Sommar med Birgitta Stenberg och Nils Landgren

Jag fortsätter att höra på ”Sommar” i P1, på praktiskt taget varje program.

I går hörde jag på Birgitta Stenberg, en författarinna som jag först, under min gymnasietid, kom i kontakt med via den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där hon var medarbetare. Under den där tiden läste jag över huvud taget många i den unglitterära grupp hon tillhörde, Metamorfos.

Jag känner förstås till det äventyrliga liv hon har levt, till exempel hennes förhållande till den avsatte kung Farouk av Egypten, en av de saker hon berättade om i sitt sommarprogram. Annat var nytt för mig, till exempel hennes ungdomliga – hon var tolv år! – förälskelse i en av hemstaden Södertäljes mer udda existenser. Som en illustration – det här udda paret var allt för udda i fråga om ålder – spelade hon Marilyn Monroes Lolita-sång ”My Heart Belongs To Daddy”.

Annars var det inte musiken utan framför allt ett mycket långt talinslag, det om maken Håkan Lagergrens död, som fick mig att lyssna noga.

En gemensam nämnare hade Birgitta Stenberg faktiskt med dagens sommarvärd trombonisten Nils Landgren: Jimi Hendrix. Stenberg spelade hans ”Hot Trigger”, Landgren hans ”Are You Experienced”.

Landgrens program innehöll annars mycket bra jazz – hans eget intresse för jazz väcktes uppenbarligen av farsan, som inte bara gillade jazz utan också, bland annat på Första maj, spelade i musikkåren på bruksorten Degerfors.

Så vi fick höra många sköna låtar av och med sköna kompositörer och jazzmusiker som Duke Ellington, Jimmie Lunceford, Jack Teagarden, Louis Armstrong, Thad Jones, Mel Lewis och Miles Davis. Och så Värmlands egen stora jazzsångerska Monica Zetterlund.

För en arbetargrabb från bruksmiljö borde ju valet vid det val Nils Landgren också berörde vara tämligen självklart. Men jag noterade att han berättade att han inför årets val hade gått igenom partiernas ståndpunkter i en fråga – den om musikers och kompositörers ekonomiska ersättning för sina verk – utan att ha fått några riktigt bra svar, och hans tveksamhet gällde då verkligen inte bara Piratpartiet. I den här frågan klappar mitt hjärta för att man, även i den dataålder vi nu lever i, måste hitta en lösning som gör upphovsmännen skadeslösa.

Ett estniskt arv

Ser på dotterns, Kerstins, twitter att hon har satt deg för att baka estniskt surbröd respektive sötsurt bröd. I samma ögonblick minns jag doften av min mammas surdegslimpor, alldeles nyurtagna ur bakugnen. Och jag känner i munnen smaken av estniskt surbröd, ännu så varmt att smöret smälter på brödskivan.

När vi kom till Sverige hösten 1944, hade vi då ännu aldrig kommit i kontakt med hårt bröd. Vårt självklara matbröd var mjukt men surt. Den svenska limpan, på den tiden alla svenskars matbröd, provade vi med häpnad: svenskarna åt sött bröd till maten – det var ju som att äta vetebröd till fisken eller köttet på matbordet. Nå, vi vande oss. Även jag har haft limpsmörgås och mjölk med till skolan på den tiden då det ännu inte fanns skolbespisning.

Men jag är ganska säker på att de in emot 30.000 estländarna i Sverige – det här landets första stora flyktinggrupp i modern tid – bidrog till att modifiera den svenska matkulturen, framför allt genom att lära svenskarna att äta annat mjukt matbröd än limpa.

Under åren då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm gick jag praktiskt taget varje fredag till Hötorgshallen och köpte matbröd inför helgen. Där fanns inte mindre än två bageributiker med estnisktklingande namn; oftast handlade jag hos Tooming. Ett estniskt surbröd och ett sötsurt kumminbröd var då obligatoriskt. Där utöver köpte jag ett lantbröd från ytterligare något land – vilket kunde växla: Ungern, Grekland, Italien, Tyskland, Frankrike… Andra europeiska länders brödkultur hade kommit hit långt innan vi hade gått med i EU. Själv tycker jag att andra länders brödkultur, spontant anammad av medborgarna i det här landet, är långt viktigare än EUs överstatlighet.

Många av dessa fredagar kompletterade jag mina bröd med goda pålägg, inköpta på Konsum på Sveavägen, på hörnet till det kvarter där Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter gatnumret, fanns. Det brukade bli ett par-tre sorters korv – Munsö och Lönneberga till exempel – och så ost, sardiner, skinka, färsk gurka, tomater att skiva med mera.

