2 x Lennon

Det finns grupper vars musik och ljudbild vida överträffar det deras enskilda medlemmar, även de mest kreativa bland dem, lyckas åstadkomma som soloartister. Jag har hela kollektionen av Beatles-skivor, men jag har aldrig riktigt fallit för till exempel George Harrisons eller Paul McCartneys soloplattor – inte så att jag inte ser förtjänsterna med dem utan för att jag ofta tycker att de inte riktigt kan konkurrera med det de gjorde som Beatles.

Min son Matti, med eget band, har mycket mer än jag lyssnat också på de enskilda beatlarnas egna plattor. Kanske för att övertyga sin envise gamle far gav han mig i julklapp remastrade CD-utgåvor av John Lennons två första soloplattor, ”Plastic Ono Band” (ursprungligen utgiven 1970, den remastrade utgåvan, EMI 7243 5 28740 2 6 med två extra spår, 2000) och ”Imagine” (ursprungligen utgiven 1971, Parlophone/EMI 7243 5 24858 2 6, 2000).

John Lennon (1940-1980) var utan tvekan den mest egensinnige och konstnärligt nyskapande medlemmen i The Beatles. 1969 gifte han sig med Yoko Ono och inledde också ett musikaliskt samarbete med henne. Hon finns mycket riktigt närvarande på de här båda plattorna (liksom Lennon finns på hennes), men på den första av dem, som alltså bär hennes namn, är hon inte särskilt närvarande – dock är hon medkompositör till allra sista låten, bonusspåret ”Do the Oz”.

Men det är inte den utan resten av materialet, skrivet av John Lennon, som gör ”Plastic Ono Band” till en så stark platta. Lennon firar här triumf på triumf både som komposititör/textförfattare och genom att de relativt få musikerna åstadkommer klangliga underverk. Redan den inledande ”Mother” är knockande vacker. Men även ”Hold On John”, ”Isolation” (vacker melodi, piano plus trummor), ”Remember” med sin fantastiska rytm och ”Well, Well, Well” (rytmen igen) måste nämnas.

Allt det här påminner om den Lennon som i så hög grad satte sin prägel på Beatles’ musik.

Dessutom innehåller den här plattan, om man tar med ytterligare ett av de två tilläggen, två av John Lennons utrerat politiska texter. Den första av dem fanns med på originalskivan:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

Den andra är ett av tilläggsspåren på den remastrade CD-utgåvan; den skrevs först 1971, alltså året efter det att skivan hade kommit ut i original:

Power To the People

Text och musik: John Lennon, 1971

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Say you want a revolution
We better get on right away
Well you get on your feet
And out on the street

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

A million workers working for nothing
You better give ’em what they really own
We got to put you down
When we come into town

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

I gotta ask you comrades and brothers
How do you treat you own woman back home
She got to be herself
So she can free herself

Singing power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on
Now, now, now, now

Oh well, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Yeah, power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Power to the people
Power to the people
Power to the people
Power to the people, right on

Och när jag nämner de här båda låtarna, är det ingalunda bara för texternas skull. Båda är också musikaliskt mycket hörvärda.

Som väl redan har framgått med all önskvärd tydlighet, är jag sammantaget mycket förtjust i ”Plastic Ono Band”. Betydligt mer komplicerat är då mitt förhållande till uppföljaren, ”Imagine”.

Den inledande låten, titellåten ”Imagine”, skrevs, vad jag vet, av Lennon redan under hans beatlestid, och kanske är det därför jag gillar den här sångens harmonier så mycket.

Annars spretar den här skivan musikaliskt åt ganska många håll, men trots att Lennon här backas upp av en armé av musiker, rymmer plattan ganska lite som jag tar till mitt hjärta. Budskapet i ”I Don’t Wanna Be a Soldier Mama” är väl OK, och jag hittar också ett par låtar som vinner mitt gillande: ”Crippled Inside”, som låter lite amerikansk Old Time, och så den rock ’n rolliga ”It’s So Hard”.

Kanske ville John Lennon här experimentera med musikalisks uttrycksmedel, men för egen del tycker jag att plattan spretar åt lite för många håll.

Och helt omöjligt är det ju inte att Lennon, just för att skärpa sitt musikaliska geni, behövde gnugga det mot de andra beatlarnas musikaliska egenheter för att det skulle kunna blomma ut för fullt och helheten bli så bra.

Är allt liv poesi?

Den amerikanske poeten Cid Corman (1924-2004) levde under en stor del av sitt liv i Japan och tog också intryck av stavelseräknande japansk poesi som haiku. Men medan japansk poesi av det slaget ofta ger pregnanta lyriska uttryck för synintryck och sinnesstämningar, känns Cormans många dikter – han gav ut mer än 70 diktsamlingar – alltför ofta som hastigt nedtecknade anteckningar. Få av dikterna i den ganska tunna urvalsvolymen ”Det finns bara en dikt” (urval och översättning av Görgen Antonsson, Elleströms Lilla serien, 2008) lyckas beröra mig.

Men i några av dem finns ändå en stämning som griper tag i läsaren. Här är en dikt som känns besläktad med japansk poesi:

Sitta i rummet
utan ljus och se
hur kvällen kryper

genom trädgården
in i huset. Se
kvällen komma hem.

Också i den här finns en stämning som jag kan känna mig befryndad med:

Att krama
ett träd – hur
dum kan man
bli – och dock

Att vilja
dansa med
trädet som
vinden gör.

Mänsklig närhet är inte det som främst utmärker Cormans dikter. Men här är ett exempel som på ett positivt sätt bryter den trenden:

Ditt skratt djupt
och stilla.
Jag vilar

nedtryckt. Vi
närmar oss
andlöshet.

Dock, alltför mycket känns alltså för stumt. Allt liv blir inte poesi, ens om man räknar stavelser.

