Mera Sommar

Jag försöker, så ofta jag kan, lyssna på ”Sommar” i radions P1. Långt ifrån allt är ju värt tiden det tar, ännu mindre att skriva om.

Just nu har vi också barnbarnen hos oss, vilket gör att man inte alltid kan lyssna så koncentrerat som man skulle vilja – om till exempel lilla Klara kommer och ber morfar om hjälp med något, ställer morfar förstås upp.

I går kolliderade ”Sommar” med lunch och promenad ute på stan, så jag missade praktiskt taget hela programmet med Johan Rabaeus. Det lilla jag hörde gjorde mig snabbt övertygad om att det här måste ha varit ett av den här sommarens mer hörvärda program.

Däremot hörde jag hela programmet med Percy Barnevik, kunde till exempel konstatera att han var ganska insnöad på sjuttiotalsmusik, och med det menar jag inget negativt. Hans sommarprat blev lite av ett försvarstal i egen sak med insprängda reklamsnuttar för kommande memoarer.

Somliga kanske tror att jag bara uppskattar sommarprogram med likasinnade, men jag är genuint intresserad av människor av olika sorter: vad de har för värderingar, vad det är som driver dem, vad det är som har format dem. Percy Barnevik var jag också intresserad av för att jag har träffat honom ett antal gånger. Egentligen är det min hustru som i sina roller som miljö- och energiminister har haft med honom att göra, och jag har då uppfattat honom som en konstruktiv och samarbetsinriktad industriledare, inte alls ointresserad av andra aspekter på tillvaron än lönsamheten i de företag han har haft att sköta, vilket väl också kom fram i det han i sitt sommarprogram berättade om sitt u-landsengagemang. Mitt intryck av honom har varit att han är en socialt engagerad liberal, föga förvånande också präglad av kapitalismens egen logik. Jag minns ett möte med honom inför EMU-omröstningen, ett privat samtal: När han fick klart för sig att jag – i motsats till vad han uppenbarligen hade trott – var engagerad i ledningen för Socialdemokrater mot EMU, hade han märkbart svårt att hantera detta, började till och med omedelbart tillrättavisa mig.

Dagens sommarpratare, professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson, är också en person som min hustru känner – själv har jag bara hälsat på henne, aldrig fört några samtal med henne, det senare fastän jag föreställer mig att vi har betydligt mer gemensamt än jag och Percy Barnevik.

Jag minns fortfarande hennes sommarprogram 1999, som gjorde ett djupt intryck på mig, och jag har förstås med intresse läst henne.

Hon är en sån där person som förmår slå bryggor mellan vetenskaplig analys och fenomen i vår mycket alldagliga tillvaro. I dagens program talade hon således om sådant som sömn och drömmar. Och så vågade hon prata om något så svårt som gråt.

Musikvalet var också mycket genomtänkt. Karin Johannisson hade uppenbart valt musik hon har ett personligt förhållande till, samtidigt musik som passade till det hon talade om.

De två sista låtarna gjorde mig rent av lycksalig: Hon spelade en låt med The Band och så Dylan, tolkad till svenska, med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.