Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Några dagar i januari

Efter hjärtinfarkten i höstas ansträngde jag mig verkligen för att öva upp konditionen genom att ta en promenad varje dag. Värre har det blivit när snön och kylan kom på allvar: det är tungt att gå i snö, och när det är riktigt kallt ute, känns det motigt att gå utomhus. De många helgerna har väl också gjort sitt till för att förslappa mitt annars ganska viljestarka jag.

När jag skrevs ut från Akademiska, fick jag en rad för mig nya mediciner, däribland en kolesterolsänkande. När jag före jul var på återbesök – talade med en sköterska – fick jag veta att den här medicinen, i motsats till alla mina andra, skulle tas inför natten. Därefter uppträdde ett fenomen som jag aldrig har varit med om förut. Flera gånger har det hänt att jag har vaknat vid fyratiden på morgonsidan och känt ett obehag över att inte få tillräckligt med syre – jag har då vankat runt i den mörka bostaden, snutit mig upprepade gånger, druckit lite vatten, ett par gånger använt nässprej, satt mig i en fåtölj och vilat; det har känts bättre att sitta än att gå. Så småningom har jag kunnat gå och lägga mig igen, också somna om.

Möjligen är det så att det här fenomenet mest inträffar de gånger jag före läggdags har druckit alkohol, alltså på helgkvällar; jag dricker aldrig alkohol till vardags. Jag har tid hos en hjärtdoktor på Akademiska nästa vecka, och då ska jag fråga honom om den här kvällsmedicinen eller möjligen någon annan av mina nya kan få den här effekten.

Allt det här har sammantaget gjort att min kondition inte är något vidare. Jag märkte det i går, när jag var på Tjugondag Knut-mottagning på Uppsala slott. För att ta sig till det här slottet, beläget högst uppe på en höjd, måste en billös person som jag gå uppför en ganska brant backe. Det tog emot, så in i helvete. Jag fick lov att stanna och vila flera gånger innan jag tog mig ända upp.

Men naturligtvis fick jag på det viset den där motionen som jag behöver. Under rådande väderleks- och temperaturförhålladnen försöker jag för övrigt, så snart det går, förena motionspromenaden med något jag måste göra: gå på Konsum och handla, köpa medicin och hygienvaror på Apoteket på Svartbäcksgatan, släpa hem det Ulf Lundkvist i serien ”Assar” har döpt till ”ond saft” från Systemet, göra regelbundna besök på Musikörat och Lundequistska för att köpa skivor respektive böcker och annat sådant som har något annat syfte än att bara motionspromenera.

Nå, när jag väl hade tagit mig uppför den där branta och långa backen till Slottet, möttes jag av inte mindre än tre landshövdingar. Först välkomnades jag och de övriga gästerna av Leif Byman, som är tillförordnad landshövding. Lite längre in fick jag tillfälle att hälsa på den tillträdande landshövdingen, Peter Egardt – vi har träffats, men känner inte varann närmare, fast nu kommer vi förstås att ses då och då. Och sist i raden stod den nyss avgångne, Anders Björck. Han avtackades för övrigt lite senare med en medalj. Byman och även Egardt talade, och Egardt fäste Uppsala läns förtjänstmedalj på Anders Björcks kavajslag. Det framgick att Björck och Egardt en gång (med visst bistånd av Thage G Peterson) har försökt återinföra ordensväsendet i Sverige men att detta efter ett regeringsskifte stoppades av Ingvar Carlsson.

Under mottagningen träffade jag åtminstone tre före detta landshövdingar till, Hans Alsén, Jan-Erik Wikström och Ann-Cathrine Haglund.

Men jag talade mest med två journalister och en framstående (S)-politiker från Uppsala. Journalisterna var Janne Norling på TV 4 och Kersti Kollberg, pensionerad från men fortfarande lite aktiv på UNTs ledarsida, (S)-politikern Lena Hartwig, hon som tog striden för att Uppsala äntligen skulle få sitt Musikens hus.

Det blev förstås lite vänliga frågor om min infarkt, men så småningom kom samtalet in på ämnet bloggar – jag berättade nämligen hur många av mina läsare som hörde av sig med uppmuntrande tillrop, när jag låg inlagd på Akademiska. Jag noterade för egen del också, att mitt bloggande om olika kulturyttringar helt uppenbart läses till exempel av en del av teaterpubliken här i Uppsala.

Eftersom tre av oss var yrkesskribenter och Janne liksom jag skriver blogg, kom samtalet förstås in på det faktum att även bloggskrivande, åtminstone kvalificerat sådant, tar tid och fordrar stil- och språkkänsla men att skrivandet för oss som har skrivit i årtionden ändå inte behöver ta ruinerande lång tid – hos oss gamla skrivare sitter skrivandet så att säga i fingertopparna.

Stackars Lena konfronterades då av Janne med att hon ju också har en blogg, dock att hon sedan starten 1 november 2007 bara har lyckats skriva sammanlagt åtta inlägg. Lena försökte försvara sig med att hon twittrar flitigare men medgav i nästa stund att hennes twittrande ofta skedde mycket sent på kvällskvisten och nästan liks ofta bestod av ”Nej, jag måste sova nu!”.

