Bilder från Svanö

Birger Normans ”Ön” gavs först ut 1963. Den upplaga jag har i min ägo är en nyutgåva, utgiven av CEWE-förlaget i Bjästa 1977. Jag har fått den i gåva av illustratören, Gunnar Erkner, som jag understundom använde som illustratör på den tiden jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Av Gunnar har jag också fått en av hans illustrationer, ”Vännerna” på sidan 91 i boken, nummer 28 i en serie träsnitt – träsnittet hänger inramat i vårt vardagsrum.

Erkners svartvita bilder i den speciella träsnittstekniken speglar väl arbetarna, arbetsplatserna och arbetarnas bostäder på den här lilla ön i Ångermanälven, Svanö, där sågverket från 1867 och sulfitfabriken från 1906 gav utkomst åt en befolkning, som när Birger Norman i början av 1900-talet bodde där uppgick till cirka 1.500 människor.

Sågverket brann sommaren 1930 och byggdes aldrig upp igen. Det här ledde till att Birger Norman vid 16 års ålder blev tvungen att lämna barndomens Svanö. I bokens förord berättar han om sorgen då, om hur han på färjan, på väg därifrån, vägrade att vända sig om.

Hösten 1966 las också sulfitfabriken ner. Det betydde att hundra år av industriell verksamhet gick i graven.

Ytterligare tio år senare, i slutet av november 1976, ringde Olle Norell till Birger Norman om medverkan i ett TV-program om livet på Svanö, och Birger besökte åter sin barndoms miljöer, hjälpte till med att med hjälp av minnet rekonstruera fabriken och såghuset och mycket av det andra som också hade fått skatta åt förgängelsen. Gunnar Erkner har, när han skulle göra illustrationerna till ”Ön”, haft tillgång till gamla fotografier, som också de redovisas i slutet av boken. Ur minnets spindelväv och med hjälp av fotografierna återskapas ett svunnet industrisamhälle och dess svunna arbetare.

Det här är en ganska svart bok, inte bara för att Erkners träsnitt har den där svärtan – bara i enstaka bilder som den av svalorna mot den ljusa sommarhimlen anar man Ådalens vidunderliga skönhet. Också i Birger Normans korta, prosalyriska texter dominerar svärtan, kanske för att det påtvingade uppbrottet från ön inom honom skapade en sorg som aldrig riktigt gick över. Kanske var det därför Olle Norell i det där TV-programmet som en motvikt la in ”Vals på Svanö” med Hans-Erik Nääs.

Om jag ska ge läsarna lite vägledning, kan jag nämna att personporträtten i ”Ön”, även om de är skrivna på prosa och inte som lyrik, påminner lite om dem i Stig Sjödins ”Sotfragment”.

Men i Normans skildring av ön finns mycket mera: båtarna på älven, fiskarna pojkarna drog upp ur den, de märkliga droppar de kranka drack när hälsan sviktade, manskören i Folkets Hus, arbetets slit och söndagarnas stillhet, arbetsplatserna och flottbron, halmmadrasserna man låg på, pumpen, fars orgel…

Allt lever igen.

Birger Norman som kolumnist och debattör

En av de tre samlingsvolymerna 1980 med det bästa ur Birger Normans författarskap heter ”Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Den rymmer många av Normans artiklar från perioden, tidigare inte bara publicerade i tidskrifter och dagstidningar utan också i artikelsamlingarna ”Medan mandarinerna mognar” (1957), ”Repliker i kulturdebatten” (1963), ”Syneförrättning i folkhemmet” (som han tillsammans med Stig Sjödin gav ut 1963, men här återges naturligtvis bara Normans texter), ”Vinkelskott” (1973) och ”I stället för ståndpunkter” (1978).

”Vinkelskott” kallades hans nästan undantagslöst mycket läsvärda kolumner i Metallarbetaren. Vinkelskottsartiklarna och flertalet av artiklarna i boken ”I stället för ståndpunkter”, vilka även de har publicerats i samma fackförbundstidskrift, är en påminnelse om att den klassiska fackförbundspressen innehöll ett folkbildande, textmässigt mycket kvalificerat och debattstimulerande material, som inte offrade ett uns åt populismen eller det lättköpta publikfrieriet. Norman drog sig verkligen inte för att skriva om komplicerade ämnen som poesi, dramatik och teologi.

Över huvud taget var Birger Nerman ett levande bevis på att det går att utvinna intressanta (och ofta till och med roliga) slutsatser ur de mest skiftande ämnen. Ett lysande exempel på detta är artikeln ”Motionslitteraturens kris”, publicerad i Arbetet 1955. Föremålet för Normans granskning är här motionssamlingen till SSUs fjortonde kongress. Smaka på den här inledningen:

”Det finns två slag av läsning som inte är riktigt uppskattade efter förtjänst. Dramatiken har svårt att slå igenom, även bland litteraturintresserade. Och så har vi motionshäftena. De utkommer i anslutning till de kongresser och konferenser som utgör periodiskt återkommande inslag i distriktsorganisationers och riksförbunds liv. Här finns en redan klassisk bokskatt. Motionshäftena är emellertid en art av litteratur som inte ligger väl till för extremt nykritiska metoder. De måste läsas med en viss kunskap om den sociala och biografiska bakgrunden. Den speciella dramatiken ligger i det komplicerade och ständigt skiftande spelet mellan principryttare och praktiker.”

Norman har också blick för hur man plägar möta alla motionsskrivande troende, som vill införa socialismen, avskaffa statskyrkan eller utropa republiken. De mer praktiskt lagda män som skriver utlåtandena över motionerna får dock inte gå för burdust fram: ”det gäller att formulera avslagsyrkandena så att de ser ut som instämmanden”.

