Åter mitt i barndomens sommar

Alla som har barn och med dem har återvänt till sin barndoms sommarland vet vilka känslor det väcker. Minnena vaknar till liv. Vardagliga ting och vanor får ett magiskt skimmer över sig.

Vi köpte vårt ställe här i Öregrund 1969, samma år som vår dotter Kerstin föddes. Hon har alltså tillbringat alla barndomens somrar här, senare år för år sett huset få fler bekvämligheter och trädgården få nya träd och växter och allt fler nya rum.

För henne är det, när hon kommer tillbaka hit för en sommarvecka tillsammans med inte bara sina föräldrar utan framför allt två egna barn, den ljuvliga återupprepningen som är målet. Så jag blir föga förvånad när hon genast ber sin pappa att laga wienerschnitzel till middag, inte heller att de upptäcktsfärder hon vill göra alla går längs minnets stigar på vår egen tomt. På sin blogg har hon publicerat bilder och redovisat vad hon har gjort – här.

En annan av hennes bloggtexter med många bilder skildrar en trädgård som nästan har något hemlighetsfullt över sig. Man kan se sådant som estnisk malva, stormhatt och fackelblomster, Birgittas kryddträdgård med de för årstiden typiska fjärilarna, krusbär och vinbär och en rad av trädgårdens olika rum. På en bild lyfter hon fram de mogna bären på bigarråträdet.

En av bilderna föreställer allmänningen, den så kallade Floraparken, utanför vår tallgrind. Det här förstärker ytterligare bilden av en vild och hemlighetsfull trädgård. Visst finns det bergknallar och en talldunge och vilt växande krikonträd på vår tomt – men den är, vilket kanske inte riktigt framgår, också full av ljusare partier.

Hur som helst: välkomna att, med hjälp av Kerstins bilder, ta en titt på vår trädgård,

Ibland är varm korv det bästa som finns

I går kom Kerstin och Bo hem från München, och Kerstin fortsatte, efter att ha duschat och bytt om hemma, vidare till oss i Öregrund. Barnen sprang timmar i förväg gång på gång ner till grinden för att kolla efter mamma.

Men bussen med Kerstin anlände till Öregrund först kvart i elva. Nå, det är sommarlov, och det fanns knappast utsikter att få barnen att somna innan de hade fått träffa sin mamma. Jag fick i alla fall lov att läsa godnattsaga för Klara medan vi väntade.

Kerstin hade per twitter meddelat att hon inte hade hunnit äta middag och att hon hoppades att hennes pappa – som förr i världen, när hon var liten – skulle möta med te och mackor. Nu blev det inte hennes pappa utan hennes mamma som effektuerade den där önskningen: te och varma mackor väntade i köket, när Kerstin äntligen var här.

Dess förinnan hade vi hela gänget gått och mött henne vid bussen, Birgitta försedd med cykelkärra att dra Kerstins bagage på. Barnen var alldeles till sig av förtjusning, när deras mamma klev av bussen, höll henne sen i var sin hand hela vägen hem.

Presenter hade mamma med sig också, visade det sig, lego och – ännu intressantare – John Blund-dockor med klassiskt östtyskt utseende känt från TV.

Det tog en stund innan nattens frid sänkte sig över vår lantliga boning.

Jag har tidigare noterat att Viggo är en mycket sparsmakad typ när det gäller maten. Mycket ratar han helt; annat smakar han på – bara för att konstatera att det där inte var hans grej. Ibland räcker det att det som erbjuds inte ser ut som något han känner till. Både Viggo och Klara gillar Seven Up och Sprite, men när morfar i går försökte bjuda på Vasa fruktsoda, ville Viggo först inte ha – det hade han inte smakat på förut. Men lillsyrran, Klara, tog ett glas och konstaterade förtjust att det ju smakade precis som Sprite och Seven Up, och då fick morfar även Viggo att provsmaka. Och det smakade ju bra! Så nu finns även fruktsoda på dricklistan.

I dag är det morfars tur att laga maten, och han hade gett sig den på att hitta på något till lunch som föll även den kräsne Viggo på läppen. Så en stor förpackning Sibylla varm korv inhandlades på Konsum och till den för säkerhets skull två sorters korvbröd, både vanliga och fullkorn.