Från Sankt Petersburg och Visby

Tatjana Voltskaja är född 1960, sålunda en ung gren på det ryska poesiträdet. Ändå kan den som är någorlunda förtrogen med äldre rysk poesi placera in henne i en dikttradition där också till exempel Anna Achmatova och Alexander Blok hör hemma. I ett efterord till ett litet urval av hennes poesi, ”Tröstdroppar”, översättning Bengt Samuelson, Ellerströms Lilla serien, 2009), fogar Elena Samuelson också in henne i ett sammanhanhang, som omfattar namn som Osip Mandelstam och Joseph Brodsky.

Ändå har hennes lyrik en alldeles egen ton. Det man slås av, när man läser dikterna i det här urvalet, är den dagboksartade tonen: Voltskaja är en iakttagare, och det hon förmedlar är ofta bilder ur vardagen. Och hon är verkligen en mästare i att göra stor poesi av vardagen utan att förgylla den:

Glädjen förmörkad,
seendets magiska lykta fördunklad.
De färgade glasen är urtagna:
floden är åter flod, gräset åter gräs,
som Askungen vid midnatt.
Kvällen är strödd med aska,
som fläckad av sot,
och grannkvinnans klänning
vill inte längre slita sig loss från strecket,
hänger med utspärrade ärmar.

I hennes bilder ur vardagen, i det hon ser, finns samtidigt en dimension av frånvaro, frånvaron av den älskade. Frånvarokänslan har inte så sällan ett drag av fatalism i sig:

så litet betyder jag för dig,
att dig kommer jag i alla fall aldrig att vålla sorg.
Fast håll med om att detta
är alltför bittra droppar mot missmod.

Eller:

I himlen efter regnet – violonceller
klingar länge. Bred som regnbågen
är tiden mellan åska och åska, möte och möte.
Snart reser du och en regnbåge är inte nog.

Mycket ofta i Voltskajas poesi är det just sorgen och smärtan som ger näring åt de vackraste partierna i hennes dikter:

Långt borta ifrån huset
i blåa kråkvickersnår
tänker jag: varför älskar vi då inte mest
dem som ger oss glädje,
utan dem som får oss att gråta?

Jag har varit i Tatjana Voltskajas Sankt Petersburg, faktiskt på den tiden då det fortfarande hette Leningrad, men jag kan inte påstå att den del av hennes poesi, som rent geografiskt är förankrad där, ger mig några speciella associationer.

Men jag kan ana att jag därmed missar några innebörder i dikterna. När hon i en diktrad nämner inte bara Vodka utan också Rigabalsam – det senare en mycket känd och älskad likör från Lettland, som jag många gånger har besökt – påminns jag om att det slaget av nycklar kan vara bra att ha, om man i alla avseenden ska förstå en nyansrik poesi. Det här blir också mycket tydligt i hennes diktsvit ”I muren”, där hon förmedlar bilder från ett besök i Visby:

Murar i en murgrönsväv
upphängda som gobelänger
i septembers sidenluft.
Takens tegel, tegel som i alla riktningar
samlar klibbig höstsol
till en blodröd honungskaka.

Men Voltskajas bilder är ofta så svindlande vackra, att man inte behöver associera till någon specifik miljö för att beröras av dem:

Vind, vind, augusti månad,
en svartbrun glada spänner vingen,
och landsvägarnas gråa halsduk
är solkad och förstörd av regnet.

Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen plus ny bok om jämlikhet

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått ett tips som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare, framför allt de läsare som bor i Stockholm med omnejd:

SENSATIONELL COMEBACK (tycker i alla fall jag):

Skivsläpp med Bella Ciao-gruppen!

Torsdagen den 4 februari klockan 18.30 är vi på restaurangen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Ett urval sånger från Bella Ciao-gruppens olika föreställningar och skivor finns nu samlade på en cd-skiva.

Detta vill vi fira med en tillställning i restaurangen på ABF-huset! (Smörgåsar och dryck finns också).

Bella Ciao-gruppen var som mest aktiv på 1970- och 1980-talen och sjöng framför allt italienska arbetar/folksånger. Bland annat gjordes en föreställning om italienska risplockerskor.

Dessa kvinnliga risarbetare gjorde sig kända för sina orädda och slagfärdiga sånger riktade mot överhet och orättvisor. År 1906 fick risplockerskorna igenom 8 timmars arbetsdag. Ofta sjöng de medan de arbetade på risfälten.

Medverkande i Bella Ciao-gruppen: Anna Barsotti, Carlo Barsotti, Karin Biribakken, Lena Ekman, Björn Granath, Jan Hammarlund, Niklas Hellberg, Figge Holmberg, Fred Lane, Kjell Westling och Carin Ödquist.

Entré ENDAST 50 kronor.

Arrangör: Bella Ciaogruppen i samarbete med ABF Stockholm.

* * *

Förra vårvintern skrev jag, om en i Storbritannien nyutkommen bok, som jag genast insåg borde översättas:

”För ett par dar sen fick jag ett mejl från min vän DN-journalisten, kåsören och författaren Staffan Skott, numera på grund av hustruns, Maria Nikolajevas, tjänst där bosatt i Cambridge. Han ville bland annat tipsa om en artikel, som publiceras på DN Kultur i dag, ”Till alla lycka bär”. Eftersom DN inte tillhandahåller någon länk till den, tillåter jag mig att frikostigt citera ur den:

”Fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, sociala missförhållanden, tonårsgraviditeter, ångest, rökning, övervikt – både för rika och fattiga länder visar det sig att i länder med mindre ekonomiska klyftor har människorna mindre av dessa missförhållanden. Och tvärtom: människors tillit till varandra är större i länder med mindre ekonomiska klyftor. Även känslan av lycka, livslängden, kvinnans ställning i samhället är bättre, ja till och med sopsortering och återbruk fungerar bättre.”

Det hänger alltså inte bara på om landet i sig är rikt; det hänger på graden av jämlikhet. De som drar de här slutsatserna är inte artikelförfattaren utan socialmedicinaren Richard Wilkinson och sociologen Kate Pickett, i den just nu i brittisk press mycket uppmärksammade boken ”The Spirit Level” (Allen Lane).

