillar såna serier också tidningar?

I stället har Svenskan fått en ny svensk – och betydligt mer hipp – serie, ”Söndagsbarn”, av Rut och Harry Anderson. ”Söndagsbarn”, som tidigare har publicerats i ”Hjälp!”, är en sån där serie, som lever på sina tids- och attitydiakttagelser – den är i det stycket fyndig, men den är ganska stereotypt tecknad.

Ibland undrar jag om de som har ansvaret för dagstidningarnas seriesidor vet något om serier, ens om de själva läser serier.

I alla fall är det högst osäkert om de gillar serier.

Norsk Frp-populism en reaktion på Arbeiderpartiets armanidemokrati?

Ann-Cathrine Jungar, som skriver på Dixikon, recenserar sociologen Magnus Marsdals bok ”Frp-koden”. Att det här är intressant också för oss och inte bara inför det förestående norska stortingsvalet framgår av bland annat följande:

”Frps väljare återfinns bland dem med de lägsta inkomsterna i Norge.

En förklaring till Fremskrittspartiets framgångar är enligt Marsdal Arbeiderpartiets misslyckande att tilltala gamla kärnväljare. Den norska socialdemokratin har medverkat till ökade ekonomiska skillnader och sociala klyftor. I likhet med andra europeiska socialdemokrater har de fört en ekonomisk politik av liberalisering, lägre skatter på förmögenhet och pensionsreformer som missgynnat dem med lägre inkomster. Omfördelningspolitiken har – enligt belackarna – snarare gynnat dem som redan har.

Men det handlar ändå inte enbart om Arbeiderbeiderpartiets politik. Under Jens Stoltenbergs ledning har partiets karaktär i folkmun beskrivits som ”Armani-demokrati” : En urban, globalt och liberalt sinnad och välbärgad medelklass, som dricker kravmärkt caffelatte och botaniserar i exotiska maträtter i sina väl designade hus och hellre talar om global rättvisa än omfördelningspolitik hemmavid.”

Hela artikeln, ”Norsk populism eller europeisk antietablissemangspolitik. Ett försök att knäcka Frp-koden” kan du läsa här.

Genomsnittet av augustimätningarna ger Frp 25,7 procent mot Arbiderpartiets 32,3.

Ge inga skattepengar till friskolor

I många bloggar finns det länkar till artiklar i stockholmspressen. Jag har själv nyligen kommenterat artiklar i DN om friskolor. Men det publiceras också åtskilligt intressant i detta ämne i andra tidningar. I söndagens Upsala Nya Tidning (30 augusti 2009) fanns det till exempel en debattartikel av före detta skolledaren Knut Lindelöf, som med gillande citerade vad jag här på bloggen har skrivit i detta ämne, men Lindelöf, som alltså har lång egen erfarenhet från arbete i skolans värld, vill gå ännu längre.

Hans artikel heter ”Ge inga skattepengar till friskolor”.

Länk till UNT-artikeln finns här. Texten finns också utlagd på Knut Lindelöfs blogg, här.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.

Melodikrysset nummer 35 2009

I går, lördag, var jag som sagt först på barndop och sen på 90-årskalas – tala om åldersbredd! – och kunde följaktligen inte då lösa Melodikrysset. I stället har jag nu hört krysset på webben och också löst det.

Det här krysset direktsändes från Oskarshamn och som så ofta vid direktsändningar var det ganska lätt. Jag behövde inte googla en enda gång för att komma på svaren.

Det svåraste för mig i dag var signaturen till TV-programmet ”Robinson”. Jag har visserligen sett det här programmet i dess begynnelse, men att lägga märke till TV-signaturer har aldrig varit min starka sida. Nu tog jag titeln med hjälp av ledbokstäverna.

Det fanns faktiskt ytterligare en melodi men knytning till en TV-serie i dag. ”Älskade ängel” förekom i ”Bert”. Men själv minns jag den inte därifrån utan från Svensktoppen, där den låg med Lill-Babs 1994-1995. I motsats till Robinson-signaturen är det här en melodi värd att lägga på minnet.