Det underbara med en skarpt intellektuell skribent som Norman är att han – i motsats till många av sina artfränder – också behärskar delar av verkligheten, som många andra intellektuella aldrig bemödar sig om att sätta sig in i. Säkert har detta att göra med att Norman var en långvägare, med egna erfarenheter av arbetsliv, folkrörelser, folkbildning och annat för många i intelligentian lika apart. Med referens till ordföranden i Fabriksarbetareförbundet Valdemar Lundberg, som jag med respekt minns från arbetet i SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, skriver han till exempel om lönerelationer. Till det läsvärda hör också hans journalistiska och sociologiska iaktagelser under den syneförrättning han gjorde tillsammans med Stig Sjödin – här finns självfallet också referenser bakåt till föregångaren Lubbe Nordström, även om Normans och Sjödins resa inte längre företogs i något Lort-Sverige. Vilken lysande reporter Norman var framgår bland annat av avsnittet om svenska vattentorn, ”våra kommunala erektioner”.

Men oftast betraktar han med stor insikt och djupt allvar det som händer runt om i Sverige. Här skildrar han vad han ser under en tågresa från Sollefteå:

”Tåget stannar i Nyland. Jag ser över mot sågverket på Marieberg. Veckan före midsommar blev sista veckan. SCA slår igen. Sågramarna står stilla. Bommen är tom och urblåst. I högsommargrönskan ser jag den nakna, vita flaggstången.

Man hade en fin tradition på Marieberg. Varje dag sågen gick, flaggade man i topp.

I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.

Kan jag hjälpa att jag plötsligt minns Nordahl Griegs dikt från den 17 maj 1940?”

Dock kan han såsom varande sakkunnig också betrakta sina objekt – här ”Omvalets psykologi” – med mild ironi: ”Jag har redan antytt att omvalet är djupt grundat. Omvalet är en kulthandling, och jag kan inte komma på någon som är mera utbredd och varmare omfattad. Jag har suttit i menigheter som varit på vippen att omvälja avlidna, och för någon tid sedan läste jag om en svensk kommun som verkligen också gjort det. Detta speciella förfarande saknar ännu så länge stöd i lagen, men med de gynnsamma konjunkturer som råder för horoskop, stjärntydare och veckopressens massmedier så kan ju läget ljusna fortare än man föreställer sig. Ett par platser för de avlidnas andar kan i en framtid tänkas bli ett normalt inslag i olika fullmäktigeförsamlingar.” I samma slags anda har Norman skrivit texten ””Har Ni konferensbehov?”.

Men Birger Norman skruvar sällan till det. Han är en lyhörd lyssnare och iakttagare och hittar på så sätt alla de falska tonfall och bortförklaringar verkligheten är full av:

”Man ska lyssna till språket. Man ska titta efter vad man verkligeen läser, när tidningen kommer. I språket bor samhället. I verkligheten kan det beslöjas. I språket står det avklätt.

Avskedad och arbetslös, säger medelålders supportsvarvaren Karl Rickard Fällgren när verkstan branschkoncentreras och försvinner.

Friställd, säger koncernchefen som köpt in och lagt ner.

En lokal tendens till undersysselsättning, noterar arbetsmarknadsstatistiken.

Vi måste kräva ett större hänsynstagande till den medelålders arbetskraften, säger ombudsmannen.

Ett problem, säger samtliga partier i estraddebatten.

Kan någon därefter skönja Karl Rickard Fällgren?

Det är svårt, det medges. Men ser man efter så finns han i orden avskedad och arbetslös.”

Det intressanta med Norman som artikelskribent är att han i lika hög grad har överblick över inte alltid lättillgängliga författarskap. Och då tänker jag inte bara på att Norman helt naturligt förstår sig på Lars Ahlin – Ahlin var ju kristen och socialdemokrat
liksom Norman, dessutom från det till Normans eget landskap närliggande Sundsvall. Men Norman vore inte den vidsynte författare han är om han inte också kunde skriva inkännande om en författare som Hjalmar Söderberg.

Jag noterar att Norman i flera fall skriver insiktfullt om författare och verk som jag själv finner intressanta. Han skriver till exempel om Bosse Gustafsons roman ”Kritstrecket” – om Gustafson har jag själv skrivit en längre essä som jag nog borde återpublicera. En annan av mina gamla favoriter är polacken Slawomir Mrozek – se mina recensioner under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – även om Norman koncentrerar sig på Mrozeks dramatik. Och så hittar jag här en artikel om Paul Celans lyrikhäfte i FiBs lyrikklubbs Lilla serie, som även jag köpte och läste när den kom ut 1971. Bland de författare Norman återvänder till (vilket jag för egen del finner högst befogat) finns Albert Viksten, som han förmedlar ett roligt minne av:

”Bland mina papper har jag hans arbetsbetyg från Arbetarmässan. Där står det att jag varit nykter i arbetet. Jag minns att jag läste det där, ganska fundersam.

Jag var bibliotekarie i NTO-logen på den tiden.”

Norman skriver också en intressant text om Agneta Pleijels pjäs om Alexandra Kollontaj.

Därmed är vi inne på ett annat tema som Norman ofta återkom till, politiken.

Jag noterar att ärkereformisten Norman både med inlevelse och ett slags förståelse berättar om Jan Myrdal, Myrdals ungdomsminnen i ”Rescontra” och om ett gemensamt framträdande med Myrdal.

Mycket intressant finner jag också Normans skildring av KFMLs Första maj-möte i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Talare där var Gunnar Bylin, för övrigt en gammal skolkamrat till mig, både i Nylands skola och därefter i läroverket i Sundsvall. Bylin, senare alltså KFML-ledare, bodde högt uppe i en backe ovanför Döviksjön, inte långt från mitt gamla Juniskär.