Det var tur att morfar hade köpt hem vanliga korvbröd, för det var inte bara Viggo som föredrog dem. Och under över alla under: Viggo mumsade i sig hela två kokta korvar med bröd.

Nyss kom hans mamma och meddelade att han dessutom också hade ätit ett päron.

Nu ska den unge mannen väl stå sig till middagen, när morfar ska bjuda på wienerschnitzel. Fast i just Viggos fall blir det utan konstiga tillbehör som citron, kapris och ansjovisfiléer.

Mera Sommar

Jag försöker, så ofta jag kan, lyssna på ”Sommar” i radions P1. Långt ifrån allt är ju värt tiden det tar, ännu mindre att skriva om.

Just nu har vi också barnbarnen hos oss, vilket gör att man inte alltid kan lyssna så koncentrerat som man skulle vilja – om till exempel lilla Klara kommer och ber morfar om hjälp med något, ställer morfar förstås upp.

I går kolliderade ”Sommar” med lunch och promenad ute på stan, så jag missade praktiskt taget hela programmet med Johan Rabaeus. Det lilla jag hörde gjorde mig snabbt övertygad om att det här måste ha varit ett av den här sommarens mer hörvärda program.

Däremot hörde jag hela programmet med Percy Barnevik, kunde till exempel konstatera att han var ganska insnöad på sjuttiotalsmusik, och med det menar jag inget negativt. Hans sommarprat blev lite av ett försvarstal i egen sak med insprängda reklamsnuttar för kommande memoarer.

Somliga kanske tror att jag bara uppskattar sommarprogram med likasinnade, men jag är genuint intresserad av människor av olika sorter: vad de har för värderingar, vad det är som driver dem, vad det är som har format dem. Percy Barnevik var jag också intresserad av för att jag har träffat honom ett antal gånger. Egentligen är det min hustru som i sina roller som miljö- och energiminister har haft med honom att göra, och jag har då uppfattat honom som en konstruktiv och samarbetsinriktad industriledare, inte alls ointresserad av andra aspekter på tillvaron än lönsamheten i de företag han har haft att sköta, vilket väl också kom fram i det han i sitt sommarprogram berättade om sitt u-landsengagemang. Mitt intryck av honom har varit att han är en socialt engagerad liberal, föga förvånande också präglad av kapitalismens egen logik. Jag minns ett möte med honom inför EMU-omröstningen, ett privat samtal: När han fick klart för sig att jag – i motsats till vad han uppenbarligen hade trott – var engagerad i ledningen för Socialdemokrater mot EMU, hade han märkbart svårt att hantera detta, började till och med omedelbart tillrättavisa mig.

Dagens sommarpratare, professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson, är också en person som min hustru känner – själv har jag bara hälsat på henne, aldrig fört några samtal med henne, det senare fastän jag föreställer mig att vi har betydligt mer gemensamt än jag och Percy Barnevik.

Jag minns fortfarande hennes sommarprogram 1999, som gjorde ett djupt intryck på mig, och jag har förstås med intresse läst henne.

Hon är en sån där person som förmår slå bryggor mellan vetenskaplig analys och fenomen i vår mycket alldagliga tillvaro. I dagens program talade hon således om sådant som sömn och drömmar. Och så vågade hon prata om något så svårt som gråt.

Musikvalet var också mycket genomtänkt. Karin Johannisson hade uppenbart valt musik hon har ett personligt förhållande till, samtidigt musik som passade till det hon talade om.

De två sista låtarna gjorde mig rent av lycksalig: Hon spelade en låt med The Band och så Dylan, tolkad till svenska, med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

Regndagar och besök i Floras trädgård

Vi har fortfarande Viggo, snart 8, och Klara, 5, på sommarviste hos morfar och mormor i Öregrund, och hela tiden försöker vi variera både program och meny.

I går kväll, lördag kväll, hade vi tänkt gå ut och äta pizza, något som barnen gillar, men vädret var inte lämpat för att sitta utomhus i någon av de många pizzarestaurangerna nere i hamnen. Så Birgitta travade i väg ensam i duggregnet och handlade hem pizza.

