Bellman i Uppsala

Lars Hedberg samarbetade jag ofta med förr i världen: Tillsammans gjorde vi ABF-kurser åt Socialdemokraterna runt omkring i Uppsala län. Med mig som introduktör och med Lars på gitarr lärde vi partivänner att sjunga gamla och nya arbetarsånger och andra politiska sånger. Ett sådant sångprogram resulterade till och med i ett kassettband, insjunget av Lars och utgivet av ABF i Uppsala län 1982, ”Allihop, allihop!”.

Under senare år har vi bara stött på varann med ytterst ojämna intervall och oftast långa uppehåll. Men så i höstas fick jag ett trevligt livstecken från Lars: en gemensam vän förmedlade en CD med honom till mig, ”Bellman i Uppsala. Ack! ack! lustiga tider” (Nature Always Wins NAWCD011, 2008).

”Bellman i Uppsala” är naturligtvis att ta i. Visst sjungs Bellman i studentsammanhang. Ett exempel är måltidssången ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, och den finns förstås med på den här skivan. Men egentligen har bara en av sångerna på CDn direkt anknytning till Uppsala, ”Movitz skulle bli student”, Fredmans sång nummer 28. Movitz’ studier vid universitetet bli dock, liksom Bellmans egna, mycket kortvariga. Men det är i alla fall kul att få höra den här lite udda sången.

Lars Hedberg har annars med ganska många kända epistlar och sånger ur Carl Michael Bellmans repertoar och tar därmed en risk, eftersom han sjunger i en lite äldre bellmantradition. För det är klart att när han sjunger ”Nå skrufva fiolen”, Fredmans epistel nummer 2, så är det svårt för en bellmanälskare och berllmansamlare att inte minnas Fred Åkerströms insjungning. I andra fall, till exempel i ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel nummer 81, har han att tävla med Cornelis Vreeswijk. Fler sådana exempel kunde ges – märk dock att Lars Hedbergs versioner för den skull inte ska avfärdas som dåliga; vad jag talar om är att några svenska bellmantolkare har gjort konstnärligt djärva och absolut nyskapande versioner av de här bellmantitlarna.

Vad också Lars Hedberg förmår åstadkomma märks tydligast där även han vågar avvika från den gängse bellmanmallen. Han spelar själv utmärkt gitarr (lyssna till exempel på inledningen till ”Fader Bergström, stäm up och klinga”, Fredmans epistel nummer 63), och andra musiker med andra instrument har med god känsla lagts in beroende på musikens karaktär. Men på CDns andra låt, ”Ach vad för en usel koja”, Fredmans epistel nummer 34, till Movitz när elden var lös i hans Quarter uti Kolmätargränden, finns i den ackompanjerande musiken en avvikande ton av klezmermusik, som plötsligt gör det hela musikaliskt intressant. Och jo, när jag kollar, ser jag att man bland de mesverkande musikerna hittar klezmerbandet ”Den flygande bokrullen”.

Redan den gör att jag med glädje fogar den här CDn till min ganska stora bellmansamling.

Den banala ondskan och den banala kärleken

Hannah Arendt (1906-1975) var tysk judinna. Hon studerade filosofi med Martin Heidegger (1889-1976) som lärare men kom enligt egen utsago att arbeta mer med politisk teori än med filosofi. Arendt inte bara påverkades av Heideggers sätt att tänka. De här båda blev också, trots åldersskillnaden och lärar/elev-relationen, ett kärlekspar. Nå, sådant har väl hänt också andra personer, men i det här fallet tillkommer ett extra spänningsmoment: Heidegger gick efter Hitlers maktövertagande 1933 med i nazistpartiet och var medlem fram till 1945. Arendt, som alltså var judinna, flydde Tyskland 1933 och kom, efter en tids uppehåll i Paris, att bosätta sig i och verka i USA.