För egen del var Norman en inbiten reformist. Som sådan försvarade han även bruket av förnuftig taktik:

”Den som söker föra en politik på tvärs mot alla faktiska omständigheter når inga andra resultat än gesten. Det kan se både framstegsvänligt och patetiskt ut, men det röjer ingen omtanke om dem, som politiken skulle tjäna. Att föra en resultatrik och verklighetsomdanande politik betyder att sätta in den på rätt sätt vid rätt tid. Om inte den rätta tiden finns, så får man försöka skapa den. Om det rätta läget finns, så arbetar man fram det. Det innebär just att taktiken inte kan skiljas från moralen. Taktiken har att göra med viljan och avsikterna. Ty talet om den rätta tidpunkten kan också bli rent prat, som inte tjänar något annat än att dölja att man inte har någon lust att skapa den. Det är inte taktik. Det är att fara med osanning, och det är tyvärr inte helt ovanligt i kretsar som sysslar med politik.”

Föga förvånande rymmer den här boken också en artikel, ”Socialismen inför verkligheten”, som är en kraftfull plädering för Nils Karlebys sätt att angripa politiken och de villkor den måste förverkligas under.

Jag gillar, mycket, Birger Normans prövande hållning, också hans sätt att ständigt försöka sätta sig in i motståndarens ståndpunkter. Av den här hållningen har han gjort lysande aforistik:

”Den som aldrig tänkt sig in i andras tankar, kommer aldrig att kunna tänka själv.

Den som aldrig rört sig i främmande banor, kommer aldrig att finna en egen.

Den som aldrig öppnat sig för det artfrämmande, kommer att sakna egenart.

Den som bara övertar en politisk värdering har i grunden ingen alls.”

Den här texten ingick i artikeln ”Var Wigforss ideolog?”, publicerad i Arbetet den 12 januari 1977. Den inleds så här:

”Var Ernst Wigfross ideolog?
Svaret är nej.
Teoretiker var han; levande, livfull, beläst. På en gång konkret och visionär.
Men ideolog – aldrig.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka. En ideolog har tänkt färdigt, och fått ett lärosystem att försvara och en position att bevaka.
Det hade inte Wigforss.
Han fortsatte att tänka.”

Det här är oerhört tänkvärt och sympatiskt, men när jag läser vidare i texten, läser jag också formuleringar som får mig att göra invändningar:

”Ideologin är ett mausoleum över tänkandet, tankar som stensatts och staplats i ett orubbligt system.
Ideologin är teoretikerns frestelse till fulländning.
Ideologin är maktpolitikerns rörmokardröm om den slutna cirkulationen.
Det är ideologierna som fördärvat socialismen.
Det är de ideologiskt besatta som hindrar dess frigörelse och utveckling.”

Jo, visst finns det slutna och dogmatiska ideologiska system av den här typen. Det var ett av skälen till att jag under några av mina mest produktiva år arbetade som socialdemokratins främste kommunistbekämpare.

Men en ideologi kan också, utan att göra anspråk på att vara den uppenbarade sanningen, vara ett på både värderingar och verklighetsiakttagelser baserat analyssystem inom politiken, något som bidrar till att inte reducera politiken till en serie taktiska lappkast. Men det betyder inte att man måste fastna i dogmatism.

Wigforss talade för sin del om att arbeta med provisoriska utopier.

* * *

Slutligen vill jag notera att även Birger Normans journalistiska prosa ofta är formulerad av den poet han också är. Det här är hämtat ur ”Resa runt påsken”:

”Skärtorsdagens morgon har dimman lyft. Solen lyser, men solljuset är disigt. Ett gyllendis, en vårövning. Vennbergsk och östkustlig. Lövskogen är kal; risiga kronor, svartblanka stammar. Höstplöjda men inte vårbrukade fält. Fjolårsgräs i skogskanterna, bruna löv. Kråkorna går som bure de kommunala portföljer.”

En lite märklig Cornelis-platta

Amir Chamdin har gjort filmen ”Cornelis” – om vem är ju då inte så svårt att gissa. Den har, när detta skrivs, ännu inte haft premiär, men soundtracket föreligger redan som dubbel-CD, ”Musiken från filmen Cornelis” (Metronome Records 5052498-3321-2-0, 2010).

Den här dubbel-CDn innehåller en hel del bra musik men ganska lite nytt och samtidigt värt att lyssna på. Varför andras (alltså än Cornelis’) musik också förekommer här måste man nog ha sett filmen för att begripa. Alltså, jag gillar Lars Gullins ”Fedja” och ”Laburnum vulgare”, Björn J:son Lindhs ”Lastbrygga” och Pugh Rogefeldts ”Stinsen i Bro”, ja till och med Siw Malmkvists ”Två små fåglar på en gren”, men jag har inte den blekaste aning om varför de är med i den här kollektionen – att Fred Åkerströms ”Åkare Lundgrens begravning” finns med förefaller åtminstone som något mer sannolikt i en film om Cornelis Vreeswijk.

Kanske är den gemensamma nämnaren helt enkelt gamle Metronome-chefen Anders Burman – det är hur som helst så att cornelislåtarna på de båda skivorna (och alltså i filmen) är hämtade från Cornelis’ tidiga skivor på just Metronome. Kanske var det priset för att man skulle få operera bort Cornelis’ egen röst från några av inspelningsbanden och låta skådespelaren som gör rollen som Cornelis, norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby, göra egna tolkningar av några av låtarna.

Det här blir för all del inte så oävet – man får vara tacksam över att Dyvik Husby inte försöker att direkt härma Cornelis. Resultatet blir blandat. Dyvik Husbys ”Ågren” är väl så där, hans ”Mördar-Anders” och ”Huvudlösen för aftonen” hyggliga. Riktigt bra är hans duett med Pernilla Andersson i ”Jag hade en gång en båt”, den som Cornelis en gång i världen gjorde tillsammans med Ann-Louise Hansson. Också ”Brevet från kolonin” känns riktigt idiomatisk.

