Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Sing Out! lever ännu – och är värd ett fortsatt liv

Efter ett oroande långt uppehåll, så långt att jag började tro att jag kanske inte hade betalat in min prenumerationsavgift, har jag nu fått nummer 2, vol 53, hösten 2009/vintern 2010, av tidskriften Sing Out!.

2010 fyller Sing Out!, med Pete Seeger som en av grundarna och som medarbetare genom åren, 60 år, och det är bara att hoppas att tidskriften tar sig igenom också sin senaste kris, som vanligt ekonomisk. Sing Out! har klarat kriser förr, och man kan väl hoppas att tillräckligt många av läsarna åter igen ställer upp.

En välbehövlig åtgärd kan vara att öka prenumerantstocken, även här i Sverige. Tidskriften, som utkommer kvartalsvis i stort format (156 sidor per nummer), kostar för närvarande 128 dollar (enligt det meddelande jag har fått för nästa prenumerationsoeriod = SEK 892,09) för så kallat Basic membership, vilket innebär, att man med varje nummer också får en CD med de sånger (text + noter) som återges i numret i fråga, spår från artisternas egna nya skivor. Du kan hitta mer information på nätet, på www.singout.org.

De här CDna har, tillsammans med text- och notmaterialet plus bakgrundstexterna i Sing Out!, hållit mig ständigt à jour med det som rör sig på folkmusikfältet i USA, delvis också på andra håll i världen. Urvalet är brett: traditionell folkmusik, politiska sånger, blues, instrumentala låtar så väl som nya låtar av och med singers-songwriters.

Det senaste numret och CDn rymmer 14 låtar. Bland kända namn som medverkar finns Buffy Sainte-Marie, Liam, Tom och Pat Clancy, Tish Hinojosa (”Our Little Planet” med tex-mex-musik), Levon Helm, Tom Rush (med en annorlunda version av ”Casey Jones”) och så Richie Havens, vars ”Nobody Left to Crown” visar sig innehålla ett politiskt budskap: ”What if they gave an election / And nobody came to vote”.

Men varje gång upptäcker man också nya artister värda att lyssna på. I det här numret har jag fastnat för TriBeCaStan med ”Raphaella”, ett instrumentalt stycke à la zigenarmusik, Johnsmith med ”Scotch Pine” (med snyggt mandolinspel av Tim O’Brien), och Justin Mariama & Juldeh Camara i ”Madam Mariama”.

Några av de nämnda artisterna, bland dem Richie Havens, ägnas längre intervjuer, och så innehåller Sing Out! en jättestor och mycket kunnigt skriven recensionsavdelning, där man presenterar nya skivor av både amerikanska och andra artister. Åtskilliga skivor i min mycket stora skivsamling har jag först fått tips om via Sing Out!.

Jag har följt Sing Out! genom många år, och amerikansk folkmusik och blues och även politisk musik hör till det jag systematiskt har samlat och lyssnat på.

Längst bak i Sing Out! finns alltid minnesord över avlidna i den musikvärld tidskriften bevakar, och med sorg konstaterar jag, att flera av dem jag har lyssnat på genom åren nu har fått sitt ”Last Chorus”: Bess Lomaz Hawes (1921-2009), en gång tillsammans med bland annat Pete Seeger medlem av The Almanac Singers, Mary Travers (1936-2009), Mary i Peter, Paul and Mary, Sam Hinton (1917-2009), känd för bland annat ”Old Man Atom”, och så Mike Seeger (1933-2009), halvbror till Pete och ankare i New Lost City Ramblers. Frid vare med dem – deras musik lever på skivor i min och många andras ägo.

Och så glöm nu inte att skaffa en Basic membership-prenumeration på Sing Out!. Du kommer inte att ångra dig.

Skön men gåtfull estnisk poesi

Doris Kareva (född 1958) debuterade redan som tjugoåring och har därefter etablerat sig som en av Estlands mest framstående poeter. Men trots att hon har fått flera diktsamlingar översatta till svenska, har hon här hos oss fått ett ganska litet genomslag – jag kan till exempel inte påminna mig att hon i någon större utsträckning har recenserats i de stora svenska tidningarna.