Filmmusik brukar inte heller vara min starkaste sida, men jag har – dessutom med uppskattning – sett Kay Pollacks ”Så som i himmelen”, den där Helen Sjöholm sjunger ”Gabriellas sång”, som här skulle ge oss rollnamnet Gabriella.

En fråga som jag klarade lätt var ”En gång jag seglar i hamn”, en femtiotalsschlager av Stig Olin. När jag googlade lite på den, upptäckte jag att den först förekom i en film, regisserad av just Stig Olin, ”Resan till dej” från 1953. Där sjöngs den av Alice Babs.

Musik från ytterligare en film men en betydligt äldre fick vi också höra. ”Lite grann från ovan” förekom i ”Kalle på Spången” från 1939, och när Edvard Persson sjöng den, sjöng han nog ”Lide grann från ovan”. Men text och musik skrevs i själva verket av en västsvensk, Lasse Dahlquist.

Det gavs exempel på mer forn och bra musik i dag.

Ett exempel är Evert Taubes ”Den glade bagarn”, som förstås ofta arbetade med hjälp av sin ugn, som fanns i San Remo i Italien.

Lika bra är väl inte ”Under ekars djupa skugga grönska”, den som här skulle ge ordet ek, men den blev ändå en stor schlager med Carli Tornehave.

Parodier på schlagerschabloner, som det ju finns en del av i ”Under ekars djupa skugga”, förknippar man med till exempel Povel Ramel och inte med Linda Bengtzing och Markoolio. Lika fullt var det de som gjorde ”Värsta schlagern”, som ju innehåller ganska många av de ingredienser som brukar finnas i melodifestivallåtar.

Och veckans kryss avslutades faktiskt med en artist som man i mycket mindre utsträckning än Linda Begtzing förknippar med just melodifestivalartat låtmaterial, Magnus Uggla. I 2007 års melodifestival deltog han icke desto mindre med sin ”För kung och fosterland”.

Uggla har gjort en del bra saker; jag har till exempel skrivit uppskattande om hans Karl-Gerhard-CD – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men jag gillar musik ur många olika genrer, och inte heller Jerry Lee Lewis är fy skam att lyssna på, som till exempel i dag i ”Great Balls of Fire”.

Och sen är det väl bara två barnvisor kvar att redovisa.

En urgammal klassiker, som vi varje år upplever runt midsommarstången här i Öregrund, är ”Små grodorna”. Och var och en som har hört den eller sjungit med vet ju, att det grodorna saknar i den här ringlekssången är svans.

En modern klassiker har Hans Alfredson åstadkommit med sin sång om styrman Karlsson, han som satte foten i en potta och inte kunde komma loss.

Shit happens!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stor och liten hindrar mig från att lösa Melodikrysset

Den här lördagen är full av kära plikter, som hindrar mig från att lösa Melodikrysset.

Först ska jag på barndop.

Sen ska jag på 90-årskalas.

Men på söndag löser jag Melodikrysset på webben.

Återkom gärna då.

Måste också socialdemokratin föra Alliansens politik?

Jag har hittills inte kommenterat ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik”, som fyra socialdemokrater från Stockholms län, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström, skrev på DN.Debatt den 24 augusti 2009.

Det har varit intressant att se hur de och deras budskap har omfamnats av ledarskribenter i borgerlig press. Till synes har det skett av omtanke – i själva verket av falsk omtanke – om socialdemokratin. Ett exempel är hur Karl Rydå, ledarskribent i liberala Upsala Nya Tidning, uttrycker saken (26 augusti 2009): Det kan knappast ske något maktskifte om inte Stockholmsregionen blir rödare. ”Och det kan den inte bli om inte Socialdemokraterna förmår formulera en politik som tilltalar akademiker och strävsam storstadsmedelklass.” Också rubriken ger uttryck för samma tanke:
Ingen förnyelse
ingen valseger

Karl Rydå citerar inledningsvis en mening som förekom i min bloggkommentar till en tidigare DN.Debatt-artikel i samma anda, den av Robert Noord (S) med flera: ”Varför måste alla dessa folkpartister söka sig till just socialdemokratin?”