Men det allra mesta är alltså Cornelis’ egna gamla inspelningar, upplockade ur Metronome-arkivet. Och mycket av det här lyssnar jag mer än gärna på: ”Ballad på en soptipp”, ”Ångbåtsblues”, ”Deirdres samba”, ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, ”Cool Water på den Gyldene Freden”, ”Fredrik Åkares morgonpsalm”, ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Felicia adjö”. Annat är mer umbärligt – riktigt allt som Cornelis gjorde för just Metronome hörde ju inte till det bästa han åstadkom. Men även en cornelisdiggare som jag gör här en och annan återupptäckt: I mitt fall föll jag pladask för hans ”Slusk Blues”.

Till det som bör nämnas hör också ”Hajar’u de då Jack”.

Sonen, Jack Vreeswijk, medverkar också på soundtracket från filmen, med flera egna instrumentala låtar. Jag måste dess värre konstatera att de inte har samma lyster som farsgubbens låtar hade.

Men jag kanske ändrar uppfattning när jag ser dem i sitt filmsammanhang.

Blek sol över ett höstligt Öregrund

Oktober går mot sitt slut. I natt blev det vintertid.

Ute skiner solen från en kyligt blå himmel. De gula löven i biggaråträdet utanför fönstret lyser, men jag vet ju att den här milda dagen bara är ett bedrägligt undantag.

Jag promenerar till Konsum för att köpa dagens tidningar, inget annat – eftersom vi inte kommer tillbaka till huset i Öregrund förrän i mellandagarna, gäller det att inte lämna något onödigt i kylskåpet. Vi kommer visserligen tillbaka till Öregrund redan på torsdag kväll men stannar då bara över kvällen; vi ska i rådhussalen berätta om de estniska flyktingar – bland dem jag – som kom hit i slutet av andra världskriget.

Jag har varit uppe på vinden och lagt ut råttgift. Vi har nu vid ett par tillfällen haft påhälsning av en mus i köksavfallsskåpet under diskbänken, så även där lägger jag råttgift. Vinden är full av bjälkar och svårforcerade gluggar, så det tar på mina usla krafter att göra det här. Jag passar också på att inför vintern sätta på ett litet stödelement i det slutna rum varmvattenberedaren är placerad i. Nere i huset drar vi förstås ner värmen till ett minimum, så pass att rören där inte fryser.

Birgitta, som är i bättre fysiskt skick än jag, sliter ute med att plocka in saker i förvaringsutrymmena. Några av de tyngre sakerna fick hon hjälp med i går av Roger, som också har lovat att med vår snöslunga göra gång från grinden upp till huset, om det skulle behövas inför vår ankomst i mellandagarna. Han hjälper också Birgitta med att täcka glastaket till växthuset med presenningar – förra året krossades det här taket av snön.

I morse var Bosse Andersson här med räkningen för restaureringen av Birgittas rabatt ner mot gatan och min släntrabatt. Det var ingen blodig räkning, men jag är glad över att vår ekonomi tillåter oss att ta hjälp med tunga saker, som våra åldrande kroppar inte längre orkar med.

Vi har varit här ända sen i torsdags för att göra de sista nödvändiga sakerna inför vinterpausen. Det vill säga, det mesta har gjorts av Birgitta. I går städade hon huset. I förrgår eldade hon, på den vanliga platsen utanför vår tallgrind, upp stora mängder kvistar, ja också några fällda träd. Det gäller att passa på när marken är våt och det inte blåser.

Birgitta fick snart sällskap och assistans av Filip, fyra, och Adrian, fem – Adrian hämtade till och med en egen såg för att kunna hjälpa till.

Adrian bor i ett hus ganska nära vårt, liksom vårt med tomtgräns mot Floraparken. Adrians mamma kom över till Birgittas brasa för att se till sonen och hans dagiskompis, och det visade sig då att hon är gift med en son till vår vän Inga-Lill, vars begravning vi var på för inte så längesen och som jag har skrivit om.

Smågrabbarna har varit tillbaka vid vår tallgrind, så jag tror att Birgitta har fått ett par nya små kompisar här i Öregrund. Någon ny spännande eldning blir det nog inte på ett tag, men vi har ju gunga och piltavla och en del annat, som är avsett för våra barnbarn, så vi kan nog tänka oss att ställa upp tallgrinden för besök också av små och vänligt sinnade andra besökare.

Melodikrysset nummer 43 2010

Anders Eldeman har en säregen känsla för timing. I dag spelade han ”Alla fåglar kommit re’n”. Några kommer väl till fågelborden utanför fönstren till huset här i Öregrund, men ”vårens glada gäster” lär vi nog få vänta länge på.

Annars gissar jag att rätt många melodikrysslösare kan ha haft problem med dagens kryss.

I och för sig började det enkelt, först med ”Snälla, snälla”, som Caroline af Ugglas kom tvåa med i Melodifestivalen 2009, sen med ”Comme d’habitude”, mer känd i Paul Ankas amerikanska version ”My Way”, insjungen av Frank Sinatra.

Men sen kom det en operafråga, och den var kanske inte lika lätt för flertalet. Själv har jag sett rätt många operaföreställningar, också Giacomo Puccinis ”La Bohème”, men det tog ändå en stund innan jag lyckades identifiera den. Själv har jag i yngre dar sjungit den då populära refrängen i Povel Ramels ”Köp inte en zebra”, men yngre krysslösare kan säkert ha haft problem med den frågan.

Dean Martin hör man ju inte heller så ofta numera, men det var honom som vi – trots att han är död – hörde sjunga duett med Joss Stone i ”I Can’t Believe”.

Björn J:son Lind klarade jag omedelbart, eftersom jag kände igen hans ”Brusa högre lilla å”, men sen berättade ju Eldeman i snabbgenomgången vad låten hette, så det här klarade väl de flesta genom att googla.

