Världsinfektionsfonden i morgon-TV

Förr, när jag arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, hörde jag till dem som anlände tidigt och följaktligen såg morgon-TV-sändningarna med en mugg nybryggt kaffe att läppja på.

Numera ingår morgon-TV inte i mina normala vanor, men när nu hustrun skulle medverka i TV 4:as morgonsändning – klockan kvart över sju! – steg jag förstås upp och tittade.

Det pågår en stor aidskonferens – Hiv/Aids dödar tre miljoner per år – och Birgitta var ombedd att medverka för Världsinfektionsfondens räkning.

När det gäller Hiv/Aids, som var ämnet för dagens alltför korta samtal, går utvecklingen ändå åt rätt håll, kanske för att den här farsoten också i hög grad drabbar den rika världen.

Svårare att mobilisera tillräckligt med resurser för forskning, läkemedel och vård är det, när det gäller mer u-landsdrabbande infektionssjukdomar som malaria, diarréer, lunginflammation och tuberkulos.

Världsinfektionsfonden, som Birgitta har varit med om att dra i gång, arbetar över hela fältet, alltså både med Hiv/Aids och de övriga nämnda infektionssjukdomarna.

Jag gissar att ganska många av morgon-TV-tittarna mer än gärna skulle skänka en slant för att komma till rätta med de här farsoterna som drabbar och dödar så många – bara de visste vart man skulle skicka pengarna. Det upplyste nämligen TV 4 inte om.

Men ni ska få kontot av mig: Världsinfektionsfonden, plusgiro 90 00 65-4.

* * *

Också musikaliskt utbyte fick jag av att stiga upp denna tidiga timme och se på morgon-TV.

Direkt efter inslaget om Hiv/Aids kom nämligen ett sångnummer med Sofie Livebrant. Mer om henne kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik – här.

Födelsedagsfirande i Rinkeby

I går samlades vi i Rinkeby för att fira två av Annas döttrar, som fyller år med en dags mellanrum: Amanda som blev 16 och Sara som blev 18.

Amanda, ungt mattesnille som också spelar fiol, fick av Birgitta noter och av Annas kusin Anna-Karin med familj – Anna-Karins dotter Cecilia spelar ihop med Amanda – en CD.

Det är roligt att kunna konstatera att båda de här systrarna dras till kulturakvititeter: storasyster Sara går teaterlinje på gymnasiet. Presenterna till Sara präglades av att hon nu blir myndig – bland annat ska hon tillsammans med Birgitta få välja ut ett Kalevala-smycke, alltså ett slags smycke som både hennes mor och mormor bär.

Det blev förstås ett roligt kalas med inte bara familjemedlemmar i vid mening utan också vänner närvarande, även ett par hundar. Vi var ganska många, och det var tur att vädret tillät många av oss att sitta ute – det finns trädgård både på fram- och på baksidan av radhuset Anna och hennes flickor bor i. Bilder på både Kerstins – här – och Bos bloggar – här – visar upp en miljö många kanske inte förknippar med Rinkeby – men de är i så fall fördomsfulla. Också Anna har för övrigt det trädgårdsintresse som finns i vår familj.

Ett av Kerstins foton visar exempel på förtäringen, chokladtårta – som jag med min diabetes dock inte tog av. Men jag serverades faktiskt diabetikeranpassad glass och bål, välsmakande i båda fallen. Också grillmiddagen var god.

Jag har nämnt det förr, men jag upprepar åter igen att familjemönstret i vår familj är en smula komplicerat, dock inte så ovanligt – det ovanliga skulle i så fall ligga i att upplösta äktenskap inte måste leda till att man sedan inte kan umgås på vänskaplig fot.

När Anna var liten skildes Birgitta från Annas pappa, Bengt, och i stället flyttade hon och jag efter en tid ihop och fick två gemensamma barn, Kerstin och Matti, som nu förstås var med och firade storasysters två äldsta döttrar.

Anna bodde, när hon var liten, i huvudsak hos oss, men hennes pappa Bengt och hans nya fru Inger skaffade lägenhet mycket nära vår, vilket gjorde det möjligt för Anna att lätt kunna röra sig mellan sina båda föräldrars hem. Dessutom har de här båda familjerna inte bara setts inom ramen för sosseföreningen i Svartbäcken i Uppsala utan också umgåtts privat i respektive hem, vilket faktiskt har fortsatt även efter det att Anna för länge sen hade upphört att vara en förenande punkt.