När jag tillsammans med ungarna anlände till Öregrund, var på den tiden Konsum redan stängt, så det gällde att ha kvällsmåltiden med sig. Och så måste man snabbt få upp värmen i huset och få något varmt på bordet. Till det som gick allra snabbast att få färdigt var rykande varmt the, som serverades med allt det goda jag redan har nämnt.

Och sen fanns det ju kvar av samma goda också när man vaknade på lördagsmorgonen, när det var dags att äta frukost.

* * *

Hoppas att Kerstins estniska bröd blir lyckat. Och att hon lär Viggo och Klara att äta det alldeles ugnsfärskt med en klick smältande smör.

Balkans romer

När Birgitta och jag gjorde vår donaukryssning 2006, kom vi i flera av de länder vi besökte i kontakt med romerna, deras kultur och deras levnadsvillkor. Jag har skrivit en del om detta i min bloggartikelserie under sammelrubriken ”Rapport från Donau” – du kan hitta det här materialet med hjälp av bloggens sökfunktion. I flera av de länder vi besökte, till exempel i Rumänien med dess två-tre miljoner zigenare, stötte vi också på tiggande zigenska barn.

Romernas situation har i flera av länderna i östra och sydöstra Europa blivit mycket svår – det händer att de hotas till livet, till och med dödas. Numera är de EU-medborgare utan eget hemland, så det är knappast förvånande att de söker sig även till de nordligare delarna av EU, och eftersom de befinner sig utanför samhället även här, fortsätter de att tigga. Inga av deras problem blir dock lösta av att de – på tvivelaktig legal grund – blir utvisade. Vore det något med det omskrutna EU, kunde ju unionen satsa pengar och mänskliga resurser på att integrera romerna i de länder där de nu råkar befinna sig: ge dem utbildning, låta barnen gå i skola, lotsa in dem på arbetsmarknaden och så vidare. Att kollektivt återföra dem till Rajastan, som de ursprungligen anses komma ifrån, torde ju knappast vara någon lösning.

Europa, även vårt land, har de under sin vistelse här berikat, bland annat genom sin musikkultur. Inte så lite av det vi benämner till exempel ungersk musik är i själva verket zigenarmusik.

Under vår donauresa köpte vi där det gick CD-skivor med lokal folklig musik, och en del av det vi köpte var följaktligen romsk musik. The Rough Guide to the Music of Balkan Gypsies, ”Balkan Gypsies” (World Music Network RGNET 1159, 2005), är visserligen producerad i London, men materialet på CDn utgörs av ljudupptagningar i en del av de länder vi besökte.

Rumänien är sålunda väl representerat med till exempel Mahala Raï Banda, som spelar ”Mahalageasca” i lite jazzig ton. Ännu mer gillar jag, om vi håller oss till Rumänien, Nikolae Simion med ”Di, Murgule, Di”, den modernt påverkade ”Taraf” med Shuka Collecitive och ”Espresso” med Taraf de Metropulitana.

Ibro Lolov från Bulgarien är hörvärd på dragspel i ”Sofyisky Kjuchek”.

Av de serbiska bidragen vill jag lyfta fram Vera Petrovic med ”Taiganka Sam Mala” med sitt jazziga intro och Šaban Bajramović och Mostar Sevdah Reunion med ”Opa Cupa” – kanske har ni mött Bajramovićs sånger i någon film av Emir Kusturica.

Det musikaliska spektrat på den här CDn är brett, omfattar också romsk musik från till exempel Albanien, Makedonien och Grekland och faktiskt även Turkiet och Armenien.

Sammantaget ger den här CDn många hörvärda exempel på den romska musik som utövas i sydöstra Europa.

Åter igen ett kasst krypto i Aftonbladet kryss & quiz

Till veckans nöjen – nå ja, i växlande utsträckning – hör att lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga.

Jag har tidigare hittat fel i kryptot, Kryptiskt, och den här veckan har jag nere till höger hittat en gul, onumrerad ruta. Efter att ha löst hela kryptot har jag kommit fram till att den i stället borde ha varit svart. Om min slutsats är korrekt, bildar de gula rutorna den språkligt märkliga meningen ”Vadare som frågar sig vad är det”.

Men jag vill anmärka på mer. Konstruktören, Gudrun Pettersson, har den här gången formligen tryfferat kryptot med tvåbokstavsförkortningar: GI, IG, EV, DR och IT och som det inte vore nog med det senare även AT, ett inte ens svenskt ord, dock välkänt för oss som rör oss i datorvärlden.

Som avslutning vill jag klämma ur mig ett oskönt klingande ord, som finns i det här kryptot och som väl täcker vad jag känner för det: NÄ.