Jag fortsätter att citera Staffan Skott:

”Författarna har mätt graden av ojämlikhet genom att efter vederbörliga justeringar för skatt och annat jämföra inkomsterna hos den rikaste femtedelen av ett lands befolkning med den fattigaste femtedelen. I Storbritannien är skillnaden 6,5:1, I Skandinavien och Japan 4:1 och så vidare.

Ett paradexempel på bokens tes: I USA är genomsnittsinkomsten dubbelt så hög som i Grekland och man satsar mer på hälsovård än något annat land. Men ett nyfött barn i Grekland löper mindre risk för spädbarnsdöd och kan förvänta sig att bli äldre än det amerikanska. Ojämlikhet: USA 8:1, Grekland 6:1.”

Jag efterlyste då en översättning till svenska.

”The Spirit Level” finns nu tillgänglig på svenska, med titeln ”Jämlikhetsanden” (Karneval förlag).

Den här boken kan bidra till en ny och mycket önskvärd jämlikhetsdiskussion. Vi socialdemokrater och våra förbundna i det röd-gröna alternativet kan, utöver att läsa boken, också lyssna på en av författarna. I Stockholm kan man möta Wilkinson vid två tillfällen.

Fredagen den 5 februari samtalar han med Dan Josefsson på Söderbokhandeln, Götgatan 37, klockan 17.00.

Lördagen den 6 februari medverkar han i ett stort seminarium på ABF-huset, Sveavägen 41, klockan 13.00-16.00. Medverkande: Richard Wilkinson, Dan Josefsson, Walter Korpi, Lena Sommestad och Irene Wennemo. Carl Tham är samtalsledare.

Dan Josefsson har för övrigt den 27 januari 2010 recenserat ”Jämlikhetsanden” på Aftonbaldets kultursidor, under rubriken ”Sjuka klyftor”. Du kan läsa hans recension här.

Staffan Skott: Golodomor och Mariampole

Här om dan rekommenderade jag en essä, skriven av Staffan Skott, i Dagens Nyhter och beklagade samtidigt att det inte fanns någon länk till den. Staffan, numera bosatt i Storbritannien, skickade då texten per mejl, dessutom en längre version än den som publicerades i DN:

Käre Enn, så smickrande jag är omnämnd på din blogg. Här är den ursprungliga texten till artikeln om ”Istorija Rossii” – numera får det bara vara 8 000 tecken, men här är den ursprungiga på 11 900.

I remain, sir, your obedient servant
S Skott
Esq

Golodomor och Mariampole

Hur ett land ser på sitt förflutna säger också något om vart det är på väg, eller tror sig vara på väg. Läroböcker i historia är den tydligaste bilden.

Efter 1991 har jag vid besök i Ryssland ofta köpt med mig läroböcker i Rysslands historia, avsedda för högstadiet eller lärarhögskolor, för att jämföra hur de behandlat några ämnen som är som lackmuspapper: det kommunistiska maktövertagandet 1917 (oktober-”revolutionen”, det var i själva verket en statskupp), svälten vid tvångsförstatligandet av jordbruket i början av trettiotalet (”kollektiviseringen”), terrorn 1937-1938 och finska vinterkriget.

Det handlade om böcker godkända av utbildningsministeriet i Moskva. Somliga var omarbetningar av sovjetiska läroböcker. Bland de nya återfanns olika förhållningssätt till känsliga företeelser i det förflutna. Det för Sovjet i alla avseenden pinsamma vinterkriget togs ofta över huvud taget inte upp – i ryska ögon en mindre konflikt bredvid andra världskriget, om än på liv och död för Finland-

Tvångsförstatligandet av jordbruket gav starkast utslag – vågade författarna efter en epok av förtigande ta upp de ohyggliga dödssiffrorna? Mest anmärkningsvärd var en bok som utan omsvep beskrev hur välorganiserat säkerhetstrupper spärrade av jordbruksområdena och beslagtog alla livsmedel man kom över. Den nämnde också att vissa källor talade om mellan 10 och 15 miljoner döda i hela Sovjetunionen 1930-1933. (Ostrovskij & Utkin.)

I andra, försiktigare läroböcker mumlades, gavs lägre siffror, naturligtvis lika förfärliga ändå. I senare upplagor drog Ostrovskij och Utkin försiktigtvis ner siffrorna och detta var en allmän tendens. Knappast på order, utan för att känsligheten för vad som är acceptabelt var en egenskap förutan vilken man inte kunde existera i det gamla Sovjetunionen.

Ett flagrant exempel på överslätande, bortförklaringar och ren förfalskning av Rysslands nattsvarta förflutna är Aleksandr Filippovs lärarhandledning ”Rysslands nyare historia 1945-2006”, som Gudrun Persson grundligen redogjort för i DN (20/8 2008).

Som en sensation från en klar himmel kommer därför en bastant historieskrivning i två volymer om tillsammans 1 872 sidor, avsedd för en vidare läsekrets: ”Rysslands historia 1894-2007” (Istorija Rossii 1894-2007) Den har alla förutsättningar att bli standardverket lång tid framåt. Om det sedan verkligen blir det i Putins och Medvedevs Ryssland är en annan fråga.

De två volymerna har väckt uppmärksamhet både hemma och utomlands. Richard Pipes, den främste rysslandshistorikern i Väst, arbetar på att få fram medel att ge ut dem på engelska: Verket är lika uppseendeväckande för västliga läsare som för ryska. Här finns inte den i ryska böcker vanliga nationalismen, enligt vilken ryssarna alltid varit offer för aggression och aldrig själva ansvariga för sådan.

Pipes framhåller särskilt hur verket undviker nationalism och antisemitism. Det iögonenfallande inslaget av judar i bolsjevikernas ledarskap kommenteras med det korrekta påståendet att numerärt var de en försvinnande minoritet bland landets stora judisk befolkning, som betraktade sina före detta trosfränders kommunistiska verksamhet med avsky och förfäran.