På sätt och vis kan jag förstå det. Trots det sinnliga anslaget i många av dikterna ter sig hennes lyrik ofta alltför abstrakt och mångtydig. Jag har själv inte läst henne i original, alltså på estniska, men jag har svårt att tro att min reaktion skulle bero på hennes mycket kompetenta översättare. En av dem, Peeter Puide, skriver i en essä i Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland om sina ansträngningar att i tolkningarna bevara de element som finns i hennes poesi inte av inrim utan snarare av förenande återklanger: liknande stavelsedelar i annars olika ord.

I ”Nådatid” (Ariel/Ellerströms, 2001) finns dikter från åren 1978-2001 i urval och översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson. Dikterna i det här urvalet är hämtade från åtta diktsamlingar plus en tidskrift, titeln hämtad från hennes diktsamling från 1991, ”Armuaeg”, även den för övrigt en antologi.

”Dikten är som drömmen – minne och föreställning på samma gång”, skriver Doris Kareva själv.

Inte så sällan får man som läsare intrycket att hon försöker hålla sig kvar i ett drömtillstånd i stället för att möta verkligheten sådan den nu är:

Gryning

Det ljusnar. Popplarnas valkiga händer
klänger fast vid morgonen.
Vad för du, min dag, med dig som en gåva?
Jag vågar inte öppna ögonen.

Spruckna läppar, som en uttorkad brunn.
Att fuktas. Ingen saliv i munnen.
Brutalt slår den ännu råa dagen
huggtänderna i oskyddade tankar.

I förordet till det svenska urvalet återger Doris Kareva en sentens som kan synas ambivalent men vars innebörd nog snarare är en smula optimistisk än uttalat pessimistisk: ”Våra medel är begränsade, våra möjligheter gränslösa.”

Men den där ambivalensen finns där ofta, och erfarenheterna skildras verkligen inte alltid med lyckligt slut:

Jag var på besök i världen

Som den doftade,
rusade, brusade!
Blodet vaknade i min tunna arm,
den venblå, sömniga –
blodet vaknade och mörkret vällde fram,
smutsade de vackra rummen.

Jag är ensam på nytt.
Min sorg
med fyra hörn, en fasa.

Och människan är utlämnad åt sig själv:

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld
för oss. Ingen gärning
kan göras ogjord.

Endast ljuset.

Peeter Puide har senare översatt en hel diktsamling, ”Tidens gestalt” (Ellerströms, 2007, i original ”Aja kuju”, 1995). Det är intressant att också få del av en sådan helhet, som inte är beroende av preferenser hos översättaren/redaktören.

I den här samlingen finns en central svit religiösa dikter, ”Deo et Die”, som jag känner mig sval inför, kanske för att jag inte har någon religiös tro.

Men även i den här religiös präglade diktsviten finns det enstaka dikter, som har ett så starkt uttryck, att de talar till mig:

PROPPARNA GICK. Och nerverna är slut.
För att inte tala om pengarna.

I deras sken ser du plötsligt
det som finns.

Annars känner jag mig mer befryndad med det mer allmänmänskliga reaktionsmönstret som finns i den här dikten, som inte ingår i den nämnda sviten:

När fruktan för döden blir så stor
att man inte längre kan fly,
då rusar man mot den.

Fruktan är den mest fruktansvärda
gravitationen.

Jag skrev tidigare, att det kan vara det slutet inåtvända och ibland svårtolkade i Doris Karevas poesi, som kan ha gjort att hennes poesi inte tycks ha nått publik och kritik i lika stor utsträckning här som i Estland. Men ”Tidens gestalt”, inte minst avdelningen med samma namn, rymmer i Peeter Puides tolkning dikter som talar direkt till läsaren, utan att han eller hon behöver något intellektuellt tolkningsraster för att ta till sig stämningen i dikten:

ETT HUS vid havet
tycker alltid att det är ett skepp
som nätt och jämt strandat.

Som en hund väntar på husse,
så väntar huset vid havet
på sin kapten.

Ett annat exempel:

JAG GICK längs stranden,
länge, samlande
ett och annat.

Hemma tömde jag kassen:
elva stenar och en
dikt fläckad av fågelträck.

Doris Kareva är en konstnär som arbetar med språket – här, avslutningsvis, en dikt om detta:

SPRÅKET ÄR SANNERLIGEN tillvarons boning
dikten dess översta våning.

Å, dessa lagrade viner
som ger sig till känna.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 2 2010:

”Svedala-Arbrå varslar 65 av sammanlagt 50 anställda i Arbrå om uppsägning.
– Det kan bli förödande för hela bygden, säger Jan Lahenkorva, fackordförande för Metall.”