Den israeliske dramatikern Savyon Liebrechts (född 1948) pjäs ”Den banala kärleken” (översättning Yael Feiler), som handlar om de här båda och deras relation, hade i lördags premiär på Uppsala stadsteater i regi av Vuola Kereklidou. Jag vill inte påstå att den kastar nytt ljus över Heideggers inte särskilt lättillgängliga filosofi, om vilken respektabla och mycket mer sakkunniga (än jag) bedömare verkar vara oense; Heideggers filosofi har utövat lockelse inte bara på Hannah Arendt. I pausen hörde jag en bekant sucka över att det fanns lätt docerande partier i pjäsen, som tröttade ut honom och andra i publiken – men det är knappast de här partierna som utgör pjäsens nerv. För det här dramat har nerv och engagerar!

Det börjar med att Hannah Arendt 1975 i Köpenhamn tar emot och håller tacktal för ett prestigefyllt pris, och så ser vi plötsligt Janna Holmstedts scenbild rämna som minnet av ett liv. Kvar på scenen finns sedan både den åldrade och reflekterande Hannah Arendt i skepnad av Anna Carlsson och den blott 18-åriga filosofistudenten Hannah Arendt, spelad av Sofia Berg-Böhm, vars lockande unga kvinnlighet ytterligare framhävs med hjälp av Janna Holmstedts kostym. Martin Heidegger spelas av Bengt Nilsson. Som en brygga mellan då och nu fungerar Robin Keller, som dels spelar Hannas ungdomlige judiske beundrare Rafael, dels spelar rollen som Rafaels son Michael, uppvuxen och bosatt i Israel.

Mikael har lyckats få till stånd ett möte med Hannah Arendt förebärande att han vill intervjua henne om Adolf Eichmann, som Hannah Arendt hade skrivit en kontroversiell bok om, ”Den banala ondskan”. Fast i själva verket är det hans avsikt att använda tillfället till att också föra samtalet in på ett ämne som Hannah Arendt inte vill tala om, förhållandet mellan henne och Martin Heidegger, om man så vill den banala kärleken. Men bara banal var den knappast. Det fanns inte bara ett fysiskt utan också ett intellektuellt spänningsförhållande dem emellan.

Uppsala stadsteater har just fått ett stort pris från de svenska teaterkritikerna, och den här uppsättningen är ytterligare ett bevis på att teatern är värd en sådan utmärkelse. Stadsteatern i Uppsala utmärker sig under Linus Tunströms ledning för nyskapande, sevärd teaterkonst.

* * *

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag till restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30. Jag hade beställt bord där, för första gången på kvällstid – sommartid har jag ätit lunch där i deras utomhusservering. Restaurangen uppe på övervåningen visade sig vara ombonad och trevlig, och menyn var lockande. En vinterkväll som denna kändes det helt rätt att välja ytterfilé av älg med potatispaket, brysselkål och lingonsirap – den senare måste en diabetiker som jag dock vara försiktig med. Till det drack vi ett rött bourgognevin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee. Deras irish coffee visade sig till min glädje inte vara så sötad som irish coffee ofta är.

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kjell Eriksson sätter punkt

Tio böcker har det blivit om Ann Lindell vid uppsalapolisen, Kjell Erikssons ganska alldagliga hjältinna. När Eriksson nu sätter punkt, får vi, efter ett långt uppehåll, se henne återvända till Gräsö, den här gången till gamla Violas sjuksäng och sen till hennes begravning. Men med Edvard, som hon svek och sen många gånger har längtat efter, blir det inget, trots att han numera är den som vill.

Annars spelar Ann Lindell själv, och över huvud taget polisen, bara en bakgrundsroll i den avslutande boken om Ann Lindell, ”Öppen grav” (Ordfront, 2009). En intressant sak med den här boken är att den, trots att den kallas ”kriminalroman”, blir det först på slutet. Snarare är den ett exempel på uppvisning av det slags akademiska borgerlighet, i det här fallet i Kåbo i Uppsala, som man mer förknippar med författare som Gösta Gustaf-Jansson och Olle Hedberg än med Kjell Eriksson, som ju i grunden är en arbetarförfattare.