Författarkollektivet bakom Rysslands histioria omfattar 45 namn – många från institutioner som lyder under Ryska Vetenskapsakademin (tidigare SSSRs Vetenskapsakademi), ryska namn från utländska universitet, två höga prästmän som skriver om ryska kyrkan i hemlandet och i exil. Huvudredaktören Andrei Zubov är professor vid Ryska utrikesministeriets eget universitet för internationell politik med förkortningen MGIMO(U) MID RF, en inrättning med långa sovjetiska anor. Bland de otaliga källor som anförs finns även västliga auktoriteter – Conquest, Rummel, emigranterna Heller och Nekritj.

Här mumlas inte i skägget. Redan i förordet talar Zubov om nödvändigheten att ”berätta sanningen om tillvaron och utvecklingen för folken i Ryssland under 1900-talet”, ett sekel som var ”oändligt tragiskt” för dessa folk; denna sanning som inte sällan är ”bitter och hjärtslitande”. Uppgiften att skildra Ryssland måste också innefatta emigrationen, som ”levde i tidigare aldrig upplevd frihet, men fjärran från sitt land”, till skillnad från ryssarna i hemlandet, ”totalt berövade all frihet”. Här talas inte om ”oktober-revolutionen” utan om statskuppen.

Under Gorbatjovs glasnost redogjorde många ryska historiker öppenhjärtigt för sådana kontroversiella ämnen, men det har tagit tjugo år för detta sammanhängande verk att komma till stånd, med materiellt stöd från personer som inte vill framträda. Man får hoppas att de med tiden vågar göra det – de är värda allt beröm.

Omständigheterna kring vinterkriget utreddes ordentligt vid en finsk-rysk historikerkonferens redan för tretton år sedan och här kommer samma fakta och förlustsiffror fram – uppåt 175 000 stupade rödarmister och 23 000 finska soldater. Här uttalas samma beundran för finnarnas förmåga att försvara sitt oberoende och sin demokrati som man på sovjetisk tid ibland fick höra i privatsamtal.

Bland rysslandshistorikerna i Väst finns en liten grupp, ”revisionisterna”, som ifrågasätter Conquest, Pipes, Malia , Heller & Nekrich och andra gedigna auktoriteter. ”Egentligen var det inte SÅ illa”, kan man sammanfatta deras inställning. Efter Sovjets sammanbrott och alla fakta för att inte tala om bekräftanden som kom fram om det förflutna har revisionisterna fått flytta tillbaka sina positioner men de hävdar till exempel att det inte var Stalin som själv styrde utvecklingen med folkmord och Gulagverksamhet, att svälten 1932-1933 inte var avsiktligt organiserad och så vidare. Här har de inget att hämta. ”Stalin bär det fulla ansvaret för att det kvartssekel som han styrde landet var den dystraste och blodigaste tiden i hela Rysslands historia.”

”Golodomor” är ett ord med samma kusliga klang som Förintelsen, Holocaust, Shoah. Det används på ukrainska (då som Holodomor) om folkmordet på ukrainska bönder 1932-1933 och är sammansatt av ordet för svält, golod, och massdöd eller epidemi, mor. Åtminstone på ryska är det en nybildning som inte står i de största lexika; i svenska elektroniska pressarkiv finns två träffar på ordet, den första i en artikel i DN 2002 av Michael Winiarski.

I ”Rysslands historia” talar man om Första Golodomor och Andra Golodomor. Det första är svälten under inbördeskriget, då man beslagtog böndernas livsmedel – 5,2 miljoner döda i svält. Inalles räknas här med 12 miljoner offer för inbördeskriget 1918–1922, för vilket kommunisterna bär ansvaret. Av dessa 12 miljoner var det 430 000 stupade hos de röda och vita, resten är svälten, epidemier och terror, huvudsakligen röd sådan.

Andra Golodomor 1932-1933 kostade enligt ”Rysslands historia” 6,5 miljoner människor livet i Ukraina; i övrigt uppges ytterligare 2,6 miljoner ha dött som följd av tvångsförstatligandet av jordbruket, i ”avkulakiseringen” (deportation av motståndare till ”kollektiviseringen”), försämrade livsförhållanden och offer för dödligheten i Gulag. Men det understryks hur dessa siffror måste anses som lägsta säkra uppgifter. Och dagens ukrainska säkerhetstjänst (!) talar om 10 miljoner svältdöda i enbart Ukraina. Robert Conquest blev på sin tid hånad från vänsterhåll för sin beräkning 11 miljoner för hela Sovjetunionen, varav 5 miljoner i Ukraina.

Sovjetunionen exporterade under denna tid spannmål för att finansiera industrialiseringen. Men Stalins främsta avsikt med Golodomor 2 var att knäcka motståndet mot tvångsförstatligandet av jordbruket. Man skulle kunna tro att tillräckligt var känt av ohyggliga omständigheter från detta massmord på lika många människor (ett av många massmord) som Sveriges befolkning i dag, men här kommer ytterligare kusligheter i dagen.

”Att man åt katter och hundar var ingenting. Inte heller att man bakom ryggen på myndigheterna släpade fram nedgrävd självdöd boskap och åt. När vintern var som hårdast började man gräva upp lik och åt, och sedan gav man sig på levande människor.” (I:898.)

”Det var just svält och död, och inte alls leverans av spannmål och andra livsmedel, som var den främsta målet för bolsjevikerna under denna kampanj. /…/ På en mönsteranläggning för svinskötsel, som levererade prima fläsk till säkerhetstjänsten i Kiev, utfodrade man grisarna med linser, som lantbefolkningen som höll på att svälta till döds bara kunde drömma om. Bönderna började då komma till svinfarmen när man körde ut grisarnas spillning. De grävde ut osmälta linser ur avföringen och åt dem. När säkerhetstjänsten såg det gav de order om att svinfodret skulle vara finmalet. Detta hände 1933.” (Citerat ur en bok av D. Gojtjenko från 2006. II:899.)

Efter inbördeskriget översvämmades Sovjet av hemlösa barn, besprizorniki. De pedagogiska experimentanstalterna med den berömde Makarenko i spetsen kunde bara ta hand om en liten bråkdel; 1922 var de enligt utbildningsministern Lunatjarskij 9 miljoner. Efter svältåren 1932-1933 tillkom nya. Vad blev det av alla dessa besprizorniki?