Så den här gången åkte vi allihop i Bengts bil till Rinkeby och senare på samma sätt hem igen.

Pappan till Annas flickor, Cai, som Anna är skild från, var förstås med på döttrarnas födelsedagskalas och gjorde stora insatser i köket. Med på kalaset var också Annas nuvarande sambo Enver.

Brutna relationer är aldrig enkla att hantera, men jag föredrar vida den här sortens hantering framför de många fall där förutvarande kontrahenter tycks vilja klösa ögonen ur varandra i evigheters evighet.

Hela kalaset präglades av fridfull stämning och glad samvaro. Annas äldsta flickor stod förstås i centrum, men själv gladdes jag också åt att träffa Kerstins och Bos båda barn, Viggo och Klara. Klara sökte också kontakt – lite buskontakt – med morfar, som en liten förövning till barnbarnens sommarvistelse i Öregrund, den som börjar på tisdag.

Melodikrysset nummer 28 2010

Jag befinner mig tillfälligt i den stamrenoverade lägenheten i Uppsala, där hantverkarna också har lyckats koppla ur telefoner och paja datoruppkopplingen. Sen i går har jag slitit som ett djur för att få nätuppkopplingen att fungera och hade så när gett upp. Melodikrysset har jag således löst helt utan datorhjälp.

Men sen när jag var klar med krysset försökte jag igen, och till slut lyckades jag få i gång datorn. Så nu kan jag i sedvanlig ordning lägga ut mitt melodikrysskåseri med svaren inbäddade.

Dagens kryss sändes från Fridolf Rhudins Munkfors, och mycket riktigt gällde en av frågorna ”Waxholm ettan”, som förekom i Rhudin-filmen ”Pojkarna på Storholmen”.

Ytterligare ett par frågor hade värmländsk anknytning.

Vi hörde Bosse Parnevik imitera Sven-Bertil Taube.

Och vi hörde Zarah Leander, som också har gjort film tillsammans med Fridolf Rhudin, i ”Vill ni se en stjärna”.

Försökte se stjärnor ville väl också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”.

Och så var himlen nära i ”Jesus Christ Superstar” av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Ur den hörde vi i dag Agnetha Fältskog sjunga ”Vart ska min kärlek föra”.

Fast dagens kryss startade ju i en helt annan landsända än Värmland, i Skåne. Siw Malmkvist, bördig från det Landskrona hon sjöng om, sjöng ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Dagens barnskiva var en av Bamses dunderhitar, ”Dunderhonung”. Den har vi hört förr, då som Per Gessles ”Sommartider”. Och sen skulle vi koppla ihop Gessle med Roxette.

Somrig i anslaget är också Povel Ramels idyllåterskapande ”Sorglösa brunn”. Fast Povel skulle inte vara Povel, om han inte där hade låtit ett barn tjata ”Jag vill ha stekt svan”.

På sin höjd försommar är det i Magnus Ugglas studentsång ”24 timmar”.

En fanstastisk sommarstämning var det också i barn-TV-serien ”Den vita stenen”, som bygger på Gunnel Lindes bok med samma namn. Gunnel Linde har jag suttit bredvid en gång på en födelsedagsmiddag och då haft möjlighet att framföra, vilken lysande författare hon är. Här skulle titeln ge ordet sten.

Sen är det bara två amerikanska sångerskor kvar att redovisa.

Diana Ross och The Supremes sjöng ”Stop In the Name of Love”.

Fast mitt eget hjärta klappar ännu mer för Bette Midler. Jag har mycket av henne i mina skivhyllor, och i dag spelades en favoritlåt, ”Boogie-Woogie Bugle Boy”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En skogsarbetare härjar i vår trädgård

Sonen, Matti, är på besök här i Öregrund och erbjuder sig – ung och stark som han är – att göra jobb som hans allt äldre och allt mer skraltiga föräldrar inte riktigt orkar med.

På en så stor tomt som vår växer det snabbt upp sly, som ibland hinner bli mindre träd: lönn och ask och skuggmorell och krikon hör till det som självsår sig. Ser man inte upp, förvandlas trädgården till slut till en skog.

Och så händer det att vildrosroten på inympade rosor tar över, så att man i stället för gammaldags rosor plötsligt odlar törnrosor.

Birgitta gick runt med sonen och visade honom vad som borde tas bort, och han skred till verket, effektiv som en skogshuggare.

Det svåraste jobbet var att ta bort ett grovt gammalt körsbärdsträd, som nu dels sträckte sig snett över staketet in på granntomten, dels i den ena av sina förgreningar hade ett obebott skatbo. Med hjälp av stege och motorsåg och ett av grannen lånat rep gick det till slut.