Själv fick jag googla för att komma på vad rockmusikalen hette: ”De tre musketörerna”, en titel folk i min ålder förknippar med Dumas. Fast när jag hade fått fram svaret, kom jag faktiskt i håg att jag har läst om den här föreställningen på pigga och mångsidiga Stockholms stadsteater. Men en av läsarna, Ida, säger att jag har fel i det här fallet: musiken var hämtad ur Queen-musikalen ”We Will Rock You”. Jag har inte sett någon av de här föreställningarna, så jag vet inte.

”De tre musketörerna”, för att återvända till den, läste min generation i pojkboksåldern. För ännu yngre åldrar gjorde Walt Disney sin ”Snövit och de sju dvärgarna”, där sången ”En dag är prinsen här” ingår.

Ringlekar var väl ursprungligen inte tänkta exklusivt för barn, men när jag varje midsommar beskådar stångresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund, dominerar barnen i ringen, och de flesta vuxna är föräldrar till de mindre barnen. Chansen att någon av de dansande heter Andersson och Pettersson och Lundström är nog rätt stor, men jag brukar, i motsats till jaget i vistexten, för egen del inte delta. Huruvida där finns någon ”jungfru skär” undandrar sig mitt bedömande.

Annars var väl dagens kryss en blandning av både gammalt och nytt. ”Korsväg” hörde till det nya, men Nordman känner man ju lätt igen. ”Adios Amigo” med Jim Reeves har väl däremot spelats förr i krysset?

Hur det är med Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You” minns jag inte, men nog borde den ha varit med tidigare.

Dags att ta adjöss för i dag, men nog vore det kul om några av er tusentals läsare berättade vad just ni tyckte var svårt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Människor på och vid en älv

Också Birger Normans ”Sista natten på Nordstjernan” (Rabén & Sjögren, 1978) har jag skrivit en kortrecension av tidigare, i Aktuellt i politiken (s). Flera av de bästa novellerna i den fanns sedan också med i urvalsvolymen ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980), som jag skrev om här om dan – ”Harjakten”, ”Sångboksköpet” och ”Hemligheten” – och det finns ju ingen anledning för mig att nu upprepa vad jag för bara ett dygn sedan publicerade. Ytterligare en novell med en stark social nerv, ”Två fingrar”, en berättelse om den farliga arbetsmiljön på sågverken och ännu mer om hur lite de anställda och deras kroppsdelar betydde för dem som ägde och bestämde, finns med i båda böckerna. I båda böckerna hittar man också stormberättelsen ”På kusten”, som är ett starkt vittnesbörd om att Birger Norman kan älv- och kustsjöfarten.

Men det finns också några noveller, som bara finns i ”Sista natten på Nordstjernan” men som de som blir intresserade av Normans författarskap borde ta sig tid att läsa. ”Yttersta dagen” ger en fruktansvärt rolig bild av den ångermanländska gudligheten, den där pastorns helvetespredikan kommer till korta medan de som håller sig till anden i flaskan klarar sig bättre den där dagen som verkar vara tidpunkten för yttersta domen.

Liksom en annan stark ångermanlandsberättare, Erik Nylén, skildrar även Birger Norman inte bara den religiöst extrema Ådalen utan också det revolutionärt röda Ådalen. Marskalken från det finska inbördeskriget är i novellen ”Marskalken” ytterst nära ett enmansmyteri, när han ska fraktas upp med båt från Sundsvall.

En ytterst läsvärd novell, i det här fallet om kärlek mellan en mogen kvinna och en till åldern alltför ung man, är också ”Pråmsommar” med dess dramatiska och hejdlöst roliga upptakt. Den här novellens handling tilldrar sig inte på Ångermanälven utan på Rhen och kan därför tyckas intryckt med skohorn i just den här sjöstöveln.

För att det ska gå, och för att det ska finnas ett sammanhang mellan bokens olika berättelser, har Birger Norman här tillgripit ett grepp som jag fann tveksamt när jag först läste boken och som jag fortfarande finner tveksamt: Han binder samman bokens olika historien med att den lilla besättningen på Norstjernan tillbringar en sista natt på båten, som ska skrotas, med att äta och dricka och berätta minnen; det är deras minnen som är bokens noveller.

Novellerna i sig står sig, som väl redan har framgått, mycket bättre än ramberättelsen. Men låt inte det här avskräcka er från att läsa novellerna!

Sextio- och sjuttiotalsnoveller av Birger Norman

Den 22 november ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman (1914-1995) på ABF-huset i Stockholm. Han har varit en litterär följeslagare ända sedan jag 1957 som medlem av FiBs lyrikklubb köpte och läste dikturvalet ”Våg under vinden” – ja, jag hade väl läst ett och annat av honom redan dess förinnan, men då tog jag honom verkligen till mitt hjärta.

I bokhyllorna finns ett femtontal böcker av honom, alla lästa, några tummade. Dem håller jag på att läsa om nu. Jag ska också passa på att skriva om några av dem, även om jag – som nu i fallet ”Noveller 1969-1978” (Rabén & Sjögren, 1980) – kort har skrivit om dem tidigare i Aktuellt i politiken (s).

De här novellerna hör till hans bättre och har tidigare varit publicerade i andra samlingar, ”Mannen i backspegeln” (1969), ”Löken” (1972) och ”Sista natten på Nordstjernan” (1978).

Norman var bland annat folkbildare och som sådan också en betydande rörelseintellektuell, socialdemokrat men inte partigängare. Han hade sidor som inte var eller är mina – han var troende kristen – men den här religiositeten yttrade sig inte på sådana sätt att den lockade oss yngre rabulister att kasta oss i polemik med honom. Jag har för all del varit i debatt med honom men då om för mig mer näraliggande ämnen som 1960 års partiprogram – det var för övrigt i den debatten jag först etablerade mig i den stockholmska mediavärlden.