Ljusnan

”I samband med den utredningen kom polisen också över Göran Lindbergs telefonnummer – som fanns i en beslagtagen miljonärs mobil.”

Expressen

””Rörmokare bör kontaktas innan man tinar dem””

Värnamo Nyheter

”Spyker köper GM av Saab och ska grunda ett nytt företag: Saab Spyker Automobile.”

Aftonbladet.se

”- Det är väldigt konstigt, säger utbildningsminister Jan Björklund vars mor kom som flykting till Sverige med sin far, sin bror och sin lillasyster i ryggsäcken i november 1944.”

Dagens Nyheter

Varför verkar intresset för serier sjunka?

Jag är, allt sedan förskoleåldern då jag lärde mig läsa, en inbiten bokläsare, men jag har alltid också läst annat än böcker. När jag var pojke i efterkrigstidens Sverige och under det tidiga femtiotalet kom in i tonåren, läste jag också hela floden av serietidningar som då sköljde över Sverige; både jag och mina lompisar köpte alla serietidningar vi hade råd med och bytte sen med varann.

Jag har uppfostrat mina barn i samma anda. Jag och deras mor har köpt
mängder av böcker och läst dem för dem kväll efter kväll. Men det har inte hindrat mig från att också köpa i stort sett alla serietidningar som fanns åt dem, och serietidningarna var otroligt många under den aktuella perioden, det vill säga det sena sextiotalet plus sjuttiotalet.

På den tiden trängdes serietidningarna i Konsums tidningshyllor: barnserier, skämtserier och äventyrsserier (specialiserade på deckare, vilda västern, superhjältar – you name it). Dessutom publicerade både dags- och veckotidningar rader av serier, många av dem i följetongsform. När jag själv gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart för mig att tidningen också skulle innehålla serier: en skämtsamt kommenterande serie för vuxna (Quinos ”Mafalda”), en barnserie (Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt”) och en äventyrsserie (Jan Lööfs ”Felix”).

Dagens tidningsmakare – jag tänker nu till att börja med inte på dem som gör serietidningar – i olika genrer verkar inte längre vara intresserade av serier. Expressen, med ett stolt förflutet i den svenska seriepubliceringshistorien, har helt slopat sin seriesida. Aftonbladet har fortfarande serier sex dagar i veckan, men nysatsningen på en söndagstidning med mer läsning har lett till en helgtidning helt utan serier.

Schibstedts serieutivning i Sverige, med bra kvalitet, har från årsskiftet lagts ner, och serietidningsutbudet i mitt Konsum är nu jättelitet. Fast man får vara glad för det lilla som finns. I dag var jag inne på Pressbyrån i Svavagallerian här i Uppsala, och där fanns inte en enda serietidning till salu!

Nyligen kom senaste numret av Galago (1 2010) som en påminnelse om att seriemediet numera inte är ensidigt inriktat på barn och ungdomar i lägre tonåren. Och den här breddningen är naturligtvis ett stort framsteg – även om jag kanske inte tyckte att den nittioåttonde utgåvan av Galago hör till det bästa jag har läst i vuxenserieväg.

Men om nu barn och ungdomar inte längre i någon större utsträckning regelbundet läser också serier, dras ju rimligen också, så småningom, mattan bort under fötterna på dem som tecknar och ger ut vuxenserier.

Så vitt jag förstår, sjunker upplagorna för serietidningar – även för klassiska storsäljare som Kalle Anka & co – undan för undan. Visserligen har det gjorts åtminstone tillfälligt framgångsrika försök att lansera nya typer av serietidningar – de japanska mangaserierna är ett exempel – men seriemediet har kraftigt deklinerat: Inte bara upplagorna och antalet titlar sjunker; på tidigare viktiga seriefält sker det föga av innovation.

Det är lätt att hänvisa till att dagens barn hellre ser de japanska animerade filmerna om Mumin än läser (den för övrigt ganska komplicerade) Mumin-serien, skapad av Tove Jansson och sen ritad av Lars Jansson – även om den just nu repriseras I Svenska Dagbladet.