I morse var jag ute med sonen och visade var han skulle lagra de väldiga mängder kvistar och grenar och stammar han nu hade lagt i tillfälliga högar. De ska mellanlagras i avvaktan på senhöstens risbränning.

Matti och Karin har just nu gett sig i väg på cykelutflykt. När de kommer tillbaka, har jag för min del åkt in till Uppsala.

Men vi ses i morgon i Rinkeby, på Saras och Amandas födelsedagskalas.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Morgon efter regn

Julihettan har varit kvävande. Trädgården har flämtat efter vatten. Inomhus har det ändå gått att vara – vi har installerat luftvärmepump, som reglerar värmen också åt andra hållet.

I går kväll, efter ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer” i TV, gick vi ut i trädgården en sväng, Birgitta för att stänga av vattenspridarna, jag för att ta in tvätt. Visserligen såg det utlovade regn- och åskvädret ut att ta en något annan bana och därmed missa upplandskusten, men man kunde ju alltid hoppas…

Och vid femtiden i morse vaknade jag av regnet: det slog mot sovrumsfönstret och taket; vattnet rann i stuprännan på hörnet. Åskan var inte helt nära, men man hörde mullret på avstånd.

Vi gick båda ur sängarna för att titta på det underbara, livgivande regnet.

Det varade inte länge, hade nästan upphört när vi somnade om.

Men när jag längre fram på morgonen som vanligt gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det fortfarande vått i rabatterna, och i mitt stenparti hade ett par rosor slagit ut.

Morgonen var solig och mild men inte så där kvävande het. Man kände hur trädgården andades ut.

Sommar med Elisabeth Åsbrink

Jo, jag har hört på praktiskt taget alla Sommar-program i P 1 hittills den här säsongen. Flera av Sommar-värdarna – Meta Velander, Jill Johnson, Michael Bindefeldt, ja till och med Mats Sundin – har varit intressanta att lyssna på i enskildheter, men jag har inte hittat den där speciella röda tråden som skulle ha förmått mig att trotsa värmen och sätta mig vid datorn för att skriva.

Men så kom det då i dag en sommarpratare, Elisabeth Åsbrink, vars program jag tyckte hängde ihop och genomgående var intressant. Som det ska vara i bra Sommar-program, utgick hon från det personliga, i det här fallet hennes eget arbete med den förra året utkomna boken ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander”. Det här arbetet innefattade samtal med inte bara Norén utan också flera av de övriga inblandade.

Journalister beskylls inte så sällan, ibland med viss rätt, för sensationslystnad, men den som lyssnade på Åsbrink insåg ganska snart att hon faktiskt var intresserad av mer än de bjärta och nog så hemska händelser det hon skildrar rymmer. Hon var uppenbart intresserad av de motiv, den moral och de bakomliggande faktorer som ledde alla de agerande fram till avslutningens crescendo.

Jag känner inte Elisabeth Åsbrink, men när jag fick mitt uppdrag att skriva rapportboken om IB, det som blev mastodontboken ”VITBOK – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (2001), ringde hon mig med jämna mellanrum och ville ha ett löfte om en längre intervju, när den publicerades. Sen drog arbetet ut på tiden, och jag tror att hon hann byta arbete innan jag äntligen blev klar. Men när jag i dag hörde henne borra i alla relevanta aspekter av ett ämne, kan jag så här retroaktivt beklaga, att hennes planerade IB-intervju aldrig blev av.

Jag gillade hennes musikval också, och jag syftar då verkligen inte bara på avslutningslåten ”Blue Skies” med Ella Fitzgerald eller på ABBA eller Ulf Lundell. P J Harvey har jag åtminstone gett till dottern, men där fanns mycket annat som jag gärna skulle lyssna mer på.

Stenpartiet vackrare än någonsin

När jag efter hjärtinfarkt och annat elände under lång tid hade försummat min del av trädgårdsarbetet, fick jag som present av Birgitta fackhjälp med att restaurera mitt igenvuxna stenparti. Allt sen dess har jag med jämna mellanrum rensat det noga, också gradvis planterat in nya växter i det.

Bland födelsedagspresenterna i juni fanns pengar till ett växtköp i Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Så jag var där och valde, och sen var Eva-Lotta i samband med ett annat uppdrag här och levererade de växter jag hade köpt.

Nu är stenpartiet genomrensat igen och de nya stenpartiväxterna planterade.