Ett par av novellerna i urvalet från 1969-1978 har för övrigt religiösa temata men är för den skull mycket både tankeväckande och nöjsam läsning även för oss irreligiösa.

I ”Hemligheten” möter vi de två gamla arbetskaraterna Järnström och Tungel, den förre troende. den andre icke. Den här novellen handlar om trons mirakler, närmare bestämt att Jesus lyckades gå på vattnet. Jag kan väl avslöja att Järnström misslyckas med att gå på Ångermanälven och räddas av Tungel men att detta ändå inte av Norman skildras som otrons seger över tron. En underbar historia är också ”Sångboksköpet”, som leder medlemmen i missionsförsamlingen Jonas Brännmark till att under en upphandlingsresa till ett sommarhett Härnösand på hemvägen dricka öl i gamla och syndigare vänners lag och med dem förenas i extatisk psalmsång ur de nyförvärvade böckerna. Den här novellen avslutas i en veritabel gudsbrottning på sågen hemma, där Guds representant pastorn hindrar den ångerfulle (och bakfulle) syndaren att ta sitt liv med hjälp av en sågklinga.

Den novellen är allvarligare menad än ni kanske nu tror, men samlingen rymmer en ännu roligare skildring av vad som kan hända också efter döden. ”J. E.”, en riktig rörelsepatriark i kommunalpolitiken, väcker uppståndelse genom att gå igen: han infinner sig en viss tid varje dag i A-salen i Folkets hus. Till slut kommer en annan ledande rörelseidkare på skälet: J. E. dog där, vid podiebordet i A-salen, utan att hinna avsluta mötet! Så vice ordföranden, Blenda Runfors, tillkallas och klubbar av mötet – varefter J. E. äntligen får frid i sin grav.

Just det skröneaktiga, dock alltid med en botten av realistisk skildring av människor och natur, hör till det som gör Normans novellkonst så njutbar. I ”Harjakten” sitter till exempel den minimala besättningen på Njord och firar lördagskvällen med kaffe och Kron, när – i mörkret strax före läggdags – ett bud dyker upp om att Konsuln kommer med morgontåget till Härnösand – han ska jaga hare och måste hämtas där. En mödosam färd påbörjas utför älven, men när man i gryningen tror sig vara i Härnösand, visar det sig, att ingen hade gjort loss båten, eftersom hoppilandkallen hade ledigt.

Det finns ett par dåtida samtidssatiriska noveller i den här antologin, som jag kanske inte tycker håller Birger Normans normala mått, men ”Bilkön”, som visar sig vara en modern Första maj-demonstration, är faktiskt rolig och pricksaäker.

Men generellt tycker jag att Birger Normans noveller är bättre, när de rotas i den avfolkningsbygd han ju också återvände till i sina diktsamlingar på ångermanländska – dem ska jag senare skriva om. Ett exempel är inledningsnovellen ”Teamet”, som handlar om ett TV-team som vill intervjua det enda kvarboende paret i byn, ni vet av den där typen som inte vill åka därifrån och som sista personer vara de som definitivt släcker lyset.

Fast allra mest älskar jag den här boken för allt det ångermanländska – jag är uppvuxen i den närbelägna sundsvallstrakten, har tillbringat somrar i Berghamn (som nämns i en av novellerna i boken) på ångermanlandskusten, har gjort lumpen i Sollefteå och så vidare – och för skildringarna av ett arbetarsverige som till stor del har skattat åt förgängelsen både där och på de flesta andra håll.

Jag älskar de här novellernas realistiska detaljrikedom – att man måste vara försiktig när man kliver på en korkmatta, om man har snö på skorna; annars kan man halka – och deras naturskildringar, till exempel bilderna av ”vitsipper och nattådag runt kåkarna oppe på berget”. (Styvmorsviol kallades natt och dag också i mitt gamla Juniskär utanför Sundsvall.) En novell som ”Pingstmorgon” får mig nästan att gråta av längtan efter ett svunnet Sverige.

Och så vill jag avsluta med att citera en obotlig reformist, en människa politiskt släkt med mig, som till en ung kvinnlig sjuttiotalsrevolutionär i novellen ”Vinterpromenad i parken” säger:

– Ett socialistiskt samhälle kan inte organiseras. Det kan bara uppstå i ett samspel av yttre och inre. Politik och poesi om du vill. Oskiljaktigt förenade i den varelse vi kallar människa. Lika oskiljaktigt gestaltade i samhället. Socialismen behöver tid.

Och det här:

– Hur mycket socialist man är, sa han, det visar sig till slut i hur pass man vågar tro på avvikelsernas betydelse för helheten.

Joe Hill om kvinnofrågan

Den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelse, IWW, Joe Hill (1879-1915) tillhörde och arbetade för som sångare, var väl, lika lite som arbetarrörelsen i gemen på den tiden världen över, något mönster, när det gällde att arbeta för kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden. Men Joe Hill inspirerades åtminstone av sina kontakter med Elizabeth Gurley Flynn att besjunga också kvinnors insatser i klasskampen. Det mest kända exemplet är hans ”The Rebel Girl” från 1915 (i Jacob Brantings svenska översättning från 1969 ”Rebellflickan”).

Senare – för egen del hittade jag uppgifter om den i Ingvar Söderströms bok ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002) – har man hittat en tidigare sång, från 1913, där Joe Hill på ett mindre heroiserande och mer realistiskt sätt beskriver kvinnors ställning i arbetslivet:

The Girl Question

Amerikansk text: Joe Hill, 1913
Musik (och originaltext): Charles M Filmore (”Tell Mother I’ll Be There”, en gospel från 1898)

A little girl was working in a big department store,
Her little wage for food was spent; her dress was old and tore.
She asked the foreman for a raise, so humbly and so shy,
And this is what the foreman did reply:

CHORUS:
Why don’t you get a beau?
Some nice old man, you know!
He’ll give you money if you treat him right.
If he has lots of gold,
Don’t mind if he is old.
Go! Get some nice old gentleman tonight.