Men vem skapar i dag serier, värda att filma, som ”Mumin”, som Rune Andréassons ”Bamse”? Varför görs det inte i dag begåvade och fantasieggande serier som Marten Toonders ”Tom Puss” eller Jan Lööfs ”Felix”? Var finns de nya ”Rip Kirby” och ”Dick Tracy”?

Är seriemediet – allt från barnserier till äventyrsserier och familjeserier – dömt att dö? Och varför i så fall?

Om jämlikhet i Tvärdrag

Ett nytt välmatat nummer av Tvärdrag har kommit ut. I fokus står vetenskap, men numret knyter också påpassligt an till den jämlikhetdebatt, som har brutit ut med anledning av att Richard Wilkingsons och Kate Picketts bok ”Jämlihetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” har getts ut på svenska av Karneval förlag. Tvärdrag publicerar ett något redigerat utdrag ur boken.

Boken recenseras också av Walter Korpi under rubriken ”Jämlikhetsande utan fotfäste”. Rubriken är ingen kritik av slutsatserna i boken utan en varning för att de nordiska länderna, hos Wilkingson och Pritchett i många avseenden hittills föregångsländer i fråga om jämlikhet, håller på att lämna sin framgångsrika, jämlikhetspräglade välfärdsmodell.

Jag citerar Korpi:

”I Sverige krympte ojämlikheten i hushållens inkomster kraftigt efter 1946 och nådde sin lägsta nivå 1980. Det året blev vändpunkten. Därefter har ojämlikheten i inkomster ökat kraftigt i Sverige liksom i andra västländer. Ledarna för storföretagen är där en av de starkaste intressegrupperna. LO-ekonomenerna har visat att att medan inkomsten som vd i stora svenska företag 1950 motsvarade 26 industriarbetarlöner, hade skillnaden fram till 1980 krympt till 8 årslöner. Därefter har vd-lönerna stigit som ballonger mot höjden, och genomsnittet 2007 motsvarade inte mindre än 51 industriarbetarlöner.”

Korpi anlägger också ett europeiskt perspektiv:

”EMU har mycket låg inflation som det enda målet för politiken. Regelverket för den politiska kampen i Europa har därmed förändrats. Vad som under efterkrigstiden var den europeiska socialdemokratins styrkebälte, att kunna garantera låg arbetslöshet, har därmed försvunnit. Europas socialdemokratiska partier irrar nu runt utan att hitta fotfäste.”

Åtskilligt annat vore värt att citera, både ur den här artikeln och ur andra ariklar i ”Tvärdrag”. Men varför inte prenumerera och läsa själva? ”Tvärdrag” är i dag arbetarrörelsens utan konkurrens viktigaste och mest läsvärda debattidskrift, och det kostar löjligt lite att få hem den i brevlådan.

Prenumeration helår (sex tjocka nummer) kostar 100 kronor. Sätt in pengarna på Tvärdrag, bankgiro 5676-4822. Glöm inte att skriva ditt eget namn och din egen adress på talongen!

Med sådana borgerliga debattinlägg vinner de röd-gröna valet

I dagens Aftonbladet (8 februari 2010) finns en debattartikel, som i sina överdrifter slår nästan allt man kan tänkas jämföra med. Artikeln har rubriken ”Mona Sahlin flörtar med extremisterna”, och i underrubriken heter det: ”Ohly vill införa Nordkoreas ekonomiska modell”.

Här handlar det inte om någon rubriksättare som har skruvat till det – nej, underrubriken har täckning i artikeltexten, författad av riksdagskandidaterna Johnny Munkhammar (M), Elisabeth Thand-Ringqvist (C) och Mathias Sundin (FP), riksdagsledamoten Emma Henriksson (KD) och så Anders Hjelmdahl, Föreningen för upplysning om kommunismen.

Jag har för egen del ett gediget register som kommunistjägare. Jag har publicerat böcker och småskrifter som på den tiden då det verkligen var befogat blottlade det olika svenska kommunistpartier och deras utländska meningsfränder (länge dessutom med kommandoposition över de svenska partikamraterna) stod för, om man såg bakom de vackra fraserna. Jag vet att det svenska Vänsterpartiet har en klandervärd historia.

Jag är, trots min obestridliga vänsterposition, inte heller någon fan av dagens vänsterparti, men man måste ju vara både blind och döv för att inte se att partiet på det hela taget har rört sig i riktning mot att mer definitivt bli ett vänstersocialistiskt, inte ett kommunistiskt parti. Och att ”Sverige”, om man följde Vänsterpartiets partiprogram, ”skulle få Nordkoreas ekonomiska modell” (citat ur artikeln) är ett rent groteskt påstående.