Men annars är hon en både vaken och klok politiker, Lena. Hade inte hon varit Socialdemokraternas leading lady under förra mandatperioden, hade det väl aldrig blivit något Musikens hus.

Både de här och flera andra undrade vad jag hade gjort av Birgitta; hon var nämligen för ovanlighetens skull inte med på Slottet.

Jag berättade då, att Birgitta den här veckan är i New York, på UNICEF-möte i FN – hon är ordförande i svenska UNICEF, en organisation som utmärker sig för mycket höga insamlingsresultat och försumbart små omkostnader.

Vi har talats vid i telefon ett par gånger, om att hon har varit framgångsrik med sina synpunkter på det dokument som skulle antas, om jordbävningskatastrofen på Haiti, men också om promenader på Manhattan och ett privat konsertbesök i Lincoln Center.

Det är nästan så att jag längtar dit jag också, men i samband med nästa UNICEF-möte är det Annas tur att få följa med; hon har sen gammalt en innestående presentresa, fast då tänkt att gå till ett helt annat mål – OBS att det inte är UNICEF som betalar detta.

Själv är jag ändå glad, jag också. I morgon kommer Birgitta hem till mig.

Arena – för vad då?

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har prenumererat på Arena. Jag brukade läsa den på jobbet fram till dess att jag gick i pension 2002, men jag har aldrig – trots att jag är en tidskrifts- och tidningsslukare av stora mått – kunnat förmå mig till att prenumerera på den. Således har jag ingen berättigad uppfattning om tidskriften av i dag, men jag har roat tagit del av Dan Josefssons och Daniel Suhonens vidräkning med den på Aftonbladets kultursidor den 12 januari 2010, ”Arena – helt utan rörelse”. Du kan själv ta del av artikeln här.

Utan att alltså kunna ta ställning till om Dan Josefssons och Daniel Suhonens analys av och anklagelser mot Arena av i dag är helt rättvisande konstaterar jag, att deras reaktioner liknar mina egna från förr i världen.

För egen del anser jag att SSUs Tvärdrag, med Daniel Suhonen som en av redaktörerna, är socialdemokratins bästa tidskrift nu. Dess analyser är intressanta och relevanta och den står för en vänsterlinje värd namnet.

Den gåtfulle B Traven

I går kväll såg jag i Minnenas television Lennart Engströms program från 1978 om författaren B Traven. Vad B står för vet man inte – B Traven var en pseudonym, en bland flera, som användes av en man vars identitet vi kanske kan gissa men ändå inte tvärsäkert belägga.

Själv läste jag min första bok av B Traven 1954, den av Folket i Bilds förlag, vars ombud jag var, 1953 utgivna ”Sierra Madres skatt” (”Der Schatz der Sierra Madre”, 1927, på engelska 1935). Boken är mycket spännande men har också andra värden. Jag citerar på den punkten Artur Lundkvists förord till FiB-utgåvan:

”Den är starkt dramatisk och rör sig med ett traditionellt äventyrsromantiskt förlopp. Men samtidigt har den en självklar och självupplevd prägel, en verklighetshalt som är ovanlig. Vad som på detta område oftast är schablonfabrikat ersättes hos Traven av realism, med träffsäkra iakttagelser och äkta karaktärsstudier. Guldfebern och den kortsynta glupskheten förs fram till sin djupt ironiska konsekvens: guldstoftet skingras som sand för vinden och kvar blir bara förödelse, tomhet, död. I bakgrunden skymtar de förbisedda, sanna värdena: arbetet och kamratskapet.”

Boken filmades också 1948, med John Huston som regissör och med Humphrey Bogart i en av de bärande rollerna. Jag såg senare även den och fångades av dess spänning, skönhet och moraliska svärta.

I FiB-upplagan av boken, som för övrigt illustreras med bilder ur filmen, saknas uppgift om översättare, men med all sannolikhet översattes ”Sierra Madres skatt” liksom andra böcker av Traven till svenska av Arne Holmström.

Arne Holmströms far hette Axel Holmström (1881-1947) och drev från 1910 fram till sin död Axel Holmströms förlag. Axel Holmström var ungsocialist, hade alltså en anarkosyndikalistisk övertygelse – han arbetade tidigt för tidningen Brand och var med om att starta dess bokförlag, som bland annat gav ut Krapotkin. Hans eget bokförlag publicerade en rad radikala författare, utöver Traven till exempel Upton Sinclair och ungdomsboksförfattaren Lisa Tetzner, bland svenska författare till exempel Harry Blomberg, Gustav Hedenvind-Eriksson och Ivan Oljelund. Många av författarna och titlarna – bland dem till exempel också Jaroslav Hašeks ”Soldaten Svejk” – togs senare över av socialdemokratiska Tidens förlag och dess dotterförlag Folket i Bilds förlag, och det var alltså i dessa utgåvor jag under min FiB-tid och framåt kom i kontakt med dem.

Men det var alltså om B Traven det här skulle handla.