Och sedan gör han en analys av Niklas Nordströms med fleras DN.Debatt-artikel, en analys som faktiskt är så intressant att den förtjänar ett långt citat:

”Det är inte vilka krav som helst som ställs. Partiet måste sätta effektivitet före skattehöjningar. Bilden av Socialdemokraterna som skattehöjare måste suddas ut, bostadsrätter måste betraktas som normal bostadsform, friskolemotståndet måste bort, och anställningsskyddet stöpas om. Allt detta saknas i Socialdemokraterna men inte annorstädes.” (Nåja: det är inte bostadsrätterna vi socialdemokrater är emot – jag bor själv i en sådan – utan massomvandlingen av hyresrätt till bostadsrätt.)

Rydå fortsätter:

”Och då är det ofrånkomligt att inte tolka Enn Kokk på det där alternativa viset. Allt som föreslås i artikeln företräds ju redan av en politisk kraft – Alliansen. Med undantag för det, låt vara förtäckta, kravet på att förändra Las, återfinns varje punkt som föreslås av de fyra socialdemokraterna på regeringens reformagenda.

Sett ur den synvinkeln säger DN-artikeln mer om hur Alliansen har förändrat spelplanen än på vilket sätt Socialdemokraterna måste förändras. Det är inga små förändrinar som föreslås. I stort är det de borgerliga partiernas politik, låt vara med viss socialdemokratisk fernissa.”

Med andra ord: Den nya politik några socialdemokrater föreslår i nu två DN-artiklar är i själva verket borgerlig.

Återstår då att besvara frågan varför vi i så fall behöver byta regering.

Kamp om apoteksmarknaden

Än är det inte klart hos vilka nya ägare de apotekskluster (ett större antal apotek av olika storlekar), som alliansregeringen har beslutat sälja, till slut hamnar.

Ett intressant bud i de pågående förhandlingarna kommer från Coop i samarbete med finländska Oriola-KD. Oriola-KD äger redan apotekskedjor i vårt närområde och är genom Kronans Droghandel stor aktör inom svensk läkemedelsdistribution. Samarbetsavtalet mellan de här aktörerna innebär att man, utöver att köpa ett förhoppningsvis stort antal befintliga apotek, dessutom ska öppna nya apotek i Coop Forum-varuhusen och möjligen andra större enheter inom Coop. Coop har för sin del dessutom meddelat att man redan i höst i sina butiker hoppas kunna sälja varor ur det receptfria apotekssortimentet.

Det här har naturligtvis inte lämnat ICA någon ro. Alltså har ICA slutit ett liknande avtal med en milt talat överraskande partner: Apoteket AB. Det Apoteket AB som förblir kvar i statens ägo kan alltså efter regeringens utförsäljning av apotek expandera igen, nu i samarbete med ICA – man kan gissa att uppläggningen där blir ungefär som den inom Coop.

Frågan är väl om alla dessa nya apotek och apoteksliknande verksamheter verkligen kommer att innebära någon förbättring för konsumenterna. Risken är ju uppenbar att det här kommer att pressa upp priserna på läkemedlen – att öppna och driva nya apotek är inte precis gratis, och de nya aktörerna har knappast altruistiska motiv för att gå in på apoteksmarknaden.

Hur som helst är det tufft jobbat av Apoteket AB att inte slänga in någon handduk. På ett område kan jag också omedelbart se att samarbetet med de många stora enheterna inom ICA kan ge Apoteket AB nya fördelar: Apoteket AB har därmed chans att, trots tvångsutförsäljningarna, förblir den ledande aktören på apoteksmarknaden. Många nya försäljningskanaler kommer rimligen också att bidra till att göra nysatsningen på egna varumärken, Apoliva och Apoteket, lönsam även efter avknoppningarna. Schampoo, duschcreme, tandkräm, munskölj, tandborstar, plåster, hudkrämer, flytande tvål, sollotion och annat – nu senast Apoteket multivitamin/mineral för män respektive kvinnor samt dessutom B-active vitamintabletter att intas i dryckesform – kommer då att finnas tillgängliga också genom ICA, kan man förmoda. Inom den här varusektorn går det, i motsats till vad som gäller försäljningen av receptbelagda läkemedel, nämligen att expandera: är produkterna bra – och det är de – kan man ta marknad från de motsvarande privattillverkade märkesvaror som ICA nu säljer.