I morse hade det hunnit regna ganska ordentligt, vilket är mycket bra för trädgården. Duggregnandet fortsatte, men eftersom det nästan var uppehåll, beslöt vi oss för att göra en lunchpromenad med barnbarnen – alltför mycket innesittande och filmtittande kan bli enerverande i längden, om man är i deras ålder.

Så vi styrde kosan mot Café Floras trädgård, ett trevligt ställe där barnen har varit tidigare. Det drivs i ny regi i år, men Birgitta och jag hittade matiga lunchmackor att beställa in, och åt Klara fanns det pannkakor. Viggo har ett litet och kräset matval, men åt honom lyckades vi specialbeställa hårdmacka, ost på Falu rågrut. Nu visade det sig att någon av ingredienserna ändå inte föll honom på läppen, så till slut fick han sockrad kanelbulle med mjölk till lunch.

Efter måltiden stannade vi kvar en stund i caféets fina trädgård. Barnen passade på att gunga.

Därifrån var det sen inte långt till kyrkogårdsmuren, som två av oss förstås då måste balansera på.

Vi besiktigade också Ankargården, som har en snarlik lunchmeny att ta del av en annan gång.

På Rådhusgatan fanns det en glasservering: dags för efterrätt.

Och så murvandring igen som avslutning, den här gången på den före detta skolans, numera Fiskeriverkets stenmur.

Sen gick Birgitta hem med barnbarnen, medan morfar tog en lov in på Konsum för att bland annat handla spagetti.

Det gäller att välja mat med omsorg, när man har fint besök.

Melodikrysset nummer 29 2010

Jag har barnbarnen här, Viggo snart åtta år och Klara fem. Datorn står i det rum där Klara sover när hon är hos morfar och mormor, men hon håller sig på respektfullt avstånd: morfar måste ju få lösa Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Usher (Raymond) trodde jag inte att jag hade hört förut, men redan långt innan Anders Eldeman nämnde låttiteln, ”Moving Mountains”, hade namnet dykt upp från någonstans i bakhuvudet.

I själva verket hade jag betydligt större svårigheter med att lösa den dubbelfråga, där man skulle komma på sista ordet i två låttitlar. Jag hade inga svårigheter med den andra, ”Du är den ende”, som ju har sjungits in av bland andra Lill Lindfors. Men vad var det för välbekant låt som inledde frågan? Först mot slutet kom jag på att det nog måste ha varit ”Öppna din dörr”, känd i Tommy Nilssons insjungning men här framförd av Lars Roos.

Victoria Silvstedt skulle jag knappast komma på att lyssna på frivilligt, men ordet skandaldrottning (Eldemans halvt ångrade benämning) och ett antal ledbokstäver fick mig att förstå, att det var hon som sjöng ”Rocksteady Love”.

Nog föredrar jag då vida ”A Deeper Love” med Aretha Franklin, om vi nu ska bedöma sexiga sjungande damer.

Inte så sällan brukar jag ha svårt att komma i håg låtar som har förekommit i melodifestivalerna, men när det handlar om sånt som förekom i årets upplaga, ligger det ju så nära i tiden, att man ändå kommer i håg dem. Darin (Zanyar) var det som sjöng ”You’re Out of My Life”, och Timoteij – märklig stavning – kom femma med ”Kom”.

Dagens kryss inleddes med två Lasse, Berghagen respektive Lönndahl. Lasse Berghagen sjöng ”Inte bara drömmar” och Lasse Lönndahl ”Tulpaner från Amsterdam”.

Det senare leder oskökt in på den lite märkliga årstidsblandning som fanns i dagens kryss.

Mest var det förstås sommar. Till exempel i Jules Sylvains tecken: ”Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och på min tid i folkskolan, i mitt fall i Nylands skola i Njurunda kommun, sjöng vi ofta ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera” – det sökta ordet var således smaragder.

Till det somriga i dagens kryss måste man också räkna Ingmar Bergmans sevärda film ”Sommarnattens leende”, den som i den amerikanska scenversionen från 1973 blev ”A Little Night Music”. Men det senare ska inte lura oss att tro att musiken skrevs av Mozart; ”Send In the Clowns” – i Zarah Leanders tyska version ”Wo sind die Clowns” – skrevs av Stephen Sondheim.