Köket, en afton efter regn

Birgitta storstädar huset efter barnbarnens besök. Det finns åtskilligt att ta itu med: leksaker att sortera ner i sina förvaringslådor, rice crispies att dammsuga upp under matbordet och kökssoffan. Själv bidrar jag med att leta rätt på uteleksakerna, fälla ihop riddartältet och sen ställa in alltsammans i boden.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

Mina sommarflickor bland blåbär, hallon och vita smultron

På Kerstins blogg – här – hittar jag bilder av lilla Klara som iförd en av sin mammas gamla nattlinnen njuter av sommaren i vår trädgård: kliver upp på en sten för att nå upp till skuggmorellerna, spanar ut över trädgårdsvärlden från en berghäll som går i dagen i mitt stenparti.

På en annan bild – här – ser vi den somriga efterrätt Birgitta bjöd på till avskedslunchen igår. Blåbären plockades av Kerstin och hennes barn här om dagen. Hallonen är av dagens skörd i ett av våra hallonbestånd, och de vita smultronen finns på plantor som alla är ättlingar till den enda planta Birgitta en gång fick av Kerstin.

Lite av sommaren i Öregrund försöker Kerstin också få med sig hem till Uppsala. Hon och Klara plockar bigarråer i var sin plastpåse. Och av Birgitta får Kerstin några tomatplantor att sätta i den egna trädgården i Bärby hage.

Vackra nattlinnen som går i arv. Berghällar som har trampats av tre generationer flickfötter. Trädgårdens ymninghet, och i den mina sommarflickor.

Kom inte och säg att livet saknar mening.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.

Melodikrysset nummer 30 2010

Ibland hjälper det inte att man har hört musiken tidigare – huvudet är absolut tomt på minnen av detta (vilket inte måste bero på huvudet).

Oskar Linnros måste jag rimligen ha hört i Allsång på Skansen, men i så fall har jag totalt förträngt hans framträdande där. Men med hjälp av lite detektivarbete på Google kom jag så småningom fram till att det var han som sjöng ”Från och med Du”.

Inte heller har jag något som helst minne av att ha hört Martin (Svensson) i Melodifestivalen med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow”. Man behöver inte be till Google, men Google hjälper.

Cardigans är ju inte lika färska som de båda nämnda sångarna, men jag vill ändå anföra dem som exempel på att mitt musikkunnande inte bara omfattar forntiden. I dag hörde vi dem i ”And When You Kissed Me”.

Och för att återvända till Melodifetsvalen, minns jag mycket väl Kalle Moraeus och Orsa spelmän i ”Underbart”.

Och som väl mina regelbundna läsare vet, hyser jag inget förakt för populärmusik, sådan som till exempel spelas på Svensktoppen.

Jag kan ha synpunkter på Lasse Stefanz’ märkliga diktion, men jag förstår fuller väl varför den här gruppen och Christina Lindberg 1989-1990 låg på Svensktoppen i hela 66 veckor med ”De sista ljuva åren”.

Och för mig är Sven Ingvars’ 15 veckor på samma lista 1994 med ”Byns enda blondin” av Niklas Strömstedt till och med ännu mer begripliga.

Ett par klassiska stycken hade Anders Eldeman också tagit med i veckans kryss, dock som vanligt ett par mycket enkla för dem som kan åtminstone något om klassisk musik. Alltså fick vi höra Bachs ”Air” och så ”Pomp and Circumstances” av Edgar Elgar.

En svensk klassiker, dock från något senare tid, Povel Ramel, hyllades av The Real Group i ”Konditori Förgät mig ej”.

The Real Group finns i mina skivhyllor liksom Bob Dylan. Honom har jag följt allt sedan starten, så det är klart att jag känner igen hans ”The Times They Are A-Changin'”.

Mitt filmkunnande är inte riktigt lika heltäckande som mitt musikkunnande, men dagens tre filmer har jag sett allihop – de finns till och med på DVD hemma hos oss.

June Campions ”Pianot” – som här skulle ge ordet piano –
är en av min hustrus favoritfilmer.

Vi har också tillsammans flera gånger sett Charlie Chaplins roliga och politiskt radikala ”Moderna tider” (”Modern Times” från 1936). I den förekommer ”Smile” – ”Le” översatt till svenska – som Chaplin själv har komponerat. Visste ni att han också var en riktigt begåvad kompositör?

Och så avslutar vi med en sommarbagatell som jag älskar, Lars-Magnus Lindgrens ”Änglar, finns dom?” från 1961. I den har Jarl Kulle och Christina Schollin huvudrollerna, och det var dem vi i dag också hörde sjunga.