Att kartlägga denne Travens liv är inte lätt. Han har använt sig av flera pseudonymer, och hans egentliga namn och födelseår har aldrig kunnat helt säkert slås fast. Det finns också betydande diskrepenser mellan de tyska och de amerikanska upplagorna av hans böcker, men på den punkten kan man invända att han kan ha varit tillräckligt språkkunnig för att själv göra översättningarna och därvid, i egenskap av författare till originalmanuskriptet, ha kunnat tillåta sig vissa friheter.

De flesta tycks vara överens om att han dog 1969 – det var det år då Hal Croves, sannolikt en av hans pseudonymer, dog i Mexico. Men in i det sista la han ut villospår om sin verkliga identitet. Med hjälp av änkan hävdade han att han var född i Chicago 1890 som Berick Traven Torsvan och var son till norsk-amerikanska föräldrar.

Ett problem är dock att det inte har gått att spåra någon sådan person. Nu är inte de här namnbytena de enda som förekom i de radikala kretsar han tillhörde eller stod mycket nära, den anarko-syndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World). Ett näraliggande exempel är svensken Joel Hägglund, som i USA först kallade sig Joseph Hillstrom, vilket sedan förkortades till Joe Hill. Det finns för övrigt en annan intressant parallell mellan Traven och Joe Hill: Traven levde (som Traven Torsvan) från 1924 i Mexico. Joe Hill hade 1911 värvat folk till en IWW-brigad till den pågående mexikanska revolutionen och kan till och med, enligt obekräftade uppgifter, själv ha deltagit i striderna där. Anarkosyndikalisterna var svurna internationalister, erkände varken nationsgränser eller någon klass’ eller grupps rätt att förtrycka andra. I Travens fall tog detta sig bland annat uttryck i att han skrev en rad böcker om förtrycket av mexikanska indianer: ”Kärran” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Karren”, 1931), Diktatur” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Regierung”, 1931), ”Marschen till caobans rike” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Der Marsch ins Reich der Caoba”, 1933), ”Djungelnatt” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Folket i Bild, 1970, i original ”Trozas”, 1936), ”De hängdas revolution” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1954, i original ”Die Rebellion der Gehenkten”, 1936) och ”Djungelgeneralen” (översättning Arne Holmström, min upplaga från Tidens bokklubb, 1955, i original ”Ein General kommt aus dem Dshungel”, 1940).

Intressant för det IWW-spår jag lägger ut ovan är också att Travens debutbok ”Bomullsplockarna” (översättning Roland Adlerberth, Tidens arbetarberättare, 1975 – men boken kom redan 1930 på Axel Holmströms förlag) när originalet utkom 1926 först kallades ”The Wobbly”, på tyska ”Der Wobbly” – wobblies kallades IWWarna! 1929 kom en mer slutgiltig tysk upplaga, som nu kallades ”Die Baumwollspflücker”. Men ”Bomullsplockarna” hade dess förinnan redan 1925 förekommit som följetong i det tyska socialdemokratiska partiets tidning Vorwärts.

Det är nog heller ingen tvekan om att Traven åtminstone från början skriver sina böcker på tyska. Hans debutroman ”Dödsskeppet” (översättning A Forsström, Tidens förlag, 1951, reviderad upplaga Atlantis, 1978) hette i original ”Das Totschiff” och utkom på ett tyskt förlag 1926. Den första engelska upplagan publicerades först 1934.

Till sin amerikanske förläggare skrev B Traven visserligen att ”en författare ska inte ha någon annan biografi än sina böcker”, men många har ändå försökt kartlägga hans liv, och det mesta tyder på att det inte började i Chicago 1890 utan i den tyska byn Schwiebus (numera Swiebodzin, belägen i Polen) år 1882 och att hans riktiga namn var Otto Feige. En äldre bror och syster har också bekräftat att Ret Marut/Hal Croves (vi ska strax återkomma till dessa namn) var deras försvunne bror.

Ret Marut kallade sig en tysk anarkist och rådssocialist. Han var först skådespelare (nämndes under det namnet i Essen 1907) och gav 1917-1921 ut den anarkistiska tidskriften Der Ziegelbrenner (Tegelbrännaren). Han var med om att organisera försöket att upprätta en socialistisk rådsrepublik i Bayern 1919, men när den här revolutionen krossades, lyckades han, efter att ha dömts till döden 1922, fly och tog först sin tillflykt till England. Han vistades i London 1923-1924.

1924 tog han sig över Atlanten som anställd på en båt och hamnade i Mexico Det är de här erfarenheterna som har gett honom underlag för att skriva debutromanen ”Dödsskeppet” från 1926.

Från åtminstone 1925 levde han under namnet Traven Torsvan i Mexico, främst i Acapulco, men han tycks ha rört sig också i andra delar av Mexico, möjligen även i USA. Hans erfarenheter av förtrycket av indianer med mera, som man hittar i hans böcker från 1930-talet (se ovan), måste rimligen vara förvärvade på plats – de är knappast läsfrukter.

När ”Sierra Madres skatt” filmas 1947, finns han på plats som författarens represntant, nu under namnet Hal Croves. Strax därefter, 1948, försvinner Traven Torsvan, eftersom nyfikna forskare har börjat göra personkopplingar, så också Hal Croves.