Beståndet av Alunrot (Heuchera sanguinea) har fått sällskap av ytterligare ett exemplar. De här växterna har vackra klockvippor, och de olika underarternas bladverk har granna färgvariationer.

Längs stenpartiets högra kant, avgränsad av en impregnerad trästock, har jag tidigare planterat Bergenia (Bergenia cordifolia), men det fanns en liten lucka kvar längst upp. Så nu har jag där planterat ytterligare två bergenior, som ska hjälpa till att hålla den ständigt invasionsbenägna Knölklockan borta.

Där uppe till höger hamnade också några nykomlingar: Allra högst upp satte jag en gammalrosa småblommig Fingerborgsblomma (Digitalis), Rosmari. Och en bit ner satte jag två exemplar av Gulnattljus (Oenothera fruticosa).

Längre ner, där berget här och var går i dagen och jorden inte är lika djup, satte jag mer traditionella stenpartiväxter. Dels en variant av Kaukasiskt fetblad (Sedum spurium), som blommar i rosa. Dels flera sorters Taklök: Sempervivum calcareum Tederhei, gul, Marmoreum Silberkarniol, rosa, och Rubin, röd.

Och längst nere till vänster, mot den impregnerade trästock som gränsar av stenpartiet mot syrenerna, har jag satt ett par blå Veronica.

Jag noterade åter igen under rensningen, att vid sidan om ogräset också några blommor har vildsått sig i stenpartiet: vallmo, akleja och förgätmigej. Dem tog jag förstås inte bort.

När arbetet var klart, handvattnade jag de nyplanterade blommorna, och sen kom Birgitta med vattenslangen och spridaren. Det är mycket för torrt i trädgården nu. Det skulle behövas ett rejält regn.

Men efter gårdagens plantering och bevattning är just nu mitt stenparti en fröjd för ögat.

1950-tal, och vi blir folkhemssvenskar

Dottern, Kerstin, publicerar på sin blogg – här – en svit bilder tagna i mitt föräldrahem i Juniskär. De ser ut att vara från senare delen av 1950-talet, och det tycks vara helg eftersom vi är finklädda, möjligen påsk eftersom jag ser ris i en vas.

Vi kom till Sverige i krigsslutet, i stort sett bara med våra kläder som egendom, men på den tiden var också de svenskar som bodde i Juniskär nästan lika fattiga som vi. Men vindarna vände: under loppet av 1950-talet växte välståndet, också den sociala välfärd som tillät mig och mina bröder att gå i de skolor vi hade intellektuell kapacitet till. Vi, en estnisk flyktingfamilj, förstod att uppskatta Tage Erlanders svenska folkhem, och eftersom vi var en strävsam och hårt arbetande familj, blev vi accepterade som en ny och välkommen del av det svenska samhället.

Vår hyresvärd, Kjell Nordin, som bodde på övervåningen, var murare, fackligt aktiv och av både social erfarenhet och övertygelse socialdemokrat. Han prenumererade på Nya Samhället (s), senare Dagbladet (s), och med honom hade både jag och mina föräldrar våra första diskussioner om förhållanden i det som nu var vårt nya samhälle.

Jag hade tidigt börjat tjäna julpengar på jultidningsförsäljning, och eftersom jag var ganska framgångsrik, kontaktades jag av centralombudet i Sundsvall för Folket i Bild, som värvade mig som tidningsförsäljare i Juniskär med omnejd. Det gick bra, och jag utvidgade snart till att bli ombud också för FiBs folkböcker.

Med det här följde läsning av proletärförfattarna, i folkbokform eller som följetonger i FiB. Också min mamma, Edla, som kom från en mycket läsande men samtidigt mycket fattig familj i vår estniska hemby, började läsa Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och andra arbetarförfattare – se den mycket typiska bokläsarbilden av henne – och man märkte snart att hon tog intryck, även politiskt, av det hon läste. Pappas väg till socialdemokratin hade mer med hans erfarenheter som industriarbetare att göra, och det var väl ATP-striden som slutgiltigt gjorde honom till en närmast orubblig socialdemokrat.

Själv blev jag först i vår familj att radikaliseras. Jag brukar ibland säga, att jag blev övertygad socialist, inte bara socialdemokratisk sympatisör, när jag sålde och själv läste Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. Den finns bland andra FiB-böcker i bokhyllan som syns på flera av bilderna. Bokhyllan fick jag av mina föräldrar när jag fyllde 20 år 1957, så möjligen är de foton Kerstin har lagt ut på sin blogg tagna påsken 1958. Bokhyllan flyttade jag sen till mitt hyresrum i Uppsala – den finns numera hemma hos Kerstin.

