Födelsedagsfirande i Rinkeby

I går samlades vi i Rinkeby för att fira två av Annas döttrar, som fyller år med en dags mellanrum: Amanda som blev 16 och Sara som blev 18.

Amanda, ungt mattesnille som också spelar fiol, fick av Birgitta noter och av Annas kusin Anna-Karin med familj – Anna-Karins dotter Cecilia spelar ihop med Amanda – en CD.

Det är roligt att kunna konstatera att båda de här systrarna dras till kulturakvititeter: storasyster Sara går teaterlinje på gymnasiet. Presenterna till Sara präglades av att hon nu blir myndig – bland annat ska hon tillsammans med Birgitta få välja ut ett Kalevala-smycke, alltså ett slags smycke som både hennes mor och mormor bär.

Det blev förstås ett roligt kalas med inte bara familjemedlemmar i vid mening utan också vänner närvarande, även ett par hundar. Vi var ganska många, och det var tur att vädret tillät många av oss att sitta ute – det finns trädgård både på fram- och på baksidan av radhuset Anna och hennes flickor bor i. Bilder på både Kerstins – här – och Bos bloggar – här – visar upp en miljö många kanske inte förknippar med Rinkeby – men de är i så fall fördomsfulla. Också Anna har för övrigt det trädgårdsintresse som finns i vår familj.

Ett av Kerstins foton visar exempel på förtäringen, chokladtårta – som jag med min diabetes dock inte tog av. Men jag serverades faktiskt diabetikeranpassad glass och bål, välsmakande i båda fallen. Också grillmiddagen var god.

Jag har nämnt det förr, men jag upprepar åter igen att familjemönstret i vår familj är en smula komplicerat, dock inte så ovanligt – det ovanliga skulle i så fall ligga i att upplösta äktenskap inte måste leda till att man sedan inte kan umgås på vänskaplig fot.

När Anna var liten skildes Birgitta från Annas pappa, Bengt, och i stället flyttade hon och jag efter en tid ihop och fick två gemensamma barn, Kerstin och Matti, som nu förstås var med och firade storasysters två äldsta döttrar.

Anna bodde, när hon var liten, i huvudsak hos oss, men hennes pappa Bengt och hans nya fru Inger skaffade lägenhet mycket nära vår, vilket gjorde det möjligt för Anna att lätt kunna röra sig mellan sina båda föräldrars hem. Dessutom har de här båda familjerna inte bara setts inom ramen för sosseföreningen i Svartbäcken i Uppsala utan också umgåtts privat i respektive hem, vilket faktiskt har fortsatt även efter det att Anna för länge sen hade upphört att vara en förenande punkt.

Så den här gången åkte vi allihop i Bengts bil till Rinkeby och senare på samma sätt hem igen.

Pappan till Annas flickor, Cai, som Anna är skild från, var förstås med på döttrarnas födelsedagskalas och gjorde stora insatser i köket. Med på kalaset var också Annas nuvarande sambo Enver.

Brutna relationer är aldrig enkla att hantera, men jag föredrar vida den här sortens hantering framför de många fall där förutvarande kontrahenter tycks vilja klösa ögonen ur varandra i evigheters evighet.

Hela kalaset präglades av fridfull stämning och glad samvaro. Annas äldsta flickor stod förstås i centrum, men själv gladdes jag också åt att träffa Kerstins och Bos båda barn, Viggo och Klara. Klara sökte också kontakt – lite buskontakt – med morfar, som en liten förövning till barnbarnens sommarvistelse i Öregrund, den som börjar på tisdag.