Sedan dyker Hal Croves ändå upp 1952, i Mexico City. Han gifter sig 1957, med Rosa Elena Luján, och det är hon som, när han dör 1969, sprider ut uppgifterna om att han skulle ha varit född i Chicago 1890 och att hans verkliga namn var Traven Torsvan Croves – märk att detta namn består av inte mindre än tre av hans pseudonymer.

Det finns dock uppgifter om att Travens änka lite senare också ska ha bekräftat, att hennes avlidne make en gång även hade kallat sig för Ret Marut.

* * *

Axel Holmströms utgivning av B Traven följdes alltså sen upp av Tidens förlag och Folket i Bilds förlag. Arvet efter dessa arbetarrörelseförlag förvaltas i dag av KF-ägda Norstedts. Nog vore det en kulturgärning, om Norstedts ville göra Travens böcker tillgängliga för nya generationer?

Spöken ur andras och ens eget förflutna

En av de mest läsvärda deckarförfattarna just nu är islänningen Arnaldur Indriðason. Hans polishjälte, Erlendur Steinsson, rör sig i en sjaskig verklighet ungefär som Georges Simenons Maigret gjorde, men här är inte miljön Paris utan Reykjavík med omgivningar. Han är envis som Henning Mankells Kurt Wallander, har även han ett kraschat äktenskap bakom sig, men har ett mer analytiskt förhållningssätt till de brott han utreder. Hans grävande i det förflutna kan föra tankarna till Ross Macdonald, ja till och med till Marcel Proust (i den senaste boken spelar ”På spaning efter den tid som flytt” en viss roll), men han gräver minst lika mycket i sitt eget som i brottslingarnas och offrens förflutna.

I den framvältrande deckarvågen ser man åtskilligt som är spekulation, till exempel i form av grovt våld. Också hos Indriðason förekommer förstås mord och annat våld, men de händelseförlopp som kartläggs är mer av verkliga mänskliga tragedier. Ofta stegras spänningen först så småningom, men den obestridliga behållningen är då att handlingen känns intressant också långt efter det att man har läst slutet och upplösningen.

I den senast översatta boken, ”Frostnätter” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2009, i original ”Harðskafi”, 2007), är vår tungsinte polishjälte Erlendur (i Ísland använder man främst förnamnen) inte alltför överlastad av utredningsarbete och hinner därför intressera sig både för något som först ser ut att vara ett självmord och för några olösta gamla fall av spårlöst försvinnande. Däremellan hinner han bli uppvaktad av sina barn, främst den i några tidigare böcker svårt knarknedgångna Eva Lind, om att äntligen träffa och tala ut med deras mamma som han är frånskild från sen åratal – hon hatar honom intensivt, och ingenting förlösande kommer ut heller ur det möte, som faktiskt kommer till stånd.

Huvudhandlingen kretsar kring en kvinna, María, som hittas hängd i en sommarstuga i närheten av Þingvellir – det faktum att hon sörjer sin döda mor, Lenonóra, besinningslöst och har sökt kontakt med henne med hjälp av medier stärker i förstone teorin att det handlade om ett självmord. Men Erlendur lyckas steg för steg – och det är här jämförelsen med Ross Macdonald blir relevant – blottlägga både hur fadern i den här familjen dog och varför María faktiskt mördades.

Det intressanta med hur det här går till och att fallet sannolikt aldrig kan föras vidare till åtal skiljer ut ”Frostnätter” från mycket annat i deckargenren. Sanniningslidelse på gränsen till besatthet och etik snarare än straff präglar den här historien. Så förslagna och så moraliskt sjaskiga kan människor alltså vara!

Livets slumpmässiga djävulskap

Louis Malle (1932-1995) brukar räknas till dem som skapade den nya vågen inom fransk film, även om han ganska snart kom att distansera sig från den. Fast det räcker med att påminna sig några av hans tidiga filmer – som assistent till dokumentärfilmaren Jaques-Yves Costeau eller hans roliga filmatisering av Raymond Queneaus fantastiska roman ”Zazie dans le métro” – för att inse den svårfångade bredden i hans skaparkraft.

Men hans självständiga debut, ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”, 1958), var utan tvekan en av de filmer som kom att prägla bilden av den nya franska vågen. Och nog finns flera av de karaktäristika som brukar förknippas med den nya vågen där: en miljöskildring som inte bärs upp av kulisser, existentiella problem som skildras mot bakgrund av den absurdism det verkliga livet erbjuder.

Dessutom lanserar Malle i den här filmen en ny filmstjärna, Jeanne Moreau, som skulle komma att spela centrala roller också i andra nya vågen-filmer, till exempel François Truffauts fantastiska ”Jules och Jim” (”Jules et Jim”, 1961). Notera för övrigt att både ”Hiss till galgen” och ”Jules och Jim” gjordes i svart-vitt, och att det kunde göras så utsökt film utan att man använde färg.