Jag vet inte om man kan svalka sig i ”Purple Rain”, 1984 känd med Prince via både film och skiva, men det det gjorde, för att knyta an till Eldemans frågeformulering, var alltså regnade.

Och så avslutar vi då med att kyla ner oss ännu mer, med ”Hej, mitt vinterland”.

Fast för egen del hoppas jag ju att det fortfarande är långt dit.

Fredagsbastu

Till mitt estniska kulturarv hör att bada bastu varje vecka. Vi har egen bastu, och efter svettiga fredagssysslor – Birgitta har åter igen klippt gräsmattan i dag – är det skönt att tvätta sig ren. Numera är det fredag som är bastudag, men förr, då man fortfarande arbetade också en del av lördagen, var lördagen lögardag. Det fornnordiska ordet lever kvar i isländskans namn på det stora offentliga badet i Reykjavík, Laugardalur.

Nu har vi Viggo, snart åtta, och Klara, fem, på sommarlov hos oss, och det visar sig att barnbarnen gärna vill bada bastu med morfar och mormor. Klara är, när det sen kommer till kritan, lite avvaktande inför den ångande varma luften i bastun, men Viggo går in i bastun flera gånger. Båda duschar och får sina hår tvättade av mormor.

Efter bastun grillar morfar egenhändigt gjorda hamburgare med alla tänkbara tillbehör; man får också välja mellan pommes frites och hamburgerbröd.

Men nu är det tid för Aktuellt, och sen väntar efterrättsglass och godnattsaga.

Vatten, stan är full av vatten

Så sjöng Robert Broberg om Stockholm. Men också lilla Öregrund, dit många stockholmare kommer på somrarna, är en stad full av vatten. Öregrund ligger på en halvö, så nästan vart man går skymtar man eller kommer ner till havet.

Klara, 5, och Viggo, snart 8, är på sommarlov hos morfar och mormor, och då vill de förstås gå ner till havet för att bada.

Närmast till, om man tar de officiella badplatserna, ligger då Tallparken, ett jättestort friluftsområde till vänster om infarten till Öregrund. Närmast den stora bilparkeringen ligger tennisbanorna och deras dusch- och omklädningsrum samt toaletter, och därifrån går också motionsstigar ut i terrängen. En bit åt havssidan till finns en gammal dansbana med tak och bänkar. Fortsätter man någon av de båda stigarna ner mot havet, kommer man ner till en naturlig badvik omsluten av berghällar, men kommunen har anlagt en konstgjord sandstrand och också dragit en lång träbrygga över stenarna som skiljer strandens både delar åt. Det är mycket långgrunt i den här viken, så hit kommer många barnfamiljer, också vi med Viggo och Klara. Tyvärr drar vattnet sanden ut i havet, så närmast stranden är det alltid stenigt, och bottnen i den lilla badviken är också stenig att gå på. Det här hindrar inte barnen att vada omkring, bada och flyta på olika sorters badmadrasser, men själv gick jag lite längre ut, där det var djupare, för att få mig ett svalkande dopp.

Det område jag hittills har talat om är ett familjebad, det naturister kallar textilbad.

Om man korsar en bäck – där finns en spång utlagd – kommer man till ett vidsträckt och vackert strandområde som är skyltat som naturistbad. Det senare brukar inte hindra de textilbadare som söker mer utrymme och avskildhet att ockupera också området närmast badviken jag nyss talade om. För egen del tycker jag nog att textilbadarna borde låta bli att lägga sig i nakenbadet – Öregrund är ju så fullt av fina badklippor att man inte måste ta nakenbadarnas område i anspråk.

Det hindrar inte att det finns en bristande respekt också på den andra kanten. Vår familj har i åratal haft vår badplats på ett berg bortom nakenbadet, på en knalle bakom ett gammalt skyttevärn, men det har funnits perioder då hustrun ogärna la sig där att sola ensam – på bergkrönet ovanför, långt från nakenbadet, dök det då regelbundet upp nakna män – alltid män – som stolt kråmande visade upp sina manliga attiraljer.