The little girl then went to see the owner of the store,
She told the story that he’d heard so many times before.
The owner cried: ”You are discharged! Oh, my, that big disgrace,
A ragged thing like you around my placel”

The little girl she said: ”I know a man that can’t be wrong,
I’ll go and see the preacher in the church where I belong.”
She told him she was down and out and had no place to stay.
And this is what the holy man did say:

CHORUS

Next day while walking round she saw a sign inside a hall,
It read: THE ONE BIG UNION WILL GIVE LIBERTY TO ALL.
She said: I’ll join that union, and I’ll surely do my best,
And now she’s gaily singing with the rest:

FINAL CHORUS:
Oh, Workers do unite!
To crush the tyrant’s might,
The ONE BIG UNION BANNER IS UNFURLED —
Come slaves from every land,
Come join this fighting band,
It’s named INDUSTRIAL WORKERS OF THE WORLD.

Den här sången tycks aldrig ha publicerats i IWWs ”The Little Red Song Book”.

Men den finns numera i svensk översättning av Lucas Stark, på hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon KAKACD 003, 2010, distribution Naxos):

Om kvinnofrågan

Svensk text: Lucas Stark med hjälp av Jimmy Ginsby i sista refrängen, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Girl Question”)
Musik: Charles M Fillmore, 1898 (”Tell Mother I’ll Be There”)

Det var en gång en tjej som jobba i en flott butik.
och den lilla lön hon tjänade, ja den gjorde ägarn rik.
När hon frågade en av cheferna om högre lön en dag,
så luta han sig lugnt tillbaks och skrattade sen och sa:

Bli nåns älskarinna, du som är en vacker kvinna,
till nån som ger dig stålar titt och tätt.
Ja, ta nån som är rik, inget gräl i vår butik!
Det finns män som står i kö för en brunett.

Hon gick då upp till direktörn och bad om en minut.
Men han sa kort att denna visa har jag hört förut.
Han puffa på cigarren och gorma och gick på.
– Om det är så illa, varsågod och packa hop och gå!

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i min butik)

Men flickan sa – jag vet nån som alltid finns för mig,
och hon gick sen bort till kyrkan där hon brukat bikta sig.
Där tala hon med prästen om allt som hade hänt.
Och han korsa sig och och skänkte henne sitt predikament.

Bli nåns älskarinna…
(Här: inget gnäll i nåns butik)

Men nästa dag så fick hon ett flygblad av en tjej,
som sa att facket finns för våran skull och slåss för dig och mig.
Ja, där vill jag bli medlem och ge all kraft jag har,
och nu sjunger hon med stämma hög och klar!

Kom förena dig med oss! Mot förtrycket ska vi slåss!
Se vinden i vårt fackförbunds baner!
Kom knegare och slav! Låt oss slåss för våra krav.
och världens orättvisor riva ner!

Joe Hill lever!

Från Lucas Stark i Göteborg har jag tillsammans med en vänlig hälsning fått hans CD ”Strejk i paradiset. Lucas Stark sjunger Joe Hill” (Kakafon Records KAKACD 003, 2010, distribution Naxos). Det handlar om en mycket välgjord CD, och inte minst dess nya musikaliska arrangemang med smak av ”blues, jazz, country, rock, wienervals och svensk folkpark”, för att citera CD-häftet, kommr utan tvekan att locka nya generationer till fenomenet Joe Hill. Joe Hill lever fortfarande.

Samtidigt kan jag se ett litet problem med det här. Också Joe Hill lånade musikaliska uttryck från många olika håll – schlager, psalmer, revyvisor, ballader – men hans ambition var alltid att sångerna skulle kunna sjungas inte bara av en soloartist utan också av publiken; Joe Hills sånger var, liksom allt annat i IWWs lilla röda sångbok, tänkta att användas för unison sång. En del tidigare svenska Joe Hill-tolkare – Finn Zetterholm och andra – har både lagt sig närmare de lånade ursprungsmelodierna och, framför allt, gjort sångversioner som lockade lyssnarna att sjunga med åtminstone i refrängen.

Men det här ska inte tas som en grav anmärkning. Jag tror nog att de som av Lucas Stark lockas att ta till sig Joe Hills sånger också kommer att kunna lära sig sjunga sångerna unisont, om de känner för det.

Och med detta sagt vill jag gärna vidimera att just många av de mest kända Joe Hill-sångerna av Lucas Stark och hans medmusiker har fått ett medryckande musikaliskt uttryck: ”Halleluja, gå och driv” med sitt rockiga komp, ”Prästen och slaven” (här med Ture Nermans text som egentligen hette ”Svarta präster”) med stänk av valsklang, ”Luffaren” med dragspel och förändrad rytm, ”Ta-ra-ra-bom-ta-ra” i en musikaliskt kul ny version och så vidare är alla trevliga att lyssna på.

Men också den avslutande ”Närmare jobb till dig”, som har fått behålla sin psalmton och där Lucas Stark sjunger stämsång med Maud Lindström, är fin.

De flesta svenska textversioner som används är de av Jacob Branting och Rune Lindström som jag hade med i min sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969). I några fall har Stark dock gjort avvikalser: ”Snodd” (”Stung Right”) använder sig av Jacob Brantings text men med en liten ändring: ”Snodd” har blivit ”Lurad”. Brantings ”Det är lång väg (ner) till soppkön” har delvis fått ny text och Rune Lindströms ”Mister Block” en, för övrigt utmärkt, ny text av Lucas Stark.