Jag känner igen många av bokryggarna i hyllan, eftersom alla böcker där är mina. Jag ser där till exempel de italienska respektive latinamerikanska serierna i Folket i Bilds världsbibliotek, liksom Ivar Öhmans tre fina lyrikantologier, de som bildade startpunkterna för FiBs lyrikklubb.

I den var jag med från starten. Jag gick också med i FiBs konstklubb och vann där i dess medlemslotteri nästan omedelbart den tavla som finns på väggen ovanför bokhyllan. Den där tavlan finns numera ovanför en CD-hylla i vårt sovrum i Uppsala.

Pappa och hans båtar

Dottern, Kerstin, har på sista tiden publicerat en del bilder dels ur Birgittas fotoalbum, dels ur min döde bror Mattis kvarlåtenskap – Mattis bilder har gått i arv till vår bror Mikko, men Kerstin har lånat dem för att kunna skanna in det hon vill ha.

De båtbilder från Juniskär Kerstin nu har publicerat på sin blogg är en del av vår familjehistoria, och därför erbjuder jag här en länk till dem tillsammans med en personlig kommentar.

Den båt som skymtar på den nedersta bilden, den där jag och mina bröder fortfarande är ganska små, är den båt vi kom till Sverige med via Finland. Vi flydde från Estland i februari 1944 och kom, efter åtta månader i Finland, i land i fiskeläget Löran eller Lörudden på hösten samma år. För pappa, som var fiskare och hade sina redskap med sig, var den här båten också en utkomstgaranti både i Finland och i början av vår vistelse i Sverige.

Men han blev ganska snart av med den. Fiskebåtarna hade under den första sovjetiska ockupationen av Estland, då Estland tvångsvis anslöts till Sovjetunionen, i egenskap av produktionsmedel nationaliserats, vilket gjorde att Sovjetunionen efter krigsslutet fick Sverige att återlämna den liksom många andra fiskebåtar – och då hjälpte det inte att pappa själv hade byggt den här båten.

Jag minns fortfarande den där dagen då en bogserbåt med några andra fiskebåtar på släp stävade in i viken i Juniskär för att hämta också pappas båt. Pappa var själv inte hemma, men mamma stod tillsammans med mig på gårdsplan och grät.

Men det var segt virke i min pappa. Det stod inte länge på förrän han hade börjat bygga en ny båt.

Jag minns att han först gjorde en modellbåt, täljde på den tills den flöt på ett perfekt sätt, när han gång på gång provade att låta den ligga i vatten.

Och så reste han ett tak bakom huset ner mot sjön som skydd och började bygga sin nya båt. Den där nya båten, som man kan se på de översta bilderna, blev väldigt fin. Under ett antal somrar brukade jag och ibland min bror Matti sova i dess ruff under sommarnätterna – inne var det, på den tiden i ett rum och kök, trångt, med två vuxna och tre grabbar.

Pappa la av med att yrkesfiska – det var ett jobb med osäkra inkomster – och hamnade, efter flera mellanstationer, på industri, på SAKO (Svenska aluminiumkompaniet), senare Gränges aluminium, som maskinreparatör. Som sådan var han mycket duktig – hade väl kunna bli ingenjör om han hade fått utbildning – och uppfann faktiskt mycket, bland annat en krustbrytare, som han hade kunnat bli rik på, om det här inte hade gjorts i jobbet.

Den ohälsosamma miljön på fabriken bidrog till att bryta ner hans hälsa, och det hela slutade med förtidspensionering. Våra barn minns honom från besöken hos farmor och farfar i Juniskär som en överviktig och i förtid fysiskt bruten man, men på de här fotona från hans krafts dagar ser man, vilken stilig och kraftfull karl han var i yngre dar.

På de här bilderna ser vi också min mamma som mycket yngre än våra barn minns henne. Och så ser vi hennes paranta syster Aliide, gift Kristover och här i Sverige först bosatt i Borås, senare i Partille, och så hennes dotter Anne.

Jag har här på bloggen skrivit om kusin Annes begravning, i Lund. Aliide är förstås också död sedan länge, så också mina föräldrar, och senast min mellanbror Matti.

Skaran av oss många som kom hit till Sverige under andra världskriget glesnar.

Bra att de här fotona publicerades, så att jag fick tillfälle att berätta en liten bit av vår historia.