PS

Dottern tog i smyg bilder av mig medan jag löste dagens kryss. De som är roade av att få se hur det ser ut kan här ta del av bilderna, som ligger på hennes blogg.

Mer om livet i Öregrund

Jag fortsätter att länka till dotterns blogg med bilder av vårt lantliga liv i Öregrund.

Vädret har varit vått de senaste dagarna, bra för trädgården men inte så roligt för barnbarnen. Kerstin har dock satt regnkäder på ungarna och gått med dem ut på allmänningen bortom vår tomt, det som kallas Floraparken. En stor del av det här området, med en jättestor sten att åka kana på – här – och med lite blåbärsskog – här – var, när vi köpte vårt ställe i Öregrund, en del av vår tomt men löstes senare in av kommunen, varvid vår tomt blev häften av vad den ursprungligen var, numera alltså drygt 2.000 kvadratmeter.

Regniga dagar finns också vår stora och hemlighetsfulla vind att utforska. Här ser vi Klara på äventyr i vindsmörkret.

På vinden kan man också hitta saker att läsa, men Viggo hade tredje Harry Potter-boken med sig och ses här i kökssoffan i färd med att läsa ut den. Viggo har gått ut ettan men läser alltså så här tjocka böcker för egen maskin. Lusten att läsa verkar gå i arv i vår familj.

Jag läser för egen del också tidningar. Dagligen Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, numera dock inte Dagens Industri som Kerstin nämner på sin blogg i anslutning till en bild av sin tidningsläsande far – bilden visar mig i en typisk pose på min säng i sovrummet. Däremot prenumererar jag numera på den veckovis utkommande ETC/UppsalaDemokraten. Lägg märke till kuddarna min hantverkskunniga hustru har broderat respektive sytt.

De senaste kvällarna har vi roat oss med att tillsammans, hela familjen, se tecknade filmer av den japanske mästaren Hayao Miyazaki. Dels ”Ponyo på klippan vid havet” en variant på temat den lilla sjöjungfrun. Dels ”Min granne Totoro” där det finns ett hus och en omgivande natur full av magi. Landskapsteckningen i de här filmerna är hisnande vacker, och historierna varierar kända sagoteman på ett nytt och överraskande sätt.

Så här har vi det i Öregrund

Vår dotter Kerstin är hos oss den här veckna, och med hjälp av de bilder hon har publicerat på sin blogg vill jag berätta, även för mina läsare, hur vi har det här i Öregrund.

Birgitta och jag turas om att laga mat varannan dag. I går bjöd Birgitta på en himmelskt god middag, grillad sik med potatis från hennes eget land. Vattnas det inte i munnen, när ni ser Kerstins bild här?

När Kerstin och hennes syskon var små och vi fortfarande bara hade rinnande kallt vatten inomhus, brukade vi varje vecka gå till den kommunala bastun för att bada. Efter avslutad bastu hörde det till att gå till Lundeborgs konditori tillsammans med barnen, som då fick en kall läsk och något gott till. Lundeborgs har sen dess genomgått skiftande, delvis sorgliga öden, men är nu kondis igen, så i går, när jag var på promenad runt stan med Kerstin och hennes barn, gick vi förstås på det här kondiset. Barnen valde glass, och vad Kerstin valde framgår av det här. Av Kerstins bilder framgår att åtminstone en del av det som fordom var det berömda Lundeborgs har bevarats.

När Kerstin var liten fanns det på konditoriets innergård bland annat en lekstuga, som var barnen Lundeborgs men som sugna besökande barn ibland tilläts slinka in i. Gamla tant Lundeborg lever fortfarande och bor, om än skraltig, i det gula huset mitt emot Konsum. På tomten där står numera den där lekstugan, som förr fanns på kondiset gård.

Före kondisbesöket hade vi tagit en lov runt stan, bland annat nere i hamnen. Här, bakom Viggo och Klara, kan man se delar av Öregrunds hamn, det som så här års är lite av centrum för livet i vår lilla sommarstad.

Med hjälp av Kerstins bilder ska ni också få ta er en titt in i vårt hem.

På en av dessa bilder finns en detalj, men en mycket karaktäristisk sådan. Som några av er vet, har Birgitta bland annat varit ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan, och jag vill gärna visa er att hon knappast har varit det i egenskap bara av politiker. Birgitta har avsevärda talanger på det textila området, vilket torde framgå här.

Och så avslutar vi med en titt in på vår glasveranda, den som jag själv en gång ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden. På den här bilden leker Viggo där, men kolla också den stol som finns bakom honom, en gungstol från Nicaragua, som Birgitta har köpt på plats och fraktat hem per flyg. Den låg i delar i paket, och sen har jag limmat ihop den. I fönstret bakom syns också mina nerium.