De sattes in i koncentrationsläger där dödligheten var stor, de dog i Golodomor två. I mitten på trettiotalet infördes lagar om dödsstraff ner till tolv år. Landsflyktiga ryssar har skrivit om att man helt enkelt sköt hemlösa barn (Orlov, Krivitskij). Det verkar ligga något i det: i en kyrka i Rostovtrakten som disponerats av hemliga polisen påträffades nyligen mer än femtio barnlik med kulhål i huvudena.

Zubovs bok innehåller många sådana detaljer som man inte hört förut. Hans och de fyrtiofem författarnas verk fungerar som ett pedagogiskt uppslagsverk där man kan slå upp olika avsnitt ur Sovjetunionens och Ryska federationens historia, men de stora linjerna finns där för dem som vill sträckläsa de artonhundra sidorna, fram till dagens duumvirat Putin och Medvedev. Boken går tvärtemot Putins åsikt att Sovjetunionens sammanbrott var vår tids ”största geopolitiska katastrof”; medan Medvedevs uttalanden om nödvändigheten att känna den tragiska Sovjetepoken närmast är en uppmaning att gå och köpa verket. De två spelar nog dubbelrollen bad cop and good cop.

Att andra världskriget i Öst (”Stora Fosterländska Kriget”) var ett krig mellan två ohyggliga diktatorer går inte att säga i vissa ryska kretsar, men i Zubovs bok är det en självklarhet. Bland alla detaljer i skildringen av andra världskriget stöter man plötsligt på ett kuriosum som i alla fall jag aldrig hört talas om.

När Hitler och Stalin i samförstånd delade Polen besatte tyskarna Mariampoleområdet i sydvästra Litauen, som egentligen hörde till Stalins intresseområde. Han ville av strategiska skäl ha det – och det kom till ett köpslående mellan de två diktatorerna. Stalin fick det till slut för 7,5 miljoner dollar i guld.

Antingen det var Wehrmacht eller Röda Armén som fick Mariampole så innebar det tragedier, lidande och för många en förtidig död.

”Rysslands historia I & II” är en guldgruva. För den som vill ha mardrömmar.

STAFFAN SKOTT

Olof Palme-priset 2009 till Carsten Jensen

Carsten Jensen är en skribent jag alltid läser, när jag hittar artiklar av honom; här i Sverige publiceras han då och då i Dagens Nyheter. Jag har gett hans två senaste romaner, ”Vi, de drunknade” och ”Sista resan”, åt Birgitta, och när vi i fredags deltog i utdelandet av Olof Palme-priset – det var Carsten Jensen som fick det – sa Birgitta till honom hur mycket hon uppskattade de här böckerna, också det han står för i sin egenskap av samhällsdebattör. Det här priset utdelas sedan 1987 årligen till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Bland pristagarna finns Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hanan Ashrawi, Anna Politskaja, Aung San Sun Kyi, Kofi Annan och Parvin Ardalan – Ardalan, som 2007 av regimen i Iran hindrades att lämna landet för att hämta priset, var för övrigt närvarande vid fredagens ceremoni; hon satt bredvid Lisbet Palme, som var den som lämnade över årets pris till Carsten Jensen.

Olof Palme-priset, för närvarande 75.000 dollar (cirka 546.000 kronor) delas alltså ut för insatser i Olof Palmes anda. Motiveringen till att ge årets pris till Carsten Jensen är följande:

”I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts under tryck är behovet av modiga, aktiva och envetna försvarare av människovärdet som störst.

Carsten Jensen har vid sidan om sitt framgångrika författarskap varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde. I ord och handling har han tagit ställning för de utsattas position i det egna samhället och i världen.

Carsten Jensens engagemang för förföljda och förtryckta har fört honom till krigets Balkan, Burma och Afghanistan, liksom till kyrkor och torg i sitt eget hemland där han försvarat asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter.

Carsten Jensen riktar ljuset mot vår självtillräcklighet och trångsynthet. Han bjuder oss att stå upp för humanism, förnuft och framtidstro.”

Carsten Jensens kritiserade i sitt tacktal uttryckligen den inriktning flykting- och invandringspolitiken i Danmark har fått under intryck av Pia Kjaersgaards valframgångar, och i det efterföljande estradsamtalet, som leddes av Luciano Astudillo, kritiserade han både de regerande borgerliga partierna och Socialdemokratiet för deras anpasslighet; det framgick att han inte hade särskilt höga tankar om dansk socialdemokrati efter Svend Auken.

Det här betyder ingalunda att prisceremonin kom att få en ensidig udd mot Danmark. De båda svenska deltagarna i estradsamtalet, Anna-Lena Lodenius och Mustafa Can, synade självkritiskt också svenska attityder i de här frågorna.

Programmet, som leddes av Palmefondens ordförande Pierre Schori och som också innehöll ett par sånger av och med Ane Bruun, fortsatte sedan med mingel i sammanbindningsbanan – prisutdelningen skedde i Riksdagens andrakammarsal.

Vi hade redan tidigare hälsat på Lisbet Palme och hennes och Olofs söner, och nu fick vi tillfälle att träffa många gamla bekanta från vår aktiva tid i partiet.

Den här prisutdelningen, i fredags kringgärdad av pinande vinterväder och trasslande kommunikationer, samlar väldigt många människor som man faktiskt väldigt gärna vill träffa igen. Hela ceremonin är ett starkt vittnesbörd om att det politiska arvet efter Olof Palme, trots att man ibland kan ha sina tvivel, fortfarande lever.

Priset till just Carsten Jensen var i sig ett vittnesbörd om att arvet efter Palme fortfarande lever i socialdemokratin.