I vårt västra grannland Norge sitter ett svenska Vänsterpartiet ideologiskt närstående parti, Sosialistisk Venstreparti, i regeringsställning tillsammans med socialdemokratiska Arbeiderpartiet och borgerliga Senterpartiet. Skulle man i Norge därmed ha infört en nordkoreansk samhällsmodell, hade man väl där inte ens genomfört de fria val, som för andra gången förde de röd-gröna till regeringsmakten.

Med sådana borgerliga debattinlägg – läs själva – vinner de röd-gröna valet.

Poesi från det postsovjetiska Estland

fs tecknar sig författaren till lyriksamlingen ”2007” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007). Den här författaren har tidigare även kallat sig François Serpent, men både översättaren och innehållet i diktsamlingen, i original kallad ”2004”, vittnar om att vi har att göra med en estnisk, inte fransk poet: Hans namn är egentligen Indrek Mesikepp.

fs/Mesikepp är född 1971 i Tartu, men redan i inledningen till ”2007” deklarerar han, att han bor i en av Tallinns betongförorter, Lasnamäe. Det här är ett område där det bor många ryssar, och författaren säger även om sig själv: ”ryskt blod har jag också / men min kulturkrets är estnisk”.

Sitt förhållande till sitt estniska arv formulerar han på ett obetalbart sätt: ”vilka är de där esterna förresten? / ett litet folk / lidelsefullt som det italienska / fast inåt.” Jag höll på att skratta mig fördärvad, när jag läste den här nationalkaraktäristiken – så på pricken är den!

Så här förtydligar han sig:

utifrån syns det inte
känslor som eldslågor
bränner inälvorna
man sjunger bara
i samlad skock
eller när man är så full
att ingen kan hålla ton längre

Hans bilder av staden, som jag känner igen så väl från Lasnamäe som från andra delar av Tallinn, är häftigt vardagsrealistiska:

föraren till taxin
som står vid järnvägskorsningen
svär på sitt eget språk
radion sänder reklam
på fönsterrutan faller
den första regndroppen
himlen är grå
betongen är grå
asfalten är fuktig
och grå

fs/Mesikepp skriver om vinter, kyla, tröstlös fattigdom, grinande rikedom, tung vit snö och frusna känslor.

Den här dikten utspelar sig nattetid i Tallinns gamla stad:

kvart i fyra på natten
i hörnet av harju och kungsgatorna
allt är stilla
inget rör sig
över de släta gatstenarna
bildäckens fuktiga mönster
blänker i gatubelysningen
om jag vore diktare
skrev jag en dikt
visst är jag
en flasksamlare
kommer från nigulistehållet

Förvisso ser han också sin stads skönhet, men då komprimerar och kontrasterar han:

Tallinn

mellan fängelset och hamnen
den vackra vyn mot havet

I dag lever i den här staden ester och ryssar sida vid sida. Framgångsrika ester, själva kanske på sin tid verksamma som redskap för den sovjetiska ockupationsmakten, går till barer där de serveras brännvin av ryssar med fängelsetatuering; verkligheten är ibland svårsorterad. Men minnena av det som en gång var flyter upp i fs/Mesikepps dikt:

där pekade någon
här fanns en by en gång
vid förra krigets början
kom en förintelsebataljon
och dödade alla
kvinnor och barn unga och gamla
brösten skar man av kvinnorna
och så vidare ni vet ju
bataljonchefen
bodde i åratal i närheten
han kallades kamrat
under en kall och nattsvart himmel
är människorna bröder och systrar
du vet själv vad som händer
när du inte vill vara det
låt oss tala om det närvarande
än är brännvinet inte slut

I ett land med sådana erfarenheter att bära på skrivs det förstås också poesi som är präglad både av historiska erfarenheter och av erfarenheterna av att kanske heller inte dagens delvis nya samhälle åt alla lycka bär:

en hård man går ut på morgonen
soldatkängor på fötterna
en filterlös cigarrett i munnen
går med långa kliv
lämnar kvinnor och barn efter sig
i fabriken börjar dagen
bandet löper i gång
på kvällen i baren vid järnvägen
slagsmål och karaoke
en hård man går ut på morgonen
med en enda tanke i huvudet
svaret på frågan
som ställdes tidigare
alltså svaret
nåja
mnja
en hård man lever ett hårt liv
under en hård himmel
kliver med fasta steg
från en skitdålig barndom
till en pisstinkande ålderdom
brännvinet är starkt
och brödet torrt
kängorna sitter på fötterna
kepsen på huvudet
f som f
s som s
en man är en man

En schlager borde man väl minnas dan efter det att man först hörde den?