Till det yttre är ”Hiss till galgen” en kriminalhistoria, en spännande sådan, dock inte sedd ur polisens eller den övriga rättsapparatens perspektiv. Här finns ett älskande par, Florence Carala (Jeanne Moreau) och Julien Taverner (Maurice Ronet), hon dock gift med en rik direktör. Julien, som har sitt arbetsrum på våningen under direktörens och tidigare har varit fallskärmsjägare i Främlingslegionen med tjänstgöring både i Algeriet och Indokina, beslutar sig, med Florences vetskap och uppenbarligen utan några samvetsbetänkligheter, för att mörda Florences man men maskera detta som ett självmord.

Det här fixar han också, med offrets egen pistol, men så är det det här med slumpen. Det börjar med att han glömmer kvar det änterrep med hakar, med vars hjälp han har tagit sig upp från balkong till balkong. När han sedan ska ta sig tillbaka för att undanröja detta bevis, slutar hissen han befinner sig i att fungera! Ute på gatan stjäl två ungdomar, Louis (Georges Poujoly) och Veronique (Yori Bertin) hans bil. Julien kämpar hela natten för att, bland annat via hisstrumman, försöka ta sig ut och lyckas till slut också – men vad hjälper det: Under tiden har Louis, som i den stulna bilen har hittat Juliens kavaj och i den hans laddade pistol, med denna skjutit ett tyskt par, vars bil han var i färd med att stjäla i garaget på det motell där både ungdomarna och det tyska paret övernattade. Till råga på allt har Veronique tagit bilder av det tyska paret med Juliens kamera. Så på det sättet anklagas Julien, som förgäves försöker övertyga polisen om att han har suttit fast i en hiss, för ett helt annat mord än det han verkligen har begått.

Man brukar säga att djävulen ger sig till känna i någon detalj, men här är det en hel räcka slumpmässigt uppträdande detaljer som i en absurd fars, regisserad av djävulen, resulterar i att vägen genom hiss-schaktet leder till galgen.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hur står den bildade borgerligheten ut med den borgerliga kulturpolitiken?

I den numera borgerliga statliga kulturpolitiken råder något av hela havet stormar. Allt det här skvalpar över också på den kommunala och den regionala kulturpolitiken. Statens stöd till till exempel Uppsala kammarorkester minskar.

Mellan Uppsala stad och landstinget i Uppsala län finns sedan mitten av 1980-talet en inbördes ansvarsfördelning (också vad gäller skattefinansieringen) i fråga om de kulturinstitutioner, som finns i Uppsala men nyttjas av människor från hela länet. Uppsala kommun har ansvaret för Uppsala stadsteater och Konstmuseet, medan landstinget har ansvaret för Musik i Uppland och Upplandsmuseet. I samtliga dessa fall ligger institutionerna i Uppsala, och även om Musik i Uppland bland annat genom Konsertkarusellen också har en hel del verksamhet som förläggs runt om i länet, finns basen för verksamheten i Uppsala. Uppsökande och lokalt förlagd verksamhet på kulturområdet är utmärkt, där det går att genomföra – men Uppsala län är ju samtidigt så litet, att det inte finns några större kommunikationshinder för invånarna i länets olika kommuner för att ta sig till de stora kulturinstitutioner som finns i Uppsala, till exempel Stadsteatern och Upplandsmuseet.

På musikens område har Uppsala åstadkommit ett verkligt lyft inte bara för uppsalaborna utan också för övriga länsbor genom att bygga det efterlängtade Musikens hus. Den stora Uppsala kammarorkester, vars verksamhet diskussionen nu gäller (jag ska återkomma till detta), ger sin utmärkta konsertserie i just Musikens hus, men man ska då veta, att biljett till Uppsala kammarorkesters konserter där också gäller för resa på Upplands lokaltrafiks regionbussar och Upptåget till och från Uppsala samma dag som konserten äger rum. Det är bara att visa konsertbiljetten eller abonnemangskortet för bussföraren respektive tågvärden.

Att rotera runt hela kammarorkestern i länet – turnéverksamheten sköts av mindre ensembler – är komplicerat: alla instrument ska fraktas med, och en del av orkestermedlemmarna är i själva verket inte bosatta i Uppsala utan till exempel i Stockholm. Men för att återvända till publiken: länet är ju så litet att det inte innebär några större svårigheter att ta sig till konserterna. Och kostnaden är knappast oöverstiglig heller för den som föredrar egen bil framför länsbuss/Upptåg som alltså är gratis – många av länsborna åker ju till exempel in till Uppsala för att handla.

När debatten om landstingets kostnader för kulturpolitiken först uppstod, verkade många av de borgerliga landstingspolitikerna antingen ha förträngt eller inte brytt sig om att ta reda på innehållet i ansvarfördelnings- och kostnadsfördelningsöverenskommelsen mellan staden och landstinget i mitten av 1980-talet. Man sa att kommunen borde ut med mer pengar – som om landstingets kostnader för Musik i Uppland inte skulle balanseras av till exempel kommunens kostnader för Stadsteatern.