Melodikrysset nummer 4 2010

När jag öppnade bloggen i morse, hittade jag detta, som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare:

Hej.
Jag brukar läsa i din blogg när jag inte lyckas med krysset. Och även när jag klarat det. Tycker om att läsa hur du tänkt.
Imorgon kanske jag inte gör krysset för jag ligger på sjukhus med min son som har cancer. Under snart ett år har Gustav varit sjuk och under hösten gjordes en benmärgstransplantation. Allt såg bra ut och så sent som för en vecka sedan var vi alla rätt trygga i att han snart skulle börja skolan och orka leva lite mer som vanligt. Men så kom tumören tillbaka och den växer snabbt och Gustav har inte många dagar kvar att leva. Gustav startade en insamling till Barncancerfonden och jag vill att han ska få se att målet uppnås före han dör. Jag vet att många läser din blogg och ber dig att länka till Barncancerfonden och Gustavs insamling. http://www.barncancerfonden.se/4711
Tack.

Anna i Umeå

Just genom Melodikrysset vet jag att jag når väldigt många människor runt om i landet. Och jag tror inte att ni misstycker att jag på det här sättet vädjar till er att, liksom jag har gjort medan jag löste dagens kryss, tänka på lille Gustav, kanske också sätta in en slant på hans fond.

Från det kan steget tyckas vara långt till Melodikrysset. Men krysset slutade faktiskt i dag med ett stycke tragedi från förr i världen, Povel Ramels fantastiska text ”Varför är det ingen is till punschen?”, som här skulle ge is. Gå gärna in på Kulturspegeln, Sångtexter, om ni vill ta del av hela den svarta texten till den sången.

Ett fornt Stockholm utgjorde också fonden till en annan, men muntrare, tidsskildring, ”Kväsarvalsen”, i vilken en kvanting träder i salen in. Svaret skulle skrivas i pluralis, kvantingar.

Och för att fortsätta på linjen från förr i tiden, fast med miljön i stället förlagd till landet: Ulf Peder Olrog var det som skrev ”Resultat av plöjningstävlan”.

Till avdelningen jordbruk och trädgårdsskötsel, fast på sydligare nejder, får man väl också hänföra ”Yes We Have No Bananas”. Här efterlystes den restprodukt som blir kvar efter konsumtionen, nämligen skal.

På den antimodernistiska linjen var det också att spela ett stycke rag.

Å andra sidan förekom det även pinfärskt material i Melodikrysset – det är ju blandningen av gammalt och nytt som är utmärkande för krysset. Jag tänker nu främst på den lite mer än vanligt uppopade Magnus Carlsson, som vi i dag hörde i ”This Is Disco”.

På den ändan av låturvalsskalan hittade man i dag också Nina Persson och The Cardigans i ”Don’t Blame Your Daughter”.

Ett par melodifestivallåtar hade Anders Eldeman som vanligt tagit med i krysset.

”My Love” med Sofia Källgren från Melodifetivalen 2003 satte inga djupa spår i mitt melodiminne; jag mindes den knappast när jag nu hörde den.

Det lustiga är att jag faktiskt minns Frida med ”Upp o hoppa” i 2008 års festival. Inte för att den skulle vara musikaliskt bättre men kanske för att Frida framförde den med ett slags kroppslig utlevelse, som är svår att glömma.

Det var många svenska artister i dag, flera av dem redan nämnda.

Krysset började med att Robert Broberg sjöng sin ”Maria-Therese”, enligt min mening kanske inte någon av hans allra bästa låtar. Nå, det som efterfrågades var vad Robert sysslar med utöver att komponera, spela och sjunga: han målar också.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” hör väl heller inte till det allra bästa gruppen har gjort. Men här illustrerade låten åtminstone den fråga Eldeman ställde, vad som är den kvinnliga varianten av yrket i fråga: lärarinna.

En betydligt bättre låt är då Lisa Ekdals ”Vem vet?”. Inte du, inte jag stämde nog inte i det här fallet – jag tror det här var en låt som fastnade i musikminnet på de flesta av oss.

Och så slutar vi väl med en låt som kan sägas spegla min syn på den rådande årstiden: ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Jag instämmer med Stig Olin.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Spöket på Canterville hemsöker oss igen

Oscar Wilde (1854-1900) är en författare som jag av och till har läst genom livet. När jag i mycket unga år först läste hans ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, först utgiven 1887), visste jag ingenting om författaren, allra minst hans homosexualitet, landsflykt och mycket tidiga död.

Nej, på den tiden lockades jag att läsa allt jag kom över: indianböcker, Jan Fridegård, kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning, Fjodor Dostojevskij, Alibi-magasinet och så alltså ”Spöket på Canterville”, inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär.

”Spöket på Canterville” läste jag som en spökhistoria, kanske inte precis skriven för pojkar i min ringa ålder – men vad brydde jag, en litterär allätare, mig om det!

Mitt då inköpta exemplar försvann, vart vet jag inte, men 1972 hittade jag ”Spöket på Canterville” igen, nu som en av tre berättesler av Oscar Wilde i pocketurvalet ”Lord Arthur Saviles brott och andra berättelser” (Prisma, 1962, översättning Gösta Åberg).

Nu har jag fått ”Spöket på Canterville” igen, den här gången av Birgitta, i ny översättning av Rune Olausson (Rabén & Sjögren, 2009, kongenialt illustrerad av Maria Nilsson Thore). Att den är utgiven på KFs ungdomsbokförlag är ett vittnesbörd om att den, nu liksom när jag var mycket ung, med behållning kan läsas också av unga läsare. Detta gäller för övrigt många av de böcker, som förr gick under beteckningen ungdomsklassiker – frågan är bara varför Rabén & Sjögren har lagt ner sin separata och förnämliga serie för sådana. Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” kunde mycket väl ha platsat i en sådan serie.

Men ursprungligen var den, av författaren själv, knappast tänkt som en ungdomsbok. Visserligen har den bland sina figurer ett ungt tvillingpar som utsätter det stackars spöket på Canterville för mängder av råa hyss. Men historien är skriven med ironisk distans, ett förhållningssätt som knappast är utmärkande för just mycket unga läsare. Rolig är den i alla fall, snarare än hemsk. Dock beskrivs där hemskheter, som kanske inte gör en man i min ålder uppskakad men som måhända får det att ila längs ryggraden på yngre läsare.