Jo, klassföraktet och klasshatet finns där också, med familjen von Ohler på den ena sidan av scenen, systrarna Anna, Greta och Agnes – i tur och ordning hushållerskor hos von Ohlers – från Gräsö å den andra. De agerande är få, utöver professor Bertram von Ohler, som just har fått nobelpriset i medicin, hans dotter Birgitta och hennes partner Liisa och så några akademiska grannar och konkurrenter. Och så finns där på granntomten den mystiske Karsten Haller, trädgårdsanläggare liksom författaren själv. Vem är han, och varför hatar han Bertram von Ohler?

”Öppen grav” är, för att knyta an till medicinarspråk, en ganska otäck dissekering av borgerligheten när den är som sämst, klassföraktande, självrådig, girig, och tro nu inte att Kjell Eriksson har åstadkommit en nidbild; en och annan våldtäkt på tjänsteflickor och en och annan påtvingad abort har nog förekommit i fler fina familjer än familjen von Ohler. Som jag redan har antytt, knyter Kjell Eriksson skickligt an till den tradition av att skildra perverterad borgerlighet som har funnits hos betydligt mer borgerliga författare än vad han är.

Mycket länge skriver Eriksson i den här romanen i den traditionen utan att ”Öppen grav” ens känns som en kriminalroman. Och som i flera av Erikssons tidigare böcker får vi gradvis, genom de agerande själva, inte genom en polisundersökning, reda på allt mer om figurerna i romanen och deras motiv för att göra det ena efter det andra. När sen urladdningen kommer, mördas till och med en helt annan person än den man i början av handlingen tror ska mördas. Den vane deckarläsaren snos också på sina förväntningar om att man ska hitta liket och gripa mördaren – i vart fall fram till ett annat, antytt slut i bokens epilog.

Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 1 2010:

”Stadsmissionens
julbord sprids
från mun till mun”

Rubrik i Östran

”Dödsbränder
orsakas ofta av
passiv rökning”

Rubrik i Norran

”Men snart tvingas Maria och Josef fly med sin baby. När kung Herodes av de vice männen får reda på att en kung har fötts i Betlehem, skickar han…”

Östgöta Correspondenten

”I centrum för utredningen står händelserna under förrförra helgen, när Tiger – efter ett påstått otrohetsgräl med sin golfklubba – kraschade sin bil i en grannes trädgård.”

Aftonbladet.se

Är du lönsam, lille vän?

Bland julklapparna från Anna fanns julnumret (nummer 148, 2009) av Situation Stockholm. Jag antar att jag fick tidningen främst för att numret innehåller en lång intervju med Bob Dylan om hans märkliga julskiva ”Christmas In the Heart”, som jag själv har skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och visst, intervjun är intressant.

Men egentligen greps jag mer av en annan text, Stefan Sundströms ”Från Farsta och tillbaka”, som skildrar förortsliv i Farsta och i Rågsved men ännu mer det där utanförskapet som kan leda både till missbruk och till hemlöshet. Det finns inget romantiserande eller känslosamt i Stefans text; hans stil är nyktert iakttagande och just därför så effektiv.

Naturligtvis finns det ingen enkel formel som kan förklara varför det går snett för somliga av oss – varje tid, varje miljö tycks producera sina egna slag av utanförskap. Inte heller vill jag hävda att de som drabbas uteslutande är oskyldiga offer – människor kan påverka sitt liv också med hjälp av egna val.

Men vad ska vi göra med alla dem som väljer fel, ofta gång på gång, som inte har uthållighet eller motivation nog, som inte orkar, som i något avseende kanske är svagare än vi andra?