Sedan tycks man ha slagit in på en annan argumentationslinje. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 5 januari 2010, ”Förslaget slår sönder länsmusiken”, berättar landstingsrådet Börje Wennberg (S), att den borgerliga landstingsmajoriteten nu tycks vara inne på att slå samman Uppsala kammarorkester med i första hand Västerås sinfonietta, eventuellt också orkestrarna i Gävle, Örebro och Falun, ibland med landstinget, ibland med kommunen som nuvarande huvudman. Bortsett från att man då skulle slå sönder de olika orkestrarnas inövade samspel och konstnärrliga egenart, skulle ju en sådan ordning göra det ännu svårare att uppfylla de decentralistiska mål (när det gäller publikkontakt), som de borgerliga politikerna anförde i början av den här debatten. Tänk att frakta runt en stor symfoniorkester, bestående av musiker bosatta i olika län plus deras instrument över hela det här vädiga området! Var ska de övernatta, om det nu handlar om att ge konserter även på de mindre orterna? Och om man till äventyrs lyckas lösa detta – vad kostar allt det här i form av logi, resor och traktamenten?

Musik i Uppland lever under ständigt hot och med knapphetens kalla stjärna hängande över sig. Den borgerliga landstingsmajoritetens hantering av de här frågorna förtjänar inte namnet kulturpolitik – att snåla på, på gränsen till hota, det vitala och konstnärligt framstående musikliv, som bedrivs inom ramen för Musik i Uppland, handlar mest om ett girigt snålande med skattemedel. Dessutom är det här förfarandet kontraproduktivt också från andra utgångspunkter än de kulturella. Jag vill på den punkten citera Börje Wennberg:

Kulturen, och inte minst musiken, har ett egenvärde. Men dessutom: ”För att en stad eller en region skall vara attraktiv måste även ’kulturell infrastruktur’ finnas.”

Birgitta och jag mötte i publikhavet vid trettondagens konsert i Musikens hus, där vi alla fick höra Uppsala kammarorkesters och körernas fantastiska framförande av Beethovens nionde symfoni, också landstingsrådet (S) Börje Wennberg. Gemensamt konstaterade vi att socialdemokratin bättre än den politiska borgerligheten företräder kulturella värden, som också delas av den bildade borgerlighet, som älskar till exempel Beethovens och Schillers ”Ode till glädjen”.

Det vore inte helt fel om några i denna bildade borgerlighet drog slutsatser av det jag, Börje och andra har skrivit om, när det drar ihop sig till landstingsval i september.

Ett ode till glädjen och broderskapet

Nyårsvistelsen i ett kallt och igensnöat Öregrund bröts av att vi skulle bevista en trettondagskonsert i Musikens hus i Uppsala. Vi åkte först hem med vår packning, och sen tog vi oss till Musikens hus för att, före eftermiddagskonserten, äta en sen lunch i husets restaurang.

På programmet stod Ludwig van Beethovens (1770-1827) Symfoni nummer 9 i d-moll, opus 125. Beethoven skrev den här symfonin 1823-1824, och trots att han var döv allt sedan 1818, blev den här symfonin, nian, ett under av skaparkraft och musikalisk skönhet.

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfull publik, och på scenen rådde inte mindre trängsel: utöver Uppsala kammarorkester fanns där Gustaf Sjökvists kammarkör och Storkyrkans kör. Solister var Marianne Hellgren Staykov, sopran, Maria Forsström, alt, Mats Carlsson, tenor, och Karl-Magnus Fredriksson, bas, men det var framför allt de avslutande körpartierna som utgjorde konsertens höjdpunkt, detta sagt utan att vara menat som något förringande av det övriga – också orkestern, även den under ledning av Gustaf Sjökvist, spelade mycket njutbart, till exempel i det scherzo som finns i symfonins andra sats.

Beethovens nia är ett märkligt stycke bland annat för att den till att börja med, som brukligt, är orkestermusik fastän en mycket varierad sådan men sedan, i slutet, blir ett verk för kör och orkester. Vad Beethoven där har gjort är att ha tonsatt Friedrich Schillers (1758-1805) ”Ode an die Freude” (”Ode till glädjen”) från 1785.

Den här melodin är numera också känd som ”Europahymnen”, alltså EUs ”nationalsång”, och även jag som inte är någon anhängare av någon europeisk nation kan ju tycka, att man kunde ha valt betydligt sämre musik för ändamålet. Schillers tyska originaltext fanns, tillsammans med en översättning till svenska av Hugo Tigerschiöld, i programbladet, och den innehåller bland annat det idealistiska budskap, som jag antar har lockat EU och dess tillskyndare: ”Alle Menschen werden Brüder” (”Alla mänskor bliva bröder”). Fast i EU-sammanhang är det ju musiken vi hör, och den är både mäktig och underbar.

Den här musiken av Beethoven och nämnda ansatser i Schillers text har genom tiderna kommit att användas i ganska vitt skilda sammanhang. I mitt eget fall har jag kommit att intressera mig för deras användning på den politiska vänsterkanten. Mycket tidigt i mitt skivsamlande hörde jag till exempel flera insjungningar av den med den amerikanske folksångaren och vänsterikonen Pete Seeger.