Litterärt är den en studie i skillnaderna mellan brittiskt och amerikanskt kynne. Det hemsökta slottet Canterville inköps nämligen av den amerikanske ambassadören i Storbritannien Hiram B Otis med familj. Och medlemmarna i den låter sig inte uppskakas av det spöke, som nu under 400 år har skrämt generation efter generation av dem som har bott i slottet.

De amerikanska nyinflyttades, särskilt tvillingpojkarnas, coola attityd till spöket och alla deras motdrag mot ”Den huvudlöse hertigen” och andra hemska gestalter han antar leder till slut till att spöket totalt tappar geisten.

Så långt kunde det vara lite av ett farsartat pojkboksäventyr, men Wilde ger sin spökhistoria ett allvarligare slut. Den femtonåriga dottern i familjen Otis, Virginia, ser hela tragedin i spökets 400-åriga historia som spöke, och hennes insikt och böner för honom får honom – förstås kanske också på grund av alla de påfrestningar han utsätts för av medlemmar i familjen Otis – till slut att begära försoning och låta sig ledas till gravens vila.

För egen del är jag kanske inte så imponead av den här mer seriösa delen av handlingen, men jag gläds, nu när jag läser om boken, desto mer åt den eleganta lekfullheten i skildringen av kampen mellan spöket och familjen, som för oss dit.

Röda bönor – sånger om och av kvinnor

När jag genom åren har gjort program om politisk musik, har jag ofta spelat ”Det ska bli slut på rumban” med Röda bönor, ett härligt och fräckt inlägg i kvinnosaksdebatten:

Det ska bli slut på rumban

Text: Louise Waldén, bearbetad av Röda bönor, 1976
Musik: Kaya Ålander, 1976

Caesar kastar tärningen vid Rubicon
Hustrun ligger hemma, föder son efter son
När Caesar står och kastar tärningen vid en flod
Då står hans hustru för ett annat hjältemod

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia – HA?
Stod dom och putsa’ på hans gloria VA?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Napoleon tågar mot Rysslands tsar
Mamma med flera lämnar han kvar
Alla stora pojkar dom ska ut i krig
Alla stackars flickor ska be Gud bevara sig

– Vad gjorde kvinnorna när männen dog i strid?
Stanna’ dom hemma och blev våldtagna därvid?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Shakespeare skriver nåt som heter Trettondagsafton
Systern ska bli bortgift med en änkeman från Shaffron
William får arbeta med pjäser och teater
Syrran får dras med gamla gubbar som har later

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev världslitteratur?
Höll barnen borta från hans middagslur?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Rembrandt målar sin kökspiga
Döttrarna lär han niga och tiga
Rembrandt är en riktig målarkludd
Frun kommer efter med en tavelsudd

– Vad gjorde kvinnorna när männen måla’ damporträtt?
Lät svetten drypa i hans älsklingsrätt?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Freud står och begrundar sin avundsvärda kuk
Frun ligger ensam och blir älskogssjuk
Freud blir berömd för en fin teori
Men sin egen hustru henne skiter han i

– Vad gjorde kvinnorna när männen ejakulerade?
Låg dom trånande ostimulerade?
– Vad gjorde kvinnorna när männen toppresterande?
Låg som blånande och stimulerade?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Genius at work och kvinnorna vid dörren
Själv kan hon aldrig tänkas komma innanför den
Därinne diktar han om Cleopatra och LadyMacbeth
Men verklighetens kvinna har han aldrig nånsin sett

– Det har blott kvinnorna och när dom inser det
Då är det också slut med manssamhället
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

Röda bönor, en grupp från Lund, gjorde stor succé i mitten av 1970-talet. Gruppen bestod av
Charlotte Adlercreutz-Carlsson, tvärflöjt
Mona Eklund, dragspel, piano, syntheziser, trummor
Marianne Giselsson, gitarr, trummor, tal
Annbritt Kronlund, fiol, tal
Kjerstin Norén, blockflöjt, gitarr, tal
Gunilla Szemenkár, trummor, trumpet
Eva Wahlne, trummor
Eva Westerberg, gitarr
Kaya Ålander, bas, gitarr, mandolin, trummor
Samtliga sjöng och hanterade alla tänkbara slag av rytminstrument.

I samband med MNWs 40-årsjubileum 2009 gavs deras debut-LP från 1976 ”Röda bönor” ut på nytt på CD, nu tillsammans med fyra bonusspår från uppföljaren ”Sköna skrönor”, 1978 – nyutgåvan, på MNW, har skivnummer MNWCDJ 74. Jag har med stor glädje återhört det här materialet, men eftersom jag har recenserat båda plattorna i original, passar jag på att återpublicera mina ursprungliga bedömingar.

Recensionsplattan av debutalbumet inflöt på avdelningen Apropå i Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1977 (8 september), lite senteftersom jag då fortfarande inte hade hunnit inrätta min egen recensionsavdelning Spegeln; den publicerades där inom ramen för en samlingsrecension med rubriken

Tjejer

Röda bönor heter en musikgrupp från Lund, som debuterar med en urbra LP, ”Röda bönor” (MNW 74P, SAMdistribution). Tjejerna står själva för (nästan all) text och musik och allt spel – stilar och arrangemang anpassas fint till texternas skiftande karaktär. De handlar alla om socialistisk kvinnokamp men innehåller befriande lite av slagord och schabloner. Plattan börjar med ett lustmord på ”Oh Carol”. Där finns en utmärkt inspelning av den italienska ”La lega”. Höjdpunkten på skivan är nog ”Det ska bli slut på rumban” med text av Louise Waldén och musik av Kaya Åhlander:

Beethoven skriver en ödessymfoni
Husan tvättar huset med största energi
Ludwig är duktig och han komponerar
Och det är husan också som aldrig protesterar

– Vad gjorde kvinnorna när männen skrev odödliga verk?
Stod dom och tvätta’ hans förgängliga särk?
Ay ay ay ay ay
DET SKA BLI SLUT RUMBAN – si señor!

* * *

När jag nu på nytt lyssnar till den här skivan, skulle jag vilja nämna ytterligare hörvärda spår, till exempel ”Sången om familjen”, som har bluesform, och ”Denna karl”.