Jag vill påstå att livet i vår tids accelererande grottekvarn av konkurrens och prestation har blivit hårdare, så hårt för många, att de sorteras ut eller medvetet låter sig sorteras ut.

Jag hör ingalunda till dem som blint förnekar, att det kan finnas moment av överutnyttjande och bedrägeri i socialförsäkringssystemen, och även jag tycker att sådant ska beivras. Men den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har visat, att den så kallade arbetslinjen med sina stupstockseffekter också den har fått groteska följder för svaga och försvarslösa människor.

Slutsatsen av detta borde bli att ett samhälle, som gör anspråk på att bygga på humanistiska värden, inte ensidigt kan byggas på modeorden för dagen, konkurrens och produktivitet. Vid sidan av ett konkurrensutsatt produktionsliv måste det finnas verksamheter, där också de icke fullpresterande, de svaga, de sköra, de besvärliga och de socialt missanpassade kan få en meningsfull sysselsättning och utkomst av sitt arbete.

Och nu talar vi inte om en försvinnande liten minoritet av människor, som man kan stoppa in i Samhall-liknande verksamheter. Jag är övertygad om att ganska många människor utan att vara handikappade, missbrukare eller mer eller mindre svårt sjuka skulle komma mycket bättre till sin rätt – om man så vill prestera mycket mera – om de kunde ges sysselsättning i verksamheter, vars själva förutsättning inte är konkurrens.

Människor kan rent av bringas blomma om de inte ständigt bombarderas med frågan ”Är du lönsam, lille vän?”.

Retur till proggen

Artister, oftast döda, hyllas då och då på samlingsskivor, där nutida artister gör deras gamla låtar. När MNW fyllde jämnt förra året, använde sig bolaget delvis av samma grepp, släppte en CD, ”Retur Waxholm” (MNWCD 406, 2009), med nyinspelningar av låtar ur sin proggkatalog.

Där finns onekligen mycket att hämta av både artister/grupper och låtar – många av de plattor som retroaktivt finns representerade i det här skivurvalet hittar man för övrigt också i Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006), som jag nyligen skrev om. Hur urvalet till CDn exakt har gjorts vet jag inte, men jag förstår av en formulering i CD-häftet, att Johan Johansson tycks ha ringt runt till de utvalda och resonerat, vad jag förstår med ganska öppet sinnelag.

Det bör i sin tur ha bidragit till att låturvalet har blivit ganska okonventionellt, inte koncentrerat bara på proggerans riktigt hårdslående hitar. Nå, när någon har fastnat för en sådan, har resultatet – fast att originalet fortfarande ringer i öronen på en som var med på den tiden då det begav sig – ändå kunnat bli förbluffande bra. Ett exempel är Sanna Carlstedts tolkning av Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

När nya artister och grupper gör covers av äldre låtar, ibland hela skivor, väntar man sig kanske främst att nytolkningarna, gärna genom att lägga till en modernare musikalisk dimension, ska föra vidare de här låtarna till helt nya generationer. Det märkliga är att jag inte hittar något sådant enhetligt grepp i det här urvalet. I själva verket ligger till exempel Sanna Carlstedts tolkning förbluffande nära Hoolas original.

Men skivan rymmer förvisso också nya tolkningar, som gör att gamla progglåtar känns mycket fräscha. Ett exempel är Annika Norlins insjungning av ”Jag vill inte suddas ut” ur Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Jösses flickor”, ett annat Love Antells av Ted Ströms ”Samma vindar samma dofter” från ”Hon kom över mon” med Contact. Ännu ett snäpp bättre är Johan Johanssons nytolkning av ”Vårdsjuk blågul fanblues”, när det begav sig med göteborgsbandet Dom smutsiga hundarna – som dock väl gavs ut på Nacksving, inte på MNW?