Han sjöng då inte någon engelsk översättning av Schillers text utan, alltså till musiken ur Beethovens nia, följande text, där de två första stroferna är skrivna av Josephine Bacon och den tredje av Don West:

Hymn for Nations

Amerikansk text: Josephine Bacon, tredje strofen av Don West

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Brother, sing your country’s anthem,
Shout your land’s undying fame,
Light the wondrous tale of nations
With your people’s golden name;
Tell your parent’s noble story,
Raise on high your county’s sign.
Join, then, in a final glory.
People lift you flag with mine!

Hail the sun of peace, now rising,
Hold the war clouds closer furled;
Blend our banners, o my brother,
In the rainbow of the world!
Red as blood and blue as heaven,
Wise with age and proud of youth,
Melt our colors, wonder woven,
In the great bright light of truth!

Build the road of peace before us,
Build it wide and deep and long;
Speed the slow, remind the eager,
Help the weak and curb the strong
None shall push aside another.
None shall let another fall,
March beside me, o my brother,
All for one and one for all!

I ett stencilerat sånghäfte från arbetarrörelsens barnorganisation Unga örnar hittade jag en anonym svensk version, som inte är någon ordagrann översättning men utan tvivel samma andas barn:

Och nu ljuder nya toner

Svensk text: Unga örnar

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Och nu ljuder nya toner,
nya toner hör kamrat.
Samla världens millioner,
gör all världen till en stat.
Till en stat där nöd och faror
som en saga finnes blott.
Alla länder byter varor,
alla gör de var sin lott.

Över gamla gränser där som
broderblodet en gång flöt.
Ska den nya släkten samman
odla markens korn till bröd.
Hatet måste vi begrava,
fred för syster och för bror.
Fred på jorden, fred på haven,
fred för alla barn på jord.

Om någon känner till vem som skrev den här svenska texten och när det skedde, är jag tacksam för att få veta detta.

Både den amerikanska och den svenska texten publicerade jag i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Där finns också noter och ackordanalys.

Text och noter (amerikanskt original) i:

Silber, Irwin (redaktör): ”Reprints From Sing Out!, Vol 1” (Oak Publications, New York, 1962)

Inspelningar på skiva:

Seeger, Pete: ”Dangerous Songs!?” (CBS SBPG 62751, 1966, på CD Sony 65261, 1998)
Seeger, Pete: ”Darling Corey and Goofing Off Suite” (Smithsonian Folkways SFW 40018, 1993)
Seeger, Pete: ”Pete” (Living Music LMUS 0032, 1996)
Seeger, Pete: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950” (Folkways FH 5233, 1959)
Seeger, Pete: ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018, 1968)

Vem kan man lita på?

Jag är en del av en radikal generation – i det tidiga sextiotalets socialdemokratiska studentförbund – som föregick det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets så kallade revolutionära uppsving. När det senare kom var jag anställd, från den första januari 1968, på Socialdemokratiska partistyrelsen, och kom där, eftersom även jag var beläst i de marxistiska källskrifterna och dessutom kunde universitetsmiljön där den nya vänstern hade sin bas, att bli den som tog den framför allt teoretiska striden med många av de unga som kunde ha tillhört (och i flera fall hade tillhört) den socialdemokratiska vänster jag var en del av.

Detta är inte tillfället att göra en mer omfattande analys av varför motsättningarna kom att bli så stora mellan å ena sidan socialdemorkatin, å andra sidan bokstavsvänstern med alla sina förgreningar. Men eftersom fokus i den här essän ligger på Hoola Bandoola och miljöskildringen (även politiskt) i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola. Om ett band, en tid, en stad” (Ordfront, 2009) mest är hämtad från hans och bandets hemstad Malmö, kan jag väl starta med att erkänna, att en del av tidens socialdemokratiska företrädare, bland dem Nils Yngvesson i Malmö, nog inte var särskilt väl lämpade för att slå bryggor till den musikrörelse som fanns till exempel i hans och Hoolas gemensamma stad.

När det gäller musikrörelsen, försökte jag själv slå bryggor, framför allt efter det att jag 1975 hade blivit chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Mycket snart började jag recensera i stort sett allt som hade getts ut av Musikrörelsens skivbolag: MNW, Nacksving, Amalthea, Silence, Manifest, ja även KFML(s) Proletärkultur och KFMLs/SKPs Oktober. Jag har senare, av människor som arbetade inom musikrörelsen och dess band och bolag och distributionsapparat, fått höra, att det jag skrev, trots en del ideologikritik, inte så sällan uppfattades som intressant. Jag var ju heller inte en helt ointressant bedömare, eftersom jag hade gett ut ett par vänstersångböcker, skrivit mapptext åt Finn Zetterholm, med mera.