Jo, jag såg och hörde den första deltävlingen i årets omgång av Melodifestivalen. Man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Så fort jag hade hört allra första låten, ”Unstoppable” med Ola Svensson, sa jag till hustrun att den här låten nog skulle gå vidare – det var nog det där pianot. Och Ola gick mycket riktigt till finalen.

Jessica Anderssons ”I Did It For Love” trodde jag också skulle kunna gå vidare, och mycket riktigt: den får en andra chans.

Varför ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir gick direkt till finalen är däremot fullständigt obegripligt för mig.

Fast sen måste jag bekänna att jag har ytterligare ett problem: I dag, dan efter, minns jag varken någon av de nämnda låtarna eller någon annan. Som väl mina läsare har lagt märke till, har jag ett ganska hyggligt musikminne, vilket bland annat styrks av att jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset.

Så vitt jag förstår går Melodifestivalen och uppföljaren Eurovision Song Contest ut på att sålla fram nya schlager, och en schlager ska väl definitionsmässigt ha något som slår sig in i musikminnet. Och uppriktigt sagt: låtar som man inte ens kommer i håg dan efter kan väl knappast betraktas som schlager?

Melodikrysset nummer 5 2010

I dag presenterade Anders Eldeman ett nästan helsvenskt melodikryss. Fast ”Svansjön” av Pjotr Tjajkovskij (1877) har jag lika fullt sett på Operan i Stockholm, och eftersom det är fråga om en balett, vet jag också att dansarna ofta rör sig på tå.

Ska vi vara noga, kommer också musiken till ”Låt mig få tända ett ljus” utifrån. Den här julskivan – sändningen kom ju från en tomtekongress – från 1972 lånade nämligen sin melodi från Mozarts vaggsång.

Och ska vi vara ännu mer noga, var det Gilbert Becaud som gjorde originalet till Östen Warnerbrings svensktoppssuccé ”Glöm ej bort det finns rosor”.

Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” fick vi visserligen höra på finska, men svensk är den ju likafullt. Lill-Babs fick en hit med den 1959.

Och trots det lite förvillande introt: svensk (fast i fallet Taube kan man aldrig vara helt säker) är också Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med hans son, Sven-Bertil Taube.

Fast många svenska artister försöker ju, med växlande framgång, bli kända också utanför vårt eget lands gränser. Melodifestivalen, och om det går riktigt bra Eurovision Song Contest, kan ju vara en väg dit.

Till dem som har fått sjunga också på utländska scener hör Tommy Körberg, en relativt mångsidig herre som också har lyckats i de nämnda sammanhangen. 1989 vann han den svenska uttagningen och fick sjunga ”En dag” för europeisk publik. /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne utan kolla, kolla, kolla: Flera läsare påpekar att det ju var Tommy Nilsson som sjöng ”En dag”. Men låttiteln, det som efterfrågades, blev rätt i alla fall./

Inte riktigt lika bra gick det för Linda Bengtzing 2009 – hennes melodifestivalbidrag då var ”Hur svårt kan det va?”.

Själv gillade jag i så fall bättre ”Mama, Won’t You Take Me Home” med Rednex i 2006 års tävling; jag gillade deras frejdiga utspel.

En sorts frejdighet utmärker också ”Två mörka ögon”, som 1991-1993 låg på Svensktoppen i hela 71 veckor med Sven-Ingvars.

Nordman har det ju gått både upp och ner med genom åren. Själv gissar jag att deras ”Korsväg” kanske ändå inte kommer att bli någon av de riktiga höjdarna i deras karriär.

Klart hörvärd är ”Den andra kvinnan” med GES, det vill säga Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt.

Och det är faktiskt också, trots all sin sentimentalitet (eller kanske just på grund av den), ”Violer till mor”. Den sjöng Bertil Boo i Frukostklubben 1946, och sen var inte ett öga torrt på åratal.