Nyinspelningen har ett bra körparti, där körandet sköts av bland andra Stefan Sundström och Fjodor, vilket leder mig in på nästa kommentarstråd. Just de nämnda herrarna har nämligen på den här CDn gjort en nyinspelning, för övrigt en bra sådan, av Leif Nyléns och Blå tågets ”Tvivelaktig kurtis”, och min undring är förstås i vilken mening de här båda representerar en ny generation av artister (om det nu var det som var meningen). I själva verket hör de väl båda till MNWs (ibland av MNW ägda bolags) historia.

Det gör ocskå Plura, vars Eldkvarn länge låg på MNW, men här får han lika fullt göra en ny version av Mats G Bengtssons och Gunder Häggs ”I hajens djupa vatten”. Toni Holgersson, en annan gammal MNW-artist, får göra Peter LeMarcs ”Kort vals till min älskade”. Samma slags invändningar gäller Kajsa Grytts nyinspelning av Stry Terraries ”Gunga bergets topp” och Kjell Höglunds av Nationalteaterns (egentligen Bob Dylans) ”Men bara om min älskade väntar” – jag tycker, trots att jag gillar båda, inte ens att deras nytolkningar tillför något bra.

Vacklar mellan gammalt och nytt gör De lyckliga kompisarna, som här gör Leif Nyléns ”Törnrosa” ur ”Sånger för kvinnor” – bland kompisarna finns nämligen Marie Selander, mor, och Jouni Haapala, son.

Fast jag ska inte vara taskig – en hel del. även med de lite äldre artisterna, är hörvärt.

Det är bara redigeringsprincipen för den här retroskivan jag inte riktigt begriper.

Efter avregleringen: receptfria läkemedel stiger kraftigt i pris

I ekonomidelen av Dagens Nyheter finns i dag (18 januari 2010) en intressant artikel om avregleringen av försäljning av receptfria läkemedel, ”Priserna höjdes vid avreglering”. Ettarubriken talar rent av om ”Chockhöjning”.

Priset på Panodil Zapp har sålunda höjts med 25 procent, priset på hostmedicinen Theracough med 47 procent. Av Apotekets 50 mest sålda receptfria läkemedel höjdes priserna på ett trettiotal produkter mellan januari och oktober 2009. Det är väl inte allt för långsökt att av detta dra slutsatsen att det kan finnas ett visst samband med att läkemedelsbolagen anpassade prisnivån till det som genomfördes 1 november 2009, avregleringen av marknaden för receptfria läkemedel. Då fick nämligen drygt 3000 livsmedelsbutiker och bensinstationer möjlighet att börja sälja huvudvärkstabletter, nässprejer och hostmediciner.

Vad de här häftiga prishöjningarna beror på lyckas heller inte DN leda i bevis mer än, åtminstone delvis, i ett fall: Efter krav från Läkemedelsverket ersattes Alvedon 500 milligram 30-pack med en mindre förpackning om 20 tabletter. Företaget skyller här på att förpackningskostnaderna är större för mindre förpackningar, men detta kan ändå inte förklara prishöjningen på 39 procent.

När jag går till min Konsum-butik och handlar, finns det numera på vägghyllan bakom kassan också ett litet sortiment av receptfria läkemedel, ett faktiskt skrattretande litet sortiment. Just av det kommer jag nog aldrig att handla, i varje fall inte på Konsum.

Jag har fortlöpande ärende till Apoteket för att fylla på mitt förråd av receptbelagda läkemedel, och jag passar naturligtvis samtidigt på att handla även de receptfria läkemedel jag har behov av. Och jag väljer då att handla i ett av de fortfarande statliga apoteken, Apoteket Kronan på Svartbäcksgatan.