* * *

Nästa platta, som utkom 1978, recenserade jag i nummer 4 1979 (22 februari) av Aktuellt i politiken (s), nu på recensionsavdelningen Spegeln:

Röda bönor

Röda bönor, en tjejgrupp från Skåne, hör till det bästa nya inom musikröreelsen. Deras adnra LP ”Sköna skrönor” (MNW 89P, SAMdistribution) kommer inte förhoppningarna på skam, De har utvecklats, är mer samsjungna än på debutplattan. Även om deras LP rymmer en del kvinnopolitiskt allmängods (”Du och jag”, ”Arga katter”), så finns det tillräckligt mycket som har bra budskap, poesi, egenart och, inte minst, humor. ”P-operan”, vars innehåll framgår av titeln, slutar till exempel med följande knorr: ”och för att spermierna ej ska komma ut. slå på kuken en knut!”.

Några bra låtar: ”Marianne” (som är en fri översättning av Malvina Reunolds’ ”Rosie Jane”, ”Smutstvätten” (av det utmärkta paret Gunilla Szamenkár och Kaya Ålander) där texct och musik ingår en fin förening, ”Hemmafruvals” med dess komplicerade och oregelbundna rytm och sist men inte minst rocklåten ”Lyckokarusellen”.

* * *

Tilläggas bör att både ”Arga katter” och ”Marianne” finns bland bonusspåren på CD-nyutgåvan av ”Röda bönor”.

* * *

Jag har, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (1 juni), skrivit om ytterlgiare en LP, där Röda bönor fanns med på ett hörn:

Kvinnokultur

Sånger och musik från kvinnokulturfestivalen i gamla riksdagshuset finns nu på skiva: ”Kvinnokulturfestivalen# (Silence SRS 4647. SAMdistribution). Den här LPn dokumenterar att det finns en musikalisk kvinnokultur (om nu någon trodde något annat) och att den har både bredd och toppar.

Likväl är inte ”Kvinnokulturfestivalen” någon helgjutet bra skiva. Röda bönor och andra som medverkar har gjort bättre ifrån sig när de har fått jobba fram en hel, sammanhängande och medvetet planerad egen skiva. Nu är det så uppenbart att proffsen (Monica Törnell, Lena Granhagen med flera) är bäst. Och det var kanske inte meningen med skrivan?

* * *

Bildtext: På skivan från kvinnofestivalen i gamla riksdagshuset medverkar Rut Hermansson, Eva Blomquist och Sabina Kristensen, Frankie Armstrong, Monika Lundin, Marie Selander, Gunnel Dahlberg, Margareta Brodin, Elise Einarsdotter, Katarina Fritzén, Inger Jonsson-Smith, Lena Granhagen, Andra Bullar, Lavs, Ulla Bendrik-Johansson, Turid Lundqvist, Margareta Söderberg, Monica Törnell, Cyndee Peters och Röda bönor.

* * *

Strax innan jag för gott lämnade mitt medarbetarskap i Aktuellt i politiken (s) och avdelningen Spegeln därmed las ner, återvände jag, i nummer 8 1984 (26 april) till Röda bönor. Jag recenserade nämligen en 1983 utgiven kvinnosångbok, redigerad av Kjerstin Norén:

”Kvinnosångboken” (Hammarström & Åberg), sammanställd av Kjerstin Norén, är en fin sångbok inte minst genom sin bredd och sitt okonventionella urval. Den börjar med Carl Michael Bellmans ”Glimmande nymf” och Erik Axel Karlfeldts ”Jungfru Maria”. Här finns Louise Waldéns (Röda bönor) ”Historisk tango”, Leif Nyléns ”Törnrosa” och gamla ”Gubben och gumman”. Här finns sånger av Elisabet Hermodsson, Tant Strul, Turid Lundqvist, Susanne Osten, Monica Törnell, Trille, Margareta Garpe, Marie Bergman och, inte minst, Bo Granhammars underbara text till en Emil Norlander-revy, ”Kata Dalström”. Boken innehåller genomgående noter till texterna.

Medan kaffet kallnar

Medan förmiddagskaffet kallnar, försjunker jag i en utdragen och njutningsfull tidningsläsning. I dag (26 januari 2010) är det Dagens Nyheters kulturdel som bjuder på den ena intressanta artikeln efter den andra.

Min gamle vän Björn Kumm har i dagens tidning publicerat ”Förlåt Haiti!”, en artikel som fördjupar bilden av Haitis tragedi till att omfatta också det lidandets historia bortom den katastrof vi nu ser bilder från i TV och i kvällstidningarna. Det finns nu också en länk till artikeln.

Björn hör till dem som ibland hörs av per mejl, till exempel med tips om något intressant att läsa, men det händer också att han skriver kommentarer till texter här på bloggen.

En annan gammal journalistvän, Staffan Skott, numera tillsammans med sin hustru bosatt i Storbritannien, erkänner oförbehållsamt att han inte vet hur man skriver kommentarer på bloggen. Det gjorde han senast i ett långt mejl, som innehöll åtskilligt som skulle ha platsat som kommentarer till olika saker jag har skrivit.

I dagens DN fanns en essä av honom, ”Rysslands historia”, som jag gärna vill puffa för – tyvärr finns det inte någon länk i det fallet. Skott är en rysslandskännare av rang och har själv skrivit en rad intressanta böcker om både Ryssland och kommunismen, men i det här fallet refererar han, med många drabbande detaljer, ett tvåbandsverk i ämnet skrivet av 45 ryska historiker.

Den tredje artikeln jag vill puffa för handlar om något jag själv alldeles nyligen skrev om, pjäsen om Hannah Arendt och Martin Heidegger på Uppsala stadsteater. Leif Zerns recension, ”Kärleken som filosofisk gåta”, publicerades först i dag, men eftersom den, utifrån samma positiva grundvärdering som min, ytterligare belyser poängerna med den här teateruppsättningen, vill jag gärna leda mina läsare vidare dit. Och det går – läs själva här!