Missförstå mig inte. Även jag kan tycka att det är skönt att sola och bada naken – jag gjorde en del försök att göra det i början av vår tillvaro i Öregrund men gav så småningom upp. Dels blev jag då några gånger kontaktsökt av homosexuella män, något som jag för min del inte är attraherad av. Dels kunde jag se hur ensamma solbadande nakna damer snabbt blev omringade av till synes också solbadande nakna män, samtliga märkligt nog med huvudet vänt mot damen i fråga.

Hur det är där numera vet jag inte. Dock läser jag i ett stort reportage i Upsala Nya Tidning att antalet nakenbadare i naturistbadet i Tallparken nu är påtagligt färre än när det inrättades. Kanske går det här med nakenbadandet, vilket några hängivna naturister säger i artikeln, i vågor – men man kan ju inte utsluta att den stora mängden ”naturister”, som varken bryr sig om naturen eller solbadandet, kan ha bidragit till den minskade populariteten.

En trädgård full av blommor och barn

Det händer att jag ångrar att jag har en blogg utan bilder. Som när jag nyligen berättade om växterna i mitt restaurerade stenparti – ett par läsare efterlyste då foton. Nu kan jag erbjuda ett sådant, via länk till dotterns blogg – här finns hennes bilder från vår trädgård. Ytterligare några färska trädgårdsbilder från vår trädgård finns här.

Där finns mer att se: lejongapen vid husknuten, ringblommorna vid uteplatsen, vinrankorna i växthuset, rosor runt om i trädgården, mogna skuggmoreller, Klara på den stenlagda gången upp till huset, Viggo på en av sina hemliga stigar, riddarborgstältet och den alldeles nya barnsimbassängen längst nere på tomten.

Barnbarnen är alltså här nu. Morfar hade förberett ankomsten bland annat genom att köpa racketar plus både tennisboll och badmintonbollar, även såpbubblor på Konsum. Att föräldrarna, Kerstin och Bo, gav sig av för att resa till goda vänner i München bekymrade inte Viggo och Klara. Barnen är vana vid både morfar och mormor och vid vårt hus och vår tomt, full av omväxlande natur och hemliga rum, här i Öregrund. På måndag kommer deras mamma hit för att tillbringa sin allra sista semestervecka med barnen och oss, här i hennes eget barndomsland.

Mormor läser saga för Klara första kvällen; vi turas om att göra det varannan kväll. Viggo, snart åtta år, läser själv, Harry Potter.

Nyss åt vi frukost tillsammans. Sommaräventyren har bara börjat.

Skönt med sommarpratare som vill något

Sommarpratarna ska naturligtvis vara personliga, men de behöver för den skull inte hemfalla åt navelskådande.

Så gärna en portion engagemang. gärna ilska – som här om dagen i Anneli Alhankos sommarprogram, det där hon bland annat hutade åt regeringskansliet för att vilja ta över Dansmuseets lokaler.

I dag fick vi ta del av några praktfulla och välriktade vänstersvingar från Andres Lokkos sida. Han tog, så valår det är, tydlig politisk ställning och hutade också åt Bert Karlsson för det markberedningsarbete Lokko tyckte att Bert hade gjort för Sverigedemokraterna.

Ester – Andres Lokko är en av oss – har ju ibland fått den alltför generaliserande stämpeln ”höger” på sig. Men ganska många av oss har faktiskt ett hjärta som klappar för den politiska vänstern.

* * *

Läs gärna också Markus Blombergs inlägg om Andres Lokkos sommarprogram. Du hittar det här.

Folklustspel som folkhemsspegel

Ingemar E L Göransson har på sin blogg skrivit en text som förtjänar att läsas av många, ”Folklustspel, folkhem och politik”.

Många har säkert, via TV även i relativt sen tid, roats av Gideon Wahlbergs folklustspel men kanske inte, på det sätt de förtjänar, sett deras koppling till Per Albin Hanssons folkhem.

Göransson blottlägger, utan att på minsta sätt övertolka, det här politiska – folkhemssocialdemokratiska – draget i Wahlbergs mycket roande teaterstycken. Så jag anbefaller Göransson för läsning – du hittar hans mycket läsvärda text på hans blogg, som det finns länk till här bredvid – jag lyckas inte få till någon direktlänk till det specifika inlägget. här.