Musikens makt – när bra skivor också kunde ha en politisk inriktning

I mina skrivhyllor finns en mycket stor del av de svenska proggskivbolagens utgåvor, i original som LP, många av dem senare kompletterade i form av CD-nyutgåvor. MNWs jubileum förra året ledde till ytterligare en rad nyutgåvor på CD, ofta nu med tillagt kompletterande material. Jag skrev själv nyligen om en sådan utvidgad nyutgåva av Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

På förra årets bokrea köpte jag också ett exemplar av Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006). Jag kunde då genast konstatera, att de allra flesta av plattorna som behandlas där finns i min skivsamling; åtskilliga av dem har jag till och med recenserat i Aktuellt i politiken (s).

För den som vill få en bra och representativ översikt över det som gavs ut under proggåren är det här en mycket användbar bok. Eftersom varje artist eller grupp representeras av en enda skiva, kan naturligtvis den som i likhet med mig kan eran och skivutgivningen ibland tycka att den eller den plattan i stället borde ha varit med, men det vore småaktigt att göra så – det här urvalet är gjort med kunskap och gott omdöme. ”Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen” som det hette i ”Rocksamba” på Hoolas ”Vem kan man lita på?”, och det stämmer i förbluffande stor utsträckning.

Förvisso är det så att en platta per artist eller grupp står i fokus i var sin huvudartikel, men på den har man också hängt en faktadel om artisten eller gruppen i fråga, där även andra plattor nämns, vilket ökar bokens användbarhet. Och eftersom grupper förändras och gruppmedlemmar också har egna solokarriärer, dyker naturligtvis ibland samma namn upp på flera ställen. För att ta exemplet Hoola Bandoola Band: Mikael Wiehe dyker till exempel, nu tillsammans med Kabaréorkestern, upp också med ”Sjömansvisor”, och Björn Afzelius har man valt att solopresentera genom ”Vem är det som är rädd?”.

Urvalet är helt osekteristiskt. Vi möter KFMLr-gruppen Knutna nävar genom ”De svarta listornas folk” så väl som Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” på KFMLs/SKPs skivbolag Oktober. Också skivbolag som inte hörde till musikrörelsen men gav ut plattor som med rätta hör hemma i en redovisning av proggeran finns representerade: Cornelis Vreeswijks ”Cornelis sjunger Victor Jara”, Pugh Rogefeldts ”(Ja, dä ä dä!)”, Ola Magnells ”Påtalåtar” och Turids ”Selma, världserövrare” kom ut på Metronome, Peps Perssons ”Blodsband” och Ronny Åströms ”Den ensamma människan” på Sonet, Hansson & Karlssons ”Monument” på Polydor och Elisabet Hermodssons ”Vad gör vi med sommaren kamrater?” på kristna Proprius.

Men det är klart att de flesta av de plattor som är starkt förknippade med proggeran gavs ut av alternativa skivbolag som MNW, Silence, Nacksving, Amalthea, Atlantis, Manifest och allt vad de hette. De gav ut skivor med Gunder Hägg/Blå tåget, Bo Hansson (”Sagan om ringen”), NJA-gruppen, Arbete & Fritid, Kjell Höglund, Contact, ”Sånger om kvinnor”, Södra bergens balalajkor, Grus i dojjan, Marie Selander, Nynningen (”För full hals”), Jan Hammarlund, Piska mig hårt (senare Eldkvarn), Nationalteatern (”Livet är en fest”), Anton Svedbergs swänggäng, Norrlåtar, Röda bönor, Norrbottens järn, Rolf Wikström, Bella Ciao, Tore Berger, Rekyl, Musikteatergruppen Oktober (”För släkt och vänner”), Raj Montana band, Dag Vag…

Jag är särskilt glad för att man har berett plats för lite udda plattor som Ragnar Borgedahls ”Hum, hum från Humlegården” och så ”Philemon Arthur & the Dung”.

YTF får väl också räknas dit: På YTF kom Pierre Ströms och Finn Zetterholms ”Första maj” och Margareta Söderbergs ”Käringtand”.

Ja, det är rent märkvärdigt hur mycket kul och musikaliskt bra och politiskt radikal musik det gavs ut under proggeran.

Måtte den komma tillbaka!