Starks främsta insats som textförfattare är emellertid att han har översatt och sjungit in två Joe Hill-sånger, som jag inte hade tillgång till när jag gjorde min Joe Hill-sångbok. De finns – utan återgivande av text – omnämnda i Ingvar Söderströms ”En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill” (Bäckströms, 2002), och det är nu roligt att också de har fått goda svenska textversioner. Den ena är ”Om kvinnofrågan” (”The Girl Question”, 1913, till Charles M Fillmores melodi ”Tell Mother I’ll Be There”. Den andra, som jag ska uppehålla mig utförligare vid, känner jag genast igen som ”Varför skola människor strida?”.

Den svenska sång jag associerar till är emellertid inte alls någon översättning av originalet, ”Silver Threads Among the Gold” från 1873, vars text skrevs av Eben E Rexford och musik av Hart Pease Danks. Danks’ melodi fick sin svenska text av journalisten och revyförfattaren Emil Norlander. Denne utgick dock inte alls från Rexfords engelska text utan skrev i stället en appell mot krig och för människors lika värde. Den första versen på svenska lyder:

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
||:Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.:||

Texten bearbetades senare (1915) av Valdemar Dalquist, vilken på vissa skivutgåvor angives som ensam svensk upphovsman.

Joe Hill skrev sin version av den här gamla schlagern år 1913. Enligt Ingvar Söderström har sången aldrig publicerats i bokform, men på nätet finns en uppgift om att den ingick i 1913 års upplaga av ”The Little Red Song Book”:

The Old Toiler’s Message

Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

”Darling I am growing old” —
So the toiler told his wife —
”Father Time the days have tolled
Of my usefulness in life.
Just tonight my master told me
He can’t use me any more.
Oh, my darling, do not scold me,
When the wolf comes to our door.”

CHORUS:
To the scrap heap we are going
When we’re overworked and old —
When our weary heads are showing
Silver threads among the gold.
”Darling, I am growing old –”
He once more his wife did tell —
”All my labor pow’r I’ve sold
I have nothing more to sell.
Though I’m dying from starvation
I shall shout with all my might
To the coming generation.
I shall shout with all my might –”

Och här finns nu alltså en svensk översättning:

Den gamle knegarns sista sång

Svensk text: Lucas Stark, 2010
Amerikansk originaltext: Joe Hill, 1913 (”The Old Toiler’s Message”)
Musik: Hart Pease Danks, 1873 (”Silver Threads Among the Gold”)

Älskling, jag är trött och långsam, viska knegarn till sin fru.
Tiden har med mig gått hårt fram. Jag tror jag är färdig nu.

I dag kom chefen fram och sade: Stick! Du jobbar ej som förr.
Men älskling minns de goda åren, nu när hungern knackar på vår dörr.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Älskling, jag är trött och sliten, viskade han med raspig röst.
Jag har gnott sen jag var liten, från unga dar till ålderns höst.

Men trots att svälten står runt knuten, ska jag sjunga ”Upp till kamp!”.
För er som sliter och som jobbar, och för direktör och pamp.

På en skräphög blir vi slängda, när vi en gång tjänat ut.
När våra hjässor blir gråsprängda, då tar allting plötsligt slut.

Från krigets kaos i en liten fiskebåt

För lite drygt ett år sedan invigde jag och Birgitta tillsammans Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”. Den här utställningen blev en stor publiksuccé, och museet anordnade sedan i anslutning till utställningen en hel rad träffar med både ester och svenskar som föredragshållare.

Många av de estniska flyktingarna – sammanlagt in emot 30.000 personer – kom i land på upplandskusten, inte minst till den lilla kuststad där vi nu sedan årtionden har tillbringat först semestrar och veckohelger; numera bor vi halva året i Öregrund. Själv kom jag, sju år gammal, via Finland till Sverige, närmare bestämt till fiskeläget Löran eller Lörudden söder om Sundsvall, men jag har självfallet under åren i Öregrund träffat både ester och estlandssvenskar samt deras ättlingar – många blev kvar här ute på kusten och ute på öarna nära det gamla hemlandet.

Ganska logiskt har biblioteken i Öregrund och Östhammar därför hakat på Upplandsmuseets utställning, och jag och Birgitta har därför ombetts hålla föredrag på båda ställena. I går, söndag, hade vi sålunda lovat att tala på biblioteket i Östhammar, men när vi hade kommit dit, var det redan så mycket folk i lokalen, att de och nya tillströmmande dirigerades om till en betydligt större lokal i Missionskyrkan.

Jag berättade om den här flyktingvågen med tonvikt på egna minnen av vad vår familj råkade ut för och varför vi gav oss i väg, och jag kände att jag fick stark respons – många i publiken hade egna minnen av den här flyktingvågen, och det fanns också ester i publiken; några kom fram efteråt och pratade estniska med mig. Bland dem jag talade med fanns en äldre kvinna som kom från ett grannsamhälle till min hemby Juminda, Leesi, den ort där butiken fanns och där även jumindaborna handlade.

Birgitta fyllde sedan på med egna minnen av hur det under hennes skoltid – vi är jämnåriga, båda födda 1937 – alltid gick estniska och ibland lettiska skolbarn i klassen eller i åtminstone skolan, och sen berättade hon om våra gemensamma resor på plats före, under och efter de baltiska staternas frigörelse.

En stor artikel, nästan en helsida med bilder, finns i dagens Upsala Nya Tidning, ”Från krigets kaos i en liten fiskebåt”. Under dagen har det dykt upp en länk till UNT Östhmmar, här. Den som är intresserad av vad jag sa kan ju också gå till den bloggtext jag la ut när vi för drygt ett år sen invigde utställningen på Upplandsmuseet. Jag använde nämligen i grova drag samma uppläggning redan då. Du hittar referatet av mitt ursprungliga föredrag här.

Och så vill jag passa på att berätta, att jag och Birgitta framträder även i Öregrund, där man kan se utställningen på biblioteket och i den anslutande rådhussalen. Vårt framträdande där äger rum torsdagen den 4 november klockan 19.00.