Så småningom blev också bryggorna, både de kulturella och de politiska, flera. När jag anordnade minnesarrangemang efter Olof Palmes död, visade det sig inte svårt att få Nationalteaterns rockorkester att göra en utomhuskonsert som, efter ett fackeltåg, gick av stapeln på Norra Bantorget i Stockholm, och en gång har Mikael Wiehe ringt hit (till mitt sommarhus i Öregrund, där detta skrivs) och efterlyst fler exemplar av den Olof Palme-CD jag var med om att producera vid samma tillfälle – Mikael sålde Palme-CDn via sin hemsida! Både Mikael och Hoola-parhästen Björn Afzelius var, åtminstone så småningom, ingalunda antagonistiskt inställda till socialdemokratin. Mikael har jag hört spela på ett socialdemokratiskt valmöte i Uppsala, och Björn har jag, till min stora överraskning, mött både hos danska Socialdemokratiet och norska Arbeiderpartiet. I det förra fallet spelade han på en kongressfest, och jag köpte där, med dedikation från honom, hans sångbok. I det andra fallet satt han med på den del av valvakan, dit bara den innersta partiledningen och så gäster som jag hade tillträde! Om vi återvänder till Olof Palme, tror jag, att många inom sextio- och sjuttiotalsvänstern, som till exempel hade kritiserat honom hårt för IB, åtminstone efter hans död förstod, att Sverige nu hade förlorat en mycket betydande vänsterledare.

Med det här vill jag inte hävda att Wiehe och Afzelius var eller blev socialdemokrater; så vitt jag har förstått röstade båda på Vänsterpartiet. Men de hade den mogna klarsyn om gemensamma målsättningar och gemensam kamp som är förutsättningen för dagens röd-gröna samarbete.

Mot den här bakgrunden tycker jag att Svedbergs bok har lätt sekteristiska drag – han är vänsterpartist – men jag kan försvara honom med att han speglar en annan tid än den som nu råder. Och han citerar faktiskt Mikaels omdöme att bandets publik i Sverige är en bred vänster: ”det finns socialdemokratiska ungdomar, vänsterpartistiska ungdomar som lyssnar på Hoola”.

Dessa invändningar till trots – och trots att boken innehåller texter, privata minnen så väl som tidspanoramor som i bästa fall är väl allmänna kulisser till det som är bokens huvudämne, Hoola Bandoola – är jag glad över att Örjan Svedberg har tagit sig före att försöka teckna en helhetsbild av ett av det tidiga sjuttiotalets allra viktigaste proggband.

De enskilda plattorna – då i LP-form – analyseras systematiskt. Med boken följer också en CD med fyra låtar ur P3-programmet ”Tonkraft”, hämtade från en spelning den 15 december 1973: ”Vem kan man lita på?”, ”Danslåt för yttrandefriheten”, (tillägnad Jan Hammarlund plus de i IB-affären fängslade journalisterna), ”Bläckfisken” och ”Keops pyramid” med sin suggestiva text och sina suggestiva gitarrslingor.

Jag har alla Hoolas LP, har också senare köpt dem som CD, men jag har ändå nu, när MNW, som bildades 1969, firar sitt 40-årsjubileum med en rad nyutgåvor av viktiga plattor från proggeran, köpt till exempel Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” från 1972, eftersom den nya CD-utgåvan från 2009 dessutom innehåller en konsert, som Hoola höll i Nässjö Folkets Hus den 17 januari 1974. (Dessutom finns där en fin liveupptagning av ”Keops pyramid” från Älvsjömässan 1 maj 1974.)

Flera av låtarna på de båda CDna som ingår i den här utgåvan (MNWCDJ35, 2009) – ”Vem kan man lita på?”, ”Dansmelodi”, ”Keops pyramid”, ”Rocksamba” – finns därmed i dubbla upplagor. Det går inte att entydigt sätta den ena versionen framför den andra. I låtar som ”Dansmelodi” och ”Rocksamba” upplever man bandets lust att spela live inför en entusiastisk publik. I andra fall har studioinspelningarna sina företräden. ”Keops pyramid”, en låt om utsugning, får i studioinspelningen ett passande drag av sorg och tungsinne, och skivversionen av ”Vem kan man lita på?” är fantastisk med sin dylanska text och sina gitarrslingor – lyssna också på mellanspelet mellan verserna 2 och 3.

Och så är alltså texterna ofta så hörvärda. Varför skulle till exempel socialdemokrater slå dövörat till för det här?

1789+0

Text och musik: Mikael Wiehe, 1972

Medan den rikes barn blir feta
dör den fattiges barn av svält
Fast dom säger att vi är lika
så är det alltid dom som har rätt
Dom säger, vi sitter i samma båt
både styrman och matros
Men hur jag än försöker och bär mej åt
så är det alltid jag som ror

Om friheten för den lame
är att få gå precis vart han vill
och om den stumme kan bli kejsare
om han bara säger till
ja, då är skomakarpojkens frihet
att få stanna vid sin läst
och det är frihet för den fattige
att kunna köpa vad som helst

Dom säger att vi hör samman
att vi är bröder allihop
att vi ska lära oss att leva med varann!
Men när tiderna blir knappa
och man ska prova det som band
då är det slut på allt tal om broderskap
och man snor åt sej vad man kan

Medan den rikes barn blir feta…

Det här perspektivet, jämlikhetsperspektivet, måste socialdemokratin – för att återvända till nuet, valåret 2010 – envist hålla fast vid. Gör vi inte det, sviker vi deras förtroende som ger oss sin röst.

Men gör vi inte det, kommer vi att påminnas om slutraderna i ”Vem kan man lita på?”:

Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?